Alla inlägg av Gäst

Inifrånstyrda eller utifrånstyrda?

Från Åke Jonsson, gästbloggare.

Jag gör – när jag skriver det här – ett avbrott i ett annat skrivande, en granskning av ett bokmanus. Som pensionerad teolog och pastor, 68 år, är det svårt att inte jobba. Det händer också att jag har ett och annat uppdrag på THS, mest som uppsatshandledare, och jag är ute och föreläser ibland i mitt favoritämne ”Skapelseteologi” och så predikar jag ibland. Men jag är också ledig och jag har sex barnbarn i trakten, två har förresten sovit hemma hos mig och min fru i natt. Jag läser mycket skönlitteratur (även deckare), promenerar och cyklar.

En annan fritidssyssla – och det är den jag tänker på just nu – är faktiskt mitt engagemang i den lokala församling som jag tillhör. Det är mycket bra för en pastor att få en personlig och konkret inblick i allt det frivilligarbete som görs i kyrkan. Jag insåg det även tidigare när jag var församlingspastor. Jag uppskattade till exempel kyrkvärdarnas arbete otroligt mycket. Inte många lägger märke till dem. Men de kommer tidigt till kyrkan på söndag förmiddag, ställer i ordning kyrkrummet, sätter fram blommor, sätter upp psalmnummer, ordnar med förstärkare och mikrofoner, kopierar och delar ut gudstjänstordningar, talar med medverkande och gör ljudtest osv. Och de går från kyrkan sist av alla när kollekten är räknad och inskriven och ljusen släckta och dörrarna stängda. Nu är jag själv en sådan, det känns fint. Det är en uppgift, en annan är att jag jobbar med ett socialt ekumeniskt arbete bland hemlösa och missbrukare i förorten.

Och så funderar jag på församlingen och dess framtid. Hur ska vi bli fler? Hur ska budskapet bli en verklig gestaltning av evangeliet utan att det blir stelt och konservativt eller fånigt uppvärmt? Vi säger ofta: vi måste förnya oss! Jag håller med, men vad innebär det? Ofta blir svaret traditionellt: fler scouter och framför allt en stor ungdomskör. Det kan vara bra svar men det är inga nya svar, det är gamla svar. De danska teologerna Eberhard Harbsmeier och Hans Ruin Iversen skriver om kyrkans livsyttringar som är gemenskap, uppdrag och diakoni. Ibland säger vi: vi måste ta reda på människors behov för att kunna nå ut. Då blir vi utifrånstyrda. En reporter frågade en gång en pastor som pratade om behovet av att ta reda på vad människor behöver och hur vi kan bli relevanta för andra: men vad tror du på? Med andra ord: är du bara utifrånstyrd och inte alls inifrånstyrd?

Som pastor har jag ofta utmanat mig själv och de församlingar jag arbetat i med dessa frågor. Ibland har jag tänkt så här. Tänk om vi skulle vara helt inifrånstyrda och bara fråga efter livsyttringarna. Jag ångrar nästan att jag aldrig har vågat mig på det experimentet. Att arbeta med en församling som inte frågar efter vad människor vill ha. Att inte tänka på hur andra ser på oss. Att inte fundera på hur mycket vi minskar eller hur mycket vi växer. Utan att bara göra det som evangeliet bjuder oss att göra: fira gudstjänst, tolka bibeln, döpa, utöva diakoni, allt i gemenskap… utan att fråga efter vilket resultat det ger.

Nej, jag tar tillbaka det, det är att minimera. Det är defensivt. Men så kommer tanken igen, det kanske är tvärtom. Jag vet inte för vi har ju aldrig prövat.

Åke Jonsson har varit lärare på THS. Han var också Missionskyrkans förste utbildningssekreterare och kontaktlärare under åren 1994-2002. Efter det gick han tillbaka till församlingstjänst och blev pastor och föreståndare i Västerortskyrkan i Vällingby.

Skottdag

Från Marcus Johansson, pastorskandidat och gästbloggare.

Om skottdagen inträffade de år det är vinter-OS istället för de år då det är sommar-OS, skulle det då betyda att vinter-OS blev en dag längre? Man tänker lätt att en dag som bara inträffar en gång vart fjärde år ska vara speciell och göra stor skillnad. Om man är född den 29 februari tänker jag att man firar extra vart fjärde år? Rent statistiskt borde det motsvara fyra födelsedagar, eller för den del julaftnar eller påskdagar! Jag är dock inte född den 29 februari och konstaterar att denna dag för min del består av en föreläsning på förmiddagen och sedan uppsatsskrivande i biblioteket på eftermiddagen. Det är inte en speciell dag utan snarare en typisk vanlig dag i mitt liv som pastorskandidat och student på THS just nu.

Vad är det egentligen som gör en dag mer speciell än en annan? Vad är det som gör att en dag skiljer sig från en annan? För mig är det mötet med människor. Just nu består mitt liv mycket av skola och allt som hör därtill men det består också av otaliga möten med människor och framförallt samtal. I princip dagligen hamnar jag i intressanta samtal med mina klasskamrater och blivande pastorer och präster från olika årskurser. Vi pratar om allt från teologiska frågor där vi inte är överens till huruvida det är rätt eller inte att fira Victorias och Daniels prinsessa med prinsesstårta…

Framförallt funderar vi dock över hur vi som olika delar av Kristi kropp bäst kan utbreda Guds rike i Sverige och världen. Vad har jag att tillföra i det som är så mycket större än födelsedagar, skottdagar och prinsesstårtor? Vad har du och jag för gåvor och intressen och hur kan vi använda det vi har fått av Gud för att göra den här världen, Guds skapelse, till en bättre plats?

För visst är det så: Att följa Jesus handlar aldrig om något mindre än att förändra världen, och då är varje dag en möjlighet att förändra något så att Guds vilja får ske här på jorden, så som i himlen.

Då är varje dag speciell.

Söndagen den 11 mars är det bön- och offerdag för diakon- och pastorsutbildningen. Då kan du vara med och stötta personer som Marcus i hans vilja att arbeta som pastor i Guds rike.

Jag älskar att läsa på THS

Från Petra Jonsson, gästbloggare och pastorskandidat.

Jag älskar att läsa på THS! Det är inte bara så att vi har mycket kunniga lärare, de gillar också vad de håller på med och de vill gärna dela med sig av sin kunskap. Vilken gåva! Tänk om man alltid hade sådana lärare i skolan!

Nu, under februari månad ska vi välja vilka kurser vi vill läsa nästa läsår, alltså från augusti 2012 till juni 2013. Det finns så många intressanta kurser: Ska man djupdyka i själavård eller lära sig mer om de första kristna? En kurs om profeten Jeremia låter också spännande eller så skulle man kunna fundera mera kring ”kärlekens teologi”.

Nästan varje dag lär vi oss någonting nytt. Just idag till exempel skulle vi reflektera över vilken utgångspunkt vi har när vi predikar: Är det människan som står i fokus eller är det Gud? Och när börjar en predikan? Är det bara det som man gör från predikstolen? Eller är varje form av förkunnelse en predikan, var det än sker? Det finns inget rätt eller fel i dessa frågor, men det är viktigt och värdefullt att vara medveten om vad man gör och varför man gör det.

Visst, ibland kan det också vara jobbigt att läsa teologi. Att lära sig hebreiska till exempel är inte enkelt. Och om man gör det via ett annat främmande språk, som jag, då är det ännu tuffare. Mitt modersmål är tyska. Ibland, när förtvivlan slår till, ser jag bara ett stort berg framför mig som jag på något sätt behöver ta mig upp på. Då hjälper det att jag påminner mig själv om att jag redan har kommit en bra bit på vägen. Vi läser redan originaltexter på hebreiska, efter bara några få månaders undervisning och det är ju helt otroligt!

Jag kan inte tänka mig att sluta läsa teologi. Det finns så mycket att upptäcka och utforska. För mig är det också ett sätt att fördjupa min relation till Gud. Samtidigt längtar jag efter att få använda min kunskap i praktiken och att tillsammans med andra gestalta en församling och göra Guds kärlek synlig i världen. Det är en stor utmaning att vara pastor i vår tid och en stor nåd att få vara med. Vi ses!

Kanske når en viskning fram

Från Per Westblom, gästbloggare.

När jag som 22-åring började studera till pastor på Betelseminariet, hade jag varit på väg dit sen jag var 15 år och deltog i skolans bibelkonferens. Vandringen var inte spikrak men ändå ganska tydlig: jag levde med kallelsen att ”blipastor”.

Är det ansvarsfullt av Gud att kalla en 15-åring? Ungefär så frågade den person som en lägerkväll kom fram till mig i en bönesamling och sa att Gud nog hade kallat mig till att tjäna honom på heltid. Ja, hon frågade inte mig det, men berättade att hon hade sagt så till vår Herre när han ombad henne att prata med mig. Ja, då var det ju i alla fall sagt och jag fick leva med den kunskapen. Var det ansvarsfullt av henne, kan man förstås fråga. Talar Gud så, frågar någon annan. Och: är det allt du har att gå på när du säger att Gud har kallat dig? Nej, det är det inte. Men det började där.

En process startar alltid någonstans, ibland storslaget med bomber och raketer, oftare i liten skala med en viskning eller en enkel fråga: kan det vara så att han vill sända dig…? Någon behöver ställa frågan, och den som frågan riktas till behöver vara öppen för att livet kan ta en annan vändning än han eller hon hade tänkt. Jag upphör inte att fascineras över att så många har den mottagligheten.

Under den tid som kommer blir frågorna om kallelse ställda på ett tydligt sätt. Dels genom våra samfunds offerdag för utbildning och dels vid Kallelsedagarna på THS och Betel 16-17 mars. Välkommen att vara delaktig i Guds kallelseverk genom dessa arrangemang. Vem vet, kanske når en viskning fram till dig under något av dessa tillfällen. Vågar du utsätta dig för det?

Per Westblom är nationell missionssekreterare i Svenska Baptistsamfundet och kontaktperson för Baptistsamfundets pastorskandidater. Tidigare har han varit pastor i Kyrkan vid Brommaplan, och nyligen blev hans utsedd till koordinator för arbetsgruppen ”Församling” i Gemensam Framtid. Svenska Baptistsamfundet har sin bön- och offerdag för ledarutveckling och utbildning nu på söndag, den 26 feb.

Konsten att följa

Från Anton Gustafsson, gästbloggare och pastorskandidat.

Varför säger ni Herre, Herre när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger? Den som kommer till mig och hör mina ord och handlar efter dem – vem är han lik, det skall jag visa er. Han är lik en man som när han bygger ett hus gräver djupt och lägger grunden på berg. När floden svämmar över vräker sig vattnet mot huset men förmår inte rubba det, eftersom det är väl byggt. (Luk 6:46-48)

Det finns ord av Jesus som är svåra att höra, för mig är detta ett av dem. Hur många gånger har jag inte bett och sagt ”Herre, Herre”? Ändå gör jag inte vad han säger. Jesus ord gör ont och hugger tag i mig. En viktig fråga i sammanhanget är: Vad är det då vi ska göra? Det ”enkla” svaret finner vi i verserna innan och i komprimerad form kan det se ut så här.

• Älska era fiender
• Var barmhärtiga
• Ge utan förväntan att få igen
• Döm inte

Det är vanskligt att göra en lista, för en lista kan man bocka av. Men så fungerar inte den här listan. Jesus inbjuder oss att följa honom. Det har ett pris. Att följa Jesus är gratis, men det kostar på. Längre fram i Lukas berättar Jesus om kostnaden. Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det. (Luk 9:23-24) Jesus leder oss in på en smal väg, men han känner den för han har gått före oss.

När Paulus skriver om efterföljelse i Filipperbrevet skriver han:

Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden på ett kors. (Fil 2:4-8)

Paulus tanke om efterföljelse grundar sig i något så barnsligt som att härmas. Den som är kristen skall helt enkelt imitera Jesus.

Jesus berättar om en man som hittar en pärla i en åker. Åkern är inte hans, han måste sälja allt han äger för att ha råd att köpa åkern så han kan få tag på pärlan. Att ge sitt liv till Jesus är att ge allt man har. Då kan man stämma in i Paulus ord i Galaterbrevet: Jag lever, men inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Och vad är det som driver Paulus till detta som vi i vår individualistiska kultur skulle beteckna som självförnekelse.

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. (Fil 3:7-9)

Paulus hade funnit pärlan, Jesus Kristus, och han var beredd att betala priset för att få leva i honom som han uttrycker det.

Har du funnit pärlan?

Fantastiskt och frustrerande!

Från Gabriel Blad, gästbloggare och pastorskandidat.

Jag är församlingsplanterare och pastorsstuderande i ett. En ibland frustrerande men oftast helt fantastisk kombination. Det finns ett par likheter mellan att plantera församling och studera teologi. För det första förändrar det dig på djupet, och för det andra har du inte från början någon aning om vart denna förändring leder. Fantastiskt och frustrerande!

Att båda har en sådan kraft till förändring tror jag beror på att de lockar fram frågor som ställs på sin spets. När jag tänker tillbaka på mitt eget liv inser jag att det inte är svaren utan frågorna som kraftfullast åstadkommer förändring. Det som fick mig intresserad av Gud var frågor om livet. Det som gjorde att jag började läsa bibeln på allvar var frågor jag mötte hos de som ännu inte trodde. Och det som fick mig att brinna för Guds församling var inte en färdig definition av församlingen utan just frågan om vad församlingen egentligen är.

En bra fråga är livsfarlig. Den lever sitt liv i bakhuvudet och processar. När en fråga fått grepp förvandlar den mer än något svar. Mycket av vilka vi är och vad vi kommer att bli formas av vilka frågor vi lever med. Så var noga med vilka frågor du lever med!

Under mina sex år som teologistuderande och församlingsplanterare är det framför allt två bra frågor som bara blivit större och större. De har liksom bitit sig fast. De frågorna är ungefär så här: ”Vad är församlingen?” och ”Vad innebär det egentligen att vara lärjunge till Jesus?”

Som du säkert anar har jag fortfarande inte alla svar. Men frågorna som jag fått att umgås med förvandlar både mig och hur jag och mina vänner lever kyrka. Ibland frustrerande men oftast helt fantastiskt.

Gabriel Blad är föreståndare för den nybildade församlingen Agape i Eskilstuna. Han läser samtidigt sista året på THS och ordineras till pastor i sommar.

Tack för tejpen, Missionskyrkan!

Från Maria Hedman, gästbloggare och pastorskandidat.

Pastorsutbildningen ger många olika saker som hjälper mig att bli en bra pastor. En del saker är självklara, som teoretisk kunskap om innehållet i bibeln och praktisk kunskap om hur man förmedlar det till andra. Andra saker är kanske mindre självklara, men om vi inte fick det skulle vi inte vara lika bra som pastorer.

En sån sak som jag har fått är kunskap om rynkan i min panna. Det var när jag gick mitt andra år på utbildningen som jag fick min panna tejpad under en av mina individuella röst- och talvårdslektioner. Det var för att jag riktigt skulle känna hur mycket jag rynkar pannan. Och ja, jag rynkar pannan väldigt mycket, märkte jag då.

Vad är det för fel på det då, förutom att jag redan nu som 26-åring har en djup rynka mellan ögonen, vilket inte är så snyggt? Jo, det riktigt tråkiga är att jag ser skeptisk ut även när jag inte är det. När jag är fokuserad eller intresserad ser jag skeptisk ut. En väldigt tråkig egenskap. Jag har i utbildningen fått kunskap om min rynka i pannan och jag övar på att omvandla den kunskapen till praktik, så att jag inte rynkar så mycket utan ser mer neutral ut i pannan. Jag är övertygad att det gör mig till en bättre pastor.

Så, tack Missionskyrkan för att ni tejpar pannan på mig.

Röst- och talvård är en av de saker som vi samlar in pengar till på bön- och offerdagen till diakon- och pastorsutbildningen den 11 mars (eller angränsande söndagar). Det är en av de saker som gör THS till en så bra pastorsutbildning.

Är all denna möda nödvändig?

Från Henrik Isaksson, gästbloggare och pastorskandidat.

Att studera till pastor på THS blir gång på gång frustrerande när man tycker att det bara är teori och ingen praktik. Vardagen fylls av konstiga hebreiska glosor, Paulus brev, Martin Luther och skottkärror med litteratur. Och jag som bara vill jobba som pastor. Jag som bara vill berätta om Jesus och hjälpa människor. Är all denna möda nödvändig? Man längtar till veckorna med ”verksamhetsförlagd utbildning” som innebär praktik.

Risken finns att man tänker att det är först efter studierna som det riktiga börjar. Och dit längtar man så mycket så att man får tunnelseende. Det känns som att man kollar genom ett rör. Man ser inte skogen av praktiska behov som man står i för de skyms av röret. Och när man står och stirrar så blir man irriterad på träden som skymmer den lilla sikten man har när man kollar på ens framtida tjänst.

Tänk vad bra att det då finns barn som undrar varför man står i skogen och stirrar igenom ett långt rör på något långt borta. Och svarar man inte så börjar de leka och klänga tills man inte kan hålla röret på plats längre utan man måste kolla på dem. Tack gode Gud för scouter!

Jag är ingen scout, och jag vet inte om jag någonsin kommer att bli en riktig scout eftersom jag är lite för bekväm av mig. Men jag tycker om att umgås med människor, och jag tycker om att ha trevligt och ha roligt. Därför är jag scoutledare. Att jag vill umgås med människor är också en av anledningarna till att jag vill bli pastor.

Men så står man där i skogen med röret för att se in i framtiden då man som pastor ska möta människor. Och det är först när man lagt röret åt sidan som man ser skogen man står i, skogen av behov. Där finns många skadade träd, krokiga träd, vildvuxna träd, torra träd, tunna träd och sådana träd som inte får tillräckligt med ljus. En skog som behöver någon som sköter den.

Stockholm är en stor stad med många behov, och där kan man få tjäna Gud på många olika sätt. Att arbeta med scouter är ett sätt som passar mig utifrån min situation, men det finns många fler sätt. Alla sätten hjälper till att få bort tunnelseendet genom röret så att man lever här och nu. Och då inser till och med THS ”sämsta” student att det man lär sig när man läser teologi faktiskt är sådant man kan använda praktiskt utan att tänka på det, till och med i en scoutandakt.

Att studera teologi är alltså inget nödvändigt ont som man måste göra för att bli pastor i Gemensam Framtid, utan det är en förmån. Jag får med gott samvete utveckla min kunskap om Gud och fördjupa min tro i en någorlunda skyddad miljö. Men när det börjar bli för mycket tunnelseende får jag gång på gång lägga bort röret och lyssna till var Gud vill använda mig i ”skogsarbetet” just nu.

Bli pastor nu?

Från Ulla-Marie Gunner, gästbloggare.

Efter snart 25 år som pastor kan jag inte låta bli att fundera över om jag skulle välja att bli pastor nu. Är det min kallelse fortfarande? Om jag varit drygt 20 nu skulle jag ha gjort ett annat val? Hypotetiska frågor förstås. Jag kan inte veta. Men jag vet att jag då sökte andra utbildningar men inte kunde förmå mig att börja på dem. Så här i backspegeln tror jag att det var en del av min kallelse, detta att inte kunna gå en annan väg.

Så kom utbildningen. Där prövades mycket av mina tankar kring hur en pastor skulle vara. Själv trodde jag nog att jag skulle gå en väg som hade en tydlig tyngdpunkt på samtal och själavård. Såg mig själv gå flera S:t Lukas kurser i församlingssjälavård och bli riktigt duktig i detta.

Det blev församlingstjänst som ungdomspastor för mig i åtta år. Nog ägnade jag mig åt enskilda samtal och enskild själavård men någon S:t Lukaskurs blev inte av. Istället märkte jag att min gåva låg mer i att stötta och uppmuntra människor i deras ledarskap och jag upptäckte hur spännande det var med människor i grupp. Detta att vi tillsammans förmår mer än vad vi kan som enskilda om vi plussar ihop det. Jag började förstå att jag hade tydligare ledaregenskaper än jag fattat tidigare. (Det hade säkert varit bra med en Lukaskurs för det också.)

Så har det blivit ytterligare många år i församlingstjänst. När jag ser tillbaka på det känner jag en oerhörd tacksamhet över den skola det har varit. De människor jag mött har mejslat fram min pastorsidentitet tydligare och på ett annat sätt än jag trodde från början. Jag känner en oerhörd tacksamhet över att pastorslivet i församling är en sån skola, spännande nästan varje dag. Jag har förmånen att nästan varje dag ha kunnat gå till ett arbete som känns ytterst meningsfullt.

I fyra år har jag nu senast haft en nationell tjänst. Det har varit mycket intressant att lyfta blicken från det lokala och se lite bredare perspektiv. Nu har jag fått se och lära mig av många fler församlingar. Snart är det dags för ny församlingstjänst. Jag gläds – för var annanstans ska jag fortsätta lära mig detta hantverk att vara pastor? För mig har församlingstjänsten blivit en skola som inte bara mejslat fram mitt pastorsskap utan också fördjupat mig som människa. För detta är jag ytterst tacksam. Skulle önska varje pastorsstudent att få uppleva detta. Och att bli överraskad över hur livet kan ta oväntade vägar.

Ulla-Marie Gunner är nationell missionssekreterare i Svenska Missionskyrkan. Hon kommer under året att tillträda som pastor och föreståndare i Immanuelskyrkan i Stockholm.

Precis där Gud vill att jag ska vara

Från Marta Karlsson, pastorskandidat och den första i raden av gästbloggare inför bön- och offerdagen för diakon- och pastorsutbildning den 11 mars, och inför Öppet Hus och Kallelsedagarna den 16-17 mars.

Tårar och skratt. Vila och arbete. Kamp och frid. I livet möter man många olika saker och detta även som pastorskandidat. Ibland känns det verkligen som att man åker en berg- och dalbana. Ena dagen vill man springa så långt bort från Stockholm och studierna som möjligt. Nästa dag är man så djupt försjunken i någon intressant bok att man glömmer bort att äta. När livet nu är som det är, så uppskattar jag verkligen mina vänner och inte minst den gemenskap jag fått här på THS.

Vi som är pastorskandidater var nyss ute på en resa och landade på Hjälmargården för en tyst retreat. Jag kan tycka att det är häftigt hur gemenskapen fördjupas trots att man inte får prata. Man möter någons blick, sitter bredvid varandra med var sin bok och ber tillsammans regelbundet. Jag behöver bli påmind om dem som finns runtomkring mig. Det är så lätt att börja tänka att jag sitter ensam i den där berg- och dalbanan även om faktum är att det sitter ett x-antal till bredvid mig.

Berg-och dalbanan kan ibland gå så fort att jag helst vill hoppa av. Kan Gud verkligen ha kallat mig till att vara här? Men när den saktar in något, tex vid en retreat, så vill jag inte hoppa av för jag vet att jag är precis där Gud vill att jag ska vara just nu, omgiven av vänner som delar min resa.