Alla inlägg av Gäst

Vems väg kommer Du att korsa?

Från Gunnel Jacobsson-Kritz, gästbloggare

”Varför blev du optiker?”

Kvällen gick mot midnatt och vi som delat aftonen och måltiden känner varandra ganska väl vid det här laget. Under många år har vi kunnat följas åt och fått dela både salighet och smärta med varandra. Vi lärde känna varandra under studentåren och vi står alla inför att snart lämna det aktiva yrkeslivet. Någon av oss har redan känt på det här med pensionärstillvaron och vi andra är på väg in i samma verklighet. Denna sena afton börjar vi prata om vad det var som förde oss in på den yrkesbana som blev vår; optiker, pastor, sjuksköterska, agronom, lärare, ingenjör, bibliotekarie…

Vägarna fram till att det blev som det blev ser verkligen olika ut för var och en av oss, men en väldigt tydlig gemensam nämnare hittade vi snart. Att vi valde det vi valde; hamnade där vi hamnade; bytte bana där vi bytte o.s.v. berodde nästan alltid på att någon person hade korsat vår väg. Någon som tände en låga, en passion för ett ämne; för ett område. En lärare som var passionerad; en medmänniska som öppnade en dörr som vi aldrig hade upptäckt själva.

Berättelserna om de här personerna som på olika sätt fått sådant inflytande på vår livsväg, ville aldrig ta slut. Kära nån’ – oh, om vi hade kunnat skriva till dom, eller få säga till dom hur livsavgörande och viktiga de varit, men det låter sig inte göras så här långt efteråt, men när natten hade övergått till ny dag tog samtalet ny fart – om vilket oerhört ansvar vi har för varandra, och hur beroende vi är av varandra.

Vi vet aldrig när vi får nåden att bli en sådan där livsviktig färdkamrat på någons livsväg, men med största sannolikhet kommer någon/några att om ett antal år sitta och föra samma typ av samtal som vi gjorde denna höstkväll 2011. Några som kommer att minnas Dig med oändlig tacksamhet, att det var just Du som korsade hennes/hans väg, för det gav honom/henne den livsinriktning som de kanske inte själv planerat, men känner stor tacksamhet för. Be om öppenhet för sådana gudomliga och heliga möten! Gud till ära – människor till frälsning och befrielse.

Gunnel Jacobsson-Kritz

Gunnel är distriktsföreståndare i Södra Götalands distrikt. Tidigare har hon varit pastor och föreståndare i Västerkyrkans församling i Lund.

Var en herde för mina får

Gästinlägg av Elina Skarin T1

Dessa ord är en av anledningarna till att jag idag finns på THS och utbildar mig till pastor. Orden är hämtade från Joh. 21:16b då Jesus uppmanar Petrus att vara en herde för hans får. Dessa ord drabbade mig, en alldeles vanlig dag i min morgonandakt och har gjort vid flera tillfällen efter den stunden.

Nu när jag börjat studera teologi är det många andra ord som får min uppmärksamhet och orden i Jesu uppmaning att vara en herde för hans får försvinner ibland i ett töcken av Hegels filosofi, oidipuskomplexet eller två-källs-hypotesen. Även att studierna berikar mig på många plan finns det en risk för mig att gräva för djupt, bara sikta in mig på nästkommande tenta och glömma bort varför jag studerar egentligen.

Utan ha genomfört en närmare studie av alla pastorskandidaters upplevelse av sina studier tror jag att det finns fler än jag som upplevt något liknande töcken i sina studier. Som tur är finns det vissa andningshål ifrån studierna och något som ger vind i seglen igen. Dessa andningshål kan vara samtal i fikapauserna tillsammans med andra pastorskandidater, eller då vi håller andakt tillsammans, Rune W Dahléns (kontaktlärare för pastorskandidaterna i Missionskyrkan, alias ”han du kontaktar om du vill bli pastor”) uppmuntrande ord eller att få åka på tyst retreat.

Under mars har vi inom Missionskyrkan något som kallas för Bön- och Offerdagen för diakon- och pastorsutbildningen. Under denna dagen kommer bl.a. vi pastorskandidater besöka församlingar för att predika och ge en hälsning från utbildningen. Avsikten med den här dagen är att samla in pengar till en del av pastorsutbildningen som inte finansieras av staten, men och ett stort MEN inte bara det. Jag skulle vilja slå ett slag för bönen som är ekonomiskt oberoende och gör gott för både den som ber och den som tar emot.

Jag är så otroligt tacksam för de som ber för mig och det betyder extra mycket i perioder då jag själv befinner mig i djupa dalar. Därför önskar jag att du gärna ber för oss pastorskandidater, för Rune som lägger ner sin själ och hjärta i oss pastorskandidater och gärna för mig att jag oftare ska få höra orden från Jesus då han säger: ”var en herde för min får”, så att jag aldrig glömmer att det är därför jag började studera teologi och därför en dag kommer att ordineras till pastor.

Elina Skarin – T1

Bakåt, framåt och nu

Gästinlägg av Joel Magnusson T4

4 år, 160 veckor, 800 dagar, 4800 timmar, 27 kurser, 137 böcker och artiklar, 28928 sidor, 448 sidor anteckningar, ett oräkneligt antal inlämningar, PM och tentamena, jaha där har ni en något sånär förenklad och överskådlig bild av vad en akademisk pastorsutbildning innebär. Nu hävdar jag inte att allt detta stämmer in på mina fyra år som snart är till ända. Det är inte helt säkert att jag läst alla utav dessa 137 böckerna och 28928 sidorna, hoppas ingen av lärarna hittar till bloggen.

Till saken, fyra års heltidsstudier börjar närma sig sitt slut. Naturligtvis vet man att dagen då man är färdig kommer samtidigt som det i början av utbildningen kändes som om den aldrig skulle inträffa. Men nu är den snart här och ”jag tycker mig se ljuset i tunneln” som jag sa i ett samtal häromdagen varpå en annan pastorskandidat svarade; ”Bara det inte är ett tåg som kommer emot dig”.  Ja, det är ju inte helt säkert vad som möter mig och tanken på att snart vara färdig pastor är något mer skrämmande än jag tidigare tänkt. Samtidigt längtar jag mer än någonsin efter att få komma ut som församlingspastor, vilken nåd att tillsammans med församlingen tjäna den levande Guden i missionsuppdraget att göra alla folk till lärjungar.

Undervisning, böcker och anteckningar i all ära – det har verkligen varit oerhört lärorikt och fått vyerna att vidgas. Men det jag framför allt kommer att bära med mig, förutom den rent konkreta viktökning alla böcker innebär för flyttlasset, är alla fantastiska människor man lär känna under utbildningen. Relationer som verkligen gått på djupet och medfört till vänner för livet, alla goa samtal, kaffestunder och nåden att få be tillsammans och uppmuntra varandra i tron.  Dessa människor vittnar verkligen om att det finns stort hopp inför framtiden.

Joel Magnusson – T4

Från hjärna, till hjärta.

Gästinlägg av David Wedegård T1

Att studera teologi handlar om att sätta något i rörelse. Först handlar det om att sätta hjärnceller i rörelse så att jag kan få mer kunskap om Gud. Vi läser kurser i Nya och Gamla Testamentet, kyrkohistoria, filosofi och etik med mera. Allt detta för att kunna tjäna församlingen med kunskap. Men det handlar också om att sätta igång en rörelse som går från hjärna till hjärta. När kunskapen jag fått verkligen får uttryckas i handling. Vad hjälper det att veta en massa om vad Gud har gjort genom historien om jag inte vet vad jag ska göra av den kunskapen.

För att utbildningen inte bara skall stanna i hjärnan behövs en helt annan sida i utbildningen vilket inte finansieras av staten. Statens skatter ser till så att vi kan få en gedigen utbildning som inte kostar en halv förmögenhet och som dessutom ger, oss som studenter förmånen med bidrag genom CSN. Men (och detta är ett stort men!) skatten täcker inte den del i utbildningen som formar oss studenter efter Guds hjärta. Vi behöver en sida av utbildningen som sätter akademin i rörelse från hjärna till hjärta.

Vi får bland annat genom de gåvor som offerdagen ger möjlighet till att åka på retreater, träffas till teologgrupp där vi får brottas med olika frågor tillsammans med mer erfarna pastorer eller ledare av olika slag. Vi får även mer djupgående samtal med professionella terapeuter innan vi går ut i tjänst för kyrkan. Allt detta för att pastorerna skall kunna tjäna församlingen på bästa sätt. När vi kommer ut som fullfjädrade pastorer ska vi inte bara ha mer kunskap om Gud, utan också vuxit i kärlek till församlingen som är Kristus i vår värld.

David Wedegård – T1

11.50 i kapellet – det är där det händer

Kapellets altartavla
Kapellets altartavla

Gästinlägg av Maria Hedman T3

Hur många predikningar är du med om du på en vecka? En? Kanske två? Vissa veckor kanske inte någon? Om du hade gått på THS, som jag gör, så skulle du ha möjlighet att uppleva fyra-fem varje vecka.

Andakterna som vi har nästan varje dag tio i tolv i kapellet är en av mina absoluta favoritsaker med THS. Anledningarna är många. Dels för att jag får en paus i pluggandet, vilket är skönt. Dels för att jag får höra ord av Gud, inte bara ord om Gud, så att jag blir påmind om varför jag pluggar till pastor. Och dels för att jag blir så oerhört inspirerad till att bli en bättre predikant när jag hör mina skolkamraters predikningar. De är väldigt olika och väldigt duktiga.

Efter att man har predikat i kapellet så får man feedback på predikningen. Både på hur framställningen var, alltså hur man använde rösten och gestikulation och sådant och på hur innehållet var, hur man använde bibeltexten, vad det var man egentligen sa och sådant. Det är våra lärare Anna Skagersten och Johnny Jonsson som utvärderar oss, vilket alltid är nervöst. Man vill ju gärna att de säger att man predikade bra, vilket gör att predikningarna i kapellet ofta är väldigt genomarbetade och, ja, bra. Vilket i sin tur sätter ribban för oss andra. På ett bra sätt.

Första gången jag skulle predika i kapellet var jag så nervös att jag mådde illa. Där satt massa pastorskandidater i åren över mig, där satt andra elever från skolan, där satt lärare, där satt rektorn (han är för övrigt bäst av de THS-anställda på att gå på andakterna, tror jag). Och jag var så nervös. En av fyrorna kom fram och önskade mig lycka till och sa att hon trodde det skulle gå bra. Guld värt! Jag klev upp i den vackra predikstolen och höll min välplanerade predikan, sa amen, klev ner och andades ut. Det gick bra. Utvärderingen veckan efter gick också bra. Men det som jag bär med mig ifrån den dagen är tryggheten och utmaningen i att se mina vänner och  framtida kollegor titta på mig från stolarna i kapellet med förväntan i ögonen. Det måste vara bästa sättet att lära sig att predika. Nervöst och tryggt på samma gång.

Maria Hedman – T3

Vad gör vi av pengarna?

Gästinlägg av Frida Morén T1

”Pengar är aldrig ett problem,  alltid möjligheter.”  Så uttalade sig en vis man när vi satt och försökte fixa årets budget. Visst ställer pengar till stora och och till synes olösliga problem, dag ut och dag in. Men det finns pengar och vad vad ska vi lägga dem på? Det finns miljontals goda ändamål man kan ösa pengar över och ändå vill jag slå ett slag för missionskyrkans pastors- och diakonutbildning.

Att våra kyrkor är i behov av goda ledare och att våra samhällen behöver diakoner är inte svårt att se. Medlemstalen klättrar nedåt och för många församlingar ser det inte hoppfullt ut.

Men på THS går just nu 46 ivriga, hoppfulla pastorskandidater som längtar efter att göra en skillnad.

Vi vill utrusta församlingar och vi vill låta människor lära känna Jesus genom våra ord och handlingar.

Jag upplevde att Gud kallade mig att bli pastor av just de ovan nämnda anledningarna, och mitt mål är att bli en grymt bra (och väldigt ödmjuk) pastor,  för att nå dit behöver jag en hel del hjälp.

Genom offerdagsinsamlingen får vi röst- och talvård, samtal och möjlighet att åka på retreat. Oersättliga tillfällen för mig att utvecklas som ledare, andligt och själsligt.

Utrusta församlingar och låta människor lära känna Jesus, där har vi det viktiga.

Frida Morén – T1