Alla inlägg av Gäst

Om vi bara…

Från Martin Karlsson, pastorskandidat och gästbloggare.

På den dalsländska slättbygden där jag växte upp fanns en kille som alla ville hänga med. Alla ville vara hemma hos just honom! Varför?

  • Han hade en innebandyhall i sin källare.
  • Pingisbord i gillestugan.
  • Biljardbord på vinden.
  • En koja, monterad på pålar ovanför marken och Nintendo 8-bit.

Han behövde inte ens bjuda in oss! Vi kom ändå! Bjudna eller objudna!

En gång var det så för kyrkan i Sverige. En gång ville alla komma till kyrkan, för det var där det hände! En gång strömmade folk till kyrkan när vi bjöd in till möte. Kyrkan var mötesplatsen i samhället. Arrangerade kyrkan något kom folk. Så är det inte idag.

  • Detta har lett till att vi tänker att om vi bara spelar bättre musik i kyrkan kommer fler.
  • Om vi bara ändrar vår syn på medlemskap kommer fler.
  • Om vi bara anställer en pastor kommer fler.
  • Om vi bara skaffar en ny ljudanläggning, bygger om köket och bygger till nya ungdomslokaler kommer fler.

Vi vill dra, locka och bjuda in människor till kyrkan. Den stora frågan för många av oss är hur man kan få med sina vänner till kyrkan. Så inväntar vi den perfekta gudstjänsten då allt skall klaffa. Ibland har vi till och med sagt så här: Vi vill få människor inom evangeliets hörhåll.

Jag funderar om på om vi har tappat bort något fundamentalt i vad det är att vara kyrka, när så mycket av vår struktur, vår ordning och vad det innebär att vara en kyrka definieras av en inåtgående rörelse.

Gud är en missionär!

  • Gud letar efter Adam och Eva när de gömt sig för honom i Edens lustgård.
  • Gud kallar Abraham och säger åt honom att ”gå” och låta välsignelsen nå alla folk.
  • Gud sänder Jona att predika för ett folk som Jona själv inte tycker om.
  • Jesus säger att han har kommit för att söka det som är förlorat och rädda det!

Gud har en mission i vår värld. Kyrkan har inte en mission, utan Gud har en mission och kyrkan deltar i Guds mission. Vi bär inte ut missionen, Guds mission bär ut oss.

Mission är Guds initiativ, Guds karaktär är sådan att han aktivt söker efter människan.

Det är Guds mission som definierar vad det är att vara kyrka. En kyrka som vill följa Jesus är sändande snarare än indragande.

  • Det ligger i församlingens identitet att vara utåtriktad och sökande.
  • Det ligger i församlingens identitet att vara extrovert snarare än introvert.
  • Det ligger i församlings identitet att vara centrifugal snarare än centripetal.
  • Det ligger i församlingens identitet att vara en flod som forsar fram snarare än en sjö med inflöden från olika håll.

Varför? För sådan är vår Gud. Det är vad Guds hjärta slår för!

Där finns vår kallelse – där vill jag tjäna!

Nu på söndag är det bön- och offerdag för diakon- och pastorsutbildningen. Därför har många pastorskandidater bloggat på denna sida de senaste veckorna. Martin är den sista i raden (men några fortsätter också nästa vecka eftersom en del församlingar valt att lägga offerdagen lite senare). Nu gäller det! Martin och hans kompisar är angelägna om att få förbön. Och vi kan vara med och offra för att de ska få den bästa tänkbara utbildning. Välkommen på söndag!

Predikan i en kaffekopp

Från Elin Alm, gästbloggare och nyordinerad pastor.

Jag sitter på ett café i Göteborg och försöker att få ihop en predikan. Jag har efter snart två år i tjänst som pastor börjat komma på hur jag bäst jobbar med just en predikan. Det är inte i kyrkan på mitt kontor, det finns alldeles för mycket trevligt folk där. Det är inte hemma, där finns för mycket disk och en TV som lockar mig till att ”bara” titta på ett avsnitt till av någon TV-serie som går i repris. Nej, för mig funkar det bäst att ta med mig min lilla dator, hitta ett mysigt fik (med elkontakt), köpa en kaffe och sen skriva ner det som finns i hjärtat och hjärnan. Det har tagit ett tag men det känns skönt att märka att jag hittat ett sätt som fungerar för mig.

Innan cafébesöket behöver jag ha funderat ett tag på bibeltexterna och temat och gärna bolla lite med andra, sen kan det i bästa fall bli nedskrivna ord. Dom testar jag oftast på någon stackars kompis eller min mamma så att jag får input från andra.

Det är lätt hänt att jag får prestationsångest och tänker att jag inte har någonting att säga. Men som tur är påminner Gud mig med jämna mellanrum om att det inte är jag själv som ska ”komma på” en predikan. Tydligast har det varit de gånger då jag känt att det är helt tomt och paniken växer och söndagen närmar sig allt för fort. Helt plötsligt så släpper det och tankarna kommer, pennan (eller tangenterna) skriver och skriver och helt plötsligt är predikan där.

Jag behöver om och om igen bli påmind av andra om att det är Gud som gör och att jag får förmånen att vara ett av Guds redskap. Det är jag tacksam över (i alla fall oftast…). Men trots att jag upplever att Gud hjälper mig får jag samma panik nästa gång. Jag har visst lite svårt att lita på och komma ihåg att Gud hjälper.

I Jesaja 41:10 står det:
”Var inte rädd, jag är med dig.
Ängslas inte, jag är din Gud.
Jag ger dig styrka och hjälper dig,
stöder och räddar dig med min hand.”

För mig är det en vers att ibland läsa för att komma ihåg att det är Gud som gör, att det inte är jag själv. Och visst är det tur att människor ibland kommer fram och tackar för predikan och berättar något från den som inte jag känner igen. Det är Gud som verkar och i bästa fall får jag vara med och förmedla lite av Gud till de människor jag möter.

Elin Alm kommer från Skåre norr om Karlstad. Hon ordinerades sommaren 2010 till pastor efter fyra års studier på THS. Hennes första tjänst är i Betlehemskyrkan i Göteborg.

Har du någon brädbit?

Från Oskar Johansson, pastorskandidat och gästbloggare.

”Har du någon brädbit som jag skulle kunna få?”

Den frågan fick Frans mer än en gång i sitt liv. Frans som bodde i det fattigaste torpet en bit utanför byn. Frågeställaren var byns rikaste man, som helt saknade framförhållning, och självklart hade Frans en brädbit att ge bort. Han var en sådan person som såg till att ta till vara på det som fanns. Hade ett träd som man kunde använda till virke blåst omkull så sågade han det till brädor, annars kunde man ju alltid hugga upp det till ved. Närhelst han hittade en tjärstubbe tog han rätt på den; den skulle ju barnen ha att värma sig vid när de åkte skridskor. Att ta till vara på det som finns och att tänka på andra, det är något som jag bär med mig från Frans även om jag aldrig själv mött honom. Han var pappa till min morfar.

I ladan till det gamla torpet där morfar växte upp finns det än idag alltid en, eller vanligtvis många, brädbitar att använda vid behov. Toastolar, glasrutor, ja allt möjligt som man kan tänkas behöva finns där för att någon kan ju tänkas behöva dem någon gång.

Att studera till pastor handlar om att bygga upp ett förråd med kunskap. Allt som vi läser är, hör och häpna, inte jätteintressant men någon dag i framtiden kan det vara just det som vi behöver plocka fram ur förrådet när vi är ute i tjänst. Om det så är vad någon gammal filosof ansåg eller om varför en människa reagerar som hon gör.

Sen så finns det ju sådant som vi i kyrkan tycker är jätteviktigt, men som staten inte ger bidrag till, såsom våra predikoövningar. Dessa diskuterar vi också under våra homiletikseminarier för att se vad som är våra styrkor och vad vi behöver jobba mer på. Vi får även möjligheten till röst- och talvård där vi enskilt får lära oss hur vi på bästa sätt ska använda våra röster för att de ska hålla hela livet. Vi får också undervisning i det viktiga ämnet kommunikation. Det är till detta och ännu mer bra saker som vi samlar in pengar på offerdagen .

Sålunda är vi som läser till pastorer och diakoner inte just nu i behov av brädbitar, det var en liknelse, men om ni har en gåva att ge i kollekten på söndag, så vet att den kommer att användas för att utrusta de pastorer och diakoner som kommer ut i tjänst de närmaste åren.

Slå det om ni kan!

Från Johanna Lindar, pastorskandidat och gästbloggare.

Igår var jag på gudstjänst som vanligt. Med mig hade jag en massa frågor, som t ex Varför och Hur vi firar gudstjänst, frågor som vi ställer oss just nu i en kurs som jag läser på THS. Kursen har gjort att jag tycker ännu mer om våra gudstjänster – i dubbel bemärkelse…

Hur som helst.

Vid fikabordet efteråt kom vi att prata om vad det är att vara församling. Runt bordet fanns tre generationer representerade. Vi hade olika bakgrund och erfarenheter, olika politiska åsikter. Vi såg inte likadana ut och alla talade inte samma språk. Och jag tänkte – att vara församling är just precis detta. Att efter postludiet få fortsätta gemenskapen en trappa ned med en tekopp i handen. Att runt ett bord få samtala med människor som man aldrig annars skulle samtala med. Att vi trots alla olikheter har något gemensamt.

Varför vi firar gudstjänst? För att vi tror. Vår tro på Jesus, vårt sökande efter honom, är minsta gemensamma nämnare och skälet till varför vi gör som vi gör*.

Någon har tydligen räknat ut att en genomsnittlig svensk gudstjänst varar i 1 timme och 6 minuter. Den siffran borde revideras, för gudstjänsten tar inte slut när vi lämnar kyrksalen – den fortsätter i gemenskapen vid kyrkkaffet. Det slog mig när jag var på väg hemåt att jag hade firat gudstjänst, en vanlig söndag, i en vanlig församling i Sverige, i nästan tre timmar. Slå det om ni kan!

*Hur vi firar gudstjänst? Ja det kan man verkligen fråga sig. Det längtar jag efter att få fundera mer på under utbildningen och i min framtida tjänst som pastor i en församling.

Söndagen den 11 mars är det bön- och offerdag för diakon- och pastorsutbildning. Då kan du vara med och be för Johanna och hennes kamrater. Och du kan vara med i offerinsamlingen som möjliggör den utbildning som våra diakon- och pastorskandidater förtjänar, bl a om hur vi firar gudstjänst.

Följ Mig!

Från Oskar Ohlsson, gästbloggare och pastorskandidat.

Tvivlar jag på min kallelse? Ja, jag tvivlar. Jag tvivlar på min förmåga att förstå och tolka. Jag tvivlar på min förmåga att handla och se rätt tid för rätt handling. Jag tvivlar på mycket i allt det jag står i.

Är jag värdig att vara pastor i en församling? Är jag en god lärjunge till Jesus? Vem vet det? Vem är jag att säga det ena eller det andra. Jag kan tro jag vet svaret en dag men sedan går ytterligare en dag och jag är tillbaka på ruta ett.

Varför skriver jag detta, varför uttrycker jag mina tankar på detta sätt? Det enklaste svaret skulle kanske vara att jag vill gömma mig bakom en sanning för att den inte ska bli så tydlig och uppenbar den dagen jag misslyckas. Skulle kunna funka till en gräns, men nej, det handlar om något annat än det, något som följt mig genom hela mitt liv med Jesus och längre än så, hela mitt liv. Tvivlet på att jag är tillräcklig.

Jag tror, nej det är inte helt sant, jag vet att det finns många som delar denna livssyn med mig. Många som kämpar med dessa tankar. Det behöver inte vara dagligen men det finns där som ett mörkt moln i bakhuvudet. Men jag har också hittat något som drar mig upp ur tvivlets mörker, något som alltid, förr eller senare, får mig att resa mig igen. Och det är Jesu ord ”Kom och följ mig” som vi kan läsa i bland annat Markusevangeliet.

Mark 1:16-18
När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare.
Jesus sade till dem: ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”, och de lämnade genast sina nät och följde honom.

Jesus säger ”Följ”. I ordet ”följ” ligger också meningen att någon leder. Jesus valde Simon Petrus och Andreas till att föra vidare hans budskap. Det var inte på grund av att de var bättre utbildade, eller hade färdigheter som ingen annan hade. Nej, vad evangelierna visar oss är att Simon Petrus var en väldigt vanlig människa, han blev rädd, tvivlade och begick misstag.

Men är det därför jag finner en trygghet i orden ”följ mig”? Det är lätt att säga att lärjungarna var inte de ljusaste av huvuden och därför behöver vi inte vara oroliga för att inte hålla måttet. Men sanningen tror jag är en annan. Vi blev inte valda till Jesu efterföljare för att vi har något som andra inte har eller möjlighet att utvecklas åt ett visst håll. Nej, vi blev valda för att vi är dom vi är, jag blev vald med mina brister och mina styrkor för att jag är jag.

Är det då så att jag bara kan luta mig tillbaka och säga ”Kör bara! Jesus, jag hänger på!”? Nej, det tror jag inte. I vårt beslut att följa väljer vi också att gå i någon annans fotspår. Vi väljer att följa och i det ligger också en vilja att få en nära gemenskap med honom och att gå åt samma håll som han. Simon Petrus tog alla sina goda och dåliga sidor och med det han hade försökte han följa Jesus efter sin bästa förmåga. Ibland misslyckades det och ibland lyckades det. Men även när Simon Petrus misslyckades och trodde att han inte längre förtjänade Jesu omsorg, så frågar Jesus:

Johannes 21:16
”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.”

När Simon Petrus gjort ett misstag blundar inte Jesus för det utan möter det, men han möter det med kärlek. Och det är detta som drar mig upp ur tvivlet, det är inte bara jag som valt att följa, Jesus har valt mig som sin efterföljare. Jag är inte perfekt, jag är inte heller misslyckad, jag är människa. Och jag vill visa på den trygghet jag har hittat i Jesus för min nästa, och min nästa kan vara du.

Psalm 23
Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.

Söndagen den 11 mars är det Bön- och offerdag för diakon- och pastorsutbildningen. Kom med och be för Oskar och hans vänner, och ge ditt bidrag för att utrusta dem inför framtida tjänst.

Inifrånstyrda eller utifrånstyrda?

Från Åke Jonsson, gästbloggare.

Jag gör – när jag skriver det här – ett avbrott i ett annat skrivande, en granskning av ett bokmanus. Som pensionerad teolog och pastor, 68 år, är det svårt att inte jobba. Det händer också att jag har ett och annat uppdrag på THS, mest som uppsatshandledare, och jag är ute och föreläser ibland i mitt favoritämne ”Skapelseteologi” och så predikar jag ibland. Men jag är också ledig och jag har sex barnbarn i trakten, två har förresten sovit hemma hos mig och min fru i natt. Jag läser mycket skönlitteratur (även deckare), promenerar och cyklar.

En annan fritidssyssla – och det är den jag tänker på just nu – är faktiskt mitt engagemang i den lokala församling som jag tillhör. Det är mycket bra för en pastor att få en personlig och konkret inblick i allt det frivilligarbete som görs i kyrkan. Jag insåg det även tidigare när jag var församlingspastor. Jag uppskattade till exempel kyrkvärdarnas arbete otroligt mycket. Inte många lägger märke till dem. Men de kommer tidigt till kyrkan på söndag förmiddag, ställer i ordning kyrkrummet, sätter fram blommor, sätter upp psalmnummer, ordnar med förstärkare och mikrofoner, kopierar och delar ut gudstjänstordningar, talar med medverkande och gör ljudtest osv. Och de går från kyrkan sist av alla när kollekten är räknad och inskriven och ljusen släckta och dörrarna stängda. Nu är jag själv en sådan, det känns fint. Det är en uppgift, en annan är att jag jobbar med ett socialt ekumeniskt arbete bland hemlösa och missbrukare i förorten.

Och så funderar jag på församlingen och dess framtid. Hur ska vi bli fler? Hur ska budskapet bli en verklig gestaltning av evangeliet utan att det blir stelt och konservativt eller fånigt uppvärmt? Vi säger ofta: vi måste förnya oss! Jag håller med, men vad innebär det? Ofta blir svaret traditionellt: fler scouter och framför allt en stor ungdomskör. Det kan vara bra svar men det är inga nya svar, det är gamla svar. De danska teologerna Eberhard Harbsmeier och Hans Ruin Iversen skriver om kyrkans livsyttringar som är gemenskap, uppdrag och diakoni. Ibland säger vi: vi måste ta reda på människors behov för att kunna nå ut. Då blir vi utifrånstyrda. En reporter frågade en gång en pastor som pratade om behovet av att ta reda på vad människor behöver och hur vi kan bli relevanta för andra: men vad tror du på? Med andra ord: är du bara utifrånstyrd och inte alls inifrånstyrd?

Som pastor har jag ofta utmanat mig själv och de församlingar jag arbetat i med dessa frågor. Ibland har jag tänkt så här. Tänk om vi skulle vara helt inifrånstyrda och bara fråga efter livsyttringarna. Jag ångrar nästan att jag aldrig har vågat mig på det experimentet. Att arbeta med en församling som inte frågar efter vad människor vill ha. Att inte tänka på hur andra ser på oss. Att inte fundera på hur mycket vi minskar eller hur mycket vi växer. Utan att bara göra det som evangeliet bjuder oss att göra: fira gudstjänst, tolka bibeln, döpa, utöva diakoni, allt i gemenskap… utan att fråga efter vilket resultat det ger.

Nej, jag tar tillbaka det, det är att minimera. Det är defensivt. Men så kommer tanken igen, det kanske är tvärtom. Jag vet inte för vi har ju aldrig prövat.

Åke Jonsson har varit lärare på THS. Han var också Missionskyrkans förste utbildningssekreterare och kontaktlärare under åren 1994-2002. Efter det gick han tillbaka till församlingstjänst och blev pastor och föreståndare i Västerortskyrkan i Vällingby.

Skottdag

Från Marcus Johansson, pastorskandidat och gästbloggare.

Om skottdagen inträffade de år det är vinter-OS istället för de år då det är sommar-OS, skulle det då betyda att vinter-OS blev en dag längre? Man tänker lätt att en dag som bara inträffar en gång vart fjärde år ska vara speciell och göra stor skillnad. Om man är född den 29 februari tänker jag att man firar extra vart fjärde år? Rent statistiskt borde det motsvara fyra födelsedagar, eller för den del julaftnar eller påskdagar! Jag är dock inte född den 29 februari och konstaterar att denna dag för min del består av en föreläsning på förmiddagen och sedan uppsatsskrivande i biblioteket på eftermiddagen. Det är inte en speciell dag utan snarare en typisk vanlig dag i mitt liv som pastorskandidat och student på THS just nu.

Vad är det egentligen som gör en dag mer speciell än en annan? Vad är det som gör att en dag skiljer sig från en annan? För mig är det mötet med människor. Just nu består mitt liv mycket av skola och allt som hör därtill men det består också av otaliga möten med människor och framförallt samtal. I princip dagligen hamnar jag i intressanta samtal med mina klasskamrater och blivande pastorer och präster från olika årskurser. Vi pratar om allt från teologiska frågor där vi inte är överens till huruvida det är rätt eller inte att fira Victorias och Daniels prinsessa med prinsesstårta…

Framförallt funderar vi dock över hur vi som olika delar av Kristi kropp bäst kan utbreda Guds rike i Sverige och världen. Vad har jag att tillföra i det som är så mycket större än födelsedagar, skottdagar och prinsesstårtor? Vad har du och jag för gåvor och intressen och hur kan vi använda det vi har fått av Gud för att göra den här världen, Guds skapelse, till en bättre plats?

För visst är det så: Att följa Jesus handlar aldrig om något mindre än att förändra världen, och då är varje dag en möjlighet att förändra något så att Guds vilja får ske här på jorden, så som i himlen.

Då är varje dag speciell.

Söndagen den 11 mars är det bön- och offerdag för diakon- och pastorsutbildningen. Då kan du vara med och stötta personer som Marcus i hans vilja att arbeta som pastor i Guds rike.

Jag älskar att läsa på THS

Från Petra Jonsson, gästbloggare och pastorskandidat.

Jag älskar att läsa på THS! Det är inte bara så att vi har mycket kunniga lärare, de gillar också vad de håller på med och de vill gärna dela med sig av sin kunskap. Vilken gåva! Tänk om man alltid hade sådana lärare i skolan!

Nu, under februari månad ska vi välja vilka kurser vi vill läsa nästa läsår, alltså från augusti 2012 till juni 2013. Det finns så många intressanta kurser: Ska man djupdyka i själavård eller lära sig mer om de första kristna? En kurs om profeten Jeremia låter också spännande eller så skulle man kunna fundera mera kring ”kärlekens teologi”.

Nästan varje dag lär vi oss någonting nytt. Just idag till exempel skulle vi reflektera över vilken utgångspunkt vi har när vi predikar: Är det människan som står i fokus eller är det Gud? Och när börjar en predikan? Är det bara det som man gör från predikstolen? Eller är varje form av förkunnelse en predikan, var det än sker? Det finns inget rätt eller fel i dessa frågor, men det är viktigt och värdefullt att vara medveten om vad man gör och varför man gör det.

Visst, ibland kan det också vara jobbigt att läsa teologi. Att lära sig hebreiska till exempel är inte enkelt. Och om man gör det via ett annat främmande språk, som jag, då är det ännu tuffare. Mitt modersmål är tyska. Ibland, när förtvivlan slår till, ser jag bara ett stort berg framför mig som jag på något sätt behöver ta mig upp på. Då hjälper det att jag påminner mig själv om att jag redan har kommit en bra bit på vägen. Vi läser redan originaltexter på hebreiska, efter bara några få månaders undervisning och det är ju helt otroligt!

Jag kan inte tänka mig att sluta läsa teologi. Det finns så mycket att upptäcka och utforska. För mig är det också ett sätt att fördjupa min relation till Gud. Samtidigt längtar jag efter att få använda min kunskap i praktiken och att tillsammans med andra gestalta en församling och göra Guds kärlek synlig i världen. Det är en stor utmaning att vara pastor i vår tid och en stor nåd att få vara med. Vi ses!

Kanske når en viskning fram

Från Per Westblom, gästbloggare.

När jag som 22-åring började studera till pastor på Betelseminariet, hade jag varit på väg dit sen jag var 15 år och deltog i skolans bibelkonferens. Vandringen var inte spikrak men ändå ganska tydlig: jag levde med kallelsen att ”blipastor”.

Är det ansvarsfullt av Gud att kalla en 15-åring? Ungefär så frågade den person som en lägerkväll kom fram till mig i en bönesamling och sa att Gud nog hade kallat mig till att tjäna honom på heltid. Ja, hon frågade inte mig det, men berättade att hon hade sagt så till vår Herre när han ombad henne att prata med mig. Ja, då var det ju i alla fall sagt och jag fick leva med den kunskapen. Var det ansvarsfullt av henne, kan man förstås fråga. Talar Gud så, frågar någon annan. Och: är det allt du har att gå på när du säger att Gud har kallat dig? Nej, det är det inte. Men det började där.

En process startar alltid någonstans, ibland storslaget med bomber och raketer, oftare i liten skala med en viskning eller en enkel fråga: kan det vara så att han vill sända dig…? Någon behöver ställa frågan, och den som frågan riktas till behöver vara öppen för att livet kan ta en annan vändning än han eller hon hade tänkt. Jag upphör inte att fascineras över att så många har den mottagligheten.

Under den tid som kommer blir frågorna om kallelse ställda på ett tydligt sätt. Dels genom våra samfunds offerdag för utbildning och dels vid Kallelsedagarna på THS och Betel 16-17 mars. Välkommen att vara delaktig i Guds kallelseverk genom dessa arrangemang. Vem vet, kanske når en viskning fram till dig under något av dessa tillfällen. Vågar du utsätta dig för det?

Per Westblom är nationell missionssekreterare i Svenska Baptistsamfundet och kontaktperson för Baptistsamfundets pastorskandidater. Tidigare har han varit pastor i Kyrkan vid Brommaplan, och nyligen blev hans utsedd till koordinator för arbetsgruppen ”Församling” i Gemensam Framtid. Svenska Baptistsamfundet har sin bön- och offerdag för ledarutveckling och utbildning nu på söndag, den 26 feb.

Konsten att följa

Från Anton Gustafsson, gästbloggare och pastorskandidat.

Varför säger ni Herre, Herre när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger? Den som kommer till mig och hör mina ord och handlar efter dem – vem är han lik, det skall jag visa er. Han är lik en man som när han bygger ett hus gräver djupt och lägger grunden på berg. När floden svämmar över vräker sig vattnet mot huset men förmår inte rubba det, eftersom det är väl byggt. (Luk 6:46-48)

Det finns ord av Jesus som är svåra att höra, för mig är detta ett av dem. Hur många gånger har jag inte bett och sagt ”Herre, Herre”? Ändå gör jag inte vad han säger. Jesus ord gör ont och hugger tag i mig. En viktig fråga i sammanhanget är: Vad är det då vi ska göra? Det ”enkla” svaret finner vi i verserna innan och i komprimerad form kan det se ut så här.

• Älska era fiender
• Var barmhärtiga
• Ge utan förväntan att få igen
• Döm inte

Det är vanskligt att göra en lista, för en lista kan man bocka av. Men så fungerar inte den här listan. Jesus inbjuder oss att följa honom. Det har ett pris. Att följa Jesus är gratis, men det kostar på. Längre fram i Lukas berättar Jesus om kostnaden. Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det. (Luk 9:23-24) Jesus leder oss in på en smal väg, men han känner den för han har gått före oss.

När Paulus skriver om efterföljelse i Filipperbrevet skriver han:

Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden på ett kors. (Fil 2:4-8)

Paulus tanke om efterföljelse grundar sig i något så barnsligt som att härmas. Den som är kristen skall helt enkelt imitera Jesus.

Jesus berättar om en man som hittar en pärla i en åker. Åkern är inte hans, han måste sälja allt han äger för att ha råd att köpa åkern så han kan få tag på pärlan. Att ge sitt liv till Jesus är att ge allt man har. Då kan man stämma in i Paulus ord i Galaterbrevet: Jag lever, men inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Och vad är det som driver Paulus till detta som vi i vår individualistiska kultur skulle beteckna som självförnekelse.

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. (Fil 3:7-9)

Paulus hade funnit pärlan, Jesus Kristus, och han var beredd att betala priset för att få leva i honom som han uttrycker det.

Har du funnit pärlan?