Alla inlägg av Gäst

Fantastiskt och frustrerande!

Från Gabriel Blad, gästbloggare och pastorskandidat.

Jag är församlingsplanterare och pastorsstuderande i ett. En ibland frustrerande men oftast helt fantastisk kombination. Det finns ett par likheter mellan att plantera församling och studera teologi. För det första förändrar det dig på djupet, och för det andra har du inte från början någon aning om vart denna förändring leder. Fantastiskt och frustrerande!

Att båda har en sådan kraft till förändring tror jag beror på att de lockar fram frågor som ställs på sin spets. När jag tänker tillbaka på mitt eget liv inser jag att det inte är svaren utan frågorna som kraftfullast åstadkommer förändring. Det som fick mig intresserad av Gud var frågor om livet. Det som gjorde att jag började läsa bibeln på allvar var frågor jag mötte hos de som ännu inte trodde. Och det som fick mig att brinna för Guds församling var inte en färdig definition av församlingen utan just frågan om vad församlingen egentligen är.

En bra fråga är livsfarlig. Den lever sitt liv i bakhuvudet och processar. När en fråga fått grepp förvandlar den mer än något svar. Mycket av vilka vi är och vad vi kommer att bli formas av vilka frågor vi lever med. Så var noga med vilka frågor du lever med!

Under mina sex år som teologistuderande och församlingsplanterare är det framför allt två bra frågor som bara blivit större och större. De har liksom bitit sig fast. De frågorna är ungefär så här: ”Vad är församlingen?” och ”Vad innebär det egentligen att vara lärjunge till Jesus?”

Som du säkert anar har jag fortfarande inte alla svar. Men frågorna som jag fått att umgås med förvandlar både mig och hur jag och mina vänner lever kyrka. Ibland frustrerande men oftast helt fantastiskt.

Gabriel Blad är föreståndare för den nybildade församlingen Agape i Eskilstuna. Han läser samtidigt sista året på THS och ordineras till pastor i sommar.

Tack för tejpen, Missionskyrkan!

Från Maria Hedman, gästbloggare och pastorskandidat.

Pastorsutbildningen ger många olika saker som hjälper mig att bli en bra pastor. En del saker är självklara, som teoretisk kunskap om innehållet i bibeln och praktisk kunskap om hur man förmedlar det till andra. Andra saker är kanske mindre självklara, men om vi inte fick det skulle vi inte vara lika bra som pastorer.

En sån sak som jag har fått är kunskap om rynkan i min panna. Det var när jag gick mitt andra år på utbildningen som jag fick min panna tejpad under en av mina individuella röst- och talvårdslektioner. Det var för att jag riktigt skulle känna hur mycket jag rynkar pannan. Och ja, jag rynkar pannan väldigt mycket, märkte jag då.

Vad är det för fel på det då, förutom att jag redan nu som 26-åring har en djup rynka mellan ögonen, vilket inte är så snyggt? Jo, det riktigt tråkiga är att jag ser skeptisk ut även när jag inte är det. När jag är fokuserad eller intresserad ser jag skeptisk ut. En väldigt tråkig egenskap. Jag har i utbildningen fått kunskap om min rynka i pannan och jag övar på att omvandla den kunskapen till praktik, så att jag inte rynkar så mycket utan ser mer neutral ut i pannan. Jag är övertygad att det gör mig till en bättre pastor.

Så, tack Missionskyrkan för att ni tejpar pannan på mig.

Röst- och talvård är en av de saker som vi samlar in pengar till på bön- och offerdagen till diakon- och pastorsutbildningen den 11 mars (eller angränsande söndagar). Det är en av de saker som gör THS till en så bra pastorsutbildning.

Är all denna möda nödvändig?

Från Henrik Isaksson, gästbloggare och pastorskandidat.

Att studera till pastor på THS blir gång på gång frustrerande när man tycker att det bara är teori och ingen praktik. Vardagen fylls av konstiga hebreiska glosor, Paulus brev, Martin Luther och skottkärror med litteratur. Och jag som bara vill jobba som pastor. Jag som bara vill berätta om Jesus och hjälpa människor. Är all denna möda nödvändig? Man längtar till veckorna med ”verksamhetsförlagd utbildning” som innebär praktik.

Risken finns att man tänker att det är först efter studierna som det riktiga börjar. Och dit längtar man så mycket så att man får tunnelseende. Det känns som att man kollar genom ett rör. Man ser inte skogen av praktiska behov som man står i för de skyms av röret. Och när man står och stirrar så blir man irriterad på träden som skymmer den lilla sikten man har när man kollar på ens framtida tjänst.

Tänk vad bra att det då finns barn som undrar varför man står i skogen och stirrar igenom ett långt rör på något långt borta. Och svarar man inte så börjar de leka och klänga tills man inte kan hålla röret på plats längre utan man måste kolla på dem. Tack gode Gud för scouter!

Jag är ingen scout, och jag vet inte om jag någonsin kommer att bli en riktig scout eftersom jag är lite för bekväm av mig. Men jag tycker om att umgås med människor, och jag tycker om att ha trevligt och ha roligt. Därför är jag scoutledare. Att jag vill umgås med människor är också en av anledningarna till att jag vill bli pastor.

Men så står man där i skogen med röret för att se in i framtiden då man som pastor ska möta människor. Och det är först när man lagt röret åt sidan som man ser skogen man står i, skogen av behov. Där finns många skadade träd, krokiga träd, vildvuxna träd, torra träd, tunna träd och sådana träd som inte får tillräckligt med ljus. En skog som behöver någon som sköter den.

Stockholm är en stor stad med många behov, och där kan man få tjäna Gud på många olika sätt. Att arbeta med scouter är ett sätt som passar mig utifrån min situation, men det finns många fler sätt. Alla sätten hjälper till att få bort tunnelseendet genom röret så att man lever här och nu. Och då inser till och med THS ”sämsta” student att det man lär sig när man läser teologi faktiskt är sådant man kan använda praktiskt utan att tänka på det, till och med i en scoutandakt.

Att studera teologi är alltså inget nödvändigt ont som man måste göra för att bli pastor i Gemensam Framtid, utan det är en förmån. Jag får med gott samvete utveckla min kunskap om Gud och fördjupa min tro i en någorlunda skyddad miljö. Men när det börjar bli för mycket tunnelseende får jag gång på gång lägga bort röret och lyssna till var Gud vill använda mig i ”skogsarbetet” just nu.

Bli pastor nu?

Från Ulla-Marie Gunner, gästbloggare.

Efter snart 25 år som pastor kan jag inte låta bli att fundera över om jag skulle välja att bli pastor nu. Är det min kallelse fortfarande? Om jag varit drygt 20 nu skulle jag ha gjort ett annat val? Hypotetiska frågor förstås. Jag kan inte veta. Men jag vet att jag då sökte andra utbildningar men inte kunde förmå mig att börja på dem. Så här i backspegeln tror jag att det var en del av min kallelse, detta att inte kunna gå en annan väg.

Så kom utbildningen. Där prövades mycket av mina tankar kring hur en pastor skulle vara. Själv trodde jag nog att jag skulle gå en väg som hade en tydlig tyngdpunkt på samtal och själavård. Såg mig själv gå flera S:t Lukas kurser i församlingssjälavård och bli riktigt duktig i detta.

Det blev församlingstjänst som ungdomspastor för mig i åtta år. Nog ägnade jag mig åt enskilda samtal och enskild själavård men någon S:t Lukaskurs blev inte av. Istället märkte jag att min gåva låg mer i att stötta och uppmuntra människor i deras ledarskap och jag upptäckte hur spännande det var med människor i grupp. Detta att vi tillsammans förmår mer än vad vi kan som enskilda om vi plussar ihop det. Jag började förstå att jag hade tydligare ledaregenskaper än jag fattat tidigare. (Det hade säkert varit bra med en Lukaskurs för det också.)

Så har det blivit ytterligare många år i församlingstjänst. När jag ser tillbaka på det känner jag en oerhörd tacksamhet över den skola det har varit. De människor jag mött har mejslat fram min pastorsidentitet tydligare och på ett annat sätt än jag trodde från början. Jag känner en oerhörd tacksamhet över att pastorslivet i församling är en sån skola, spännande nästan varje dag. Jag har förmånen att nästan varje dag ha kunnat gå till ett arbete som känns ytterst meningsfullt.

I fyra år har jag nu senast haft en nationell tjänst. Det har varit mycket intressant att lyfta blicken från det lokala och se lite bredare perspektiv. Nu har jag fått se och lära mig av många fler församlingar. Snart är det dags för ny församlingstjänst. Jag gläds – för var annanstans ska jag fortsätta lära mig detta hantverk att vara pastor? För mig har församlingstjänsten blivit en skola som inte bara mejslat fram mitt pastorsskap utan också fördjupat mig som människa. För detta är jag ytterst tacksam. Skulle önska varje pastorsstudent att få uppleva detta. Och att bli överraskad över hur livet kan ta oväntade vägar.

Ulla-Marie Gunner är nationell missionssekreterare i Svenska Missionskyrkan. Hon kommer under året att tillträda som pastor och föreståndare i Immanuelskyrkan i Stockholm.

Precis där Gud vill att jag ska vara

Från Marta Karlsson, pastorskandidat och den första i raden av gästbloggare inför bön- och offerdagen för diakon- och pastorsutbildning den 11 mars, och inför Öppet Hus och Kallelsedagarna den 16-17 mars.

Tårar och skratt. Vila och arbete. Kamp och frid. I livet möter man många olika saker och detta även som pastorskandidat. Ibland känns det verkligen som att man åker en berg- och dalbana. Ena dagen vill man springa så långt bort från Stockholm och studierna som möjligt. Nästa dag är man så djupt försjunken i någon intressant bok att man glömmer bort att äta. När livet nu är som det är, så uppskattar jag verkligen mina vänner och inte minst den gemenskap jag fått här på THS.

Vi som är pastorskandidater var nyss ute på en resa och landade på Hjälmargården för en tyst retreat. Jag kan tycka att det är häftigt hur gemenskapen fördjupas trots att man inte får prata. Man möter någons blick, sitter bredvid varandra med var sin bok och ber tillsammans regelbundet. Jag behöver bli påmind om dem som finns runtomkring mig. Det är så lätt att börja tänka att jag sitter ensam i den där berg- och dalbanan även om faktum är att det sitter ett x-antal till bredvid mig.

Berg-och dalbanan kan ibland gå så fort att jag helst vill hoppa av. Kan Gud verkligen ha kallat mig till att vara här? Men när den saktar in något, tex vid en retreat, så vill jag inte hoppa av för jag vet att jag är precis där Gud vill att jag ska vara just nu, omgiven av vänner som delar min resa.

Våga

Från Thomas Sandin, gästbloggare och pastorskandidat.

Jag är på väg hem från ett samtal med en församling som jag kanske ska jobba med till hösten. Jag får vänta en halvtimme mellan tågstoppen. Då passar jag på att gå en promenad i en park i närheten. Jag går förbi en skulptur där det också finns en text som talar rakt in i den situation jag står i:

”Vi tveka inför svåra beslut vi måste ta. Riskerna är stora; vi vet vad vi har men inte vad vi går till mötes. Vi vankar av och an på den trygga stranden men ska över till den andra okända sidan. Kan vi ens ta oss över dit? Floden är kanske för bred, för strid och vad väntar oss där?

Ni ser samma häst i flera sekvenser som en serieteckning. Först nosar hästen försiktigt på vattnet. Kliver ner, tvekar och kastar sig sedan ut i floden. Vid ett visst ögonblick ser vi den knappt. Den sammanblandas med vågorna, håller upp huvudet och tar sig med möda över till andra sidan där den kliver upp.

Vi lämnar, offrar det välbekanta och kastar oss ut i det okända, märker, förhoppningsvis, att vi kan mer än vi trodde. När vi kommer över till den andra sidan frustar vi lyckligt och skakar av oss vattnet. Vi ägde i alla fall modet till förändring och växer i självtillit. Huruvida vi fann svaret eller lyckan det är en annan sak. Den här skulpturen handlar inte om det, utan om att ta ett steg i livet: själv tänka och välja väg. Denna tankegång kan sammanfattas i ett enda ord; Våga. Det är ordet som givit skulpturen dess namn och utformning. Barnen kan, innan de ens börjar fundera i dessa banor, använda hästarna som en lekskulptur. Klappa och rida på dem.

Tids nog måste de våga.”

Tids nog måste jag våga gå dit Gud vill.

Tomas Sandin är pastorskandidat och går i fyran på THS. Han kommer ursprungligen från Smedjebacken och bor nu i Uppsala tillsammans med sin fru.

Från verklighet till verklighet

Från Oskar Fornander, gästbloggare och nybliven pastor

Det finns ett uttryck som jag alltid har haft svårt för, och som bekymrar mig eftersom det ger en skev beskrivning av tillvaron. Det handlar om när man, i olika sammanhang, talar om att komma till verkligheten. Det kan t.ex. handla om att efter ett semesteruppehåll komma tillbaka till ”verkligheten” (läs: arbetet). Under min tid på THS gällde det ”verkligheten ute i församlingarna” som vi skulle nå efter avslutad utbildning.

När man hör uttryck av detta slag undrar jag: Vad är då det andra? – Overkligt? Och är det bara det ”verkliga” som räknas?

För mig, liksom för många andra, var det en dröm att få läsa teologi. Jag läste fyra år på Teologiska högskolan Stockholm och stortrivdes. Kanske smärtade det mig att detta inte skulle räknas till det verkliga i tillvaron. För även om det var en dröm så var den högst påtaglig.

Idag ser min situation annorlunda ut. Nu är jag klar med utbildningen och tjänar i församling – också det en dröm, och lika verklig. Visst kan jag sakna tiden på THS, men inte så att jag längtar tillbaka – nu finns jag i en annan del av verkligheten. Jag tror att detta var viktigt för att min erfarenhet av utbildningen skulle bli så positiv – jag kunde vara just där just då utan att förringa det i jämförelse med det som skulle komma senare.

Så, om jag skulle ge något tips till dig som kanske studerar eller drömmer om att börja, skulle det vara just detta: Dröm! Och stanna i verkligheten! Min väg från studier till församlingstjänst var en väg från dröm till verklighet, och från verklighet till dröm. Jag hoppas du får göra samma resa.

Oskar Fornander kommer från Lagan där han också varit ungdomsledare. Efter fyra års studier på THS ordinerades han förra sommaren. Nu arbetar han som pastor och föreståndare i Magra och Sollebrunn i Västergötland. Han är gift med Susanne och tillsammans har de två barn.

En hälsning från THS alumni- och vänförening

Från Linda Joelsson, gästbloggare.

”Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader”
Joh 15:15

Jesus förändrar relationen till sina lärjungar till en mer ömsesidig relation, så att de går från att vara hans tjänare till att vara hans vänner.

Vi är många som har fått ut mycket, på många olika plan, av att gå på THS. För min del började jag på THS för första gången 1992. Då var jag 19 år och tyckte att det var lite coolt att flytta till Stockholm. En tanke på att bli pastor var väckt redan då. Sedan har livet gått i olika kringel-krokar, men THS har funnits kvar som en vän och kompanjon. Därför är THS vänförening verkligen något för mig.

Jag gillar THS. Jag ber för THS och dem som går/arbetar där. Jag tycker att det är kul att träffa andra som också gillar THS! För mig är det den främsta anledningen till att jag vill vara med i THS vänförening.

Genom vänföreningen får jag veta vad som händer med skolan. Jag får tillgång till bibliotek och blir då och då inbjuden till olika konferenser som hålls på THS. Dessutom bidrar jag genom medlemsavgiften till en kassa som delar ut stipendier till behövande studenter och studenter som vill göra något särskilt – tillsammans med alla andra som är med i THS vänförening.

THS vänförening är öppen för alla som vill och är intresserade.

Välkommen till THS vänförening!

Gud välsigne dig.

Med vänliga hälsningar,
Linda Joelsson
för THS Vänförenings styrelse

Vill du bli medlem? Sätt in 200 kr/år på pg. 70 94 99-8 (skriv namn o adr + ev. e-post och ange att det gäller medlemskap i THS vänförening)

Mer info finns på THS hemsida.

Kontakt: ths(på)ths.se
linda.joelsson(på)ths.se
[byt ut (på) mot @]

Från Sturmark till Jesus

Från Lennart Johansson, gästbloggare.

Hur går vägen från att vara ”missionerande ateist” och motståndare till allt vad kristen tro heter till att snart ordineras till pastor i Missionskyrkan?

Min väg, som i korthet sett ut just så, började i en god och omtänksam familj på landsbygden i västra Värmland. Under min uppväxt gick vi i kyrkan något mer än genomsnittet i Sverige, men det betyder på sin höjd 5-6 gånger per år, så jag växte inte upp i kyrkan och även om min mor bad ”Gud som haver” med oss barn på kvällen så var de religiösa inslagen under min uppväxt inte påtagliga.

Däremot var min uppväxt präglad av omtanke om andra. Min familj var avlastningsfamilj åt barn som råkat illa ut i livet, vi var kontaktfamilj och både jag, min mor och min syster har ofta och under både kortare och längre perioder varit kontaktpersoner, assistenter och liknande åt behövande.

Att engagera sig för de svaga i samhället och världen, genom olika organisationer och på andra sätt, var naturligt och under mina tidiga tonår blev det tydligt för mig att allt detta gjorde jag ju utan hjälp från Gud. Ja, med tiden kom jag att också se att mina kristna klasskamrater och vänner faktiskt gjorde mycket mindre för sina medmänniskor än jag som inte var kristen!

Detta vittnesbörd, att mina kristna vänner inte verkade bry sig om sin nästa, gjorde att jag vid ungefär 14 års ålder bestämde mig för att bli ateist. Jag skriver bestämde mig för, för det var ett medvetet beslut som jag tog strax innan jag konfirmerades. Ironin är att jag ändå konfirmerades, men av tradition och helt enkelt för att få stereon jag blivit lovad i konfirmationspresent.

Jag fortsatte engagera mig för de svaga i samhället och samtidigt började jag allt mer debattera med de kristna jag mötte för att få dem att förstå att de inte behövde vara kristna för att vara bra människor. För att kunna debattera bättre behövde jag ju också lära mig mer om vad kristna tror på, så jag började läsa bibeln.

Mitt engagemang ledde mig så småningom till Uganda, där jag jobbade i två år i en by som heter Mityana.

I Mityana träffade jag nya vänner, vänner som trots att de levde i det jag uppfattade som fattigdom ändå trodde på Gud. Ja de var inte bara fattiga, de var dessutom engagerade i samhället för att göra det bättre för alla, främst de som var ännu fattigare än de själva och det gjorde de samtidigt som de trodde på Gud.

Min ateism satt vid det laget så hårt att jag inte kunde ta till mig det vittnesbörd deras liv var, utan jag debatterade istället med dem, och behövde ständigt läsa bibeln för att kunna få nya argument.

Sakta men säkert började jag också förändras, min bitterhet mot Gud byttes till vad jag nu förstår var en längtan och en sorg.

En kväll när jag satt på min favoritrestaurang kom jag av olika anledningar att diskutera med en engelsk ungdomsledare, Tim heter han, som var i byn tillsammans med en grupp ungdomar för att bygga en skola vid ett barnhem. Jag gjorde klart för honom att jag minsann inte tänkte ändra min tro, men efter att ha pratat länge med honom den kvällen såg han till sist på mig och frågade: ”Varför är du så arg? Vet du inte att Gud älskar dig även om du inte ändrar dig?”

Och då ändrade jag mig.

Den kvällen, när jag satt ensam i mitt hus i mörkret, kunde jag be till Gud för första gången sedan jag var liten och mamma bad ”Gud som haver” med mig.

Redan någon dag efter att jag på det sättet tagit emot Jesus kunde jag vara med och hjälpa Tim, inte bara med det praktiska, men också till viss del i undervisningen av ”hans” ungdomar. Jag hade ju läst bibeln flitigt och när jag äntligen tagit emot Jesus kunde jag också ta till mig och förstå vad jag läst och Tim såg i mig gåvan att undervisa. Han var den förste som bekräftade min tro och min kallelse, en kallelse som blivit tydligare och som nu resulterar i att jag ordineras till pastor vid kyrkokonferensen i april.

Nu, många år senare har jag funderat över vad som gjorde att jag till sist kunde, eller ville, ta emot Jesus.

Det första och det viktigaste var att jag blev sedd och bekräftad som människa. Jag fick verkligen duga som jag var, jag var älskad för den jag var och behövde inte ändra mig för att få den kärleken.

Tidigare hade jag alltid upplevt ett tydligt utanförskap i sällskap med kristna och jag möter ständigt nya människor som upplever detsamma när de kommer till våra församlingar. Orden ”du duger” måste få bli mer än bara ord. Tim kunde förmedla det till mig och jag hoppas och ber att jag och vi ska kunna göra detsamma till alla de som behöver Gud i vår värld.

Tro leder till förändring, helt klart, men förändring är inget krav för Guds kärlek.

Det andra var att jag fick möta kristna människor som levde ut sin tro. De gick ut från sina kyrkor och ut i världen för att leva evangelium, inte bara med ord, utan också ytterst praktiskt i allt det arbete vi gjorde i byn.

Att vi som kristna lever evangeliet, i lärjungaskap, är något som ger trovärdighet åt Jesus och Hans ord. Det gör det inte bara lättare att ta emot Ordet, utan kanske till och med gör det möjligt där det tidigare varit omöjligt.

The greatest single cause of atheism in the world today
Is Christians who acknowledge Jesus with their lips
Then walk out the door and deny him by their lifestyle.
That is what an unbelieving world simply finds unbelievable.
– D.C. Talk

Lennart Johansson

Lennart Johansson är pastorskandidat och går sista året på Teologiska högskolan, Stockholm (THS). Han är gift och har tre barn och är bosatt i Östervallskog som ligger i västra Värmland, nära norska gränsen. Till hösten kommer han att arbeta som pastor på halvtid i Värmlandsnäs missionsförsamling. Lennart driver bloggen www.halleberget.net

Ombord på M/S Visby

Från Olle Christoffersson, gästbloggare

Jag sitter på båten till Gotland. Har läst en bok, löst korsord och känner mig lite dåsig. Stirrar på reklamen som snurrar på en TV-skärm. Där står plötsligt: ”Tänk på att du är en del av en annans upplevelse”. Orden rusar in i mig som ett expresståg. De susar förbi det ytliga budskapet att jag inte skall skräpa ner omkring mig och rakt in i mitt hjärta: vad är jag som del av mina medresenärers upplevelse?

Och nu överfalls jag plötsligt av den omvända frågan: Vad betyder mina medresenärer som del av min upplevelse? Vad ser jag i dem? En ser sluten och sorgsen ut. En är uppenbart mycket trött. Jag bör nog inte störa. En annan är den där pladdraren som jag minns från tunnelbanan, honom bör jag ignorera.

Men är det inte så att jag egentligen ser dessa mina medmänniskor lite som motmänniskor? Det är mest bekvämt att dra sig undan. Det slår mig: Mina medresenärer upplever nog mig på samma sätt just nu, där jag sitter bortvänd, som en ganska trist del av upplevelsen på resan. Jag borde säga något, borde komma dem nära.

Kanske behöver den där sorgsne ett uppmuntrade ord. Jag får försöka säga något tröstande, jag som själv blivit tröstad genom Kristi kärlek i min sorg. Jag får nog också prata med pladdraren och hjälpa honom att öppna sig och våga prata om livet, jag vars hela liv färgats av upplevelsen av kallelsen att följa Jesus – Jesus som gick omkring och gjorde väl och hjälpte alla.

Jag är del av någon annans upplevelse. Om jag öppnar mig för de här med-resenärerna kanske jag kan bidra till resan med något spännande, kanske till och med något viktigt. Om jag är en del av deras upplevelse kanske det till och med kan vara så att Jesus kommer med mig in i min medresenärs upplevelse. Det känns plötsligt som om evangelium, det glada budskapet, kunde vara ute hos folk här på Gotlandslinjen.

Olle Christoffersson föddes och växte upp i Malungs finnmark. Han greps tidigt av längtan att tjäna Kristus och reste ut som evangelist när han var 16 år. Studerade vid Baptisternas pastorsseminarium Betelseminariet och började därefter sin tjänst som pastor i Svenska Baptistsamfundet som 24-åring. Han studerade vidare vid International Baptist Theological Seminary, som då låg i Zürich. Studierna fortsatte därefter till doktorsgrad vid Uppsala Universitet. Han kom sedan att arbeta som lärare i Nytestamentlig teologi vid THS från skolans start 1994 och fram till sin pensionering 2002. Under hela sitt liv har han haft med sig sina målargrejor, pennor och teckningsblock, och som pensionär ägnar han nu mycket tid åt målande.