Alla inlägg av Gäst

Utbildning och forskning i Gemensam Framtid

Från Owe Kennerberg, gästbloggare.

De erfarenheter vi har tenderar vi att upprepa. Det är gott och väl om det handlar om positiva lärdomar. Värre är om det handlar om mindre goda erfarenheter. Vi återskapar ofta omedvetet de strukturer och handlingsmönster som vi blivit formade av, när vi själva får chansen att skapa något nytt.

Hur kommer den nya kyrkan att hantera frågorna om lärande, utbildning och forskning? Hur ser de tre bildarsamfunden på bildning och utbildning och vilken policy kommer att vägleda Gemensam Framtid i de här frågorna?

Historien oroar

Det kan här finnas skäl till oro. Tittar man på avdelningar och personal på de tre bildar-samfundens hemsidor där det finns ett 85-tal personer listade, lyser en avdelning för ”lärande, utbildning och forskning” eller något liknande med sin frånvaro.

Man kan gå vidare och till exempel titta på ”Detta vill Missionskyrkan”. Där sägs inget om lärande, undervisning eller forskning. Under ”Policydokument” finns en radda vägledande måldokument, men inte heller här hittar vi något om undervisning.  Varför?

Jag tror det har att göra med den större frågan om synen på lärande och undervisning i församlingar och samfund. Som arvtagare till en läsarväckelse kan vi inte vara nöjda med sakernas tillstånd. Som någon har spetsat till det: ”Vi har gått från att vara rörelser med läsare och tänkare, till en rörelse med lyssnare och tittare.”

Historien utmanar

Vi har nu ett historiskt tillfälle i och med bildandet av Gemensam Framtid. Finns det skäl att vara orolig? I Teologisk grund för Gemensam Framtid sägs i princip inget om lärande, undervisning och forskning. Inte heller något annat som ger tydliga signaler om ett trendbrott.

De här tre samfunden satsade redan från början mycket kraftigt på utbildning. När man till exempel på baptisternas årskonferens 1861 diskuterade pastorsutbildning fanns en bred insikt om behovet av kvalificerad utbildning. Det var väl föga förvånande att en sådan som Anders Wiberg, som själv hade en gedigen teologisk utbildning, pläderade för saken. Men det gjorde även andra som till exempel F. O. Nilsson:

Talaren saknar själf kunskaper och måste därför anses opartisk, när han förordar kunskaper. Det gifves ingenting så ont i världen, näst synden, som okunnighet. Några invända kanske: ’Bevara oss för kunskap, prästerna äro lärda, men de göra allt ont’. Men nej, villfarelse kommer från mörkret, ej från ljuset, och okunnighet är mörker… Om något kan göras därför, vill talaren offra sitt återstående lif. (Svenska Baptistsamfundets historia II, Nordström, 1928, s 222f)

F. O. Nilsson var beredd att satsa allt för utbildning. Vi talar om en som hade landsförvisats för sin tro! Så startade baptisterna Betelseminariet i Stockholm 1866. De blivande missionsförbundarna startade missionsskolor innan ens samfundet bildats, i Vanneberga 1866 och i Kristinehamn 1871, och från 1908 förlagt till Lidingö. När Missionsförbundet bildades 1878 var den akuta anledningen att kunna ge stöd till Missionsskolan i Kristinehamn. Metodisterna öppnade 1874 en teologisk skola för predikanter 1874, till att börja med låg den i Örebro men flyttades sedan flera gånger innan den hamnade vid Överås i Göteborg 1924.

Historien visar vägen

Historien förpliktar att bära vidare visionen om att församlingar och samfund har ansvar för att ge kvalificerad utbildning. Det finns idag också tre fastigheter (Betel, Utbildningscentrum Lidingö och Överås) som församlingar och medlemmar under decennier offrade till, bad för och skickade sina blivande pastorer och missionärer till. Det måste idag finnas en förpliktelse gentemot dessa generationer att förvalta också detta ekonomiska kapital så att det går till det som det offrats för – utbildning av församlingarnas ledare och tjänare.

Evangelium måste alltid för att bli trovärdigt vara både en del av den omgivande kulturen och stå i kritisk distans till den. När Jesus väljer att under sina tre år av offentlig verksamhet satsa en stor del av sin tid och kraft på att som en rabbi undervisa en grupp lärjungar i enlighet med tidens undervisningstraditioner så sätter han ribban. Lärande och undervisning måste vara en grundbult i kyrkans uppdrag.

Kyrkans långa historia i kombination med samtidens krav leder med nödvändighet fram till en Gemensam Framtid med en avdelning för lärande, undervisning och forskning. Där drivs ett arbete med att församlingarna ska se lärande och undervisning som en av sina grundläggande uppgifter. Där finns också samfundets kompetens i utbildningsfrågor kopplade till folkhögskolor, högskola och bildningsförbund. En Gemensam Framtid som – med inspiration från såväl evangeliernas Jesus och 1800-talets väckelserörelser – vet att vill man åstadkomma något på djupet, så måste det till medvetna satsningar på kvalificerat lärande.

Owe Kennerberg

Owe Kennerberg är rektor på Teologiska högskolan, Stockholm (THS) sedan 2006. Innan dess var han lärare, först på Betelseminariet och sedan på THS allt ifrån starten 1993. Han har sina rötter inom Pingströrelsen och är ordinerad som pastor inom Svenska Baptistsamfundet. Hans avhandling i systematisk teologi, Innanför eller utanför, handlar om församlingstukten inom nio frikyrkoförsamlingar. En av hans mer ovanliga fritidssysselsättningar är att paddla havskajak.

Att bli präst

Från Olle Alkholm, gästbloggare.

Häromdagen plockade jag lite i en bokhylla och ett häfte ramlade ut. Jag trodde inte att jag hade det kvar men nu var det dags att bläddra lite och läsa.

Jag var i femtonårsåldern när jag fick tag i häftet. Studie- och yrkesvägledaren (har ingen aning om vad sådant heter nuförtiden) på den gymnasieskola där jag gick hade ett litet kontor och utanför kontoret fanns ett bord med papper och häften. Jag kan fortfarande se hur det såg ut – kanske ett bevis för att vi inte ser med ögonen utan med …

Häftet heter Att bli präst och är skrivet av en person som själv var präst i Svenska kyrkan. Jag tror att jag såg mig omkring innan jag tog häftet. Att vara femton år och läsa ett häfte om att bli präst kan ju tyckas underligt och underlig var det minsta jag ville vara på den tiden.

Jag minns att jag tyckte det var märkligt att författaren var anonym och jag kan tycka så fortfarande. Eftersom Att bli präst trycktes för fyrtio år sedan är det ju inte säkert att författaren lever. Om han eller hon gör det skulle jag gärna träffa vederbörande och säga tack.

Det finns ju sådant i texten som väldigt tydligt handlar om Svenska kyrkan. Det finns ord och formuleringar som inte helt och hållet stämmer med hur vi formulerar oss i Missionskyrkan. Och det var Missionskyrkan som var mitt sammanhang. Där hade jag varit så länge jag kan minnas. Där hade jag mött människorna som ställt frågan om inte jag skulle bli pastor.

Jag tror aldrig att jag besvarade frågan på den tiden. Jag vill minnas att jag lyssnade. Möjligen sade jag något i stil med att det kunde jag väl kanske fundera på.

Men något hände när jag första gången började läsa i häftet. Inte för att det står skrivet något särskilt märkligt på sidorna utan för att jag levde i tron att det var skrivet till mig. Vilket det ju inte var med tanke på att det står om biskopar och prästvigningar och dessutom finns en fråga i ett citat som lyder: vill du desslikes så ställa ditt leverne, att det varder till föredöme för var man och ingen till anstöt?

Även om jag nog var lite lillgammal vid den här tiden tror jag inte att jag själv använde så konstiga ord. Men jag visste nog ungefär vad det handlade om började förstås undra vilka frågor som skulle ställas i Missionskyrkan.

Nu ska jag låta häftet ligga framme. Jag ska läsa några sidor då och då. Jag tror fortfarande, i min enfald, att det hade och har med mitt liv att göra. Det tycks mig som att Gud använde ett litet rött häfte för att tala med mig om att bli pastor i Missionskyrkan. Det blev jag ungefär tio år efter upptäckten hos studievägledaren.

Vilka egenskaper behöver man ha för att bli präst? Den frågan finns på sista sidan och den okände författaren ger sitt svar. Jag hade väl själv inte valt exakt följande formuleringar men jag tycker egentligen att det är ganska bra:

Egentligen behöver man bara tre egenskaper: kristen tro, intresse för människor och någorlunda läsbegåvning. När det gäller personlig utrustning och läggning i övrigt, finns det knappast några intressen som inte Gud på något sätt kan ta i sin tjänst. Vad det kommer an på är viljan att överlämna sig åt Gud, precis sådan man är, och säga: Här är jag. Jag ställer hela min varelse till ditt förfogande. Använd mig efter din heliga vilja.

Olle Alkholm är pastor och tf missionsföreståndare i Svenska Missionskyrkan. Han har tidigare bl a varit föreståndare i församlingar i Bergslagen, Halmstad, Malmö och Stockholm.

Vems väg kommer Du att korsa?

Från Gunnel Jacobsson-Kritz, gästbloggare

”Varför blev du optiker?”

Kvällen gick mot midnatt och vi som delat aftonen och måltiden känner varandra ganska väl vid det här laget. Under många år har vi kunnat följas åt och fått dela både salighet och smärta med varandra. Vi lärde känna varandra under studentåren och vi står alla inför att snart lämna det aktiva yrkeslivet. Någon av oss har redan känt på det här med pensionärstillvaron och vi andra är på väg in i samma verklighet. Denna sena afton börjar vi prata om vad det var som förde oss in på den yrkesbana som blev vår; optiker, pastor, sjuksköterska, agronom, lärare, ingenjör, bibliotekarie…

Vägarna fram till att det blev som det blev ser verkligen olika ut för var och en av oss, men en väldigt tydlig gemensam nämnare hittade vi snart. Att vi valde det vi valde; hamnade där vi hamnade; bytte bana där vi bytte o.s.v. berodde nästan alltid på att någon person hade korsat vår väg. Någon som tände en låga, en passion för ett ämne; för ett område. En lärare som var passionerad; en medmänniska som öppnade en dörr som vi aldrig hade upptäckt själva.

Berättelserna om de här personerna som på olika sätt fått sådant inflytande på vår livsväg, ville aldrig ta slut. Kära nån’ – oh, om vi hade kunnat skriva till dom, eller få säga till dom hur livsavgörande och viktiga de varit, men det låter sig inte göras så här långt efteråt, men när natten hade övergått till ny dag tog samtalet ny fart – om vilket oerhört ansvar vi har för varandra, och hur beroende vi är av varandra.

Vi vet aldrig när vi får nåden att bli en sådan där livsviktig färdkamrat på någons livsväg, men med största sannolikhet kommer någon/några att om ett antal år sitta och föra samma typ av samtal som vi gjorde denna höstkväll 2011. Några som kommer att minnas Dig med oändlig tacksamhet, att det var just Du som korsade hennes/hans väg, för det gav honom/henne den livsinriktning som de kanske inte själv planerat, men känner stor tacksamhet för. Be om öppenhet för sådana gudomliga och heliga möten! Gud till ära – människor till frälsning och befrielse.

Gunnel Jacobsson-Kritz

Gunnel är distriktsföreståndare i Södra Götalands distrikt. Tidigare har hon varit pastor och föreståndare i Västerkyrkans församling i Lund.

Var en herde för mina får

Gästinlägg av Elina Skarin T1

Dessa ord är en av anledningarna till att jag idag finns på THS och utbildar mig till pastor. Orden är hämtade från Joh. 21:16b då Jesus uppmanar Petrus att vara en herde för hans får. Dessa ord drabbade mig, en alldeles vanlig dag i min morgonandakt och har gjort vid flera tillfällen efter den stunden.

Nu när jag börjat studera teologi är det många andra ord som får min uppmärksamhet och orden i Jesu uppmaning att vara en herde för hans får försvinner ibland i ett töcken av Hegels filosofi, oidipuskomplexet eller två-källs-hypotesen. Även att studierna berikar mig på många plan finns det en risk för mig att gräva för djupt, bara sikta in mig på nästkommande tenta och glömma bort varför jag studerar egentligen.

Utan ha genomfört en närmare studie av alla pastorskandidaters upplevelse av sina studier tror jag att det finns fler än jag som upplevt något liknande töcken i sina studier. Som tur är finns det vissa andningshål ifrån studierna och något som ger vind i seglen igen. Dessa andningshål kan vara samtal i fikapauserna tillsammans med andra pastorskandidater, eller då vi håller andakt tillsammans, Rune W Dahléns (kontaktlärare för pastorskandidaterna i Missionskyrkan, alias ”han du kontaktar om du vill bli pastor”) uppmuntrande ord eller att få åka på tyst retreat.

Under mars har vi inom Missionskyrkan något som kallas för Bön- och Offerdagen för diakon- och pastorsutbildningen. Under denna dagen kommer bl.a. vi pastorskandidater besöka församlingar för att predika och ge en hälsning från utbildningen. Avsikten med den här dagen är att samla in pengar till en del av pastorsutbildningen som inte finansieras av staten, men och ett stort MEN inte bara det. Jag skulle vilja slå ett slag för bönen som är ekonomiskt oberoende och gör gott för både den som ber och den som tar emot.

Jag är så otroligt tacksam för de som ber för mig och det betyder extra mycket i perioder då jag själv befinner mig i djupa dalar. Därför önskar jag att du gärna ber för oss pastorskandidater, för Rune som lägger ner sin själ och hjärta i oss pastorskandidater och gärna för mig att jag oftare ska få höra orden från Jesus då han säger: ”var en herde för min får”, så att jag aldrig glömmer att det är därför jag började studera teologi och därför en dag kommer att ordineras till pastor.

Elina Skarin – T1

Bakåt, framåt och nu

Gästinlägg av Joel Magnusson T4

4 år, 160 veckor, 800 dagar, 4800 timmar, 27 kurser, 137 böcker och artiklar, 28928 sidor, 448 sidor anteckningar, ett oräkneligt antal inlämningar, PM och tentamena, jaha där har ni en något sånär förenklad och överskådlig bild av vad en akademisk pastorsutbildning innebär. Nu hävdar jag inte att allt detta stämmer in på mina fyra år som snart är till ända. Det är inte helt säkert att jag läst alla utav dessa 137 böckerna och 28928 sidorna, hoppas ingen av lärarna hittar till bloggen.

Till saken, fyra års heltidsstudier börjar närma sig sitt slut. Naturligtvis vet man att dagen då man är färdig kommer samtidigt som det i början av utbildningen kändes som om den aldrig skulle inträffa. Men nu är den snart här och ”jag tycker mig se ljuset i tunneln” som jag sa i ett samtal häromdagen varpå en annan pastorskandidat svarade; ”Bara det inte är ett tåg som kommer emot dig”.  Ja, det är ju inte helt säkert vad som möter mig och tanken på att snart vara färdig pastor är något mer skrämmande än jag tidigare tänkt. Samtidigt längtar jag mer än någonsin efter att få komma ut som församlingspastor, vilken nåd att tillsammans med församlingen tjäna den levande Guden i missionsuppdraget att göra alla folk till lärjungar.

Undervisning, böcker och anteckningar i all ära – det har verkligen varit oerhört lärorikt och fått vyerna att vidgas. Men det jag framför allt kommer att bära med mig, förutom den rent konkreta viktökning alla böcker innebär för flyttlasset, är alla fantastiska människor man lär känna under utbildningen. Relationer som verkligen gått på djupet och medfört till vänner för livet, alla goa samtal, kaffestunder och nåden att få be tillsammans och uppmuntra varandra i tron.  Dessa människor vittnar verkligen om att det finns stort hopp inför framtiden.

Joel Magnusson – T4

Från hjärna, till hjärta.

Gästinlägg av David Wedegård T1

Att studera teologi handlar om att sätta något i rörelse. Först handlar det om att sätta hjärnceller i rörelse så att jag kan få mer kunskap om Gud. Vi läser kurser i Nya och Gamla Testamentet, kyrkohistoria, filosofi och etik med mera. Allt detta för att kunna tjäna församlingen med kunskap. Men det handlar också om att sätta igång en rörelse som går från hjärna till hjärta. När kunskapen jag fått verkligen får uttryckas i handling. Vad hjälper det att veta en massa om vad Gud har gjort genom historien om jag inte vet vad jag ska göra av den kunskapen.

För att utbildningen inte bara skall stanna i hjärnan behövs en helt annan sida i utbildningen vilket inte finansieras av staten. Statens skatter ser till så att vi kan få en gedigen utbildning som inte kostar en halv förmögenhet och som dessutom ger, oss som studenter förmånen med bidrag genom CSN. Men (och detta är ett stort men!) skatten täcker inte den del i utbildningen som formar oss studenter efter Guds hjärta. Vi behöver en sida av utbildningen som sätter akademin i rörelse från hjärna till hjärta.

Vi får bland annat genom de gåvor som offerdagen ger möjlighet till att åka på retreater, träffas till teologgrupp där vi får brottas med olika frågor tillsammans med mer erfarna pastorer eller ledare av olika slag. Vi får även mer djupgående samtal med professionella terapeuter innan vi går ut i tjänst för kyrkan. Allt detta för att pastorerna skall kunna tjäna församlingen på bästa sätt. När vi kommer ut som fullfjädrade pastorer ska vi inte bara ha mer kunskap om Gud, utan också vuxit i kärlek till församlingen som är Kristus i vår värld.

David Wedegård – T1

11.50 i kapellet – det är där det händer

Kapellets altartavla
Kapellets altartavla

Gästinlägg av Maria Hedman T3

Hur många predikningar är du med om du på en vecka? En? Kanske två? Vissa veckor kanske inte någon? Om du hade gått på THS, som jag gör, så skulle du ha möjlighet att uppleva fyra-fem varje vecka.

Andakterna som vi har nästan varje dag tio i tolv i kapellet är en av mina absoluta favoritsaker med THS. Anledningarna är många. Dels för att jag får en paus i pluggandet, vilket är skönt. Dels för att jag får höra ord av Gud, inte bara ord om Gud, så att jag blir påmind om varför jag pluggar till pastor. Och dels för att jag blir så oerhört inspirerad till att bli en bättre predikant när jag hör mina skolkamraters predikningar. De är väldigt olika och väldigt duktiga.

Efter att man har predikat i kapellet så får man feedback på predikningen. Både på hur framställningen var, alltså hur man använde rösten och gestikulation och sådant och på hur innehållet var, hur man använde bibeltexten, vad det var man egentligen sa och sådant. Det är våra lärare Anna Skagersten och Johnny Jonsson som utvärderar oss, vilket alltid är nervöst. Man vill ju gärna att de säger att man predikade bra, vilket gör att predikningarna i kapellet ofta är väldigt genomarbetade och, ja, bra. Vilket i sin tur sätter ribban för oss andra. På ett bra sätt.

Första gången jag skulle predika i kapellet var jag så nervös att jag mådde illa. Där satt massa pastorskandidater i åren över mig, där satt andra elever från skolan, där satt lärare, där satt rektorn (han är för övrigt bäst av de THS-anställda på att gå på andakterna, tror jag). Och jag var så nervös. En av fyrorna kom fram och önskade mig lycka till och sa att hon trodde det skulle gå bra. Guld värt! Jag klev upp i den vackra predikstolen och höll min välplanerade predikan, sa amen, klev ner och andades ut. Det gick bra. Utvärderingen veckan efter gick också bra. Men det som jag bär med mig ifrån den dagen är tryggheten och utmaningen i att se mina vänner och  framtida kollegor titta på mig från stolarna i kapellet med förväntan i ögonen. Det måste vara bästa sättet att lära sig att predika. Nervöst och tryggt på samma gång.

Maria Hedman – T3

Vad gör vi av pengarna?

Gästinlägg av Frida Morén T1

”Pengar är aldrig ett problem,  alltid möjligheter.”  Så uttalade sig en vis man när vi satt och försökte fixa årets budget. Visst ställer pengar till stora och och till synes olösliga problem, dag ut och dag in. Men det finns pengar och vad vad ska vi lägga dem på? Det finns miljontals goda ändamål man kan ösa pengar över och ändå vill jag slå ett slag för missionskyrkans pastors- och diakonutbildning.

Att våra kyrkor är i behov av goda ledare och att våra samhällen behöver diakoner är inte svårt att se. Medlemstalen klättrar nedåt och för många församlingar ser det inte hoppfullt ut.

Men på THS går just nu 46 ivriga, hoppfulla pastorskandidater som längtar efter att göra en skillnad.

Vi vill utrusta församlingar och vi vill låta människor lära känna Jesus genom våra ord och handlingar.

Jag upplevde att Gud kallade mig att bli pastor av just de ovan nämnda anledningarna, och mitt mål är att bli en grymt bra (och väldigt ödmjuk) pastor,  för att nå dit behöver jag en hel del hjälp.

Genom offerdagsinsamlingen får vi röst- och talvård, samtal och möjlighet att åka på retreat. Oersättliga tillfällen för mig att utvecklas som ledare, andligt och själsligt.

Utrusta församlingar och låta människor lära känna Jesus, där har vi det viktiga.

Frida Morén – T1