Alla inlägg av Rune W Dahlén

Vi dör om vi inte får komma!

Missionskyrkan har fått tre nya diakonkandidater och tre nya pastorskandidater. Vilken glädje! Tänk att Gud fortsätter att kalla medarbetare till sin kyrka! Varje ny person som antas ser vi som en gåva till kyrkan, och vi är beredda att satsa järnet för att de ska bli så bra diakoner och pastorer som möjligt.

Samtidigt är det förstås alltid en sorg när Antagningsnämnden måste säga nej till några som ansöker. Men vi tror att det på lång sikt är bra också för den sökande att få ett nej istället för ett misslyckande i en församling efter flera års utbildning – om vi nu tror att det blir så.

Nu har Missionskyrkan 44 pastorskandidater, varav 22 kvinnor och 22 män. Tala om genusmedvetenheten i antagningsnämnden! 🙂 Och bredden är stor både vad gäller ålder, gåvor, erfarenhet, fromhetstyp, teologi och var i landet de kommer ifrån. Denna gången antog vi t ex en pastorskandidat med rötter i Pingströrelsen och Evangeliska Frikyrkan och en med rötter i Svenska Kyrkan och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Båda har hittat till Missionskyrkan och trivs där och vill tjäna Gud där.

Men vi behöver fler pastorskandidater. 44 är INTE tillräckligt.

– – – – –

Nu vill vi få ut folk den 13 mars då det är bön- och offerdag för diakon- och pastorsutbildning. Vi dör om vi inte får komma ut i församlingarna. Och då menar jag kanske inte som individer, men som utbildningar. Vi är helt beroende av kontakten med församlingarna. Skälen är många:

1. Det är från församlingarna som nya diakon- och pastorskandidater kommer.
2. Det är till församlingarna som vi sänder de utbildade och ordinerade diakonerna.
3. Vi är beroende av församlingarnas förböner.
4. Vi är beroende av församlingarnas ekonomiska bidrag.
5. Från församlingarna behöver vi få nya lärare.
6. Det är i församlingarna diakon- och pastorskandidaterna ska praktisera och göra VFU (verksamhetsförlagd utbildning).

Tidigare i höst har vi sagt att församlingarna ska kontakta Johnny Jonsson om de vill ha besök av någon lärare eller student från THS på bön- och offerdagen. Det stämmer inte längre. På grund av en ny tjänstefördelning är det jag, som har hand om detta. Så maila eller ring så att vi snabbt kan länsa förrådet av predikosugna THS:are:
rune@ths.se, tfn 0730-48 27 48.

Om någon vill ha besök av en lärare eller diakonkandidat från diakonutbildningen på Lidingö går det också alldeles utmärkt. Då ska man kontakta Torbjörn Bådagård:
torbjorn.badagard@ucl.se, tfn 08-636 23 65.

Är det oväsentligt om det blir en diakon- eller pastorskandidat som kommer så meddela det, men även då ska ni ta kontakt bara med den ena av de två kontaktpersonerna.

Kanske det inte passar just den 13 mars? Kanske församlingen firar sitt stora 127-årsjubileum just då. Eller kanske kyrkbänkarna ska målas om, eller anslagstavlan repareras. Då går det alldeles utmärkt att fira bön- och offerdagen en annan söndag. Vi kommer om vi bara har gnuttan av chans.

Och så den givna frågan: Kôster det nåt? Jajjamen, det gör det. Men väldigt lite. Något arvode förväntar sig inte gästerna (men om de fattiga eleverna och studenterna får en hacka så blir de förstås inte ledsna). Reseersättning är det enda som vi begär. Ja, och någonstans att bo över om vägen är lång. För denna ringa summa får man alltså en predikan (kanske någon inte vågar sig på det, utan istället ger ett vittnesbörd, men det är undantag). Dessutom får man en hälsning från utbildningen, ett kollekttal och förhoppningsvis svar på en och annan fråga.

Vänta inte längre, utan släng dig på mailapparaten och beställ en människa inför bön- och offerdagen den 13 mars 2011!

Veckans tummen upp: Igår kväll kom tåget nästan i tid hem till Kil – känns ovant, men mycket behagligt!

Veckans tummen ner: I Bibellinjens klassrum på SVF har de bytt ut Paul Petter Waldenströms byst mot Selma Lagerlöfs – det är inget fel på Selma, men ändå!

Rune W Dahlén

Att våga följa Guds utmaning

Hur vet man när man är på rätt plats? Vad Gud egentligen tänker, vad Han vill? Hur långt är jag beredd att gå? Hur mycket vågar jag offra?
   Detta är frågor som gång på gång nu för tiden gör sig påminda i mitt liv. Kanske är det för att det är mörkt ute, för att jag ständigt är trött och plugget hänger över mig så här års som jag börjar fundera på vad som egentligen är rätt, eller så beror det kanske på att Gud just nu jobbar med mig. Jag vill tro det sistnämnda.

Jag befinner mig på mitt tredje år här på skolan och vägen hit har varit blandade berg och dalar. Det var långt ifrån självklart att jag skulle läsa till pastor. Jag har någon gång hört att du bara ska bli pastor om du verkligen inte kan tänka dig något annat, och någonstans känns det som att jag försökte med just det, att bli vad som helst annat!
   Jag var inne och snöade på sjukgymnast, lärare, journalist, idrottspsykolog m.m. men någonstans återkom jag gång på gång till att det inte var helt rätt, och den avgörande punkten var alltid Gud… jag vill jobba heltid för Gud! Det är klart att man kan göra det i ett vanligt yrke, och jag försökte verkligen med det, men jag insåg efter ett tag att det inte var vägen för mig.

Jag läste på bibelskola, fördjupade min tro och hoppade sen på chansen att få bli ungdomsledare. Efter knappt ett år i församling var jag fast. Jag stortrivdes! För första gången kände jag fullt ut att det här är precis vad jag vill göra! Här får jag använda mina gåvor, här får jag arbeta med människor, jag får sitta i samtal, jag får undervisa och jag får arbeta med ungdomar. Kunde det bli bättre? Dessutom gjorde jag alltihop tillsammans med och på grund av Gud.
   Tanken på pastor var svår att fortsätta fly ifrån och jag fick kapitulera. Kanske är det så att Guds tankar för mitt liv är annorlunda än de jag först trodde? Kanske är det så att han har en större utmaning som väntar? Att börja läsa till pastor var definitivt en sådan!

Så efter en tid av brottning med mig själv och med Gud så är jag i alla fall här. Äntligen på väg, äntligen ett steg närmare min kallelse… Eller?! Är det verkligen så att kallelsen är ett yrke, något man kan utbilda sig till och bli färdig i? Jag är beredd att tvivla på det…

Nu är jag på THS, jag är ett steg närmare att bli pastor, men om jag verkligen blir färdig det är jag inte så säker på.  I utbildningen brottas jag ständigt mellan intressant kunskap och tenta-pluggande och min längtan och passion efter att vinna människor för Jesus, och det är inte alltid jag får den balansgången att fungera. Å ena sidan vill jag bara grotta ner mig, djupdyka i kurserna om Bibeln och kyrkohistoria, om Själavård och den heliga Anden, men samtidigt så kryper det i hela kroppen och jag vill ut! Ut och göra någonting, ut och jobba!
   Kanske kommer jag ständigt att befinna mig i den kampen – i våndan mellan att känna att jag inte har tillräcklig kunskap och att jag å andra sidan vill ut och sätta fötterna i rörelse. Kanske blir jag aldrig klar…

Jag tänker kallelsen som en ständig skattjakt, där Gud bit för bit för mig närmare skatten, och för varje steg blir utmaningen svårare men också mer spännande. Livet med Gud är ett äventyr och jag är lycklig över att jag får vara med!

Ida-Maria Brengesjö

Ida-Maria Brengesjö går sitt tredje år på THS och är pastorskandidat i Svenska Missionskyrkan. Hon är uppväxt på en liten ort inte så långt från Göteborg, har varit medlem i Guntorps missionsförsamling, arbetat tre år som ungdomsledare i Mullsjö missionsförsamling och var sommarpastor i Tranås missionsförsamling i somras. Hon sitter med i styrelsen för Teamevangelisation och är redaktör för deras tidning. Hon är också redaktör för pastorskandidaternas tidning Årsringar.

Lusten att vara pastor

Nu är en av terminens stora kraftansträngningar över, nämligen pastorskandidaternas bokloppis. Böcker har alltid varit min passion. På gamla Teologiska Seminariet där jag är pastorsutbildad var jag bokauktionist, och mellan alla livets bostäder har jag släpat kartong efter kartong med böcker. Nu är det alltså loppis som gäller, och alla inkomster går till pastorskandidaternas retreatkassa som gör det möjligt för pastorskandidaterna att för en billig summa åka på retreat en gång per år. Kassan subventionerar också Svalkanhelgerna vår och höst då pastorskandidaterna åker iväg till någon lägergård.

Böckerna kommer från alla möjliga håll. Det är dödsbon efter pastorer och andra, det är lärare vars bokhyllor svämmar över och det är pastorskandidater som inte vill spara på alla kursböcker när de är lästa (eller åtminstone genombläddrade). Linus Brengesjö och många andra hjälpte till och kånkade och bar och sålde och städade. Strax efter klockan 18 i fredags var det färdigt, och jag rusade till sista tåget hem till Kil (som var i rätt tid [sic!] – men Kils taxi hade glömt att hämta mig så jag höll på att frysa mig fördärvad). Hur mycket som kom in? Det vet jag inte än för jag har inte hunnit räkna, men några tusenlappar blev det i alla fall. En av dagarna var det en stor konferens om mission på THS, vilket inte gjorde resultatet sämre. Och så här såg det ut:

Det är Liselotte Kristiansen som botaniserar bland böckerna och tydligen gjort några fynd.

Och här har vi Maria Hedman, Karin Ingridsdotter och Johnny Brorsson.

Vi har också haft en kvällssamling med teologgruppen på THS. Baptisterna och missionarna har ju samlingarna ihop numera och vi brukar därför vara cirka 35 personer varje gång. Det här är Per Westblom som är kontaktperson för baptisternas teologgrupp. Han är bra! Fast han ser lite ledsen ut på det här kortet. Rent av lite rörd.

Han är nog rörd för att han här får äran att presentera kvällens gäst, Carin Dernulf, som är pastor i Centrumkyrkan i Sundbyberg. Hon talade om lusten att vara pastor, och det gjorde hon väldigt bra. Ärligt och personligt, med värme och humor. Väjde inte för svårigheterna utan delade också bekymren med att vara pastor. Men genom allt lyste ändå hennes lust och glädje över att vara pastor. På andakten efteråt erbjöd vi som vanligt personlig förbön, och många tog den chansen innan vi också bad för Carin och hennes tjänst. Här är hon förresten:

Till sist måste jag också få dela med mig av glädjen över att jag fick besöka Norrland helgen som gick. Vilken härlig landsända! Som jag skrev i min förra blogg så var jag i Skellefteå för att undervisa på deras lekmannautbildning. trevligt! Här är utsikten från hotellrummet.

Flygresan ner till Arlanda gick bra. Men sedan schabblade SJ bort sig genom att riva ner en kontaktledning. Stort virrvarr med en tågsträcka, tre bussfärder, drygt två timmars försening och bristande information (som vanligt). Det var andra resan med nya årskortet – kunde ha varit en bättre start.

Någon som funderar på kallelsen och bor i närheten av Örebro? På tisdag kl 17 möts teologgruppen i Vasakyrkan och lyssnar på dagens gäst: Carl-Olof Hultby. Hör av dig om du är intresserad!

Nu ska jag återgå till att förbereda antagningsnämndens sammanträde som hålls på måndag.

Basket, Berget, Bromma – och sedan?

När detta skrives sitter jag alltjämt och våndas över frågan om jag skall eller inte skall söka den tjänst jag blivit föreslagen. Det där med pastor.nu smyger sig – för att inte säga galopperar – allt närmare.

För min del innebär det att slutet närmar sig på den process som började med tanken: Till hösten skall du börja läsa teologi. Dina år av liv här på retreatgården är slut.

Nästa steg var att försöka få den där rösten att precisera sig: Var? Hur länge? Varför?

Någon del av mig tänkte att det kan ju vara för mitt eget höga nöjes skull och började genast leta kurser på ortodoxa seminarier i England och annat spännande. En annan del av mig sa att, nej, har du en gång letts till att gå med i en Missionskyrka, så får du väl faktiskt hålla dig till det sammanhanget. Ja, så där höll vi på ett tag.

Vartefter pekade de flesta pilarna mot THS och då kunde jag ju lika gärna också söka som pastorskandidat. Ibland får man ju inget veta förrän man provar. Och jag kunde ju ändå hålla mina postmoderna dörrar öppna….

På våren i ettan, på väg ut till mitt livs första riktiga predikotillfälle hände något för fortsättningen väsentligt. Jag hade repeterat predikan ett otal gånger och var hur nervös som helst. På väg ut från tågperrongen tänkte jag: Jamen, det är ju det här jag vill hålla på med! Och då kan jag ju inte vara så här nervös varje gång och hela tiden! Så lugn som jag sedan var några timmar framöver, ja, det har ju inte hållit i sig konstant…. Men vissheten att jag är på rätt spår sitter i.

Om jag nu tittar i backspegeln finns där ett antal erfarenheter som mycket väl kan vara bra att ha som pastor. Detta fast en så’n tjänst inte ens funnits på kartan medan jag vandrat framåt.

Om jag skulle våga mig på en slutsats/lärdom av min egen väg:

Våga vara helhjärtat i det du är, där du är. Om Gud har fler, andra, uppgifter är Han både envis och tålmodig nog att se till att du förstår, när den dagen kommer. Möjligen är följande ett udda uttryck i detta sammanhang – men jag tror på det: – Vila i frid!

Lena

Lena Brunell är pastorskandidat och läser sitt sista år på THS i Bromma. Hon är utbildad ekonom och har även varit aktiv på elitnivå som både spelare och tränare i basket. I vuxen ålder kom hon till tro, och arbetade sedan i nio år på S:t Davidsgården på Berget i Rättvik.

Examensintyg till salu!

Uppskattar inte din arbetsgivare dig?
Blir du inte respekterad av dina vänner och dina närmaste?
Eller kanske behöver du ett examensintyg för att nå ett mål?
Inga problem längre pga vår service.
Nu kan du nämligen få vilket examensintyg du vill, från vilket universitet, inom vilket ämnesområde och på vilken nivå som helst, antingen det är doktorsnivå eller mastersnivå.
Det finns ingen anledning längre att besöka en högskola och vänta på ett examensintyg i flera år.
Vi fixar det snabbare!

Har du också fått den här typen av reklammail? Visst är dom sköna!? Tänk att få en doktorsexamen från Oxford eller Harward utan att behöva läsa en enda bok eller tentera av en enda kurs! Nog är det lite lockande!?

Nej, knappast! Jag känner tvärtom många vetgiriga människor som inte är särskilt noga med högskolepoäng och examen, men som suger åt sig kunskapen och njuter av att få läsa böcker och gå på föreläsningar. Att studera är en förmån och ett privilegium. Ibland rent njutbart!

Så skicka inga fler reklammail om snabba examensintyg! Jag läser hellre en bok till.

Natt till igår hade vi förresten besök av några riktigt vetgiriga typer på THS. De kunde inte hejda sig till det blev morgon och biblioteket öppnade. De var bara tvungna att komma in för att få mer kunskap. Så där gick den fönsterrutan. Med sig hem fick de ett par datorer med hela bibliotekskatalogen så att de kan veta vilka böcker de ska låna härnäst.

Om ni nattliga gäster läser detta kan ni väl komma tillbaka någon gång när vi har öppet och lämna tillbaka datorerna och låna lite böcker istället som vanligt folk ! Men vi uppskattar som sagt er vetgirighet. Ibland sitter det studenter i biblioteket in på sena natten och får utbrott av all grekiska och hebreiska som de ska lära sig. Intressant med ett inbrott som omväxling.

Veckan som gått har det varit fortbildning för de diakoner och pastorer som ordinerades 2008. Fantastiskt roligt att möta dem igen och få höra deras berättelser. Nu är det fredag kväll och de är hemma igen. Gud välsigna dem i deras uppgifter!

Så här såg några av dem ut förresten:

Emma Rudäng och Anna Gustafsson är pastorer i Danderyd-Täby respektive Årjäng.

Terése Berggren i Vikingstad, Fredrik Rydell i Linköping och PeA Karlsson i Lidköping.

Igår började jag en ny kurs, nämligen Svenska Missionskyrkans historia och identitet. Alltid lika roligt! Idag har vi vältrat oss i Waldenströms försoningslära.

Och just nu sitter jag på ett hotellrum i Skellefteå för att imorgon och på söndag undervisa i Kerit, Övre Norrlands teologiska utbildning för lekmän. Detta ser jag fram emot. Deltagarna läser ett helt år för sitt höga nöjes skull, trots att de snabbt kan köpa en doktorsexamen från vilken högskola som helst.

Ett klokt val!

Trött, lycklig och otroligt tacksam. Tänk att få vara med!

När jag kommer hem sjunker jag ner i min sköna ”bönefåtölj”. Det är tid att vara inför Gud och bara få tacka för allt gott Han gör. En otrolig glädjevåg sköljer över mig. En dag i mitt liv när det är som bäst. Jag får leva i min kallelse och se Guds verk!

Det jag fått vara med om är att fira gudstjänst, dela Guds ord, lyssna på ett starkt vittnesbörd och vara förebedjare. Som pastor och evangelist hör detta till ”min vardag” och jag älskar det. Gudstjänsten den här kvällen präglades av den heliga Andes närhet. Att vara förebedjare och få vara med om att lägga händerna på längtande, förtvivlade, sjuka, tacksamma människor är stort och att se hur Gud berör deras liv på djupet är fantastiskt. Men det största är att få be för människor som vill ta emot Jesus i sitt hjärta. När en människa, som i vanliga fall inte går på gudstjänst, sitter i kyrkbänken och helt enkelt (hur enkelt det nu är?) blir drabbad av Guds kärlek och vill få sitt liv förvandlat, när tårarna som rinner nerför kinderna blir glädjetårar för att personen hittat hem. En sökare blir en finnare! Det är värt många tack till vår Herre!

Jag brukar säga att det är som två kallelser i våra liv, den första kallelsen är att säga ja till Gud som har skapat dig, som sett dig redan i moderlivet och vill gemenskap med dig. Du får komma hem där du hör hemma, Den andra kallelsen, är kallelse till det uppdrag, den tjänst, som Herren har anförtrott dig. Jesaja 49:1-6, Jeremia 1:4-10 och Paulus Gal 1:15-16a, skriver om detta.

Det är så gott att vara med, gott att sitta i ”bönefåtöljen” jubla och tacka för att Gud är så god. Så ”laddar” jag inför nästa möte. Det finns så många fler längtande människor som måste få höra om det bästa som finns – Guds stora kärlek!

Gunnel Noreliusson

Gunnel Noreliusson är pastor och evangelist i Svenska Missionskyrkan. I sin tjänst aktualiserar hon även kallelsefrågor och tar emot enskilda samtal om kallelse till diakon och missionär. I Almanackan på denna hemsida kan du se var Gunnel finns när hon inte är hemma i Mariefred, och under Kontakt ser du hennes mailadress och telefonnummer.

Blivande diakoner och pastorer tillsammans

Nu har gruppen som har hand om den här hemsidan varit samlade på mitt arbetsrum. Som ni ser har vi kommit lite på sned, och därför har också denna hemsida legat nere ett par veckor. Men nu kör vi så det ryker. Om du undrar vilka vi är så är det Frida Morén, Oskar Ohlsson, Oskar Johansson och så jag då, Rune W Dahlén. Med tre sådana medhjälpare kan det ju inte bli annat än bra!

Sedan sist har jag varit på equmenias ungdomskonferens Face to Face i Skövde. Det var verkligen uppmuntrande att se dessa över 400 ungdomar! 35 av dem valde att gå på seminariet om kallelse till heltidstjänst som Ida-Maria Brengesjö och jag hade ansvar för, och vi fick även flera goda enskilda samtal. Och vid THS monter bjöd vi på goda kola. Här kommer nog det sämsta fotot som överhuvudtaget togs i Skövde den helgen.

I veckan som gick var Gunnel Noreliusson från Mariefred och Andreas Lindström från Fiskebäck på en teologgruppsträff på THS och talade om konfaarbete. Det blev en riktig kanonkväll med många goda tips och utmaningar. Och de kompletterade varandra så bra. Andreas med 60 konfirmander per år och Gunnel som helst inte ville ha mer än 8 konfirmander när hon var församlingsanställd. Men med samma kvalité och samma vilja att göra skillnad i unga människors liv. Och vilken andakt vi fick vara med om i slutet på kvällen. Vi tre förebedjare hade fullt upp, och Elina ledde psalmer och lovsång med stor inlevelse.

Här nedanför har vi Gunnel. Hon trivdes bra i närheten av palmen eftersom hon samma dag kommit från Teneriffa (tror jag det var).

Och här har vi Oskar Fornander och Elina Skarin i fikakön, medan Andreas håller sig i bakgrunden:

De två senaste dagarna har det varit Missionskyrkodagar för de som ska ordineras till diakoner och pastorer nästa sommar. Goda dagar på Marielund, den katolska stiftsgården på Ekerö. Det är oerhört värdefullt att diakon- och pastorskandidater får mötas under utbildningen. Man önskar att det kunde ske oftare, men under Missionskyrkodagarna, två på hösten och tre på våren, finns det en stark betoning på att just mötas i samtal och bön.

Här ovanför syns diakon- och pastorskandidater om vartannat: Andreas Abrahamsson, Eva Bergström, Eva-Marie Claesson, Monica Flyman Fromell, Lena Brunell och Liselotte Kristiansen.

Diakonkandidaten Maria Lindeskär skymtar bakom pastorskandidaten Yvonne Hammarstedt.

Så här roligt är det att vara på Missionskyrkodagar tycker Joel Magnusson och Andreas Abrahamsson.

På torsdag hade vi besök av Cecilia Jonsson och Margareta Smedberg Andersson som informerade om hur det är att vara anställd i församling. Ett viktigt pass som alltid är mycket uppskattat. Och på fredag kom Sofia Karsberg från Abrahamsbergskyrkan i Bromma och Henrik Örnberg från Ekbackskyrkan i Vingåker och talade om ”Barn och unga – allas ansvar”. Engagerat och spännande! Det är Sofia och Henrik som syns närmast kameran i bilden ovanför. Och här under har vi Sofia med teologen Esmeralda i handen.

Må Gud hålla dig i sin hand

Ett dygn hos Birgittasystrarna i Djursholm tillsammans med Missionskyrkans ledningsgrupp, en dag på Utbildningscentrum på Lidingö tillsammans med församlingsföreståndare som arbetar i större arbetslag , anställningsintervjuer på kansliet inför en ny tjänst inom IT-enheten, en dag i Immanuelskyrkan om hur vi ekumeniskt kan samarbeta om handledning och personalvård, en förhandling hos Arbetsgivaralliansen med fackliga motparter om hur personalfrågor ska hanteras inför övergången till den nya kyrkan.

Listan blir snabbt lång över viktiga frågor och sammanhang som ett par arbetsveckor rymmer i min tjänst som personalchef i Missionskyrkan. Det är många kloka ord och tankar som bryts vid tillfällen som dessa men det som framförallt stannar kvar i minnet är de möten med människor som  mitt arbete hela tiden berikar mig med.

Att få dela måltiden med vardagligt samspråk vid middagsbordet med kollegerna i ledningsgruppen men också det enkla nattvardsfirandet  då brödet och vinet delas och vi får be för varann. Att stångas med frågor om hur kan man som pastor, församlingsföreståndare och arbetsledare jobba med förändring i relation till styrelse och  arbetslag. Och sedan vid lunchen få sitta ner och lyssna till och samtala om hur man faktiskt kan börja jobba på nytt sätt, även om det som blommar inte är det man kanske räknat med. Att få ha en intervju med någon som vill gå in i ett nytt uppdrag och som ser det som en förmån att det är i en kyrka.

Jag känner ofta en stark förundran och glädje över att få finnas på en arbetsplats och i en tjänst där vi delar, inte bara de vanliga arbetsuppgifterna, utan också en annan dimension, en tro och en gemenskap i den tron. Varje tisdagsmorgon möts personalen på vårt kansli på Tegnérgatan 8 till morgonbön och personalinfo. Ansvaret för morgonbönen går runt mellan avdelningarna  och därför får också morgonbönerna olika karaktär och tilltal. Men att få sitta tillsammans med sina kollegor och sjunga, be och ta emot  Guds välsignelse inför den nya arbetsdagen ger en grundton som betyder mycket i allt vårt arbete tillsammans. Jag minns särskilt en morgon då vi för ovanlighetens skull reste oss och gick runt i rummet och önskade varann Guds välsignelse samtidigt som vi sjöng ”Må din väg gå dig till mötes”. Plötsligt fick jag stanna upp inför var och en och sjunga om Guds välsignelse  och jag såg mina arbetskamrater på ett nytt sätt .

Låt också de orden möta dig denna vecka:

Må din väg gå dig till mötes
Och må vinden vara din vän
Och må solen värma din kind
Och må regnet vattna själens jord
Och tills vi möts igen
Må Gud hålla, hålla dig i sin hand.
 
Hälsar
Margareta

Margareta Smedberg Andersson är socionomutbildad och arbetar som personalchef i Svenska Missionskyrkan

Med fem minuter till godo

Så har jag varit med den andra hälften av klass 2 på studiebesök (eller rättare sagt fältstudium) i Uppsala. Som jag skrivit tidigare så är vi alltså där i två dagar med ett mycket intensivt program. Börjar kl 9 och slutar 21.30 första dagen och 20 andra dagen. Och så resorna mellan Bromma och Uppsala därtill.

Under dessa två dagar hinner vi med tre historiska besök (Gamla Uppsala kyrka och museum samt Domkyrkan), tio församlingsbesök i olika kyrkor där vi möter präster/pastorer/kårledare (Pingst, EFK, EFS, Livets Ord, Svenska kyrkan, Baptistsamfundet, Missionskyrkan, Frälsningsarmén, Katolska kyrkan och en ekumenisk församling), sex gemensamma måltider (på sex olika ställen) samt två möten. Men det här gången blev det tre möten: Konsert på Livets Ord (som vi smet ifrån efter en halvtimme), sjungen mässa med predikan av Bo Brander i S:t Ansgar samt veckomässa i Katolska kyrkan.

Sammanlagt var det alltså 22 arrangemang som skulle tajmas in. Med hyrbilar och övernattning, medverkande och salsbokningar, allergier och specialkost, kartor och guider, toabesök och skoskav. Och vi hann och kunde till och med börja sista samlingen fem minuter tidigare än planerat.

En gång var det en student som kom fram lite försynt efter en liknande resa och frågade om jag inte kunde organisera resten av hans liv lika effektivt. En kul utmaning, men jag avstod…

De här resorna är oftast väldigt uppskattade av studenterna, och roligt nog också av de vi möter i Uppsala. Frikyrkoförsamlingarna är så stora och livskraftiga i Uppsala så att de har väldigt bra pastorer som kan svara på studenternas alla möjliga och omöjliga frågor (toaletterna i Domkyrkan är under den blå orgeln – så behöver ingen mer fråga om det). Och kyrkorna ligger så tätt i Uppsala så att det går att gå emellan de flesta. En liknande resa i Stockholm skulle ta flera veckor känns det som, eller ett halvår om vi skulle gå ända till Livets Ord och Gamla Uppsala.

Ekumeniken i Uppsala är inte alltid enkel. Men just därför lärorik. Vi sitter för det mesta i kyrksalen när vi besöker en församling, och får med oss atmosfär och arkitektur. Besöken ligger tätt efter varandra och det är lätt att dra paralleller och göra jämförelser. Ofta blir också resultatet i klasserna att man bättre förstår varandras olikheter och erfarenheter, vilket ger en bättre gemenskap och en större ekumenisk förståelse. Inga obetydliga bieffekter!

Men det är intensivt, fruktansvärt intensivt. Inte så sällan blir både studenter och lärare ganska utflippade på hemresan. Ibland när jag är frispråkig och på det humöret har jag sagt att det här är det närmaste hjärntvätt man kommer på THS. Undrar vad jag menar med det förresten?

Här kommer nu några riktigt snygga bilder från Uppsala, tagna av pastorskandidaten Oskar Ohlsson från Finspång och Karlskoga i väl avvägda doser. Sedan fortsätter vi med några rader till. Vi ses!

Här speglas avslutningen i Helga Trefaldighet och vi ska snabbt iväg för att inmundiga förmiddagsfika på Katedralcafét innan vi sedan ska vidare till Baptistkyrkan.

Guidad visning av Uppsala Domkyrka som är 118,7 m lång och har toaletterna under den blå orgeln.

Kårledare Anna-Lena Hjerpe och jag i förgrunden. Blod och eld i bakgrunden.

Hej igen!

I måndags kväll hade vi teologgruppssamling med alla blivande baptist- missionskyrko- och metodistpastorer på THS. Lasse Svensson och Anders Marklund talade om GF-kyrkan med stor entusiasm, kunnighet och humor. De fick många och svåra frågor men rodde det hela i land. I andakten efteråt bad vi för dem och den nya kyrkan så att det knakade i väggarna.

Måtte vi få en ny, Jesuscentrerad, djärv och smittande kyrka! Och redbar! Med en pålitlig grund, låga trösklar, högt i tak, stora fönster och ett bra värmesystem. Och mycket folk av alla de sorter!

Oj, vad vi har bett på THS denna vecka!

I söndags undervisade jag på ÖrebroVärmlandDals lekmannautbildning på Karlskoga folkhögskola. För mig är det jätteviktigt att inte bara utbilda blivande diakoner och pastorer. Jag ser ingen tydlig gräns mellan ordinerade tjänare i Guds rike och icke ordinerade. Alla är vi ju kallade in i viktiga uppgifter, ingen viktigare än den andra. Därför har jag i ett stort antal år ägnat mig åt distriktens utbildningar av ”vanliga” och alldeles unika församlingsmedlemmar. (Egentligen känns det inte bra att säga ”lekmän” för det förutsätter ett annat ämbetstänkande än det vi har i Missionskyrkan, och vanliga medlemmar – det finns det väl inga!)

Det koncept som de flesta distrikt nu har använt sig av togs fram i Södra Götalands distrikt, och den första kursdagen hölls den 2 feb 1991. Cirka tio år senare började ÖrebroVärmlandDal. Den grupp jag mötte i söndags är första årskursen i den femte gruppen. Anders Bernspång är oerhört duktig som ledare, och berättar att det nu är ett bra stycke över hundra medlemmar som gått eller går utbildningen bara i detta distrikt. Och vi, några THS-lärare, får nåden att vara med och undervisa. Flera av dessa som gått utbildningen är igång på sin fritid och predikar runt om i bygderna. Vilken glädje!

Imorgon fredag är sista dagen att lämna in remissvar på Gemensam framtid – den nya kyrka som Baptistsamfundet, Missionskyrkan och Metodistkyrkan hoppas kunna bilda. Min förhoppning är att vi också i den nya kyrkan – GF-kyrkan – ska värna om de icke ordinerades rätt att predika, döpa och leda nattvard. Och detta säger jag trots att jag är utbildningssekreterare och rekryterar diakoner, missionärer och pastorer till vår kyrka.

Idag har jag varit på Örebro Missionsskola. Där, precis som på THS, har man en anslagstavla för de olika samfundens teologgrupper. Just nu verkade det vara ganska dött i grupperna.

Men längst bort till höger (fast hitom rören) tycks det ändå vara något på gång. Vi går närmare!

Aha! Där måste jag alltså ha varit idag. Finns du i Örebrotrakten och funderar på kallelsen så kontakta mig och haka på gruppen. De övriga träffarna detta läsår hålls i Vasakyrkan mitt i stan, och de är verkligen inte till bara för studenter på Örebro Missionsskola.

Ikväll avslutades 24-3 bönen på THS. Jag kommer att sakna bönerummet som gjorts iordning i ett klassrum. Att sitta där och be har varit en stor och rik möjlighet. Tack Elina, Oskar och Samuel som ordnat så bra med bönedagarna!

Till sist: Förstår av ett inlägg av rektor Owe på Facebook att ansökan om att utf’ärda magister- och masterexamen i exegetisk och systematisk teologi ligger klar just idag. Nu väntar vi med spänning på den dag då vi får ja på våra ansökningar…