När blir man pastor?

Omnell, AntonFrån Anton Omnell, gästbloggare och nyordinerad pastor i Skövde.

Jag heter Anton Omnell och jag blev pastor den 12 maj 2013. Märkligt! Jag hade förberett mig länge. Fyra år i form av utbildning och ett år som anställd i församling. Lägg därtill några år av funderingar och prövning av kallelsen: Är detta rätt? Vill jag detta? Men så i maj förra året blev jag ordinerad pastor. Från en dag till en annan så var jag plötsligt pastor.

Jag hade ju ibland känt mig som en pastor redan innan. Jag hade predikat, haft samtal, lett bönegrupper, kokat kaffe och till och med gjort en och annan affisch. Men när jag tog på mig pastorsskjortan, rundkragen, kaftanen och satte mig i bilen för att köra från Hammarö till Löfbergs Lila arena i Karlstad, där kyrkokonferensen hölls, blev det med ens väldigt tydligt. Jag ska bli pastor. Man kan ju tänka att alla år av studier och samtal om kallelse skulle fått den polletten att trilla ner lite tidigare. Men inte. När jag satt där i bilen, iklädd kaftan, så insåg jag. Nu kan jag inte köra bil hur som helst. Jag är inte någon vilde bakom ratten, men det blev så tydligt att nu möter mina medtrafikanter en pastor. Det är vad de ser. Inte Anton, utan Pastorn. Själva ordinationshögtiden var en mäktig upplevelse. Jag fick avge löften. Men det som lever kvar i mig är den samlade kyrkokonferensen rungande ”JA!” som svar på frågan om de vill ta emot oss som stod på estraden som pastorer i deras kyrka.

Sen går en sommar och jag gifter mig och flyttar. Livet förändras. Första dagen på jobbet ser jag skylten utanför mitt kontor: ”Pastor – Anton Omnell”. Det var bara ett ord jag kände igen, Anton. Pastor? Omnell? Jag hette ju Gustafsson alldeles nyss. Men plötsligt var det tydligt att jag var pastor i Skövde missionsförsamling.

Immanuelskyrkan Skövde

I vår kyrka firar också en Syrisk ortodox församling gudstjänst. En dag talar jag med en av de äldre männen i församlingen. Vi pratar om kriget i Syrien. ”Ofattbart, vad ska man säga?” – säger jag. Mannen jag talar med är i 50-årsåldern och han svarar: ”Det är mycket svårt för oss nu Fader Anton.” Fader Anton! Jag hinner tänka, Hur blev det så här!?, innan jag finner mig och vi fortsätter vårt samtal.

Detta med att vara pastor är inte något man kan göra själv. Det har blivit mycket tydligt för mig. Det är andra människor som ger mig förtroendet att vara deras pastor. Och de tre små glimtarna ovan från mitt dryga år som pastor, har jag valt för att visa detta. Det är vår kyrka, Equmeniakyrkan, som har bekräftat min kallelse. Och jag tillsammans med mina kolleger har fått deras ”Ja!” i våra ryggar, som bekräftelse på vårt uppdrag att vara pastorer. Vissa dagar kan det vara tungt och svårt, men då brukar jag påminna mig om detta ”Ja!”. Det finns en hel kyrka som backar upp mig i min roll som pastor. Detsamma gäller den lokala församlingen jag verkar i. De har också sagt sitt ja till mig. Jag har till och med fått en fin skylt.

Och helt plötsligt så kan man bli kallad Fader Anton, trots att det egentligen kunde vara tvärtom. Mannen är tillräckligt gammal för att vara min far, men just där och då fick jag vara Fader Anton. Och det är ju lite märkligt på ett sätt. Men också oerhört vackert. För det är mitt i vardagen som jag får verka som pastor. Det är inte bara under söndagens predikan utan i mötet med människor.

Och när är jag pastor som bäst? Jo, det är när jag bjuder in Jesus i de sammanhang jag befinner mig. För vårt uppdrag som pastorer det är att göra Jesus synlig. Att påminna om Honom mitt i livet, när det är roligt och när det är mörkt. Jesus har ett ärende till oss. Och han vill oss väl.

Den tid jag har kvar

 ht 2014Blogginlägg av Rune W Dahlén.

I våras fyllde jag 60 år. Då hann jag inte reflektera så mycket över det, men under sommaren har jag tänkt en hel del. Jag vet inte hur länge till jag ska jobba som rekryterare och kontaktlärare för pastorskandidater. Men ett är säkert: Innan jag nästa gång fyller jämnt har jag gått i pension. Kanske jag har fem år kvar. Kanske jag har mycket mindre än så. Och vad vill jag då satsa på den tid jag har kvar?

Under sommaren återupptog jag det sätt att läsa Bibeln som jag använt mig av tidigare, nämligen att lära mig utantill. Det var väl en särskild utmaning efter 60, tänkte jag. Kan det gå? Och visst gick det, om än lite långsammare än förr.

Två verser i Kolosserbrevets första kapitel blev väldigt viktiga för mig: ”Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder.”

Dessa verser, tillsammans med flera samtal och upplevelser under sommaren, fick mig att till sist landa i det som var så viktigt för mig när jag som 24-åring ordinerades till pastor. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess,  gått många varv med olika tyngdpunkter, intressen och tonvikter. Men nu är jag där igen.

Den tid jag har kvar vill jag hjälpa blivande pastorer att vinna människor för Gud. Så är det!

Jag vill leda dem in i glädjen över människor som kommer till tro. Locka dem att hitta vägar att nå nya människor med evangelium. Påminna oss alla om att vi har blivit räddade ur mörkrets välde och fått förlåtelse för våra synder. Dansa med änglarna över varje syndare som omvänder sig.

Finns det då inte andra viktiga saker? Jo men självklart! Undervisningen på THS är bred för att forma pastorer som klarar att möta alla de uppgifter som kommer att möta dem i församling och samhälle. Och vi vet att människors väg till tro inte så sällan går via en församling som är trovärdig och engagerad i de många stora frågorna. Men likfullt behöver vi hjälpa människor att ta det sista, avgörande steget till en egen tro och bekännelse.

Men ska alla nu bli evangelister? Nej, så klart inte! Alla har inte evangelistens nådegåva. Jag har det inte. Och jag vet att frågorna om evangelisation kan skapa kramp hos en del. Men det får ju inte hindra oss från att förlösa gåvorna hos de som verkligen är evangelister. Alla pastorer ska inte vara evangelister, men jag tror det är viktigt att alla pastorer har sin stora glädje i att fler människor får möta Jesus och bli hans lärjungar.

Men hör det inte ihop, gudstjänst, predikan, liturgi, evangelisation, diakoni? Jo, och eftersom vi har en särskild diakonutbildning och eftersom pastorskandidaterna får en omfattande och bra utbildning på så många andra viktiga områden är det nu tid att förstärka när det gäller evangelisation: Hur hjälper man en andlig sökare som vill veta hur man blir kristen?

IMG_2748

När jag gick min pastorsutbildning saknade vi evangelisation på schemat. Genom alla år som lärare på pastorsutbildning har jag hört samma fråga: När ska vi få lära oss evangelisation? Sedan jag blev pastor i Svenska Missionskyrkan 1978 har det samfundet och sedan Equmeniakyrkan ständigt minskat i medlemsantal. Hur tänker vi!?

Allt går inte att få in i akademiska kurser under Universitetskanslersämbetets vingar. Men då får vi ju se till att det finns möjligheter vid sidan av. Den tid jag har kvar, kort eller lång, vet jag nu vad jag vill satsa på, inte enbart och ensidigt, men mer än något annat.

Ett led i detta är att vi nu på lördag erbjuder en heldag för dem som vill lära sig att bli Alphakursledare. Det är inte den enda metoden att evangelisera. Jag vet inte ens om det är den bästa. Men vad jag vet är att många kommit till tro genom Alpha, och därför är det viktigt att de blivande pastorerna och diakonerna får med sig det verktyget i sin verktygslåda. Den nationella ledaren för Alpha Sverige, Anders Marklund, sa i somras att han gärna kommer och har en kursdag på THS om det blir minst tre deltagare . Just nu är det 20 anmälda! Och fler kan det bli! Bed gärna för oss!

Verklighetsförlagd utbildning

Werling, Kajsa 3Pastorskandidatern och gästbloggaren Kajsa Werling skriver om VFU som betyder verksamhetsförlagd utbildning och som innebär att pastorskandidaterna är tre veckor i en församling under tre årskurser, alltså sammanlagt nio veckor.

Jag är sedan en dryg vecka tillbaka på THS efter ett besök i verkligheten. Den verklighet som i det här fallet var min VFU-period i en församling långt nere i de småländska skogarna. Jag älskade det besöket. Men jag älskar också att plugga (i alla fall de flesta dagarna) och så älskar jag ju den där verkligheten i församling.

Det är en ekvation som i många fall går att lösa, men ibland är den svårlöst. Som de där dagarna när jag har så svårt att få undervisningen i skolan + min kallelse och längtan efter att arbeta som pastor = sant.

Det handlar inte om att jag inte uppskattar undervisningen, för den är oftast i toppklass.

Det handlar mer om min förmåga att integrera det som jag lär mig med det som jag tror att jag kommer att göra efter mina fyra år på THS. Och jag inser när jag skriver det här att jag inte har en aning om vad jag exakt kommer att göra efter de här åren eller vad jag kommer att ha användning av. Så om ni frågar mig när jag har facit om några år, så kommer jag säkert att kunna lösa de här ekvationerna med en klackspark.

Men det innebär tyvärr inte att det blir lättare för mig att svara på dem nu.

Det är därför jag älskar verkligheten i församling så mycket. Och det är därför jag älskade mitt senaste besök i verkligheten så mycket.
Mitt besök som innebar tre veckor i en församling där jag fick vara med pastorn som arbetar där och se vad hon gör, hur hon tänker och vad hennes verklighet innebär. Och där hon kunde visa och lära mig hur hon har sammanfört det hon lärde sig under sin utbildning med det som är hennes jobb som pastor.

Werling, Kajsa 4

Där fick jag se att allt det som jag lär mig har ett syfte och att jag i min handledares arbete kunde känna igen sådant som jag sitter och pluggar i skolan. När jag pratade med henne insåg jag att vi pratar samma språk och att jag också har lärt mig en massa saker som jag redan har användning för.  Och tillsammans kunde vi lösa några av de ekvationerna som jag tycker har varit svårlösta och den känslan som då uppstod, den är oslagbar.

Det gör att min längtan efter att själv en dag få arbeta som pastor växer sig starkare och starkare. Så stark att jag mitt i allt blir avundsjuk på min handledare för att hon redan är pastor. Men vilken tur då att jag bara har tre terminer kvar av plugg, sedan är det min tur att få vara pastor.

Därför gör jag allt för att kunna lösa fler ekvationer redan nu, så att jag ännu mer kan integrera de här två delarna av mitt liv, och att inse att det är en verklighet också här och nu på skolan, det är bara en annan form på den.

Därför gör jag också mitt bästa för att njuta av nuet och för att lära mig så mycket jag bara kan. Samtidigt som jag längtar efter mer av verkligheten. Verkligheten i församling.

Det dolda och ändå så lysande!

Thaarup 3

 

 

Från gästbloggaren Charlotte Thaarup, som är regional kyrkoledare i Region Syd.

Vi var 12 deltagare samlade för tyst retreat. Mötesplats var Örestrand som ligger alldeles vid Öresund. Det var Allhelgona-dagarna och vädret var grått och dimmigt.

Vi bad tideböner, sjöng psalmer, delade gemenskap, åt god mat, Thaarup 4läste, vandrade längs vattnet, tittade ut i luften – men såg vi ut, såg vi inget annat än grå dimma! På rummen fanns blommor och ljus, i kyrkan ikoner och ljus – men vände man blicken utåt var det bara grått. Inte kunde man se Kullaberget mot nord, Helsingborg söderut eller Danmark på andra sidan Öresund!

Under dagarna blev det klart för mig vad jag redan visste, att på andra sidan vattnet finns landet där jag är född och fortfarande bor. Visst har retreatdeltagarna varit i Danmark, men det är mitt land – jag kan det, som jag skulle önska jag kunde Sverige – historien, geografin, kulturen, språket, dialekterna.

Thaarup 1

– Och detta, att veta om, känna till, känna sig hemma i något som inte är synligt men verkligen verkligt, blev för mig en bild på att förmedla den kristna tron. Att vittna om det vi har erfarit ställer oss inför utmaningen att berätta om och levandegöra en verklighet, för oss självklar och vardag men som för den som inte känner Kristus, höljs i dimmor.

Nu försöker jag inte antyda att Danmark är något Paradis – inte alls! Men känslan, att det finns en verklighet, oupptäckta landskap och oanade möjligheter i en människas liv – om bara hon visste, den känslan blev stark för mig under retreaten.

Uppdraget är att förmedla budskap om Livets storhet och om människornas inneslutenhet i Guds kärleksfulla uppmärksamhet – även om det inte känns eller syns uppenbart utan är höljt i dimmor.

Kallelsen är alltid in i gemenskapen med Jesus. Och oftast ser vi inte långt. Horisonten är inskränkt. Vi skulle vilja veta mera, känna karta och väg och röra oss i öppna landskap. Men varför egentligen? För säkerhets skull? Så vi inte blir besvikna, kommer att framstå som fåniga, luras? Eller är det rädslan att gå vilse, bli övergiven och ensam?

Men att svara en kallelse innebär precis att dessa frågor inte får svar utom orden ”Följ mig!”  Att gå i tro betyder att ha tillit till en större verklighet än den kända, höljd i dimman.

Thaarup 2Just vid Allhelgona vidgas förståelsen av livet. I Katolska kyrkan benämner man ett helgons dödsdag ”den himmelska födelsedagen”. Livet är större och mer! Jesus vittnade med sitt liv, sin död och uppståndelse om detta! Vi förkunnar, och Den Heliga Anden förmedlar detta mysterium.

At vi lever en tid i dimmor utan att se solen betyder verkligen inget – bara vi ser honom.

”Följ mig!” sa han. Vart skall vi? ”Med mig!”

O höga samfund, helgon av vår släkt!
Mörk är vår väg, för er har morgon bräckt.
Men alla livas av hans Andes fläkt.
Halleluja! Halleluja!
(W.W. How, Nathan Söderblom, Psalmer och Sånger 171 vers 4)

Jag tackar Gud för alla äldre i våra kyrkor

DavidLundFrån pastorskandidaten och gästbloggaren David Lund.

Ibland är det något som händer i mötet med människor. Detta något kanske inte går att beskriva med ord. Detta något kan också ta sig helt olika uttryck. Ibland kan möten med människor få en att se saker på ett helt nytt sätt. Vissa möten kan beröra en på djupet. Så djupt att mötet med en människa kan bli ett möte med Gud. I somras fick jag göra sådana möten.

Den här sommaren jobbade jag som sommarpastor. På pastorsutbildningen på THS får man möjligheten att jobba några veckor under sommaren i någon av Sveriges Equmeniakyrkor. När jag ser tillbaka på de fem veckorna jag fick tillbringa i en församling i Dalarna, så är det en uppgift jag speciellt längtar tillbaka till: Davids bloggbildhembesöken hos de äldre. Under de fem veckorna gjorde jag cirka 15 hembesök. Besöken bestod oftast av fika, samtal och bön. Att få samtala och be med dessa människor som troget tjänat kyrkan under många år var en förmån. Att få höra berättelser om församlingens glada men också tuffa stunder. Att få dela livet med varandra. Varje gång jag besökte dessa fantastiska och givmilda människor så var det med en känsla av tacksamhet.

Det här med tacksamhet är ju lite krångligt. Ofta har människor svårt att sätta ord på saker man är tacksam för. På samma sätt kan människor ha svårt att sätta ord på egenskaper vi uppskattar hos varandra. Det blir oftast när människor gifter sig eller begravs som man vågar utrycka vad en människa betyder för en. Jag tänker att detta borde gå att göra oftare. Visst kan vi alla bli bättre att berätta för människor vad vi uppskattar hos dem! Det här blogginlägget är ett försök, från min sida, att börja detta.

Jag vill nu rikta mig till alla äldre i våra församlingar. Du som slitit i vått och torrt. Du som troget tjänat din församling. Du som skottat, fixat fika och bett. Du som låtit barn och ungdomar ta plats. Du som offrat din egen bekvämlighet för andra. Du som älskat din Jesus. TACK! Du är en förbild. En förebild att efterlikna. Det går inte att beskriva med ord betydelsen av vad du har gjort för kyrkan och möjligheten för människor att få tag i evangeliet.

Mina hembesök i somras fick mig att känna tacksamhet och uppskattning. Jag tackar Gud för alla äldre i våra kyrkor. Nu över till dig. Vilka möten har du gjort på sistone? Vem eller vilka har berört dig på djupet?

Havskajak, isvak och pastorsutbildning

Kennerberg, OweIdag gästbloggar THS rektor Owe Kennerberg.

Vi hanterar risker olika. Några lider av panikångest och ser ett dödshot i varje sjukdom, i varje flygresa, i varje brusten relation. Andra förtränger istället riskerna. Visst händer det olyckor, men inte mig. I varje fall inte idag.

Det finns ett annat sätt att handskas med risker. Att i förväg träna under ordnade förhållanden. Länge såg jag med blandade känslor på dem som nästan ljudlöst och så läckert gled fram i havskajaker. Det verkade ju livsfarligt att sitta fastspänd om man skulle välta och hamna under vattenytan.

Och vilken känsla är det inte att susa fram över blanka havsisar på långfärdsskridskor. Men du kan aldrig vara hundra procent säker. Rätt vad det är så kan det finnas något som gör att isen plötsligt inte bär dig.

Nu är det snart tio år sen jag och en god vän hyrde var sin havskajak och turades om att fastspända i kajaken välta i vattnet på en badstrand och själva ta oss loss med den andre beredd att hjälpa till vid sidan om. Sen gav vi oss iväg på en tur i Stockholms skärgård.

Har du testat och klarat av det som verkar hotande så är det inte så märkvärdigt längre. För några år sen så prövade jag på att öva på hur man gör om man åker igenom isen ner i vattnet. Det var inte alls så hemskt som man kanske föreställer sig.

Vakträning

Hur förbereder man sig på bästa sätt för att bli pastor? Ett jobb som blandar ytterligheter. Vigsel och begravning, fest och olycka, enskilda samtal och predika för många, ensamvarg och gemenskapsentreprenör. Och en levande församling är en församling där pastorn ständigt möter människor från olika samhällsklasser, kulturer, i olika åldrar med vitt skilda politiska och religiösa föreställningar och åsikter.

Vi tror inte att en optimal pastorsutbildning går att förena med att man bara jobbar vidare i sin egen församling och läser kurser på distans. Du behöver lämna ditt invanda sammanhang och möta människor från olika delar av landet, från olika kulturer och skilda livsmiljöer. Men där närheten till församlingslivet finns bland annat genom mentorer och verksamhetsförlagd utbildning i olika församlingar. Och där du dagligen får möta lärare som kombinerar pastoral erfarenhet med teologisk spetskompetens.

Och det är inte någon katastrof att mångfalden och olikheterna på THS ibland leder till friktioner. Vi tror inte på en pastorsutbildning där man lever i en bubbla med likasinnade. En bra utbildning är lika lite som pastorsjobbet enkel och bekväm. Den är rejält utmanande, men fylld av möjligheter. För den som tar vara på dem.

Owe Kennerberg

Att vara en del i pågående skapelse

Fritzson, KarinFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Karin Fritzson.

Jag gillar verkligen hösten. När man går ut på morgon och himmelen är intensivt blå mot de gula och röda löven. Hösten är också riktigt tillåtande när man till ljudet av regnets smatter mot rutan myser med tända ljus och en bra bok. Efter regnet doftar det våt jord. Även om jag som modern storstadsmänniska inte är direkt beroende av naturen så påverkas jag av den. Den påminner mig om att Guds skapelse pågår och att jag är en del av den.

Fritzson, Karin 2Doften av våt jord får mig att tänka på Per Harlings översättning av den irländska bönen Må din väg gå dig till mötes, och som innehåller raden: ”och må regnet vattna själens jord.” (845 i Sånger och psalmer).

Det är bara i fuktig jord som det är möjligt att plantera, det är bara där nytt liv kan växa. Att låta regnet vattna sin själs jord tror jag är att försöka vara mottaglig, formbar för livet omkring oss. Att vara formbar för Guds vilja och ta del i den pågående skapelsen.

Som pastorsstudent frågar jag mig ganska ofta hur jag ska komma ihåg allt vi läser och kunna tillgodogöra mig alla goda kunskaper. Framför allt kan jag fråga mig hur jag på ett klokt sätt ska hantera alla olika situationer i ett kommande församlingsliv. Vi får nog inse att allt kommer vi inte komma ihåg och vi kommer inte handla rätt i varje situation men förhoppningsvis låter vi Anden vattna själens jord. Först då kan Guds frukt växa i samklang med det vi faktiskt kommer ihåg och lär oss.

Efter ett rejält höstregn doftar det våt jord och skogsvägen, sådana finns också i Stockholm, förvandlas till lervälling. Jag tycker om Jeremias bild av lerklumpen i Guds hand. Jeremia skriver: ”Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.” (Jer. 18:3-5).

Fritzson, Karin 3Det finns tröst i att Gud kan göra om. För jag får nog inse att ibland kommer det man gör bli mindre bra eller rent av ganska dåligt. Fast det som är formbart kan göras om. Kanske är det rent av dessa ord om nåden, om att Gud inte förkastar utan gör om och ger nya chanser, som får oss att våga bejaka kallelsen in i ledaruppdrag. Att låta sitt liv formas i Guds hand, låta Anden vattna själens jord bör göra oss lyhörda för människors behov. Det gör oss säkert sårbara och medvetna om fel vi kommer att göra. Men formbara kan vi ges nya chanser och gång på gång vara delar i Guds pågående skapelse.

Jag går förbi rabatten med lila Tidlösa som blommar för fullt när allt annat vissnar ner. Det berättar om mångfalden i skapelsen. I Guds krukmakeri ser inte alla krukor likadana ut. I Guds skapelse gäller inte ens en enhetlig tidtabell.

Måndagspredikningar

Sandqvist, Carolina
Från gästbloggaren Carolina Sandqvist, pastor och föreståndare i Borbygdens missionsförsamling.

 

 

För någon vecka sen seglade jag några dagar med missionsbåten Shalom på havet mellan Öland och Oskarshamn. Vi var ett gäng medarbetare från Region Öst som inbjudits till dessa dagar av bön och vila tillsammans. Det blev goda dagar, härligt att stå på däck och känna vinden blåsa och solen glittra i vattnet och så skönt att få be och sjunga lovsång tillsammans med människor som, liksom jag, är i tjänst i församlingar runtom i vår region. Många av oss är de enda anställda i våra församlingar och då är det gott att få träffa kollegor som kan stötta och uppmuntra, för vi behöver verkligen varandra – då blir vi starka!

Förutom att segla fick vi under dagarna på Shalom undervisning om Helig ande och de gåvor Gud vill ge oss genom Hjälparen, och vi fick även praktisera gåvorna när vi bad senare. Några stolar sattes fram och den som ville få förbön fick sätta sig och bli omsluten av vänner som bad för dem. Och Gud gav oss uppmuntran, tröst, glädje och nytt mod genom bönen för varandra! Det är så fantastiskt att få vara med när Gud talar in i situationer och rätt in i människors liv! Både tron och gemenskapen byggs upp av Andens gåvor och vi var många som fick nytt mod och hopp under dagarna med Shalom.

Det är lätt att dras ner och tappa modet när man står i tjänst för Herren. Det låter kanske motsägelsefullt men när vi som kristna sticker ut hakan och i tro följer Jesus så får vi motstånd. Det pågår en andlig kamp och det var jag väldigt oförberedd på när jag gick in i min första tjänst som pastor och ledare för en församling. Jag vet inte om du hört talas om ”måndagspredikningar”, men sådana har jag och många med mig lyssnat alldeles för ofta på. Det är inga uppbyggliga predikningar, för de innebär tankar som drar ner dig, förminskande tankar om att inte klara av sin uppgift, känslor av att vilja ge upp och tappa modet och tvivel kring kallelsen. De tankarna kommer aldrig från Gud utan från Frestaren.

Måndagspredikningarna ska vi inte lyssna på utan istället vända oss till Gud och lyssna in Hans röst. Och vi får ta på oss Guds rustning som det står om i Efesierbrevet kap 6. Vi får ha sanningen som bälte, rättfärdighetens pansar, villighetens skor att gå med budskapet om fred, trons sköld, frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord.

När Jesus frestades i öknen efter att ha döpts i Jordan svarade han konsekvent Frestaren med orden ”Så står det skrivet…”. När vi möter motstånd får vi göra likadant som Jesus, gå till Bibelns ord och se vad som står skrivet. Så gjorde förresten också Missionsförbundets grundare P P Waldenström, minns jag från studierna på THS. Och hans fråga ”Var står det skrivet” blev vägledande för honom i hans liv och tjänst.

Så till sist vill jag ge en hälsning till den som väljer att följa Jesus:
”Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör”. (Josua 1:9)

Carolina ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan 2010. Innan studierna i teologi på THS läste hon in en fil mag vid Uppsala universitet. Hon hade också hunnit med att arbeta några år på Diakonia och i Uppsala baptistförsamling.

Glädjen och utmaningen i att studera

_MG_8695_mindre_bwFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Marcus Johansson som läser ett femte masterår och jobbar deltid i S:t Peters kyrka i Stockholm.

Jag är en av två pastorskandidater som detta läsår har valt att studera ett extra femte år för att ta en masterexamen. Många frågar mig varför och jag tänkte därför passa på att förklara mig! Ibland får jag intrycket att utbildningen för en del ses som något nödvändigt ont som helst bör klaras av så snabbt som möjligt så att personen i fråga kan komma ut i församlingstjänst. Kanske kan det vara på det viset för en del men så har det aldrig varit för mig.

När jag för över fem år sedan skickade in min ansökan till THS var det med en längtan efter att få lära mig mer och att fördjupa min tro på Jesus, min förståelse av Bibeln och lära mig mer om kyrkan. Jag har under mina år på THS fått lära mig saker, utmanas, brottas med frågor och inte minst fått växa. Både i kunskap och som människa och lärjunge till Jesus Kristus. Visst har det bitvis varit jobbigt men med facit i hand ser jag att det har gjort mig starkare, klokare och mer ödmjuk i min tro och detta är jag väldigt tacksam över! Stort tack till alla mina lärare på THS för det :)

Ofta brukar vi pastorskandidater skoja om att den bästa delen av utbildningen är den i fikarummet. Det är där vi får prata om, diskutera och bearbeta det vi lär oss. En av de största fördelarna med THS är att det där finns studenter från så gott som alla kyrkotraditioner (och en och annan ateist) och att få samtala med dem, utmanas och utmana varandra har varit ovärderligt. Att det just är genom samtal och i relation till andra människor som vi växer är ingen slump. På samma sätt som alla är kallade att följa Jesus är vi också kallade att leva i församling och gemenskap. Det är i relationen till varandra och Jesus som vi får uppmuntra och utmana varandra, fundera över saker och bolla tankar. I slutändan är det så vi växer också som församling.

Att därför få lägga ett extra år på att läsa om det jag tycker är mest spännande (kyrkohistoria) ser jag som en stor förmån! Att få läsa om de som gått före oss, se hur deras samtid präglade och formade dem hjälper också mig att reflektera över vår egen samtid. Vad påverkas vi av och på vilket sätt? Är det bra eller dåligt etc. Detta är sådant jag kommer att ha användning för i mina framtida pastorstjänster men också sådant som fördjupar min egen tro.

Att läsa teologi är för mig inte något nödvändigt ont utan något som hjälper mig att växa och ger mig verktyg att bli en bättre lärjunge, ledare och människa.

Den läsande pastorn

 

Från THS-läraren och gästbloggaren Joel Halldorf.

Gustaf Björkman fick mig nyligen att läsa ett kapitel ur Eugene Petersons självbiografi The Pastor. Tydligen är det en av hans – Gustafs alltså – missioner i livet, att få folk att läsa Peterson. Jag kan förstå honom. Petersons är ett viktigt författarskap, ett som jag gärna återvänder till.

Det kapitel jag läste handlade om ”the unbusy pastor”. Peterson myntar själv begreppet när han lämnar in sin avskedsansökan till äldstekåren i den församling han tjänat under många år. Det hela börjar med att hans dotter ber honom att läsa för henne en kväll. Peterson svarar att han inte kan, för att han är på väg till kyrkan för ett sammanträde. ”Detta är den 27e kvällen i rad som du har ett möte…”, svarar dottern besviket.

Under den sju minuter långa promenaden till kyrkan bestämmer Peterson sig. När han sitter ner med äldstekåren inleder han mötet med att säga upp sig. Han berättar om sin dotter, men fortsätter: Det handlar inte bara om familjen.

”Jag har inte varit en pastor för den här församlingen det senaste halvåret. Jag ber ryckigt. Det känns som att jag alltid har bråttom. När jag besöker er eller äter lunch med er så lyssnar jag inte, utan tänker hela tiden på när jag kan gå. Jag slänger ihop mina predikningar. Jag vill inte leva så här, varken med er eller med min familj.”

Denna stressade, pressade situation är väl, tyvärr, en bild som många pastorer kan känna igen sig i. Bristen på bön, svårigheten att vara närvarande i samtal. Men i sitt sorgetal över sin försummade tjänst återkommer Peterson till något mer, nämligen bristen på läsande:

”Jag vill vara en pastor som läser och studerar. Den här kulturen som vi lever gör oss främmande för Gud. Jag vill vara tillräckligt observant och kunnig för att hjälpa den här församlingen att förstå vilka utmaningar vi har, och hur djävulen frestar oss alla till att tro att vi kan vara våra egna gudar. Det här är subtila saker. Det kräver perspektiv och eftertanke. Jag kan inte göra det bara genom att ’jobba hårdare’.”

Det är – hoppas jag – ganska självklart att vilja vara en bedjande pastor och en lyssnande pastor, men det är lätt att glömma bort behovet av att vara en läsande pastor. Kanske för att det är utmattande att tänka på – allt man vill läsa, allt man borde läsa för att kunna göra den där träffsäkra analysen i sin predikan.

Halldorf, Joel

Joel Halldorf (till höger) och THS-studenten Johnny Mattebo utanför en av USAs största bokhandlare.

Men jag har med åren upptäckt att det inte riktigt funkar så. Det handlar inte om att läsa mycket, det handlar om att ta upp en bok och faktiskt läsa. Boken är ett tankehjälpmedel. Man läser för att inleda en dialog, sätta igång tankarna och få nya impulser.

Under utbildningen lägger man förhoppningsvis en vettig grund vad gäller bildning och teologi. Man planterar hundratals, ja kanske tusentals frön inom sig. Därefter behöver man inte läsa hyllmeter, utan det räcker ofta med att börja läsa för att de där fröna ska börja gro inom en. Den kontinuerliga, reflekterande läsningen är som att vattna det man har inom sig. Man kommer ihåg: just det, det är ju så här det är! Läsningen är, med en annan bild, som att öppna ett fönster och släppa in ny, frisk luft i instängda rum. Man påminns om perspektiv, ideal och kanske också visioner som man haft, men som kanske i vardagens slit fått träda tillbaka.

Man läser inte för att ha läst, utan för att läsa. För de processer läsningen sätter igång i en. Man både djupnar, växer och får perspektiv. Därför vill jag slå ett slag för den läsande pastorn!

Hur gick det då för Peterson? Äldstekåren föreslog att de skulle ta över allt det andra – sammanträden, budget, terminsplanering, anställningsansvar, etc. – så att han kunde få ägna sig åt att vara den pastor han längtade efter att vara:

”Jag vill vara en pastor som leder er i tillbedjan, en pastor som för er inför Gud i mottaglig tillbedjan, en pastor som predikar så att Skriften blir tillgänglig, närvarande och levande. En pastor som kan ge er språk och imagination, som upprättar i er känslan av värdighet i det kristna livet som ni lever, i era hem och på era arbetsplatser.”

(Eugene Peterson, The Pastor, s 278)

BliPastor.nu rekommenderar bloggen Läsarna där Joel Halldorf skriver mer om böcker och läsning!

En samlingsplats för de som är intresserade av kallelsen till pastor.