Hönökonferensen och kallelsen

Denna vecka pågår årets största konferens i Equmeniakyrkan. Större än kyrkokonferensen. Det är Hönökonferensen som år efter år arrangeras av Hönö missionsförsamling och som samlar tusentals människor.

Väldigt många har genom åren bestämt sig för att bli kristna just under Hönökonferensen. Många har också upplevt kallelse till pastor, ungdomsledare, missionär eller diakon under konferensen. Därför nämns ofta Hönö i de kallelseberättelser som antagningsnämnden får läsa.

I årets konferens medverkar Linnéa Lidskog och Jonas Eveborn genom att erbjuda personliga samtal med sådana som någon gång emellanåt funderar på att bli pastor eller diakon i Equmeniakyrkan.

Linnéa har i två år arbetat som kontaktperson för pastorskandidater och med rekrytering av nya medarbetare. Senaste året har hon också haft ansvar för pastorerna som går vägledningsåret. I augusti tar hon över den roll som jag, Rune W Dahlén, haft i sexton år och som innebär huvudansvaret för rekrytering av nya pastorer. Det arbetet innebär också ett ansvar för antagningsnämnden och för de redan antagna pastorskandidaterna. Själv går jag i pension sista augusti och är mycket tacksam för att få lämna över till Linnéa som varit min kollega i två år och som jag vet kommer att sköta arbetet på allra bästa sätt. Hon erbjuder samtal onsdag-fredag under konferensen.

Jonas Eveborn har under senaste året varit kaplan på Teologiska högskolan, Stockholm (THS). Tidigare har han varit pastor i Immanuel 153 i Stockholm och föreståndare i Linköpings missionsförsamling. Parallellt med arbetet som kaplan har han efterträtt Peter Halldorf som föreståndare för Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby. Han har också vikarierat en del under våren som medarbetarrekryterare och kontaktperson för pastorskandidaterna.  Att Jonas som kaplan kan erbjuda samtal för pastorskandidaterna och ta ansvar för gudstjänsterna och Andligt forum på THS är ovärderligt. Under Hönökonferensen erbjuder han samtal på onsdag och torsdag.

Ta gärna kontakt med Linnéa eller Jonas redan nu och boka in samtal. Det kan vara gott att få prata om sin egen erfarenhet av längtan och funderande. Och det är alltid bra att få veta lite mer om hur vägen kan se ut med antagning, utbildning och ordination. Du ser Linnéas och Jonas mobilnummer i bilderna här ovanför.

Redan på tisdag i konferensveckan finns en särskild samling för de som någon gång emellanåt funderar på kallelsen till ungdomsledare, pastor eller diakon. Det blir i Missionskyrkans festsal klockan 12-13, och förutom Linnéa och Jonas medverkar några som har erfarenhet av att vara ungdomsledare och att studera till pastor eller diakon. Det blir ett kort bibelstudium, personliga berättelser, information och samtal. Ett tillfälle där du inget lovar, men där du i lugn och ro kan få veta lite mer innan du bestämmer dig. Efter den samlingen kan du också boka samtalstid med Linnéa eller Jonas.

Hönö missionsförsamling har en mycket lång tradition att bjuda blivande pastorer på mat och logi under konferensen. Jag var själv där och blev välsignad under min pastorsutbildning för drygt 40 år sedan. I år är det nästan 30 blivande pastorer i Equmeniakyrkan som är med åtminstone någon eller några dagar på konferensen. Det är mycket glädjande eftersom undervisningen och atmosfären på Hönökonferensen är ett bra komplement till de akademiska studierna. Så TACK Hönö missionsförsamling för att ni år efter år erbjuder denna möjlighet! Förhoppningsvis kommer de allra flesta blivande pastorerna att också hjälpa till i bön och samtal efter kvällsmötena.

På onsdag kväll kommer de blivande pastorerna och diakonerna fram i kvällsmötet för att få förbön tillsammans med ungdomsledare, blivande missionsarbetare och församlingsmusiker, prästkandidater, bibelskoleelever med flera. Detta brukar vara en av konferensens höjdpunkter när vi får se dessa som vill satsa ett år eller kanske hela livet i tjänst för Gud och församlingarna. Så missa inte onsdagskvällens möte. Efteråt har pastorskandidaterna även tillåtelse att sälja sin tidning Årsringar utanför tältet. Hela försäljningssumman går oavkortat till pastorsutbildning i Kongo och Sverige.

Rune W Dahlén

Årets sommarpratare – och görare

Här är årets sommarpratare. Men inte de där vanliga i radion. De där som bara pratar och spelar musik. Utan sommarpastorerna i Equmeniakyrkan som både pratar och gör en massa annat fint för att sommaren ska bli ännu bättre.

Ansgarskyrkan, Västerås: Kim Lillskog, vecka 26-32
Värmlandsnäs missionsförsamling: Ulrika Danielsson, vecka 29
Löfstadkyrkan, Tranås: Tomas Röjder
Vikarbygården i Dalarna: Maria Hassani, 26/6 – 2/8
Donsö Missionskyrka: Gustav Fransson, vecka 28-31
Klintagården på Öland: Frida Hellsing, vecka 28
Ansgarskyrkan, Lidingö: Jonathan Ramström, midsommar – 12/8

Hälsa gärna på där de är!

Att vara sommarpastor är något väldigt speciellt. Pastorskandidaterna får ibland den möjligheten, även om det tyvärr är alltför få församlingar som anställer sommarpastorer. Men oftast är det en väldigt fin möjlighet för både församlingen och pastorskandidaten.

En sommarpastor kan nå dem som är kvar hemma. Predika och leda möten, följa med på läger, skapa kontakter bland semestrande människor, ordna sommaraktiviteter för barn och unga, ta hand om andakter på sommarhem och institutioner, besöka äldre och sjuka mm. Det har visat sig vid ett par tillfällen att det också kan vara ett sätt att på lite sikt lösa en vakanssituation i församlingen.

Pastorskandidaterna som blir sommarpastorer får möjlighet att förkunna Guds Ord och samtala med människor om Jesus. Det ger dem också möjlighet att praktisera som pastor, att få inspiration, idéer och tips innan det blir allvar i en ”egen” församling. Sommarpastorerna får se lite mer av bredden i Equmeniakyrkan, med förhoppningen att de ännu lite bättre kan förstå hur andra tänker och fungerar. De kan få uppleva en fromhetskultur som de inte tidigare lärt känna och de kan också få se en ny del av Sverige innan det är dags att önska var de vill ha sin första tjänst. De får även lära känna nya människor. En del av dem kanske kan bli vänner för livet, och goda förebedjare.

Läs mer om att anställa en sommarpastor.

”Nu gör jag slut!”

Så sa Eva till Adam. Inte i bibeln alltså, utan i ungdomsfilmen ”Eva & Adam – fyra födelsedagar och ett fiasko”. När filmen kom år 2000 var jag elva år och hade följt tv-serien om två ungdomar som blir tillsammans som tolvåringar och sedan chockartat gör slut i filmen.

Elva år senare är jag ungdomsledare. Mitt i ett tonårsläger kommer rubrikerna: ”Vi är inte ett par längre”. Måns Zelmerlöw och Marie Serneholt hade gjort slut mitt i sommaren när Måns var ledare på Allsång på Skansen. Och flera ungdomar på lägret grät över att deras förebilder gått skilda vägar.

Uppbrott är jobbigt. Oavsett vad det handlar om så innebär det någon typ av förändring. För egen del är det dags att säga: ”THS – nu gör jag slut!” Nu ska jag nämligen efter fyra år som student på skolan flytta till Linköping och vara pastor. Därmed inte sagt att jag gör slut i vredesmod – jag är enormt glad och tacksam för våra år tillsammans.

  • Tack THS för all kunskap jag fått – utan den hade jag inte vågat vara pastor och leda andra i tron.
  • Tack för mognaden i tron som skett på föreläsningar, andakter, samlingar och i samtal på hög och låg nivå.
  • Tack alla lärare för all tid och engagemang ni lägger på oss studenter och för att ni inte klankar ner på oss när tentor inte är på topp, utan istället ger nåd och pepp så att vi tar oss i mål.
  • Tack all skolpersonal som står ut med frustration kring kursval, trasiga kaffeautomater och bortkomna biblioteksböcker och för att ni gör pluggmiljön smidig och bra.
  • Tack alla ni som gick i tvåan, trean, fyran och femman när jag var ny på skolan, för att ni lät mig ta rygg på er och hjälpte till att hantera stress och teologiska kriser.
  • Tack alla ni som nu går i ettan, tvåan och trean för att jag fick vara en förebild ett litet tag och för att ni nu stabilt bär THS-andan vidare.
  • Tack alla klasskamrater vid runda bordet som varit med i alla steg på vägen och alltid lockat fram skratt ända nerifrån maggropen vid välbehövliga tillfällen.
  • Tack Gud för att du varit den bästa pluggkompisen och lett mig både i studierna och livet under dessa fyra år. Styrkan kommer från dig och ”allt förmår jag genom honom som ger mig kraft” (Fil 4:13).
  • THS – tack för att du varit min fasta, trygga, stabila, härliga, roliga, spännande, frustrerande, jobbiga, sömniga, intressanta, utmanande, utvecklande och engagerande punkt dessa år. Du har format mig till den jag är som människa och pastor, och gett både riktning och vänner för livet.

Studier är inte en dans på rosor – det är både kul och spännande, men också utmanande. Men målet att bli pastor har motiverat och fört mig framåt bit för bit. Som Paulus skriver:
”Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2 Kor 4:16-18).

Hur slutar då denna historia?

Spoiler alert: Eva och Adam blev tillsammans igen innan filmen var slut. Det blev inte Måns och Marie, men Måns blev pappa häromveckan och Marie blir tvillingmamma senare i år – så det blev ju bra för dem båda ändå. Hur det går för mig och THS i framtiden vet inte jag. För stunden säger jag ”tack för nu”.

Men det är klart – nu börjar ju vägledningsåret. Sedan blir det fortbildning på THS under de tre första åren i tjänst. Därefter kanske jag blir sugen på att läsa någon enstaka kurs, eller varför inte skriva den där magisteruppsatsen jag förberett. Och så har jag ju en liten dröm om att forska och undervisa.

Hmm. Det gick visst inte så bra att göra slut. Typiskt mig att först avvisa och sedan ändra mig. Det kan ju vara lite skönt att det blev så här också, för då blir inte uppbrottet så totalt. Men nu vill jag faktiskt ha sommarlov, så THS – nu tar vi en paus!

Pilgrimsvandring för att finna sin själ

I järnvägens barndom fanns det farhågor att tågens höga hastigheter, ca 60 km/h, skulle ge oönskade effekter både själsligen och kroppsligen. Man befarade också att mycket resande skulle öka risken för bestående men.

Som veckopendlande campusstudent under våren har det blivit några tågresor mellan västkusten och huvudstaden – typ två i veckan. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte sliter. Eller rättare sagt, det myckna åkandet gör något med min själ. Ibland känns det som om den hamnat på avvägar i Katrineholm och inte riktigt kommer med hem.

Så gott att det finns pilgrimsvandringar då. Dagar då fötterna får styra tempot och själen hittar tillbaka till mig.

Pilgrimsvandringar med samtal om väsentligheter, tystnad och småprat, bön, bibelläsning och delande. Det är en andlig oas i mitt pastorskandidatsliv.

Ikväll sitter jag på ett försenat tåg hem till västkusten efter en pilgrimsvandring med de andra pastorskandidaterna i Stockholm. Vi har haft förmånen att få vandra med Hans-Erik Lindström, den svenska pilgrimsrörelsens nestor, utifrån pilgrimens sju nyckelord: frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. Det blev en fantastisk dag i ett försommarfagert Stockholm, och välgörande för både kropp och själ.

Så ikväll tackar jag Gud för att hela jag är med på tåget, ande, kropp och själ.

Pax et bonum – frid och allt gott

önskar Kaisa
som på måndag tar tåget mot THS igen

Text: Kaisa Svennberg
Foto: Jonas Eveborn

Vilka var ordinanderna?

För knappt en vecka sedan var det ordinationsgudstjänst i Equmeniakyrkans Kyrkokonferens i Gävle. Det var en vacker syn med alla diakoner och pastorer som fick förbön och handpåläggning.

Men vilka var de egentligen? Här kommer en kort presentation.

Diakoner:
Karin Andersson, Vällingby, med tjänst i Kyrkan vid Brommaplan.
Ulrika Axelsson, Värnamo, med tjänst i Hestra och Gislaved.
John Bjurenstedt, Göteborg, med tjänst i Majornakyrkan.
Emma Gustavsson, Hudiksvall.
Nicolina Holmgren, Årjäng, med tjänst i Nordmarken.
Inga-Lill Ramnefors, Alingsås, med tjänst i Hammarkullen och Varberg.
Maria Rydbom, Trelleborg, med tjänst i Trelleborg.

Pastorer:
John Eidering, pastor och föreståndare i Vårgårda.
Åse Gardebrand, pastor och föreståndare i Vinslöv.
Maria Hammar, pastor med ungdomsinriktning i Vårgårda. Läs mer!
Elin Harrysson, pastor med ungdomsinriktning i Kyrkan vid Brommaplan. Läs mer!
Annie Kirk, pastor med ungdomsinriktning i Skövde. Läs mer!
Rebecka Benjaminsson Larsson, pastor och föreståndare i Brämhult. Läs mer!
Krister Liljegren, pastor och föreståndare i Lidköping. Läs mer!
David Lund, pastor med ungdomsinriktning i Hovslätt. Läs mer!
Erik Lund, pastor och föreståndare i Anderstorp. Läs mer!
Kennyh Widén, pastor och föreståndare i Södra Nissadalen.
Samuel Wångehag, pastor och föreståndare i Sigtuna. Läs mer!

Fyra pastorer mottogs från andra samfund:
Hugh Doyle från Baptist Union of Great Britain som har tjänst som fängelsepastor på Mariefredsanstalten.
Rosie Gard från Svenska Alliansmissionen som har tjänst som föreståndare på Wettershus retreatgård.
Martin Klemetz från Evangeliska Frikyrkan som har tjänst som krogpastor i Göteborg.
Peter Nätterdal från Pingströrelsen som är psykoterapeut och har tjänst som pastor med social inriktning i Kortedala.
Krister Liljegren

Både i Vårgårda och i Kyrkan vid Brommaplan får församlingarna ovanligt nog två nyordinerade medarbetare. I Vårgårda John Eidering och Maria Hammar och i Kyrkan vid Brommaplan Karin Andersson och Elin Harrysson.

Maria Hammar

Ett brödrapar ordinerades också: Erik och David Lund från Kil. De har för övrigt ännu en bror som är pastor: Jonas Lund i Tibro.

Samtliga foto: Boppe Perhamn

Bli pastor på länk?

Ibland blir inte livet riktigt som man tänkt sig.

Jag har snart läst färdigt mina studier för att komma ut i arbetslivet som pastor. Ett steg på den vägen är att delta i en gudstjänst under samfundets årliga kyrkokonferens med en förbönsakt för pastorer och diakoner som ska ut i vägledningsåret. Det är en högtidlig stund för hela kyrkan när man får be för de människor som ska ut i tjänst för Guds rike. Ett fint ögonblick.

Jag är en av de pastorer som ska ut i vägledningsåret till hösten och har därför sedan länge sett fram emot att gå upp på estraden som pastorskandidat och ner som pastor. Inte på något sätt för att få uppmärksamhet, utan för att det är en stor och djupt ödmjuk stund att hela Equmeniakyrkans kyrkokonferens ber om Guds välsignelse över min kommande tjänst som pastor under vägledningsåret. Denna stund då jag för första gången får bära pastorsskjortan och se ut över samfundet som har min rygg, och som jag har så mycket att tacka. Det är en svindlande tanke att jag som en enkel människa från lilla Jonsered får äran och privilegiet att bli buren i bön och omsorg av en så vacker gemenskap som Equmeniakyrkan. Det skulle bli en stor och viktig stund för mig, och jag skulle skriva ett blogginlägg om min upplevelse efteråt.

En stor och viktig stund blev det, fast på ett mycket annorlunda sätt. Istället för att åka till Gävle blev jag hemma med en nyfödd liten dotter. Jag hade med andra ord ingen möjlighet att åka upp till konferensen och fick följa gudstjänsten hemifrån tv-soffan. Jag hade laddat upp med att ta på mig pastorsskjortan och samlat min fru, min son och vår underbara lilla nyfödda dotter framför gudstjänsten. Jag smärtades av att jag inte kunde närvara, men samtidigt insåg jag vilken vacker stund jag fick tillsammans med min familj. Vi fick gemensamt delta i förbönsstunden hemifrån, och det blev till och med en och annan tår som stillsamt föll. En vacker stund, på ett helt annat sätt än jag hade föreställt mig. Det är fortfarande tråkigt att jag inte kunde närvara på konferensen, men samtidigt fick jag dela den stunden med de som jag har allra närmast mitt hjärta, och det blev på sitt sätt ett ögonblick att minnas länge.

Numera får jag lov att kalla mig pastor och skall snart ut i tjänst för Guds rikes skull. Vilken glädje att få spendera sitt liv med Gud, och att i sitt yrkesliv få arbeta för att människor skall få lära känna Jesus och växa i lärjungaskap samt att få finnas där för människor i alla livets situationer. Jag längtar ut i tjänst samtidigt som jag med stor ödmjukhet omfamnar ansvaret och utmaningen det innebär. Därför blir förbönsstunden i kyrkokonferensen en stark och viktig stund. Jag kommer inte bara ha Gud vid min sida när jag går ut i tjänst, jag kommer även ha ett helt samfund i ryggen. Ett samfund som tror på mig och ber för mig.

Nu är jag pastor. Känn på den!
Emil Thelin, pastor.

Vilka är det som går ut i Vägledningsåret?

2018 års kyrkokonferens i Gävle är nu avslutad. En av höjdpunkterna var förstås ordinationen av diakoner och pastorer på lördagskvällen, och vi återkommer på BliPastor till den gudstjänsten.

Men redan på torsdagskvällen var det en förbönsstund för de som nu går ut i Vägledningsåret som pastorer och diakoner. Vägledningsåret är året före ordinationen, och då får medarbetarna särskilt stöd av mentor och handledare. De får även besök av nationella handläggare för vägledningsåret, och de har ett par dagar tillsammans på hösten och en retreat med Magnus Malm och Ulla Käll på våren.

Under Vägledningsåret avslutas även studierna. Läsåret pågår ännu några veckor både på THS och Bromma folkhögskola, och några läser också en eller ett par kurser i höst. Den 1 mars 2019 ska alla studier vara helt avklarade inför ordinationen i kyrkokonferensen i Jönköping senare samma vår.

De flesta pastorer som ska ut i Vägledningsåret har nu fått en tjänst som de kan ha kvar även efter ordinationen. För några är det ännu inte klart med tjänst, men förhoppningsvis blir det klart under sommaren.

På bilden syns de pastorer som går ut i Vägledningsåret. De står samlade precis innan processionen in på gudstjänsten där de ska få förbön. Fotograf är Linnéa Lidskog.

• Johan Wikström, pastor i Vännäs.
• Emil Thelin, pastor med ungdomsinriktning i Ljurhalla. Han saknas på bild eftersom han nyligen blivit pappa för andra gången och inte kunde vara med på gudstjänsten. Han kommer att blogga imorgon tisdag.
• Anna Sundberg, pastor och föreståndare i Harbo.
• Sara Sjölander, samtal om tjänst pågår.
• Malin Rylander, pastor i Lindveden.
• Anna-Karin Ryberg, pastor i Sjömarken.
• Heidi Lundberg, pastor och föreståndare i Björklinge och Skuttunge.
• Maria Linder, pastor med ungdomsinriktning i Missionskyrkan i Linköping.
• Johanna Karlsson, omsorgspastor i Finspång.
• Marcus Johnson, pastor och föreståndare i Suderkyrkan på Gotland.
• Karl Hylén, pastor med ungdomsinriktning i Lerkil.
• Noomie Hammar, pastor i Sävedalen.
• Lisa Danell, pastor med ungdomsinriktning i Centrumkyrkan i Norrköping.
• Rebecca de Brito, pastor och föreståndare i Blomstermåla.
• Johanna Bjurenstedt Gustafsson, samtal om tjänst pågår (skymd på bilden)
• Mikael Andersson, pastor och föreståndare i Karlskoga.
• Lovisa Almén, pastor med ungdomsinriktning i Betlehemskyrkan i Göteborg.

De diakoner som går ut i Vägledningsåret är förstås lika viktiga som pastorerna. För information om deras tjänster hänvisas till diakonisekreterare Marie Lindholm.

Diakonerna som går ut i Vägledningsåret (och som vi tyvärr inte har någon bild på):
• Anna Ardin
• Kim D Bergman
• Liselott Björk
• Inger Burgén Levin
• Victoria Gejrot
• Anna Johannesson
• Maria Lindström
• Ulrika Magnusson
• Ingela Öhman

Sverige – ett missionsland i behov av församlingsplanterare

Är jag verkligen redo att leda en församlingsplantering? Lilla jag?! Jag är ju inte ens ordinerad än. Och dessutom är jag ju inte klar med alla uppgifter ifrån min pastorsutbildning.

I och för sig har jag drömt om församlingsgrundande i över tio år, men jag har också alltid haft bilden av att jag måste vänta in det rätta tillfället. Du vet, då några väldigt stabila, mycket mer kvalificerade och erfarna pastorer startar upp en ny församling som jag bara kan haka på. Visst har jag hunnit få en del erfarenhet av att tjäna i församling, men att starta upp en helt ny församling… Kan jag verkligen det?

Men så var det ju den där lilla ”detaljen” som jag ibland glömmer bort… Nämligen Gud. För Treenig Gud kallar ju precis vem Han vill. Till och med sådana som dig och mig.

Kanske kallar Gud även dig att utforska om församlingsgrundande kan vara din uppgift? För det behöver grundas många nya församlingar i Sverige nu, och till det arbetet behövs också många pionjärer. Jag ska förklara.

Sverige är numera ett missionsland. Det är inte roligt att behöva säga det, men vi måste våga se verkligheten som den är. Antalet församlingar runt om i Sverige sjunker i rask takt ikapp med medlemsantalen. Hur kommer detta att sluta? Och inte minst, om kyrka efter kyrka lägger ner, hur ska då människor i Sverige, mitt i sina individualistiska, postsekulära och prestationspressade liv, kunna få en rimlig möjlighet att få tag i det unika hopp som finns för dem i Jesus Kristus?

Equmeniakyrkan har tillsammans med flera andra kristna samfund insett detta krisläge och därför bestämt sig för att kavla upp ärmarna för att nå fler människor i Sverige med evangeliet. Därför satsar Equmeniakyrkan på församlingsgrundande. Och inte lite heller. ”50 nya församlingar och kristna gemenskaper innan år 2025” lyder målsättningen i Equmeniakyrkan. Underkänner Equmeniakyrkan därmed de redan etablerade församlingarna? Nej, verkligen inte! Alla olika sorters församlingar behövs för att vi på bästa sätt tillsammans ska kunna ta oss an uppdraget att nå Sverige med evangelium. För i detta uppdrag behöver vi varandra.

Equmeniakyrkan Kungsport är namnet på den församlingsplantering i Göteborg som min man Gustav och jag tillsammans leder sedan augusti 2017. Vi tror att församlingsgrundande behöver fungera som ett missionsprojekt. Där lärjungaskapet till Jesus Kristus, kärleken till Gud och medmänniskan får stå i centrum. Och där de som ansluter sig till planteringen medvetet går in för att tillsammans vara en missionell, inkluderande och generös gemenskap.

Vår bön är att människor i Sverige åter igen ska få upp ögonen för att Gud finns, för vad evangeliet om Jesus Kristus kan få innebära för dem, och för det unika och värdefulla som kyrkan kan få bidra med in i deras liv. Det finns ett fantastiskt glädjebudskap och hopp i den kristna tron som varje människa i Sverige behöver få möjlighet att höra och också ta del av.

Tänk vilken nåd det är att både du och jag får vara med på ett hörn i Guds kärleks mission, Missio Dei. Och detta bara genom att göra oss tillgängliga.

Karin Fransson
Pastorskandidat och församlingsplanterare i Equmeniakyrkan

Jag går åt ett annat håll… Men hamnar ändå här!

Jag var ungefär 14 år när tanken kom till mig första gången: ”Tänk att få jobba i kyrkan!” Visst kändes det lockande! … och samtidigt lite avskräckande. Dessutom hade jag ett annat stort intresse som tog av min tid och fyllde mina framtidsdrömmar. Nämligen drama och teater. Så när jag fick chansen gick jag Estetiska programmet med teaterinriktning på gymnasiet.

När jag var 19 år fick jag ett sällsynt tydligt svar från Gud när jag frågade: ”Vad ska jag ägna mig åt i höst?” Svaret blev: Du ska jobba i kyrkan. Det kändes rätt… och samtidigt avskräckande. Så jag flyttade till annan ort och gick på folkhögskola och läste… drama och teater.

Efter ett år ville jag ge mer tid för min tro så jag gick en bibellinje, vilket gav mersmak. Jag tänkte att det där med pastorstjänst och kyrkjobb nog ändå va nåt för mig. Så jag sökte till THS och läste teologi som nätkurser… Och snart även drama på universitetet i Linköping.

Och jag började känna mig tveksam igen, till det där med att bli pastor. Kanske att jag inte passar in i hur en pastor ska vara? Kanske att jag känner mig instängd i pastorsrollen? Kanske att jag vill ägna mig åt något annat? Så jag bestämde mig för en annan väg och utbildade mig till folkhögskollärare.

Men jag insåg att jag inte kunde avstå från kyrklängtan. Jag valde att arbeta både på en folkhögskola och i en kyrka. I kyrkan märkte jag att kyrkjobb passar mig. Och plötsligt blev kallelsen och längtan efter att bli pastor tydlig för mig igen. Och dessutom är det ju så (som jag alltid har vetat) att drama och teater är en tillgång i kyrkan!

Det blir så tydligt när jag ser tillbaka, att de båda vägarna som jag tänkte som alternativa, konkurrerande vägar, kom att bli en sammanflätad väg. Jag trodde många gånger att jag valde bort att jobba i kyrkan. Men så här i efterhand känns det som att vägen hela tiden gick åt det hållet, bara att jag fick gå min väg. Och fördjupas i mina gåvor.

Visst har jag fått göra upp med bilder för att hitta fram, både med min självbild och med föreställningen om hur en pastor ska vara. Men det är skönt, att formas och hitta det som är ens plats och sammanhang.

Tack Gud att du går med, att du har riktningen klar, även när vi själva tvekar.

Och till dig som läser: Våga gå! Ett steg i taget, i tro och längtan.

Frida Hellsing, pastorskandidat och gästbloggare

Var det värt det?

Måndag morgon. 04.45. Upp och hoppa! Dags att ge sig iväg igen. Från Trollhättan – till Stockholm. Väskan packad sedan igår kväll. Bäst att steka ett ägg till mackan i matsäcken. En andra frukost innan första lektionen klockan 10 kommer att behövas. Nu väntar drygt fyra timmar på tåg. Så där ser en del måndagar ut. Andra startar något senare, ett annat tåg, något byte och därmed lite längre resa. Det är mycket resande. Mycket tid borta från familjen, hemmet och jobbet i församlingen.

Att börja om mitt i livet! 40+ och på väg mot något nytt. Varför gör man det? Varför väljer man att resa från ena till andra sidan av Sverige för att omskola sig mitt i livet? När det hade varit mycket lättare att gilla läget och fortsätta som pedagog i församlingen. När det hade varit lättare att inte ägna varenda ledig stund åt att sätta sig in i teologisk litteratur på flera hundra sidor, som dessutom är på engelska, eller att skriva PM, essäer, uppsatser och andra inlämningar med akademiska förtecken… När barnen frågar när man kommer hem igen så där varannan måndag. När man kliver upp alldeles för tidigt i ottan för att hinna upp till föreläsningen i tid.

Så när jag ser mig i backspegeln efter fyra år, var det värt den långa, inte helt raka vägen? Var det värt att offra tid borta från familj, församling och lägga många timmar på resor, studier och föreläsningar? Varför gjorde jag det?

Jag gjorde det för att Gud pockade på min uppmärksamhet. Jag upplevde att Han ville ha mig i tjänst på annat sätt än tidigare. Jag valde att börja plugga för att gå den väg Han ledde mig in på. Jag gjorde det för att jag älskar Jesus och han har lagt ner gåvor i mig som Han vill att jag ska använda för sitt rike. Jag älskar Guds församling och tror att Han vill använda mig att träna lärjungar. Det är inte för att jag är bättre än någon annan eller att jag har så många mer kvaliteter än någon annan. Det är för att Han älskar mig. Och vet du, Han älskar dig också. Om du upplever kallelsen, men undrar hur du ska klara det – lita på att Han som kallar dig också bär dig hela vägen. Visst är det spännande hur livet kan förändras mitt i! Våga tro! Följ kallelsen!

Min familj har stöttat och pushat mig. Min församling har stöttat mig och pushat mig. Jag har lärt mig massor. Jag har utvecklats i ledarskap. Jag har fått vänner för livet. Jag har fått redskap för min kallelse att vara pastor.

Så JA, nu kan jag verkligen säga att det ÄR värt det!

Malin Rylander

En samlingsplats för de som är intresserade av kallelsen till pastor.