När Edin Lövås bad mig om hjälp

DSC_0009För några veckor sedan dog Edin Lövås. Han var en av mina förebilder, en av dem som betytt väldigt mycket för mig. Andra har skrivit dödsrunor och det finns även en mycket bra biografi om honom på norska av Knut Grönvik. Jag väljer att här bara ge några korta minnesbilder.

Edin Lövås var emellanåt gäst i mitt föräldrahem. Han sov nog aldrig över eftersom vi bodde så trångt i vår lägenhet, men när han var på genomresa eller när han varit och predikat hemma i Missionskyrkan hände det vid flera tillfällen att han var hos oss på en smörgås eller en bit mat. Som barn förstod jag aldrig storheten i det, men jag älskade Edin på grund av hans humor. Edin var en historieberättare av rang, och han släppte gärna loss i vårt hem som så många andra predikanter efter ett kvällsmöte.

Edin hade direkt efter sin pastorsutbildning blivit evangelist i Norska Missionsförbundet. Året var 1942 och Frank Mangs var den stora förebilden för honom som för så många andra. Senare blev han ungdomspastor i Oslo. Så får han göra starka andliga upplevelser och med hjälp av bl a texter av Ignatius av Loyola finner han den enkla Jesusmeditationen som blir en stor hjälp för honom. 1956 startar han Sandom Retreatsenter, och blir därmed pionjären i Norden med sin retreatverksamhet. Men hans samfund förstår honom inte och han får utstå mycket kritik. Det gör att Edin börjar resa som talare i Sverige och framför allt i Svenska Missionsförbundet. Och det var på den vägen han kom till mitt föräldrahem.

Mina föräldrar hade en stark önskan att få vara med om en retreat på Sandom, men det var inte så lätt med tanke på mig och min bror. Men till sist blev det av. Vi bröder fick dispens att vara med så mycket vi ville och vi fick bo i två små rum i källaren i Stillhetens hus. Jag var nog 16 år och min bror 18, och vi var med på i stort sett alla samlingar. Det var en märklig vecka! Vissa saker finns fortfarande knivskarpa i mitt minne.

Sandoms retreater var alltid halvtysta vid denna tid, vilket innebar att vissa timmar på dygnet var det tyst och andra timmar var det tillåtet att samtala. Edin erbjöd enskilda samtal, men något sådant vågade jag inte boka in. Men en eftermiddag kom Edin fram till mig ute på tunet och föreslog att vi skulle gå en promenad. När vi hade gått en stund utmed vägen pekade Edin upp i en slänt och sa att här finns det smultron. Så där satt Edin och jag på huk och åt smultron och samtalade. Jag minns precis vad vi samtalade om, och vad Edin sa blev mig till stor hjälp. Tänk att han såg mig, den blyge 16-åringen, och tog sig tid med mig!

En annan eftermiddag bad Edin oss syskon om hjälp. Sandom ligger alldeles intill den breda Ottaälven och på andra sidan låg en liten enkel roddbåt som skulle ros tillbaka till Sandom. Edin och en retreatdeltagare körde oss över närmaste bro och fram till stranden där båten låg. Den var verklig liten, men just därför drev den väldigt lätt i den strida älven. Min bror hade brutit armen tidigare samma sommar så det var jag som fick ro. Och det hade nog gått om det inte var för de trasiga årtullarna som mest bara bestod av lite ståltråd. Jag rodde tills ståltråden gav med sig och sedan fick vi försöka laga årtullarna så gott det nu gick medan båten drev nedströms. När jag hade rott tillbaka där vi var när vi började laga årtullarna var det dags att laga dem igen och vi drev på nytt. Edin satt på ena stranden och våra föräldrar på den andra. Edin erkände aldrig efteråt att han var orolig, men sanningen var att mina handflator var fulla av blåsor när vi kom fram, och flera av dem hade redan spruckit. Men fram kom vi.

Det som i så stor utsträckning präglade retreatverksamheten under Edins ledning var koncentrationen kring Jesusgestalten. Metoderna skiftade men detta var alltid centralt, att lära känna Jesus bättre. Han slutade inte som evangelist när han blev retreatledare, han bara ändrade formerna. Jag minns med vilken glädje han berättade om dem som kom till retreaterna utan att bekänna sig som troende, men hur de i retreatens tystnad, samtal, bön och Jesusmeditation kom till tro.

Jag mötte Edin Lövås flera gånger efter den där första retreaten. Jag lyssnade mer än gärna på honom och fick till och med hålla en föreläsning i en konferens i Göteborg dit vi båda och några till hade kallats. Jag kan fortfarande säga var Edin satt i kyrkan och lyssnade med stor uppmärksamhet och såg på mig med sin alltid lika varma blick. Att han var min förebedjare i den samlingen gick inte att ta miste på.

Men Edin förenade också retreatens stillhet och det sociala ansvaret. När han fyllde 75 år spelades det in ett TV-program om honom i Norge. Där fick han frågan hur han som ägnat så stor del av sitt liv åt retreatverksamhet kunde gå i demonstrationståg och stå på barrikaderna som ung. Edin svarade: ”En människa som beder, med meditationer, med Kristusupplevelser, den människan är totalt förfelad om hon inte förstår att det går linjer ifrån dessa upplevelser och ut i samhället. Här är ett sammanhang som vi aldrig får bryta. Det finns en förbindelse mellan mystik och politik.” Och vidare hävdade han att ett gudsmöte som inte för med sig högst konkreta, praktiska, sociala och politiska följder, är ett möte utan djup och verklighet.

En gång till skulle Edin be mig om hjälp. Sommaren 1998 skrev han i ett brev att han nu var 77 år gammal och att hans hälsa inte var helt på topp. Retreatverksamheten hade han för länge sedan lämnat till andra. Men nu drömde han om att starta en verksamhet i Oslo för att nå människor inom den alternativa andligheten med evangelium. Brevet blev långt och han ber om ursäkt för det, men undrar om jag som studerat nyandligheten under många år hade något råd eller någon vägledning att ge honom.

Och så skriver han: ”Min stora lidelse i livet har varit kallelsen att vinna människor för Gud”.

77 år gammal! Och med sviktande hälsa! Då drömde han om att vinna ännu några fler för Kristus.

Att kunna förena retreatens stillhet och det sociala engagemangets kamp och genom allt bevara lidelsen för evangelisation – det var Edin Lövås! Jag önskar – och tror – att vi på THS ska kunna få fram många pastorer med samma passion. Det är min bön och längtan.

Denna och nästa vecka åker alla pastorskandidater på retreat, antingen på S:t Davidsgården eller på Nya Slottet Bjärka Säby. Tänk gärna på dem i bön!

Rune W Dahlén

Bönder, gemenskap och liv som förvandlas

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Karlsson som läser halvtid på THS och jobbar haltvtid som ungdomsledare i Finspångs missionsförsamling.

Att mötas och skiljas är något som hör livet till. Jag har de senaste månaderna slagits över hur många olika relationer vi som människor är inblandade i. Det kan vara alltifrån en nära vän till någon vi bara träffat ett antal gånger. Vi kan aldrig veta vem som värdesätter vår närvaro och räknar dig eller mig som en betydelsefull vän i livet. Mötet mellan människor är något väldigt vackert. Det händer något i mötet som vi aldrig kan planera eller förutse. Ofta tror jag vi människor, i alla fall jag, försöker planera och räkna ut vad som ska hända. Jag ställer mig ofta strategiska frågor såsom: Vart ska det här samtalet leda? Vad har vi för mål med mötet? Vad måste vi komma fram till? Visst, ibland kan sådana frågor vara bra och hjälpa oss att hålla en röd tråd i ett specifikt samtal. Men väldigt ofta uppstår något i mötet som är mycket viktigare än det jag har planerat i förväg. Att möta en annan människa kan förändra mitt liv och det kan jag inte planera. Jag är övertygad om att i mötet mellan människor kan Gud bli väldigt påtaglig. Genom sin ande verkar han i den jag möter och då och där kan mitt liv bli förvandlat av Gud genom en annan människa.

Karlsson, Johanna - bloggEn helt vanlig vardag kan några bönder på den indiska landsbygden möta ett antal svenska bönder från Östgötaslätten. Antingen åker indierna hit eller så åker svenskarna dit. De lever livet tillsammans i ett antal dagar, delar vardagen ihop med allt vad det innebär. Ingefära, bomull, vete, sockerrör och gurkmeja är bara några av de grödor som växer på fälten i Indien. En vardag som de svenska bönderna lätt känner igen sig i. Även om det handlar om andra grödor under helt andra förhållanden så är det samma yrke. Det handlar om att producera mat. Same, same but different!

Det jag på några rader har försökt beskriva är något som jag blivit väldigt tagen av de senaste veckorna när jag själv besökte Indien. Det är ett utbyte mellan indiska lantbrukare och svenska lantbrukare i Finspång. Inte med syfte att bedriva hjälparbete utan Karlsson, Johanna - blogg 2med syfte att skapa tillfällen att mötas och knyta vänskapsband. Vad som sen kan hända finns det inga gränser för. I mötet kan vi inte med vår vildaste fantasi räkna ut vad som kommer att hända. Men att gemenskap kan ge människor förvandlade liv det har hänt förr. Då kanske det i alla fall är hjälparbete? Hjälparbete i en helt annan form än den vi är vana att tänka på. Den typen då den som har det bra ger av sitt överflöd. Tänk om det också finns ett hjälparbete som istället handlar om att mötas, att ge varandra gemenskap. Ett sådant hjälparbete har vi nog alla behov att vara en del av! Kanske är det så att vi i vår kalla del av världen är i extra stort behov av att få hjälp att utveckla gemenskap med stort G. För ärligt talat: Hur ofta har jag hela mitt lilla hus fullt av människor i olika åldrar som sittandes på golvet käkar, skrattar och umgås?

Karlsson, Johanna 5

Jag funderar ett varv till och inser att i mötet med detta lantbruksutbyte har jag som blivande pastor lärt mig något otroligt viktigt, nämligen att vara öppen för Guds ande som verkar i gemenskapen på ett sätt som vi aldrig kan planera eller förutsäga. Vem hade kunnat förutse att dessa bönder skulle lära mig det? Ingen, men i mötet verkar Gud.

Kyrkan förblir profetisk!

Wedegård, David 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren David Wedegård. David kommer ursprungligen från Vårgårda men tillhör nu Jakobsbergskyrkan i Järfälla. Han har läst fyra och ett halvt år på THS och skall nästa läsår gå Vägledningsåret för att sedan ordineras till pastor i Kyrkokonferensen 2016.

 

 

Jesus Kristus är Herre (Fil 2:11)! Det har varit den kristna kyrkans bekännelse sedan de första lärjungarna spred evangeliet (det glada budskapet), sedan den tid då rörelsen låg i sin linda. Det är även den kristna kyrkans bekännelse idag. Jesus Kristus är Herre!

Men man kan undra vad det har för betydelse för våra liv idag? När den tidiga kyrkan bekände att Jesus var Herre (grekiska Kyrios), var det ingen andlig bekännelse, något som bara berör vårt inre liv och som till slut leder till ett evigt liv i himlen. I en tid då den romerska kejsaren kallades för herre (kyrios), så var det en bekännelse som fick ödesdigra konsekvenser för varje enskild kristen människa som vågade bekänna en annan Herre. Det var ett politiskt ställningstagande, likväl som ett religiöst.

Att skilja på det offentliga, sekulära politiska området och det privata och religiösa är ett modernt fenomen. Under den tid då Jesus och hans lärjungar proklamerade evangeliet var det ett budskap som både hade politiska, så väl som sociala konsekvenser. Att Jesus var Herre var en bekännelse som innebar att kejsaren inte var herre. Det finns ingen högre instans för en kristen människa än Jesus Kristus. Inga politiska system, inga karismatiska ideologer, inga rättsliga ämbeten kan någonsin gå före kyrkans bekännelse till Jesus Kristus. Men återigen, vad betyder det för mig och för kyrkan idag?

JesusDetta betyder att Jesus Kristus är Herre, alldeles oavsett vad vi har för åsikt om det! I denna fråga är sanningen aldrig relativ, som annars är så populärt att hävda. Det är en verklighet vi har att förhålla oss till. Han går före allt. Kyrkan som förmedlare och förvaltare av detta budskap går före allt. Och visst är det intressant i tider när det politiska klimatet blir allt mer spänt. De sekulära makterna kan aldrig diktera kyrkans agenda. När människovärdet ifrågasätts, när den som flyr blir misstänkliggjord och den fattige blir osynlig, ja då förblir kyrkan profetisk. Gud gör inte skillnad på människor (Apg 10:34, Rom 2:11, Jak 2:1)! Därför går evangeliet om Jesus Kristus före alla resonemang om ekonomisk vinst i samhället, där individen beräknas värdig beroende av hur mycket köpkraft hen har.

Missförstå mig inte – samhällsbygget är gott. Att gemensamt samordna genom den politiska arenan, för att också i ödmjukhet och respekt kunna leva tillsammans, det är gott och där behövs det bekännande kristna människor. Historien är fylld av kristna vittnen som förändrat hela samhällen till det bättre, men en sak har de gemensamt – de är grundade i övertygelsen om vem det är som egentligen har makten i den verklighet vi lever i.

Gudstjänst

Detta för mig osökt till den kristna gudstjänsten. Jag är nu färdig med min pastorsutbildning och om bara någon vecka skall jag påbörja min första tjänst i en församling. Och jag ser det som min primära uppgift att tillsammans med församlingen försöka hjälpa människor se verkligheten sådan den faktiskt är. Gudstjänsten är det tillfälle då de kristna genom alla tider har samlats för att fira att Jesus Kristus är Herre. Gudstjänsten firas på söndagar, som enligt tradition kallats för den åttonde dagen i veckan. Gudstjänsten på den åttonde dagen är den tid och den plats där den nya verkligheten träder fram och evigheten tar sin plats i våra hjärtan. Och i det perspektivet finns det inget eller ingen som på riktigt kan skrämma oss. De som samlas till gudstjänst får nya ögon som ser verkligheten sådan den faktiskt är – Jesus Kristus är Herre! – och oavsett vad som sker med oss vet vi att Han kommer att hela det som är skadat en synnerligen vacker dag. Med den övertygelsen kan vi som kristna stå upp för det vi tror på. Den Gud som så älskade världen har inte lämnat den åt sitt öde. Hoppet om en ny, upprättad skapelse lämnar oss aldrig. Och vi får också nya ögon att se på varandra och på den värld vi lever i. Allt blir omgärdat av ett slags heligt skimmer. Mina medmänniskor kan aldrig reduceras till ekonomiska siffror, de är älskade av Gud.

Den värld vi lever i är tyngd av sorg och våld. Från krigets Syrien till de romer som denna vinter sitter och tigger på våra svenska gator och torg. Att Jesus är Herre innebär att jag, både som kristen och som pastor, är kallad att försöka förändra det jag kan. Att ge till dem som behöver och att verka för att krigets fasor skall lindras. I gudstjänsten innesluts allt detta – vi delar med oss av det vi har och ber för den värld som lider, och allt i syfte att vi själva skall förvandlas och bli mer lik Honom som offrade allt för att världen skulle få liv.

David Wedegård

Helge Fossmo, Stand Up Comedy och en feg pastorskandidat!

Harrysson, Elin 4Från pastorskandidaten och gästbloggaren Elin Harrysson.  

Min klasskamrat Gustav var och lämnade blod. Sjuksköterskan undrade vad Gustav gjorde och han berättade att han läste till pastor. Och han fick då som svar:
– Pastor? Som Helge Fossmo?

Vad svarar man på det egentligen? För ja, det är ju pastorer vi ska bli, men att bli sammankopplade med Helge Fossmo är ju det sista vi vill. En vecka senare gick jag på en stand up-show. Mitt sällskap och jag kom in precis innan det skulle börja. Det var fullt i lokalen. Men mannen i garderoben visade oss ett bord precis vid scenen. Jag satt så nära scenen att jag skulle kunna röra komikern när han kom in. Bästa platserna helt enkelt.

Det hinner knappt gå fem minuter av showen när jag inser att det var en väldigt dålig idé att sätta sig så nära scenen. Komikern börjar direkt prata med min man Tim och driva med honom för att han är ifrån Värmland och snart ska börja jobba i mediabranschen. Tim hade på sig mössa när han kom, typiskt mediafolk! Jag satt och tänkte: ”bara han inte frågar mig vad jag gör”. Jag tänkte på min klasskamrat Gustav och Helge Fossmo-incidenten och jag tänkte på Kalla Faktas program om mirakelpastorn som sänts två dagar tidigare. Jag kan bara inte säga att jag pluggar till pastor, de kommer lyncha och fullständigt såga mig. De kommer tro att jag är någon slags ledare i en sekt och komikern kommer kalla mig för Kristi brud. Kanske jag kan säga att jag pluggar till sjuksköterska, lärare eller att jag är akademiker eller något annat. Men då ljuger jag ju. Bara han inte frågar mig, bara han inte frågar mig… Men det gör han.

– Jaha, så du är alltså Tims fru. Vad sysslar du med?
– Jag pluggar till präst.
– Holy shit, sa komikern.

Därefter testade komikern lite olika svordomar och nöjde sig sedan med gärdsgård. Det funkade ju bra. När man hade en präst där. Denna kväll var det två komiker och en trollkarl som uppträdde. Alla tre spann vidare på tråden att det var en präststuderande där. Trollkarlen tyckte att vi hade samma typ av jobb. Att lura människor.

Harrysson, Elin 5

Efteråt var jag helt slut. Jag satt som på nålar hela kvällen. Och när jag kom hem kom det dåliga samvetet. Jag hade faktiskt ljugit, sagt att jag var präststudent istället för pastorsstudent. Så feg jag är! Tim tyckte det var dålig stil att inte säga sanningen att jag pluggade till pastor. Om jag ändå sagt präst kunde jag lika gärna sagt pastor. Varför sa jag inte bara som det var? Jag höll med, det var fel och fegt gjort.

Jag kunde inte somna på kvällen. Hur ska jag som pastor kunna förvänta mig att mina församlingsmedlemmar ska kunna stå för sin tro på deras arbetsplatser och berätta att de tillhör en frikyrka om inte ens jag, som ska fungera som ledare vågar det? En pastor, som inte ens vågar säga att hon är pastor. Det skulle ju vara skandal! Jag tröstade mig själv med att det inte skulle få hända igen, och att jag faktiskt inte är pastor än. För riktiga pastorer, de ljuger ju inte!

Det var inte Gud eller min tro jag skämdes för. Utan jag mäktade nog inte med folks fördomar mot frikyrkan och pastorer. Därför kändes det bättre att säga präst, alla vet vad det är. Folk ser nog präster som lite torra och tråkiga, men inte galna och farliga som pastorer. Observera att inte alla svenskar tänker så här, men förvånansvärt många som jag har stött på. Jag har fått höra många fördomar om både präster och pastorer i mötet med icke-kyrkliga svenskar. Och vissa frågor har ibland sårat mig eller gjort mig rädd. Tror dessa människor att psykopat och pastor är samma sak?

Några dagar senare besökte jag en kiropraktor. Jag stod i underkläder och han stretchade min rygg, samtidigt som han frågade vad jag jobbade med. Men Gud, måste jag stå här endast iklädd trosor och bh och berätta om min tro? Jag orkar inte. Denna gång kände jag mig inte heller helt bekväm. Som tur var, var det i alla fall inte en publik på några hundra och jag hade lärt mig av mina misstag och berättade att jag pluggade till pastor. Tack och lov behövde inte kiropraktorn göra humor av detta. Däremot fick jag berätta att mina ischiasbesvär berodde på allt för mycket sittande, som i sin tur beror på mina grekiskastudier. Som i sin tur ledde till ett samtal om bibeln och tro. Ibland får man berätta om Jesus vid underliga tillfällen!

Harrysson, Elin 6Faktum är att i vår kyrka så är det självklart vad en pastor är och gör. Men den vanligaste frågan jag får är vad det är för skillnad mellan en präst och en pastor. Gemene svensk vet vad en präst är, men inte alla en pastor. Och har man hört talas om en pastor så är det kanske via media och då Helge Fossmo eller mirakelpastorn Jens Garnfeldt man hört talas om. Att jag ibland får konstiga frågor angående mitt yrkesval är kanske inte så konstigt ändå.

Jag påminner mig om Jesus ord, att vi är som får bland vargar. Det är lätt att raljera över oss kristna eller att sucka över knasiga pastorer. Det är inget jag tycker är härligt eller bra, men så är det. Jag tror vi alla får ta vårt kors och gå. Det är ingen dans på rosor att vara kristen. Ibland misslyckas vi, vågar inte riktigt stå för vår tro. Men nästa gång kanske det går bättre!

Matteus 5:14-16. ”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.”

Guds frid! / Pastorskandidaten Elin Harrysson

”Jag kan inte hitta mig.”

Sjölander, Sara 1Från pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

Plötsligt blev det svårt att lägga handen vid de sista omformuleringarna av den här bloggtexten. Jag hade ganska klart för mig vad jag ville skriva om men mina tankar störs av röster från radion som pratar om ansvar, om att bryta närmast heliga principer, om att förstöra för alla som inte går deras väg, om slag i ansikten, om utsträckta händer och om att göra det rätta. Alla talar utifrån sina egna sanningar och jag hör inte viljan att verkligen lyssna på andra, eller på allvar se andra utifrån de människor just de är. Alla kämpar för sina principer, sina åsikter och sina idéer, för det är bara det egna som är det rätta. Ingen accepterar något annat än det just de tänker. Människorna är som öar utan relation till varandra.

”Jag kan inte hitta mig.”

Härom veckan satt hela familjen och åt, trots högre ambitioner lyckas vi bara få till det en eller två gånger i veckan just nu. Det blir lätt så när alla har aktiviteter, jobb, studier och annat som ska få plats under en vecka. Hur som helst. Simon, 2 år, var klar med sin mat och underhöll oss. Det bästa han vet är när alla tittar på honom. Gömd bakom en stol sa han en mening som följt mig sedan dess.

”Jag kan inte hitta mig.”

Sjölander, Sara 2

Nu var kanske inte Simons ord så genomtänkta, han är ny med språket och ibland blir det lite tokigt. Men ibland kan det ändå bli väldigt rätt. När vi satt där vid bordet såg inte vi honom, även om vi så klart visste att han var där, och därför kunde han inte se sig själv.

Vi blir människor i andras blick på oss. Helst ska den blicken vara kärleksfull men hur det än är så skapas vi, blir till, genom andras blick på oss. I ensamhet kan vi inte bli människor. Små nyfödda bebisar kan överleva ganska trista förhållanden men de kan inte överleva utan andra människors ögon, händer och omfamningar. Utan närhet, ögon som möter deras och kramar, dör de. När vi blir äldre dör vi oftast inte en fysisk död utan andra människor, men vi kan dö ändå. Vi kan tyna bort och bara existera som skal, som något som liknar en människa men som inte längre är det.

I Bibelns allra första kapitel såg Gud på det han har skapat. Han såg på himlen och havet, på bergen och de djupa dalarna, på alla växterna och djuren. Och han såg på människorna. Sjölander, Sara 3

Ibland är det de små orden, sagda i vardagen som påminner oss om det som är verkligt viktigt. Det Simon visade mig med sina ord är det som är min allra djupaste längtan, själva anledningen till och essensen i kallelsen. Att försöka visa människor på hur Gud ser dem, älskade och skapade till Guds avbild, så att de i hans blick blir de människor de är menade att vara. Och jag förstår att enda sättet jag kan visa det på är att själv se. Att gå utanför min bekvämlighetszon och möta dem som kanske inte ser på livet på det sätt jag gör. Att inte kämpa för mitt eget utan försöka att se den människa jag möter. Att försöka älska. Och att när jag brister, när jag inte förmår, lägga mitt liv i Guds händer.

Sara Sjölander är utbildad socionom och har arbetat som socialsekreterare och som gårdsföreståndare på Örestrand. Hon läser särskild studiegång på THS och bor i Höganäs tillsammans med sin man och tre barn.

När blir man pastor?

Omnell, AntonFrån Anton Omnell, gästbloggare och nyordinerad pastor i Skövde.

Jag heter Anton Omnell och jag blev pastor den 12 maj 2013. Märkligt! Jag hade förberett mig länge. Fyra år i form av utbildning och ett år som anställd i församling. Lägg därtill några år av funderingar och prövning av kallelsen: Är detta rätt? Vill jag detta? Men så i maj förra året blev jag ordinerad pastor. Från en dag till en annan så var jag plötsligt pastor.

Jag hade ju ibland känt mig som en pastor redan innan. Jag hade predikat, haft samtal, lett bönegrupper, kokat kaffe och till och med gjort en och annan affisch. Men när jag tog på mig pastorsskjortan, rundkragen, kaftanen och satte mig i bilen för att köra från Hammarö till Löfbergs Lila arena i Karlstad, där kyrkokonferensen hölls, blev det med ens väldigt tydligt. Jag ska bli pastor. Man kan ju tänka att alla år av studier och samtal om kallelse skulle fått den polletten att trilla ner lite tidigare. Men inte. När jag satt där i bilen, iklädd kaftan, så insåg jag. Nu kan jag inte köra bil hur som helst. Jag är inte någon vilde bakom ratten, men det blev så tydligt att nu möter mina medtrafikanter en pastor. Det är vad de ser. Inte Anton, utan Pastorn. Själva ordinationshögtiden var en mäktig upplevelse. Jag fick avge löften. Men det som lever kvar i mig är den samlade kyrkokonferensen rungande ”JA!” som svar på frågan om de vill ta emot oss som stod på estraden som pastorer i deras kyrka.

Sen går en sommar och jag gifter mig och flyttar. Livet förändras. Första dagen på jobbet ser jag skylten utanför mitt kontor: ”Pastor – Anton Omnell”. Det var bara ett ord jag kände igen, Anton. Pastor? Omnell? Jag hette ju Gustafsson alldeles nyss. Men plötsligt var det tydligt att jag var pastor i Skövde missionsförsamling.

Immanuelskyrkan Skövde

I vår kyrka firar också en Syrisk ortodox församling gudstjänst. En dag talar jag med en av de äldre männen i församlingen. Vi pratar om kriget i Syrien. ”Ofattbart, vad ska man säga?” – säger jag. Mannen jag talar med är i 50-årsåldern och han svarar: ”Det är mycket svårt för oss nu Fader Anton.” Fader Anton! Jag hinner tänka, Hur blev det så här!?, innan jag finner mig och vi fortsätter vårt samtal.

Detta med att vara pastor är inte något man kan göra själv. Det har blivit mycket tydligt för mig. Det är andra människor som ger mig förtroendet att vara deras pastor. Och de tre små glimtarna ovan från mitt dryga år som pastor, har jag valt för att visa detta. Det är vår kyrka, Equmeniakyrkan, som har bekräftat min kallelse. Och jag tillsammans med mina kolleger har fått deras ”Ja!” i våra ryggar, som bekräftelse på vårt uppdrag att vara pastorer. Vissa dagar kan det vara tungt och svårt, men då brukar jag påminna mig om detta ”Ja!”. Det finns en hel kyrka som backar upp mig i min roll som pastor. Detsamma gäller den lokala församlingen jag verkar i. De har också sagt sitt ja till mig. Jag har till och med fått en fin skylt.

Och helt plötsligt så kan man bli kallad Fader Anton, trots att det egentligen kunde vara tvärtom. Mannen är tillräckligt gammal för att vara min far, men just där och då fick jag vara Fader Anton. Och det är ju lite märkligt på ett sätt. Men också oerhört vackert. För det är mitt i vardagen som jag får verka som pastor. Det är inte bara under söndagens predikan utan i mötet med människor.

Och när är jag pastor som bäst? Jo, det är när jag bjuder in Jesus i de sammanhang jag befinner mig. För vårt uppdrag som pastorer det är att göra Jesus synlig. Att påminna om Honom mitt i livet, när det är roligt och när det är mörkt. Jesus har ett ärende till oss. Och han vill oss väl.

Den tid jag har kvar

 ht 2014Blogginlägg av Rune W Dahlén.

I våras fyllde jag 60 år. Då hann jag inte reflektera så mycket över det, men under sommaren har jag tänkt en hel del. Jag vet inte hur länge till jag ska jobba som rekryterare och kontaktlärare för pastorskandidater. Men ett är säkert: Innan jag nästa gång fyller jämnt har jag gått i pension. Kanske jag har fem år kvar. Kanske jag har mycket mindre än så. Och vad vill jag då satsa på den tid jag har kvar?

Under sommaren återupptog jag det sätt att läsa Bibeln som jag använt mig av tidigare, nämligen att lära mig utantill. Det var väl en särskild utmaning efter 60, tänkte jag. Kan det gå? Och visst gick det, om än lite långsammare än förr.

Två verser i Kolosserbrevets första kapitel blev väldigt viktiga för mig: ”Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder.”

Dessa verser, tillsammans med flera samtal och upplevelser under sommaren, fick mig att till sist landa i det som var så viktigt för mig när jag som 24-åring ordinerades till pastor. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess,  gått många varv med olika tyngdpunkter, intressen och tonvikter. Men nu är jag där igen.

Den tid jag har kvar vill jag hjälpa blivande pastorer att vinna människor för Gud. Så är det!

Jag vill leda dem in i glädjen över människor som kommer till tro. Locka dem att hitta vägar att nå nya människor med evangelium. Påminna oss alla om att vi har blivit räddade ur mörkrets välde och fått förlåtelse för våra synder. Dansa med änglarna över varje syndare som omvänder sig.

Finns det då inte andra viktiga saker? Jo men självklart! Undervisningen på THS är bred för att forma pastorer som klarar att möta alla de uppgifter som kommer att möta dem i församling och samhälle. Och vi vet att människors väg till tro inte så sällan går via en församling som är trovärdig och engagerad i de många stora frågorna. Men likfullt behöver vi hjälpa människor att ta det sista, avgörande steget till en egen tro och bekännelse.

Men ska alla nu bli evangelister? Nej, så klart inte! Alla har inte evangelistens nådegåva. Jag har det inte. Och jag vet att frågorna om evangelisation kan skapa kramp hos en del. Men det får ju inte hindra oss från att förlösa gåvorna hos de som verkligen är evangelister. Alla pastorer ska inte vara evangelister, men jag tror det är viktigt att alla pastorer har sin stora glädje i att fler människor får möta Jesus och bli hans lärjungar.

Men hör det inte ihop, gudstjänst, predikan, liturgi, evangelisation, diakoni? Jo, och eftersom vi har en särskild diakonutbildning och eftersom pastorskandidaterna får en omfattande och bra utbildning på så många andra viktiga områden är det nu tid att förstärka när det gäller evangelisation: Hur hjälper man en andlig sökare som vill veta hur man blir kristen?

IMG_2748

När jag gick min pastorsutbildning saknade vi evangelisation på schemat. Genom alla år som lärare på pastorsutbildning har jag hört samma fråga: När ska vi få lära oss evangelisation? Sedan jag blev pastor i Svenska Missionskyrkan 1978 har det samfundet och sedan Equmeniakyrkan ständigt minskat i medlemsantal. Hur tänker vi!?

Allt går inte att få in i akademiska kurser under Universitetskanslersämbetets vingar. Men då får vi ju se till att det finns möjligheter vid sidan av. Den tid jag har kvar, kort eller lång, vet jag nu vad jag vill satsa på, inte enbart och ensidigt, men mer än något annat.

Ett led i detta är att vi nu på lördag erbjuder en heldag för dem som vill lära sig att bli Alphakursledare. Det är inte den enda metoden att evangelisera. Jag vet inte ens om det är den bästa. Men vad jag vet är att många kommit till tro genom Alpha, och därför är det viktigt att de blivande pastorerna och diakonerna får med sig det verktyget i sin verktygslåda. Den nationella ledaren för Alpha Sverige, Anders Marklund, sa i somras att han gärna kommer och har en kursdag på THS om det blir minst tre deltagare . Just nu är det 20 anmälda! Och fler kan det bli! Bed gärna för oss!

Verklighetsförlagd utbildning

Werling, Kajsa 3Pastorskandidatern och gästbloggaren Kajsa Werling skriver om VFU som betyder verksamhetsförlagd utbildning och som innebär att pastorskandidaterna är tre veckor i en församling under tre årskurser, alltså sammanlagt nio veckor.

Jag är sedan en dryg vecka tillbaka på THS efter ett besök i verkligheten. Den verklighet som i det här fallet var min VFU-period i en församling långt nere i de småländska skogarna. Jag älskade det besöket. Men jag älskar också att plugga (i alla fall de flesta dagarna) och så älskar jag ju den där verkligheten i församling.

Det är en ekvation som i många fall går att lösa, men ibland är den svårlöst. Som de där dagarna när jag har så svårt att få undervisningen i skolan + min kallelse och längtan efter att arbeta som pastor = sant.

Det handlar inte om att jag inte uppskattar undervisningen, för den är oftast i toppklass.

Det handlar mer om min förmåga att integrera det som jag lär mig med det som jag tror att jag kommer att göra efter mina fyra år på THS. Och jag inser när jag skriver det här att jag inte har en aning om vad jag exakt kommer att göra efter de här åren eller vad jag kommer att ha användning av. Så om ni frågar mig när jag har facit om några år, så kommer jag säkert att kunna lösa de här ekvationerna med en klackspark.

Men det innebär tyvärr inte att det blir lättare för mig att svara på dem nu.

Det är därför jag älskar verkligheten i församling så mycket. Och det är därför jag älskade mitt senaste besök i verkligheten så mycket.
Mitt besök som innebar tre veckor i en församling där jag fick vara med pastorn som arbetar där och se vad hon gör, hur hon tänker och vad hennes verklighet innebär. Och där hon kunde visa och lära mig hur hon har sammanfört det hon lärde sig under sin utbildning med det som är hennes jobb som pastor.

Werling, Kajsa 4

Där fick jag se att allt det som jag lär mig har ett syfte och att jag i min handledares arbete kunde känna igen sådant som jag sitter och pluggar i skolan. När jag pratade med henne insåg jag att vi pratar samma språk och att jag också har lärt mig en massa saker som jag redan har användning för.  Och tillsammans kunde vi lösa några av de ekvationerna som jag tycker har varit svårlösta och den känslan som då uppstod, den är oslagbar.

Det gör att min längtan efter att själv en dag få arbeta som pastor växer sig starkare och starkare. Så stark att jag mitt i allt blir avundsjuk på min handledare för att hon redan är pastor. Men vilken tur då att jag bara har tre terminer kvar av plugg, sedan är det min tur att få vara pastor.

Därför gör jag allt för att kunna lösa fler ekvationer redan nu, så att jag ännu mer kan integrera de här två delarna av mitt liv, och att inse att det är en verklighet också här och nu på skolan, det är bara en annan form på den.

Därför gör jag också mitt bästa för att njuta av nuet och för att lära mig så mycket jag bara kan. Samtidigt som jag längtar efter mer av verkligheten. Verkligheten i församling.

Det dolda och ändå så lysande!

Thaarup 3

 

 

Från gästbloggaren Charlotte Thaarup, som är regional kyrkoledare i Region Syd.

Vi var 12 deltagare samlade för tyst retreat. Mötesplats var Örestrand som ligger alldeles vid Öresund. Det var Allhelgona-dagarna och vädret var grått och dimmigt.

Vi bad tideböner, sjöng psalmer, delade gemenskap, åt god mat, Thaarup 4läste, vandrade längs vattnet, tittade ut i luften – men såg vi ut, såg vi inget annat än grå dimma! På rummen fanns blommor och ljus, i kyrkan ikoner och ljus – men vände man blicken utåt var det bara grått. Inte kunde man se Kullaberget mot nord, Helsingborg söderut eller Danmark på andra sidan Öresund!

Under dagarna blev det klart för mig vad jag redan visste, att på andra sidan vattnet finns landet där jag är född och fortfarande bor. Visst har retreatdeltagarna varit i Danmark, men det är mitt land – jag kan det, som jag skulle önska jag kunde Sverige – historien, geografin, kulturen, språket, dialekterna.

Thaarup 1

– Och detta, att veta om, känna till, känna sig hemma i något som inte är synligt men verkligen verkligt, blev för mig en bild på att förmedla den kristna tron. Att vittna om det vi har erfarit ställer oss inför utmaningen att berätta om och levandegöra en verklighet, för oss självklar och vardag men som för den som inte känner Kristus, höljs i dimmor.

Nu försöker jag inte antyda att Danmark är något Paradis – inte alls! Men känslan, att det finns en verklighet, oupptäckta landskap och oanade möjligheter i en människas liv – om bara hon visste, den känslan blev stark för mig under retreaten.

Uppdraget är att förmedla budskap om Livets storhet och om människornas inneslutenhet i Guds kärleksfulla uppmärksamhet – även om det inte känns eller syns uppenbart utan är höljt i dimmor.

Kallelsen är alltid in i gemenskapen med Jesus. Och oftast ser vi inte långt. Horisonten är inskränkt. Vi skulle vilja veta mera, känna karta och väg och röra oss i öppna landskap. Men varför egentligen? För säkerhets skull? Så vi inte blir besvikna, kommer att framstå som fåniga, luras? Eller är det rädslan att gå vilse, bli övergiven och ensam?

Men att svara en kallelse innebär precis att dessa frågor inte får svar utom orden ”Följ mig!”  Att gå i tro betyder att ha tillit till en större verklighet än den kända, höljd i dimman.

Thaarup 2Just vid Allhelgona vidgas förståelsen av livet. I Katolska kyrkan benämner man ett helgons dödsdag ”den himmelska födelsedagen”. Livet är större och mer! Jesus vittnade med sitt liv, sin död och uppståndelse om detta! Vi förkunnar, och Den Heliga Anden förmedlar detta mysterium.

At vi lever en tid i dimmor utan att se solen betyder verkligen inget – bara vi ser honom.

”Följ mig!” sa han. Vart skall vi? ”Med mig!”

O höga samfund, helgon av vår släkt!
Mörk är vår väg, för er har morgon bräckt.
Men alla livas av hans Andes fläkt.
Halleluja! Halleluja!
(W.W. How, Nathan Söderblom, Psalmer och Sånger 171 vers 4)

Jag tackar Gud för alla äldre i våra kyrkor

DavidLundFrån pastorskandidaten och gästbloggaren David Lund.

Ibland är det något som händer i mötet med människor. Detta något kanske inte går att beskriva med ord. Detta något kan också ta sig helt olika uttryck. Ibland kan möten med människor få en att se saker på ett helt nytt sätt. Vissa möten kan beröra en på djupet. Så djupt att mötet med en människa kan bli ett möte med Gud. I somras fick jag göra sådana möten.

Den här sommaren jobbade jag som sommarpastor. På pastorsutbildningen på THS får man möjligheten att jobba några veckor under sommaren i någon av Sveriges Equmeniakyrkor. När jag ser tillbaka på de fem veckorna jag fick tillbringa i en församling i Dalarna, så är det en uppgift jag speciellt längtar tillbaka till: Davids bloggbildhembesöken hos de äldre. Under de fem veckorna gjorde jag cirka 15 hembesök. Besöken bestod oftast av fika, samtal och bön. Att få samtala och be med dessa människor som troget tjänat kyrkan under många år var en förmån. Att få höra berättelser om församlingens glada men också tuffa stunder. Att få dela livet med varandra. Varje gång jag besökte dessa fantastiska och givmilda människor så var det med en känsla av tacksamhet.

Det här med tacksamhet är ju lite krångligt. Ofta har människor svårt att sätta ord på saker man är tacksam för. På samma sätt kan människor ha svårt att sätta ord på egenskaper vi uppskattar hos varandra. Det blir oftast när människor gifter sig eller begravs som man vågar utrycka vad en människa betyder för en. Jag tänker att detta borde gå att göra oftare. Visst kan vi alla bli bättre att berätta för människor vad vi uppskattar hos dem! Det här blogginlägget är ett försök, från min sida, att börja detta.

Jag vill nu rikta mig till alla äldre i våra församlingar. Du som slitit i vått och torrt. Du som troget tjänat din församling. Du som skottat, fixat fika och bett. Du som låtit barn och ungdomar ta plats. Du som offrat din egen bekvämlighet för andra. Du som älskat din Jesus. TACK! Du är en förbild. En förebild att efterlikna. Det går inte att beskriva med ord betydelsen av vad du har gjort för kyrkan och möjligheten för människor att få tag i evangeliet.

Mina hembesök i somras fick mig att känna tacksamhet och uppskattning. Jag tackar Gud för alla äldre i våra kyrkor. Nu över till dig. Vilka möten har du gjort på sistone? Vem eller vilka har berört dig på djupet?