Vad längtar du efter?

Fjelstad, Carolina 4Från pastorskandidaten och gästbloggaren Carolina Fjelstad.

Kallelse kan bli ett så stort ord. KALLELSE. Som om det blåser upp sig självt och blir stort som en luftballong. Kanske är vi rädda för att sitta i korgen när kallelsen plötsligt kan lyfta och ta oss bort, kanske är vi rädda att försvinna ut i en okänd rymd eller landa någonstans där vi inte alls vill vara. Kanske är vi rädda för det som inte går att kontrollera.

Och visst är kallelsen till viss del okontrollerbar. Den är Guds Ande som susar, viner eller stormar i oss och Anden mästrar vi inte – hon blåser vart hon vill.

Men vi behöver inte vara rädda. Kallelsen är inget yttre ok som läggs på våra axlar, den är vår innersta längtan. Så, vad händer om vi istället för att tänka ”KALLELSE” tänker ”längtan…”? En del vet precis vad de längtar efter, andra behöver kanske börja lyssna mer noggrant för att höra den i sitt liv. Om du är en av dem som inte riktigt vet, börja fråga dig själv: Vad är det som drar i mig? Vad i mitt liv väcker pirrig glädje eller förväntan? Vilka frågor eller vilka drömmar släpper inte taget om mig?

Jag har varit pastorskandidat i snart tre år men frågan om jag skulle bli pastor fanns med mig flera år innan dess och fortfarande idag är det en fråga jag lever med, medan jag är på väg.

Att vara kallad, oavsett vad du är kallad till, behöver inte betyda att du vet exakt vart du är på väg men det betyder att du har börjat gå för att något inom dig inte kan låta bli.

Fjelstad 4

Jag tror inte att längtan behöver visa sig i en tydlig bild för att vi ska kunna följa den men den är vår vägvisare och guide; den leder oss ibland in på vägar vi egentligen inte vågar gå; den leder oss ibland in på svåra vägar där vi inte ser slutet men där vi ändå kan fortsätta gå, för på något sätt är vi på väg dit vi själva hör hemma.

Funderar du på kallelse? Tänk inte att du måste veta var vägen slutar innan du börjar gå – ta ett första steg och se vad som händer.

Det där högstadiet som Gud ville använda

Nilsson Forsén, Moa 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Moa Nilsson Forsén

Vem hade kunnat tro att Gud skulle använda min högstadieskola för att jag verkligen skulle förstå att jag var kallad till pastor.

När jag gick ut högstadiet var jag övertygad om att jag aldrig skulle sätta min fot på den skolan igen om jag inte var tvungen. Mycket som hände på skolan var inte bra. Under min skoltid skedde flera dödsolyckor, det fanns mobbing där, elever snusade och rökte och jag såg även de som använde alkohol trots att de var så unga. Jag blev ännu mer övertygad om att inte återvända efter att jag hade gått gymnasiet som jag tyckte var roligt och hade en bättre miljö.

Så kom den dagen då jag skulle avsluta min ungdomsledartjänst i Övre Norrlands distrikt, en del av Missionskyrkan. Jag hade redan innan funderat på att utbilda mig till ungdomspastor men visste inte riktigt hur. Tillsammans med en pastor funderade jag på vad som skulle vara bäst för mig.

Valet föll på att flytta hem till Vilhelmina och under en tid skaffa ett helt annat jobb än inom kyrkan. Jag hade börjat lägga ut någon krok hos min gamla gymnasieskola dit jag gärna ville. Men sedan var jag ute och promenerade med min hund och då gick jag alltid förbi alla våra kommunala skolor. I min kristna skolgrupp hade jag lärt mig uttrycket ”Min skola mitt ansvar”, och det satt kvar. Trots att jag inte själv gick på någon av skolorna var de ändå mitt ansvar därför att andra gick där. Så jag gjorde vad jag kunde och bad för skolorna.

Nilsson Forsén, MoaUnder dessa bönepromenader förbi högstadieskolan började jag tänka: ”Kommer du ihåg hur svårt det var?”, ”Du vet vad som var roligt”, ”Du vet vad som saknades på skolan”. Och ja, jag visste. Sedan hör jag: ”Ta kontakt med rektorn”. Men jag vägrade. Det var bara det att för varje gång jag gick förbi skolan kom tanken allt starkare till mig, tills jag säger: ”Okej då, jag skriver väl ett mail. Det är ju ändå mitt i sommaren så jag kommer inte få svar.”

Tji fick jag, för dagen efter hade jag fått svar och även fått en intervju för ett fritidsledarjobb på skolan. Jag fick detta jobb för jag älskar att jobba med ungdomar.

Hösten gick och eftersom jag fortfarande funderade på att bli pastor ansökte jag om att bli pastorskandidat. Equmeniakyrkans antagningsnämnd vill att man helst ska ha en referens som är utanför kyrkan, och då tänkte jag på min rektor. Men hon trodde inte på Jesus så jag undrade hur jag skulle kunna berätta så att hon verkligen förstod vad det innebär att bli pastor. Jag var också lite orolig för att ”avslöja min hemlighet”, eftersom det inte var många som visste att jag funderade på att bli pastor. Men det visade sig att hon förstod precis vad det handlade om eftersom hon tidigare hade skickat referens för en person som skulle studera till präst. Denna process underlättade för mig enormt och det var så skönt att veta att någon hade gått före mig.

Så jag ansökte om att bli pastorskandidat och rektorn stöttade mig hela tiden när jag till exempel behövde åka på intervju och vara borta utan att någon skulle veta anledningen. Det flöt på väldigt smidigt och när jag blivit antagen hade jag någon på jobbet att glädjas tillsammans med. Jag blev antagen våren 2014 men valde att jobba kvar på högstadiet i ett år till, men då som elevassistent och lärarvikare.

Jag behövde de två åren på högstadiet för att brottas med ungdomarna i med- och motgång och för att ha kollegor att lära av och samarbeta med. Sedan kom jag till den punkten då jag kände mig redo att gå in i studierna för att en dag bli pastor, och jag började på THS hösten 2015.

Idag har jag fortfarande lika mycket stöd av rektorn, om inte mer. Jag får komma tillbaka till skolan för att hoppa in som lärarvikarie och för att träffa ungdomarna. Det mest spännande är att jag varje gång får chansen att tala med personal och elever om hur det är att studera till pastor och vad det innebär. Många har ingen koll på vad pastor är för något eller vad man jobbar med, men de är genuint intresserade av hur det går för mig. Då är det lätt att placera tidningen Årsringar i handen på dem och säga: ”Läs här så får du veta lite mer om vad det innebär att bli pastor. Men du får inte veta allt, för lite vill jag ha kvar att berätta för dig”.

Så tack Gud att du tog mig tillbaka dit jag aldrig ville! Och tack alla vänner på mitt gamla högstadium för att jag fortfarande får vara en del av er och för att ni hjälper mig att bli en bättre pastor!

Blivande pastorer gör praktik bland hemlösa

THS och Equmeniakyrkan har tillsammans beslutat att de blivande pastorerna ska genomföra en praktikperiod bland hemlösa under sin studietid. Pastorskandidaterna behöver få se verkligheten sådan den är och under en tid dela de förhållanden som så många hemlösa i Stockholm upplever natt och dag.

En längre tid har samtal förts om en sådan här praktikperiod, och nu har planerna kommit så långt att det är dags att offentliggöra dem. Tanken från början var att pastorskandidaterna skulle tillbringa tre veckor tillsammans med hemlösa. Det är den tidsperiod som är vikt för så kallad verksamhetsförlagd utbildning (VFU) i församlingar de tre sista åren. Dessa VFU-perioder skulle nu kompletteras med en praktikperiod bland hemlösa under första läsåret.

Men vi tar det från början – en lång resa som inte slutade riktigt där den började.

512px-Middle_Age-road
En hel rad frågor behövde lösas, vilket gjorde att praktikperioden kom att förkortas. Bland annat var det en försäkringsfråga. Det försäkringsbolag som står för studenternas försäkring chockhöjde premien eftersom de ansåg att det var för stora risker att låta pastorskandidaterna bo där uteliggarna finns.

”Hur skulle det se ut?”, frågade försäkringsbolaget. ”Nästan vad som helst kan ju hända. Inga människor kan ju bo som de hemlösa.” När Trassenheide,_Die_Welt_steht_KopfTHS lite försynt påminde om att de hemlösa faktiskt är människor och att det även finns norskar som bor där ingen kunde tro att man kan bo, svarade bolaget att så är det kanske, ”men de hemlösa är ju inte som oss andra”. THS tyckte att just det svaret var skäl nog för att pastorskandidaterna behövde få träffa hemlösa, eftersom både kyrkan och högskolan är helt överens om att de hemlösa är just precis som alla andra, med samma behov och känslor, rädslor och glädjeämnen.

Efter långa förhandlingar skedde en förlikning med försäkringsbolaget, vilket innebar att praktikperioden kortades ner till två veckor, samt att alla pastorskandidater skulle ha ett överlevnadskit med sig. Det handlade om ett bekvämt liggunderlag och en varm sovsäck, ett överfallslarm och en GPS.

Wild_and_Watson_in_sleeping_bag_tent_on_sledge_journey

Men inte bara försäkringsbolaget reagerade, utan också Socialstyrelsen. De menade att man inte kan utsätta svenska studenter för så stora faror som att umgås med hemlösa. Det är omänskligt, sa de i ett uttalande. Tänk om pastorskandidaterna blir tvungna att sova utomhus, eller på något ställe där det är dragigt eller tvärtom luktar instängt. Men även här skedde en förlikning.  Maskin_från_Emils_utställning_i_GöteborgTHS minskade praktikperioden till en vecka och gick med på kraven att studenterna även skulle ha tält med sig, samt en speciell apparat som kunde mäta syremängden och draghalten i luften. Dessutom skulle en medicinlåda tas med, innehållande medikamenter mot de vanligaste sjukdomarna, såsom huvudvärk, förkylning och skoskav. Likaså en matlåda med 6-8 smörgåsar.

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) tillfrågades om det gick att få högskolepoäng för den här praktikperioden, och det bemöttes faktiskt positivt. Men bara på vissa villkor. Nämligen att studenten först skulle läsa minst 30 hp i något av de språk som är vanligast bland hemlösa, t ex romanes. Eftersom THS inte hade någon möjlighet att ge sådan undervisning beslöt man att praktikperioden skulle läggas som en del av den pastorala formationen och därmed inte vara studiemedelsberättigad. Det gjorde också att praktikperioden fick dras ner till sex dagar.

Även studenternas intresseorganisation SFS, Sveriges förenade studenter, hade synpunkter. De hade inget principiellt emot en praktikperiod bland hemlösa, men de menade att sådana experiment inte får äventyra studenternas välfärd. Välfärden för studenterna är redan så pass låg att den under inga omständigheter får naggas i kanten. Det är så oerhört ont om studentbostäder i Stockholmsområdet, så har man fått ett studentrum kan man inte bara lämna det för att bli hemlös under sex dagar. I så fall finns det andra studenter som vill ha rummet. Det försvårar också statistiken om en student både hyr ett studentrum och registreras som bostadlös.

Kath. Jungendheim St. Martin in Frankfurt am Main/Unterweg Lehrlingszimmer

Studenterna bör även ha betalt för att genomföra en sådan här praktikperiod när de nu inte kan få studiemedel. Välfärden får som sagt inte sänkas. Den här frågan förhandlades länge och parterna enades till slut om att praktiken bara skulle vara fem dagar och att bara de pastorskandidater som kunde visa intyg på att de under praktikperioden hyrde ut sitt studentrum åt någon hemlös student kunde få genomföra praktiken. Equmeniakyrkan sa också att i värsta fall får kyrkan avlöna pastorskandidaterna under perioden. De skulle i så fall bli projektanställda och få en vanlig akademikerlön som de får betala skatt på.

Någon pastorskandidat kände sig obekväm inför tanken att få lön för att praktisera bland hemlösa och fattiga människor. ”Kan inte de hemlösa istället få den lönen som en gåva”, sas det. Men SFS framhöll att man som student inte kan avstå sin välfärd bara för att några har det sämre ställt. Det är först när man själv har det riktigt bra som man kan börja tänka på andra. Så är det också på flygplanen om luften skulle ta slut – först får man sätta på sig sin egen syremask innan man kan hjälpa medhavda barn. Pastorskandidaterna tyckte i och för sig att liknelsen var bra eftersom de kände att det var som att ha en mask av medmänsklighet att praktisera med full lön bland hemlösa. SFS kontrade med att det är bättre med en mask för ansiktet än mask i magen om de gastronomiska förhållandena skulle bli för svåra och realistiska. ”Om vi ger efter på denna punkt kommer utbildningsdepartementet att hävda att när det ändå finns studenter som frivilligt avstår både studiemedel och bostad så bör vi kunna sänka standarden för alla studenter. Och då är välfärden hotad och vi kommer att få ett kaos och en hemlöshetskatastrof bland studenter som för Sverige tillbaka till medeltiden.” Så sades det.

Chaos_(6930838882)

Utbildningsdepartementet fick därmed nys om historien och la sig i planerna. De menade att praktik i all ära, men studenterna måste kunna läsa böcker under terminernas alla dagar. De krävde därför att pastorskandidaterna i sitt bagage skulle ha en rejäl pannlampa, en hopvikbar och sittriktig stol samt hörselskydd. De behövde också kunna koppla upp sig mot kurshemsidor och får aldrig vara längre från ett bibliotek än 500 meter.

Bild 55. BiblioteketTHS fick vika sig på den här punkten vilket gjorde att praktikperioden bara blev fyra dagar. I samband med att man på en karta ringade in de områden som ligger tillräckligt nära bibliotek började Stockholms stad att visa ett visst intresse. ”HEMLÖSA?”, sa de med stor förvåning och inte så lite uppbragta. ”Det finns inga hemlösa i Stockholm!” Och när THS ändå pekade ut någon hemlös på gatan sa representanterna för Stockholms stad att ”Jaså, ni menar såna! De kallar vi inte hemlösa, det är ett fult ord. De kallas istället för appartementsupplikanter, för att de inte ska känna sig nedvärderade och ifrågasatta. Det är ju viktigt att även appartementsupplikanter ska känna att de har en trygg plats i samhället, eller en hemvist om man så vill.”

I den debatt som uppstod saknades dock inte positiva röster. En reklambyrå tyckte att det var en strålande idé och ville gärna gå in och sponsra hela projektet. Bland annat ville de låna ut bilar med reklambyråns logga, THS-fisken och Equmeniakyrkans kors. Varje pastorskandidat skulle få sitt eget namn på bildörren och någon reklamslogan, t ex ”Utan hem men inte utan bil”, ”Min Volvo är mitt hem” eller ”Inte hemlös i praktiken men på praktiken”. TV 5 ville göra en jättegala i Globen därifrån pastorskandidaterna skulle sändas ut i den hemlösa djungeln tillsammans med ljudtekniker och kameramän så att publiken kunde följa deras strapatser. Man skulle också kunna rösta ut pastorskandidater som smygsov på vandrarhem eller på annat sätt inte var hemlösa nog. Kvar till sist skulle den hemlösaste stå som segrare. Priset skulle vara en exklusiv Ivana_Kobilca_-_Kofetaricavilla med gott om utrymme. Även en klädkedja visade intresse för att billigt erbjuda profilkläder. Deras slogan skulle vara ”Hellre hemlös än byxlös”. En restaurangkedja erbjöd sponsring under devisen ”Jesus föddes hemlös – krubba hos oss!” Ett kaffebolag lovade att skänka kaffe till pastorskandidaterna som de i sin tur kunde få bjuda andra på, samtidigt som företaget vädrade morgonluft för sin gamla slogan som de tänkte ändra till: ”När du gör ett oväntat besök.”

Både Equmeniakyrkan och THS förhöll sig dock väldigt avvaktande till alla dessa erbjudanden. Och när en hemslöjdsfirma (hur kan man ha hemslöjd om man är bostadslös!?) även ville köpa rättigheten att virka små hemlösa pastorskandidatsdockor sa man ifrån på skarpen: ”Varför sponsrar ni inte de hemlösa med bostäder när ni nu tycks ha så gott om pengar!?” Jo, företagen skulle gå hem (!) och fundera på det, men sedan hörde de inte av sig mer. Det verkade inte som att idén hade gått hem. För att minska uppmärksamheten kring praktiken beslutade THS att dra ner antalet praktikdagar till tre.

EU var en av de starkaste kritikerna. Först reagerade de över att THS och pastorskandidaterna fått en idé som EU inte ens kommit på att stifta lagar och utfärda direktiv mot. Talesmän för EU menade att det i sig borde vara straffbart. Men sedan blixtinkallade de några – oklart vilka – som snabbt utfärdade direktiv som resulterade i starka begränsningar i rätten att praktisera bland hemlösa. Det innebär för det första att praktikperioden måste vara mindre än tre dagar, vilket gjorde att THS fick dra ner perioden till två dagar. Man får inte heller passera någon sockengräns för att uppsöka de hemlösa. När THS ifrågasatt denna regel svarade EU med att sätta ut gränsvakter. THS svarade i sin tur med att kontakta hemlösa inne i Stockholm för att få dem att, så att säga, bosätta sig i Bromma socken. Men det hjälpte inte eftersom EU då började forsla hemlösa i andra riktningen. För varje ny hemlös från Stockholms innerstad som passerade Bromma sockengräns plockade EU upp en av socknens egna hemlösa och förvisade dem ut ur socknen. Det här kostade förstås väldigt mycket pengar, och därför frågade Equmeniakyrkan om inte de pengarna istället skulle kunna satsas på bostäder till de hemlösa. Men då svarade en EU-representant att ”nej men hallå, det har vi faktiskt 37 lagar som omöjliggör”.

1024px-Insida_av_Visby_ringmurInte nog med det! En politiker från ett parti vars namn vi inte nämner hotade med att sätta taggtråd utmed gränsen, och en av partiets mer vidlyftiga sympatisörer började yra om att bygga en mur runt socknen. Partiledaren i det nämnda partiet (vars namn vi inte nämner, som nämnts) sa först att politikern skulle uteslutas från partiet, men ändrade sig sedan och menade att lite taggtråd har väl aldrig någon dött av.

EU:s nya direktiv innebar även att pastorskandidaterna skulle ha hjälm, flytväst och livlina med sig. Varje pastorskandidat skulle också ha en egen guide. Dessa guider skulle hämtas från diakonutbildningen på Bromma folkhögskola och de skulle ha rosa kepsar på sig med några blinkande dioder för att pastorskandidaterna inte skulle tappa bort dem. De är så inne i teologiska studier att de lätt går/gör bort sig.

Till sist reagerade även Polismyndigheten. De sa mycket bestämt ifrån att de inte ville ha fler bostadslösa utan färre. ”Hemlösa sover ofta på farliga ställen och ibland även på olagliga. Det finns även kriminella personer bland de hemlösa.” THS svarade att det finns väl bra och mindre bra folk i alla grupper av människor och att det ju inte kan hindra att man möter dem som just människor. Polismyndigheten var dock obeveklig – pastorskandidaterna får inte sova bland de hemlösa, inte ens med hjälm, pannlampa, sovsäck, liggunderlag, tält, hopvikbar och sittriktig stol, överfallslarm, hörselskydd, GPS, livlina, medicinlåda, flytväst, matlåda, guide och en speciell apparat som mäter syremängden och draghalten i luften.

Rast_vid_forshuvudet_ovanför_Bieliteforsen_under_en_färd_1895_till_vårhelgen_i_Fantomakke_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0048681

Så i detta läge verkade hela idén med praktiken gå i stöpet.

Men det var då det vände!

En pastorskandidat undrade lite försynt om man inte kunde tänka tvärtom, så att hemlösa kunde praktisera hos studenterna. Och som genom ett trollslag började ett energiskt nytänkande på alla håll. En unik lösning kom till stånd där alla instanser plötsligt började samverka.

Stockholms stad kommer helt enkelt att bygga bostäder nära THS åt de hemlösa. Socialstyrelsen bidrar med smörgåsar och annan mat. Polisen kommer att söka upp alla hemlösa och gratis skjutsa alla som vill till de nya bostäderna. Utbildningsdepartementet kommer att ge THS 150 nya studieplatser för att de hemlösa ska kunna börja studera och UKÄ kommer att ge examensrättigheter i bland annat romanes. Försäkringsbolaget utlyser stipendium för hemlösa studenter. SFS utlovar gratis sjukvård och EU bidrar med ett stort ekonomiskt projektbidrag som över en natt gör THS till den rikaste högskolan i landet.

DSC_0833

Hela frågan om pastorskandidaternas praktik bland de hemlösa har därmed blivit en sjusärdeles framgångssaga. Praktikperioden bland hemlösa blev i praktiken en gemenskap mellan människor med olika bakgrund och olika erfarenheter, där ingen är varken färglös eller bostadslös. En dröm blev sann och sagan slutade som sagor ska sluta: Alla blev lyckliga. Och i högskolevärlden höjs THS till skyarna, vilket gör att förkortningen THS numera uttolkas som den TokHyllade Skolan.

Rune W Dahlén

De flesta fotona är tagna från Wikimedia:  Vägen: Sten Porse. Upp- och nervända huset: Backkratze. Sovsäckarna: State Library of New South Wales Collection. Apparaten: Larnslarns. Studentrum: Rolf Unterberg. Kaos: Image Copyrights by Moyan Brenn.  Kaffe: konstnär Ivana Kobilca, National Gallery of Slovenia. Mur: Artifex. Hjälm: Nordiska museet.
Biblioteksfotot: Equmeniakyrkans arkiv. EU-skylten: Foto av Rune W Dahlén.

”Du är inte klok!”

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Karlsson.Johanna Karlsson (halvfart), T3, Finspång, 2015

Vissa ord är så stora att vi inte vill ta dem i vår mun, ordet ”kallad” är ett sådant ord som jag ofta drar mig för att uttala. Hur kan jag veta att just jag är kallad till en specifik plats, till en specifik uppgift i en specifik tid? Ofta kan man nog inte helt säkert veta det, men ibland är man bara på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag tror inte det är något man noga kan planera i förväg. Ofta händer det bara av en ren slump. Eller är det sånt som är Guds timing?

Jag är en person som gillar att planera upp min tillvaro och ha koll på läget, gärna flera år i förväg. Men allt går inte att planera. För tre år sedan var jag på ett distriktsårsmöte i ett av våra distrikt i gamla Missionskyrkan. Jag pluggade då till socionom i Örebro och var i full fart med att skriva min C-uppsats. Hade någon då sagt till mig att jag om tre år skulle bo i Finspång så hade jag bara skrattat personen rakt upp i ansiktet och sagt: ”Du är inte klok!”

Det som hände på det där distriktsårsmötet är ändå en av pusselbitarna som ledde mig dit jag finns idag – nämligen just i Finspång. Jag gick på ett seminarium och lyssnade på en pastor som berättade om den lilla församling på landsbygden där han arbetat. Dit hade många nyanlända människor från olika länder sökt sig. Jag kommer inte ihåg några exakta ord från den där eftermiddagen, men jag kommer ihåg en berättelse om en berikad församling som fått uppleva en unik gemenskap i mötet mellan människor från olika kulturer. Jag kommer ihåg den där känslan han lyckades förmedla till mig, som gjorde att det högg tag i mitt hjärta. Det var långt innan man i media hade börjat rapportera om flyktingströmmar och flyktingkris. Ändå började jag längta efter att få vara en del av en gemenskap där människor från olika kulturer får berika varandra.

Vad jag inte visste då var att jag tre år senare skulle stå mitt i ett sådant arbete. Att jag på tisdagarna i november 2015 skulle få börja höra myllret av en mängd olika språk i församlingssalen då ca 70 personer kommer till vårt språkcafé. Att jag på påskdagen 2016 skulle få säga ”Kristus är sannerligen uppstånden” både på ryska, arabiska, tigrinja, persiska, engelska och svenska. Och allt detta i Finspångs Missionskyrka. Tänk att jag får vara del av en gemenskap som utmanar min tro, som får mig att ifrågasätta både min egen livssituation och Gud själv, men som också verkligen berikar allas våra liv. Det är en gåva.

”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen…” Så sa lärjungarna som just hade upptäckt att det var Jesus som hade gått med dem hela den långa vägen från Jerusalem till Emmaus. De förstod direkt att det var Jesus som kallade på deras uppmärksamhet. Men först i efterhand såg de att branden i deras hjärtan hade med Jesu närvaro att göra. Så är det nog ofta, så småningom när tiden får mogna kan vi ana att den där djupa längtan i våra hjärtan hör ihop med Jesu närvaro och tilltal in i våra liv…

En rak höger från Jesus

Emma Gunnarsson, Lindköping, ej påbörjat studierFrån pastorskandidaten och gästbloggaren Emma Gunnarsson.

Jag ligger på operationsbordet och ska snart genomgå operationen som ska få min näsa att göra det den är skapt för men tidigare inte kunnat; hjälpa mig att andas. Det sista narkossköterskan säger till mig innan jag somnar är: Emma, tänk på något roligt!

Det tar en millisekund innan jag drömmer mig tillbaka till mitt roligaste ögonblick. En händelse som slår alla berg- och dalbanor jag åkt. En händelse som slår känslan sekunderna innan de tunga ekportarna öppnades och jag fick springa ut från skolan en sista gång. En händelse som slår alla de gånger då jag skrattat tills jag inte fått luft tillsammans med dem som jag älskar mest. Sekunderna innan jag somnar på operationsbordet drömmer jag mig tillbaka till skidlägret, en dryg vecka tidigare…

Skidlägret är något jag sett fram emot i ett halvårs tid, men nu hade det börjat knyta sig i magen så fort jag tänkte på det. Veckorna mellan nyår och sportlovet hade gått alldeles för fort och trots att det kändes som jag levde skidläger hela veckan innan så kändes det som att jag inte kommer att hinna. Mitt i allt praktiskt som jag ska ha koll på så ska också de där två predikningarna skrivas. De där två predikningarna som jag längtat efter ända tills jag sitter med word-dokumentet framför mig. En flod av prestationsångest sköljer över mig. Det går liksom inte att förtränga förra årets läger. Lägret då jag för första gången på riktigt höll ett bibelstudium och märkte att ungdomarna lyssnade, inte på grund av mig utan för att Gud på något mirakulöst sätt lyckades använda mig. Och det var också på det där lägret som jag fick frågan ställd till mig för första gången: Emma, kan inte du berätta om din kallelse?!

Det lägret kom att betyda så otroligt mycket för mig, för det blev ett avstamp i kallelsen och en stor anledning till att jag tog mod till mig och postade brevet till antagningsnämnden ett halvår senare. Men nu, dagen innan vi ska åka upp till Sälen, så vill jag inget hellre än att slippa. Jag sitter på hallmattan alldeles för sent på natten med en halvpackad väska framför mig och stora tårar rinner längs mina kinder. Jag vill inte. Jag orkar inte. Det är det enda jag tänker.

Bräckligare kärl får man leta efter för jag ville ju så gärna att allting skulle bli så bra. Jag tycker om de här ungdomarna så vansinnigt mycket och allt jag vill är att de ska få sina liv förvandlade av Jesus. De är värda allt och lite till och framför allt är de värda en ungdomsledare som är pigg, utvilad och väl förberedd. Allting som jag inte är.

Det var med en stor klump i magen som jag steg på bussen åtta timmar senare. Men sen hände det någonting. Gud tog liksom över stafett-pinnen och sprang i mål. Varje kväll den veckan firade vi gudstjänst och jag har aldrig varit med om någonting liknande. Gud var inte mer närvarande än Han varit något annat läger, men skillnaden var att jag såg det den här gången. Efter varje kväll tittade vi ledare på varandra och sa: Är vi med om detta? När ungdom efter ungdom kommer till förbön och säger att de vill be för att Jesus ska bli hörnstenen i deras liv. Det är stort.

Jesus gav mig en välbehövlig rak höger på lägret genom ett sms som en ledare skickar till mig en kväll: ”Det är det här Gud har skapat dig och mig till. Vi ska vinna människor för Gud, inte av vår egen kraft utan enbart genom Honom som står över alla namn. Gud använder de skärvor som vi är, han vill inte ha perfekta och hela människor till sina tjänare. Han vill ha ödmjuka och de som är medvetna om att man inte är hel. Ett villigt hjärta kan få vara med om under.”

Jag hade glömt bort vad det handlar om och Jesus påminde mig. Jag tror att jag allt för ofta glömmer bort att Jesus först och främst kallar mig till sig. Och därefter säger Han: Nu ska du och jag tillsammans gå ut och göra stora saker. Jesus står aldrig på avstånd och pekar vart jag ska gå utan han säger: Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare. (Mark 1:17)

En dryg vecka efter jag kommit hem från lägret åker jag till sjukhuset för att opereras och det sista jag tänker på innan jag somnar är kvällen då jag var förebedjare på lägret och en tonåring kommer fram till mig och säger: Emma, jag vill ta emot Jesus i mitt liv. Att få be med någon till frälsning är det absoluta bästa och vackraste jag varit med om. Jag har aldrig varit så lycklig och det adrenalinpåslaget går inte att beskriva. Och det absolut bästa av allt: Jag gjorde ingenting. Jag fick vara en skruvmejsel i Guds hand och att få vara med och se på när Gud rör vid ungdomars liv – det är nåd och lyx i kvadrat.

Har Jesus börjat knacka på ditt hjärta och säga att han vill att du ska arbeta heltid för Guds rike? Va spännande! Kom ihåg: Jesus vill inte ha perfekta tjänare. Han vill ha ödmjuka lärjungar som är medvetna om att de är bräckliga och villiga att tjäna Honom. Kom ihåg det, ta Jesus i hand och gå ut och befolka himlen!

– – – – – – – – – – – – – – – –

Den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Sista anmälningsdag var den 11 mars, men du kan fortfarande anmäla dig. Vi kan inte lova att du får äta med de andra deltagarna, men 10 minuters gångväg från Campus Bromma finns flera restauranger.

Hur ska jag veta att det är på riktigt?

Sjölander, Sara 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

För mig var det en fråga som återkom när jag funderade på och bad över min egen kallelse. En process som tog runt 20 år innan jag tog mig för att ansöka om att bli pastorskandidat. Fortfarande kan den ibland komma över mig.

För några veckor sedan på den tysta retreaten som pastorskandidaterna åker på fick jag återstifta bekantskapen med Maria. Jesu mor. Kvinnan som vi kanske ofta går förbi när det inte handlar om julevangeliet. Idag (det är söndag när jag skriver detta) fick jag förmånen att predika över hennes kallelse. Två påminnelser om hur jag kan veta att det är på riktigt. Att det inte kommer från mig själv, utan att det är Gud som kallar. Jag tror att det är så att Gud ibland gör just det, påminner oss om det vi vet och ger oss ledtrådar till hur vi ska komma vidare.

Maria bebådelseI texten från Lukasevangeliets första kapitel gav ängeln Gabriel en upplysning till Maria. Den handlade om att en släkting till Maria också var gravid genom ett under. Han sa ingenting mer och det gick några dagar men så reste Maria till Elisabet. Vad som hände i Maria under den tid som gick fram till dess att hon träffade Elisabet kan vi såklart bara gissa men vi kan ändå försöka att tänka oss in i vilka känslor och tankar hon bar på. Jag tror att hon bar sin kallelse själv. Det fanns ingen hon kunde tala med om det hon hade varit med om. Jag kan tänka mig att hon bar på oro, tvivel, funderingar på om det verkligen var en ängel på riktigt som hon hade mött och så en längtan och glädje hon inte kunde ta på eller släppa fram. När hon mötte Elisabet var det som om någonting lossnade och hon kunde låta glädjen flöda över i en lovsång till Gud.

Just det, att möta andra, har för mig varit nyckeln till att våga leva i min kallelse. När jag gått med den själv har jag inte kunnat tolka den. Jag har känt den och längtat men jag har inte vågat leva i den. För två år sedan åkte jag på darrande ben till Kallelsedagarna på THS. Jag hade då bara pratat med ett fåtal människor om min längtan, inte många visste vad jag gjorde den helgen. Jag visste inte vad jag skulle möta när jag kom till THS eller vad som skulle hända där, men väl där föll allt på plats. Fortfarande fanns såklart många osäkerhetsfaktorer och frågetecken men ändå så visste jag att det på något sätt skulle ordna sig om det var så att Gud menade något med kallelsen. Och jag kunde känna glädje och tacksamhet till Gud.

Kallelsen kommer från Gud men vi behöver också, tror jag, andra människor som bekräftar den. Och jag är glad att Equmeniakyrkans utbildning för oss pastors- och diakonkandidater innehåller möjligheter till bekräftelse från andra människor, både formella sådana och informella. För mig var Kallelsedagarna den första av flera sådana bekräftelser. Till dig som kanske funderar på det där med kallelse vill jag bara säga, våga söka dig till andra människor som du tror har brottats med samma frågor. Kanske en pastor, kanske en pastorskandidat. Åk på Kallelsedagarna! Våga lita på att den Gud som kallar människor till tjänst också ger kraft och nåd.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Sista anmälningsdag var den 11 mars, men du kan fortfarande anmäla dig. Vi kan inte lova att du får äta med de andra deltagarna, men 10 minuters gångväg från Campus Bromma finns flera restauranger.

Har du någon gång längtat efter något?

Ahlmark, Anton 2Från pastorskandidaten och gästbloggaren Anton Ahlmark.

Jag tror att alla människor längtar efter saker och ting. Det kan handla om att längta efter en person, en partner, en förälder eller en kompis. Det kan handla om att längta efter semestern när man är begravd i jobb upp över öronen eller det kan handla om längtan efter den där första kaffekoppen på uteserveringen den första vårdagen när solen tittar fram.

Min kallelse var ingen eldskrift på väggen: ”Anton, du ska bli pastor”, så var det inte. Det är inte heller en enskild händelse som avgjorde saken utan Gud har på olika sätt visat mig att han vill att jag ska bli pastor. En av faktorerna Gud använt är min längtan.

Jag tror att Gud alltid kallar oss till något som vi längtar efter. När jag satt i bänken på gudstjänster och lyssnade på pastorer som undervisade om att Gud har en plan för vårt liv så var min ständiga tanke: ”Bara han inte kallar mig till att bli missionär”.
Jag ville inte och därför var jag rädd för att det var det Gud ville, men skulle verkligen Gud kalla mig till något jag absolut inte ville?

En bön som följt med mig länge är: ”Gud, använd mig”.
Jag tror att Guds plan för vårt liv går hand i hand med vår längtan. Under gymnasiet började jag be bönen: ”Gud, använd mig” och efter studenten åkte jag till Hawaii i tre månader med en kristen välgörenhetsorganisation för att få surfa, växa i min tro och samtidigt hjälpa människor som har det svårt. På Hawaii väcktes en längtan i mitt hjärta att få jobba med människor och samtidigt kunna få sprida min tro på Jesus. Jag sökte till Betels folkhögskola i Bromma (idag Bromma folkhögskola) och under mitt år på Betel lade Gud ner en längtan att bli pastor.

Efter Betel började jag jobba som ungdomsledare i Värnamo Missionskyrka och i Värnamo insåg jag att jag trivdes väldigt bra med att jobba i församling och att de gåvor jag tror Gud lagt ner i mitt liv passade bra för församlingstjänst. Under tiden på Hawaii, på Betel och i Värnamo fortsatte jag att be samma bön som innan: ”Gud, använd mig.”

Ofta hör man pastorer säga: ”Jag ville absolut inte bli pastor!”
För mig var det inte så. Jag brottades inte länge och var inte arg på Gud för att han kallat mig. Jag ville ju bli pastor! Jag insåg att det skulle bli svårt, jobbigt och i många fall utmanande men längtan fanns där. En längtan efter att få möta människor i livets alla skeden, att få predika och att varje dag få dela med mig av Guds rika och obegränsade kärlek.

Varför vill jag bli pastor?

Är det för att jag växt upp i kyrkan och vet ”hur det funkar”? Nej.
Är det för att det känns tryggt och mysigt att jobba i församling? Nej.
Är det för att få vara på framsidan av en tidning? Nej!

Jag vill bli pastor för att Gud har lagt ner en längtan i mitt liv att fler ska få lära känna Jesus Kristus. Han som dog och uppstod för att vi skulle få liv!

Har du en längtan att få sprida Guds rike? Då kanske Gud kallar dig till att bli pastor.

– – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor.

Att leva i hoppet

Karl Hylén, Surte, T2, 2015Från pastorskandidaten och gästbloggaren Kalle Hylén.

För ett par söndagar sedan predikades det på många ställen över en helt fantastisk text i Markusevangeliet. Det var berättelsen ur Markus 5:24-34 där vi möter en kvinna med blödningar som har förlorat allt och inte har något kvar, varken av pengar eller vänner, familj eller umgänge. Hennes liv, av det vi kan läsa i texten, suger verkligen. Hon är föraktad av en hel nation och har försökt att bli läkt av så många läkare att hon nu är helt pank. Men kvinnan lever på en fin, skör tråd som kallas för hopp. I denna kvinnas totala misär kan vi läsa vad som får henne att leva och orka ett litet tag till. Kvinnan lever på ett hopp om att det ändå finns någon som kan hjälpa henne och att hon ska bli frisk. Det står nämligen att kvinnan ”har hört om Jesus…” och detta gör att hon får ny kraft och ny energi att göra ett försök till. Kvinnan som har förlorat allt lever i ett hopp som ger henne kraft. Och detta hopp är en så viktig beståndsdel i vår kristna tro.

För tre veckor sedan åkte en del av oss pastorskandidater på retreat. Denna retreat bjuder på en blandning av frustration över att åka iväg och vara tyst när man har som mest i studierna, samtidigt som det ger ett skönt avbrott i den stress som studierna ger. Och retreaten var i år ett välbehövligt avbrott för mig personligen. Jag behövde påminna mig själv om vad hopp är.

Under retreaten fick jag ”höra” om Jesus. Precis som kvinnan i Markus 5 fick jag höra talas om Jesus igen och ur detta tändes ett hopp som gav kraft och energi till tron. Jag upplevde hur viktigt det är att hålla hoppet i tron levande, brinnande. För hoppet ger tron energi och liv. Hoppet fyller tron med den där bubblande nykära känslan som är så fantastiskt god. Och under retreaten upplevde jag vikten av att påminna mig själv om vad detta hopp är.

Vi fick av våra retreatledare en bön som är skriven av Ignatius av Loyola. Det är en överlåtelsebön som handlar om att ge sig till Jesus och det är något som har fungerat i efterhand för att hålla mitt hopp levande. Jag förstår att denna bön inte fungerar för alla. Men jag tror att det är viktigt att hitta de där små sakerna som tänder hopp i vår tro och vardag. Om det är att läsa en text, sjunga en sång eller göra något för en annan människa spelar ingen roll, bara det funkar för dig. Att då och då be en bön med överlåtelse till Jesus hjälper mig att leva i hoppet. Vad hjälper dig?

Take, Lord, and receive all my liberty,
my memory, my understanding,
and my entire will,
All I have and call my own.

You have given all to me.
To you, Lord, I return it.

Everything is yours; do with it what you will.
Give me only your love and your grace,
that is enough for me.

– – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor.

Att få sitta vid Sykars brunn

FFässberg Norrhall, Maria 2rån pastorskandidaten och gästbloggaren Maria Fässberg Norrhall.

Det är förmiddag och jag tar tåget från Göteborgs Central, men idag skall jag inte till Stockholm och THS utan till en ort ett par timmars tåg- och bussresa bort. Jag är nämligen på väg att träffa min andliga vägledare.

När man läser till pastor har man under studietiden en mentor som är pastor i Equmeniakyrkan och som man träffar regelbundet. Under ett av åren kan vi dock byta ut det mot andlig vägledning istället, och eftersom jag tidigare haft en andlig vägledare och visste hur bra det var, så tog jag nu chansen när det erbjöds. Till skillnad från våra mentorer kan en vägledare gärna vara en person från ett annat samfund, och min vägledare är därför en präst i Svenska kyrkan.

Man skulle kunna säga att andlig vägledning är ett slags andlig friskvård. Syftet är att jag skall få hjälp att fördjupa min relation till Gud. Själavård kan innehålla andlig vägledning, men är inte riktigt samma sak eftersom själavård också ofta utgår från något slags problem. I andlig vägledning utgår man istället oftast från en bibeltext som man får be och meditera över. Sedan får man samtala med sin vägledare kring vad som väcktes i en när man läste texten. Vad tror jag att Gud vill visa mig? Är det en berättande text (ofta är det en från evangelierna) så försöker man att leva sig in i berättelsen. Vem är jag här? Står jag nära eller långt från Jesus? Säger han något till mig? Är det någon del av texten som känns svårare eller lättare att fundera över?

Jag träffar min vägledare ungefär var sjätte vecka. Ett par veckor innan vi ses skickar hon ett SMS med en bibeltext till mig som jag läser och funderar kring. Har jag tid försöker jag under de här veckorna att vid något tillfälle också sätta mig en längre stund i bön över texten, men ofta blir det flera kortare stunder istället.

Fässberg Norrhall, MariaDen här gången har jag fått texten om när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn och just den berättelsen har jag som tavla alldeles jämte min säng. Därför har det istället blivit flera morgnar då jag bara legat kvar i sängen och tittat på min tavla och fört samtal med Jesus.

Jag har också blivit uppmuntrad att varje kväll fundera igenom min dag och ställa frågor som: Vad har känts livgivande idag? Vad har fört mig närmare Gud? Vad vill jag tacka Gud för? Vad har inte blivit så bra? Har det varit tillfällen där jag upplevt motstånd? Vad behöver jag be Gud och kanske någon annan om förlåtelse för? Vilka val vill jag göra inför morgondagen?

Efter bönen som ofta inte tar mer än några minuter så skriver jag ner några rader i en blå liten anteckningsbok som jag sen tar med till min vägledare. Denna reflektion över dagen är ett jättebra sätt att få syn på rörelserna i livet. Det är fascinerande när man går tillbaka och läser dessa ofta ganska korta rader. De avslöjar så mycket om livet och de mönster som finns där, men som man inte alltid ser när man är mitt i allting.

Jag brukar träffa min vägledare i kyrkan där hon jobbar och jag brukar då först ta en timme i stillhet och meditation över den text jag fått och därefter har vi ungefär en timmes samtal. Samtalet rör sig kring vad jag fått syn på när jag mediterade över texten.

Efteråt åker jag hem full av tankar och funderingar och även dessa åker ner i min lilla blåa bok.
Det är en stor förmån att det finns en annan människa som slår följe med mig en bit på vägen, som inte talar om exakt vad jag skall tro och tänka, men som utmanar mig lite och hjälper mig att få syn på saker jag inte riktigt tänkt på. Som hjälper mig att också se Gud på ställen där jag hittills kanske inte riktigt förstått att han finns…

– – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor.

Fotot på Maria är taget av Maja Floberg.

Mitt liv och min kallelse

Holmsten, TommyFrån pastorskandidaten och gästbloggaren Tommy Holmsten.

Livspusslet vi alla bygger har olika motiv. Motivet kan också förändras under tiden vi bygger det. Det har olika många bitar och storleken kan variera, men det är vårt eget. Nyanserna i motivet kan påminna om andras, vänners pussel kan till en del likna vårt. Till att börja med fick jag hjälp av mina föräldrar som la bitarna åt mig, sen har vänner varit med och byggt. Några bitar har lagts av människor jag inte känner, men i det stora hela har jag valt vilka bitar och i vilken ordning de skall läggas. Men vad gör man när ens ögon öppnas och man inser att det är fel pussel man håller på att bygga?

Jag hade lagt ett förhållandevis stort pussel. Efter skolan har jag jobbat inom fler än tio olika yrken, bott på femton olika platser, levt ett ganska vilt liv där brudar, bärs och bilåkning till olika fester stått i centrum från 14 till 29 års ålder. Nu är det inte så konstigt då jag är ”indian”, uppvuxen i Ekshärad i norra Värmland. Indian är ett smeknamn som kommit ur endera av följande historier. Den första vill hävda att det var vanligt med ”exäringar” (alltså personer från Ekshärad) som jobbade utan arbetsskjorta i Hagfors järnverk och därför blev kallade indianer. Den andra har faktiskt kyrklig förankring. Kyrkoherden Gunnar Lindberg hade då jag var liten ett samarbete eller utbyte med en indianstam i USA, detta skulle ha lett till att ”exäringar” kom att kallas indianer. Jag vill tro på den andra berättelsen.

Jag har varit en orolig sökare hela mitt liv, utöver arbete och fritid har jag ofta funderat på existentiella frågor. Min fru träffade jag som 30-åring på en midsommarfest, det var kärlek vid första ögonkastet. Vi har två barn och bor efter en ca tio år lång ”landsflykt” i Stockholm numera i Kil hemma i kära Värmland. Min frus livspussel började sakta förändras när vår son ville börja på scout. Sannerudskyrkan (numera en del av Equmeniakyrkan) hade brist på ledare och min fru ställde upp. Efter en period på drygt sex år, då hon även hann med två Alphakurser gick hon med i församlingen. Jag var likt Saul negativ till denna förändring och var många gånger sarkastisk och taskig när hon och hennes väninna gick på gudstjänst eller andra aktiviteter. Men likheterna med Saul tog inte slut där.

Sommaren 2011 satte min fru och framförallt hennes väninna igång en kampanj där de försökte övertala mig att gå en Alphakurs (grundkurs i kristen tro). Till slut stod jag inte ut med tjatet, så jag sa till Eva (väninnan) att jag skall gå den där kursen för din skull, så att du slutar tjata. När jag gick på första föreläsningen hade jag med mig frågor för att ställa ledarna (Eva var en av dem) mot väggen. Så här i efterhand kommer jag bara ihåg en: hur förklarar ni dinosaurierna?

Holmsten, Tommy 2Ganska snabbt blev det intressant. Jag lånade böcker med kristna budskap på biblioteket, och det var när jag satt hemma i vardagsrummet i slutet av oktober och läste C. S. Lewis bok Kan man vara kristen? som jag likt Saul drabbades. Jag läste ett stycke som handlade om den moraliska lag vi bär inom oss. Först förstod jag inte vad jag läst och läste samma stycke på nytt. När jag kom till slutet var det som om jag drabbades av feberfrossa och en klarsynthet jag aldrig tidigare känt. Jag visste ända in i själen att Jesus var sann och kände hans närvaro i rummet.

Från denna stund var jag som i trans, kärleken gjorde ont och var starkare än jag någon gång tidigare känt. Nu var det dags att börja lägga det nya pusslet. Den första januari 2012 gick jag med i Sannerudskyrkan och drygt ett och ett halvt år senare gick jag för första gången in genom dörrarna på THS. I väntan på första föreläsningen kände jag mig som en 7-åring första dagen i skolan, otroligt liten och skraj trots mina 49 år. Kallelsen att börja på pastorsutbildningen hade växt sig stark under våren. Det som började med en IT-utbildning på Karlstad Universitet, slutade i en dröm på THS. Jag hade inte vågat tro fullt ut när jag sökte till högskolestudierna, men när jag skulle bestämma mig fanns bara pastorsutbildningen kvar, de andra alternativen hade bleknat och försvunnit.

Holmsten, Tommy 3

Min högsta önskan och mitt ständiga böneämne är att fler sekulariserade svenskar skall få uppleva Jesus Kristus på samma sätt som jag fått. Det finns mycket att göra för oss pastorskandidater och ni som funderar på en pastorsutbildning. Vi har en ocean med människosjälar att fiska ur och vi har den störste och bäste fiskaren till vår hjälp, den heliga Anden. Jesus behöver oss som lärjungar lika mycket som han behövde Ansgar för knappt 1200 år sen. Då var det vikingar och nordbor, nu är det sekulariserade svenskar, nysvenskar, ja alla de som söker efter en andlighet som håller i evigheters evighet. Vår uppgift är att hjälpa människor hitta vår Skapare, och kan jag hjälpa en människa, så har min kallelse och gärning varit värt allt i mitt liv här på jorden.

– – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor.

En samlingsplats för de som är intresserade av kallelsen till pastor.