Slöjdpastor?

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Maja Floberg.

”Hej! Vad kul att se dig här, ska du läsa mänskliga rättigheter eller?” Det var den första frågan jag fick när jag började på THS. ”Nej jag ska faktiskt läsa teologi”, svarade jag glatt och vi fortsatte prata om vad vi alla skulle läsa och vad vi gjort sedan sist vi sågs. Glada och förväntansfulla inför vad vi hade framför oss, men inom mig spred sig en vag känsla av att jag kanske ändå inte var på rätt plats. Den där ansökan jag skickat in några veckor tidigare om att bli pastorskandidat kanske jag skulle dra tillbaka, uppenbarligen borde jag ju sökt till programmet i Mänskliga rättigheter istället?!

”Vad har du gjort innan du började här?” Det var inte första, men kanske andra frågan jag fick när jag började en ny utbildning i höst. En kort stund stelnade jag till inom mig, vad skulle jag svara? Om jag sa hela sanningen, vilken reaktion skulle jag mötas av? Min inre röst samlade sig och sa till mig: ”Nu skärper du dig, klart du skall vara ärlig, det blir bara konstigt att dra ut på det.” Så jag svarade, efter någon millisekunds väntan, med självsäker röst: ”Jag har läst teologi i tre år, jag skall bli pastor. Vad har du gjort?”

I höstas tog jag nämligen paus i pastorsstudierna och började läsa en annan utbildning.

”Här är jag med tjejerna i min slöjd-klass, Anna, Susanne och Maya!”

Hur skall egentligen vägen till pastor se ut? Är den spikrak för alla eller kan den vara lite krokig ibland? Och vad innebär det egentligen att vara kallad? Kan en bara vara kallad till diakon/pastor?

Jag var inte antagen som pastorskandidat när jag började på THS och i början tvivlade jag på min kallelse. Det var en lättnad när jag fick den inre kallelsen bekräftad av antagningsnämnden. Då vågade jag lita på att det verkligen var pastor jag skulle bli.

Innan jag sökte till THS hade jag funderat på att utbilda mig inom slöjd. Den tanken släppte aldrig taget om mig, så min första vår i Stockholm sökte jag Ledarskap i Slöjd och Kulturhantverk, en kandidatutbildning på Göteborgs universitet. Jag sökte bara för att se om jag skulle komma in, pastor var ju min kallelse.

Att läsa på THS var fantastiskt roligt och intressant, men ibland också jobbigt. Ändå sökte jag slöjdutbildningen även andra våren på THS.

I våras, under mitt tredje år på pastorsutbildningen, sökte jag åter slöjdutbildningen, funderade mycket och bad. Till slut bestämde jag mig för att om jag nu kom in för tredje året i rad så skulle jag börja. Och det gjorde jag! Så i somras flyttade jag från Stockholm till Göteborg och började min nya utbildning.

När jag första dagen fick frågan om vad jag gjort tidigare flög olika alternativ genom mitt huvud på hur jag på smidigast sätt skulle kunna undvika att säga att jag läst till pastor i flera år. Jag ville undvika att med en gång få stämpeln som ”den konstiga kristna tjejen med sekt-vibbar”. Kunde jag säga att jag pluggat tidigare utan att säga vad? Kunde jag säga att jag läst teologi, men utelämna att jag skall bli pastor? Jag vet inte exakt varför jag fick för mig att mina klasskompisar skulle få bilden av mig som ”den konstiga kristna tjejen med sekt-vibbar” bara av att jag sa att jag skulle bli pastor. Men till slut berättade jag alltså att jag har studieuppehåll från en pastorsutbildning. Det var lite läskigt att säga det, men då, liksom alla gånger jag berättat det för olika kurskamrater har reaktionen varit något i stil med ”Jaha, vad spännande!” Det har stärkt mig i att våga vara öppen med min tro, något jag inte alltid vågat vara. Nu har jag fått se att det inte måste innebära att människor får konstiga fördomar om mig när jag berättar att jag skall bli pastor.

Innan jag började här i Göteborg tänkte jag att jag nog bara skulle läsa ett år på slöjdutbildningen, CSN-bidraget räcker ju inte för evigt och jag är väldigt sugen på att komma ut i tjänst! Men jag hade nog inte gått mer än någon timme första dagen på min nya utbildning innan jag kände att jag vill läsa alla tre åren, pengarna får jag försöka lösa på annat sätt än genom CSN. Nu har jag läst på Ledarskap i Slöjd och Kulturhantverk i lite drygt tre månader och jag känner mig övertygad om att denna (som jag själv kallar det) ”pausunderhållning” med slöjd också är en del av min kallelse. Vi får se hur många år jag stannar här. För några veckor sedan var jag i Umeå på Equmenias utbildning ”Växa som ledare” och då pratade Carin Dernulf om att hon hört någon som menade att ”entusiasm” betyder ”Gud i dig”. Där vi finner vår entusiasm och glädje, där finns våra gåvor och de är vi kallade att använda. Carin sa också att vi, var och en, har vår egen väg med Gud. Försök därför inte gå någon annans väg. Vägen till pastor kan för vissa vara att läsa fyra år i sträck på pastorsutbildningen på THS, men för mig är vägen lite krokig, via några år på en utbildning i slöjd, men det är fortfarande min väg!

Vill ni ha besök?

I den berömda monologen om pastor Jansson spelar Hans Alfredsson en klockare som inleder med orden: ”Varför kommer ni inte när jag ringer för?” Vi skulle kunna vända på orden och fråga: ”Varför ringer ni inte när vi vill komma?”

 

Den 11 mars 2018 är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen. Många har redan hört av sig och vi har bokat in ett 30-tal besök. Men fler församlingar får gärna höra av sig och fråga efter besök. Vi tar inget arvode när vi kommer. Och besöken kan även ske någon annan söndag än den 11 mars.

Vi som är villiga att komma är pastors- och diakonkandidater, lärare, rektorer och personal på skolorna samt ledamöter i antagningsnämnden. När det gäller pastorskandidaterna predikar de gärna. Så är det även med flera av diakonkandidaterna, men några av dem kanske känner att det räcker med ett vittnesbörd eller en hälsning från skolan. Flera av oss som gärna kommer är beredda att berätta lite mer om utbildningarna vid kyrkkaffet och svara på eventuella frågor.

 

Det här är även ett viktigt tillfälle att aktualisera kallelsen till diakon och pastor. Två veckor efter bön- och offerdagen är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Datumen är 16-17 mars.

 

Vi brukar säga att diakon- och pastorskandidaterna helst inte ska medverka i sina egna hemförsamlingar eller församlingar där de varit medlemmar. Det är en viktig del av utbildningen att få se nya församlingar som man inte haft kontakt med tidigare. Gärna i en annan geografisk del av Sverige, med ett annat fromhetsmönster och i en annan storlek än den egna hemförsamlingen.

 

Ni behöver alltså inte betala något arvode utan endast reseersättning. Är resan lång kan gästen också behöva någonstans att sova över.

 

Vi kan inte lova att vi kan ordna något besök, men vi ska göra vad vi kan, och ju förr ni hör av er desto större chans är det att vi kan komma. Ni bokar oss genom att maila till mig, Rune W Dahlén, på e-postadress rune.w.dahlen@ths.se. Och berätta då gärna vilken typ av besök ni vill ha. Önskar ni predikan eller information eller både och?

 

I första hand prioriterar vi besök i de församlingar som inte hade besök förra läsåret, alltså vårvintern 2017. Församlingar som har pastorer eller diakoner i vägledningsåret har mindre chans att få någon. Helst vill vi komma till församlingar som inte fått besök på många år.

 

Förra läsåret slog vi rekord för tredje året i rad. 121 församlingar fick besök. Det vill säga nästan var femte församling i Equmeniakyrkan. Så många blir det kanske inte i år, men en hög målsättning är aldrig fel.

Vad händer när traditioner möts?

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Gustav Gillsjö.

Det är höstens första gudstjänst på THS, kapellet är fullt. Andakter och gudstjänster på THS erbjuds som ett dagligt centrum på skolan, ett nav som resten av skoldagen kan få präglas av. Självklart är det ett tillfälle för övning och utveckling av oss som predikanter och gudstjänstledare, men ännu viktigare en plats där våra liv får synkroniseras närmare det som vi är skapade till – människor som tillber vår helige Fader.

På THS läser representanter för många olika traditioner i Kristi kropp jämsides. Blivande präster och pastorer inom Equmeniakyrkan, Pingst, Ortodoxa kyrkan och Svenska kyrkan läser tillsammans, äter tillsammans och tillber tillsammans. Det sistnämnda gav mig, denna höstens första gudstjänst, en vacker vy, en himmelsk vy. Det som slog mig var hur de olika traditionerna fick färga gudstjänsten, hur vi hjälpte varandra att se på det heliga med varandras ögon. Någon reser sig under psalmen Guds Lamm i vördnad inför Jesu offer, en annan sträcker sina händer mot himlen under lovsången för att hylla Jesus, kungars Kung. Någon gör korstecknet efter att ha tagit emot nattvarden, en annan tänder ett ljus för att symbolisera ett böneämne denne bär på. Någon sjunger med hjärtats lust när sången finns med i psalmboken, en annan när nyare sånger sjungs från det utdelade lösbladet. Men det är till samma kors vi vänder oss, det är samme Herre vi tillber.

I Uppenbarelseboken får Johannes i sin profetia berätta för oss om hur den upprättade skapelsen, Guds rike, ser ut.

Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.” (Upp 7:9-10)

Även om inte Johannes ens nämner det ingår naturligtvis även alla kyrkofamiljer i denna bilden. I den himmelska gudstjänsten kommer alla Jesu lärjungar, oberoende av kyrkofamilj, stå inför tronen och hylla Kungen på tronen. Vi är inte där än, men vi får ibland små glimtar av hur det kommer vara.

Sommarpastor bland raukar och gutar

Från pastorskandida-ten och gästbloggaren Hampus Flyman.

I somras fick jag höra mycket av gotlänningarnas härliga dialekt. Jag hade världens bästa sommarjobb och fick förmånen att vara sommarpastor på Snäckan, en sommargård vid Klintehamn på Gotland. Jag var anställd av Equmeniakyrkan Västra Gotland, en liten men god landsbygdsförsamling med en härlig glöd. Jag bodde på gården under sju veckor. Under den tiden fick jag vara med om många fina möten med människor, jag fick växa i mina gåvor och fick många fina och nyttiga erfarenheter att bära med mig.

Min sommarpastorstjänst rivstartade med två veckors konfaläger där jag tillsammans med två pastorer från ön ansvarade för undervisning och andakter. Det var två intensiva och roliga veckor. Det var en härlig stämning bland deltagarna och det kändes som att de flesta trivdes riktigt bra. Jag fick inte bara lära ut genom undervisning och andakter utan fick också lära mig en hel del i mötet med både konfirmanderna och de andra ledarna. Lägret avslutades på ett fint sätt med familj, släkt och vänner som kom till fest, dop och dopbekräftelse på lördagskvällen och avslutningsgudstjänst och middag på söndagen.

Efter lägret förvandlades gården till en camping med flera semestrande gäster. På söndagskvällarna firade församlingen sina gudstjänster på gården. Här var det oftast min uppgift att predika. Tidigare hade jag mest predikat någon gång ibland. Innan hade jag bävat lite inför att predika flera söndagar i rad, tänkt att jag skulle få slut på bra saker att säga. Men under sommaren kunde jag känna att Anden ledde och orden kom till mig. Känslan var att det landade i god jord och fick betyda något.

På måndagskvällarna stod det ”Volleyboll och våfflor” på programmet. Då spelades beachvolley med ungdomarna på gårdens två fina beachvolleybollplaner. En inte allt för jobbig uppgift för mig som älskar både volleyboll och våfflor!

Det arrangerades även olika programkvällar, ofta med olika musikinslag. Här hade jag som uppgift att vara mötesledare och leda andakter. På onsdagskvällarna var vi på Gustavs sommargård, en annan av Equmeniakyrkans gårdar, som ligger ca 1 mil söder om Klintehamn, och på fredagskvällarna var det på Snäckan. En av sommarens många höjdpunkter var när Samuel Ljungbladh var på besök och fyllde mötestältet till den grad att bakre långsidan fick öppnas upp så att fler bänkar kunde sättas upp.

Jag fick också vara med om Gotlandskonferensen som pågick under en helg, fredag-söndag. Det är en ekumenisk satsning som frikyrkorna på Gotland gör tillsammans för att göra Jesus känd och trodd. Duktiga talare och musiker hade kallats för att göra helgen så bra som möjligt. Det var en härlig helg fylld med gudstjänster, seminarier, konsert, barnmöten, god mat, gemenskap, bön och förbön, beachvolleybollturnering, fördjupning m.m.

Jag fick även hålla i en andakt på ett äldreboende vilket var en ny erfarenhet för mig. Men det blev en fin stund med några tanter. Jag fick hjälp av en kvinna i församlingen som hade med sig gitarren och ledde några sånger, jag delade ett bibelord och några tankar och ledde i bön. Och så blev det så klart det obligatoriska fikat med bullar och kakor. Trots att några av tanterna var ganska trötta så kändes det som att det betydde något.

Jag var också med på ett scoutläger med ett stort gäng scouter från några olika kårer på Gotland. Jag ansvarade för bibelstunder på mornarna. Jag bjöd upp några scouter att vara med och gestalta olika bibelberättelser som jag sedan delade några tankar om. Det var väldigt fint att se deras glädje och engagemang.

Utöver de pastorala grejerna så hade jag även lite praktiskt arbete på gården. Förutom mig så var ytterligare 5 personer anställda. De jobbade i köket och receptionen och höll i själva café- och campingverksamheten. Min tjänst var upplagd på ett bra sätt där de pastorala delarna fick komma i första hand. Så jag kände att jag kunde lägga den tid jag behövde på förberedelser inför predikningar och andakter. Men om jag fick tid över så kunde jag klippa gräs och sopa minigolfbanor för att hålla snyggt på gården och fylla ut till heltid.

Tisdagarna var min lediga dag. Då passade jag på att njuta av sommaren på Gotland genom att åka runt och besöka några av alla fantastiskt vackra platser som finns där. Det var helt enkelt en bra plats för ett bra sommarjobb som fick betyda mycket både för mig och några av de människor jag mötte.

 

 

PS Gute är det gotländska namnet på en gotlänning.  DS

Jonas Eveborn har börjat som kaplan på THS

Från och med detta läsår har Equmeniakyrkan en kaplan anställd på Teologiska högskolan, Stockholm (THS). Frågan har diskuterats i flera år och när studenterna började sin hösttermin i slutet på augusti började också Jonas Eveborn sin tjänst som kaplan på 25 procent.

Jonas ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan 2005 och tog initiativet till att bilda Immanuel 153 i Stockholm, där han arbetade i 4½ år. Sedan dess har han varit pastor och föreståndare i Linköpings Missionskyrka i 7½ år. Han har efterträtt Peter Halldorf som föreståndare för Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby, med Liselotte J Andersson som vice föreståndare. Men den tjänsten är inte på heltid, och därför fanns det också utrymme när Equmeniakyrkan ville anställa honom som kaplan på THS.

Jonas kommer att bo kvar i Linköping tillsammans med sin fru Christina och barnen Isak och Judit. Han är också mycket angelägen om att ha ett fortsatt ideellt engagemang i Linköpings Missionsförsamling och menar att den lokala församlingen är grunden för allt kristet arbete.

De tre saker som Jonas särskilt vill prioritera som kaplan är följande:

1) Vara ett stöd för Equmeniakyrkans pastorskandidater under deras utbildning.
2) Finnas med i gudstjänst-, andakts- och bönelivet på skolan.
3) Påminna om kärleken till den lokala församlingen, därifrån man kommer som pastorskandidat och dit man är på väg som pastor.

Konkret innebär tjänsten att Jonas kommer att finnas tillgänglig på THS för samtal framför allt på tisdagar. Men också finnas med i arbetet med retreater och med att samtala om kallelse till exempel på olika konferenser.

Det har länge funnits ett behov av att kunna hänvisa studenterna till en kaplan på THS. Inte så sällan uppstår frågor som man i första hand inte vill samtala med sina lärare om, utan med någon som inte sätter betyg eller sitter i antagningsnämnden. Även Svenska kyrkan har en kaplan på skolan, och från och med i år även Ortodoxa kyrkan. Eftersom flera studenter från Pingströrelsen nu går på skolan finns också en pingstpastor som kontaktperson och kaplan.

Rune W Dahlén

Dagboksanteckningar

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Ida Tonnvik.

Dagboksanteckningar 4 september 2017.

Kära dagbok. Och kära Gud, det är jag igen. Nu var det några dagar sen jag skrev sist, men det händer så mycket nytt nu att jag knappt kommer ihåg att skriva ner det. Jag ska jobba på en ökad frekvens framöver.

Hur som helst: Idag var det första dagen på min andra vecka i Stockholm, och än så länge är jag besviken. Huvudstaden är visserligen vacker, men det måste vara en nationell missuppfattning om att det regnar mer på västkusten än det gör här. Min veckolånga erfarenhet är att det alltid regnar mer i Stockholm än i Göteborg. Och dessutom är kollektivtrafiken omöjlig att förstå sig på, det är rulltrappor överallt, tåg åt alla håll och det finns en märklig struktur när man går av och på spårvagnen. Jag menar tunnelbanan. Eller säger man tuben? Jag är så förvirrad.

Första dagen på andra veckan på pastorsutbildningen på THS, och det är lite som att börja högstadiet igen. Fast tvärtom kanske, för när jag sätter mig längst bak och tuggar tuggummi, då sitter de coola personerna längst fram och räcker upp handen. När jag kommer för sent till lektionen så verkar ingen ens lägga märke till det, utan fortsätter lyssna uppmärksamt på föreläsaren. När jag förväntar mig en tydlig åldershierarki i matsalen, så kommer fyrorna och säger att vi ska sitta alla tillsammans. Och de där alldeles för dyra blocken jag köpte på NK förra veckan var ju totalt onödiga, här antecknar man tydligen på datorn istället. Som högstadiet, fast tvärt om. Det är till och med roligt att gå till skolan nu!

På fikarasten klockan halv tio idag startade vi en kaffeklubb. Den heter ”Tuffa teologer”, men kallas naturligtvis bara TT, och jag måste erkänna att vi är mycket nöjda med namnet. Där ska vi diskutera Augustinus bekännelser, filioqueproblemet, nattvardens innebörd och andra djupa teologiska saker. Vi bestämde att ”Tuffa teologer” ska finnas kvar för evigt, eftersom vi antar att också pensionerade pastorer behöver dricka kaffe och prata av sig ibland. Om att det var bättre förr, eller vad nu pensionerade pastorer pratar om.

Första dagen på andra veckan, och jag är glad att vara här. Men ändå, Gud, så undrar jag ibland om jag verkligen kommer att klara av det. Att bo i Stockholm där allt är så stort och svårt att förstå sig på. Att läsa alla hundra böcker om teologi och kyrkohistoria. Att hitta sammanhang, en församling, nya vänner. Att växa in i den där pastorsrollen som jag längtar efter. Ibland, Gud, känner jag mig så liten. Så liten att jag mest av allt behöver blunda hos dig en stund, men istället försöker gömma mig bakom bilden av en tuff teolog.

Men du ser ju allt det där. Och när jag kom hem efter skolan idag låg det ett vykort i min brevlåda, det föreställde en liten gris som hade glittriga vingar. På baksidan hade någon skrivit:

”Såhär i hösttider
och flyttider
och pluggtider
och inre strider
och nya individer.

Kom ihåg då att du är en flygande liten gris som Gud håller i sin hand.
Och då är ingenting omöjligt.”

Tack Gud, för att du ser min litenhet. Tack för att du lyssnar på mitt svammel om ”Tuffa teologer”, Augustinus bekännelser och det här med att gå på högstadiet igen. Tack för att du svarar på de mest oväntade sätt. Mitt i allt detta nya ska jag göra allt för att inte glömma bort att jag är en flygande liten gris med glittervingar som du håller i din hand. Och att ingenting är omöjligt då, inte ens kollektivtrafiken i Stockholm.

Godnatt Gud, vi hörs imorgon igen!

Värmland – nu kommer vi!

Värmland – nu kommer vi!

Denna vecka åker ett 30-tal pastorskandidater till Vägsjöfors i Värmland. Varje höst gör vi en sådan här resa till olika delar av landet. Syftet är att stärka gemenskapen med varandra och med Gud och med en av Equmeniakyrkans regioner.

Imorgon torsdag åker vi med buss från THS klockan 7 på morgonen. På vägen mot Vägsjöfors stannar vi till på tre platser som har anknytning till väckelsen. Först i Riseberga missionshus som är det äldsta bevarade missionshuset i Sverige. Sedan Karlskoga folkhögskola där vi äter lunch, får veta mer om skolan men också tittar på skolhuset som Mor i Vall en gång uppförde. Och till sist stannar vi till i Skåre där vi besöker dels Skårekyrkan och dagens församling, dels Bolziushemmet där helbrägdagöraren F A Bolzius bad för sjuka.

På Vägsjöfors möter vi regionala kyrkoledaren Helen Friberg och de övriga regionsanställda på fredag förmiddag. Och på lördag förmiddag kommer P O Sveder Renklint och berättar om sitt liv som pastor i glädje och sorg, med- och motgång. På fredag kväll blir det en rejäl presentationsrunda i gruppen och på lördag kväll har vi nattvardsgudstjänst och bönegrupper.

Söndag förmiddag avslutas helgen med att pastorskandidaterna medverkar i gudstjänster i Ekshärad, Bjälverud, Sunne, Västra Ämtervik, Gräsmark och Torsby. Välkommen du som har möjlighet att komma på någon av dessa gudstjänster!


Så här såg det ut när pastorskandidaterna var på Gotland förra hösten.

Vi är på Hönökonferensen

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Denna vecka pågår två viktiga arrangemang på var sin ö, och i båda är Equmeniakyrkan med. Hönökonferensen på Västkusten och Almedalsveckan på Gotland. Det finns ingen anledning att sätta dem emot varandra trots att de är väldigt olika till sin karaktär. Några få har möjlighet att åka emellan och vara med lite på båda ställena, men de flesta andra har inte den möjligheten.

En tradition sedan decennier tillbaka är att Hönö missionsförsamling bjuder de som läser till pastor i Missionsförbundet/Missionskyrkan och numera Equmeniakyrkan. Två måltider om dagen i mattältet och en säng i en skolsal är erbjudandet. Hundratals pastorskandidater har genom åren använt sig av den möjligheten med stor tacksamhet. Och eftersom Almedalsveckan är dyr och Hönökonferensen gratis är valet nog rätt enkelt för de flesta fattiga studenter på THS. Jag vet att åtminstone ett 25-tal pastorskandidater finns på Hönö minst en dag denna sommarkonferens, alltså nästan hälften av Equmeniakyrkans pastorskandidater.

Unni Jonsson har gjort bilder som visas på skärmar i Hönötältet före varje möte.

Equmeniakyrkan är oerhört tacksamma till Hönö missionsförsamling för den enorma arbetsinsats det innebär att år efter år arrangera Hönökonferensen. Och som kontaktlärare för pastorskandidaterna är jag väldigt tacksam för generositeten mot de blivande pastorerna. Att kombinera vinterns tysta retreat med läsårets utmanande akademiska kurser och sommarens trosvissa Hönökonferens är en väldigt bra mix.

Jag uppmanar alla er pastorskandidater på Hönö att ta till er av den goda undervisningen och de intressanta seminarierna. Men också att själva ställa upp som förebedjare och samtalspersoner i anslutning till mötena. Det är ovärderliga ”övningstillfällen” i skarpt läge inför framtida församlingstjänst.

Vi är också glada över att fyra pastorer i vägledningsåret medverkar på årets Hönökonferens. Carin Dernulf som talare, Maria Hammar och David Lund som ungdomskoordinatorer och ansvariga för förbönen vid ungdomsmötena, samt Annie Kirk som tolk vid onsdagskvällens möte.

I år kommer min kollega Linnéa Lidskog att finnas till hands på onsdag och torsdag för enskilda samtal om kallelse och tjänst . Linnéa har på deltid arbetat ett år som kontaktperson för pastorskandidaterna och från och med hösten är hon på halvtid handläggare för vägledningsåret och finns med på pastorskandidaternas samlingar och som rekryterare av nya medarbetare.

Även biträdande kyrkoledare Olle Alkholm erbjuder samtal, men på torsdag och fredag. Ett av hans ansvarsområden är just utbildningsfrågor och han har mångårig erfarenhet från bland annat antagningsnämnden.

Ta vara på möjligheten, du som emellanåt går med funderingar på om Gud kallat dig till pastor eller diakon i Equmeniakyrkan. Ibland är det gott att få samtala om sin egen upplevelse av kallelsen med någon som har erfarenhet av hur olika kallelser kan se ut. Och du som är alldeles trygg i att Gud kallat dig – boka in ett samtal för att höra hur du kan gå vidare i antagning, utbildning och ordination.

I konferensens kvällsmöte på onsdag klockan 19.00 blir det en speciell inbjudan till alla diakon- pastors- och prästkandidater, alla volontärer, teamare och ungdomsledare,  alla som ska läsa någon bibelskola i höst och alla som läser till församlingspedagoger, församlingsmusiker och liknande samt alla som inom de närmaste månaderna ska ut som missionärer, missionsarbetare och volontärer. Ni ska få komma fram i slutet av mötet för att få förbön. Linnéa Lidskog leder denna förbönsakt i år, och vi vet att många upplever den som en av konferensens verkliga höjdpunkter.

I en andra inbjudan kommer de att få förbön som önskar klarhet i sin kallelse och visshet om vad Gud vill med deras liv. Och då gäller det inte bara församlingsarbete som ett yrke, utan över huvud taget vad Gud har för plan med den enskilde. Många brukar söka förbön vid dessa tillfällen, och jag som sitter i antagningsnämnden och läser alla kallelseberättelser vet att det är många som räknar onsdagskvällens Hönömöte som en avgörande och helig stund i deras liv.

Efter mötet kommer pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan att sälja tidningen Årsringar utanför tältet. Tidningen handlar om kallelsen och om att vara en Jesu lärjunge. Den kostar 50 kr och hela den summan används för att göra det möjligt för pastorskandidaterna att åka på en retreat per år och att åka på en gemenskapsresa till en lägergård varje höst. Det går utmärkt att swisha för den som inte har kontanter.

Här är årets sommarpastorer

Att vara sommarpastor är något väldigt speciellt. Pastorskandidaterna får ibland den möjligheten, även om det tyvärr är alltför få församlingar som anställer sommarpastorer. Men oftast är det en väldigt fin möjlighet för både församlingen och pastorskandidaten.

 

Så här ser listan på årets sommarpastorer ut:

Arbrå: Moa Nilsson Forsén, vecka 26-31
Fristad: Anna-Karin Ryberg, juni och juli
Gotland: Hampus Flyman, vecka 25-28, 30-32
Hedesunda: Kerstin Rask Lind, vecka 28-31
Varberg: Karl Hylén, vecka 25-27 och 29-30
Vikarbygården: Tommy Holmsten, 12 juli – 2 aug
Vårgårda: Jonatan Forsling, vecka 26-31
Västerås: Maria Linder, vecka 25-31

Hälsa gärna på där de är och lyssna till dem.

Varje sommar brukar jag få små förtjusta kommentarer från sommarpastorerna. Så här skrev en av dem igår kväll: ”Alla pastorskandidater borde vara sommarpastorer. Varför har jag inte haft detta som sommarjobb varje sommar?”.

För precis 40 år sedan var jag själv sommarpastor i Mora. Jag gjorde flera hembesök hos äldre människor och fick faktiskt vänner för livet, ja, det vill säga deras liv för nu är de alla döda. Men i flera år skrev vi brev till varandra och ringde ibland. Några år senare var min fru och jag och hälsade på i bygden och träffade några av dessa gamla vänner.

Så en liten uppmaning är att fler församlingar ska fundera på att anställa en sommarpastor inför nästa år. En sommarpastor kan nå dem som är kvar hemma. Predika och leda möten, följa med på läger, skapa kontakter bland semestrande människor, ordna sommaraktiviteter för barn och unga, ta hand om andakter på sommarhem och institutioner, besöka äldre och sjuka mm. Det har visat sig vid ett par tillfällen att det också kan vara ett sätt att på lite sikt lösa en vakanssituation i församlingen.

Läs mer om att anställa en sommarpastor.

Rune W Dahlén

Foto: Övre bilden: Johanna Johansson. Undre bilden: ?

Präst för de som aldrig går i kyrkan

– Hej Samuel, det är Lasse!

Telefonsamtalet kom oväntat från en man som kommit några gånger till en kurs för sökare som vi hade i kyrkan där jag arbetade för några år sedan. Fortsättningen blev genast mer dramatisk när jag hörde den brustna rösten från den andra telefonluren.

– Jag vill bara säga att jag misslyckats, har börjat att dricka igen och nu har min kärleksrelation gått sönder. Jag kommer nog inte till kursen mer, men du ska veta att jag har en tro och även om jag inte går till kyrkan, så är du min präst också.

Lasse heter naturligtvis något annat. Han kan vara vem som helst men är ändå en högst verklig människa av kött och blod. En individ som behöver tröst, stöd och ledning för ett sprucket och komplicerat liv.

Att vara en pastor är inte bara ett yrke som innefattar själavård för församlingsmedlemmar, förrättningar, matrikeluppdatering och teologiskt genomtänkta monologer från predikstolen.
Pastorns uppdrag är också att vara ett av kyrkans redskap att återspegla Guds hjärta för alla människor som Gud har skapat, inte bara de som står i matrikeln utan de som finns i kyrkans nätverk och på den platsen där man arbetar.

Därför spelar det nog mindre roll om man kallas för präst, diakon, evangelist eller pastor. Eller om man jobbar i en stor eller liten kyrka i stan eller på landsbygden.

I kyrkorna behövs det ledare som inte enbart kan arbeta för de som redan är medlemmar, utan också kan vara utåtriktade och vill vara pastorer för de som aldrig går i kyrkan och berätta mer om hur ofantligt mycket de är älskade av Gud.

Blogginlägget är skrivet av Samuel Wångehag som är pastor i Sigtuna Baptistförsamling och går Equmeniakyrkans vägledningsår.

En samlingsplats för de som är intresserade av kallelsen till pastor.