Växtvärk

IMG_8074Från pastorskandidaten och gästbloggaren Jennie Lund.

För några veckor sedan gick en dröm jag haft i uppfyllelse, för första gången i livet äger jag nu en odlingslott. Nu är det fullt upp där, sommaren är i sin början och det är dags att odla och få ordning på allting. Det är spännande att se det växa!

Längtan och livet är lite som sommaren tänker jag. Så skört och så kraftfullt på samma gång. Växterna som spirar. Träden som slår ut. Gröna blad i björkarna och rosa blommor i syrenbuskarna. Allt är pampigt, vackert och starkt. Så härligt och kraftfullt men också lite skört.

IMG_7940

För ett litet frö som börjat gro behöver uppmärksamhet. Inte för lite och inte för mycket vatten. Inte för varmt eller kallt.  Det är lite som Karin Boye skriver att det gör ont när knoppar brister. Det där kraftfulla vackra som man vill rusa in i och spänner och töjer i kroppen kan samtidigt göra lite ont.

Visst gör det ont när knoppar brister
när längtan är stor
och stegen små
när du ropar inuti mig
sjunger högt
viskar lågt
då vet jag att det går
att du går
med mig Gud

Lund, Jennie 4Att följa längtan att bli pastor har inneburit delar av detta för mig. Både i teologistudier men även i att göra konkreta pastorsuppgifter. Att se vad jag kan och våga kasta mig ut i lite okända marker. Allt från att leda min första andakt till att möta olika synsätt i studier och samtal. Men ibland längtar jag efter ännu mer. Jag längtar efter att prata mer om Gud och mindre om olika trosinriktningar. Jag tror drömmen kan bli ännu större och verkligare. Den där drömmen som Du håller Gud.

Vad drömmer du om eller vad tror du Gud drömmer om för dig?
Det som Gud bär åt dig.

Ty jag är Herren, din Gud,
jag tar dig vid handen
och säger till dig:
Var inte rädd, jag hjälper dig.
(Jesaja 41:13)

Men vilka var dom?

Från Rune W Dahlén.

För ett par dagar sedan ordinerades tolv pastorer i  Equmeniakyrkans kyrkokonferens. Vilken fest det var! Jag var som vanligt fylld av olika känslor – stor tacksamhet i först hand, men också vemod eftersom jag under flera år varit deras kontaktlärare och delat glädjeämnen och bekymmer med dem.

Många har läst deras namn och många var med och såg dem i gudstjänsten, antingen på plats eller via länk.  Men vilka är de egentligen? Var kommer de ifrån och hur ser deras liv ut?

Här har jag försökt att kort sammanfatta något om var och en, och det finns även länkar till blogginlägg där de skrivit och där ni kan se deras foton. Jag skulle önska att du läser under bön för var och en av dem.

Ordination 2016

Ivani Ahlberg är född och uppväxt i Brasilien. Hon har en lärarutbildning, flera års psykologstudier samt två års teologistudier vid ett seminarium i São Paulo. Hon gifte sig med en svensk man och de flyttade till Sverige. Efter praktik i Uppsala Baptistförsamling blev hon pastorskandidat inom Baptistsamfundet och har nu läst på THS i fyra år. Under detta läsår är hon anställd på vikariat som pastor och föreståndare i Björksäterkyrkan i Bålsta, och söker ny tjänst inför hösten. Läs mer här!

Johanna Buller bodde som barn i Uppsala och Göteborg. Hon jobbade en sommar inom Svenska kyrkan och sedan som ungdomsledare i Saronförsamlingen i Göteborg. Efter ett år på bibelskola och arbete som bl a butiksbiträde och lärarvikarie läste hon på Johannelunds teologiska högskola i tre år och på ett college i Oxford i ett år. Sedan 2012 arbetar hon som barn- och ungdomspastor i Fiskebäcks missionsförsamling och parallellt med det har hon kompletterat sina studier med kurser vid THS. Läs mer här och här!

Linnea Dyne kommer från Göteborg och blev i tonåren med i Furulundskyrkan i Partille som är en samarbetskyrka mellan EFS och Svenska kyrkan. Hon har gått UMU:s lärjungaskola och en ledarutbildning på Helsjöns folkhögskola vars huvudman är Svenska kyrkan. I Furulundskyrkan har hon gjort praktik och varit anställd som församlingspedagog. Sina teologiska studier började hon på Göteborgs universitet och på THS har hon tagit en master i teologi. Under studietiden har hon varit sommarpastor i Västerås en sommar. Hon är nu anställd som pastor med ungdomsinriktning i Vidablickskyrkan i Norrköping. Läs mer här!

Johanna Fredrixon är uppväxt i Umeå. Hon kom med i ungdomsarbetet inom EFS men gick sedan över till Svenska kyrkan. Under besök i Taizé fördjupades hennes gudsrelation. 2008 började hon läsa teologi vid Umeå universitet med inriktning mot att bli präst. Men hon kunde inte riktigt dela församlingssynen i Svenska kyrkan och blev istället medlem i Hedlundakyrkan som är en del av Equmeniakyrkan. De teologiska studierna har hon kompletterat på THS parallellt med att hon sedan 2012 arbetat som pastor i Ingarps Missionskyrka. Hon är gift och har tre barn. Läs mer här!

Karin Fritzson kommer från Stockholm, eller närmare bestämt Trångsund. Hon konfirmerades i Svenska kyrkan och kom sedan med i ungdomsarbetet i en Pingstkyrka. På Södra Vätterbygdens folkhögskola läste hon bibellinjen och gjorde ett praktikår som ungdomsledare i Finspångs missionsförsamling. Hon läste sedan vidare på fritidsledarlinjen och den diakonala linjen på Lidingö folkhögskola innan hon ordinerades som diakon 1998. Därefter har hon arbetat som diakon i Norrtälje och i Abrahamsbergskyrkan. Hon har haft stort förtroende i Missionskyrkan som bl a ledamot i Sociala missionens styrelse, Församlingsrådet och Ansvarsnämnden samt som ordförande i Diakonernas riksförbunds styrelse. På THS har hon läst in en teol kand och söker nu pastorstjänst. Hon är gift med Arne som också är pastor. Läs mer här!

Johanna Johansson och hennes man började hösten 2008 att följa med sin dotter till Hökerums Missionskyrka under hennes konfirmationstid. På våren förstod hon hur viktig Jesus är och så småningom blev hon medlem i församlingen. Men redan innan hon blev medlem upplevde hon en kallelse att predika. Hon har jobbat på ett postorderföretag, men även som laboratorieingenjör efter att hon utbildat sig till kemiingenjör. Efter att ha gått distriktets lekmannautbildning började hon läsa på THS. För att få mer erfarenhet har hon jobbat i missionsförsamlingarna i Rävlanda och Hökerum samt varit sommarpastor i Edsbyn och Arbrå. Nu har hon tjänst som pastor i Tvärred och Liared. Läs mer här!

Marcus Linds familj brukade åka på Torpkonferensen och där lämnade Marcus sig till Gud i de yngre tonåren. Han studerade ett år på KTH för att bli civilingenjör men tog ett uppehåll för att läsa på Credoakademin. Därefter blev han ungdomsledare i sin hemförsamling Grindtorpskyrkan i Täby som samarbetar med Pingströrelsen. Våren 2009 var han volontär på ett center för föräldralösa barn i Kenya. När han samma höst började läsa på THS var han ännu inte pastorskandidat, men blev det drygt ett år senare. För att lära känna Equmeniakyrkan lite mer har han varit sommarpastor i Degerfors och Tranås och även varit anställd på deltid i S:t Peter i Stockholm. Efter fyra år på THS läste han in en master i teologi i Uppsala och flyttade sedan med sin fru till Linköping där han är pastor med inriktning på barn, ungdom och student. Läs mer här!

Karen Magnin Andersson är född i Schweiz och bodde under sin uppväxttid även i Österrike och England innan hon flyttade till Sverige. Hon utbildade sig till officer inom Frälsningsarmén och arbetade på kårerna i Jönköping, Norrtälje och Sundsvall. Sedan flyttade hon och hennes man till Östergötland och blev medlemmar i Vikingstads missionsförsamling. Karen har drivit familjehem och har haft ett företag ihop med sin man. Hon har också varit engagerad i böneteam inom Teamevangelisation och Framtidens evangelister. Under utbildningstiden på THS var hon sommarpastor i Motala två år i rad och nu är hon pastor och föreståndare i Equmeniakyrkan i Nävlinge-Rickarum i Skåne. Läs mer här!

Oscar Marklund är född och uppväxt i en liten by utanför Herrljunga. När han var i 8-10-årsåldern var han på ett möte där några elever från Teologiska Seminariet på Lidingö medverkade, och från den stunden ville han bli pastor. Efter gymnasiet arbetade han som lagerarbetare och butikssäljare ett par år och blev sedan ungdomsledare i Lidköping i fem terminer, parallellt med arbete på en möbelfirma. Hans fru ville läsa en lovsångsledarutbildning på North Park i Chicago och Oscar passade då på att läsa teologi vilket så småningom ledde fram till en Master of Art in Christian Formation. Väl hemma i Sverige vikarierade han som ungdomspastor på Donsö i två år innan han på THS kompletterade sina teologiska studier. Efter att ha vikarierat som pastor med ungdomsinriktning i Sävedalens missionsförsamling i Göteborg har han nu blivit föreståndare i samma församling. I familjen finns numera även två barn. Läs mer här!

Gunilla S Olofsson är född i Göteborg men familjen flyttade senare till Lilla Edet där Gunilla gick med i missionsförsamlingen när hon var 13 år. Hon utbildade sig till jurist och var i flera år delägare i en juristbyrå. Under perioder har hon också läst vidare och arbetat deltid inom vården och som lärarvikarie samt jobbat politiskt. Läsåret 2009/10 gick hon distriktets lekmannautbildning och började sedan läsa på THS. Under utbildningen har hon varit sommarpastor på Värmlandsnäs. Hon är gift och mamma till tre vuxna barn, och arbetar deltid som pastor och föreståndare i sin hemförsamling i Lilla Edet. Läs mer här och här!

David Wedegård kommer från Vårgårda och tog ett beslut att följa Jesus när han var 13 år. Musiken har alltid betytt mycket för honom och han har dels spelat i Nardus som i flera år stod för musiken på ungdomsmötena på Hönökonferensen, dels i ett kristet metalband. I flera år har han arbetat på olika bemanningsföretag samt inom koncernen Autoliv. Under ett bibelskoleår på Örebro Missionsskola började han ta det kristna livet mer på allvar och året efter praktiserande och vikarierade han som ungdomspastor i sin hemförsamling. På THS har han läst på heltid i fyra och ett halvt år och under den tiden även varit sommarpastor i Degerfors, Tranås och Nyköping. Sedan nyår 2015 arbetar han som pastor i Jakobsbergskyrkan i Järfälla. Han är gift och har ett barn. Läs mer här!

Bengt Åkesson är född och uppväxt i den lilla byn Rickarum i Skåne. Han fick tidigt en barnatro och i tonåren förstod han att Gud ville ha en personlig relation till honom. Han lämnade sig då till Gud och blev medlem i missionsförsamlingen. Under några år bodde han i Lomma men flyttade sedan till föräldragården i Rickarum där han bor med sin hustru. I familjen finns fyra barn varav några hunnit flytta hemifrån. Under många år har han arbetat inom näringslivet, så småningom på chefsnivå med många utlandsresor. I början på 1990-talet gick han distriktets lekmannautbildning och har sedan dess predikat mycket och haft ledande uppgifter i sin hemförsamling. Kallelsen till pastor har funnits latent länge, och för några år sedan började han läsa på THS. Nu arbetar han som pastor och församlingsutvecklare i Region Syd på deltid, parallellt med arbete på gården. Läs mer här och här!

I gudstjänsten ordinerades även åtta diakoner, och de är självfallet lika viktiga och lika stora gåvor till kyrkan. Men de har jag inte varit kontaktlärare för och därför vågar jag mig inte på att beskriva deras liv och kallelse. Men här är namnen: Karin Henningsson, Peter Karlbom, Lise­‐lott Karlsson, Maria Lundgren, Maria Lundin, Sara Löfstedt, Elisabeth Rydsmo, Johanna Vingren.

Till sist mottogs tre pastorer från andra samfund: Rimon Murad, Jakob Olofsgård och René Sköld.

Bed också för diakonerna och de som mottogs som pastorer från andra samfund!

Vilken kyrka!

Nilsson, Matilda 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Matilda Nilsson.

Vilken Kyrka! Tänka sig, det kunde ingen tro! Med absolut stärkt samfundstillhörighet, stärkt identitet som blivande pastor i Equmeniakyrkan och helt klart förstärkt stolthet och glädje över denna tillhörighet lämnade jag Equmeniadagarna.

Det enda som var nedslående var kanske namnet på dessa dagar, Equmeniadagar, det säger ju ingenting… Men jag kan förklara: Under utbildningens sista år möts alla pastorskandidater som skall ut i vägledningsåret följande läsår. Dels några dagar på hösten och dels några dagar på våren. Under vårdagarna fick vi möta personer som arbetar med Equmenia eller Equmeniakyrkan nationellt. Det låter kanske torrt, men för mig var det på sätt och vis fantastiskt. Jo, det pirrar faktiskt lite i kroppen nu när jag tänker på det, så nödvändiga och värdefulla var dessa möten för mig! Det fina var att jag kände mig indragen i Equmeniakyrkan och kände en närhet till henne och en ny samhörighet med vårt frikyrkliga arv och våra gemensamma framtidsplaner. Typ så.

Att bottna i verkade vara ett trendord på ekumeniska centret i Alvik där vi höll till, och det beskriver också min upplevelse, att få bottna mer i en gemensam vision och rota sig mer i ett gemensamt vi. En Kyrka för hela livet, där mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och hela världen. För just mig var denna erfarenhet både efterlängtad och nödvändig. Även Karin Wiborn från Sveriges Kristna råd gav oss rådet att öppna våra ekumeniska ögon och samtidigt rota oss i vår egen tradition, så värdefullt tänker jag som hoppas på pastorsjobb i ett ekumeniskt sammanhang!

Jag söker en stabil grund. Kanske gör du det också? Kristus är vår enda grund, det vet vi. Men med en uppsjö av församlingar och samfund med olika inriktningar, uttryck och teologi är det lätt att känna sig vilsen. Det kan kännas som att gå ut i havet och uppleva hur fötterna ibland lyfter när vågorna kommer och vattnet plötsligt når midjan. Det är som en skumpande tillvaro där det är svårt att hitta balans och röra sig i en bestämd riktning.

Det svåraste är kanske när detta tillstånd gäller själva tron, tilliten till Gud, att inte bottna där. För mig är det en hjälp även för min tillit till Gud att på nytt känna tillit till det sammanhang som är mitt, Equmeniakyrkan. Det är Equmeniakyrkan jag vill ha som mitt hemma, som utgångspunkt och som hjälp för att lära känna Kristus och följa honom, vart helst det bär.

Men plötsligt, väl hemma, drabbades jag av en motsatt känsla, typ mindervärdeskomplex eller likande. Här har jag gått och varit så nöjd över att vara en del av något stort som i själva verket är mycket litet! Jag menar: Hur många är vi, nä just det, ganska få! Hur betydelsefulla kan vi då vara och hur mycket eller hur många blir egentligen förvandlade? Det kändes ungefär som att stå utanför verkligheten och titta ner på små kyrkor från google maps flygplansvy. Allt ser puttigt och futtigt ut!

UnderbaraClara beskriver en annan situation som är fylld av ungefär samma känsla, upprymdhetens bakslag:

Det är ju så fantastiskt härligt att börja med något nytt! Jag blir lycklig av att upptäcka att jag har fallenhet för något – och i början går utvecklingen snabbt. Jag får hybris och tror jag är snudd på ett geni. Finns ingen i världen som lär sig så snabbt som jag gör och som är så bra på så mycket!

Så skriver UnderbaraClara i ett blogginlägg. Därefter fortsätter hon till sitt problem som jag tror att många av oss, i alla fall jag, känner igen oss i!

Men ju bättre jag blir desto mer ser jag vad jag har kvar att lära mig. Och hur långt före mig de riktiga proffsen ligger. Och denna insikt får mig att känna mig sämre än innan jag kunde något alls.

Men så läste jag ett blogginlägg av Emil Dahl om precis det här fenomenet ”The Dunning-Kruger effect”. Det finns alltså ett namn för eländet. Det är en helt naturlig utvecklingskurva som de flesta går igenom – men kanske särskilt i skapande yrken. Man börjar som nolla och får världens självförtroendeboost av det man lär sig. Med tiden får man allt större kunskap men också självinsikt. Man inser hur duktiga alla andra är – och hur mycket man har att lära.

Tricket är att kämpa vidare och rida ut stormen. Till slut blir man duktig på riktigt och har självinsikt nog att inse det.

Nilsson, Matilda

Två punkter av igenkänning finner jag hos UnderbaraClara. Dels den känslan som slår emot en ibland när en studerat i flera år, funderat och praktiserat och nu själv ska försöka ge sig ut och bidra som pastor i församling. Hur ska det gå? Plötsligt känns det som att jag inte har något på fötterna! Den andra punkten rör just tilliten. Om jag ”lyckas” vara en god pastor, är det värt något ändå? Vilka är vi kristna, vi i Equmeniakyrkan? Kan vi verkligen betyda något eller göra någon som helst skillnad? Varför ska vi alls vara kyrka? Helt kort, jag befinner mig på djupt vatten. Eller i en Dunning-Kruger effect gällande tilliten till mitt sammanhang, till Kyrkan och mig själv, och ja, ytterst också till Gud.

Till mig och till dig vill jag därför skicka en uppmuntrande hälsning som hejdar vågorna och ger fast mark under fötterna. Vi är Kyrkan för att vi hör till Kristus, som delar av hans egen kropp kan vi inget annat vara. Vi har var och en fått en kallelse att följa Jesus och vara hans kropp på jorden. Därför är vi Equmeniakyrkan, i vått och torrt, i stort och smått. Hur små eller stora vi nu må vara. Vi är både kallade till närhet med Kristus och till att gå ut. Kanske var det något av detta som en del medarbetare och kyrkoledare på ett djupare plan lyckades förmedla till mig under Equmeniadagarna, några som genom erfarenhet nått längre i Dunning-Kruger termer och funnit en djupare självinsikt? Jesus själv har ju bett oss: Bli kvar i mig så blir jag kvar i er.

Vad längtar du efter?

Fjelstad, Carolina 4Från pastorskandidaten och gästbloggaren Carolina Fjelstad.

Kallelse kan bli ett så stort ord. KALLELSE. Som om det blåser upp sig självt och blir stort som en luftballong. Kanske är vi rädda för att sitta i korgen när kallelsen plötsligt kan lyfta och ta oss bort, kanske är vi rädda att försvinna ut i en okänd rymd eller landa någonstans där vi inte alls vill vara. Kanske är vi rädda för det som inte går att kontrollera.

Och visst är kallelsen till viss del okontrollerbar. Den är Guds Ande som susar, viner eller stormar i oss och Anden mästrar vi inte – hon blåser vart hon vill.

Men vi behöver inte vara rädda. Kallelsen är inget yttre ok som läggs på våra axlar, den är vår innersta längtan. Så, vad händer om vi istället för att tänka ”KALLELSE” tänker ”längtan…”? En del vet precis vad de längtar efter, andra behöver kanske börja lyssna mer noggrant för att höra den i sitt liv. Om du är en av dem som inte riktigt vet, börja fråga dig själv: Vad är det som drar i mig? Vad i mitt liv väcker pirrig glädje eller förväntan? Vilka frågor eller vilka drömmar släpper inte taget om mig?

Jag har varit pastorskandidat i snart tre år men frågan om jag skulle bli pastor fanns med mig flera år innan dess och fortfarande idag är det en fråga jag lever med, medan jag är på väg.

Att vara kallad, oavsett vad du är kallad till, behöver inte betyda att du vet exakt vart du är på väg men det betyder att du har börjat gå för att något inom dig inte kan låta bli.

Fjelstad 4

Jag tror inte att längtan behöver visa sig i en tydlig bild för att vi ska kunna följa den men den är vår vägvisare och guide; den leder oss ibland in på vägar vi egentligen inte vågar gå; den leder oss ibland in på svåra vägar där vi inte ser slutet men där vi ändå kan fortsätta gå, för på något sätt är vi på väg dit vi själva hör hemma.

Funderar du på kallelse? Tänk inte att du måste veta var vägen slutar innan du börjar gå – ta ett första steg och se vad som händer.

Det där högstadiet som Gud ville använda

Nilsson Forsén, Moa 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Moa Nilsson Forsén

Vem hade kunnat tro att Gud skulle använda min högstadieskola för att jag verkligen skulle förstå att jag var kallad till pastor.

När jag gick ut högstadiet var jag övertygad om att jag aldrig skulle sätta min fot på den skolan igen om jag inte var tvungen. Mycket som hände på skolan var inte bra. Under min skoltid skedde flera dödsolyckor, det fanns mobbing där, elever snusade och rökte och jag såg även de som använde alkohol trots att de var så unga. Jag blev ännu mer övertygad om att inte återvända efter att jag hade gått gymnasiet som jag tyckte var roligt och hade en bättre miljö.

Så kom den dagen då jag skulle avsluta min ungdomsledartjänst i Övre Norrlands distrikt, en del av Missionskyrkan. Jag hade redan innan funderat på att utbilda mig till ungdomspastor men visste inte riktigt hur. Tillsammans med en pastor funderade jag på vad som skulle vara bäst för mig.

Valet föll på att flytta hem till Vilhelmina och under en tid skaffa ett helt annat jobb än inom kyrkan. Jag hade börjat lägga ut någon krok hos min gamla gymnasieskola dit jag gärna ville. Men sedan var jag ute och promenerade med min hund och då gick jag alltid förbi alla våra kommunala skolor. I min kristna skolgrupp hade jag lärt mig uttrycket ”Min skola mitt ansvar”, och det satt kvar. Trots att jag inte själv gick på någon av skolorna var de ändå mitt ansvar därför att andra gick där. Så jag gjorde vad jag kunde och bad för skolorna.

Nilsson Forsén, MoaUnder dessa bönepromenader förbi högstadieskolan började jag tänka: ”Kommer du ihåg hur svårt det var?”, ”Du vet vad som var roligt”, ”Du vet vad som saknades på skolan”. Och ja, jag visste. Sedan hör jag: ”Ta kontakt med rektorn”. Men jag vägrade. Det var bara det att för varje gång jag gick förbi skolan kom tanken allt starkare till mig, tills jag säger: ”Okej då, jag skriver väl ett mail. Det är ju ändå mitt i sommaren så jag kommer inte få svar.”

Tji fick jag, för dagen efter hade jag fått svar och även fått en intervju för ett fritidsledarjobb på skolan. Jag fick detta jobb för jag älskar att jobba med ungdomar.

Hösten gick och eftersom jag fortfarande funderade på att bli pastor ansökte jag om att bli pastorskandidat. Equmeniakyrkans antagningsnämnd vill att man helst ska ha en referens som är utanför kyrkan, och då tänkte jag på min rektor. Men hon trodde inte på Jesus så jag undrade hur jag skulle kunna berätta så att hon verkligen förstod vad det innebär att bli pastor. Jag var också lite orolig för att ”avslöja min hemlighet”, eftersom det inte var många som visste att jag funderade på att bli pastor. Men det visade sig att hon förstod precis vad det handlade om eftersom hon tidigare hade skickat referens för en person som skulle studera till präst. Denna process underlättade för mig enormt och det var så skönt att veta att någon hade gått före mig.

Så jag ansökte om att bli pastorskandidat och rektorn stöttade mig hela tiden när jag till exempel behövde åka på intervju och vara borta utan att någon skulle veta anledningen. Det flöt på väldigt smidigt och när jag blivit antagen hade jag någon på jobbet att glädjas tillsammans med. Jag blev antagen våren 2014 men valde att jobba kvar på högstadiet i ett år till, men då som elevassistent och lärarvikare.

Jag behövde de två åren på högstadiet för att brottas med ungdomarna i med- och motgång och för att ha kollegor att lära av och samarbeta med. Sedan kom jag till den punkten då jag kände mig redo att gå in i studierna för att en dag bli pastor, och jag började på THS hösten 2015.

Idag har jag fortfarande lika mycket stöd av rektorn, om inte mer. Jag får komma tillbaka till skolan för att hoppa in som lärarvikarie och för att träffa ungdomarna. Det mest spännande är att jag varje gång får chansen att tala med personal och elever om hur det är att studera till pastor och vad det innebär. Många har ingen koll på vad pastor är för något eller vad man jobbar med, men de är genuint intresserade av hur det går för mig. Då är det lätt att placera tidningen Årsringar i handen på dem och säga: ”Läs här så får du veta lite mer om vad det innebär att bli pastor. Men du får inte veta allt, för lite vill jag ha kvar att berätta för dig”.

Så tack Gud att du tog mig tillbaka dit jag aldrig ville! Och tack alla vänner på mitt gamla högstadium för att jag fortfarande får vara en del av er och för att ni hjälper mig att bli en bättre pastor!

Blivande pastorer gör praktik bland hemlösa

THS och Equmeniakyrkan har tillsammans beslutat att de blivande pastorerna ska genomföra en praktikperiod bland hemlösa under sin studietid. Pastorskandidaterna behöver få se verkligheten sådan den är och under en tid dela de förhållanden som så många hemlösa i Stockholm upplever natt och dag.

En längre tid har samtal förts om en sådan här praktikperiod, och nu har planerna kommit så långt att det är dags att offentliggöra dem. Tanken från början var att pastorskandidaterna skulle tillbringa tre veckor tillsammans med hemlösa. Det är den tidsperiod som är vikt för så kallad verksamhetsförlagd utbildning (VFU) i församlingar de tre sista åren. Dessa VFU-perioder skulle nu kompletteras med en praktikperiod bland hemlösa under första läsåret.

Men vi tar det från början – en lång resa som inte slutade riktigt där den började.

512px-Middle_Age-road
En hel rad frågor behövde lösas, vilket gjorde att praktikperioden kom att förkortas. Bland annat var det en försäkringsfråga. Det försäkringsbolag som står för studenternas försäkring chockhöjde premien eftersom de ansåg att det var för stora risker att låta pastorskandidaterna bo där uteliggarna finns.

”Hur skulle det se ut?”, frågade försäkringsbolaget. ”Nästan vad som helst kan ju hända. Inga människor kan ju bo som de hemlösa.” När Trassenheide,_Die_Welt_steht_KopfTHS lite försynt påminde om att de hemlösa faktiskt är människor och att det även finns norskar som bor där ingen kunde tro att man kan bo, svarade bolaget att så är det kanske, ”men de hemlösa är ju inte som oss andra”. THS tyckte att just det svaret var skäl nog för att pastorskandidaterna behövde få träffa hemlösa, eftersom både kyrkan och högskolan är helt överens om att de hemlösa är just precis som alla andra, med samma behov och känslor, rädslor och glädjeämnen.

Efter långa förhandlingar skedde en förlikning med försäkringsbolaget, vilket innebar att praktikperioden kortades ner till två veckor, samt att alla pastorskandidater skulle ha ett överlevnadskit med sig. Det handlade om ett bekvämt liggunderlag och en varm sovsäck, ett överfallslarm och en GPS.

Wild_and_Watson_in_sleeping_bag_tent_on_sledge_journey

Men inte bara försäkringsbolaget reagerade, utan också Socialstyrelsen. De menade att man inte kan utsätta svenska studenter för så stora faror som att umgås med hemlösa. Det är omänskligt, sa de i ett uttalande. Tänk om pastorskandidaterna blir tvungna att sova utomhus, eller på något ställe där det är dragigt eller tvärtom luktar instängt. Men även här skedde en förlikning.  Maskin_från_Emils_utställning_i_GöteborgTHS minskade praktikperioden till en vecka och gick med på kraven att studenterna även skulle ha tält med sig, samt en speciell apparat som kunde mäta syremängden och draghalten i luften. Dessutom skulle en medicinlåda tas med, innehållande medikamenter mot de vanligaste sjukdomarna, såsom huvudvärk, förkylning och skoskav. Likaså en matlåda med 6-8 smörgåsar.

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) tillfrågades om det gick att få högskolepoäng för den här praktikperioden, och det bemöttes faktiskt positivt. Men bara på vissa villkor. Nämligen att studenten först skulle läsa minst 30 hp i något av de språk som är vanligast bland hemlösa, t ex romanes. Eftersom THS inte hade någon möjlighet att ge sådan undervisning beslöt man att praktikperioden skulle läggas som en del av den pastorala formationen och därmed inte vara studiemedelsberättigad. Det gjorde också att praktikperioden fick dras ner till sex dagar.

Även studenternas intresseorganisation SFS, Sveriges förenade studenter, hade synpunkter. De hade inget principiellt emot en praktikperiod bland hemlösa, men de menade att sådana experiment inte får äventyra studenternas välfärd. Välfärden för studenterna är redan så pass låg att den under inga omständigheter får naggas i kanten. Det är så oerhört ont om studentbostäder i Stockholmsområdet, så har man fått ett studentrum kan man inte bara lämna det för att bli hemlös under sex dagar. I så fall finns det andra studenter som vill ha rummet. Det försvårar också statistiken om en student både hyr ett studentrum och registreras som bostadlös.

Kath. Jungendheim St. Martin in Frankfurt am Main/Unterweg Lehrlingszimmer

Studenterna bör även ha betalt för att genomföra en sådan här praktikperiod när de nu inte kan få studiemedel. Välfärden får som sagt inte sänkas. Den här frågan förhandlades länge och parterna enades till slut om att praktiken bara skulle vara fem dagar och att bara de pastorskandidater som kunde visa intyg på att de under praktikperioden hyrde ut sitt studentrum åt någon hemlös student kunde få genomföra praktiken. Equmeniakyrkan sa också att i värsta fall får kyrkan avlöna pastorskandidaterna under perioden. De skulle i så fall bli projektanställda och få en vanlig akademikerlön som de får betala skatt på.

Någon pastorskandidat kände sig obekväm inför tanken att få lön för att praktisera bland hemlösa och fattiga människor. ”Kan inte de hemlösa istället få den lönen som en gåva”, sas det. Men SFS framhöll att man som student inte kan avstå sin välfärd bara för att några har det sämre ställt. Det är först när man själv har det riktigt bra som man kan börja tänka på andra. Så är det också på flygplanen om luften skulle ta slut – först får man sätta på sig sin egen syremask innan man kan hjälpa medhavda barn. Pastorskandidaterna tyckte i och för sig att liknelsen var bra eftersom de kände att det var som att ha en mask av medmänsklighet att praktisera med full lön bland hemlösa. SFS kontrade med att det är bättre med en mask för ansiktet än mask i magen om de gastronomiska förhållandena skulle bli för svåra och realistiska. ”Om vi ger efter på denna punkt kommer utbildningsdepartementet att hävda att när det ändå finns studenter som frivilligt avstår både studiemedel och bostad så bör vi kunna sänka standarden för alla studenter. Och då är välfärden hotad och vi kommer att få ett kaos och en hemlöshetskatastrof bland studenter som för Sverige tillbaka till medeltiden.” Så sades det.

Chaos_(6930838882)

Utbildningsdepartementet fick därmed nys om historien och la sig i planerna. De menade att praktik i all ära, men studenterna måste kunna läsa böcker under terminernas alla dagar. De krävde därför att pastorskandidaterna i sitt bagage skulle ha en rejäl pannlampa, en hopvikbar och sittriktig stol samt hörselskydd. De behövde också kunna koppla upp sig mot kurshemsidor och får aldrig vara längre från ett bibliotek än 500 meter.

Bild 55. BiblioteketTHS fick vika sig på den här punkten vilket gjorde att praktikperioden bara blev fyra dagar. I samband med att man på en karta ringade in de områden som ligger tillräckligt nära bibliotek började Stockholms stad att visa ett visst intresse. ”HEMLÖSA?”, sa de med stor förvåning och inte så lite uppbragta. ”Det finns inga hemlösa i Stockholm!” Och när THS ändå pekade ut någon hemlös på gatan sa representanterna för Stockholms stad att ”Jaså, ni menar såna! De kallar vi inte hemlösa, det är ett fult ord. De kallas istället för appartementsupplikanter, för att de inte ska känna sig nedvärderade och ifrågasatta. Det är ju viktigt att även appartementsupplikanter ska känna att de har en trygg plats i samhället, eller en hemvist om man så vill.”

I den debatt som uppstod saknades dock inte positiva röster. En reklambyrå tyckte att det var en strålande idé och ville gärna gå in och sponsra hela projektet. Bland annat ville de låna ut bilar med reklambyråns logga, THS-fisken och Equmeniakyrkans kors. Varje pastorskandidat skulle få sitt eget namn på bildörren och någon reklamslogan, t ex ”Utan hem men inte utan bil”, ”Min Volvo är mitt hem” eller ”Inte hemlös i praktiken men på praktiken”. TV 5 ville göra en jättegala i Globen därifrån pastorskandidaterna skulle sändas ut i den hemlösa djungeln tillsammans med ljudtekniker och kameramän så att publiken kunde följa deras strapatser. Man skulle också kunna rösta ut pastorskandidater som smygsov på vandrarhem eller på annat sätt inte var hemlösa nog. Kvar till sist skulle den hemlösaste stå som segrare. Priset skulle vara en exklusiv Ivana_Kobilca_-_Kofetaricavilla med gott om utrymme. Även en klädkedja visade intresse för att billigt erbjuda profilkläder. Deras slogan skulle vara ”Hellre hemlös än byxlös”. En restaurangkedja erbjöd sponsring under devisen ”Jesus föddes hemlös – krubba hos oss!” Ett kaffebolag lovade att skänka kaffe till pastorskandidaterna som de i sin tur kunde få bjuda andra på, samtidigt som företaget vädrade morgonluft för sin gamla slogan som de tänkte ändra till: ”När du gör ett oväntat besök.”

Både Equmeniakyrkan och THS förhöll sig dock väldigt avvaktande till alla dessa erbjudanden. Och när en hemslöjdsfirma (hur kan man ha hemslöjd om man är bostadslös!?) även ville köpa rättigheten att virka små hemlösa pastorskandidatsdockor sa man ifrån på skarpen: ”Varför sponsrar ni inte de hemlösa med bostäder när ni nu tycks ha så gott om pengar!?” Jo, företagen skulle gå hem (!) och fundera på det, men sedan hörde de inte av sig mer. Det verkade inte som att idén hade gått hem. För att minska uppmärksamheten kring praktiken beslutade THS att dra ner antalet praktikdagar till tre.

EU var en av de starkaste kritikerna. Först reagerade de över att THS och pastorskandidaterna fått en idé som EU inte ens kommit på att stifta lagar och utfärda direktiv mot. Talesmän för EU menade att det i sig borde vara straffbart. Men sedan blixtinkallade de några – oklart vilka – som snabbt utfärdade direktiv som resulterade i starka begränsningar i rätten att praktisera bland hemlösa. Det innebär för det första att praktikperioden måste vara mindre än tre dagar, vilket gjorde att THS fick dra ner perioden till två dagar. Man får inte heller passera någon sockengräns för att uppsöka de hemlösa. När THS ifrågasatt denna regel svarade EU med att sätta ut gränsvakter. THS svarade i sin tur med att kontakta hemlösa inne i Stockholm för att få dem att, så att säga, bosätta sig i Bromma socken. Men det hjälpte inte eftersom EU då började forsla hemlösa i andra riktningen. För varje ny hemlös från Stockholms innerstad som passerade Bromma sockengräns plockade EU upp en av socknens egna hemlösa och förvisade dem ut ur socknen. Det här kostade förstås väldigt mycket pengar, och därför frågade Equmeniakyrkan om inte de pengarna istället skulle kunna satsas på bostäder till de hemlösa. Men då svarade en EU-representant att ”nej men hallå, det har vi faktiskt 37 lagar som omöjliggör”.

1024px-Insida_av_Visby_ringmurInte nog med det! En politiker från ett parti vars namn vi inte nämner hotade med att sätta taggtråd utmed gränsen, och en av partiets mer vidlyftiga sympatisörer började yra om att bygga en mur runt socknen. Partiledaren i det nämnda partiet (vars namn vi inte nämner, som nämnts) sa först att politikern skulle uteslutas från partiet, men ändrade sig sedan och menade att lite taggtråd har väl aldrig någon dött av.

EU:s nya direktiv innebar även att pastorskandidaterna skulle ha hjälm, flytväst och livlina med sig. Varje pastorskandidat skulle också ha en egen guide. Dessa guider skulle hämtas från diakonutbildningen på Bromma folkhögskola och de skulle ha rosa kepsar på sig med några blinkande dioder för att pastorskandidaterna inte skulle tappa bort dem. De är så inne i teologiska studier att de lätt går/gör bort sig.

Till sist reagerade även Polismyndigheten. De sa mycket bestämt ifrån att de inte ville ha fler bostadslösa utan färre. ”Hemlösa sover ofta på farliga ställen och ibland även på olagliga. Det finns även kriminella personer bland de hemlösa.” THS svarade att det finns väl bra och mindre bra folk i alla grupper av människor och att det ju inte kan hindra att man möter dem som just människor. Polismyndigheten var dock obeveklig – pastorskandidaterna får inte sova bland de hemlösa, inte ens med hjälm, pannlampa, sovsäck, liggunderlag, tält, hopvikbar och sittriktig stol, överfallslarm, hörselskydd, GPS, livlina, medicinlåda, flytväst, matlåda, guide och en speciell apparat som mäter syremängden och draghalten i luften.

Rast_vid_forshuvudet_ovanför_Bieliteforsen_under_en_färd_1895_till_vårhelgen_i_Fantomakke_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0048681

Så i detta läge verkade hela idén med praktiken gå i stöpet.

Men det var då det vände!

En pastorskandidat undrade lite försynt om man inte kunde tänka tvärtom, så att hemlösa kunde praktisera hos studenterna. Och som genom ett trollslag började ett energiskt nytänkande på alla håll. En unik lösning kom till stånd där alla instanser plötsligt började samverka.

Stockholms stad kommer helt enkelt att bygga bostäder nära THS åt de hemlösa. Socialstyrelsen bidrar med smörgåsar och annan mat. Polisen kommer att söka upp alla hemlösa och gratis skjutsa alla som vill till de nya bostäderna. Utbildningsdepartementet kommer att ge THS 150 nya studieplatser för att de hemlösa ska kunna börja studera och UKÄ kommer att ge examensrättigheter i bland annat romanes. Försäkringsbolaget utlyser stipendium för hemlösa studenter. SFS utlovar gratis sjukvård och EU bidrar med ett stort ekonomiskt projektbidrag som över en natt gör THS till den rikaste högskolan i landet.

DSC_0833

Hela frågan om pastorskandidaternas praktik bland de hemlösa har därmed blivit en sjusärdeles framgångssaga. Praktikperioden bland hemlösa blev i praktiken en gemenskap mellan människor med olika bakgrund och olika erfarenheter, där ingen är varken färglös eller bostadslös. En dröm blev sann och sagan slutade som sagor ska sluta: Alla blev lyckliga. Och i högskolevärlden höjs THS till skyarna, vilket gör att förkortningen THS numera uttolkas som den TokHyllade Skolan.

Rune W Dahlén

De flesta fotona är tagna från Wikimedia:  Vägen: Sten Porse. Upp- och nervända huset: Backkratze. Sovsäckarna: State Library of New South Wales Collection. Apparaten: Larnslarns. Studentrum: Rolf Unterberg. Kaos: Image Copyrights by Moyan Brenn.  Kaffe: konstnär Ivana Kobilca, National Gallery of Slovenia. Mur: Artifex. Hjälm: Nordiska museet.
Biblioteksfotot: Equmeniakyrkans arkiv. EU-skylten: Foto av Rune W Dahlén.

”Du är inte klok!”

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Karlsson.Johanna Karlsson (halvfart), T3, Finspång, 2015

Vissa ord är så stora att vi inte vill ta dem i vår mun, ordet ”kallad” är ett sådant ord som jag ofta drar mig för att uttala. Hur kan jag veta att just jag är kallad till en specifik plats, till en specifik uppgift i en specifik tid? Ofta kan man nog inte helt säkert veta det, men ibland är man bara på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag tror inte det är något man noga kan planera i förväg. Ofta händer det bara av en ren slump. Eller är det sånt som är Guds timing?

Jag är en person som gillar att planera upp min tillvaro och ha koll på läget, gärna flera år i förväg. Men allt går inte att planera. För tre år sedan var jag på ett distriktsårsmöte i ett av våra distrikt i gamla Missionskyrkan. Jag pluggade då till socionom i Örebro och var i full fart med att skriva min C-uppsats. Hade någon då sagt till mig att jag om tre år skulle bo i Finspång så hade jag bara skrattat personen rakt upp i ansiktet och sagt: ”Du är inte klok!”

Det som hände på det där distriktsårsmötet är ändå en av pusselbitarna som ledde mig dit jag finns idag – nämligen just i Finspång. Jag gick på ett seminarium och lyssnade på en pastor som berättade om den lilla församling på landsbygden där han arbetat. Dit hade många nyanlända människor från olika länder sökt sig. Jag kommer inte ihåg några exakta ord från den där eftermiddagen, men jag kommer ihåg en berättelse om en berikad församling som fått uppleva en unik gemenskap i mötet mellan människor från olika kulturer. Jag kommer ihåg den där känslan han lyckades förmedla till mig, som gjorde att det högg tag i mitt hjärta. Det var långt innan man i media hade börjat rapportera om flyktingströmmar och flyktingkris. Ändå började jag längta efter att få vara en del av en gemenskap där människor från olika kulturer får berika varandra.

Vad jag inte visste då var att jag tre år senare skulle stå mitt i ett sådant arbete. Att jag på tisdagarna i november 2015 skulle få börja höra myllret av en mängd olika språk i församlingssalen då ca 70 personer kommer till vårt språkcafé. Att jag på påskdagen 2016 skulle få säga ”Kristus är sannerligen uppstånden” både på ryska, arabiska, tigrinja, persiska, engelska och svenska. Och allt detta i Finspångs Missionskyrka. Tänk att jag får vara del av en gemenskap som utmanar min tro, som får mig att ifrågasätta både min egen livssituation och Gud själv, men som också verkligen berikar allas våra liv. Det är en gåva.

”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen…” Så sa lärjungarna som just hade upptäckt att det var Jesus som hade gått med dem hela den långa vägen från Jerusalem till Emmaus. De förstod direkt att det var Jesus som kallade på deras uppmärksamhet. Men först i efterhand såg de att branden i deras hjärtan hade med Jesu närvaro att göra. Så är det nog ofta, så småningom när tiden får mogna kan vi ana att den där djupa längtan i våra hjärtan hör ihop med Jesu närvaro och tilltal in i våra liv…

En rak höger från Jesus

Emma Gunnarsson, Lindköping, ej påbörjat studierFrån pastorskandidaten och gästbloggaren Emma Gunnarsson.

Jag ligger på operationsbordet och ska snart genomgå operationen som ska få min näsa att göra det den är skapt för men tidigare inte kunnat; hjälpa mig att andas. Det sista narkossköterskan säger till mig innan jag somnar är: Emma, tänk på något roligt!

Det tar en millisekund innan jag drömmer mig tillbaka till mitt roligaste ögonblick. En händelse som slår alla berg- och dalbanor jag åkt. En händelse som slår känslan sekunderna innan de tunga ekportarna öppnades och jag fick springa ut från skolan en sista gång. En händelse som slår alla de gånger då jag skrattat tills jag inte fått luft tillsammans med dem som jag älskar mest. Sekunderna innan jag somnar på operationsbordet drömmer jag mig tillbaka till skidlägret, en dryg vecka tidigare…

Skidlägret är något jag sett fram emot i ett halvårs tid, men nu hade det börjat knyta sig i magen så fort jag tänkte på det. Veckorna mellan nyår och sportlovet hade gått alldeles för fort och trots att det kändes som jag levde skidläger hela veckan innan så kändes det som att jag inte kommer att hinna. Mitt i allt praktiskt som jag ska ha koll på så ska också de där två predikningarna skrivas. De där två predikningarna som jag längtat efter ända tills jag sitter med word-dokumentet framför mig. En flod av prestationsångest sköljer över mig. Det går liksom inte att förtränga förra årets läger. Lägret då jag för första gången på riktigt höll ett bibelstudium och märkte att ungdomarna lyssnade, inte på grund av mig utan för att Gud på något mirakulöst sätt lyckades använda mig. Och det var också på det där lägret som jag fick frågan ställd till mig för första gången: Emma, kan inte du berätta om din kallelse?!

Det lägret kom att betyda så otroligt mycket för mig, för det blev ett avstamp i kallelsen och en stor anledning till att jag tog mod till mig och postade brevet till antagningsnämnden ett halvår senare. Men nu, dagen innan vi ska åka upp till Sälen, så vill jag inget hellre än att slippa. Jag sitter på hallmattan alldeles för sent på natten med en halvpackad väska framför mig och stora tårar rinner längs mina kinder. Jag vill inte. Jag orkar inte. Det är det enda jag tänker.

Bräckligare kärl får man leta efter för jag ville ju så gärna att allting skulle bli så bra. Jag tycker om de här ungdomarna så vansinnigt mycket och allt jag vill är att de ska få sina liv förvandlade av Jesus. De är värda allt och lite till och framför allt är de värda en ungdomsledare som är pigg, utvilad och väl förberedd. Allting som jag inte är.

Det var med en stor klump i magen som jag steg på bussen åtta timmar senare. Men sen hände det någonting. Gud tog liksom över stafett-pinnen och sprang i mål. Varje kväll den veckan firade vi gudstjänst och jag har aldrig varit med om någonting liknande. Gud var inte mer närvarande än Han varit något annat läger, men skillnaden var att jag såg det den här gången. Efter varje kväll tittade vi ledare på varandra och sa: Är vi med om detta? När ungdom efter ungdom kommer till förbön och säger att de vill be för att Jesus ska bli hörnstenen i deras liv. Det är stort.

Jesus gav mig en välbehövlig rak höger på lägret genom ett sms som en ledare skickar till mig en kväll: ”Det är det här Gud har skapat dig och mig till. Vi ska vinna människor för Gud, inte av vår egen kraft utan enbart genom Honom som står över alla namn. Gud använder de skärvor som vi är, han vill inte ha perfekta och hela människor till sina tjänare. Han vill ha ödmjuka och de som är medvetna om att man inte är hel. Ett villigt hjärta kan få vara med om under.”

Jag hade glömt bort vad det handlar om och Jesus påminde mig. Jag tror att jag allt för ofta glömmer bort att Jesus först och främst kallar mig till sig. Och därefter säger Han: Nu ska du och jag tillsammans gå ut och göra stora saker. Jesus står aldrig på avstånd och pekar vart jag ska gå utan han säger: Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare. (Mark 1:17)

En dryg vecka efter jag kommit hem från lägret åker jag till sjukhuset för att opereras och det sista jag tänker på innan jag somnar är kvällen då jag var förebedjare på lägret och en tonåring kommer fram till mig och säger: Emma, jag vill ta emot Jesus i mitt liv. Att få be med någon till frälsning är det absoluta bästa och vackraste jag varit med om. Jag har aldrig varit så lycklig och det adrenalinpåslaget går inte att beskriva. Och det absolut bästa av allt: Jag gjorde ingenting. Jag fick vara en skruvmejsel i Guds hand och att få vara med och se på när Gud rör vid ungdomars liv – det är nåd och lyx i kvadrat.

Har Jesus börjat knacka på ditt hjärta och säga att han vill att du ska arbeta heltid för Guds rike? Va spännande! Kom ihåg: Jesus vill inte ha perfekta tjänare. Han vill ha ödmjuka lärjungar som är medvetna om att de är bräckliga och villiga att tjäna Honom. Kom ihåg det, ta Jesus i hand och gå ut och befolka himlen!

– – – – – – – – – – – – – – – –

Den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Sista anmälningsdag var den 11 mars, men du kan fortfarande anmäla dig. Vi kan inte lova att du får äta med de andra deltagarna, men 10 minuters gångväg från Campus Bromma finns flera restauranger.

Hur ska jag veta att det är på riktigt?

Sjölander, Sara 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

För mig var det en fråga som återkom när jag funderade på och bad över min egen kallelse. En process som tog runt 20 år innan jag tog mig för att ansöka om att bli pastorskandidat. Fortfarande kan den ibland komma över mig.

För några veckor sedan på den tysta retreaten som pastorskandidaterna åker på fick jag återstifta bekantskapen med Maria. Jesu mor. Kvinnan som vi kanske ofta går förbi när det inte handlar om julevangeliet. Idag (det är söndag när jag skriver detta) fick jag förmånen att predika över hennes kallelse. Två påminnelser om hur jag kan veta att det är på riktigt. Att det inte kommer från mig själv, utan att det är Gud som kallar. Jag tror att det är så att Gud ibland gör just det, påminner oss om det vi vet och ger oss ledtrådar till hur vi ska komma vidare.

Maria bebådelseI texten från Lukasevangeliets första kapitel gav ängeln Gabriel en upplysning till Maria. Den handlade om att en släkting till Maria också var gravid genom ett under. Han sa ingenting mer och det gick några dagar men så reste Maria till Elisabet. Vad som hände i Maria under den tid som gick fram till dess att hon träffade Elisabet kan vi såklart bara gissa men vi kan ändå försöka att tänka oss in i vilka känslor och tankar hon bar på. Jag tror att hon bar sin kallelse själv. Det fanns ingen hon kunde tala med om det hon hade varit med om. Jag kan tänka mig att hon bar på oro, tvivel, funderingar på om det verkligen var en ängel på riktigt som hon hade mött och så en längtan och glädje hon inte kunde ta på eller släppa fram. När hon mötte Elisabet var det som om någonting lossnade och hon kunde låta glädjen flöda över i en lovsång till Gud.

Just det, att möta andra, har för mig varit nyckeln till att våga leva i min kallelse. När jag gått med den själv har jag inte kunnat tolka den. Jag har känt den och längtat men jag har inte vågat leva i den. För två år sedan åkte jag på darrande ben till Kallelsedagarna på THS. Jag hade då bara pratat med ett fåtal människor om min längtan, inte många visste vad jag gjorde den helgen. Jag visste inte vad jag skulle möta när jag kom till THS eller vad som skulle hända där, men väl där föll allt på plats. Fortfarande fanns såklart många osäkerhetsfaktorer och frågetecken men ändå så visste jag att det på något sätt skulle ordna sig om det var så att Gud menade något med kallelsen. Och jag kunde känna glädje och tacksamhet till Gud.

Kallelsen kommer från Gud men vi behöver också, tror jag, andra människor som bekräftar den. Och jag är glad att Equmeniakyrkans utbildning för oss pastors- och diakonkandidater innehåller möjligheter till bekräftelse från andra människor, både formella sådana och informella. För mig var Kallelsedagarna den första av flera sådana bekräftelser. Till dig som kanske funderar på det där med kallelse vill jag bara säga, våga söka dig till andra människor som du tror har brottats med samma frågor. Kanske en pastor, kanske en pastorskandidat. Åk på Kallelsedagarna! Våga lita på att den Gud som kallar människor till tjänst också ger kraft och nåd.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Sista anmälningsdag var den 11 mars, men du kan fortfarande anmäla dig. Vi kan inte lova att du får äta med de andra deltagarna, men 10 minuters gångväg från Campus Bromma finns flera restauranger.

Har du någon gång längtat efter något?

Ahlmark, Anton 2Från pastorskandidaten och gästbloggaren Anton Ahlmark.

Jag tror att alla människor längtar efter saker och ting. Det kan handla om att längta efter en person, en partner, en förälder eller en kompis. Det kan handla om att längta efter semestern när man är begravd i jobb upp över öronen eller det kan handla om längtan efter den där första kaffekoppen på uteserveringen den första vårdagen när solen tittar fram.

Min kallelse var ingen eldskrift på väggen: ”Anton, du ska bli pastor”, så var det inte. Det är inte heller en enskild händelse som avgjorde saken utan Gud har på olika sätt visat mig att han vill att jag ska bli pastor. En av faktorerna Gud använt är min längtan.

Jag tror att Gud alltid kallar oss till något som vi längtar efter. När jag satt i bänken på gudstjänster och lyssnade på pastorer som undervisade om att Gud har en plan för vårt liv så var min ständiga tanke: ”Bara han inte kallar mig till att bli missionär”.
Jag ville inte och därför var jag rädd för att det var det Gud ville, men skulle verkligen Gud kalla mig till något jag absolut inte ville?

En bön som följt med mig länge är: ”Gud, använd mig”.
Jag tror att Guds plan för vårt liv går hand i hand med vår längtan. Under gymnasiet började jag be bönen: ”Gud, använd mig” och efter studenten åkte jag till Hawaii i tre månader med en kristen välgörenhetsorganisation för att få surfa, växa i min tro och samtidigt hjälpa människor som har det svårt. På Hawaii väcktes en längtan i mitt hjärta att få jobba med människor och samtidigt kunna få sprida min tro på Jesus. Jag sökte till Betels folkhögskola i Bromma (idag Bromma folkhögskola) och under mitt år på Betel lade Gud ner en längtan att bli pastor.

Efter Betel började jag jobba som ungdomsledare i Värnamo Missionskyrka och i Värnamo insåg jag att jag trivdes väldigt bra med att jobba i församling och att de gåvor jag tror Gud lagt ner i mitt liv passade bra för församlingstjänst. Under tiden på Hawaii, på Betel och i Värnamo fortsatte jag att be samma bön som innan: ”Gud, använd mig.”

Ofta hör man pastorer säga: ”Jag ville absolut inte bli pastor!”
För mig var det inte så. Jag brottades inte länge och var inte arg på Gud för att han kallat mig. Jag ville ju bli pastor! Jag insåg att det skulle bli svårt, jobbigt och i många fall utmanande men längtan fanns där. En längtan efter att få möta människor i livets alla skeden, att få predika och att varje dag få dela med mig av Guds rika och obegränsade kärlek.

Varför vill jag bli pastor?

Är det för att jag växt upp i kyrkan och vet ”hur det funkar”? Nej.
Är det för att det känns tryggt och mysigt att jobba i församling? Nej.
Är det för att få vara på framsidan av en tidning? Nej!

Jag vill bli pastor för att Gud har lagt ner en längtan i mitt liv att fler ska få lära känna Jesus Kristus. Han som dog och uppstod för att vi skulle få liv!

Har du en längtan att få sprida Guds rike? Då kanske Gud kallar dig till att bli pastor.

– – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor.