Att vara en del i pågående skapelse

Fritzson, KarinFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Karin Fritzson.

Jag gillar verkligen hösten. När man går ut på morgon och himmelen är intensivt blå mot de gula och röda löven. Hösten är också riktigt tillåtande när man till ljudet av regnets smatter mot rutan myser med tända ljus och en bra bok. Efter regnet doftar det våt jord. Även om jag som modern storstadsmänniska inte är direkt beroende av naturen så påverkas jag av den. Den påminner mig om att Guds skapelse pågår och att jag är en del av den.

Fritzson, Karin 2Doften av våt jord får mig att tänka på Per Harlings översättning av den irländska bönen Må din väg gå dig till mötes, och som innehåller raden: ”och må regnet vattna själens jord.” (845 i Sånger och psalmer).

Det är bara i fuktig jord som det är möjligt att plantera, det är bara där nytt liv kan växa. Att låta regnet vattna sin själs jord tror jag är att försöka vara mottaglig, formbar för livet omkring oss. Att vara formbar för Guds vilja och ta del i den pågående skapelsen.

Som pastorsstudent frågar jag mig ganska ofta hur jag ska komma ihåg allt vi läser och kunna tillgodogöra mig alla goda kunskaper. Framför allt kan jag fråga mig hur jag på ett klokt sätt ska hantera alla olika situationer i ett kommande församlingsliv. Vi får nog inse att allt kommer vi inte komma ihåg och vi kommer inte handla rätt i varje situation men förhoppningsvis låter vi Anden vattna själens jord. Först då kan Guds frukt växa i samklang med det vi faktiskt kommer ihåg och lär oss.

Efter ett rejält höstregn doftar det våt jord och skogsvägen, sådana finns också i Stockholm, förvandlas till lervälling. Jag tycker om Jeremias bild av lerklumpen i Guds hand. Jeremia skriver: ”Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.” (Jer. 18:3-5).

Fritzson, Karin 3Det finns tröst i att Gud kan göra om. För jag får nog inse att ibland kommer det man gör bli mindre bra eller rent av ganska dåligt. Fast det som är formbart kan göras om. Kanske är det rent av dessa ord om nåden, om att Gud inte förkastar utan gör om och ger nya chanser, som får oss att våga bejaka kallelsen in i ledaruppdrag. Att låta sitt liv formas i Guds hand, låta Anden vattna själens jord bör göra oss lyhörda för människors behov. Det gör oss säkert sårbara och medvetna om fel vi kommer att göra. Men formbara kan vi ges nya chanser och gång på gång vara delar i Guds pågående skapelse.

Jag går förbi rabatten med lila Tidlösa som blommar för fullt när allt annat vissnar ner. Det berättar om mångfalden i skapelsen. I Guds krukmakeri ser inte alla krukor likadana ut. I Guds skapelse gäller inte ens en enhetlig tidtabell.

Måndagspredikningar

Sandqvist, Carolina
Från gästbloggaren Carolina Sandqvist, pastor och föreståndare i Borbygdens missionsförsamling.

 

 

För någon vecka sen seglade jag några dagar med missionsbåten Shalom på havet mellan Öland och Oskarshamn. Vi var ett gäng medarbetare från Region Öst som inbjudits till dessa dagar av bön och vila tillsammans. Det blev goda dagar, härligt att stå på däck och känna vinden blåsa och solen glittra i vattnet och så skönt att få be och sjunga lovsång tillsammans med människor som, liksom jag, är i tjänst i församlingar runtom i vår region. Många av oss är de enda anställda i våra församlingar och då är det gott att få träffa kollegor som kan stötta och uppmuntra, för vi behöver verkligen varandra – då blir vi starka!

Förutom att segla fick vi under dagarna på Shalom undervisning om Helig ande och de gåvor Gud vill ge oss genom Hjälparen, och vi fick även praktisera gåvorna när vi bad senare. Några stolar sattes fram och den som ville få förbön fick sätta sig och bli omsluten av vänner som bad för dem. Och Gud gav oss uppmuntran, tröst, glädje och nytt mod genom bönen för varandra! Det är så fantastiskt att få vara med när Gud talar in i situationer och rätt in i människors liv! Både tron och gemenskapen byggs upp av Andens gåvor och vi var många som fick nytt mod och hopp under dagarna med Shalom.

Det är lätt att dras ner och tappa modet när man står i tjänst för Herren. Det låter kanske motsägelsefullt men när vi som kristna sticker ut hakan och i tro följer Jesus så får vi motstånd. Det pågår en andlig kamp och det var jag väldigt oförberedd på när jag gick in i min första tjänst som pastor och ledare för en församling. Jag vet inte om du hört talas om ”måndagspredikningar”, men sådana har jag och många med mig lyssnat alldeles för ofta på. Det är inga uppbyggliga predikningar, för de innebär tankar som drar ner dig, förminskande tankar om att inte klara av sin uppgift, känslor av att vilja ge upp och tappa modet och tvivel kring kallelsen. De tankarna kommer aldrig från Gud utan från Frestaren.

Måndagspredikningarna ska vi inte lyssna på utan istället vända oss till Gud och lyssna in Hans röst. Och vi får ta på oss Guds rustning som det står om i Efesierbrevet kap 6. Vi får ha sanningen som bälte, rättfärdighetens pansar, villighetens skor att gå med budskapet om fred, trons sköld, frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord.

När Jesus frestades i öknen efter att ha döpts i Jordan svarade han konsekvent Frestaren med orden ”Så står det skrivet…”. När vi möter motstånd får vi göra likadant som Jesus, gå till Bibelns ord och se vad som står skrivet. Så gjorde förresten också Missionsförbundets grundare P P Waldenström, minns jag från studierna på THS. Och hans fråga ”Var står det skrivet” blev vägledande för honom i hans liv och tjänst.

Så till sist vill jag ge en hälsning till den som väljer att följa Jesus:
”Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör”. (Josua 1:9)

Carolina ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan 2010. Innan studierna i teologi på THS läste hon in en fil mag vid Uppsala universitet. Hon hade också hunnit med att arbeta några år på Diakonia och i Uppsala baptistförsamling.

Glädjen och utmaningen i att studera

_MG_8695_mindre_bwFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Marcus Johansson som läser ett femte masterår och jobbar deltid i S:t Peters kyrka i Stockholm.

Jag är en av två pastorskandidater som detta läsår har valt att studera ett extra femte år för att ta en masterexamen. Många frågar mig varför och jag tänkte därför passa på att förklara mig! Ibland får jag intrycket att utbildningen för en del ses som något nödvändigt ont som helst bör klaras av så snabbt som möjligt så att personen i fråga kan komma ut i församlingstjänst. Kanske kan det vara på det viset för en del men så har det aldrig varit för mig.

När jag för över fem år sedan skickade in min ansökan till THS var det med en längtan efter att få lära mig mer och att fördjupa min tro på Jesus, min förståelse av Bibeln och lära mig mer om kyrkan. Jag har under mina år på THS fått lära mig saker, utmanas, brottas med frågor och inte minst fått växa. Både i kunskap och som människa och lärjunge till Jesus Kristus. Visst har det bitvis varit jobbigt men med facit i hand ser jag att det har gjort mig starkare, klokare och mer ödmjuk i min tro och detta är jag väldigt tacksam över! Stort tack till alla mina lärare på THS för det :)

Ofta brukar vi pastorskandidater skoja om att den bästa delen av utbildningen är den i fikarummet. Det är där vi får prata om, diskutera och bearbeta det vi lär oss. En av de största fördelarna med THS är att det där finns studenter från så gott som alla kyrkotraditioner (och en och annan ateist) och att få samtala med dem, utmanas och utmana varandra har varit ovärderligt. Att det just är genom samtal och i relation till andra människor som vi växer är ingen slump. På samma sätt som alla är kallade att följa Jesus är vi också kallade att leva i församling och gemenskap. Det är i relationen till varandra och Jesus som vi får uppmuntra och utmana varandra, fundera över saker och bolla tankar. I slutändan är det så vi växer också som församling.

Att därför få lägga ett extra år på att läsa om det jag tycker är mest spännande (kyrkohistoria) ser jag som en stor förmån! Att få läsa om de som gått före oss, se hur deras samtid präglade och formade dem hjälper också mig att reflektera över vår egen samtid. Vad påverkas vi av och på vilket sätt? Är det bra eller dåligt etc. Detta är sådant jag kommer att ha användning för i mina framtida pastorstjänster men också sådant som fördjupar min egen tro.

Att läsa teologi är för mig inte något nödvändigt ont utan något som hjälper mig att växa och ger mig verktyg att bli en bättre lärjunge, ledare och människa.

Den läsande pastorn

 

Från THS-läraren och gästbloggaren Joel Halldorf.

Gustaf Björkman fick mig nyligen att läsa ett kapitel ur Eugene Petersons självbiografi The Pastor. Tydligen är det en av hans – Gustafs alltså – missioner i livet, att få folk att läsa Peterson. Jag kan förstå honom. Petersons är ett viktigt författarskap, ett som jag gärna återvänder till.

Det kapitel jag läste handlade om ”the unbusy pastor”. Peterson myntar själv begreppet när han lämnar in sin avskedsansökan till äldstekåren i den församling han tjänat under många år. Det hela börjar med att hans dotter ber honom att läsa för henne en kväll. Peterson svarar att han inte kan, för att han är på väg till kyrkan för ett sammanträde. ”Detta är den 27e kvällen i rad som du har ett möte…”, svarar dottern besviket.

Under den sju minuter långa promenaden till kyrkan bestämmer Peterson sig. När han sitter ner med äldstekåren inleder han mötet med att säga upp sig. Han berättar om sin dotter, men fortsätter: Det handlar inte bara om familjen.

”Jag har inte varit en pastor för den här församlingen det senaste halvåret. Jag ber ryckigt. Det känns som att jag alltid har bråttom. När jag besöker er eller äter lunch med er så lyssnar jag inte, utan tänker hela tiden på när jag kan gå. Jag slänger ihop mina predikningar. Jag vill inte leva så här, varken med er eller med min familj.”

Denna stressade, pressade situation är väl, tyvärr, en bild som många pastorer kan känna igen sig i. Bristen på bön, svårigheten att vara närvarande i samtal. Men i sitt sorgetal över sin försummade tjänst återkommer Peterson till något mer, nämligen bristen på läsande:

”Jag vill vara en pastor som läser och studerar. Den här kulturen som vi lever gör oss främmande för Gud. Jag vill vara tillräckligt observant och kunnig för att hjälpa den här församlingen att förstå vilka utmaningar vi har, och hur djävulen frestar oss alla till att tro att vi kan vara våra egna gudar. Det här är subtila saker. Det kräver perspektiv och eftertanke. Jag kan inte göra det bara genom att ’jobba hårdare’.”

Det är – hoppas jag – ganska självklart att vilja vara en bedjande pastor och en lyssnande pastor, men det är lätt att glömma bort behovet av att vara en läsande pastor. Kanske för att det är utmattande att tänka på – allt man vill läsa, allt man borde läsa för att kunna göra den där träffsäkra analysen i sin predikan.

Halldorf, Joel

Joel Halldorf (till höger) och THS-studenten Johnny Mattebo utanför en av USAs största bokhandlare.

Men jag har med åren upptäckt att det inte riktigt funkar så. Det handlar inte om att läsa mycket, det handlar om att ta upp en bok och faktiskt läsa. Boken är ett tankehjälpmedel. Man läser för att inleda en dialog, sätta igång tankarna och få nya impulser.

Under utbildningen lägger man förhoppningsvis en vettig grund vad gäller bildning och teologi. Man planterar hundratals, ja kanske tusentals frön inom sig. Därefter behöver man inte läsa hyllmeter, utan det räcker ofta med att börja läsa för att de där fröna ska börja gro inom en. Den kontinuerliga, reflekterande läsningen är som att vattna det man har inom sig. Man kommer ihåg: just det, det är ju så här det är! Läsningen är, med en annan bild, som att öppna ett fönster och släppa in ny, frisk luft i instängda rum. Man påminns om perspektiv, ideal och kanske också visioner som man haft, men som kanske i vardagens slit fått träda tillbaka.

Man läser inte för att ha läst, utan för att läsa. För de processer läsningen sätter igång i en. Man både djupnar, växer och får perspektiv. Därför vill jag slå ett slag för den läsande pastorn!

Hur gick det då för Peterson? Äldstekåren föreslog att de skulle ta över allt det andra – sammanträden, budget, terminsplanering, anställningsansvar, etc. – så att han kunde få ägna sig åt att vara den pastor han längtade efter att vara:

”Jag vill vara en pastor som leder er i tillbedjan, en pastor som för er inför Gud i mottaglig tillbedjan, en pastor som predikar så att Skriften blir tillgänglig, närvarande och levande. En pastor som kan ge er språk och imagination, som upprättar i er känslan av värdighet i det kristna livet som ni lever, i era hem och på era arbetsplatser.”

(Eugene Peterson, The Pastor, s 278)

BliPastor.nu rekommenderar bloggen Läsarna där Joel Halldorf skriver mer om böcker och läsning!

Ostbågar i sängen och skogspromenader

Kazen, EstherFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Esther Kazen som läser enstaka kurser på THS, jobbar deltid i Flatåskyrkan i Göteborg och är gift med Emmanuel.

I helgen var jag och ett trettiotal andra pastorskandidater på Hjortsbergagården, en lägergård vid en sjö i Småland. Där blev vi bortskämda med god mat, pratade om ledarskap, fick inspiration, delade tankar med varandra, hade andakter, bönegrupper, badade (de modiga, alltså inte jag), paddlade och pratade. Ett par härliga dagar med gemenskap och inspiration.

Och trots allt spännande vi gjorde tillsammans är det som fastnat mest hos mig de där stunderna som blev över. Att njuta av den vackra morgondimman över sjön, att läsa en bok vid vattnet, att ligga på en sten med musik i hörlurarna och njuta av solen eller att ta en paddeltur och lyssna på tystnaden och småprata. De där stunderna när jag bara kunde slappna av och njuta av att bara vara utan prestation.

Kazen 3

Charlotte Thaarup pratade med oss blivande pastorer om vikten av att vi tar hand om oss själva. Som pastor finns det alltid något som borde göras, någon att prata med, mail att skriva, ansvar att ta. Och inte helt oväntat blir pastorer skrämmande ofta utbrända. Därför är det viktigt att vi som blivande pastorer hittar bra sätt att ta hand om oss själva, att vi vet vad vi behöver för att fylla på med ny energi, både andligt, emotionellt och fysiskt. Charlotte gav oss ett tips: gör något varje dag, varje vecka och varje år, bara för vår egen skull.

Jag jobbar fortfarande med att hitta bra sätt att ta hand om mig själv, men har sedan några år tillbaka blivit bättre på att lyssna på mina egna behov. Ibland betyder det att jag tar en lång promenad i skogen för att samla kraft, ibland betyder det att jag släpper allt och lägger mig i sängen med en påse ostbågar och kollar på film, ibland är det något helt annat. Och jag inser mer och mer hur viktigt det är att jag prioriterar stunderna där jag fyller på ny energi och där jag kan ta emot Guds kärlek till mig och lyssna på vad Gud vill säga till mig.

Kazen 2

Du ska älska din nästa som dig själv (Matt 22:39) är ord vi hört många gånger, och som jag verkligen tar på allvar. Vårt uppdrag som kristna är att visa Guds kärlek konkret och tydligt där vi är till dem vi möter. Och den kärleken behöver vi också visa oss själva. Tillåta oss själva att säga stopp, säga nej, vila, ta emot och släppa taget. Vi behöver det för att också kunna säga ja, ge vidare och göra det Gud kallar oss att göra.

Kazen 1

Rönnbärshalsband och kaniner

Sofia_DSC_0615_crJag delade ett foto på min facebooksida igår. Det var på ett rönnbärshalsband och en kastanjemyra. Min 5-åring hade gjort myran på dagis och plockade rönnbär på den evighetslånga (så för långa) promenaden hem från dagis. Så satt hon och gjorde halsbandet när jag lagade middag. Jag vet att det är kluvet att läsa bloggar och statusar om barn (speciellt skribenternas egna) och små gulliga djur, kaniner exempelvis. Jag skriver om sådant ändå emellanåt. Speciellt i postvalstider. På en blogg om kallelse, ledarskap och teologi…

Jag har nämligen alltid älskat kaniner och det är bra att skriva om sådant man älskar, speciellt i svåra tider när det i övrigt skrivs spaltmeter upp och ner om rasism och utanförskap, när argument och hypoteser prövas och slås fast. När redan allt har skrivits.

Vi har två lejonhuvade kaniner. Det är dvärgkaniner med just ullig päls. Jag älskar att krama dom, hålla på med dom, kamma dom, låta dom springa lösa ute på gräsmattan. Det är faktiskt även okej att göra rent i buren åt dom. Jag tänker det ibland när jag står där och mockar i buren, att det är tur att jag har det här görat. För det är någonting i kontrasterna i livet som gör själva livet. Att stå ute i regnet och mörkret (ofta är det mörkt och regnigt eftersom kvällar ofta är det i den här delen av världen), med ett bokstavligt talat smutsigt och väldigt smalt, koncentrerat, enkelt arbete, hjälper till att koncentrera livet. Det hjälper till att inse att stora perspektiv är livet, stora teoretiska sammanhang och problem som söker lösningar är livet, men detta lilla, enkla, koncentrerade, är också livet.

Vi var på personaldagar med hela Equmeniakyrkans och Equmenias personal nyligen. Vi hade precis avslutat ett pass om ledarskap. Ett av föredragen handlade om barnen och Guds rike. Vi blev påminda om hur radikal Jesus var när han sa att barnen tillhör Guds rike och att vi, om vi inte omvänder oss och blir som barn, aldrig kommer in i Guds rike (Matt 18:3). Föreläsaren ställde frågor om vad det är barnet är, som vi måste bli. De små barnen, som inte ”kan” något, egentligen inte bidrar med något, sa han utmanande, som vi ändå bara älskar. Vad är det de har förstått och är? I vilket fall öppnar de våra hjärtan till all världens kärlek, oro och omsorg.

Under en rast gick jag och några kollegor på en promenad. På vägen kom en liten kattunge och slog följe med oss. Jag sa till mina kollegor att djuren, på samma sätt som barnen, kan visa oss vad som krävs för att komma in i Guds rike. Detta gör dock inte djuren, lika lite som barnen, till ett medel för oss vuxnas eventuella omvändelse och räddning till livet. Just för att de inte är medel, utan subjekt, och att vi ser det, tar emot dem, öppnar våra ögon och verkligen ser dem, kan göra omvändelser möjliga.

Djuren är Guds älskade skapade. Gud såg att det Gud hade gjort var gott (1 Mos 1:24f). Gud såg att det var gott i sig, innan människorna skapades. Och det goda Gud såg, är inte gott för att det är nyttigt, utan för att det är. Jesus verkar utgå från en sådan grundsyn när han säger: ”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?”(Matt 6:26)

De minsta är Guds gåvor.  Barnet som sitter och pular med sitt rönnbärshalsband, kattungen som slår följe en bit och kaninerna som bokstavligt, bara är. De tuggar helt enkelt mest gräs… Men de är gåvor i sig själva, och just detta faktum kan hjälpa oss andra till nödvändig omvändelse.

För det är uppenbart att världen behöver omvändelse, men omvändelser sker alltid inifrån och nedifrån. Det går inte att börja med den andra eller det stora, man måste börja hos sig själv. Söka sig tillbaka till pauser och lek, till omprövning och varande, till platser där vi kommer till ro, där vi får perspektiv och vågar tro.

Som övning, som pågående, som bön, som växande, från det färdiga, dömande och självrättfärdiga, det inskränkta, likgiltiga, självförnekande, förgörande till det uppriktiga, öppna, bekymmerslösa, kärleksfulla, generösa, till seende, empati, trygghet och hopp.

DSC_0012I postvalstider behövs paradoxala budskap om bekymmerslöshet. Det behövs lek och paus, kastanjemyror exempelvis: ”Gör er inga bekymmer”, sa Jesus (Matt 6: 34). För det är där det börjar och slutar, i tilltron till Gud som hela världens skapare, upprätthållare och fullkomnare, till Gud som ger oss livet som gåva, som skapar djur, rönnbär och 5-åringar. I den vilan och vissheten får vi arbeta, ompröva, självrannsaka och kämpa, sträcka ut våra händer, öppna våra dörrar, riskera lite grann – söka Guds rike och Guds rättfärdighet och så bära hopp och försoning till världen.

Det behövs.

Från gästbloggaren Sofia Camnerin som är pastor, teologie doktor och biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan

Undervisning för att jobba i församling

Viberg, ÅkeFrån gästbloggaren Åke Viberg som är docent i exegetisk teologi på Teologiska högskolan, Stockholm (THS).

Ett nytt läsår har börjat, nya och gamla studenter fyller upp kurserna på THS.  Även om jag varit med länge och undervisat så är det märkligt hur entusiasmen ändå kan finnas där. Utbildning och undervisning är en utmaning för mig som pedagog, och det är en utmaning som jag antar varje gång jag går in i en föreläsningssal.

Jag började som högstadielärare, sedan undervisade jag en kort tid på gymnasium för att sedan slutligen gå över till högskola. Alla nivåer och utbildningsformer har sina speciella utmaningar och glädjeämnen.

I en teologisk utbildning som på THS är det roligaste och mest givande för mig som lärare i exegetik att vara med och väcka ett intresse för vad bibeltexten kan säga och göra. Och att sedan återknyta till både pastorer och präster ute i tjänst och få möjlighet att diskutera vilket värde som studierna i exegetik har haft. Det är berikande och en utmaning för den fortsatta utvecklingen av kurserna vi har.

För jag blir alltmer frågande inför den rent akademiska profilen på våra ämnen och kurser, och frågar mig alltmer om vi inte måste anknyta mer till yrkesutövningen, visa på hur ämnena och kurserna relaterar till vad studenterna ska syssla med i sitt yrke. Det är en spännande tanke och ett projekt som jag gärna vill arbeta vidare med på THS, för där ligger mycket av den kreativitet som finns hos både lärare och studenter. Ju mer distans vi skapar mellan den akademiska utbildningen och yrkesutövningen, desto svårare blir det att motivera till en bättre prestation, vilket gör att studenten blir sämre förberedd, och kanske finner undervisningen tråkig och irrelevant.

Nu är vi igång!

Inlägg från Rune W Dahlén.

Idag var en historisk dag i Bromma. De blivande pastorerna och diakonerna i Equmeniakyrkan har nu sin utbildning på samma campus eller skolområde. Bromma folkhögskola startade sitt nya läsår förra måndagen och THS startade denna vecka. Och idag samlades för första gången alla studerande på den diakonala linjen tillsammans med Equmeniakyrkans teologgrupp på THS. Så här såg det ut:

DSC_1210

(Observera att alla på bilden är inte antagna diakon- eller pastorskandidater. Lille Manfred i mamma Kajsas knä till höger är det till exempel inte. Men däremot Elin som viftar glatt längst ner till höger…)

DSC_1208Vi fyllde det största klassrummet på THS, och där presenterade vi oss för varandra, och Bromma folkhögskolas rektor Torbjörn Bådagård talade.

Det är viktigt att de blivande diakonerna och pastorerna känner igen varandra och kan mötas i restaurangen och gemensamma gudstjänster. De antagna diakonkandidaterna inbjuds också att vara med på Equmeniakyrkans teologgruppssamlingar på THS, även om de knappast kan vara med varje gång eftersom de bara läser måndagar och tisdagar.

Restaurangen som skapats genom en utbyggnad av matsalen är inte helt klar, men går att använda. Det är en fantastisk miljö. Här är ett par bilder från THS personaldagar i förra veckan, då vi första gången kunde komma och fika.

DSC_1196DSC_1190

 

 

 

 

 

DSC_1197

Och så här ser restaurangen ut från mitt arbetsrum. Det är en del kvar att göra på utsidan.

DSC_1203I måndags var det högtidligt välkomstprogram på THS. En av talarna var pastorskandidaten HannaSara Leones. Efteråt var det gudstjänst i ett fullsatt kapell med predikan av rektor Owe Kennerberg.

DSC_1206

 

 

 

 

En dansk i Sverige på väg till Norge

Från gästbloggaren och ”pastorn på prov” Christina Thaarup.

I Josua 1:9 står det: ”Jag har ju sagt: Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud är med dig i allt du gör.”

I helgen som gått var det kyrkokonferens för Equmeniakyrkan i Stockholm. Kanske var du med torsdag förmiddag när mina klasskamrater fick förbön inför deras första tjänst och deras vägledningsår?
Förbönsakt
Själv var jag inte där. Min väg ser lite annorlunda ut än mina vänners. Jag ska bli pastor inom Metodistkyrkan i Norge med start 1 augusti. Själv är jag dansk. Har pluggat nu snart fem år i Sverige och tagit både en kandidat- och en masterexamen i teologi. Alltså en dansk, i Sverige, på väg till Norge.

Sedan jag bejakade min kallelse till pastor för knappt sex år sen, har kallelsen tagit mig till platser jag inte alls kunnat förutse. Jag har pluggat i Sverige för att jag inte villa plugga på universitetet i Danmark. Det beslutat har jag inte ångrat en enda sekund. Att plugga i Sverige, i Stockholm, på THS har varit helt rätt för mig. Jag är på väg till Norge för att jag upplever att Gud kallar mig till att vara pastor inom Metodistkyrkan. Själv hade jag tänkt att det skulle vara inom Metodistkyrkan i Danmark, men av olika anledningar var det inte möjligt och vägen mot Metodistkyrkan i Norge började visa sig för mig.

Först var jag lite arg på Gud att jag inte kunde återvända till Danmark, till släkt och vänner. Men efter ett tag insåg jag att det kallet jag har svarat ja till är kallet att bli pastor – punkt! Inte pastor i Danmark. Men att bli pastor. Det är det kallet jag har bejakat och fortfarande bejakar.

Även om de yttre omständigheterna har förändrats, har kallelsen varit densamma. Gud har varit med mig vartenda steg på resans gång. Min kallelse består oavsett var jag befinner mig. Min kallelse är inte avhängig av att jag ska vara på en särskild plats. Min kallelse är avhängig av Gud. Av Guds ja till mig och mitt ja till honom. Så tänker jag det är för oss alla. Ett ja en gång och ett ja varje dag.

Thaarup, ChSom jag nämnde i början av mitt inlägg så var jag inte med i helgen och fick inte se mina vänner få förbön. Metodistkyrkan i Norge hade också sin kyrkokonferens i helgen som varit och jag hade min egen förbönsakt att närvara på. Jag blev invigd som pastor på prov, som det heter inom Metodistkyrkan, och kan nu kalla mig pastor.

Jag och mina klasskamrater är nu klara för nästa steg i vår kallelse. Det är stort. Det är spännande. Det är lite läskigt. Men viktigast av allt är att Gud är med oss. Är med var och en av oss som bejakar den kallelse han har till oss alla. Jag önskar för dig som läser detta att du ska våga be Gud visa dig det som är nästa steg i din kallelse. Om du inte riktigt vet vad Gud kallar till dig, så be honom göra det tydligt för dig. Oavsett vilket svar du får, oavsett vilket svar vi alla får kan vi lita på att Herren, din Gud är med dig i allt du gör!

Vemod – och tacksamhet!

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Nu har sista gudstjänsten hållits i kapellet på gamla Missionsskolan på Lidingö. Fullt med folk, mycket tacksamhet, trevliga minnen, men också vemod – för att inte säga sorg.

20140601-171532

Mitt eget förhållande till skolan är att jag gick där som elev 1974-1978 (studieuppehåll läsåret 75/76) och att jag återvände som timlärare och vikarierande lärare tio år senare. Som veckopendlare kom jag att bo i olika rum som för tillfället stod lediga, och har därmed nog bott i snart sagt vartenda rum i stora skolbyggnaden. De flesta nätterna tillbringade jag nog i det rum som varit Thilda Waldenströms sovrum. I två år bodde jag i det som en gång var jungfrukammaren i rektorsbostaden, men jag har även bott i andra rum i det huset och i Munkebo.

När jag skrev min avhandling fick jag anledning att bläddra mig igenom nästan hela 1955 09 30 Gehenna Missionsskolanarkivet i källaren och fick mängder av bredvidkunskap som inte platsade i avhandlingen men som hamnade i ett manus som skulle ha blivit en bok om skolan. Jag intervjuade ett antal äldre personer som vuxit upp på skolan som barn till lärare och personal. Starkast intryck gjorde nog vaktmästardottern Barbro Norén som var född på Missionsskolan 1910 och som var döpt av Waldenström och mindes hur hon fick gå med posten till Waldenströms lägenhet.

1957 10 01 Infarten till MissionsskolanSena kvällar långt borta från familjen i Skåne kunde jag ägna åt att studera de stora husritningarna i arkivet och gå och mäta och knacka mig fram i väggarna för att konstatera att dörrhål hade flyttats och att ritningarna stämde. Jag ”lärde känna” de gamla lärarna som jag aldrig träffat och visste vem de gifte sig med och hur många barn de hade och när de föddes. Jag kunde peka ut vilken del av fruktträdgården som varje lärare förfogade över, var vägar och stigar gått, var hästar och grisar höll till, var brä1925 ca Potatisen kommernder startat och var de gamla lekplatserna på 1940-talet fanns. Underlig hobby, men till slut kände jag nog skolan och dess hundraåriga historia bättre än kanske någon annan. Genom åren har många gått på historiska rundturer på skolan, då jag nog haft mest roligt själv men där många andra också uttryckt intresse. Tre rundturer fick jag göra i söndags för att alla skulle få möjlighet att komma med.

 

Det är märkligt hur sammanväxt man kan bli med en plats. Och jag har verkligen älskat denna oas med sin lummiga park, sina blommande fruktträd och fantastiska hus fyllda av historia och historier.

Flygfoto Thunqvist

1927 Gamla hörsalen

Konferensavslutning 2

Kapellet byggsNu på fredag den 6 juni är det 50 år sedan kapellet i parken invigdes. Det tog något år innan jag insåg hur fint detta var. Utifrån betraktat är det en mörk och ganska intetsägande låda med en låg entré. Men när man gått in några meter öppnar sig ett fantastiskt gudstjänstrum i ljust trä och fyllt av ljus från de enorma fönstren högt upp mot taket. Det är i sanning ett hus som är större på insidan än utsidan, och i detta ryms en vacker och djupt kristen symbolik.

Kapellet invigs

20140601-150424Otaliga morgnar har jag suttit i detta kapell och lyssnat på blivande pastorers andakter och predikoövningar. Och jag har ju förvisso själv stått där och försökt så gott jag kunnat. Men när jag och andra misslyckats med att fånga intresset har blicken gått upp mot fönstren där man kunnat se de stora trädkronorna och en bit av himlen. Och så har det blivit andakt även om inte orden nått fram.

Ännu längre tid tog det att uppskatta Sten Kauppis triptyk på fondväggen. Men den nådde fram! I ett stort antal andakter har jag visat på fadersgestalten som i sin nåd, med utsträckta armar, vill omfamna både den förlorade och den hemmavarande sonen. Och den centrala bilden med korsfästelsen, där man efter ett tag kan upptäcka hur konstnären satt ner Kristi kors i Afrikas jord som en påminnelse om den mission som varit så levande på Missionsskolan. Vilken förkunnelse det ligger i detta konstverk!

Jag var osäker på om jag skulle klara känslorna denna sista dag på Lidingö. Hjärtat hade 20140601-151244snörpts åt bara genom att några dagar i förväg se hur kapellet hade möblerats inför den sista gudstjänsten. Och jag minns hur jag sörjde den våren då THS flyttade till Bromma. Men jag stålsatte mig och det höll till och med när vi dukade av nattvardsbordet och bar ut Bibel, ljusstakar och nattvardsservis. Men när jag skulle berätta det igår för en person som inte var med, då brast det.

Lidingö - kapellet

En av de vackraste berättelserna från gamla Missionsskolan är när Waldenström flera år före sin död skriver sitt eget begravningstal. Inte för att han är rädd för att man ska prata illa om honom i begravningen, utan för att han är rädd för att man ska tala alldeles för mycket om honom. Och så skriver han ett begravningstal över Psaltarversen ”Din nåd är bättre än liv”, ett tal som rektor Mosesson den 20 juli 1917 får läsa upp vid denna frikyrkliga och därmed förbjudna begravningsakt i Missionsskolans hörsal. Och så fick Waldenström, som ett helt liv predikat om Guds kärlek och nåd, ett sista tillfälle i denna sin egen begravning att än en gång påminna om Nåden.

För precis 40 år sedan såg jag skolan för första gången. Och som jag sedan älskat denna plats! Det är ju därför det är så vemodigt just nu. Men verket går vidare och nåden är bättre än liv och bättre än ett stycke mark och några hus på Lidingö. Vi får påminna oss om att det första läsåret på Lidingö började 66 elever där. I slutet på det här läsåret har vi haft 74 pastorskandidater i Equmeniakyrkan. Och på THS har det i år varit över 350 studenter som åtminstone läst någon kurs i teologi, och över 650 studenter när vi även räknar de som läst på MR-programmet. Livet går vidare! Och Guds nåd räcker än!

20140601-16491720140601-140713

 

 

 

 

 

 

 

 

20140601-140331

Bilder: Björn Wennfors, Per Ström med flera

En samlingsplats för de som är intresserade av kallelsen till pastor.