Präst för de som aldrig går i kyrkan

– Hej Samuel, det är Lasse!

Telefonsamtalet kom oväntat från en man som kommit några gånger till en kurs för sökare som vi hade i kyrkan där jag arbetade för några år sedan. Fortsättningen blev genast mer dramatisk när jag hörde den brustna rösten från den andra telefonluren.

– Jag vill bara säga att jag misslyckats, har börjat att dricka igen och nu har min kärleksrelation gått sönder. Jag kommer nog inte till kursen mer, men du ska veta att jag har en tro och även om jag inte går till kyrkan, så är du min präst också.

Lasse heter naturligtvis något annat. Han kan vara vem som helst men är ändå en högst verklig människa av kött och blod. En individ som behöver tröst, stöd och ledning för ett sprucket och komplicerat liv.

Att vara en pastor är inte bara ett yrke som innefattar själavård för församlingsmedlemmar, förrättningar, matrikeluppdatering och teologiskt genomtänkta monologer från predikstolen.
Pastorns uppdrag är också att vara ett av kyrkans redskap att återspegla Guds hjärta för alla människor som Gud har skapat, inte bara de som står i matrikeln utan de som finns i kyrkans nätverk och på den platsen där man arbetar.

Därför spelar det nog mindre roll om man kallas för präst, diakon, evangelist eller pastor. Eller om man jobbar i en stor eller liten kyrka i stan eller på landsbygden.

I kyrkorna behövs det ledare som inte enbart kan arbeta för de som redan är medlemmar, utan också kan vara utåtriktade och vill vara pastorer för de som aldrig går i kyrkan och berätta mer om hur ofantligt mycket de är älskade av Gud.

Blogginlägget är skrivet av Samuel Wångehag som är pastor i Sigtuna Baptistförsamling och går Equmeniakyrkans vägledningsår.

Presentation av alla nyordinerade och mottagna

Vi på BliPastor.nu gläder oss över Kyrkokonferensen i Vårgårda 2017 där elva pastorer och sju diakoner ordinerades. Dessutom mottogs fem pastorer från andra samfund.

Fotograf: Boppe Perhamn (gäller samtliga foton)

EvaMarie Brännström har första tjänst som pastor och föreståndare i Motala. Hon bor i Linköping och har tidigare arbetat som musiklärare samt på Studieförbundet Bilda.

Maria Fässberg Norrhall bor i Lindome söder om Göteborg. Hon har arbetat som läkare i flera år och arbetar nu som pastor i en projekttjänst på Överås.

Kennet Heinevik är utbildad fritidspedagog och har arbetat i många år i Hovslätts missionsförsamling. Sedan 2011 har han haft en tjänst  i Lekeryds missionsförsamling och där fortsätter han nu som pastor och föreståndare efter studier på THS.

Esther Kazen har läst teologi i Wales och på THS och har sedan 2013 varit anställd i Flatåskyrkan i Göteborg. Där fortsätter hon som pastor och föreståndare.

Från vänster: EvaMarie Brännström, Maria Fässberg Norrhall, Kennet Heinevik och Esther Kazen.

Hanna-Sara Leones har varit ungdomsledare i Södertälje och Vårgårda och varit skolledare inom Apg 29. Efter studier på THS är hon nu pastor och föreståndare i Västerportskyrkan i Kalmar samt på en mindre deltid studentpastor.

Josué Leones är född och uppväxt i Ecuador, där han också gått en dataingenjörsutbildning. Liksom sin fru Hanna-Sara har han varit engagerad inom Apg 29. Efter fyra års studier på THS delar han sin tid mellan en föreståndartjänst i Borgholm och en pastorstjänst i Kalmar.

Hanna-Sara och Josué Leones strax innan intåget i gudstjänsten.

Oscar Molneryd har läst fyra år på THS. Han har varit ungdomsledare i Hovslätt och är nu pastor med ungdomsinriktning i Lerum.

Matilda Nilsson kommer från Donsö och har läst global utveckling och teologi i Göteborg, Lund, Umeå och på THS. Hennes första pastorstjänst är i Mariakyrkan i Hammarkullen.

Phillip Taylor kommer från England där han läst teologi i fem år. I flera år har han arbetat i Sverige inom Ungdom med uppgift, bland annat i Vilhelmina där han också är bosatt. Under sitt vägledningsår var han pastor i Piteå och söker nu annan pastorstjänst.

Josué Leones, Oscar Molneryd, Matilda Nilsson, Phill Taylor, Kajsa Werling och Elin Westöö.

Kajsa Werling har läst fyra år på THS, men redan under sitt sista läsår började hon arbeta i Håstenskyrkan i Varberg, där hon fortsätter som pastor och föreståndare. Tidigare har hon varit ungdomsledare på Smögen.

Elin Westöö har läst teologi i Örebro och kompletterat med studier på THS. Hon har arbetat i två olika kyrkor i Örebro och är nu pastor och föreståndare i Larslundskyrkan i Sköllersta.

Först vid intåget gick Elin Westöö och Kajsa Werling.

Fem pastorer mottogs från andra samfund och välkomnades i gudstjänsten. Efter ordinationsakten fick de förbön.

Christina Andersson kommer från Svenska kyrkan och EFS och är nu pastor i Centrumkyrkan i Vindeln.

Bengt-Göran Backman kommer från Pingströrelsen och är ekumeniskt anställd skolpastor i Eskilstuna.

Saoud Bahhi är född i Syrien och kommer från den evangeliska synoden i Syrien och Libanon. Han bor i Linköping och har gudstjänster för arabisktalande grupper på flera ställen i Östergötland, bland annat i Linköping och Norrköping.

Mats Polsten kommer från Pingströrelsen och är nu pastor i Fågelmara missionsförsamling.

George Youssef är född i Egypten och kommer från den koptisk-katolska kyrkan och Salesianorden Don Bosco. Han är bosatt i Lidingö och har gudstjänster på arabiska i Ansgarskyrkan på Lidingö.

Christina Andersson, BG Backman, Saoud Bahhi, Mats Polsten och George Youssef.

Förutom alla dessa pastorer som ordinerades och välkomnades, ordinerades även sju diakoner.

På bilden syns från vänster till höger (uppgifterna om tjänst kommer från diakonihandläggare Marie Lindholm):

Linda Andersson är diakon i Ekensbergskyrkan i Solna.

Anna-Lena Christensen arbetade som diakon i Filipstad under vägledningsåret.

Anna-Karin Elebjörk Wahlström är diakon i Hållnäs-Skärplinge.

Maria Fahlcrantz driver ett café i Rimbo som socialt företagande.

Amie Holmqvist är församlingspedagog i Hyssna församling (Svenska kyrkan) och volontärdiakon i sin hemförsamling, Kinna missionsförsamling.

AnnaMaria Rose är diakon i Centrumkyrkan i Kungsör.

Charlotte Rosengren är diakon i Equmeniakyrkan i Huskvarna.

Och här är hela gruppen samlad på en bild, med diakonihandläggare Marie Lindholm till vänster och handläggaren för rekrytering, Rune W Dahlén, till höger.

Ett stort tack till fotografen Boppe Perhamn som tagit samtliga foton och lånat ut dem till BliPastor.nu.

”Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på”

Blogginlägg från pastorn och gästbloggaren Krister Liljegren.

Nej det tänker jag inte göra, tänkte jag som svar på en inre förnimmelse om en predikokallelse. Jag skall bli rockmusiker, punkt.

Jag stod vid detta tillfälle framför talarstolen i min hemförsamling, Missionskyrkan i Lidköping, på behörigt avstånd. Men den inre rösten eller förnimmelsen gav sig inte och fortfarande finns upplevelsen som ett starkt minne inom mig.

Vägen blev inte helt rak kan jag nu många år senare konstatera.

Ett antal syntar och allt längre hår senare, ja jag var en riktig pudelrockare, via en längre period inom flygets värld ville inte känslan av en slags kallelse eller riktning i livet ge med sig. Även då vägen också gått igenom kolsvart tvivel och en känsla av att kyrkan inte var något för mig.

Åren gick och efter ett antal inhopp som vakansföreståndare i min hemförsamling förstärktes känslan av att det fanns något i tjänsten som pastor som tilltalade mig.

En period tidigt i livet hade jag också prövat på att verka som ungdomspastor och senare som pastor i en nystartad församling.

Jag är som person kunskapstörstig och har alltid läst mycket, ändå upplevde jag att om det ska bli allvar med min känsla av kallelse så vill jag att det ska bli på riktigt. Så blev det genom ett antal krumbukter i livet att jag ansökte om att bli pastorskandidat i Equmeniakyrkan. Jag blev antagen och samtidigt fick jag en tjänst i en stor pingstförsamling där jag haft möjlighet att arbeta under mina studier, vilket har varit en fantastisk men ibland slitsam kombination.

I upploppet på min läsning drabbades jag helt oväntat av ett mycket allvarligt och livshotande tillstånd som, tack gode Gud, gick att åtgärda. I dagarna har jag fått byta mitt ”callsign” som vi säger inom flyget från kandidat till pastor, vilket känns oerhört stort.

Detta var en mycket kort och förenklad berättelse om min resa vilken innehåller många fler detaljer och händelser, men mitt syfte är att få möjligheten att berätta något om vad utbildningstiden har gjort med och för mig.

Ibland kan man möta åsikten att det inte är bra med teologiska studier, att de kan ta bort det enkla och trosvissa i kallelsen. Kanske kan det bli så för någon. Min upplevelse är dock precis tvärtom. Visserligen hade jag på egen hand redan läst mycket och via ett antal andra utbildningar hade jag en viss beredskap, men det som skedde var att min horisont vidgades. Jag behövde ny luft i systemet, mer syre helt enkelt. Nya infallsvinklar, mer kunskap, problematiserande, krav på att hantera det som jag kanske tidigare hade hoppat över osv. Ju mer jag läste ju mindre tyckte jag att jag kunde tills jag kände hur det lyfte och jag uppfattade att det fanns mer substans i min förståelse av tron.

I och med att jag samtidigt jobbade i en församling kunde jag omedelbart omsätta mycket av det vi läste, prova på att tillämpa kunskapen. Den nya kunskapen och förståelsen fick prövas mot verkligheten direkt.

Visst var jagandet efter billiga tågbiljetter, långa resdagar, övernattningar, böcker, ryggsäcken, frukosten från Ica Bromma tröttsamt, oerhört tröttsamt många gånger.  Idag när jag står i en tjänst så finns där visserligen ett pris som har betalats och en viss trötthet, men jag upplever att det var värt det. Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på.

Så vad hände då med kallelsen och den ”brinnande och hungriga” predikant jag en gång var? En tid backade jag nog lite, prövade mig mot det jag hörde och såg. Ibland kunde jag tänka, om mina lärare satt här hur skulle jag då predika? Jag blev tvungen att justera lite av mitt predikohantverk. Men så sker det där märkliga igen, nu på en tyngre grund, där Guds Ande tar tag i orden och kan använda en vanlig pastor som mig där det blir till liv och rörelse i mötet. Kyrkorummet, samtalsrummet fylls av liv och luft från Guds rike och jag förstår varför jag får vara med där. Gud kallar, utrustar, skickliggör oss var och en för att betjäna alla människor. Ibland som pastor.

– – – – – – – – – – – – – – –

Tillsammans med andra fick Krister Liljegren för en vecka sedan förbön i Equmeniakyrkans kyrkokonferens inför vägledningsåret. Nu kan han titulera sig pastor. Vägledningsåret pågår fram till nästa kyrkokonferens då han ordineras och får vigselbehörighet.

Känn ingen oro och tappa inte modet

Blogginlägg från pastorn och gästbloggaren Rebecka Benjaminsson Larsson.

Det är alltid en härlig känsla att vara framme vid målet. Ibland är det bara glädje och lyckorus, ibland är det också uppblandat med ett visst vemod. När jag nu snart är framme vid det här målet är det mest en känsla av lättnad. Målet det handlar om för mig den här gången är att mina studier vid THS snart är avklarade.

I december 2011 blev jag antagen som pastorskandidat och fick också veta vilken omfattning av studier som förväntades av mig. Då kändes de studierna som ett oöverstigligt berg! Inte på grund av själva studierna först och främst, utan på grund av att jag bor i Borgstena, två mil norr om Borås, och dryga 40 mil från Teologiska högskolan Stockholm. Jag kunde inte då se att det skulle vara genomförbart med studier där på plats. Det som blev tydligt för mig var att ta ett steg i taget – de första terminerna handlade om nätbaserade distansstudier och det upplevde jag ändå rimligt att klara av.

Under hela vägen fram till målet har Jesu ord från Joh. 14:27 burit mig. ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.” Jag har ofta fått de orden till mig – i min bön, i min tanke och från min pappa som svar när jag skickat iväg ett sms med orden: ”Be för mig, nu är det för mycket.” Stundtals har det känts som att det (nästan) varit för mycket. De där distansstudierna klarades av och då kom nästa berg – studier på halvfart på plats på THS. Halvtidsstudier i Bromma, kombinerat med heltidsjobb i Borås och två relativt små barn (och en man) i Borgstena. Hur skulle det överhuvudtaget kunna gå? Känn ingen oro och tappa inte modet.

Därför är det framför allt en känsla av lättnad nu när jag snart är framme vid målet. En känsla av lättnad för att det snart är över. En härlig känsla av att snart vara klar med det här oöverstigliga berget. Men en sak vet jag och det är att det kommer att komma fler berg, det är sådant livet är. Vad det här berget dock har lärt mig är att jag verkligen kan lita på Jesu ord ”Känn ingen oro och tappa inte modet.”

Rebecka tillhör den grupp som nu går in i vägledningsåret och med anledning av det fick förbön i kyrkokonferensen. Hon har klarat att arbeta heltid samtidigt som hon läst, och det är värt all beundran. Men det är absolut inget som antagningsnämnden rekommenderar, utan istället avråder från. Studierna är så pass krävande att mycket få klarar av den arbetsbelastning som Rebecka tagit på sig.

Vandring på Norra begravningsplatsen

En vandring på Norra begravningsplatsen i Stockholm är en upplevelse på många olika nivåer, och ingår numera som en del i en kurs på THS. En student kunde inte vara med i höstas och behöver göra vandringen nu i vår istället. Då passar vi på att bjuda in andra intresserade att följa med.

Vandringen kommer att ske måndagen den 22 maj kl 14-17. Var och en tar med sig lite enkelt fika och någon sittdyna så tar vi en paus någonstans mitt i (vi kan försöka hitta någon plats där det också finns en bänk vid behov).

Vi kommer att besöka gravar efter välkända frikyrkoprofiler som Samuel Owen, Hanna Ouchterlony, E J Ekman, Hjalmar Danielson, Allan Törnberg, Lewi Pethrus och Anders Wiberg. Men även andra viktiga personer som prins Oscar, Johan Olof Wallin, Jenny Nyström, Ludvig Jönsson, Alfred Nobel, Ellen Sandelin, August Strindberg, Wilhelm Moberg, Kata Dahlström, Folke Bernadotte, Lars Johan Hierta, Elsa Cedergren, Ivar Kreuger och Lina Sandell.

Vi besöker också den katolska kyrkogården med gravar efter t ex Jean Paillard och Jacob Laurentius Studach. Och vi vandrar igenom den judiska kyrkogården med t ex Erland Josephsons och Eva Bonniers gravar. I avslutningen går vi över Lindhagens kulle med alla mäktiga mausoleer, samt gästar den märkliga romska delen av begravningsplatsen med sina stora gravmonument i svart marmor.

Det blir några kilometers vandring i ganska sakta mak. Om någon inte orkar eller hinner hela vandringen så går det bra att vara med en stund i början.

Självklart är det kostnadsfritt. Men jag är tacksam för en anmälan till rune@ths.se. Då kan jag också meddela om det blir inställt av någon anledning. Hällande regn är förstås en anledning till att ställa in.

Vi möts klockan 14 (prick) vid apoteket utanför Karolinska sjukhuset (ändhållplats för t ex buss 3 från S:t Eriksplan).

Foton: Tyvärr vet jag inte vilka fotograferna är, men jag tror att AnnaSara Dahlén och Maja Floberg tagit några av bilderna.

Beredd – och vilar lugnt i min kallelse

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Tommy Holmsten, som är klar med studierna och på årets kyrkokonferens börjar sitt vägledningsår.

Träden börjar bli gröna, fåglarna kvittrar och det är 22 grader varmt i skuggan. Det känns som vilken sommardag som helst, men det är den 2 maj 2017. Framför mig under våren och sommaren ligger Equmeniakyrkans kyrkokonferens i Vårgårda, jobb på kristendomsskolan i Sjövik samt (förhoppningsvis) en sommarpastorstjänst. Det är speciellt att blogga i skarven på något som håller på att ta slut och något som ännu inte börjat. Jag vet hur livet sett ut de senaste tre åren och åtta månaderna, men har ingen aning hur det kommer se ut om ett halvår eller ett år framåt. Det enda jag är säker på, det som är själva grunden för mig, är att jag står i startgroparna att tjäna Gud som pastor. För mig är detta jättestort, speciellt eftersom jag inte ens var troende för lite drygt fem och ett halvt år sen.

För två veckor sen samlades vi som skall ut i vägledningsåret. Tiden rusar fram och tar tag i oss, skakar om oss. Det börjar kännas på riktigt. Något som verkligen tog tag känslomässigt var när vi alla lovade Gud att gå in i tystnadslöftet. Kanske ett litet löfte i andra sammanhang, men där och då lovade vi faktiskt att gå hela vägen. Vi är beredda att för konfidenters, kyrkans och Guds skull ta saker vi får veta i själavårdssamtal och biktliknande situationer med oss i graven. Gud kändes väldigt nära i det ögonblicket.

För en vecka sen beställde jag min första pastorsskjorta från ett företag som specialiserat sig på att använda Fair Trade-tyg när de syr upp skjortorna. Tänkte det var lika bra att börja min pastorsgärning med att stödja arbetare som förhoppningsvis får en lite mer dräglig tillvaro. Samtidigt tar jag ställning (åtminstone denna gång) för något gott.

I skrivande stund har jag inte klart med någon tjänst men det fantastiska är att det känns helt okej. Förfrågningar har kommit från några församlingar där det av olika anledningar inte känts helt rätt. I slutändan kan ett oväntat samtal visa vägen, undrar om Jesus hade ett finger med i spelet där? Trots allt finns ett lugn i magen och en trygg känsla i bröstet. Jag känner verkligen att Jesus kommer ordna det för mig, han har ju kallat mig för att tjäna honom. Vi som skall gå ut i tjänst är alla olika och det är bra. Vår Herre kommer matcha våra gåvor med de församlingar som bäst behöver dem. Det är ju hans gemenskap och kyrka, ingen annan skulle klara det. Skulle vi försöka hamnar vi ofrånkomligt i ett egoistiskt tänkande eller det omvända, att vi tänker på alla andra utom oss själva.

Jesus säger ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matt 11:29-30). Nu är det dags att börja bära, mina vänner. Att lita på allt vi lärt, lita på THS lärare, men framför allt att lita på Jesus. Församlingarna väntar, vi väntar, men Gud väntar aldrig. Han sörjer för oss alla hela tiden, från tidens början till tidens slut.

Vi syns under resans gång!

Snart är jag pastor – och ibland tvivlar jag

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Annie Kirk.

För några veckor sedan predikade jag under lunchandakten på THS. Det är en av de sakerna som vi pastorskandidater gör utöver våra akademiska studier för att bättre förbereda oss för en framtida pastorstjänst.

Den här gången predikade jag över matundret i Johannesevangeliet (Joh. 6:1-13). Ibland sägs det att man som predikant mest predikar för sig själv, och alltså predikar över det som man själv brottas med. Den här gången tror jag att det stämde!

Under den period då jag på allvar började fundera över om jag var kallad till pastor brottades jag med tvivel. Samma tvivel börjar i någon mån att återvända nu när jag läser min sista termin på THS innan jag (förhoppningsvis!) börja arbeta som pastor till hösten. Det är inte teologiska tvivel det handlar om, utan tvivel på mig själv. Är jag tillräckligt bra? Har jag verkligen någonting att ge? Säkert är jag inte ensam om att tänka så här.

Men grejen är att det inte spelar någon roll om jag anser mig ha mycket eller lite att ge. För det är inte upp till oss vad resultatet av allt vi gör blir. Resultatet beror på Jesus. Det är alltid han som handlar genom oss med det vi ger honom. Oavsett om det handlar om bröd och fisk (som i bibeltexten) eller våra förmågor och kallelser. Det lilla jag har kommer i Jesu hand att räcka långt. Pojken i texten hade med sig sin lilla lunch. Det var inte mycket. Trots det räckte den till mat åt 5 000 män – plus kvinnor och barn.

Det enda jag behöver göra med de gåvor och det liv som getts mig, det är att lägga det i Jesu hand. För i Jesu händer kan det växa sig så stort att det både räcker och blir över, precis som i bibeltexten där det blev 12 korgar mat över.

Men eftersom jag håller på att söka tjänst har jag (igen!) blivit medveten om exakt hur skrämmande det kan vara att ge Jesus kontrollen. Hur gör man det? Jag tror att det handlar om att prioritera relationen till Jesus. När vi har en bra relation med Jesus litar vi på honom, och när vi litar på honom vågar vi ge honom kontrollen.

När livet rusar på är det lätt att tappa bort relationen till Jesus. Problemet är att utan Jesus så hade pojkens bröd och fisk inte räckt långt. Samma sak gäller våra gåvor och talanger. Jag har lärt mig jättemycket de senaste fyra åren, för THS är verkligen en bra skola. Men utan Jesus är det ingenting värt.

Temat för årets upplaga av Årsringar (den tidning som alla pastorskandidater säljer för att finansiera vår utbildning) är ”Var Jesu lärjunge!”. Det påminner mig om att mitt lärjungaskap med Jesus alltid kommer först, alltid är det viktigaste.

Ensam är stark?

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Erik Lund.

Bland det första som Rune W Dahlén uppmuntrar oss pastorskandidater till när vi flyttar upp till Stockholm är att gå med i en församling. När jag och Jennie (min fru som också är pastorskandidat) flyttade till Stockholm stod vi inför stora omställningar. Dels var Jennie gravid med vårt första barn, men vi skulle också flytta från tryggheten i Jönköping till stora Stockholm. På en höst bytte vi helt sammanhang och socialt liv. Och att bryta upp från sitt sammanhang är inte alltid lätt. Det tog tid för oss att finna oss till rätta i storstan.

En av de saker som har hjälpt oss att landa i Stockholm är det som Rune uppmuntrade oss till att göra. ”Gå med i en församling!” I församlingen som vi gick med i finns det bland annat möjlighet att vara med i en hemgrupp, vilket vi är. I hemgruppen möts vi en gång i veckan för att umgås, be och läsa bibeln tillsammans. Gruppen består av både unga och gamla, män och kvinnor. Vi befinner oss i olika delar av livet vilket gör att vi brottas med olika frågor och har olika infallsvinklar på saker. Någon är pensionär, en annan arbetstränar och några studerar.

När Paulus skriver till församlingen i Rom uppmanar han dem med orden: ”Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter” (Rom 12:15). I hemgruppen har jag fått erfara det på nära håll. Stöttning i svårigheter och hurrarop i glada stunder. Det har gett mig mod, kraft och ork att kämpa vidare i mitt eget liv. Jag har också fått uppleva styrkan i gruppen och att vara en del av en helhet. Paulus skriver i Romarbrevet även om bilden av församlingen som en kropp med många lemmar, och att varje lem/del är viktig för kroppen. Det är en annan sak som blivit påtaglig för mig i den församling som jag är med i, och hur det kan fungera. Som jag har upplevt det uppmuntras alla att delta med just sina gåvor, erfarenheter och personlighet. Varje person är unik och viktig för helheten.

När jag nu snart ska ut i tjänst som pastor kan jag ibland få för mig att det handlar om mig. Pastor Erik, med en kandidat i teologi, som ska ut och rädda församlingar. Men då är jag glad över att ha fått tillhöra en församling där man betonar vikten av att vara en del av en helhet. Det handlar inte bara om mig och det inte är meningen att jag ska vara alla delar i helheten, även om jag är pastor. Utan min uppgift är att komma med min egen del i helheten. Det är inte meningen att jag som pastor ska komma som en slags räddare, utan att jag i ett sammanhang får vara en del i pusslet i att vara församling. Där min egen del är att just få vara pastor… Kanske är det så att även din del i pusslet är att få vara pastor?

Så nej, jag tror inte ensam är stark. I en församling är varje person lika viktig för att helheten ska bli just, hel. Och det är tillsammans som vi är starka.

– – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 18 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Slutredovisning av aprilskämt

Så här 14 dagar efteråt  kan det väl vara dags för en slutredovisning av 2017 års aprilskämt på BliPastor.nu, ett aprilskämt som vi roligt nog fick dela med Equmenia och THS.

Nej, Skam kommer inte att spelas in på THS.

Men vi hade väldigt roligt när vi spelade in filmerna, där rektor, bibliotekarie, lärare och studenter på THS medverkade, liksom Equmenias generalsekreterare, scoutkoordinator och grafiska formgivare.

Vi som gjorde filmerna, Maria Hammar, Elin Harrysson, David Lund, Linnea Hjelm, Stina Hjelm och Rune W Dahlén, tycker det är kul att de tre filmerna visats sammanlagt över 22 000 gånger. Det är mycket mer än vi vågade hoppas.

Samtidigt har vi förstått att många inte upptäckt att det var tre filmer. Det är ju lite synd eftersom vi nog tycker att de två sista är roligare än den första. Därför ligger nu alla tre filmerna på Youtube (se länkar här nedanför).

Klickar man på taggen längst ner kan man förresten se tidigare års aprilskämt på BliPastor.nu. De går inte av för hackor de heller…

Ibland behöver man visa att en ytterst seriös teologisk högskola också kan ha glimten i ögat. 364 dagar om året är skolan faktiskt väldigt seriös. Den 365:e dagen var den 1 april. Men även om skolan oftast är väldigt seriös så finns där mycket glädje och kreativitet hela tiden.

Tisdagen den 18 april är sista ansökningsdag inför hösten. Välkommen med din ansökan på antagning.se.

Är det verkligen värt det?

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Rebecca Simonsson.

Jag är en av många som pendlar till Teologiska högskolan Stockholm (THS) och studerar för tillfället 100 procent. Jag bor i Skövde så för mig tar det ungefär två timmar och 45 minuter från dörr till dörr. När jag ska skynda iväg till tåget för att komma till Stockholm känns det ofta ganska motigt. Jag har alltid gillat att åka tåg, men den senaste tiden har jag upptäckt att jag ibland är lite åksjuk vilket gör att jag ofta är lite nervös inför resan. När jag väl är i Stockholm är jag på plats mellan en till tre dagar per vecka. Jag är i Stockholm varje vecka, vilket innebär att jag åker tåg fyra timmar i veckan. Tid då jag i bästa fall kan studera, men som så gott som alltid slutar med att jag antingen sover eller lyssnar på ljudbok.

En sak som jag tycker är bra är alla raster på skolan. Ett föreläsningspass är 1,5 timme och har 10 minuters rast halvvägs in. Vi har 30 minuters fika två gånger om dagen och 1,5 timmes lunchrast. De gör att det finns stort utrymme att prata både om stort och smått. Så tack THS för alla raster, de är en stor del av min trivsel på skolan. Det är givetvis inte bara rasterna som jag gillar på skolan, det är också bra föreläsningar som ger mig nya frågor, tankar och perspektiv. Men också andakterna där jag mitt på dagen tillsammans med andra får lägga fokus på något annat än studier.

En annan sak jag tycker är bra är att vi har en skola där vi alla studerar tillsammans, alla vi som vill bli pastorer, präster eller som läser av rent intresse . Det gör att jag får nya perspektiv i mötet med mina kurskamrater. Sedan är det inte enbart djuplodade teologiska frågor vi diskuterar, utan det finns även rum för att bara skratta tillsammans.

Så är det värt allt pendlande? Mitt svar på den frågan är ett stort JA! Jag är förvisso redan lite trött på resandet, men när jag sitter på tåget som tar mig hem är det ofta med en känsla av tacksamhet och glädje över vad jag varit med om.  Inte så sällan har det också dykt upp nya frågor och tankar (på ett positivt sätt). Det som gör att det är värt allt pendlande är framförallt alla människor. Att pendla till Stockholm och att vara på plats på THS ger mig möjlighet att lära känna goa människor, och en hel del av dem är blivande medarbetare och för det är jag tacksam.

Jag tror att du finns som känner att du har en kallelse till pastor, men som inte kan flytta till Stockholm och kanske inte heller känner att det är värt pendlandet. Du har kanske en längre resa än jag har, men jag vill ändå utmana dig att ge det en chans. Vad är något eller några år av pendlande mot att sedan få göra det Gud kallat dig att göra?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 18 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.