Sista ordet om Sverige är ännu inte skrivet!

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

I torsdags kväll i förra veckan hade vi en spännande grupp människor på besök på THS. Det var fyra stycken relativt nyordinerade pastorer som berättade var sin historia om glädjeämnen och bekymmer i församlingsarbetet. De gav råd och svarade på frågor och de bjöd oerhört mycket på sig själva. Det var inte så lite smärta, men också många förlösande skratt. En fantastisk kväll med så mycket erfarenhet, reflektion och klokskap att min röst nästan stockade sig när jag skulle tacka dem.

DSC_0516

Från vänster: Karin Åkesson, Terése Berggren, Tobias Wahlström och Henrik Örnberg

I andakten efteråt delade en av de fyra ett Guds ord. Vi samlades sedan kring våra gäster och bad för dem. Därefter kallade vi fram alla som ska ut som sommarpastorer i sommar, det blev en härlig rad med unga människor som ska dela evangelium på olika platser, och då var ändå inte alla på plats. Och så bad vi för alla sommarpastorer innan våra gäster fick bli förebedjare för alla pastorskanddiater som ville ha personlig förbön.

Detta var den sista teologgruppsträffen för Equmeniakyrkans pastorskandidater på THS detta läsår. En riktigt god avslutning!

Sent på kvällen fick jag ett mail från en av de pastorskandidater som var med på samlingen, nämligen Jenny Arnerlöf som är född och uppväxt i USA. Jag har fått löfte att citera från hennes mail:

I förra veckan dog Dallas Willard i en ålder av 77 år. Jag ser honom som en av de viktigaste teologerna i vår tid och jag har tänkt på honom och hans lära under dagarna sedan hans död. För ett antal år sedan var jag på en konferens i Amerika där han var en av talarna och jag hade tillfälle att få hans senaste bok signerad av honom. När han tittade upp på mig kommenterade han svenska flaggan som var på min namnbricka: ”Sverige har en vacker flagga, den säger något viktigt om landets historia.” Jag svarade något i stil med: ”Men den säger tyvärr inte så mycket om dagsläget.” Utan ett ögonblicks tvekan svarade han med ett leende: ”Sista ordet om Sverige har inte skrivits än.”

Gud är författare till hela världshistorien och jag är så glad att vara en del av den historia som han skriver här i Sverige. Det är så uppmuntrande att se skolkamrater gå ut i tjänst antingen som nyordinerade eller som sommarpastorer och efter en kväll med fyra ”unga” pastorer från Equmeniakyrkan tror jag: ”Du har rätt Dallas, och jag är så tacksam att det sista ordet om kyrkan i Sverige ännu inte har skrivits.”

Posted in Rune | Leave a comment

Kallelsen började i Sverige och växte i Ecuador

Josué LeonesFrån pastorskandidaten och gästbloggaren Josué Leones.

Det var hösten 2008 som tanken på att bli pastor slog mig.

Jag hade innan dess tagit en paus i min datautbildning i Ecuador för att göra något annorlunda än att plugga, utan att misstänka att jag under den perioden skulle få en särskild kallelse ifrån Gud.

Under den perioden fick jag möjligheten att åka till Sverige och jobba som SMU-volontär i Hässelby Missionsförsamling, en tid där Gud formade mig på ett speciellt sätt eftersom varje aktivitet där jag fick vara med var som en bekräftelse på min kallelse. De sex månader som jag jobbade som volontär var inte bara en period av kulturellt utbyte, utan också en tid där Gud lade sin kallelse i mitt hjärta.

Tillbaka i Ecuador visste jag att mitt liv hade förändrats, inte bara för att jag fått ett nytt intryck av ett annat land än Ecuador, utan för att jag hade blivit kallad. Jag brukar säga att det var en kallelse som började i Sverige, och som förstärktes i Ecuador.

Jag minns fortfarande stunden när jag fick frågan av min pastor om att bli ungdomsledare i min kyrka i Ecuador. Han sa: ”Josue, du skulle passa som ungdomsledare - och i framtiden, varför inte som pastor?” Jag bara skrattade den gången, fast jag antog ändå utmaningen att bli ungdomsledare. Den tiden innebar också en period av förberedelse och bekräftelse av min kallelse.

Jag vill dela med mig av hur jag fick min kallelse för att ge ett exempel på hur Gud kan kalla på olika sätt och att det kan vara en process. För mig var det det.

Idag är jag tillbaka i Sverige och är antagen pastorskandidat och studerar på THS. Snart har jag studerat det första året, och det känns bra att vara igång med förberedelserna inför det jag har blivit kallad till – att jobba som pastor.

Jag ser många utmaningar med att vara i Sverige, och i kyrkan i Sverige. Jag ser det också som en fördel att komma från ett annat land för det ger mig ett annat perspektiv för att se på hur kyrkan ska se ut. Det ger mig också andra förutsättningar för att jobba i det mångkulturella Sverige, och det är viktigt att vi är medvetna om de utmaningar det för med sig.

Avslutningsvis vill jag bara påminna oss alla om ett viktigt bibelord inför utmaningen vår kyrka står inför i denna mångkulturella tid, och som har hjälpt mig under min tid i Sverige. Det är en utmaning att se bortom gränser, att se till vår gemensamma tillhörighet och kallelse i Kristus.

”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28)

Posted in Gäster, Pastorskandidater | 1 Comment

Församlingen har börjat växa igen!

Hultsten, AndreasFrån Andreas Hultsten, pastor i Forshaga och gästbloggare.

Jag vill slå ett slag för att jobba deltid i en helt vanlig liten församling på en mindre ort!

Idag är jag 36 år och jag gick på THS för tio år sedan. Då pratade vi ibland med oro i rösten om att det blev allt färre heltidstjänster. Tänk om man skulle hamna i en håla på landet!

Därefter blev det fem år som ungdomspastor i den stora missionsförsamlingen i Vårgårda. Det var bra att jobba ihop med erfarna kollegor på första tjänsten. Sedan flyttade vi till Forshaga i Värmland där jag hade fått en tjänst som pastor och föreståndare på 75 %. Det var en stor omställning att komma från en församling med 420 medlemmar till en med bara 61 medlemmar och bli ensam anställd! Detta kanske inte var drömjobbet som jag tänkte mig det, när jag gick på THS, men nu är det precis detta jag vill göra! Varför?

- Det är perfekt att jobba deltid när man har barn! Så skönt att kunna vara mycket med familjen! Det går att hålla igen på annat så att det går ihop sig.

- Det är kanonbra att bo och jobba på en mindre ort av många skäl. Huspriserna är låga, vilket gör det enklare att jobba deltid. Det är lättare att knyta kontakter och att bli känd i samhället. Det är nog tryggare och lugnare för barnen också.

- Att bo på orten där man jobbar gör det så mycket lättare att bygga relationer! Församlingen hade inte haft en pastor boende i Forshaga sedan 1970-talet och var därför oerhört tacksam t.o.m. innan jag ens börjat jobba. Bra start!

- Att komma till en församling där situationen inte är på topp innebär att det finns en stor utvecklingspotential. Det är så roligt att se att det faktiskt går att vända en lång nedåtgående trend! Församlingen som minskat sedan 1970-talet växer igen, och i helgen hade vi konfirmationsgudstjänst med den första konfirmationsgruppen sedan 1955! Bara för att ta ett par exempel. Jag hoppas och tror att vi inte bara växer i antal, utan också som människor och i vår kärlek till Jesus.

- I en liten församling med osäker framtid är man tvungen att tänka igenom vad vi vill, varför vi finns, vad församlingen har för uppdrag osv. Det är nu det gäller, det handlar om att vinna eller försvinna! Det är givetvis en oro som vi bär på, men det är också stimulerande och utmanande.

Jag oroade mig nog i onödan då jag gick på THS, för hur det skulle bli om jag var ”tvungen” att flytta med familjen till ett litet samhälle med en liten krympande församling med osäker framtid. Nu är jag där. Tack Jesus att jag får vara med om detta!

Posted in Gäster, Nyordinerade pastorer | Leave a comment

Belöning eller bekräftelse

Alexandersson, LindaFrån Linda Alexandersson, pastor i Arvika missionsförsamling, författare och gästbloggare.

Har du tänkt på vilket jobb Johannes döparen gör? Han upplever kallelsen från Gud att han ska bana väg för Herren. Han ska sköta alla förberedelser. Det är han som ordnar och ser till att tekniken fungerar och värmer upp publiken till dess att den riktiga stjärnan kliver in på scenen och tar över showen.

Ja, nu gick det ju inte riktigt till så på den tiden. Istället flyttar Johannes ut i ödemarken, bär kläder av kamelhår, äter gräshoppor och predikar omvändelse och dop, till dess att affischnamnet kommer dit och låter döpa sig och tar över föreställningen. Johannes vet att det är så det ska vara, och när Jesus kommer har Johannes fullgjort sitt uppdrag. Man kan ju tycka att det vore på sin plats med en rejäl belöning – varför inte en guldklocka för trogen tjänst där ute i ödemarken?

Men icke! Istället fängslas han. Och där i fängelset börjar han tvivla. Har han verkligen gett sitt liv för rätt sak? Var Jesus den som skulle komma? Han skickar sina lärjungar till Jesus med frågan, och Jesus svarar: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud” (Matt 11:4-5).

Därefter berättar han för dem som är där om Johannes storhet och bekräftar på så sätt att Johannes gett sitt liv för rätt sak. Berättelsen om Johannes slutar med att han blir halshuggen under Herodes födelsedagskalas.

Kanske är det så att belöningen för Johannes kommer i himlen. Att Johannes får vara med på en mycket bättre fest där, än den som Herodes kunde ordna på jorden. Samtidigt känns det lite snöpligt att det är så Johannes får sluta sitt liv, efter att han tagit kallelsen från Gud på allvar.

I vår kultur belönas man för prestation. Lyckas du i arbetslivet kan du få högre lön. En lyckad förälder får njuta av kommentarer om väluppfostrade barn. En idrottsstjärna som lyckas får sponsorer och kontrakt värda miljoner. I evangelierna däremot är det ont om belöningar. Där väntar andra möjligheter, som möjligheten att bli förlåten, helad och upprättad. Gud belönar inte, Gud bekräftar. Precis som Jesus bekräftade Johannes genom att berätta att han gett sitt liv för rätt sak, kan Gud på olika sätt bekräfta oss när vi är på rätt väg. Tar vi kallelsen på allvar kommer vi inte att få någon belöning för vår insats. Men vi kommer att få uppleva glädjen och friden hos den som för första gången möter sin Skapare.

Posted in Gäster, Nyordinerade pastorer | 2 Comments

Vårbruket är igång

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

För en tid sedan skrev vi om det nya jordbruksprogrammet på THS. Officiellt startar det inte förrän till hösten, men för att det då ska finnas något att skörda gäller det att förbereda redan nu. Som vi redan berättat kommer gräsmattan mellan THS och Betel folkhögskola att odlas upp, och häromdagen var det dags att lägga på ny matjord.

THS jordbruk Owe KFoto: Owe Kennerberg

Även i övrigt har det varit spännande tider. Under tisdagen var jag på Lidingö folkhögskola där förra årets diakon- och pastorsordinander var samlade till sin första fortbildningskurs. Tisdagen var en berättelsedag i grupper, där varje pastorskandidat fick en timme för att berätta om de första månaderna i tjänst, inklusive samtal och förbön.

Jag hamnade i en grupp med fem unga kvinnor som alla uttryckte sin glädje över att vara pastorer. Visst fanns det också frågor och bekymmer i deras berättelser, men glädjen var verkligen dominerande. Det var fantastiskt att få lyssna till dem och be för dem. Och för mig personligen var det så uppmuntrande. Jag kan med frimodighet fortsätta att rekrytera medarbetare till Gemensam Framtid.

I måndags kväll dukade pastorskandidaterna upp ett bokloppis i en av salarna på THS. Trots att vi packade böckerna tätt och trots att vi satte fyra bord med böcker ute i korridoren fick inte allt plats. Sexton kartonger med böcker står kvar i källaren, och under veckan kom det en ny gåva bestående av åtta banankartonger böcker. Tre dagar höll bokloppiset på och trots att böckerna var billiga kom det in flera tusen kronor till retreatkassan som subventionerar pastorskandidaternas årliga retreat. Stort tack till er som skänkt böcker!

Det brukar alltid gå att göra fynd på bokloppiset, och likadant var det i år. En student kom glädjestrålande med en förstaupplaga av en bok som han köpt för tio kronor och som han visste kostade tusen kronor på nätet. Man kan ju tycka att det är synd att vi inte fick mer pengar för boken, men glädjen över att se en student så lycklig var belöning nog. Själv hittade jag förresten en diktbok av Nils Bolander med en dedikation av författaren. I höst får det nog bli två bokloppis för att minska på lagret.

På torsdag förmiddag var det lektioner i den nya 15-poängskursen om Gemensam Framtid. Som gästföreläsare infann sig kyrkoledaren Lasse Svensson. Det är något märkligt med den mannen. Varje gång jag lyssnar till honom växer mitt hopp och min tilltro till Gemensam Framtid. Det är goda ledaregenskaper!

Posted in Okategoriserade, Rune | 1 Comment

Varför läser vi Bibeln tyst?

Fahlgren, SuneFrån Sune Fahlgren, lektor i praktisk teologi vid THS och gästbloggare.

Jag läste för länge sedan en kurs i Gamla testamentets exegetik för professor Tryggve Mettinger i Lund och skulle tentera ett större pensum av bibeltexter på hebreiska. Först bad han mig läsa högt de textavsnitt han valt ut. Jag läste långsamt och knackigt upp den hebreiska texten. Så gjorde jag en översättning till svenska, och sedan ställde Mettinger exegetiska frågor som anknöt till de bibelkommentarer jag läst.

– Väl gjort, säger professorn. (Puh, vad skönt! Jag klarade tentan.) Men varför läser du så dåligt, frågar han. Du måste uttala orden – ljuda. Det hjälper dig att förstå vad du läser.

Jag hade studerat bibeltexten, lärt mig att översätta den från bibelhebreiska till svenska. Jag hade läst exegetisk litteratur – och allt detta utan att uttala orden högt, eller halvhögt, eller åtminstone mumlande. Allt hade varit en inre verklighet. Jag hade inte ens rört på läpparna.

Varifrån kommer detta ofog att vi inte läser högt när vi läser? Är det ett försök att civilisera läsandet? Göra det snabbare? En överlevnad när textmängderna blir allt större? Fram till slutet av 1700-talet var högläsning väldigt vanligt, också när man satt ensam och läste. Texterna tog då läsaren i besittning på ett annat sätt. Det var inte konsumtion.

Några av de begrepp för ”läsa” som jag hade mött i den hebreiska bibeln hade jag helt riktigt översatt med ”läsa halvhögt” (Ps 1:2). (1) Men själv gjorde jag det inte när jag läste exegetikkursen.

När jag bodde i Jerusalem 2008–2011 blev jag till slut omprogrammerad. Där sker enskild läsning av de heliga skrifterna alltid halvhögt. Även enskild bön förrättas ljudligt. Var och en som besök västra muren har hört detta bönebrus, detta läsebrus från judarnas läppar. På motsvarande sätt är det i den heliga gravens kyrka (Anastasis) när pilgrimerna och de lokala kristna tillber Gud på egen hand, och i al-Aqsa moskén när muslimerna förrättar enskild bön. (2)

Jag upptäckte när jag började härma detta sätt att läsa att det gör texten till litteratur. Läsning blir något dialogiskt. Ett personligt förhållande uppstår. Ett du och ett jag. Läsförståelse handlar ju i hög grad om förhandling, om rolltagande, om inlevelse. Uppmärksamheten ökar gentemot den som vill säga något genom texten. Man hör nyanser, rim. Och sådan läsning lockar till omläsning, vilket så sällan det tysta läsandet gör.

I den tidiga kyrkan liknade man det andliga läsandet vid en kos idisslande, ett omtuggande (latin: ruminare). En sådan process börjar med att man faktiskt öppnar sin mun. Annars får man inget att bearbeta. Eftersom få då kunde konsten att läsa var högläsning det sätt som de heliga texterna vanligtvis förmedlades bland de kristna.

En av kyrkofäderna, Augustinus, berättar i sina skrifter från 300-talet om en av sina lärare som läste tyst. Detta uppfattades då som mycket konstigt. Nu är det omvänt. Första gången jag hörde min åldrige far sitta och läsa tidningen halvhögt på morgonen trodde jag att han försökte kontakta mig. Men det var tidningen han försökte få kontakt med.

I vår tid som präglas av många distraktioner är det extra motiverat att börja läsa halvhögt. (3) Det ger en långsammare läsning och ökar uppmärksamheten på det vi läser. Tänk om bibelläsarna på bussar, tåg och tunnelbana skulle börja läsa halvhögt? Vilket fint ljud det skulle bli i kontrast till alla triviala prat i mobilerna! Och vad ombonat det skulle bli i våra lägenheter och hus när det småpratar här och där – både när vi läser Bibeln och ber.

Att läsa Bibeln och be halvhögt skulle vara en befrielsehandling i vår tid, när tro och religiösa uttryck förvisats bort från de offentliga rummen. Jag ser framför mig en folkrörelse som på detta konkreta sätt tar tillbaka trons sociala och offentliga sanning. Detta är ju på riktigt.

Jag vill utmana mig själv som lärare på THS och alla er som läser teologi och ska bli framtidens pastor: bed enskild bön halvhögt! Låt oss börja läsa Bibeln och andra viktiga böcker halvhögt – oavsett om vi sitter hemma i studievrån eller på skolan. Och vi kan mer än vad nu är fallet ha högläsning i både klassrum och kapell.

Liv och Nils, våra bibliotekarier på THS, var lugna! Vi ska undanta biblioteket tills vidare.

Fotnot 1: Det hebreiska verbet hāgā (”läsa”) i Ps 1:2 används om lejons morrande, Jer 31:4, och duvors kuttrande, Jes 38:14, och betecknar alltså något som hörs. Mycket troligt syftar det här på seden att läsa halvhögt för sig själv, alltså ungefär ”mumla”.

Fotnot 2: Om grekernas läsande, se Jesper Svenbros lysande bok ”Myrstigar”. Även grekerna läste högt för sig själva (epilegesthai).

Fotnot 3: Missa inte konferensen om ”Läsarrörelserna i distraktionernas tid” på THS torsdagen den 11 april. Se mer på http://www.ths.se/site/

Posted in Gäster, Lärare & personal | 1 Comment

Pastor med funktionshinder

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Anna Lähnn.

I ett milt chocktillstånd satt jag på läkarens kontor och försökte att förstå. Ord som fibromyalgi, kroniskt, aldrig arbeta heltid igen virvlade runt i hjärnan. Jag hade varit sjuk i drygt sex år och skickats från den ena utredningen till den andra, medan alternativa förklaringar uteslutits. Nu satt jag på smärtrehab och i första steget av en sorgeprocess. Det fanns inget piller, ingen operation, som skulle göra mig frisk.

Fortfarande chockad reste jag mig och gick ut ur rummet, ut ur sjukhuset och tog upp mobiltelefonen. Jag ringde min pojkvän, sa vad läkaren sagt och tillade:

– Om du vill göra slut så klandrar jag dig inte.

Som något trasigt och obrukbart, en sämre version av en frisk människa – så såg jag på mig själv just då. Tänkte att han skulle kunna leva ett bättre liv med någon annan. Men så tänkte inte han, naturligtvis. Ömsint och kärleksfullt förklarade han att det var mig han älskade, mig han ville leva med. Att för honom var ett liv med mig mer än ett liv med någon annan.

Sedan tog jag bussen hem, men istället för att gå in gick jag på en promenad för att tala med Gud. Jag var förtvivlad, allt det jag velat göra för Guds rike såg ut som drömslott som skingrades för vinden. Vad skulle Gud med mig till nu, när jag inte kunde göra något för Honom?

Då kom en syn för mig: Jag såg mig själv gå in i en keramikverkstad, gå fram till en hylla och se upp på en kruka som stod på tork. Och Gud sade: Jag kommer att använda det här till att forma dig, för det jag vill använda dig till sedan.

Något år senare kom jag till den församling som vågade se mig som en tillgång för Guds rike, som såg det jag kunde ge, snarare än det jag inte kunde. Som vågade tro på mig och stå bakom mig när jag ansökte om att bli pastorskandidat.

Nu läser jag min sista termin på THS. Jag har läst på halvtid och varit sjukskriven på halvtid, och det har fungerat bra. Till hösten börjar jag min första pastorstjänst, också den på halvtid. Församlingen vet om mitt funktionshinder och har inga problem med det.

Idag ser jag mig inte som en sämre version av en frisk människa. Det finns andra som
har det jag saknar, och jag har annat som de saknar. Tillsammans kompletterar vi varandra.

Till slut vill jag bara uppmuntra dig som läser detta, att våga se dig själv, och människor omkring dig, som en tillgång för Guds rike och för församlingen i din närhet. Gud öppnar dörrar, det kan kyrkan också göra. Och vi kan gå igenom dörren. Ut till den framtid Gud har för oss, för kyrkan och för världen.

Posted in Gäster, Pastorskandidater | 4 Comments

THS startar jordbruksprogram

Arenius, Johan 3Efter många förhandlingar står det nu klart att THS under nästa läsår startar ett nytt program. Vid sidan om det teologiska programmet och programmet för Mänskliga rättigheter (MR) kommer det i framtiden också att finnas ett jordbruksprogram. Som utbildningsledare kommer Johan Arenius att anställas från och med 1 juni.

Planerna på ett jordbruksprogram har funnits länge, och önskemålen ännu längre. Som modell står systerkyrkorna i Kongo där de blivande pastorerna också får undervisning i hur de ska bruka jorden och sköta djuren. – Här har Kongo verkligen gått före med ett gott exempel, säger Lennart Henriksson som är lektor i missionsvetenskap. Och när det nu blir allt fler deltidstjänster i församlingarna är det utmärkt att de blivande pastorerna också har kompetens i andra ämnen än de rent teologiska.

THS är sedan tidigare miljöcertifierat, men nu vill man alltså ta värnandet om miljön ett stycke längre. Rötter till detta tänkande finns inte bara i Kongo. På Missionsskolan på Lidingö fanns det både hästar, grisar och höns under de första årtiondena på 1900-talet. Under de allra senaste åren har omställningsrörelsen vuxit sig stark, där betoningen ligger på lokalt odlad mat och ett nytt förhållningssätt till bl a energifrågor och transporter. För THS är det viktigt att finnas med i denna nya folkrörelse.

Önskemål om ett jordbruksprogram har funnits inom flera av ämnesområdena på THS, till exempel historisk teologi. Gemensam Framtids bildarsamfund har alla vuxit fram ur en agrar miljö, och det är nästan omöjligt för de unga pastorskandidaterna att förstå villkoren för frikyrkopionjärerna om de inte får någon inblick i jordbrukssamhället. För att verkligen förstå sammanhanget kommer ett gammalt 1800-talstorp från Småland att plockas ner och sättas upp på gräsmattan mellan THS och Betel. Där kommer Johan Arenius och hans familj att bosätta sig för att förkroppsliga ett nytt sätt att tänka och leva. Bygglov för torpet är redan utfärdat.

DSC_0457

Torpet kommer att ligga längst bort på gräsmattan, mitt emellan Betel folkhögskola och THS. Man ser redan en snöklädd jordhög där man grävt för att lägga grunden. Gräsmattan kommer att odlas upp och säd kommer att sås. Till vänster i bild ses matsalen, där man kommer att ha ungefär en meter till maten – här kan man verkligen tala om närproducerad mat.

Joel Halldorf som är ämnesansvarig inom historisk teologi är mycket glad över denna lösning. – I detta ämne är det allra vanligast att forska bland arkivhandlingar. Men här får vi istället något så unikt som en historisk miljö att forska på, säger Joel. I torpet kommer även konventiklar att hållas. Själv bor Joel på landsbygden inte långt från Bjärka Säby, och nämner att det tidigare varit en lantbruksutbildning där. Nu kan Bjärka Säby bli till inspiration inte bara i liturgiskt hänseende, utan också på ett mer jordnära sätt, menar Joel.

Inom den exegetiska teologin är man oerhört glad över det nya jordbruksprogrammet. Det finns t ex mängder av liknelser i Nya testamentet som inte varit begripliga för alla de stadsbor som är inskrivna på THS. Nu kommer man på lektionstid att pröva på att så och skörda. Man kommer att så både i den goda jorden, bland tistlar, på steniga ställen och på vägkanten (Mark 4). I det sistnämnda fallet sker sådden på Åkeshovsvägen eftersom Drottningholmsleden är lite för trafikerad. Man kommer också att gömma skatter i åkern (Matt 13:44) och så senapskorn (Matt 13:31). – Det är möjligt att vi inte hinner med att lära ut grekiska och hebreiska längre, säger Rikard Roitto, men här har vi något som är mycket bättre, och då får man vara beredd att ge upp en del som trots allt är mindre viktigt.

DSC_0460DSC_0462

På fotot till vänster syns de steniga ställen där man kommer att så för att visa att säden måste ha mycket jord för att kunna slå rot och inte vissna bort. Vad stenmonstret till vänster föreställer är oklart, men möjligen ska det gestalta några förvridna rester av Jerusalems tempel (Mark 13:2). Till höger en bild på Åkeshovsvägen där man i vägkanten kommer att så, men där fåglarna kommer att äta upp fröna. Några tistlar finns inte i närheten av THS, men Johan Arenius har för avsikt att så även sådana. Naturvårdsverket är dock inte så glada över de planerna.

Att man i praktisk teologi är glad över det här initiativet behöver väl knappast sägas. – Mer praktisk teologi än det här får man leta efter, säger Sune Fahlgren och fortsätter: I allt för stor utsträckning har vi varit ordbrukare men nu kan vi också bli jordbrukare. På THS är vi bra på ordbehandlingsprogram och det är en fantastisk utmaning att som alternativ skapa ett jordbehandlingsprogram.

Inom MR-programmet ser man nya möjligheter. Det är ju inte bara mänskliga rättigheter som är viktigt, utan också djurens rättigheter, och eftersom familjen Arenius kommer att ha en del djur på sitt torp finns det möjlighet att strida för deras rättigheter.

Arenius, Johan 2Johan Arenius har tidigare varit ordförande i equmenia, men har under senaste året arbetat med de nya regionerna inom Gemensam Framtid. Han är mycket teologiskt intresserad, men har också en utbildning från lantbruksuniversitetet i Uppsala. Det är svårt att tänka sig någon som bättre skulle kunna leda det nya programmet på THS. Han är också glad över att, så att säga, få bo i både Småland och Stockholm samtidigt. – Det ska verkligen bli skönt att få lite skit under naglarna igen efter åren vid ett skrivbord, säger Johan och fortsätter: Visserligen fick jag ta en del skit även som ordförande i equmenia, men nu blir det mer meningsfull skit så att säga.

Den praktiska planeringen för det nya programmet är i full gång. Gräsmattan mellan THS och Betel kommer att plöjas upp eftersom den ändå inte används särskilt mycket. Även den gamla fotbollsplanen ett stycke från THS ska användas för odlingar och som betesmark, liksom en del andra gräsytor i närheten.

DSC_0470Grönyta planerad för sådd eller djurskötsel 2

Här är två ytor alldeles nära THS. Den vänstra är fotbollsplanen som kommer att användas som betesmark medan den högra är tänkt för sådd. På båda bilderna kan man skönja THS i bakgrunden.

Johan räknar med att kunna ha tre, fyra kor, lite höns, en gris samt förstås får. De senare kommer att hålla till i Åkeshovs slottspark som därmed blir en mer levande miljö. För att det inte ska bli för starka lukter vid THS kommer grisen att bo i en svinstia borta vid studenthemmet Tempus där det ändå brukar lukta ganska illa. Då kan man också skicka iväg ”den förlorade sonen” långt bort när han skall vakta svin och längta hem. Troligen kommer det också att finnas en del djur från Mellanöstern som inte är så vanliga i Sverige. Johan räknar upp åsna, sjakal, sykomor, leviatan och känguru. Men det sistnämnda djuret omnämns bara i apokryferna, tillägger han. Och leviatan är han inte säker på var han ska få tag på.

Johans fru Josefine Arenius var till att börja med inte så intresserad av att bosätta sig i ett torp vid THS. Men när Johan lovade att hon skulle få ta hand om fåren blev hon mer intresserad. – Här kan jag utveckla mitt intresse för ledarskap och experimentera med olika ledarskapsmodeller, säger Josefine som bland annat rest som konsult inom ledarskapsfrågor. – Egentligen är jag rätt trött på att flacka omkring, tillägger hon, det kan nog vara skönt att få slå sig till ro och bli torparkärring.

DSC_0469

I bakgrunden syns Åkeshovs slottspark där det finns gott om utrymme för den fårskötsel och ledarskapsträning som Josefine Arenius kommer att ägna sig åt.

Bland studenterna på THS finns ett stort intresse för lokalt odlad mat. Det blir perfekt nu när man i matsalen kan annonsera att till exempel Rosa eller Stjärna serveras, och alltså slippa det mer opersonliga kotlett eller kallopps. Det blir värre med fårstekarna eftersom Josefine planerar att namnge lammen efter de anställda i equmenia och Gemensam Framtid. Det man vinner är att pastorskandidaterna lär sig namnen på sina ledare, men det man förlorar är att det kanske inte känns så jättekäckt att bli serverad t ex Ola J Hedin eller Lasse Svensson.

I närheten av THS finns ett stort ridhus, och om någon häst blir gammal och slö kanske man också kan köpa in den och på så sätt blanda upp det egna köttet. Det är ju så modernt nu för tiden. Flera av studenterna är vegetarianer och vill alltså inte leva i köttet, eller åtminstone inte av köttet. Rektor Owe Kennerberg som är uppväxt i Stockholm och inte så hemma i jordbruksteknik har föreslagit att man ska föda upp vegetariska kossor.

Ja, möjligheterna är enorma med det nya jordbruksprogrammet. Mycket återstår att göra, men om ett år, alltså den 1 april 2014, kommer det mesta att stå klart.

Arenius, Johan 4

Johan Arenius iklädd en häst som med tiden kommer att bli inblandad i maten på THS.

Posted in Rune | 7 Comments

En pastoral kärlekshistoria…

Terése BerggrenFrån Terése Berggren, pastor och gästbloggare.

En pastoral kärlekshistoria – så skulle jag lite poetiskt och finurligt kunna beskriva mina första fyra år som pastor. Till sommaren slutar jag min tjänst i Vikingstads Missionsförsamling och flyttar vidare mot nya utmaningar. Det finns många erfarenheter jag bär med mig och jag funderar över vilken berättelse jag skulle kunna skriva ner, som förklarar den där kärlekshistorien så att du som läser verkligen förstår…

Bland de berättelser jag väljer mellan finns bl.a. den om hur det där förtroendet som jag tänkte skulle ta tid att bygga upp, fanns där som en trygghet för mig redan första dagen. Jag behövde inte bevisa någonting, jag fick vara den jag är och det fanns så mycket kärlek och tillit redan från början. Jag blev mottagen som pastor och det överrumplade mig hela första året.

Den berättelsen skulle kunna följas upp av historierna om alla delade och hjärtliga skratt. Om självdistans när det gäller både individer och sammanhang som gjort att vi vågat se på oss själva och inte ta allt på blodigt allvar. Om fnittriga sammanträden och glädjen över att umgås med alla dessa underbara människor som utgör en församling. Det är vardagslyx!

Eller så kan jag välja de lite mer komplicerade sidorna och berätta om kärleken som stavas vrede, och som kom vartefter månader, år och möten passerat. Den växte fram ur smärtan och ilskan som vällt upp i mig efter möten med människor som öppet eller i det tysta farit illa på olika sätt genom åren. Det kan ha varit till följd av ledare som försökt krympa eller kontrollera en osäker men växande människa, teologi som skapat en trång bild av verkligheten, livet och Gud eller av erfarenheter i livet som inte fått plats i föreställningen om hur en kristen människa bör vara och ha det. Jag tänker att vi har mycket kvar att jobba på i våra sammanhang för att hela livet ska få plats!

Förresten, varför inte ta tillfället och berätta den berättelsen som så sällan får plats? Berättelsen om när kärleken inte räcker för att skapa det jag vill se. Det är en berättelse där rädslan för att bli bedömd lyser igenom. Oron över att andra ser mitt sammanhang utan att se det jag ser. Där min självkänsla vacklar för att den som synar mig ser alla visioner som föll platt eller som inte ens blev tänkta fast de säkert borde ha blivit både nerskrivna, proklamerade och genomförda; alla samtal som aldrig blev av; alla gånger jag backade undan och fegade ur istället för att ta fighter; alla medlemsintagningar som jag trodde på men aldrig fick se och alla predikningar som jag fuskade mig igenom. Var jag inte en ledare? Var jag inte en sån som det växer omkring?

Men den som synar mig så borde också känna till stoltheten jag känner – stoltheten över samtalen som blev förda trots att de var svåra, och som fördjupade gemenskapen. Modet när vi vågade prata om det som ingen pratat om förut i vårt styrelserum, i vår gudstjänst, i vår kyrka, i vår gemenskap. Stoltheten blandad med förundran över människor och sammanhang som vuxit, hittat nya vägar, vågat nya uppdrag och som jag fått följa på nära håll. Tjusningen i att få predika, söndag efter söndag, för en församling som jag älskar och vill så väl. Och som jag känner älskar mig och medvetet vill hitta ett sätt att vara församling som fungerar i vår tid. Allt det är jag vansinnigt stolt över att jag fått vara en del i och det vill jag så gärna skriva om.

Efter berättelsen om stoltheten kommer den sista så naturligt. Den om hur insikten slagit mig att det inte hänger på mig. Det jag står i och fått vara med om är så mycket mer fantastiskt än det jag själv hade kunna räkna ut och fixa till. Jag fick komma in i och vara del i en process som Gud både startat och som han kommer att fullkomna långt efter att jag försvunnit. Ibland har jag förvillats att tro att det är jag som är det centrala. Att församlingen är min arena och att jag är ledaren med stort L. Ibland tror jag nästan att det var så jag lärde mig att det skulle vara… Men jag blir säkrare och säkrare på att det är Gud som gör det. Och jag tycker det är så fiffigt att jag blev ställd mitt i det som han gör och får vara en del av det. Som om jag faktiskt har något att bidra med.

Ja, någon av de där berättelserna skulle jag kunna skriva en hel bloggpost om. Eller en bok faktiskt. Men frågan är om ni skulle förstå ändå. För trots allt så är en kärlekshistoria inget som förstås, den måste upplevas. Jag är tacksam för erfarenheten och är för alltid en rikare människa efter mina första år som pastor. Det är nog egentligen det enda jag kan berätta!

Posted in Gäster, Nyordinerade pastorer | Leave a comment

Stoppa mig om jag säger att jag ska bli pastor!

Elenäs, Arvid 4Från pastorskandidaten och gästbloggaren Arvid Elenäs.

Man kan ju undra om det fanns något att välja på i yrkesval egentligen. Farfar var pastor, mamma har varit pastor och pappa är pastor. När jag var liten lekte jag årsmöte med mjukisdjuren och älskade att hålla tal på släktkalasen. Antagligen kraftigt influerad av föräldrarna.

När jag var ca 14 år åkte jag på tonårsläger och upplevde någon slags kallelse till att vara ungdomsledare efter ett samtal om efterföljelse med en av ledarna. Jag ville arbeta i kyrkan med tro på ett eller annat sätt och jag ville vara en ledare för andra människor.

Något år senare började jag förstå att det kanske till och med var pastor som karriärsvalet skulle bli och inte musiker. Pastor ville jag absolut inte bli. Det kändes ju inte lockande att bli samma sak som föräldrarna för en kille mitt i tonåren.  En kväll gick jag in till mamma och pappas sovrum där dom just skulle till att sova. Där sa jag till mamma:

- Om jag någonsin kommer och säger att jag ska bli pastor så måste ni stoppa mig, jag vill inte bli samma sak som ni.

- Okej, det ska jag säga om du någon gång säger det!

Under det kommande året bearbetade jag frågan och kom fram till att det var nog pastor som Gud kallade mig till ändå och nu var jag 17 år gammal. Jag bestämde mig för att berätta för mamma och pappa om framtidsplanerna. Återigen gick jag in till deras sovrum en kväll och sa:

- Jo, jag ska nog bli pastor tror jag.

Mamma: – Aha, förstod att du funderade på det. Men kom ihåg vad du sa den där gången när du sa att du inte ville bli det.

Jag: – Jajaja…. Äh glöm det där!

Sedan träffade jag Rune W Dahlén som är ”pastorsrekryterare” i Gemensam framtid. Efter samtalet gav han mig riktlinjerna om att gå en bibellinje på folkhögskola och sedan att vara ungdomsledare i ett år. Åren efter gymnasiet gjorde jag det och sedan ansökte jag om att få bli pastorskandidat.

Nu går jag första året på Teologiska högskolan, Stockholm, ett steg närmare att bli pastor.

Posted in Gäster, Pastorskandidater | 3 Comments