Sommarpastor bland raukar och gutar

Från pastorskandida-ten och gästbloggaren Hampus Flyman.

I somras fick jag höra mycket av gotlänningarnas härliga dialekt. Jag hade världens bästa sommarjobb och fick förmånen att vara sommarpastor på Snäckan, en sommargård vid Klintehamn på Gotland. Jag var anställd av Equmeniakyrkan Västra Gotland, en liten men god landsbygdsförsamling med en härlig glöd. Jag bodde på gården under sju veckor. Under den tiden fick jag vara med om många fina möten med människor, jag fick växa i mina gåvor och fick många fina och nyttiga erfarenheter att bära med mig.

Min sommarpastorstjänst rivstartade med två veckors konfaläger där jag tillsammans med två pastorer från ön ansvarade för undervisning och andakter. Det var två intensiva och roliga veckor. Det var en härlig stämning bland deltagarna och det kändes som att de flesta trivdes riktigt bra. Jag fick inte bara lära ut genom undervisning och andakter utan fick också lära mig en hel del i mötet med både konfirmanderna och de andra ledarna. Lägret avslutades på ett fint sätt med familj, släkt och vänner som kom till fest, dop och dopbekräftelse på lördagskvällen och avslutningsgudstjänst och middag på söndagen.

Efter lägret förvandlades gården till en camping med flera semestrande gäster. På söndagskvällarna firade församlingen sina gudstjänster på gården. Här var det oftast min uppgift att predika. Tidigare hade jag mest predikat någon gång ibland. Innan hade jag bävat lite inför att predika flera söndagar i rad, tänkt att jag skulle få slut på bra saker att säga. Men under sommaren kunde jag känna att Anden ledde och orden kom till mig. Känslan var att det landade i god jord och fick betyda något.

På måndagskvällarna stod det ”Volleyboll och våfflor” på programmet. Då spelades beachvolley med ungdomarna på gårdens två fina beachvolleybollplaner. En inte allt för jobbig uppgift för mig som älskar både volleyboll och våfflor!

Det arrangerades även olika programkvällar, ofta med olika musikinslag. Här hade jag som uppgift att vara mötesledare och leda andakter. På onsdagskvällarna var vi på Gustavs sommargård, en annan av Equmeniakyrkans gårdar, som ligger ca 1 mil söder om Klintehamn, och på fredagskvällarna var det på Snäckan. En av sommarens många höjdpunkter var när Samuel Ljungbladh var på besök och fyllde mötestältet till den grad att bakre långsidan fick öppnas upp så att fler bänkar kunde sättas upp.

Jag fick också vara med om Gotlandskonferensen som pågick under en helg, fredag-söndag. Det är en ekumenisk satsning som frikyrkorna på Gotland gör tillsammans för att göra Jesus känd och trodd. Duktiga talare och musiker hade kallats för att göra helgen så bra som möjligt. Det var en härlig helg fylld med gudstjänster, seminarier, konsert, barnmöten, god mat, gemenskap, bön och förbön, beachvolleybollturnering, fördjupning m.m.

Jag fick även hålla i en andakt på ett äldreboende vilket var en ny erfarenhet för mig. Men det blev en fin stund med några tanter. Jag fick hjälp av en kvinna i församlingen som hade med sig gitarren och ledde några sånger, jag delade ett bibelord och några tankar och ledde i bön. Och så blev det så klart det obligatoriska fikat med bullar och kakor. Trots att några av tanterna var ganska trötta så kändes det som att det betydde något.

Jag var också med på ett scoutläger med ett stort gäng scouter från några olika kårer på Gotland. Jag ansvarade för bibelstunder på mornarna. Jag bjöd upp några scouter att vara med och gestalta olika bibelberättelser som jag sedan delade några tankar om. Det var väldigt fint att se deras glädje och engagemang.

Utöver de pastorala grejerna så hade jag även lite praktiskt arbete på gården. Förutom mig så var ytterligare 5 personer anställda. De jobbade i köket och receptionen och höll i själva café- och campingverksamheten. Min tjänst var upplagd på ett bra sätt där de pastorala delarna fick komma i första hand. Så jag kände att jag kunde lägga den tid jag behövde på förberedelser inför predikningar och andakter. Men om jag fick tid över så kunde jag klippa gräs och sopa minigolfbanor för att hålla snyggt på gården och fylla ut till heltid.

Tisdagarna var min lediga dag. Då passade jag på att njuta av sommaren på Gotland genom att åka runt och besöka några av alla fantastiskt vackra platser som finns där. Det var helt enkelt en bra plats för ett bra sommarjobb som fick betyda mycket både för mig och några av de människor jag mötte.

 

 

PS Gute är det gotländska namnet på en gotlänning.  DS

Jonas Eveborn har börjat som kaplan på THS

Från och med detta läsår har Equmeniakyrkan en kaplan anställd på Teologiska högskolan, Stockholm (THS). Frågan har diskuterats i flera år och när studenterna började sin hösttermin i slutet på augusti började också Jonas Eveborn sin tjänst som kaplan på 25 procent.

Jonas ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan 2005 och tog initiativet till att bilda Immanuel 153 i Stockholm, där han arbetade i 4½ år. Sedan dess har han varit pastor och föreståndare i Linköpings Missionskyrka i 7½ år. Han har efterträtt Peter Halldorf som föreståndare för Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby, med Liselotte J Andersson som vice föreståndare. Men den tjänsten är inte på heltid, och därför fanns det också utrymme när Equmeniakyrkan ville anställa honom som kaplan på THS.

Jonas kommer att bo kvar i Linköping tillsammans med sin fru Christina och barnen Isak och Judit. Han är också mycket angelägen om att ha ett fortsatt ideellt engagemang i Linköpings Missionsförsamling och menar att den lokala församlingen är grunden för allt kristet arbete.

De tre saker som Jonas särskilt vill prioritera som kaplan är följande:

1) Vara ett stöd för Equmeniakyrkans pastorskandidater under deras utbildning.
2) Finnas med i gudstjänst-, andakts- och bönelivet på skolan.
3) Påminna om kärleken till den lokala församlingen, därifrån man kommer som pastorskandidat och dit man är på väg som pastor.

Konkret innebär tjänsten att Jonas kommer att finnas tillgänglig på THS för samtal framför allt på tisdagar. Men också finnas med i arbetet med retreater och med att samtala om kallelse till exempel på olika konferenser.

Det har länge funnits ett behov av att kunna hänvisa studenterna till en kaplan på THS. Inte så sällan uppstår frågor som man i första hand inte vill samtala med sina lärare om, utan med någon som inte sätter betyg eller sitter i antagningsnämnden. Även Svenska kyrkan har en kaplan på skolan, och från och med i år även Ortodoxa kyrkan. Eftersom flera studenter från Pingströrelsen nu går på skolan finns också en pingstpastor som kontaktperson och kaplan.

Rune W Dahlén

Dagboksanteckningar

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Ida Tonnvik.

Dagboksanteckningar 4 september 2017.

Kära dagbok. Och kära Gud, det är jag igen. Nu var det några dagar sen jag skrev sist, men det händer så mycket nytt nu att jag knappt kommer ihåg att skriva ner det. Jag ska jobba på en ökad frekvens framöver.

Hur som helst: Idag var det första dagen på min andra vecka i Stockholm, och än så länge är jag besviken. Huvudstaden är visserligen vacker, men det måste vara en nationell missuppfattning om att det regnar mer på västkusten än det gör här. Min veckolånga erfarenhet är att det alltid regnar mer i Stockholm än i Göteborg. Och dessutom är kollektivtrafiken omöjlig att förstå sig på, det är rulltrappor överallt, tåg åt alla håll och det finns en märklig struktur när man går av och på spårvagnen. Jag menar tunnelbanan. Eller säger man tuben? Jag är så förvirrad.

Första dagen på andra veckan på pastorsutbildningen på THS, och det är lite som att börja högstadiet igen. Fast tvärtom kanske, för när jag sätter mig längst bak och tuggar tuggummi, då sitter de coola personerna längst fram och räcker upp handen. När jag kommer för sent till lektionen så verkar ingen ens lägga märke till det, utan fortsätter lyssna uppmärksamt på föreläsaren. När jag förväntar mig en tydlig åldershierarki i matsalen, så kommer fyrorna och säger att vi ska sitta alla tillsammans. Och de där alldeles för dyra blocken jag köpte på NK förra veckan var ju totalt onödiga, här antecknar man tydligen på datorn istället. Som högstadiet, fast tvärt om. Det är till och med roligt att gå till skolan nu!

På fikarasten klockan halv tio idag startade vi en kaffeklubb. Den heter ”Tuffa teologer”, men kallas naturligtvis bara TT, och jag måste erkänna att vi är mycket nöjda med namnet. Där ska vi diskutera Augustinus bekännelser, filioqueproblemet, nattvardens innebörd och andra djupa teologiska saker. Vi bestämde att ”Tuffa teologer” ska finnas kvar för evigt, eftersom vi antar att också pensionerade pastorer behöver dricka kaffe och prata av sig ibland. Om att det var bättre förr, eller vad nu pensionerade pastorer pratar om.

Första dagen på andra veckan, och jag är glad att vara här. Men ändå, Gud, så undrar jag ibland om jag verkligen kommer att klara av det. Att bo i Stockholm där allt är så stort och svårt att förstå sig på. Att läsa alla hundra böcker om teologi och kyrkohistoria. Att hitta sammanhang, en församling, nya vänner. Att växa in i den där pastorsrollen som jag längtar efter. Ibland, Gud, känner jag mig så liten. Så liten att jag mest av allt behöver blunda hos dig en stund, men istället försöker gömma mig bakom bilden av en tuff teolog.

Men du ser ju allt det där. Och när jag kom hem efter skolan idag låg det ett vykort i min brevlåda, det föreställde en liten gris som hade glittriga vingar. På baksidan hade någon skrivit:

”Såhär i hösttider
och flyttider
och pluggtider
och inre strider
och nya individer.

Kom ihåg då att du är en flygande liten gris som Gud håller i sin hand.
Och då är ingenting omöjligt.”

Tack Gud, för att du ser min litenhet. Tack för att du lyssnar på mitt svammel om ”Tuffa teologer”, Augustinus bekännelser och det här med att gå på högstadiet igen. Tack för att du svarar på de mest oväntade sätt. Mitt i allt detta nya ska jag göra allt för att inte glömma bort att jag är en flygande liten gris med glittervingar som du håller i din hand. Och att ingenting är omöjligt då, inte ens kollektivtrafiken i Stockholm.

Godnatt Gud, vi hörs imorgon igen!

Värmland – nu kommer vi!

Värmland – nu kommer vi!

Denna vecka åker ett 30-tal pastorskandidater till Vägsjöfors i Värmland. Varje höst gör vi en sådan här resa till olika delar av landet. Syftet är att stärka gemenskapen med varandra och med Gud och med en av Equmeniakyrkans regioner.

Imorgon torsdag åker vi med buss från THS klockan 7 på morgonen. På vägen mot Vägsjöfors stannar vi till på tre platser som har anknytning till väckelsen. Först i Riseberga missionshus som är det äldsta bevarade missionshuset i Sverige. Sedan Karlskoga folkhögskola där vi äter lunch, får veta mer om skolan men också tittar på skolhuset som Mor i Vall en gång uppförde. Och till sist stannar vi till i Skåre där vi besöker dels Skårekyrkan och dagens församling, dels Bolziushemmet där helbrägdagöraren F A Bolzius bad för sjuka.

På Vägsjöfors möter vi regionala kyrkoledaren Helen Friberg och de övriga regionsanställda på fredag förmiddag. Och på lördag förmiddag kommer P O Sveder Renklint och berättar om sitt liv som pastor i glädje och sorg, med- och motgång. På fredag kväll blir det en rejäl presentationsrunda i gruppen och på lördag kväll har vi nattvardsgudstjänst och bönegrupper.

Söndag förmiddag avslutas helgen med att pastorskandidaterna medverkar i gudstjänster i Ekshärad, Bjälverud, Sunne, Västra Ämtervik, Gräsmark och Torsby. Välkommen du som har möjlighet att komma på någon av dessa gudstjänster!


Så här såg det ut när pastorskandidaterna var på Gotland förra hösten.

Vi är på Hönökonferensen

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Denna vecka pågår två viktiga arrangemang på var sin ö, och i båda är Equmeniakyrkan med. Hönökonferensen på Västkusten och Almedalsveckan på Gotland. Det finns ingen anledning att sätta dem emot varandra trots att de är väldigt olika till sin karaktär. Några få har möjlighet att åka emellan och vara med lite på båda ställena, men de flesta andra har inte den möjligheten.

En tradition sedan decennier tillbaka är att Hönö missionsförsamling bjuder de som läser till pastor i Missionsförbundet/Missionskyrkan och numera Equmeniakyrkan. Två måltider om dagen i mattältet och en säng i en skolsal är erbjudandet. Hundratals pastorskandidater har genom åren använt sig av den möjligheten med stor tacksamhet. Och eftersom Almedalsveckan är dyr och Hönökonferensen gratis är valet nog rätt enkelt för de flesta fattiga studenter på THS. Jag vet att åtminstone ett 25-tal pastorskandidater finns på Hönö minst en dag denna sommarkonferens, alltså nästan hälften av Equmeniakyrkans pastorskandidater.

Unni Jonsson har gjort bilder som visas på skärmar i Hönötältet före varje möte.

Equmeniakyrkan är oerhört tacksamma till Hönö missionsförsamling för den enorma arbetsinsats det innebär att år efter år arrangera Hönökonferensen. Och som kontaktlärare för pastorskandidaterna är jag väldigt tacksam för generositeten mot de blivande pastorerna. Att kombinera vinterns tysta retreat med läsårets utmanande akademiska kurser och sommarens trosvissa Hönökonferens är en väldigt bra mix.

Jag uppmanar alla er pastorskandidater på Hönö att ta till er av den goda undervisningen och de intressanta seminarierna. Men också att själva ställa upp som förebedjare och samtalspersoner i anslutning till mötena. Det är ovärderliga ”övningstillfällen” i skarpt läge inför framtida församlingstjänst.

Vi är också glada över att fyra pastorer i vägledningsåret medverkar på årets Hönökonferens. Carin Dernulf som talare, Maria Hammar och David Lund som ungdomskoordinatorer och ansvariga för förbönen vid ungdomsmötena, samt Annie Kirk som tolk vid onsdagskvällens möte.

I år kommer min kollega Linnéa Lidskog att finnas till hands på onsdag och torsdag för enskilda samtal om kallelse och tjänst . Linnéa har på deltid arbetat ett år som kontaktperson för pastorskandidaterna och från och med hösten är hon på halvtid handläggare för vägledningsåret och finns med på pastorskandidaternas samlingar och som rekryterare av nya medarbetare.

Även biträdande kyrkoledare Olle Alkholm erbjuder samtal, men på torsdag och fredag. Ett av hans ansvarsområden är just utbildningsfrågor och han har mångårig erfarenhet från bland annat antagningsnämnden.

Ta vara på möjligheten, du som emellanåt går med funderingar på om Gud kallat dig till pastor eller diakon i Equmeniakyrkan. Ibland är det gott att få samtala om sin egen upplevelse av kallelsen med någon som har erfarenhet av hur olika kallelser kan se ut. Och du som är alldeles trygg i att Gud kallat dig – boka in ett samtal för att höra hur du kan gå vidare i antagning, utbildning och ordination.

I konferensens kvällsmöte på onsdag klockan 19.00 blir det en speciell inbjudan till alla diakon- pastors- och prästkandidater, alla volontärer, teamare och ungdomsledare,  alla som ska läsa någon bibelskola i höst och alla som läser till församlingspedagoger, församlingsmusiker och liknande samt alla som inom de närmaste månaderna ska ut som missionärer, missionsarbetare och volontärer. Ni ska få komma fram i slutet av mötet för att få förbön. Linnéa Lidskog leder denna förbönsakt i år, och vi vet att många upplever den som en av konferensens verkliga höjdpunkter.

I en andra inbjudan kommer de att få förbön som önskar klarhet i sin kallelse och visshet om vad Gud vill med deras liv. Och då gäller det inte bara församlingsarbete som ett yrke, utan över huvud taget vad Gud har för plan med den enskilde. Många brukar söka förbön vid dessa tillfällen, och jag som sitter i antagningsnämnden och läser alla kallelseberättelser vet att det är många som räknar onsdagskvällens Hönömöte som en avgörande och helig stund i deras liv.

Efter mötet kommer pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan att sälja tidningen Årsringar utanför tältet. Tidningen handlar om kallelsen och om att vara en Jesu lärjunge. Den kostar 50 kr och hela den summan används för att göra det möjligt för pastorskandidaterna att åka på en retreat per år och att åka på en gemenskapsresa till en lägergård varje höst. Det går utmärkt att swisha för den som inte har kontanter.

Här är årets sommarpastorer

Att vara sommarpastor är något väldigt speciellt. Pastorskandidaterna får ibland den möjligheten, även om det tyvärr är alltför få församlingar som anställer sommarpastorer. Men oftast är det en väldigt fin möjlighet för både församlingen och pastorskandidaten.

 

Så här ser listan på årets sommarpastorer ut:

Arbrå: Moa Nilsson Forsén, vecka 26-31
Fristad: Anna-Karin Ryberg, juni och juli
Gotland: Hampus Flyman, vecka 25-28, 30-32
Hedesunda: Kerstin Rask Lind, vecka 28-31
Varberg: Karl Hylén, vecka 25-27 och 29-30
Vikarbygården: Tommy Holmsten, 12 juli – 2 aug
Vårgårda: Jonatan Forsling, vecka 26-31
Västerås: Maria Linder, vecka 25-31

Hälsa gärna på där de är och lyssna till dem.

Varje sommar brukar jag få små förtjusta kommentarer från sommarpastorerna. Så här skrev en av dem igår kväll: ”Alla pastorskandidater borde vara sommarpastorer. Varför har jag inte haft detta som sommarjobb varje sommar?”.

För precis 40 år sedan var jag själv sommarpastor i Mora. Jag gjorde flera hembesök hos äldre människor och fick faktiskt vänner för livet, ja, det vill säga deras liv för nu är de alla döda. Men i flera år skrev vi brev till varandra och ringde ibland. Några år senare var min fru och jag och hälsade på i bygden och träffade några av dessa gamla vänner.

Så en liten uppmaning är att fler församlingar ska fundera på att anställa en sommarpastor inför nästa år. En sommarpastor kan nå dem som är kvar hemma. Predika och leda möten, följa med på läger, skapa kontakter bland semestrande människor, ordna sommaraktiviteter för barn och unga, ta hand om andakter på sommarhem och institutioner, besöka äldre och sjuka mm. Det har visat sig vid ett par tillfällen att det också kan vara ett sätt att på lite sikt lösa en vakanssituation i församlingen.

Läs mer om att anställa en sommarpastor.

Rune W Dahlén

Foto: Övre bilden: Johanna Johansson. Undre bilden: ?

Präst för de som aldrig går i kyrkan

– Hej Samuel, det är Lasse!

Telefonsamtalet kom oväntat från en man som kommit några gånger till en kurs för sökare som vi hade i kyrkan där jag arbetade för några år sedan. Fortsättningen blev genast mer dramatisk när jag hörde den brustna rösten från den andra telefonluren.

– Jag vill bara säga att jag misslyckats, har börjat att dricka igen och nu har min kärleksrelation gått sönder. Jag kommer nog inte till kursen mer, men du ska veta att jag har en tro och även om jag inte går till kyrkan, så är du min präst också.

Lasse heter naturligtvis något annat. Han kan vara vem som helst men är ändå en högst verklig människa av kött och blod. En individ som behöver tröst, stöd och ledning för ett sprucket och komplicerat liv.

Att vara en pastor är inte bara ett yrke som innefattar själavård för församlingsmedlemmar, förrättningar, matrikeluppdatering och teologiskt genomtänkta monologer från predikstolen.
Pastorns uppdrag är också att vara ett av kyrkans redskap att återspegla Guds hjärta för alla människor som Gud har skapat, inte bara de som står i matrikeln utan de som finns i kyrkans nätverk och på den platsen där man arbetar.

Därför spelar det nog mindre roll om man kallas för präst, diakon, evangelist eller pastor. Eller om man jobbar i en stor eller liten kyrka i stan eller på landsbygden.

I kyrkorna behövs det ledare som inte enbart kan arbeta för de som redan är medlemmar, utan också kan vara utåtriktade och vill vara pastorer för de som aldrig går i kyrkan och berätta mer om hur ofantligt mycket de är älskade av Gud.

Blogginlägget är skrivet av Samuel Wångehag som är pastor i Sigtuna Baptistförsamling och går Equmeniakyrkans vägledningsår.

Presentation av alla nyordinerade och mottagna

Vi på BliPastor.nu gläder oss över Kyrkokonferensen i Vårgårda 2017 där elva pastorer och sju diakoner ordinerades. Dessutom mottogs fem pastorer från andra samfund.

Fotograf: Boppe Perhamn (gäller samtliga foton)

EvaMarie Brännström har första tjänst som pastor och föreståndare i Motala. Hon bor i Linköping och har tidigare arbetat som musiklärare samt på Studieförbundet Bilda.

Maria Fässberg Norrhall bor i Lindome söder om Göteborg. Hon har arbetat som läkare i flera år och arbetar nu som pastor i en projekttjänst på Överås.

Kennet Heinevik är utbildad fritidspedagog och har arbetat i många år i Hovslätts missionsförsamling. Sedan 2011 har han haft en tjänst  i Lekeryds missionsförsamling och där fortsätter han nu som pastor och föreståndare efter studier på THS.

Esther Kazen har läst teologi i Wales och på THS och har sedan 2013 varit anställd i Flatåskyrkan i Göteborg. Där fortsätter hon som pastor och föreståndare.

Från vänster: EvaMarie Brännström, Maria Fässberg Norrhall, Kennet Heinevik och Esther Kazen.

Hanna-Sara Leones har varit ungdomsledare i Södertälje och Vårgårda och varit skolledare inom Apg 29. Efter studier på THS är hon nu pastor och föreståndare i Västerportskyrkan i Kalmar samt på en mindre deltid studentpastor.

Josué Leones är född och uppväxt i Ecuador, där han också gått en dataingenjörsutbildning. Liksom sin fru Hanna-Sara har han varit engagerad inom Apg 29. Efter fyra års studier på THS delar han sin tid mellan en föreståndartjänst i Borgholm och en pastorstjänst i Kalmar.

Hanna-Sara och Josué Leones strax innan intåget i gudstjänsten.

Oscar Molneryd har läst fyra år på THS. Han har varit ungdomsledare i Hovslätt och är nu pastor med ungdomsinriktning i Lerum.

Matilda Nilsson kommer från Donsö och har läst global utveckling och teologi i Göteborg, Lund, Umeå och på THS. Hennes första pastorstjänst är i Mariakyrkan i Hammarkullen.

Phillip Taylor kommer från England där han läst teologi i fem år. I flera år har han arbetat i Sverige inom Ungdom med uppgift, bland annat i Vilhelmina där han också är bosatt. Under sitt vägledningsår var han pastor i Piteå och söker nu annan pastorstjänst.

Josué Leones, Oscar Molneryd, Matilda Nilsson, Phill Taylor, Kajsa Werling och Elin Westöö.

Kajsa Werling har läst fyra år på THS, men redan under sitt sista läsår började hon arbeta i Håstenskyrkan i Varberg, där hon fortsätter som pastor och föreståndare. Tidigare har hon varit ungdomsledare på Smögen.

Elin Westöö har läst teologi i Örebro och kompletterat med studier på THS. Hon har arbetat i två olika kyrkor i Örebro och är nu pastor och föreståndare i Larslundskyrkan i Sköllersta.

Först vid intåget gick Elin Westöö och Kajsa Werling.

Fem pastorer mottogs från andra samfund och välkomnades i gudstjänsten. Efter ordinationsakten fick de förbön.

Christina Andersson kommer från Svenska kyrkan och EFS och är nu pastor i Centrumkyrkan i Vindeln.

Bengt-Göran Backman kommer från Pingströrelsen och är ekumeniskt anställd skolpastor i Eskilstuna.

Saoud Bahhi är född i Syrien och kommer från den evangeliska synoden i Syrien och Libanon. Han bor i Linköping och har gudstjänster för arabisktalande grupper på flera ställen i Östergötland, bland annat i Linköping och Norrköping.

Mats Polsten kommer från Pingströrelsen och är nu pastor i Fågelmara missionsförsamling.

George Youssef är född i Egypten och kommer från den koptisk-katolska kyrkan och Salesianorden Don Bosco. Han är bosatt i Lidingö och har gudstjänster på arabiska i Ansgarskyrkan på Lidingö.

Christina Andersson, BG Backman, Saoud Bahhi, Mats Polsten och George Youssef.

Förutom alla dessa pastorer som ordinerades och välkomnades, ordinerades även sju diakoner.

På bilden syns från vänster till höger (uppgifterna om tjänst kommer från diakonihandläggare Marie Lindholm):

Linda Andersson är diakon i Ekensbergskyrkan i Solna.

Anna-Lena Christensen arbetade som diakon i Filipstad under vägledningsåret.

Anna-Karin Elebjörk Wahlström är diakon i Hållnäs-Skärplinge.

Maria Fahlcrantz driver ett café i Rimbo som socialt företagande.

Amie Holmqvist är församlingspedagog i Hyssna församling (Svenska kyrkan) och volontärdiakon i sin hemförsamling, Kinna missionsförsamling.

AnnaMaria Rose är diakon i Centrumkyrkan i Kungsör.

Charlotte Rosengren är diakon i Equmeniakyrkan i Huskvarna.

Och här är hela gruppen samlad på en bild, med diakonihandläggare Marie Lindholm till vänster och handläggaren för rekrytering, Rune W Dahlén, till höger.

Ett stort tack till fotografen Boppe Perhamn som tagit samtliga foton och lånat ut dem till BliPastor.nu.

”Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på”

Blogginlägg från pastorn och gästbloggaren Krister Liljegren.

Nej det tänker jag inte göra, tänkte jag som svar på en inre förnimmelse om en predikokallelse. Jag skall bli rockmusiker, punkt.

Jag stod vid detta tillfälle framför talarstolen i min hemförsamling, Missionskyrkan i Lidköping, på behörigt avstånd. Men den inre rösten eller förnimmelsen gav sig inte och fortfarande finns upplevelsen som ett starkt minne inom mig.

Vägen blev inte helt rak kan jag nu många år senare konstatera.

Ett antal syntar och allt längre hår senare, ja jag var en riktig pudelrockare, via en längre period inom flygets värld ville inte känslan av en slags kallelse eller riktning i livet ge med sig. Även då vägen också gått igenom kolsvart tvivel och en känsla av att kyrkan inte var något för mig.

Åren gick och efter ett antal inhopp som vakansföreståndare i min hemförsamling förstärktes känslan av att det fanns något i tjänsten som pastor som tilltalade mig.

En period tidigt i livet hade jag också prövat på att verka som ungdomspastor och senare som pastor i en nystartad församling.

Jag är som person kunskapstörstig och har alltid läst mycket, ändå upplevde jag att om det ska bli allvar med min känsla av kallelse så vill jag att det ska bli på riktigt. Så blev det genom ett antal krumbukter i livet att jag ansökte om att bli pastorskandidat i Equmeniakyrkan. Jag blev antagen och samtidigt fick jag en tjänst i en stor pingstförsamling där jag haft möjlighet att arbeta under mina studier, vilket har varit en fantastisk men ibland slitsam kombination.

I upploppet på min läsning drabbades jag helt oväntat av ett mycket allvarligt och livshotande tillstånd som, tack gode Gud, gick att åtgärda. I dagarna har jag fått byta mitt ”callsign” som vi säger inom flyget från kandidat till pastor, vilket känns oerhört stort.

Detta var en mycket kort och förenklad berättelse om min resa vilken innehåller många fler detaljer och händelser, men mitt syfte är att få möjligheten att berätta något om vad utbildningstiden har gjort med och för mig.

Ibland kan man möta åsikten att det inte är bra med teologiska studier, att de kan ta bort det enkla och trosvissa i kallelsen. Kanske kan det bli så för någon. Min upplevelse är dock precis tvärtom. Visserligen hade jag på egen hand redan läst mycket och via ett antal andra utbildningar hade jag en viss beredskap, men det som skedde var att min horisont vidgades. Jag behövde ny luft i systemet, mer syre helt enkelt. Nya infallsvinklar, mer kunskap, problematiserande, krav på att hantera det som jag kanske tidigare hade hoppat över osv. Ju mer jag läste ju mindre tyckte jag att jag kunde tills jag kände hur det lyfte och jag uppfattade att det fanns mer substans i min förståelse av tron.

I och med att jag samtidigt jobbade i en församling kunde jag omedelbart omsätta mycket av det vi läste, prova på att tillämpa kunskapen. Den nya kunskapen och förståelsen fick prövas mot verkligheten direkt.

Visst var jagandet efter billiga tågbiljetter, långa resdagar, övernattningar, böcker, ryggsäcken, frukosten från Ica Bromma tröttsamt, oerhört tröttsamt många gånger.  Idag när jag står i en tjänst så finns där visserligen ett pris som har betalats och en viss trötthet, men jag upplever att det var värt det. Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på.

Så vad hände då med kallelsen och den ”brinnande och hungriga” predikant jag en gång var? En tid backade jag nog lite, prövade mig mot det jag hörde och såg. Ibland kunde jag tänka, om mina lärare satt här hur skulle jag då predika? Jag blev tvungen att justera lite av mitt predikohantverk. Men så sker det där märkliga igen, nu på en tyngre grund, där Guds Ande tar tag i orden och kan använda en vanlig pastor som mig där det blir till liv och rörelse i mötet. Kyrkorummet, samtalsrummet fylls av liv och luft från Guds rike och jag förstår varför jag får vara med där. Gud kallar, utrustar, skickliggör oss var och en för att betjäna alla människor. Ibland som pastor.

– – – – – – – – – – – – – – –

Tillsammans med andra fick Krister Liljegren för en vecka sedan förbön i Equmeniakyrkans kyrkokonferens inför vägledningsåret. Nu kan han titulera sig pastor. Vägledningsåret pågår fram till nästa kyrkokonferens då han ordineras och får vigselbehörighet.

Känn ingen oro och tappa inte modet

Blogginlägg från pastorn och gästbloggaren Rebecka Benjaminsson Larsson.

Det är alltid en härlig känsla att vara framme vid målet. Ibland är det bara glädje och lyckorus, ibland är det också uppblandat med ett visst vemod. När jag nu snart är framme vid det här målet är det mest en känsla av lättnad. Målet det handlar om för mig den här gången är att mina studier vid THS snart är avklarade.

I december 2011 blev jag antagen som pastorskandidat och fick också veta vilken omfattning av studier som förväntades av mig. Då kändes de studierna som ett oöverstigligt berg! Inte på grund av själva studierna först och främst, utan på grund av att jag bor i Borgstena, två mil norr om Borås, och dryga 40 mil från Teologiska högskolan Stockholm. Jag kunde inte då se att det skulle vara genomförbart med studier där på plats. Det som blev tydligt för mig var att ta ett steg i taget – de första terminerna handlade om nätbaserade distansstudier och det upplevde jag ändå rimligt att klara av.

Under hela vägen fram till målet har Jesu ord från Joh. 14:27 burit mig. ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.” Jag har ofta fått de orden till mig – i min bön, i min tanke och från min pappa som svar när jag skickat iväg ett sms med orden: ”Be för mig, nu är det för mycket.” Stundtals har det känts som att det (nästan) varit för mycket. De där distansstudierna klarades av och då kom nästa berg – studier på halvfart på plats på THS. Halvtidsstudier i Bromma, kombinerat med heltidsjobb i Borås och två relativt små barn (och en man) i Borgstena. Hur skulle det överhuvudtaget kunna gå? Känn ingen oro och tappa inte modet.

Därför är det framför allt en känsla av lättnad nu när jag snart är framme vid målet. En känsla av lättnad för att det snart är över. En härlig känsla av att snart vara klar med det här oöverstigliga berget. Men en sak vet jag och det är att det kommer att komma fler berg, det är sådant livet är. Vad det här berget dock har lärt mig är att jag verkligen kan lita på Jesu ord ”Känn ingen oro och tappa inte modet.”

Rebecka tillhör den grupp som nu går in i vägledningsåret och med anledning av det fick förbön i kyrkokonferensen. Hon har klarat att arbeta heltid samtidigt som hon läst, och det är värt all beundran. Men det är absolut inget som antagningsnämnden rekommenderar, utan istället avråder från. Studierna är så pass krävande att mycket få klarar av den arbetsbelastning som Rebecka tagit på sig.