Årsringar 18 i tryck – med avtryck

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Kim Lillskog.

Jag trodde att jag skulle bli församlingskommunikatör. Och det ska jag väl bli i någon mån även som pastor. Men jag ville, jag drömde om, jag längtade efter att få göra Jesus känd genom det som församlingarna kommunicerar. Genom att producera snygga saker skulle jag få människor att titta den där extra gången på tidningsannonsen eller facebookinlägget och så skulle de människorna få chans att möta Jesus. De affischerna, annonserna, bilderna skulle få göra avtryck.

Så berättade Gud för mig att det var pastor jag skulle bli. Till en början var jag nog lite besviken. Vilken plats har egentligen en pastorskrage, en predikstol, en pastorsexpedition i världen jämfört med webben och sociala medier, begränsar inte Gud mig nu? Kanske var det bitterhet över att det inte fanns några jobb som församlingskommunikatör som fick mig att försöka fly undan pastorskallelsen istället för att se möjligheterna.

Men när jag till slut accepterade att det var pastor jag skulle bli såg jag att det finns oändligt många sätt att kombinera de kommunikativa och de teologiska kunskaperna.

Ett av de sätten är Årsringar. Det är ett stort projekt för oss pastors- och diakonkandidater som är involverade i att få ihop den här tidningen. Men det är en ära och en stor glädje att få vara med. Att ha fått göra just det jag drömmer om, att få belysa budskapet, att få lyfta fram berättelserna genom min formgivning och peka på Gud — wow!

Jag tror att de gåvor och den inspiration jag fått av Gud har fått göra avtryck i den här tidningen och jag vet att Gud har gjort avtryck i de människor som delar sina perspektiv i årets nummer. Jag ber att de berättelser som vi lyft fram får göra avtryck i de människor som får den i sin hand och jag tror att Gud gör avtryck när de där berättelserna fått landa i deras hjärtan, på samma sätt som Gud med sin kallelse gjort avtryck i mig. Köp Årsringar och köp några extra för att ge till någon som behöver få se vilka avtryck Gud gör i världen — avtrycken är många och ser väldigt olika ut.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Tidningen Årsringar ges ut av pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan med ett nummer per år. Även diakonkandidater skriver i den. Tidningen finansieras helt av annonser, så hela behållningen går oavkortat till att stödja pastorsutbildning. Hälften går till pastorsutbildningen i de båda Kongostaterna och hälften till att Equmeniakyrkans pastorskandidater årligen får åka på retreat och till en av kyrkans regioner på gemenskapsdagar. Tidningen kostar 50 kr och kan beställas av rune@ths.se. Pastors- och diakonkandidaterna har med sig tidningar till försäljning på bön- och offerdagen, men de församlingar som inte får besök kan beställa en bunt och sälja själva.

Årets nummer har precis kommit från tryckeriet och har temat Avtryck. Chefredaktör är Gustav Gillsjö. Redaktionen har även bestått av Maria Linder och Moa Nilsson Forsén. Kim Lillskog har formgivit tidningen och fotografer har Johan Wikström, Maja Floberg och Gustav Gillsjö varit.

En lång resa från Kallelsedagarna och hit

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Jonatan Andersson.

För några veckor sedan var vi på retreat med pastorskandidaterna. Under de här dagarna funderade jag mycket på var jag befinner mig, min egen resa de senaste åren och min resa till att bli pastorskandidat. Jag slogs av att det nästan var tio år sedan som jag satte min fot på THS för första gången. Jag var där på Kallelsedagarna, dagar då man fick besöka THS och höra mer om pastors- och diakonutbildningarna. Det var en kollega från församlingen jag arbetade i som ungdomsledare som tog med mig dit. Han hade sett något hos mig, han trodde att pastorsyrket skulle passa mig och att jag var kallad till det. På något sätt kunde jag själv också uppleva detta när jag var på Kallelsedagarna. Det fanns något inom mig som längtade efter att börja läsa till pastor men av olika anledningar blev det aldrig att jag tog steget. Det skulle ta nästan tio år innan jag själv bestämde mig för att ansöka om att bli pastorskandidat och börja studera på THS.

För mig har det varit en lång resa till att fylla i och skicka in min ansökan om att bli pastorskandidat. Jag har under denna tid arbetat i församling med ungdomsarbete, utbildat mig till lärare, studerat teologi, ekonomi och psykologi och arbetat som lärare i skolan. Jag har prövat på olika områden och arbeten.

Jag har även brottats med personliga funderingar och tvivel i min tro. Det har varit perioder när jag har arbetat i församling, undervisat och lett ungdomar. Det har också varit perioder då jag inte har varit med i någon församling och tvivlat så mycket i min tro att jag valt att lägga den på hyllan. Resan har inte varit rak men det är en resa som jag tror och är övertygad om kommer hjälpa mig som pastor. Jag är evigt tacksam för alla de pastorer och mentorer som har lett mig och gått vid min sida, tillsammans med mig, i mina tvivel och funderingar.

Snart är det dags för årets Kallelsedagar på THS. Du som läser detta har kanske varit där förut eller så funderar du på att åka dit för första gången. Du funderar kanske på din kallelse, om du ska ta steget till att bli pastor eller diakon. Oavsett vilket skulle jag vilja skicka med några ord från en väns sång som har betytt mycket för mig: ”Han har inte glömt dig. Gud ser ditt liv och din kamp”. (Inte glömd – Erik Klintenberg).

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola) hålls den 16-17 mars. Sista anmälningsdag är den 9 mars. Klicka på länken så får du veta mer och kan anmäla dig på en gång.

Kan fler musikallåtar än psalmer

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Olivia Salomonsson.

Jag jämför mig ofta med andra. Så när vi pastorskandidater för några veckor sedan åkte på retreat och vi skulle vara tysta med våra egna tankar började jag fundera på om jag kan bli en bra pastor. Jag kände mig så annorlunda mot alla de andra, för jag är inte så bra på att sticka och jag tycker inte om att läsa i bibeln under tiden jag äter. Hur kan jag vara pastor om jag inte är som de andra pastorskandidaterna? Det jag glömmer bort när oron för att inte vara bra nog får tag i mig, är att vi alla är olika. Att det inte finns en pastorskandidatmall som vi alla måste passa in i innan vi blir antagna.

Kapellets altartavla
Altartavlan

Ofta när vi har andakt i kapellet på Campus Bromma så fastnar min blick på korset som är utrymmet mellan fyra bilder på en stenhäll. Och genom stenhällen går sprickor, olika i djup och bredd men de allra flesta går genom korset. Och jag tänker att vi är som sprickorna, olika men på väg mot samma håll. Kanske är det så att jag är annorlunda, men inte mer än någon av de andra pastorskadidaterna. Kanske är det okej att jag kan fler musikallåtar än psalmer och att jag inte kände till särskilt många teologer innan jag började på THS. Gud kan nog använda mig ändå.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Var denna retreat verkligen vad jag behövde?

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Bjurenstedt Gustafsson.

Jag vet egentligen inte alls varför jag räckte upp handen när frågan ställdes om vem som ville skriva i bloggen om retreat. För mig var dessa dagar i tystnad påfrestande och jobbiga och jag hade inte direkt sett fram emot dem. Jag hade under en månads tid redan innan retreaten brottats med tankar och känslor som kan beskrivas som ett garnnystan. Livet hade en grå, på gränsen till svart ton över sig. När jag åkte hem funderade jag över om denna retreat verkligen var vad jag behövde just nu, kanske jag hade mått bättre av att sätta mina händer i något konkret, möta andra människors behov istället för att pyssla med mig själv.

Dagarna efter hemkomsten började dock bilder och tankar bryta fram ur de bibeltexter vi fått att reflektera över. Jag började se dem ur olika perspektiv och lät texterna möta olika sidor av livet och mig själv. Dörrar öppnades och andra stängdes, friska tankar beströdda med hopp letade sig fram. Livet, den jag är och min kallelse fick konturer igen.

Vår retreatledare uppmuntrade oss att se retreaten som en övning i urskiljning och det är i efterhand verkligen det som den här retreaten berikat mig med. Den har uppmuntrat mig till att öva och söka inse skillnaden mellan det som är en illusion och det som är en verklighet. Att lyssna till rösten av den gode herden, till Jesus Kristus är något som för mig är en utmaning. Det finns så många andra röster som tar över och som tränger sig in i tankar, beteende och känslor.

Var finner jag då rösten, vart skall jag föra mitt öra? För mig återfinns rösten av den gode herden i mina erfarenheter, i mötet med andra människor och i bibeln. Om jag lyssnar riktigt noga så känner jag faktiskt igen rösten av Jesus, jag vet hur han talar och hur han får mig att må. I Johannes 10: 4 kan vi läsa ”När han släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst.” Denna röst har följt oss hela våra liv, rösten tillhör den som ville vårt liv och som fanns där när vi föddes. Lyssnar vi noga så kan vi känna igen hans röst.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Kallad till Ordet

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Peter Mänder.

I början fanns Ordet. Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och levde bland oss (Joh 1:1, 14).

Jag kommer inte från en kristen bakgrund, utan blev viss om mitt kall att vara kristen först när jag var 19. Hade någon citerat bibelverserna här ovanför till mig innan dess hade jag inte förstått någonting. Eftersom livet för mig då inte handlade om att Gud hade blivit människa, utan snarare att människan hade blivit gud(ar).

Jag ansåg att jag hade bara mig själv. Skulle jag sätta min tillit till någon annan? Knappast! Särskilt inte med tanke på alla gånger som människor svikit mig. Skulle jag lyckas med något i livet, var det bara en person jag kunde lita på. Mig själv. Att sätta min tillit till någon annat var för mig bara bisarrt. Särskilt om det var till något vi inte ens kan se eller ta på! Så detta med ”Gud” var fullkomligt ointressant.

Ett avgörande ögonblick senare hade livet tagit en vändning som ingen människa skulle kunna förutse. Det var som att mina ögon öppnades för första gången. Jag ser plötsligt på mina medmänniskor inte med misstänksamhet och missunnsamhet – utan med en växande kärlek. En kärlek som skulle komma att få mogna med åren. En kärlek som jag än idag fortsätter att lära känna. En kärlek jag tror att alla människor är kallade till.

Guds kärlek genom den Ande jag döpts i har dock inte bara kallat mig till att leva mitt liv i församling, utan också till att bli pastor. Nu har jag i över fyra år studerat på Teologiska högskolan i Stockholm – en plats där kärleken till Gud, mina medmänniskor och mig själv har fått sjunka djupare in i mitt hjärta. En plats där vi får fördjupa vår relation med Gud genom att bland mycket annat både få pröva och prövas i studiet av Bibeln. THS är en plats där jag fått brottas med mina tvivel och med Gud för att gång på gång göra insikten att tron håller.

Vad jag lärt mig genom dessa år är hur ingen människa kan klara sig själv. Ensam är inte stark. Vi behöver varandra för att överleva. Vi är skapade så av en anledning. Liksom vi är skapade ofullständiga, vilket gör att vi behöver försoning och förlåtelse i våra liv. Vi behöver sätta vår tillit till något större än oss själva för att komma ur vår stolthet, för att kunna försonas med livets verklighet. Så Gud blev människa genom Jesus Kristus, för att kalla oss till sig i sitt försoningens rike. Gud ger av sin makt genom att dö på korset, för att uppstå och ge oss av sin kraft – sin heliga Ande.

I detta – i Ordet finns mitt kall. Det har räddat mig.

Jag ber dig Gud att även rädda andra, genom att göra ditt kall till alla människor så tydligt att det inte går att betvivla. Gör ditt Ord synligt i våra hjärtan genom din heliga Ande. Gör ditt kall och din väg tydlig. Låt vår väg bli din. Amen

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Mötet med den levande Jesus på THS-rasten

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Katrina Stephan.

Majoriteten av historieforskarna är överens om att den historiske Jesus en gång har existerat på denna jord. Det är dock omöjligt att med historievetenskapens verktyg bevisa de mirakler, under och tecken som vi kan läsa om i bibeln att Jesus gjorde. De människor som mötte Jesus var övertygade om att det han gjorde var på riktigt, men det är omöjligt att veta vad som egentligen hände utifrån ett historievetenskapligt perspektiv. Detta handlade dagens föreläsning om, en helt vanlig skoldag.

Under tiden som jag lyssnade på föreläsningen lade jag märke till klasskamraten som satt bredvid och som besvärades av allvarliga ryggsmärtor. Plötsligt kom en tanke till mig! Om det inte går att bevisa att Jesus är den vi läser om i bibeln genom vetenskaplig forskning så måste det gå att bevisa vem Jesus är genom löftet som han har gett oss i Johannes 14:12: “Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större.”

Det är en glädje att få studera teologi. Men ju mer jag studerar teologi desto mer förstår jag att Gud verkar när vi vågar kliva ur vår egen bekvämlighet. Då händer det mirakulösa! Så jag samlade mod till mig och frågade min klasskamrat om jag fick be för smärtan i ryggen under rasten inne i stillhetens rum mitt emot vårt klassrum. Vi gick sakta dit då smärtan i ryggen gjorde att stegen var tunga att ta. När vi kom fram fick jag be en kort bön och frågade nyfiket efteråt om det hade blivit någon skillnad. Jag uppmuntrade till ärlighet, att det var helt okej om det inte blev någon skillnad.

Klasskamraten tackade för bönen och sa att det var uppskattat. Men ingenting hade förändrats i ryggen. Jag frågade om jag fick be igen och närmade min hand några centimeter från ryggen. Jag frågade på nytt hur det kändes. Min klasskamrat svarade att känslan inte gick att beskriva men upplevelsen var att min hand hade värmt hela ryggen. Förvånad över svaret förklarade jag att jag inte hade rört ryggen, utan bara höll handen en bit ifrån ryggen under bönen. Då förstod vi båda att Jesus var i rummet tillsammans med oss. Så vi bad en tredje gång och efter det var smärtan borta! Vi blev så förvånade och så glada! Jesus lever och verkar än idag och våra vittnesbörd är beviset på vem Jesus verkligen är!

Om du som läser detta har en längtan att bli använd av Gud, så är min bön att du ska få uppleva den uppmuntran det innebär att Gud vill använda dig. Och att du ska få bli fylld av mod från Gud att våga se dem som är runtomkring dig genom Jesu ögon. En del säger att kärleken är blind, men det är kärleken till människor som får oss att se deras behov. Och det är kärleken till andra som hjälper oss att fatta mod och våga lita på Guds löften till oss än idag.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Brödbak och pastorsutbildning

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Gustav Gillsjö.

Med pastorsutbildningen är det som när det ska bakas ett gott och vackert bröd. Först behövs rätt mått av olika ingredienser, beroende på vilken smak och konsistens brödet ska få. Sen krävs bearbetning för att arbeta fram glutentrådar som gör det möjligt för brödet att bli luftigt. När degen är klar behöver den till slut vila och jäsa innan det till slut är dags att bakas i ugnen.

Visst, ibland känns det degigt i huvudet efter lektionerna. Och det verkar ju vara okej för Jesus med surdegsbak (Matt 16:12). Men jag vill berätta något annat med denna liknelse.

Ingredienserna är det som lärarna kan ge oss. Historia, forskning och olika synsätt på saker och ting.

Bearbetningen är det som sker mellan oss elever när lärarnas gåvor får bollas mellan oss. Förstod du det där? Jag håller med om det där men inte det andra, vad tycker du? Wow, förstår ni vad detta betyder! Utan denna bollning riskerar utbildningen att bli platt.

Vilan och jäsningen är till slut det som sker i vårt inre till följd av fakta och bollning. När kunskap läggs till kunskap. Nya insikter får växa fram. Kanske sker det när vi diskar, tar en promenad – eller kanske när vi bakar ett gott och vackert bröd.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

”Hur blev du viss om din kallelse?”

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Gustav Fransson.

Denna fråga, som i sitt väsen bär så många dimensioner beroende på vem som ställer den och till vem den ställs, är en fråga som är central för de allra flesta som börjat vandra mot ett givet mål i en given tid. För mig var det målet aldrig pastor, vilket jag vet att jag delar med många som jag nu vandrar tillsammans med. En lång rad händelser förde mig till den punkt där mitt eget förnekande till slut var det enda som stod emellan mig och det jag nu är viss är min kallelse.

Jag hade nog aldrig flytt från den, men förnekat den som orimlig, så till den grad att jag blivit ett med mitt förnekande. I det att jag blivit ett med den hade dess slöja så fördunklat mina ögon att jag inte kunde se att min kallelse var bekräftad utifrån, av människor i min omgivning, men också inifrån, ty jag levde redan i min kallelse. Huruvida det var Gud i mig, Anden som tagit sin boning i mig under det att jag bekände Jesus som min Herre, eller jag själv, är givetvis svårt för mig att säga, men när jag, av en helt annan rad märkligheter, till slut lät mitt förnekande bli ett bejakande, kunde jag se att jag levt i enlighet med min kallelse under en lång tid.

Ett exempel var att jag studerat teologi under flera år, vilket är en förutsättning för att bli pastor; ett annat exempel var att jag skaffat mig församlingserfarenhet och ekumeniska erfarenheter, vilket är nödvändigt för att bli pastor; och jag hade en klar uppfattning om att det är kyrkan jag är satt att tjäna, vilket är en grundbult i tjänsten som pastor. Men jag skulle verkligen inte bli pastor.

Vad detta gjort med mig vet jag inte, men det kan vara intressant att reflektera kring det. Hur hade exempelvis mina teologiska studier och mina möten med andra traditioner blivit om jag haft ett sammanhang jag tydligt relaterat till och som jag på ett eller annat sätt behövt försvara? Kanske hade jag inte behållt en öppenhet gentemot andra kristna traditioner med andra uttryck och andra teologier.

Min visshet dök bara upp. Jag fick en konkret kallelse om att verka i en församlingsplantering och i det att jag tackade ja insåg jag att min kallelse till tjänst låg djupare än så och mitt hjärta och mina ögon öppnades på vid gavel och jag kunde se. För någon är vägen given och man ser den tydligt. För en annan är vägen given och man famlar efter den. För mig var vägen given, men jag kunde inte se den, men i tro fick jag gå på den och i backspegeln kan jag se att det inte var den väg som snabbast tog mig till mitt mål (när jag ordineras 2020 kommer det vara 12 år efter jag började studera teologi), men den väg som gav mig de erfarenheter jag behövde för att kunna kliva ur förnekelsen och med frimodighet svara ja.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Jag är rädd

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Tomas Röjder.

Att bli pastor skrämmer mig. Det är att leda en församling, att leda människor i tro och i livet. Livet som innehåller så mycket glädje men också så mycket svårigheter. Kommer jag ha de tröstande orden till den som har förlorat en nära vän? Eller när jag sitter vid sängkanten hos någon som har levt ett långt liv. Kan jag ge äktenskapsråd till nyförlovade par? Kommer min blivande församling växa, eller kanske sakta dö ut? Detta otroliga ansvar, att leda en församling och att möta människor i alla delar av livet är för mig skrämmande, men samtidigt otroligt ärofyllt.

Min kallelseberättelse handlade mycket om den där rädslan. Om att bli något som kallades pastor. Jag hade ju pastorer runt mig men jag var inte som dom. Kan jag verkligen bli pastor? Skulle jag klara av att leda en församling så att folk kom till tro? Varför just jag? Ibland kändes det som en börda, som att jag skulle bli något jag inte var. Jag tvivlade sällan på Gud. Mitt tvivel handlade alltid om mig. Jag ville ju bli pastor, men jag kunde det inte. Skulle knappast klara av det. Med ett sånt stort ansvar och människors förväntningar. Jag såg inte att jag kunde vara just den där människan, med dom där visa orden, goda råden och predikningarna som gav människors liv hopp och ljus.

När jag ansökte om att bli pastorskandidat var det efter mycket tvivel. Ansökan kom egentligen för sent, men jag fick vara med ändå och jag fick det bekräftat att jag var på rätt väg. Nu hade jag hela kyrkan i ryggen och nu skulle jag VERKLIGEN bli pastor. Även om jag inte trodde på mig själv så gjorde i alla fall Equmeniakyrkan det. Samtidigt fanns den där, den där rädslan som ibland viskade i mina öron att jag inte skulle klara av det.

När till slut första skoldagen kom var det som att börja skolan för första gången. Jag vaknade tidigt på morgonen med ett leende på läpparna och studsade upp ur sängen. Nu var jag äntligen där jag ville vara. Efter min frukost bestämde jag mig för att be. I min bön fick jag upplevelsen att jag kände mig otroligt liten. Vem är jag som ska bli pastor? Men då insåg jag djupt i mitt inre att det var sant. Jag är liten, näst intill betydelselös jämfört med Gud.

Jag är rädd och jag kommer fortsätta vara rädd och känna mig liten. För om jag vill tjäna Gud så är det ett otroligt stort ansvar. Kallelsen handlar inte om vad jag ska åstadkomma eller vad jag ska lyckas med. Min kallelses fokus är egentligen inte mig, det är Gud. När kallelsen ses genom Guds ögon så handlar det inte om vad jag ska göra. Det handlar om vad han ska göra genom mig. Det blir en stor nåd att få gå med honom hela tiden, att försöka tjäna honom. I mitt fall handlar det om att bli pastor. Jag tror alla som kallar sig kristna har en kallelse, en kallelse att gå ut i världens kaos, till dödsskuggornas dal, och där försöka sprida Guds rike. Inte genom vår kraft eller styrka utan genom hans helige Ande.

Inte för att vi måste

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Maria Linder.

”Kom, nu är allting redo!” Dessa ord signalerar att församlingen är välkommen fram att ta emot brödet och vinet i nattvarden. Men när jag hörde orden denna söndag förmiddag funderade jag på deras innebörd i mitt liv.

Jag går nu fjärde och sista året på Equmeniakyrkans pastorsutbildning på THS. Jag är alltså snart färdig med studierna, eller ”redo” att gå ut i tjänst. Jag har snart läst alla obligatoriska kurser, tentat av alla poäng, gått på alla teologgruppskvällar, haft alla VFU-veckor, gått klart terapitimmarna, övat färdigt i röst- och taltekniken och så vidare. Jag är alltså snart fullproppad och färdig ur skolans och kyrkans perspektiv. Men innebär det att jag är ”redo”?

Michael Nyqvist säger i filmen ”Så som i himmelen”: ”Hur vet man säkert att man är kär?” Karaktären Lena svarar något i stil med: ”Man tänker på henne. Och man vill va med henne.” Översatt till min situation blir frågan och svaret: Hur vet jag säkert att jag är redo att börja jobba som pastor? – Jag tänker på det, och jag vill vara det.

Just nu tänker jag mycket på att vara pastor eftersom jag söker min första tjänst. Det snurrar många tankar om var jag ska hamna, hur det kommer bli, vilka som blir mina kollegor och hur jag kommer att bo. Jag undrar också vem som blir den första jag döper, vad jag ska säga på den första begravningen, hur jag ska lägga upp konfirmationsarbetet och vilka samtal jag längtar efter att ha med människor. Jag inte bara tänker på hur det kommer bli att vara pastor – jag vill verkligen vara det.

Jag vet att jag kommer klanta mig och antagligen säga fel saker ibland. När någon konfirmand ställer den enklaste frågan kan det hända att jag får tunghäfta. Någon vecka har säkert predikoförberedelserna fått gräsligt lite tid. Och säkert är båda pastorsskjortorna i tvätten samtidigt, just när jag behöver en.

Jag har aldrig varit en superscout som svarar ”alltid redo!” Och det går aldrig att vara säker på att en är redo. Men vid något tillfälle är det dags att pröva sina vingar och lära av erfarenheten, istället för av böcker, föreläsningar och samtal. Jag tänker mycket på att vara pastor, och jag vill gärna vara pastor. Därför är det snart dags.

Foto: Carl Johan Berglund

Orden ”kom, nu är allting redo” kan vara lite skrämmande om en inte känner sig redo. Då är det bättre att hämta kraft i nattvardens inledningsord: ”Till nattvarden kommer vi, inte för att vi måste utan för att vi får. Inte för att vi är felfria utan för att vi är älskade. Inte för att vi är färdiga utan för att vi söker. Vi kommer för att vi behöver gemenskap med varandra och med Gud.” Dessa ord bär jag med mig inför sökandet av min första tjänst. Kanske kan de också styrka dig i din situation.

Be gärna för oss pastorskandidater, både för oss som söker vår första tjänst och för dem som har några år kvar. Vi är tacksamma för all förbön.

En samlingsplats för de som är intresserade av kallelsen till pastor.