En dansk i Sverige på väg till Norge

Från gästbloggaren och ”pastorn på prov” Christina Thaarup.

I Josua 1:9 står det: ”Jag har ju sagt: Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud är med dig i allt du gör.”

I helgen som gått var det kyrkokonferens för Equmeniakyrkan i Stockholm. Kanske var du med torsdag förmiddag när mina klasskamrater fick förbön inför deras första tjänst och deras vägledningsår?
Förbönsakt
Själv var jag inte där. Min väg ser lite annorlunda ut än mina vänners. Jag ska bli pastor inom Metodistkyrkan i Norge med start 1 augusti. Själv är jag dansk. Har pluggat nu snart fem år i Sverige och tagit både en kandidat- och en masterexamen i teologi. Alltså en dansk, i Sverige, på väg till Norge.

Sedan jag bejakade min kallelse till pastor för knappt sex år sen, har kallelsen tagit mig till platser jag inte alls kunnat förutse. Jag har pluggat i Sverige för att jag inte villa plugga på universitetet i Danmark. Det beslutat har jag inte ångrat en enda sekund. Att plugga i Sverige, i Stockholm, på THS har varit helt rätt för mig. Jag är på väg till Norge för att jag upplever att Gud kallar mig till att vara pastor inom Metodistkyrkan. Själv hade jag tänkt att det skulle vara inom Metodistkyrkan i Danmark, men av olika anledningar var det inte möjligt och vägen mot Metodistkyrkan i Norge började visa sig för mig.

Först var jag lite arg på Gud att jag inte kunde återvända till Danmark, till släkt och vänner. Men efter ett tag insåg jag att det kallet jag har svarat ja till är kallet att bli pastor – punkt! Inte pastor i Danmark. Men att bli pastor. Det är det kallet jag har bejakat och fortfarande bejakar.

Även om de yttre omständigheterna har förändrats, har kallelsen varit densamma. Gud har varit med mig vartenda steg på resans gång. Min kallelse består oavsett var jag befinner mig. Min kallelse är inte avhängig av att jag ska vara på en särskild plats. Min kallelse är avhängig av Gud. Av Guds ja till mig och mitt ja till honom. Så tänker jag det är för oss alla. Ett ja en gång och ett ja varje dag.

Thaarup, ChSom jag nämnde i början av mitt inlägg så var jag inte med i helgen och fick inte se mina vänner få förbön. Metodistkyrkan i Norge hade också sin kyrkokonferens i helgen som varit och jag hade min egen förbönsakt att närvara på. Jag blev invigd som pastor på prov, som det heter inom Metodistkyrkan, och kan nu kalla mig pastor.

Jag och mina klasskamrater är nu klara för nästa steg i vår kallelse. Det är stort. Det är spännande. Det är lite läskigt. Men viktigast av allt är att Gud är med oss. Är med var och en av oss som bejakar den kallelse han har till oss alla. Jag önskar för dig som läser detta att du ska våga be Gud visa dig det som är nästa steg i din kallelse. Om du inte riktigt vet vad Gud kallar till dig, så be honom göra det tydligt för dig. Oavsett vilket svar du får, oavsett vilket svar vi alla får kan vi lita på att Herren, din Gud är med dig i allt du gör!

Vemod – och tacksamhet!

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Nu har sista gudstjänsten hållits i kapellet på gamla Missionsskolan på Lidingö. Fullt med folk, mycket tacksamhet, trevliga minnen, men också vemod – för att inte säga sorg.

20140601-171532

Mitt eget förhållande till skolan är att jag gick där som elev 1974-1978 (studieuppehåll läsåret 75/76) och att jag återvände som timlärare och vikarierande lärare tio år senare. Som veckopendlare kom jag att bo i olika rum som för tillfället stod lediga, och har därmed nog bott i snart sagt vartenda rum i stora skolbyggnaden. De flesta nätterna tillbringade jag nog i det rum som varit Thilda Waldenströms sovrum. I två år bodde jag i det som en gång var jungfrukammaren i rektorsbostaden, men jag har även bott i andra rum i det huset och i Munkebo.

När jag skrev min avhandling fick jag anledning att bläddra mig igenom nästan hela 1955 09 30 Gehenna Missionsskolanarkivet i källaren och fick mängder av bredvidkunskap som inte platsade i avhandlingen men som hamnade i ett manus som skulle ha blivit en bok om skolan. Jag intervjuade ett antal äldre personer som vuxit upp på skolan som barn till lärare och personal. Starkast intryck gjorde nog vaktmästardottern Barbro Norén som var född på Missionsskolan 1910 och som var döpt av Waldenström och mindes hur hon fick gå med posten till Waldenströms lägenhet.

1957 10 01 Infarten till MissionsskolanSena kvällar långt borta från familjen i Skåne kunde jag ägna åt att studera de stora husritningarna i arkivet och gå och mäta och knacka mig fram i väggarna för att konstatera att dörrhål hade flyttats och att ritningarna stämde. Jag ”lärde känna” de gamla lärarna som jag aldrig träffat och visste vem de gifte sig med och hur många barn de hade och när de föddes. Jag kunde peka ut vilken del av fruktträdgården som varje lärare förfogade över, var vägar och stigar gått, var hästar och grisar höll till, var brä1925 ca Potatisen kommernder startat och var de gamla lekplatserna på 1940-talet fanns. Underlig hobby, men till slut kände jag nog skolan och dess hundraåriga historia bättre än kanske någon annan. Genom åren har många gått på historiska rundturer på skolan, då jag nog haft mest roligt själv men där många andra också uttryckt intresse. Tre rundturer fick jag göra i söndags för att alla skulle få möjlighet att komma med.

 

Det är märkligt hur sammanväxt man kan bli med en plats. Och jag har verkligen älskat denna oas med sin lummiga park, sina blommande fruktträd och fantastiska hus fyllda av historia och historier.

Flygfoto Thunqvist

1927 Gamla hörsalen

Konferensavslutning 2

Kapellet byggsNu på fredag den 6 juni är det 50 år sedan kapellet i parken invigdes. Det tog något år innan jag insåg hur fint detta var. Utifrån betraktat är det en mörk och ganska intetsägande låda med en låg entré. Men när man gått in några meter öppnar sig ett fantastiskt gudstjänstrum i ljust trä och fyllt av ljus från de enorma fönstren högt upp mot taket. Det är i sanning ett hus som är större på insidan än utsidan, och i detta ryms en vacker och djupt kristen symbolik.

Kapellet invigs

20140601-150424Otaliga morgnar har jag suttit i detta kapell och lyssnat på blivande pastorers andakter och predikoövningar. Och jag har ju förvisso själv stått där och försökt så gott jag kunnat. Men när jag och andra misslyckats med att fånga intresset har blicken gått upp mot fönstren där man kunnat se de stora trädkronorna och en bit av himlen. Och så har det blivit andakt även om inte orden nått fram.

Ännu längre tid tog det att uppskatta Sten Kauppis triptyk på fondväggen. Men den nådde fram! I ett stort antal andakter har jag visat på fadersgestalten som i sin nåd, med utsträckta armar, vill omfamna både den förlorade och den hemmavarande sonen. Och den centrala bilden med korsfästelsen, där man efter ett tag kan upptäcka hur konstnären satt ner Kristi kors i Afrikas jord som en påminnelse om den mission som varit så levande på Missionsskolan. Vilken förkunnelse det ligger i detta konstverk!

Jag var osäker på om jag skulle klara känslorna denna sista dag på Lidingö. Hjärtat hade 20140601-151244snörpts åt bara genom att några dagar i förväg se hur kapellet hade möblerats inför den sista gudstjänsten. Och jag minns hur jag sörjde den våren då THS flyttade till Bromma. Men jag stålsatte mig och det höll till och med när vi dukade av nattvardsbordet och bar ut Bibel, ljusstakar och nattvardsservis. Men när jag skulle berätta det igår för en person som inte var med, då brast det.

Lidingö - kapellet

En av de vackraste berättelserna från gamla Missionsskolan är när Waldenström flera år före sin död skriver sitt eget begravningstal. Inte för att han är rädd för att man ska prata illa om honom i begravningen, utan för att han är rädd för att man ska tala alldeles för mycket om honom. Och så skriver han ett begravningstal över Psaltarversen ”Din nåd är bättre än liv”, ett tal som rektor Mosesson den 20 juli 1917 får läsa upp vid denna frikyrkliga och därmed förbjudna begravningsakt i Missionsskolans hörsal. Och så fick Waldenström, som ett helt liv predikat om Guds kärlek och nåd, ett sista tillfälle i denna sin egen begravning att än en gång påminna om Nåden.

För precis 40 år sedan såg jag skolan för första gången. Och som jag sedan älskat denna plats! Det är ju därför det är så vemodigt just nu. Men verket går vidare och nåden är bättre än liv och bättre än ett stycke mark och några hus på Lidingö. Vi får påminna oss om att det första läsåret på Lidingö började 66 elever där. I slutet på det här läsåret har vi haft 74 pastorskandidater i Equmeniakyrkan. Och på THS har det i år varit över 350 studenter som åtminstone läst någon kurs i teologi, och över 650 studenter när vi även räknar de som läst på MR-programmet. Livet går vidare! Och Guds nåd räcker än!

20140601-16491720140601-140713

 

 

 

 

 

 

 

 

20140601-140331

Bilder: Björn Wennfors, Per Ström med flera

Efter tio års planering är vi nu igång!

Så är det då igång. Det första vägledningsåret. I 10 år har vi samtalat om detta i bildarsamfunden och i Equmeniakyrkan. Åsikterna har varit många, det har funnits ett visst motstånd och det har funnits en hel del påhejare. Missförstånd har ägt rum och bristen på information har ibland väckt känslor hos de blivande medarbetarna.

Men nu är vi alltså där.

Denna småkyliga men soliga Kristi Himmelfärdsdag 2014 fick pastors- och diakonkandidater förbön för att gå ut i tjänst under Vägledningsåret. Och jag hoppas att de känner att vi verkligen vill be för dem och stötta dem detta första år i tjänst, för att de ska hålla längre som diakoner och pastorer.

Så här uttryckte kyrkoledare Lasse Svensson det i förbönsakten: ”Inför
första året i tjänst och ett år innan ordination vill vi be för er i vår
kyrkokonferens och därmed betyga att ni är inneslutna i vår förbön och vår
omsorg.”

Det är 16 pastorskandidater och 4 diakonkandidater som nu närmar sig slutet av sin utbildning och som idag fått förbön i kyrkokonferensens inledningsgudstjänst. Från och med idag är de pastorer och diakoner utan ordination och får använda frimärksskjortan eller rundkragen (2 av dem är redan klara med sina studier och har fått denna möjlighet redan tidigare i vår).

DSC_1103

Bakre raden från vänster: Marta Karlsson, Karen Magnin Andersson (skymd), Samuel Östersjö, John Lindar, Jenny Arnerlöf, Johanna Lindar, Johnny Brorsson, Arne Josefsson, Ulf Södahl (diakon), Kelly Reid (diakon).
Främre raden från vänster: Tove Lilled, Ann Schylander Cortés, Marcela Moraga (diakon), Oskar Johansson, Frida Hägglund, Signe Ekström, Elina Skarin, Camilla Mattebo (diakon), Petra Jonsson.
Saknas på bilden: Anders Dahlström

Den bön som bads för de nya pastorerna och diakonerna kan du läsa här nedanför, och du får gärna vara med och bedja i den.

Gud, tack för att du har omsorg om oss människor och hela skapelsen och kallar oss att vara dina medarbetare i världen. Hjälp dem som idag sänds ut i tjänst att förbli i din kärlek och att kunna ge den vidare till andra. Hjälp dem att gå i Andens kraft! Vi ber särskilt för Anders som på grund av sin elöverkänslighet inte kan vara med idag och vi ber för honom och de andra som ännu inte fått någon tjänst. Tack för att du har öppnat vägen till försoning, befrielse och upprättelse för oss, för alla människor och hela skapelsen. Låt dem som idag sänds få leva av din förlåtelse och använda sina gåvor i försoningens tjänst. Hjälp dem att kunna förlåta och att be om förlåtelse. Hjälp dem att inte tappa modet utan istället kunna gå till dig när de upplever motgång. Låt dem få föra människor till tro på dig, snart och ofta. Låt dem få uppleva mycket glädje. Amen.

74 pastorskandidater!

Blogginlägg från Rune W Dahlén.

Denna vecka är det kyrkokonferens i Equmeniakyrkan. I inledningsgudstjänsten på torsdag klockan 10 äger det rum en förbönsakt som är alldeles unik.

I år införs nämligen det vi hittills valt att kalla Vägledningsår och som innebär att pastors- och diakonkandidater ordineras först efter avslutade studier. I den kyrkokonferens som infaller alldeles i slutet på studietiden får de blivande medarbetarna förbön. Efter denna akt är de pastorer respektive diakoner utan ordination och de kan använda diakon- respektive pastorsklädsel.

De som fått tjänst påbörjar denna på sensommaren och efter knappt ett år ordineras de i kyrkokonferensen om de då är klara med alla studier. Här kan du läsa mer om Vägledningsåret.

Nu på torsdag är det alltså dags för den förbönsakt som inleder det första Vägledningsåret i Equmeniakyrkans historia. Sexton pastorskandidater och fyra diakonkandidater har tidigare avgett tystnadslöfte inför en av kyrkoledarna och får nu förbön. De flesta har en tjänst klar men de som ännu inte har det finns i vår särskilda omsorg och förbön.

Se alltså till att ni finns på plats i den inledande gudstjänsten på torsdag klockan 10. Och ni som av någon anledning ännu inte hunnit fram – delta i förbönen där du befinner dig. De blivande medarbetarna behöver all den förbön de kan få.

I gudstjänsten på lördag kväll kommer vi även att välkomna fem pastorer som tidigare arbetat i andra samfund och som nu vill gå över till Equmeniakyrkans pastorskår. Tre av dessa är inte tidigare ordinerade och därför blir det en ordinationshögtid även i denna kyrkokonferens.

- – -

DSC_0755Måndagen den 19 maj hade antagningsnämnden sitt sista sammanträde för detta läsår. Vi antog då fem nya pastorskandidater och sex nya diakonkandidater. Det innebär att vi nu, fram till på torsdag förmiddag, har 74 pastorskandidater i Equmeniakyrkan. Det är naturligtvis en väldigt hög siffra. Glädjande hög! Av dessa 74 är 43 kvinnor (58 %) och 31 män (42 %).

Equmeniakyrkan har också 16 diakonkandidater fram till på torsdag förmiddag. Av dessa är 13 kvinnor (81 %) och 3 män (19 %). Sju personer har gått igenom ett antagningsförfarande som gör att de kommer att välkomnas in i Equmeniakyrkans pastorskår – två kvinnor och fem män.

- – -

Equmeniakyrkans antagningsnämnd har nu funnits i två år. Under dessa två år har 45 personer ansökt om att få bli pastorskandidat. Av dessa sökande är 60 % kvinnor och 40 % män.

31 av de 45 sökande har antagits, vilket motsvarar 69 %. Av de 14 som inte fått ja har 13 fått nej (29 %) och 1 har idag sin ansökan bordlagd (2 %). Av de som blivit antagna är 20 kvinnor (64,5 %) och 11 män (35,5 %).

Under dessa två år har också 18 ansökt om att bli diakonkandidat, varav 15 kvinnor (83 %) och 3 män (17%). Av dessa har 16 antagits, vilket motsvarar 89 %. Av de antagna är 13 kvinnor (81 %) och 3 män (19 %).

Ytterligare statistik gällande ålder, region, stad/landsbygd, tidigare studier och yrke etc kommer att tas fram, men det har ännu inte hunnits med.

SayuriKikuchiEn sak till vill jag dock nämna, och det är den mångfald som finns vad gäller nationaliteter. Den kunde – och borde – förstås vara ännu större, men vi är ändå tacksamma för de som berikar oss med nya och annorlunda erfarenheter. Vi lever i ett mångkulturellt land och är tacksamma och glada för det. Det är en rikedom för Sverige och en rikedom som vi vill ha del av i Equmeniakyrkan.

Av pastors- och diakonkandidaterna samt de som ska välkomnas in i vår pastorskår är Ivani född och uppväxt i Brasilien, Jenny i USA men har även bott i Kina och Malaysia, Petra är född och uppväxt i Tyskland och har även bott i Kanada och Schweiz, Josué är född och uppväxt i Ecuador, Karen är född i Schweiz och uppväxt i Schweiz, IMG_3542Österrike och England, Marcela och Johanna är födda och uppväxta i Chile, Kelly är född och uppväxt i USA, Elisabeth är född i Indien och adopterad till Sverige, Rimon är född och uppväxt i Syrien med föräldrar från Turkiet men har också bott i Jordanien, Libanon och Sudan, Carla är född och uppväxt i Portugal men har också bott i Belgien, Mario är född och uppväxt i Mexiko

Josué LeonesDessutom är Ann gift med en man från Chile, Ingegerd och Annie med män från England, Rebecca med en man från Brasilien, Esther med en man från Frankrike, Arne med en kvinna som är född i Sydkorea, Hanna-Sara med en man från Ecuador och hon bodde själv under flera år i Ecuador under sin uppväxt som missionärsbarn. Emelie är förlovad med en man från Hongkong och Sayuri har en svensk mamma och en japansk pappa och bodde omväxlande i Sverige och Japan under sina första levnadsår.

Jag hoppas på en ny, mångkulturell bibellinje på Bromma folkhögskola. Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen. Från en sådan bibellinje skulle vi kunna rekrytera ännu fler diakon- och pastorskandidater med erfarenheter som kan berika vårt land och vår kyrka.

Gud ville använda mig trots att jag misslyckats

KarenMagninAnderssonKaren Magnin Andersson är en av flera pastorskandidater med utländsk bakgrund. Vi är glada för det nya mångkulturella Sverige och tacksamma över att vi har flera diakoner och pastorer som kommer från andra kulturer. Karen är född i Schweiz och uppväxt där samt i Österrike och England. I höst ska hon arbeta som pastor i Kongo.

I det sammanhang jag växte upp innebar kallelse att behöva bli pastor. I tonåren hade jag fortfarande sår som resultat av mina föräldrars kallelse. Så när Gud talade till mig om kallelsen till att bli pastor sa jag nej! Även om det var helt tydligt Gud som talade och mig Han talade med, så sa jag nej!

Några år senare hade jag gått en tvåårig pastorsutbildning och blev – pastor. Mycket av det svåra i mitt liv var bearbetat och jag var glad och tacksam över kallelsen som vuxit till något oerhört viktigt i mitt liv. Kallelsen var så viktig att den utgjorde själva min identitet.

Men efter några år var jag plötsligt inte pastor längre. Jag hade misslyckats. Klarade inte det tuffa jag mötte. Jag kände att jag svek. Livskris och oerhört stor ilska på Gud blev resultatet. Jag var så arg på Gud så jag inte pratade med Honom längre. Församlingen som jag hade hittat hem till under den svåra tiden, blev de som fångade upp mig när jag bara lät mig falla. Vilken omsorg och kärlek jag mötte och vilken förståelse! Livet fortsatte, trots allt. Vi fick barn och jag hade en ny uppgift som fyllde livet.

Tiden gick. Barnen blev stora. När alla var i skolan kunde jag börja jobba igen. Men med vad? Jag prövade olika vägar, med glädje och mycket entusiasm. Men inget ville riktigt fungera. Jag frågade Gud, som jag börjat prata med igen och ville älska, men hörde först inte riktigt vad Han sa. Med tiden blev det klart: Gud hade redan sagt vad jag skulle göra. Det att jag hade misslyckats, att jag inte längre kände mig värdig kallelsen till pastor för att jag hade lämnat det jag lovat göra och leva i, tycktes inte beröra Honom särskilt mycket. Gud hade kallat mig att vara pastor. Nu lärde Han mig vad det handlar om. Det handlar inte om mig, men om Gud och Hans nåd. Och det Gud en gång sagt ångrar Han inte. Han som har koll håller sitt ord.

I nuläget är det några få dagar kvar innan kyrkan vill sända ut mig som pastor, där jag kommer börja med ett vägledningsår. Vad står jag inför nu? Flytt till Skåne, hus som skall säljas, att min man förhoppningsvis får ett jobb. Jag vet inte riktigt hur det skall gå för barnen och skolor för dem. Och sen finns också ekonomin…

Men jag flyttar inte bara till Skåne. Under hösten får jag också flytta till Kongo! Mitt missionärsbarnssyndrom som innebär en ständig längtan vidare och ut i världen får sitt. Jag får prata olika språk, dra nytta av att jag klarar att leva i olika kulturer, får jobba med ungdomar och ta med dem närmare Jesus. Allt det jag älskar att göra finns i en tjänst, som jag har fått! Sen är det en församling som väntar på mig och vill ha mig som sin pastor. Jag känner mig oerhört välsignad!

Under alla dessa år som gått har jag lärt mig att Gud kallar mig, men också dig och varje människa. Gud kallar oss att svara på Hans oerhörda kärlek och att tillsammans med Honom leva detta liv som tar oss genom höjder och djup som vi inte känner till. Det är vad Gud kallar oss alla till i första hand, att leva med Honom. Att finnas i Guds kallelse gör inte att livet blir enkelt. Det finns många saker att bekymra sig över och att kämpa med. Men jag får också uppleva hur jag får vara mitt i Guds kärlek. Han som har koll ger en glädje som är så stor att den räcker också de dagar det är svårt. Och Han som har den stora kollen låter mig få vara med om det jag knappt vågat drömma om! Så nu blir jag pastor. Och jag tycker att det blir roligt! Vet jag hur det kommer att gå? Nej. Det enda jag vet är att Gud inte ångrar sig även om jag har misslyckats. Han står fast både vid sin kallelse och vid sina löften.

Om tiggarna stoppas får vi göra jobbet!

Ett parti vars namn vi inte nämner har gått till val på bland annat frågan att stoppa det organiserade tiggeriet. Själv är jag beredd till civil olydnad om ett sådant förslag någonsin går igenom.

Det är egentligen dråpligt hur mycket organiserat tiggeri som förekommit i Equmeniakyrkans bildarsamfund. Bara två exempel:

Metodistkyrkans store ledare John Wesley var tiggare. Han kunde uppsöka rika människor och även gå från hus till hus i rika kvarter och fråga om pengar till de fattiga. Ända in på sin ålders höst ägnade han sig åt detta tiggeri. Vid ett tillfälle använde han en hel vecka till att vandra genom snöslaskiga Londongator för att få ihop 200 pund.

Det berättas att någon i sin omsorg uppmanade Wesley att gå hem och sitta i värmen framför brasan. Men Wesleys svar var att så länge det finns en enda hemlös på Londons gator skulle han fortsätta sitt tiggeri och sin hjälpverksamhet.

Missionsförbundets ledare Paul Petter Waldenström var rikskänd i Sverige som stortiggaren. Det kunde gälla bygget av Missionsskolan för utbildning av predikanter och missionärer, ett sjukhus i Kina eller en fattig och sjuk predikant eller predikantänka.

”Var nu inte ledsen på mig och tyck inte, att jag är oförskämd. Jag är redan så gammal, att både du och andra snart bli av med mig”, skriver den åldrige Waldenström i ett tiggarbrev till en förmögen vän.

Så tiggeriet är en del av vårt arv i Equmeniakyrkan.

Går vi ännu längre tillbaka i kyrkans historia kan vi nämna diakonen Laurentius i Rom som tillfångatogs och förhördes om var de kristna hade sin skatt. Det samlades ju in så mycket pengar och någonstans måste ju skatten finnas t ex i form av gudabilder i guld. Men Laurentius svar blev: ”De fattiga är vår enda skatt.”

I Stockholm ser vi tiggare överallt sedan något år tillbaka. En av dem sitter vid tunnelbanan i Bromma och jag går ofta förbi henne på resan mellan mina två jobb. Flera i personalen och studentkåren på THS har ”adopterat” henne och ger ett leende och några vänliga ord när man går förbi. Förutom pengar, mat och kläder förstås. Hon tränar svenska där hon sitter och vill helst av allt ha jobb för att kunna försörja sig själv och barnen.

Jag har bestämt mig för att aldrig gå förbi henne utan att ge något. Vi brukar önska varandra Guds välsignelse. När hon inte sitter där kommer jag på mig själv med att sakna henne, samtidigt som jag förstås högst av allt skulle vilja att hon inte behövde tigga. Men där är vi inte än.

I gången mellan Centralstationen och T-Centralen såg jag härom kvällen en äldre kvinna som satt så illa att man riktigt såg hur ont det gjorde att sitta på det hårda stengolvet. Hon satt alldeles tyst och vädjade med blicken och pappersmuggen om en slant. Plötsligt for en tanke genom huvudet. Ett svindlande ögonblick såg jag i henne min egen mamma och jag kände en förkrossande sorg och ett starkt medlidande.

Tanken släppte mig inte på en lång stund, men genomkorsades efter ett tag av en annan tanke: Hur i all världen kan det där partiet vars namn vi inte nämner vara så rädda för gamla, ensamma kvinnor som hon.

Några dagar senare såg jag ett klipp på You Tube där man med dold kamera filmade några personer som gick utmed gatan. I förväg hade man kontaktat anhöriga – föräldrar, syskon m fl – som klätt ut sig till hemlösa tiggare och som satt på trottoaren när de filmade personerna passerade. Inte en enda av dem såg att det var nära anhöriga som satt där. När filmerna sedan spelades upp för dem var det flera som stumt grät över att de inte sett dessa fattiga och hemlösa utan bara gått förbi upptagna av sitt.

I vårt arv finns en tradition av tiggeri för de fattigas skull. Om fattiga människors tiggeri på gatan någonsin skulle förbjudas är det vår plikt som kristna att i civil olydnad ta tiggarnas plats och tigga till de fattiga tills någon bär bort oss. Tänk om hela studentkåren vid THS följer med! Jag menar allvar – är du beredd?!

Snart ska jag bege mig till tåget. Hoppas att jag finner några av de tiggare som jag vet finns där ute. Jag går gärna en omväg för att dela med mig – alltid retar det väl nån i det parti vars namn vi inte nämner.

Skapelsen återupprättad

JennyArnelöfPastorskandidaten Jenny Arnerlöf är född och uppväxt i USA. Ett av hennes stora intressen är permakultur, som handlar om odling och samhällsplanering med ett helhetsperspektiv. I höstas höll hon en predikan i kapellet på THS som återges här.

En ledare i Sändaren förra veckan påstod att lovsång är skapelsens mål. De verserna vi läste från Psalm 65 gör också detta tydligt – jorden njuter av Guds omsorg och växterna gör det de skapades att göra under hans omsorg och på så sätt är de en tyst lovsång till Gud.

Detta är inte så svårt för oss att tänka. Det är inte så underligt att människor söker sig till ”naturen” mer och mer och inser att det är viktigt att värna om naturen. Många människor jämför till och med naturreservat och urskogar med katedraler och föredrar att vandra där jämfört med att gå på gudstjänst, där vi med hjärta och hjärna tillber Gud tillsammans på det sättet som är unikt för oss människor. Denna skogsvandring är något fysiskt – människor kanske känner att de behöver en kroppslig förankring i skapelsen och i sin egen kropp. Jag tycker det är intressant att det förknippas av så många människor, sekulära likväl som religiösa, med tillbedjan.

Det har varit allt för lätt för oss i kyrkliga sammanhang att fokusera på det abstrakta, på frälsningen av våra själar, nåd och förlåtelse utan att sätta vår tacksamhet i ett jordiskt sammanhang. Jag säger inte att vi inte ska vara tacksamma för vår tro som vi inte alltid upplever som fysisk, men om vår tro inte har något med våra fysiska liv i denna värld att göra är det något som saknas. Jesus var oerhört intresserad i människors fysiska liv, något som evangelietexten som jag nu skall läsa bekräftar. Den är hämtad ur Matteusevangeliets 15:e kapitel, verserna 29-31.

Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.

Jag tror att vi ibland inte vet vad vi ska göra med sådana texter. Speciellt i akademiska sammanhang där vi blir specialister på hur man vetenskaplig förklarar texter som går mot kända vetenskapliga principer och vår vanliga erfarenhet (vilket jag inte menar behöver vara en dålig kunskap men en som man måste tillämpa försiktigt).

Men vi lever i en tid som har väldigt svårt för det mirakulösa. En av mina favoritförfattare är Wendell Berry, som är en offentlig intellektuell som skriver mycket om jordbruks- och samhällsfrågor. Han har sagt att Bibeln är en bok som bäst läses utomhus i en naturlig miljö. Han menar att det är när vi vistas i sådana miljöer som vi utvidgar vår blick för vad som är möjligt. (Berry’s insikt blir ännu mer intressant när man vet att han inte identifierar sig som kristen.)

Själv tror jag att mirakler hände i Jesus närvaro. Men kanske är poängen inte bara hur kul Jesus är. När han befriade människor från sina hinder gav han oss en inblick i hur skapelsen var menad att vara från början. I den korta texten ser vi att Gud och Jesus bryr sig om skapelsen och att de förhärligas när skapelsen återupprättas och blomstrar.

När skapelsen är välvårdad, är den någonting som reflekterar tacksamhet och kärlek till Gud. Detta är möjligt därför att Gud skapade allt som finns utifrån sitt eget väsen som är kärlek. Kärlek som görs konkret blir till påtagliga goda ting; såsom våra liv, det vackra, det läckra, det väldoftande, det sköna. Ni förstår bilden. Tänker du på dig själv som produkten av Guds kärlek? När vi upplever Guds godhet har vi ett behov av att tacka, att återspegla godheten och kärleken tillbaka till Gud.

I psaltarpsalm 65 läser vi att Gud visar omsorg om sin skapelse, vilken lovsjunger Gud i retur. På samma sätt visade också Jesus för oss Guds kärlek till skapelsen och hur skapelsen i sin tur prisar Gud. I människans fall innebär det ord av tacksamhet och lovsång. Vi tänker inte så ofta på oss själva som en del av skapelsen och det är för att vi har skapat en mänsklig kultur som är väldigt skild från den naturliga världen. I denna mänskliga kultur håller de flesta av oss till nuförtiden, och klyftan mellan den mänskliga kulturen och den naturliga världen har blivit en källa till många problem som vi nu står inför – den så kallade miljökatastrofen.

Vi konfronteras nästan dagligen med rapporter och information om konsekvenserna av många av våra val, även om vissa miljöaktivister hävdar att vi inte alls hör tillräckligt. De totala konsekvenserna inkluderar även förtryck och ibland förslavning av andra människor, samt förnedring och förstörelse av skapelsen. Det är svårt att yttra tacksamhet för saker som vi vet har orsakat förtryck av andra och nedbrytning av skapelsen och andra skapade varelser. Mycket av retoriken som vi mötts av vad gäller vår påverkan på jorden resulterar i skuldkänslor och uppgivenhet. Vi känner oss maktlösa att göra mer eller förändra mer än vad vi redan har gjort.

Jag vill inte lägga på oss mer skuldkänslor, men jag vill ge oss en liten utmaning. Tacksägelsedagen har ofta kopplats till skörden och de praktiska angelägenheter som gör att vi ännu ett år har fått det vi behöver för att leva. Som kristna har vi ett unikt bidrag att ge till samhällets samtal om miljön. Vi anser att all skapad materia har mening eftersom den skapades av Gud. Detta är intressant då en hel del miljöaktivister som riskerar liv och lem för miljön ser den som enbart materia.

Som jag ser det har människor en unik roll som vi kristna har en speciell möjlighet att belysa. Vår mun vittnar om detta. Munnen har två primära funktioner: att äta och att tala. Vi kan se den som en slags förbindelse mellan det fysiska, att äta, och det abstrakta, att lovsjunga Gud.

Därför vill jag utmana alla att ta åtminstone en måltid per dag när ni specifikt reflekterar över och tackar Gud för den goda och livgivande mat som finns på tallriken. Vi måste återupptäcka att Guds kärlek påverkar även de vanligaste delar av våra vardagsliv om vi ska låta den kärleken forma oss. Jag vet att detta är känsligt och något som anses vara en relik av frommare tider men vi är i behov av förnyelse och kanske är det viktigt att blåsa nytt liv i en gammal sed.

Gör det personligt, gör det ödmjukt inför eller med andra, gör det intressant – en gemenskap som heter The Shakers där jag kommer ifrån gör detta genom att sitta i tystnad två hela minuter inför en måltid. En del människor ber några verser från Psalm 104 och andra bara uttalar sin tacksamhet utan formulär. Släpp in tacksamhet för Guds ständigt återkommande godhet i din vardag, Gud vill möta oss även där.

Historisk guidning på Missionsskolan

11 Missionsskolan huvudbyggnadenInlägg av Rune W Dahlén.

Historien sitter verkligen i väggarna på Missionsskolan på Lidingö. Skolan som sedan blev Teologiska Seminariet och Lidingö folkhögskola. Och sedan THS, Utbildningscentrum Lidingö (UCL) och Lidingö Hotell & Konferens.

Nu avslutar Equmeniakyrkan sin verksamhet på skolområdet och fastigheterna ska väl antagligen säljas. Om det kan man ha olika åsikter. Jag kommer att sakna att få åka dit och undervisa och delta i konferenser och fortbildningskurser. Men samtidigt är det viktigt att nostalgin inte får styra besluten. Kyrkan måste hantera ekonomin på ett sunt sätt och prioritera sådant som är kyrkans viktigaste uppgifter.

Lidingö folkhögskola flyttar till Bromma och bildar Bromma folkhögskola ihop med Betel. Det gör att utbildningen av pastorer, diakoner, fritidsledare och församlingsmusiker hamnar som närmaste grannar och kan ha glädje av varandra. Från mitt arbetsrumsfönster på THS har jag utsikt över tillbyggnaden av matsalen som är nödvändig när så många fler ska äta.

DSC_1030

Tänk om det också kunde bli en bibellinje på Bromma folkhögskola som särskilt vände sig till nysvenskar! Med undervisning i Bibel och svenska, där både nysvenskar och ”gammalsvenskar” tillsammans kan lära sig om teologi och kultur i Mellanöstern för 2000 år sedan och teologi och kultur i Sverige på 2000-talet. En sådan bibelskola skulle också kunna vara en viktig rekryteringsbas för arbete i kyrkan. Vi behöver fler pastorer och diakoner med annan kulturell bakgrund! Fler fritidsledare och församlingsmusiker med invandrarbakgrund! Dessutom behöver andra och tredje generationens invandrare hjälp att hitta fram till en levande och hållbar tro i sitt nya land, då det inte längere är lika självklart att fira gudstjänst på ett språk som föräldrar och far- och morföräldrar talar eller talade.

Men än så länge finns gamla Missionsskolan på Lidingö kvar i Equmeniakyrkans ägo, och där pågår fortfarande undervisning. Skolan invigdes 1908 och Svenska Missionsförbundets historia är oerhört tätt förknippad med byggnaderna och platsen. Lagom till skolans 100-årsjubileum gjorde jag, med glimten i ögat, en kalender som hette ”365 dagar att minnas”, där jag noterade minst en händelse på Missionsskolan för varje datum som man kunde minnas och högtidlighålla. Stort som smått i en salig röra. Idag, den 5 maj, är det till exempel precis 100 år sedan Paul Petter Waldenström gav ut boken Biblisk troslära, som innehåller hans föreläsningsutkast i dogmatik från Missionsskolan. Och det är precis 70 år sedan man köpte in två nya badkar till de gemensamma badrummen i källaren.

1930 Missionsskolan

Vid tre tillfällen nu i vår och på försommaren kommer jag att erbjuda historiska, guidade rundturer i Missionsskolans lokaler. Det sista tillfället är den 1 juni, alltså söndagen i konferensveckan. Då kommer också sista gudstjänsten att hållas i kapellet på skolan. Den dagen finns det risk att många vill gå på rundtur.

Därför erbjuder jag också två visningar innan dess, nämligen den 6 och 13 maj klockan 18.00 – ca 19.30. Samling sker vid stora entrén på Lidingö folkhögskola. Reser man med SL tar man tunnelbana till Ropsten och sedan buss 201 till hållplats Folkhögskolan. Gå därefter över vägen, in mellan grindstolparna och upp till stora huset där man ser ingången till höger i det gröna tillbygget.

Rundvandringen är gratis, men det kommer att finnas en skål för den som vill lägga en frivillig gåva till pastorskandidaternas retreatkassa, som gör det möjligt för pastorskandidaterna att åka på retreat en gång per år, samt på gemenskapsdagar och studiebesök till en av Equmeniakyrkans regioner varje höst (nu i höst till Hjortsbergagården i Småland).

Antalet deltagare är begränsat av praktiska skäl, så jag tar gärna emot en anmälan några timmar i förväg på mailadress rune.w.dahlen@ths.se (eller bara rune@ths.se).

Vi kommer att starta på vinden och går ner genom huset tills vi kommit till källaren. Sedan avslutar vi i kapellet ute i parken. Det blir inte någon tung teoretisk undervisning, utan en trevlig utflykt med många berättelser. Ta chansen eftersom vi i årtionden framåt kommer att få höra om denna plats där så många pastorer utbildats och där diakonerna i Equmeniakyrkan fortfarande utbildas.

Exempel på frågor som kan komma att besvaras:

Vilka visioner hade Waldenström för skolområdet? Varför byggdes skolan på Lidingö och inte i Saltsjöbaden? Hur kunde man få in pengar till detta enorma byggprojekt? Var låg Guldkungens matkällare? Var skrev Lorentz Backman sitt avskedsbrev? Var bodde kusken och var bodde sjuksystern? Hur tog man sig från Stockholm till Missionsskolan de första åren? Var höll de blivande predikanterna sina övningspredikningar? Hur gick det till när Sveriges första frikyrkliga – och olagliga – begravning hölls i skolans hörsal? Hur kunde man värma alla husen under de kalla krigsvintrarna? Hur kom skolans bibliotek till och var låg det? Och inte minst: Varför borde Waldenströms trasiga hatt finnas på museum?

Välkommen på dessa historiska, guidade rundturer!

De svart/vita fotona är tagna av Björn Wennfors. Den 1 juni kommer han att visa ännu många fler foton i samband med gudstjänsten och rundvandringen.

Utan gudsrelation blir det bara yta

LinneaDYneFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Linnea Dyne

Kallelse är ett ord som följt mig genom uppväxten. Det har på samma gång varit lockande och svårgreppbart, jag har undrat vad det innebär att vara kallad och vad ordet ens betyder. I ärlighetens namn kan jag fortfarande ha svårt att greppa det ibland. Samtidigt har tanken på kallelse varit självklar, i meningen att alla människor har ett syfte och en plats i Guds plan för världen. Och just i det, att alla människor har ett syfte och en plats, ligger nog nyckeln till min syn på kallelse.

I tonåren var jag en ivrig förespråkare av att kallelse inte bara handlar om klassiska kall till missionär, pastor eller dylikt, utan att en människas kall lika gärna kan vara att arbeta på McDonalds, en advokatfirma eller att vara förälder. Samtidigt var det viktigt för mig att få reda på vad som var min uppgift, eller Guds stora kallelse. Jag anade att det handlade om ledarskap bland kristna människor, men att det i alla fall inte var pastor som stod på agendan. Ändå läser jag idag pastorsutbildningen på Teologiska Högskolan i Stockholm, eftersom jag känner mig kallad som en följd av flera tydliga tilltal från Gud.

Min bild av kallelse har förändrats en del de sista åren. Det är fortfarande centralt att alla människor har en kallelse över sitt liv och att vi kan söka den och kliva in i den. Samtidigt börjar jag också inse att det praktiska kallet, t.ex. yrke eller ort, kanske inte är det primära. Snarare tänker jag att den första kallelsen i varje människas liv är att leva i en relation med Gud.

Antagligen kommer pastorskallet att föra mig till olika platser och uppgifter. Det är något jag kommer att leva, göra och förhoppningsvis ha mycket glädje av. Men utan relationen med Gud blir det mest en fin yta. Att bejaka kallelsen att leva i Guds närhet blir för mig att fylla pastorskallelsen med ett gediget innehåll. På samma sätt ger relationen med Gud innehåll åt kallelsen att arbeta som socionom eller snickare. Att söka Gud är något vi kan göra i alla situationer, precis som att vi kan reflektera Gud i alla situationer.

Kränkt eller glad?

Under Stilla veckan har ett märkligt fenomen uppstått i Sverige. Först blev några kristna ledsna och upprörda över ICAs reklamfilm inför påsk och protesterade mot den. Då blev andra kristna ledsna och upprörda över att någon kunde bli ledsen och upprörd över något sådant och försvarade filmen. När sedan ICA drog in reklamfilmen blev ställningstagandena allt mer tydliga och distinkta:

A) Man får inte skämta hur som helst med något så heligt och centralt som nattvarden.

B) Man får som kristen inte bli kränkt och börja protestera mot vad som helst.

Jag är väl velig, men jag kan tycka att det ligger något i båda uppfattningarna.

Låt mig erkänna: Jag blev ledsen över reklamen. Jag tyckte den var okänslig och onödig. Jag tycker att ett av Sveriges största företag kunde ha tänkt ett varv till innan man producerade den där filmsnutten.

Men kränkt? Nej, det kan jag inte påstå. Jag håller också med de som menar att det finns annat som vi har mycket större anledning att bli kränkta över. Och att det inte är bra att vi kristna blir kända som humorlösa och lättkränkta.

Det jag märkte var dock att andra kristna tog mycket mer illa vid sig än mig över reklamfilmen. Kristna som jag ser upp till och respekterar. För mig som kristen är det viktigt att ta deras sorg på allvar. De känner sig sårade och de måste få känna så. Vi har ingen anledning att protestera mot det eller göra oss lustiga över det. Lika lite som vi ska göra oss lustiga över att muslimer eller judar, romer eller homosexuella, dyslektiker eller tjocka kan bli sårade över sådant som de uppfattar som sårande eller kränkande. Det kanske inte alls var tänkt som sårande eller kränkande, men vi måste ta deras upplevelse på allvar.

Därför borde vi nog tänka ett varv till innan vi ropar skam över de vi tycker är för ”lättkränkta” när det gäller ICAs reklam. Alla har vi svårt att sätta oss in i hur en annan människa känner sig. Men som pastor eller blivande pastor är det oerhört viktigt att lyssna in och ändå försöka förstå hur en annan person reagerar. Och det gäller förstås båda parter: att försöka förstå både de som upplever sig sårade av reklamen och de som upplever sig sårade över att några medkristna tvingat bort den.

Sedan är det aldrig fel att föra det lågmälda samtalet där vi vågar vara öppna mot varandra. I sådana samtal kan också positioner flyttas. Det är däremot nästan omöjligt i ett ordkrig.

 

Snart är det påsk. Mina tankar har gått till påskar som varit. För 30 år sedan hade jag födelsedag på Påskdagen. Jag predikade i Rickarums Missionskyrka och människor fick skänka pengar till den internationella missionen om de ville. Vi väntade vårt första barn vilken dag som helst och några veckor senare skulle vi flytta från vårt första hem tillsammans och min första pastorstjänst. Mina föräldrar gästade oss över påsken och vi plockade vitsippor till kaffeborden i kyrkan. Det var förväntan och framtidshopp i luften.

Förra året skulle vi fira påsk för första gången utan min mamma. Hon hade dött i januari, 93 år gammal och mätt på livet. Men saknaden och sorgen var stor i alla fall. Och nu skulle det bli påsk. Hur skulle det gå?

Några dagar innan påsk tog vi ner ett litet skåp som satt på köksväggen. När jag lossat det från väggen singlade något ner. Det var tre små kuvert som tydligen legat ovanpå skåpet utan att vi sett det. Ett kuvert till var och ett av våra barn. Kuverten var från farmor med en handskriven önskan om Glad Påsk.

2013-06-21 18.20.58

Jag tror jag vet hur det gått till. Mamma var på besök hos oss och ville ge en hälsning med en liten slant till barnen, och jag fick i uppdrag att lämna kuverten först sedan hon rest hem. Inte hem till himlen utan hem till Åmål. Jag la dem ovanpå skåpet och så glömde jag av alltsammans och nu hade de legat i flera år.

När de ramlade ner var det som en hälsning ”från ovan”. Som om en ängel lät dem singla ner precis i rätt tid. Jag blev sittande länge med dem och log åt hälsningen. Ja, det är ju detta påsken handlar om. Att Jesus dog för vår skull för att vi skulle få leva. Att Jesus uppstod för att också vi ska få göra det. Och så kom uppståndelsens glädje också över förra årets påskfirande.

 

Snart är det som sagt Påsk igen. På tredjedag Påsk blir det min födelsedag. 60 år – hur gick detta till? Jag firar med familjen i förväg och på själva födelsedagen är jag helt borta. Jag har ju årskort på SJ och tänker fira på en plats som jag länge velat se fast det aldrig blivit av. Mobilen är avstängd och mailen läser jag dagen därpå och några presenter vill jag inte ha.

Men skulle du mot all förmodan vilja glädja mig gör du det bäst genom att glädja de blivande pastorerna. Vi skickar dem på retreat en gång per år, och nästa läsår gäller det också de som går Vägledningsåret som finns mellan studiernas avslutning och ordinationen. De ska få åka på en A-retreat med Magnus Malm, Ulla Käll och Britta Hermansson. Därför behövs det just nu mycket pengar i pastorskandidaternas retreatkassa som subventionerar bl a dessa retreater.

Om du vill glädja mig kan du alltså ge en gåva till detta ändamål. Skicka i så fall till Equmeniakyrkans bankgiro 397-4615 och ange ”Pastorskandidaternas retreatkassa – Runes födelsedag”. Då blir jag så tacksam och lycklig!

Glad Påsk!