Utan gudsrelation blir det bara yta

LinneaDYneFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Linnea Dyne

Kallelse är ett ord som följt mig genom uppväxten. Det har på samma gång varit lockande och svårgreppbart, jag har undrat vad det innebär att vara kallad och vad ordet ens betyder. I ärlighetens namn kan jag fortfarande ha svårt att greppa det ibland. Samtidigt har tanken på kallelse varit självklar, i meningen att alla människor har ett syfte och en plats i Guds plan för världen. Och just i det, att alla människor har ett syfte och en plats, ligger nog nyckeln till min syn på kallelse.

I tonåren var jag en ivrig förespråkare av att kallelse inte bara handlar om klassiska kall till missionär, pastor eller dylikt, utan att en människas kall lika gärna kan vara att arbeta på McDonalds, en advokatfirma eller att vara förälder. Samtidigt var det viktigt för mig att få reda på vad som var min uppgift, eller Guds stora kallelse. Jag anade att det handlade om ledarskap bland kristna människor, men att det i alla fall inte var pastor som stod på agendan. Ändå läser jag idag pastorsutbildningen på Teologiska Högskolan i Stockholm, eftersom jag känner mig kallad som en följd av flera tydliga tilltal från Gud.

Min bild av kallelse har förändrats en del de sista åren. Det är fortfarande centralt att alla människor har en kallelse över sitt liv och att vi kan söka den och kliva in i den. Samtidigt börjar jag också inse att det praktiska kallet, t.ex. yrke eller ort, kanske inte är det primära. Snarare tänker jag att den första kallelsen i varje människas liv är att leva i en relation med Gud.

Antagligen kommer pastorskallet att föra mig till olika platser och uppgifter. Det är något jag kommer att leva, göra och förhoppningsvis ha mycket glädje av. Men utan relationen med Gud blir det mest en fin yta. Att bejaka kallelsen att leva i Guds närhet blir för mig att fylla pastorskallelsen med ett gediget innehåll. På samma sätt ger relationen med Gud innehåll åt kallelsen att arbeta som socionom eller snickare. Att söka Gud är något vi kan göra i alla situationer, precis som att vi kan reflektera Gud i alla situationer.

Publicerat i Gäster, Pastorskandidater | Lämna en kommentar

Kränkt eller glad?

Under Stilla veckan har ett märkligt fenomen uppstått i Sverige. Först blev några kristna ledsna och upprörda över ICAs reklamfilm inför påsk och protesterade mot den. Då blev andra kristna ledsna och upprörda över att någon kunde bli ledsen och upprörd över något sådant och försvarade filmen. När sedan ICA drog in reklamfilmen blev ställningstagandena allt mer tydliga och distinkta:

A) Man får inte skämta hur som helst med något så heligt och centralt som nattvarden.

B) Man får som kristen inte bli kränkt och börja protestera mot vad som helst.

Jag är väl velig, men jag kan tycka att det ligger något i båda uppfattningarna.

Låt mig erkänna: Jag blev ledsen över reklamen. Jag tyckte den var okänslig och onödig. Jag tycker att ett av Sveriges största företag kunde ha tänkt ett varv till innan man producerade den där filmsnutten.

Men kränkt? Nej, det kan jag inte påstå. Jag håller också med de som menar att det finns annat som vi har mycket större anledning att bli kränkta över. Och att det inte är bra att vi kristna blir kända som humorlösa och lättkränkta.

Det jag märkte var dock att andra kristna tog mycket mer illa vid sig än mig över reklamfilmen. Kristna som jag ser upp till och respekterar. För mig som kristen är det viktigt att ta deras sorg på allvar. De känner sig sårade och de måste få känna så. Vi har ingen anledning att protestera mot det eller göra oss lustiga över det. Lika lite som vi ska göra oss lustiga över att muslimer eller judar, romer eller homosexuella, dyslektiker eller tjocka kan bli sårade över sådant som de uppfattar som sårande eller kränkande. Det kanske inte alls var tänkt som sårande eller kränkande, men vi måste ta deras upplevelse på allvar.

Därför borde vi nog tänka ett varv till innan vi ropar skam över de vi tycker är för ”lättkränkta” när det gäller ICAs reklam. Alla har vi svårt att sätta oss in i hur en annan människa känner sig. Men som pastor eller blivande pastor är det oerhört viktigt att lyssna in och ändå försöka förstå hur en annan person reagerar. Och det gäller förstås båda parter: att försöka förstå både de som upplever sig sårade av reklamen och de som upplever sig sårade över att några medkristna tvingat bort den.

Sedan är det aldrig fel att föra det lågmälda samtalet där vi vågar vara öppna mot varandra. I sådana samtal kan också positioner flyttas. Det är däremot nästan omöjligt i ett ordkrig.

 

Snart är det påsk. Mina tankar har gått till påskar som varit. För 30 år sedan hade jag födelsedag på Påskdagen. Jag predikade i Rickarums Missionskyrka och människor fick skänka pengar till den internationella missionen om de ville. Vi väntade vårt första barn vilken dag som helst och några veckor senare skulle vi flytta från vårt första hem tillsammans och min första pastorstjänst. Mina föräldrar gästade oss över påsken och vi plockade vitsippor till kaffeborden i kyrkan. Det var förväntan och framtidshopp i luften.

Förra året skulle vi fira påsk för första gången utan min mamma. Hon hade dött i januari, 93 år gammal och mätt på livet. Men saknaden och sorgen var stor i alla fall. Och nu skulle det bli påsk. Hur skulle det gå?

Några dagar innan påsk tog vi ner ett litet skåp som satt på köksväggen. När jag lossat det från väggen singlade något ner. Det var tre små kuvert som tydligen legat ovanpå skåpet utan att vi sett det. Ett kuvert till var och ett av våra barn. Kuverten var från farmor med en handskriven önskan om Glad Påsk.

2013-06-21 18.20.58

Jag tror jag vet hur det gått till. Mamma var på besök hos oss och ville ge en hälsning med en liten slant till barnen, och jag fick i uppdrag att lämna kuverten först sedan hon rest hem. Inte hem till himlen utan hem till Åmål. Jag la dem ovanpå skåpet och så glömde jag av alltsammans och nu hade de legat i flera år.

När de ramlade ner var det som en hälsning ”från ovan”. Som om en ängel lät dem singla ner precis i rätt tid. Jag blev sittande länge med dem och log åt hälsningen. Ja, det är ju detta påsken handlar om. Att Jesus dog för vår skull för att vi skulle få leva. Att Jesus uppstod för att också vi ska få göra det. Och så kom uppståndelsens glädje också över förra årets påskfirande.

 

Snart är det som sagt Påsk igen. På tredjedag Påsk blir det min födelsedag. 60 år – hur gick detta till? Jag firar med familjen i förväg och på själva födelsedagen är jag helt borta. Jag har ju årskort på SJ och tänker fira på en plats som jag länge velat se fast det aldrig blivit av. Mobilen är avstängd och mailen läser jag dagen därpå och några presenter vill jag inte ha.

Men skulle du mot all förmodan vilja glädja mig gör du det bäst genom att glädja de blivande pastorerna. Vi skickar dem på retreat en gång per år, och nästa läsår gäller det också de som går Vägledningsåret som finns mellan studiernas avslutning och ordinationen. De ska få åka på en A-retreat med Magnus Malm, Ulla Käll och Britta Hermansson. Därför behövs det just nu mycket pengar i pastorskandidaternas retreatkassa som subventionerar bl a dessa retreater.

Om du vill glädja mig kan du alltså ge en gåva till detta ändamål. Skicka i så fall till Equmeniakyrkans bankgiro 397-4615 och ange ”Pastorskandidaternas retreatkassa – Runes födelsedag”. Då blir jag så tacksam och lycklig!

Glad Påsk!

Publicerat i Rune | 1 kommentar

Pastor – det sista jag vill

Från gästbloggaren och pastorskandidaten Emil Björner. Björner, Emil 4

Jag har likt Jona hela tiden kämpat mot min kallelse. Jag har försökt att förneka den, förtränga den, ignorera den och argumentera mot den. Jag har många gånger varit frågande till Guds plan. Varför jag? En okunnig, ansvarslös, lat ungdom med en umgängeskrets som inte alls verkar sympatisera? Varför måste jag vara han som ständigt utmanas i församlingen för att sedan gå hem till en ”fritid” där familjen inte förstår?

Jag är uppväxt i en okyrklig, sekulariserad familj. En miljö där existentiella frågor är snudd på obefintliga. Så vitt jag vet är jag den enda troende i släkten. Möjligen bortsett från min mormor och morfar som emellanåt säger att de har en tro på Gud någonstans djupt rotat inom dem.

Häromveckan när jag var på familjemiddag hos min kära mor bestämde jag mig för att berätta att jag ska till min gamla hemförsamling för att predika, varpå min bror vände sig till mig och sa:
”Du borde bli säljare.”
”Jaså, varför tycker du det?” svarar jag undrande.
”Du kan ju lika gärna stå på stan och ljuga som att stå i kyrkan och ljuga. Då tjänar du dessutom bättre.”

Idag är jag van vid den typ av kommentarer, jag vet att de egentligen menar gott och att de älskar mig för den jag är, men någonstans i mitt inre gråter fortfarande den nyfrälsta femtonåringen som skriker efter en familj som stöttar och gläder sig.

Som 25-åring har jag redan testat att jobba som varuhanterare, truckförare, och vikarie på förskolor. Jag har sommarjobbat kommunalt och på fotbollsskolor. Jag har försökt utbilda mig inom data och religion. Jag har påbörjat läsning till lärare. Jag har tänkt tanken på jobb som brandman, polis, socionom, psykolog, journalist, veterinär etc. etc. Jag kan fortsätta hela dagen.

Men varje gång jag är på väg någonstans drar Gud tillbaka mig. Varje gång jag har testat något annat har Herren antingen bestämt att jag ska vantrivas och tycka att den vägen stinker, eller att det är lämpligt att eliminera alla möjligheter.

De flesta pastorer och pastorskandidater kan nog hålla med mig om att pastorsyrket sällan är det givna förstavalet. Men för mig är pastorslivet det absolut sista valet. Precis som min föreståndare en gång sa: Först testar man alla yrken man kan tänka sig, och när alla andra alternativ är eliminerade finns det bara ett kvar – Pastor. Jag hamnade likt Jona inuti fisken, och ser ingen annan väg ut än att böja mig inför Gud. Istället för att agera rebellisk tonåring kanske jag så småningom kan hitta ro och vila i min kallelse. Det enda jag kan göra är att försöka finna mig i att Gud vet bättre. Att kapitulera inför Guds vilja och låta mig bli använd av Honom.

Publicerat i Gäster, Pastorskandidater | Lämna en kommentar

Kungaparet tar hjälp av blivande pastorer

Idag kan vi presentera den smått sensationella nyheten att Teologiska högskolan, Stockholm (THS) och det svenska kungahuset ingått ett avtal. Det gäller utplaceringen av en staty på en grönyta alldeles i närheten av högskolan.

Bakgrunden till den gemensamma satsningen är följande. THS ligger i hörnet Drottningholmsvägen och Åkeshovsvägen. Drottningholmsvägen är den fyrfiliga väg som går inifrån Stockholm via Brommaplan och ut till Drottningholms slott där som bekant kungaparet bor. Man kan alltså säga att det är kungens väg mellan bostaden och jobbet på Stockholms slott. Och vid statsbesöken är det alla kungars och drottningars och presidenters väg ut till mottagning och middag hos Silvia och Carl XVI Gustav.

King Carl XVI Gustaf of Sweden

Mer än en gång har vi tänkt att det är en bra tråkig väg att behöva sitta och köra på om man är kunglig. För att inte tala om när de ska åka i galavagn som här ovan. Det går väl an när man kör över Drottningsholmsbron och Tranebergsbron. Men däremellan! Alla som passerat det gigantiska reningsverket mellan THS och Brommaplan förstår. Inte är det vackert att se! För att nu inte tala om lukten. Visserligen ska detta reningsverk rivas, men det är flera år kvar till dess.

Från hovets sida har man därför en längre tid velat placera ut en vacker staty utmed vägen. Och då har blickarna fallit på den triangelformade gräsyta som ligger alldeles tätt inpå THS och Bromma folkhögskola. Här skulle ett konstverk kunna avleda uppmärksamheten från den trista omgivningen.

DSC_0985Här syns den triangelformade gräsyta där en staty skulle kunna placeras. Drottningholmsvägen syns i förgrunden och i bakgrunden skymtar Bromma folkhögskola och THS.

Samtidigt som hovet tänkt i dessa banor har man på THS gått i liknande funderingar. Och detta helt ovetande om varandra. Motiven för THS att vilja placera ut en vacker staty är delvis de samma. Lärares och studenters promenadväg mellan skolan och tunnelbanan vid Brommaplan är verkligen extremt tråkig. På THS har man försökt skapa skönhet genom bland annat Sten Kauppis textila konstverk samt tillfälliga konstutställningar av olika konstnärer. Men på väg till eller från tunnelbanan sköljs alla estetiska upplevelser bort vid åsynen och lukten av ett reningsverk som kan få även den mest avloppsintresserade att ge upp tanken på att bli rörmokare.

DSC_0988Reningsverket vid kungaparets paradgata och THS-studenternas skolväg.

Men det finns ytterligare ett motiv från THS sida. Nämligen att man skulle behöva en staty att öva på. Inte att tillverka men att avtäcka. Var och varannan socken med självaktning ska ju ha en egen staty vid Konsum eller busshållplatsen eller biblioteket, och alla dessa statyer ska förstås invigas och avtäckas. I takt med att Equmeniakyrkans pastorer inte bara vill vara pastorer för församlingen utan för hela samhället kommer frågorna allt oftare om att pastorn ska högtidstala och avtäcka nya statyer. Och det säger sig självt att en staty inte låter sig avtäckas så där utan vidare. Här gäller som i alla andra hantverk att öva och öva igen.

Till hösten startar Bromma folkhögskola i Betels gamla lokaler vägg i vägg med THS. Här finns ett stort konstnärligt intresse och kunnande i både musik och annan skapande verksamhet. Det gör att vi nu kan erbjuda en ämnesövergripande samverkanskurs mellan högskolan och folkhögskolan i konsten att inviga och avtäcka statyer.

Och just här finns de gemensamma intressen som bildar grunden för ett avtal mellan kungahuset och THS/Bromma folkhögskola. Kungaparet är nämligen ganska trött på att inviga statyer och ser nu en möjlighet att delegera vissa invigningar till de blivande pastorerna. Samtidigt ser Equmeniakyrkan det som en möjlighet för sina pastorer att genom statyinvigningar komma ur den alltid lika hotande frikyrkobubblan och bli samhällets pastor, inte enbart församlingens. Båda parter får också tillgång till den skönhetsupplevelse som så väl behövs på väg till eller från Brommaplan.

DSC_0982Här syns grönytan från THS horisont och med Drottningsholmsvägen i bakgrunden.

Från hovets sida har man därför erbjuditit sig att bekosta en staty som ska resas på den omtalade grönytan, och denna staty blir central i den påtänkta kursen. I gengäld har THS lovat att utbilda ett antal vältränade statyavtäckare varje år, samt att hålla statyn ren från klotter och fågelbajs.

Kursen kommer att heta ”Form och fest – om bild och bildning i en urban miljö”. Många delmoment ingår, som t ex konsthistoria och kommunikation, retorik och exegetik, komposition och ensemblespel samt omvärldsanalys och gymnastik. Som kulmen i kursen kommer kursdeltagarna att samlas på grönytan för att träna sig i att avtäcka statyn under högtidliga former. Detta måste naturligtvis anpassas i tid så att det inte sker under ett statsbesök eller när t ex drottningen ska i väg till ICA vid Brommaplan för att köpa mjölk.

Vid övningstillfällena kommer det att hållas tal under överinseende av EwaMaria Roos som är lärare i kommunikation och röst- och talteknik. ”Det är ju viktigt att de blivande predikanterna inte hemfaller i någon form av nasal predikoton i dessa högtidstal”, säger EwaMaria. Musikerna vid Bromma folkhögskola kommer att framföra nykomponerad högtidsmusik vars lämplighet efteråt kommer att bedömas av skolans musiklärare. ”Det gäller att skapa musik som startar i en mer sluten och introvert form och som blir alltmer öppen och naken ju närmare man kommer avtäckandet”, menar Göran Nygren. De studerande på Livsverkstan ska under ledning av Lotta Geisler studera hur täcket som ska avtäckas förhåller sig till statyns former, det vill säga hur tjockt och stort täcket bör vara för att formen på statyn inte helt ska avslöjas samtidigt som man ska ana tillräckligt mycket för att bibehålla intresset ända fram till avtäckningen. Gymnastikdelen i kursen innebär förstås en övning i att med fart, kläm och schwung avtäcka täckelsen.

Inauguration Place du XXeme siècle à Montpellier le 17 septembre 2010 par Georges Frêche - P1490555        Inauguration Place du XXeme siècle à Montpellier le 17 septembre 2010 par Georges Frêche - P1490352
Exempel på ännu icke avtäckta statyer där täckelset avslöjar precis lagom mycket.

En av de få i Bromma som varit motståndare till kursen är Åke Viberg som är lärare i Gamla testamentet. Men när han fått garantier för att varken Nebukadnessar eller någon guldkalv ska avbildas har han, om än motvilligt, gått med på förslaget. Själv vill han dock inte bli någon staty, säger han. Sven Halvardson, lärare i Teologi och omvärld, är desto mer förtjust. Med den här kursen ser han oanade möjligheter för hela frikyrkan att bli mer samhällsanpassad. ”Här kan verkligen Equmeniakyrkan gå före och statyera ett exempel”, säger Halvardson med glimten i ögat.

Avtäckningsövningarna är i första hand till för kursdeltagarna i kursen ”Form och fest”. Men samtidigt ryktas det om ett intresse vid hovet för att även kungabarnen ska kunna öva sig i den ädla konsten att avtäcka statyer. På skolorna i Bromma finns ju verklig expertis på området, och övningsfältet ligger bra till för att de kungliga ska kunna träna till exempel en tidig lördagsmorgon när trafiken inte är så livlig på Drottningholmsvägen. I förlängningen hoppas både skolorna och hovet på ett närmare samarbete där kungaparets barnbarn ska kunna delta i hela kursen. Det skulle i så fall göra THS och Bromma folkhögskola till kungliga hovleverantörer, nämligen av kunskap.

Kursen är för övrigt så unik så att det även finns intresse i våra nordiska grannländer för att deras kunga- och presidentbarn ska få delta. De skulle i så fall kunna få hyra in sig i något rum på Drottningholm under kursen eftersom övernattningsrummen i folkhögskolans källare inte är så lämpliga ur varken bekvämlighets- eller säkerhetssynpunkt. Ett samarbetsavtal mellan skolorna och hovet skulle kunna resultera i att hyran för rummen på Drottningholm inte blir så hög om prinsarna och prinsessorna och presidentbarnen tar med sig lakan och handdukar.

DrottningholmDSC_0989

Här kan betraktaren själv avgöra att det trots allt är en viss skillnad mellan Drottningholms slott (ovan) och övernattningsrummen i folkhögskolans källare (till höger).

 

Man har från visst håll frågat om kursen även kan ges som nätbaserad distanskurs. Svaret är för närvarande nej med tanke på svårigheten att avtäcka en staty på distans, men det pågår faktiskt forskning på om det går att virtuellt skapa en illusion av en staty och ett täckelse. UARDA-akademin i Lund har ju här gått före med ett gott exempel genom statyn Intighet på Krafts torg.

PW och RWDEn av de frågor som ännu inte är helt löst är vad statyn på grönområdet ska föreställa. Ett önskemål från rektor Torbjörn Bådagård är att det helt enkelt ska vara Waldenströms byst som idag står utanför Lidingö folkhögskola. Ur genusperspektiv skulle det kunna vara positivt med tanke på att Waldenström liknar Selma Lagerlöf. Även från kungafamiljens sida kunde Waldenström vara intressant eftersom han visade flera av de kungligas äldre kungliga släktingar runt på Missionsskolan på Lidingö i början på förra seklet.
En gipskopia av Waldenströms byst samt
blogginläggets författare (till höger)

Men andra har reagerat på tanken att använda Waldenströmsbysten. En av dem är THS-rektorn Owe Kennerberg som menar att en sådan staty skulle bli alltför missionsförbundisk i dessa klassiskt baptistiska kvarter. Han nämner istället en av Sjöblom E WBetelseminariet rektorer, överste Broady. Eller varför inte den hjältemodige baptistmissionären E V Sjöblom som kan avbildas med det klassiska fotot som förlaga där Sjöblom pekar på en karta. Själva kartan blir dock svår att få med, men han kan peka ändå, anser Kennerberg. Gustav II Adolf står ju och pekar i Göteborg. ”Här ska staden ligga”, tänks Gustav säga i Göteborg. Sjöblom pekar lite uppåt och på sockeln kan man skriva: ”Där ligger redan staden”. Och så kan folkhögskolans kör sjunga ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Gustaf II Adolf Göteborg
Där skall staden ligga!

Åter andra menar att man inte bör lyfta fram någon från de tre bildarsamfunden. Den ämnesansvarige i historisk teologi på THS, Joel Halldorf, föreslår istället att statyn ska föreställa Ulf Ekman till häst. Det skulle bli mer ekumeniskt och samtidigt lite kungligt storvulet och dessutom också associera till ridskolan som ligger alldeles i närheten av THS och Bromma folkhögskola. Skyddsombudet på THS har dock sagt nej till detta förslag med hänsyn till alla de studenter som är allergiska mot pälsdjur. När Joel påpekat att han ju inte menar en riktig häst har skyddsombudet ändå ansett att en del är så allergiska så att det räcker med att titta på en staty som föreställer en häst för att de ska börja nysa. ”Och hur skulle det se ut vid en högtidlig invigning”, säger ombudet och fnyser så att vilken häst som helst skulle kunna bli avundsjuk, samtidigt som en student hörs nysa i bakgrunden.

Horse Statue (7952625184)
Storvulen staty som icke lämpar sig för pälsdjursallergiker.

En tredje grupp av tyckare anser att det inte alls ska vara någon känd person som avbildas. Själva folkrörelsemotivet inom väckelsen skulle istället kunna lyftas fram genom en staty som föreställer någon helt alldaglig person. Här har man t ex nämnt Sixten Persson, lantbrevbärare i Åtvidaberg och med i serveringsgrupp 2 i Baptistkyrkan på orten; Elna Jansson, kalaskokerska i Bengtsfors och städansvarig i pingpongrummet i Bengtsfors missionskyrka samt Edvin Karlsson, lokalvårdare på kommunkontoret i Örnsköldsvik och läktarkollektör i stadens Metodistkyrka. Alla tre ytterst präktiga personligheter i de sammanhang de är satta att tjäna.

Diskussionerna har med andra ord böljat fram och tillbaka under vårvintern, både på THS och i den kungliga familjen. I ett skede tog de ansvariga för Repet – Equmeniakyrkans digitala medlemsregister – till orda och föreslog att man helt enkelt skulle låta en slumpgenerator välja ut en medlem i registret och göra en staty av henne eller honom. Sagt och gjort – en medlem slumpades fram under överinseende av kungliga lotteriinspektionen. Men det blev inte alls bra! Den person som valdes var nämligen en medelålders herre i Bagarmossen som var så vida pass ful att ingen konstnär i världen skulle vilja göra en staty av honom. När hans majestät konungen såg ett foto på karlen ifråga utbrast han spontant: ”Visar vi upp den fulingen vid våra statsbesök kommer tredje världskriget att bryta ut!” Ett uttryck som för övrigt har alla chanser att bli bevingat.

Det senaste förslaget är nu istället att ha en hel statypark på grönområdet. Alla smakriktningar ska få sitt. I ett hörn kan Karin Wiborn stå staty och i ett annat Göran Zettergren. Gösta Hedbergs hund kan stå på en sockel och Walter Perssons sniglar på en annan. Kyrkoledare Lasse Svensson bör förstås avbildas ihop med något lämpligt attribut, såsom en predikstol eller ett tåg. Den fula karlen i Bagarmossen visade sig förresten ha en betydligt vackrare kusin i Österbymo, och hon bör förstås bli statyerad. Olle Hilariusson som är föreståndare för den diakonala linjen anser att det måste finnas en diakonal staty. Och varför inte en diagonal tvärs över hela gräsmattan, tillägger THS ekonomiansvarige Haig Damirjian som alltid brukar vara lite på tvären, men som framför allt anser att THS måste få valuta för pengarna om nu kungen lovat att pröjsa.

Greek Marble Statue of Aphrodite Anadyomene (Hair-Binding) Kungen själv föreslog något mer klassiskt, t ex en gammal grekisk staty av en naken man eller kvinna. NT-läraren Rikard Roitto är inne på samma linje och tänker att statyn kan föreställa den unge man som naken sprang från Getsemane när folkhopen tagit hans kläder (Mark 14:51 f). Men en änkefru på sjunde våningen i ett höghus i närheten har bestämt motsatt sig detta och menat att den statyn i så fall inte får invigas. Hon har till och med hotat att hon ska anmäla kursens examinator för blottning i samma stund som statyn avtäcks, vilket fått de inblandade att ta tillbaka förslaget.

Någon föreslog att man skulle göra en staty som föreställer equmenias förre ordförande Johan Arenius, men även det förslaget avfärdades eftersom han inte kan stå still och vara tyst tillräckligt länge för att bli staty. Bättre då att ta en av högskoleverkets tidigare kvalitetsgranskare som ändå var så stela och konstiga. Betydande kvinnor och män inom den pedagogiska nydaningen bör också få sin plats – eller sockel, t ex överingenjör Elver Lyse (uppfinnaren av overheadapparaten, en man som inte var något större ljushuvud med tanke på att det mesta gick över huvudet på honom), pappershandlare Pelle Malm (skaparen av PM – dessa tentamenspapper som snart uppfyller jorden och som också blivit uppkallade efter skaparen) samt sist men inte minst fröken Anita Stroganoff (som uppfann lunchrasten).

Som alla förstår arbetas det nu intensivt med projekteringen av statyparken. Förhoppningsvis ska allt stå klart redan då det nya läsåret startar i höst.

OHP-sch
En av mänsklighetens stora innovationer – en apparat som får det mesta att gå över huvudet på folk.

Publicerat i Rune | 9 kommentarer

Gud är finurlig

JohannaJohanssonFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Johanna Johansson. En hel del pastorskandidater har en ganska lång livserfarenhet när de upplever kallelsen. Johanna var utbildad kemiingenjör och hade familj när först Jesus och sedan kallelsen drabbade henne. Nu går hon en komprimerad pastorsutbildning på THS.

Hur hamnade jag här? Ja, inte var det alldeles självklart att börja studera till pastor. Eller rättare sagt: När jag väl förstod att det var det jag skulle göra, så kändes det alldeles självklart! Men om vi backar några år tillbaka i tiden fanns det ingenting som tydde på att jag någonsin skulle bli pastor. Varför inte? Skulle studierna vara för svåra? Skulle arbetet som pastor inte passa mig? Nej, i mitt fall handlade det inte alls om sådana frågor.

På den tiden hade jag visserligen en tro på Gud, men ville väl inte riktigt kalla mig kristen. Jag var inte aktiv i någon församling, läste inte Bibeln, gick inte på gudstjänster och ägnade mig inte åt bön. Men ändå kände jag mig ledd av Gud i alla viktiga vägskäl i mitt liv.

Ett nytt kapitel i mitt liv startade när vår familj började gå på gudstjänster i samband med dotterns konfirmationsläsning. Vi kände oss väldigt välkomna i församlingen och efter en viss tillvänjningstid hade vi svårt att vara utan dessa gudstjänster. Efter ett tag insåg jag att jag för första gången i mitt liv verkligen hade hittat hem!

Den största vändpunkten var den gången som jag, i samband med förbön, överrumplades av frågan: Tror du på Jesus? I hastigheten svarade jag JA på den frågan. (I ett annat sammanhang hade jag troligen virrat in mig i långa förklaringar om hur Jesus nog har funnits på riktigt, men att miraklerna säkert gick att förklara vetenskapligt.) Men Gud är finurlig! Genom det korta ordet JA, som svar på frågan om jag trodde på Jesus, kunde Gud börja verka på ett fantastiskt sätt i mitt liv. Aldrig kunde jag tro att jag verkligen skulle förstå innebörden i det bibelord som förföljt mig sedan tonåren: Jesus svarade: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6)

När jag fick min kallelse till predikstolen mottog jag den med glädje. Att den kallelsen också innebar en pastorskallelse förstod jag inte direkt, men den längtan växte snabbt i mitt hjärta. Gud är finurlig!

Så hur hamnade jag här? För mig handlade det om att våga släppa taget. Det fanns många hinder, framför allt praktiska och ekonomiska. Men jag lämnade det i Guds händer: Gud, om du vill att jag ska bli pastor så räknar jag med att du löser det!

Så hur hamnade jag här? Ja, det minsta blev det största. Att säga JA till Jesus. Tänk att ett så litet ord kan betyda ALLT!

Jag har en hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Jesus Kristus,
han är min hemlighet.

Jag har en hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Jag har mött Frälsaren,
det är min hemlighet.

Nu vet du min hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Att Jesus Kristus är Frälsaren,
det är nu våran hemlighet.

Vi har en hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Låt oss dela denna hemlighet,
med dem som ingenting vet.

Publicerat i Gäster, Pastorskandidater | Lämna en kommentar

Jills veranda, Down to the River och sekulariseringen som ibland kommer av sig

Blogginlägg av Rune W Dahlén

Jag hade nog aldrig sett de där programmen om inte min kollega Britta Hermansson hade rekommenderat dem. Jag tänkte att det bara var ytterligare några program i raden med musik av kända sångare som uppsminkade ler mot kameran. Jag var verkligen helt ointresserad.

Men Brittas rekommendationer ska man inte strunta i. Så jag såg det första programmet av Jills veranda på SVT Play och märkte att här fanns en äkthet som jag inte hade räknat med. Så småningom såg jag ett program till och ett till.

Några av de starkaste minnena från serien är när rapparen Skizz besöker det fattiga Nashville och möter människor som mitt i eländet har bevarat sin värdighet och kärlek. Och när Marit Bergman får möta den ursprungliga countryn uppe i Appalacherna bland enkla men genuina människor som överlevt tack vare musiken. Och när Kristian Gidlund får göra sitt livs sista resa och samtalar öppet med Jill Johnson om liv och död och vad som väntar efter döden. Fantastiska program! Ska man sammanfatta dem i ett enda ord får det bli Äkthet.

Men det sista programmet! Gästen på Jills veranda är Magnus Carlson från Weeping Willows, en person som tidigare var helt obekant för mig. 16 minuter in i programmet träffar de som av en slump en hemlös man, Doug Seeger, som sitter och sjunger på en bänk i centrala Nashville för att få in några slantar. Han har en fantastisk röst och berättar att han brukar spela på ett ställe som ligger i källaren i en kyrka. Där bjuder man på gratis mat och lite kläder varje lördag och där samlas flera bra musiker.

Så åker Jill och Magnus till kyrkan tillsammans med den hemlöse mannen, och det visar sig vara en kyrka som är ansluten till United Methodist Church – alltså samma kyrka som Equmeniakyrkan har djupa kontakter med. Magnus kom till USA för att han ville se Nashville, men plötsligt befinner han sig bland vinddrivna människor i ett oglamouröst diakonalt arbete i en kyrkas källarplan. Och efter en stund sitter Doug Seeger och några andra hemlösa på gräsmattan utanför kyrkan och han sjunger en sång som han skrivit själv. Jill berättar i en radiointervju hur både hon och Magnus gråter och Magnus säger att sången gick rakt in i både hjärnan och hjärtat och är något av det bästa han hört. ”Gud gav oss musiken och rösten”, svarar Doug.

Programmet slutar med att de inte kan släppa tanken på Doug. De söker upp honom på nytt för att tillsammans spela in hans låt i Johnny Cash’s gamla studio. Och det är magiskt! Helt magiskt!

Men vad är det för sång? Den heter Going down to the River och är i högsta grad en sång med kristna motiv: Jag har sysslat med djävulen och vet att han inte är min vän. Jag lever i en värld av synd och var jag än har vandrat har jag hamnat i djupa problem. Men jag går ner till floden för att tvätta min själ, jag hoppar i vattnet och begraver mitt huvud.

I’m going down to the river
To wash my soul again
I’m been runnin’ with the devil
And i know he’s not my friend

I’ve been falling by the wayside
I’m living in this world of sin
I’m going down to the river
To wash my soul again

I’m going down to the country
To bury my head in a creek
I’m gonna jump in those waters
Baptized both my feat

Because everywhere I’ve been walking
I’m been gettin’ in trouble deep
I’m going down to the river
Gonna’ wash my soul again

Help! This old world is going to hell
In a handbasket
If I don’t get any resurrection soon
I’m gonna end up in a casket

I’m going down to the river
Gonna’ wash my soul again
I’m going down to the river
Gonna’ wash my soul again

Magnus Carlson säger att mötet med Doug blev det starkaste intrycket under besöket i Nashville. Samtidigt gick Doug och hans sång rätt genom TV-rutan och gjorde ett enormt intryck på de flesta av oss. Den blev omedelbart den mest populära låten på iTunes i Sverige och ligger fortfarande överst på listan och nu även på DigiListan. Före alla finalisterna i Melodifestivalen. Man kan läsa mängder av tacksamma kommentarer på Facebook, Twitter och Svt:s hemsida, och nu är det klart att Doug Seeger kommer till Sverige i sommar.

Jag känner ju inte Doug Seeger men läser mig till på svt:s hemsida att han haft ett tufft liv med droger och alkohol och från och till varit hemlös. Men nu är han fri från alla droger och har ett enkelt boende, han går i kyrkan och han tackar Gud. Att sången fått sådant gensvar tror han beror på textens budskap: ”Du är inte den enda syndaren där ute. Du är en av många. Och alla har en chans att förändras, det är vad låten säger. Det är precis som för mig.”

Det finns naturligtvis många ingredienser i den här berättelsen. Den handlar om den hemlöse mannen som sitter på gatan i USA och sjunger för att få ihop lite småpengar och som plötsligt blir upptäckt och älskad av massor med människor i ett litet land på andra sidan Atlanten. Den handlar om människor i Sverige som vill stödja en fattig men begåvad musiker med en alldeles speciell röst genom att ladda ner hans låt mot betalning. Den handlar om en till synes mycket sympatisk och vänlig äldre man som gått igenom många svårigheter och som rest sig och gått vidare.

Men framför allt handlar ändå berättelsen om en låt som med sin text berör på djupet. Där finns en medvetenhet om att vi alla är syndare. Och en längtan efter renhet och förlåtelse som vi alla kan känna igen oss i.

Till er som är pastorer eller präster eller på väg att bli det vill jag säga med tanke på Doug Seegers uppmärksamhet i Sverige: Ibland kommer små tecken på att sekulariseringen kanske inte gått så djupt och så långt som vi trodde. Det finns anknytningspunkter där vi minst anar det. Ta vara på dem, men lägg för allt i världen inte beslag på dem!

Själv har jag bekänt mig som kristen i över 45 år. Jag är döpt. Jag är pastor, teologie doktor och undervisar blivande präster och pastorer. Jag har i mer än 25 år rest över hela landet och predikat i olika samfund, kyrkor och missionshus. Men jag har inget behov av att annektera Doug Seeger som en kristen stjärna eller att ropa ut att jag själv minsann tvättat min själ ren. Däremot slår jag gärna följe med vem som helst ner till floden eftersom jag har samma behov som så många andra. Och på vägen dit lyssnar jag ödmjukt och gärna till äkta människor som levt helt andra liv än mitt. Jag vet att jag lever i en värld av synd och att jag själv är en syndare. Och jag har ett ständigt behov av att få tvätta min själ på nytt och resa mig igen. Och igen. Och igen.

Eller som Ylva Eggehorn skriver i en av de vackraste psalmer jag vet:

Min tro bär inga dyrbara juveler.
Jag kommer utan smycken till ditt hus.
Mitt liv är bara längtan, bara hud:
så kläd mig med din nåd. Du är min Gud.

Publicerat i Rune | 2 kommentarer

Drottning Kristina, Ulf Ekman och kvinnliga pastorer

Ulf Ekman blir katolik. Man skulle kunna tro att det är ett aprilskämt som hamnat snett i tiden, men så är det uppenbarligen inte.

Min relation till Ulf Ekman är inte särskilt djupgående. Flera av mina vänner gick till Livets Ord på 1980-talet och det var inte enkelt att ha kvar relationerna. Min egen uppgörelse med trosförkunnelsen och framgångsteologin kom egentligen under en konferens redan 1980. Jag glömmer aldrig de nattliga samtalen och tårarna då jag så påtagligt upplevde att nu brister det, nu skiljs våra vägar. Den karismatiska väckelsen hade fört mig dit, men där var det stopp. Min väg blev en annan än den som många av mina vänner slog in på, och det var oerhört smärtsamt.

Hösten 1984 intervjuade jag Ulf Ekman på hans arbetsrum inför en bok om den nya trosförkunnelsen. Vi pratades vid per telefon några gånger i samband med det och vid något tillfälle nämnde han också sin tacksamhet över min bok om Transcendental Meditation. Den hade tydligen varit honom till hjälp. Under årens lopp har jag regelbundet besökt Livets Ord, de senaste 15 åren två, tre gånger per år i samband med att jag tagit med studenter från THS till Uppsala. Vid de tillfällena har vi också haft timslånga samtal med en av pastorerna från Uppsala. Livets Ord har ställt upp på ett mycket generöst sätt varje gång.

Jag medverkade i två böcker om Livets Ord på 80-talet och jag skrev artiklar och höll föredrag. Det jag stod för och fortfarande står för är en tydlig kritik mot vissa företeelser och läror. Men i jämförelse med en del kollegor inom Missionsförbundet upplevdes jag nog ändå mycket mjuk i min kritik. Det fanns så mycket på Livets Ord som också jag bekände mig till och det fanns så mycket framför egen dörr att sopa.

Förändringen på Livets Ord under 2000-talet har glatt mig mycket. Den nya viljan till enhet, den rikare nattvardsliturgin, de kristna symbolerna i gudstjänstlokalen, nedtonandet av en del amerikansk framgångsteologi, allt detta har värmt mitt hjärta. Jag glömmer nog aldrig Ulf Ekmans predikan om den helige Ande under ett vårseminarium för några år sedan. Det sjöng ja och amen i mitt inre.

Men på några punkter har jag haft stora frågetecken. Under många år ställde vi frågan till den representant från Livets Ord som vi mötte, om det var möjligt för en kvinna att bli pastor och sakramentsförvaltare. Några klara svar fick vi inte förrän Ulf Ekman i Pingstkyrkan i Uppsala på en rak fråga från Dan Salomonsson svarade ett tydligt nej.

Detta var och är helt obegripligt för mig. Kvinnorna var ju de första att få bära fram den allra mest fantastiska nyheten, den absolut största av alla evangelii sanningar, nämligen att Jesus är uppstånden från de döda.

Nu har Ulf Ekman lämnat Livets Ord för att gå till Katolska kyrkan. Det är en oerhörd händelse! Den kan absolut inte jämföras med om en annan samfundsledare vid sin pensionering lämnar sitt samfund. Den kan inte jämföras med Per Mases när han på sin dödsbädd konverterade – även om den händelsen är mycket intressant med tanke på att Per Mases var morbror till Livets Ords nuvarande ledare Joakim Lundqvist. Den kan inte jämföras med någon lärostrid under senare år.

Nej, detta är så unikt så att jag (visserligen med glimten i ögat) jämför med när drottning Kristina på 1600-talet abdikerade och konverterade till katolicismen.

Ulf Ekman har grundat Livets Ord, hans familj har helt och fullt styrt rörelsen genom en stiftelse, han har själv sett sig som en apostel, hans förkunnelse har upplevts profetisk och varit stilbildande, hans uppfattningar i tal och skrift har varit vägledande i alla frågor av vikt, hans person har varit upphöjd på ett sätt som saknar motstycke i alla andra kyrkor och medlemmarna har sett på honom med en vördnad och respekt som fört tankarna till en sekt. Kan man fortsätta att hänvisa till Ulf Ekman? Och om inte – vem ska man hänvisa till då i svåra tolkningsfrågor?

När Ulf Ekman i sin väl förberedda predikan i söndags motiverade varför han och hans fru går till Katolska kyrkan så var det oundvikligt också en förödande kritik mot de som blir kvar på Livets Ord, även om han bedyrade att han fortfarande såg på sin forna församling med kärlek. Han går ju till en kyrka som inte ens har nattvardsgemenskap med andra protestanter och som på en rad punkter kolliderar med protestantisk teologi i allmänhet och frikyrkoteologi i synnerhet. När Ulf Ekman talar om värdet av kristen enhet är det förstås ett underkännande av den fragmentisering som ägde rum när Livets Ord bildades. Det är ju att ge alla oss rätt som ifrågasatte vad som hände på 1980-talet. Men när han nu går till Katolska kyrkan för enhetens skull bidrar han ju på nytt med en form av splittring som skapar förvirring och sår bland alla dessa som han tills helt nyligen var en herde för.

Jag tror att Ulf Ekman är bottenärlig i vad han nu säger och gör, men han försätter tiotusentals människor runt om i världen i ett chocktillstånd. Måste Livets Ords bokhandel rensas på en del böcker och inspelningar nu? Kommer enskilda efterföljare i sin förvirring och kanske förtvivlan att ordna med egna bokbål? Skulle han inte ha kunnat uppskatta Katolska kyrkan, och kanske även närmat sig den utan att ansluta sig? Ska en ledare alltid utan tanke på konsekvenserna följa sin övertygelse, eller finns det gånger då man – även som pensionär – måste välja en väg som kanske innebär egen smärta men som å andra sidan inte skapar lika mycket smärta hos andra?

Nu har makarna Ekman och sonen Benjamin Ekman konverterat till Katolska kyrkan. Kvar är Jonathan Ekman som VD för Livets Ord. Kommer han också att gå? Kommer han att ha förtroende om han är kvar? Blir han sina föräldrars högtalare in i rörelsen i framtiden?

Låt mig för tydlighetens skull säga: Jag känner en god samhörighet med Katolska kyrkan trots viktiga läroskillnader och vill även i framtiden gärna lyssna till Anders Arborelius och syster Veronica och gå på mässa för att ta emot välsignelsen. Jag önskar Birgitta och Ulf Ekman allt gott i sin nya kyrka och hoppas att de får vara till välsignelse där.

Men det viktigaste nu tycker jag är hur Livets Ord kommer att gå vidare. Jag vill hoppas att de fortsätter sin vandring mot större enhet, men då inte bara en enhet med Rom utan i första hand en enhet med den protestantiska kyrka som de ändå är en del av. Kan utvecklingen bort från Kenneth E Hagin och andra märkliga trosförkunnare bli ännu mer tydlig? Kan den lovande utvecklingen av socialt arbete i Uppsala fortsätta ännu några steg? Kan Ulf Ekmans uppbrott FRÅN Livets Ord skapa en större förståelse och ödmjukhet inför de sår som bildades i samband med hans och hundratals andras uppbrott TILL Livets Ord för 25-30 år sedan? Kan viljan till försoning och förlåtelse bli större genom den smärta som Livets Ord nu genomgår?

Och kanske allra viktigast, åtminstone för hemsidan BliPastor.nu – kan Livets Ord nu eller inom några få år ompröva sitt ställningstagande mot kvinnliga pastorer? Eller ska de fortsätta att utesluta halva mänskligheten och mer än halva trosrörelsen från att vara pastor, läsa nattvardens instiftelseord, döpa i den treeniges namn och leda en församling? Skulle de kunna lämna denna för svensk frikyrklighet så märkliga lära kunde de få uppleva en ännu mycket större välsignelse än hittills. Det är min övertygelse när jag så gott som dagligen träffar kvinnliga pastorskandidater i Equmeniakyrkan – kloka, kunniga, kristocentriska kvinnor med en tydlig kallelse och en stor kärlek till Jesus och församlingen.

Publicerat i Rune | 8 kommentarer

Nu gäller det!

Nu är det fredag och nu får vi lägga allt detta i Guds händer!

I tre veckor har vi gjort vårt yttersta på THS för att informera och inspirera inför bön- och offerdagen för pastors- och diakonutbildning, en dag som i de flesta församlingar hålls nu på söndag. Vi har bloggat, länkat, twittrat, skrivit på Facebook, bokat församlingsbesök, skrivit bönelista och bön att användas i gudstjänsten, brev till den gudstjänstfirande församlingen, färdigställt Årsringar och gjort reklam för den, tagit upp beställningar av tidningen och distribuerat den, korrekturläst affischmanus och insamlingsbrev.

I tre veckor har vi bloggat inför bön- och offerdagen, och vi har haft många tusen visningar på BliPastor.nu. Hemsidan har faktiskt aldrig tidigare fått så många besök. Och alla blogginläggen har hållit hög kvalité.

Några har bloggat om precis det som finansieras genom gåvorna på bön- och offerdagen. Tove Lilled skrev om röst- och talteknik: ”Det är en lyx och en välsignelse – och dessutom väldigt roligt!” Elina Skarin skrev om VFU, dvs verksamhetsförlagd utbildning i församlingar: ”Det har gjort stort intryck på mig hur församlingar öppnat upp och intresserat sig för mig och min framtid.” Petra Jonsson formulerade sig så här om de 15 terapeutsamtal som man har i sista årskursen: ”Det handlar om att hjälpa till så att den vackra fjärilen i kokongen kan komma fram.” Jenny Arnerfält informerade om gudstjänst- och predikoövningarna, och menade att det är ”en oerhört värdefull möjlighet till utveckling att få feedback från lärare som vill oss väl”. Oscar Elfström bloggade om mentorsprogrammet: ”Jag är otroligt tacksam över att ha en mentor som lägger ner tid och engagemang.”

Några andra skrev om sådant som Equmeniakyrkan ansvarar för men som inte finansieras genom bön- och offerdagen. HannaSara Leones blogginlägg handlade om andlig vägledning: Min andliga vägledare hjälper mig att ”se vad Gud gör i mitt liv, och vad Gud talar till mig om”. Signe Ekström skrev om samlingarna med Equmeniakyrkans teologgrupper: ”Dessa kvällar påminner mig om att vi inte bara är studenter tillsammans utan att vi delar något mer och något djupare.” Arne Josefsson berättade om hur kyrkan ger stöd inför den första pastorstjänsten: ”Det känns gott att Equmeniakyrkan har en tydlig process att hjälpa blivande pastorer till tjänst.”

David Lund skrev om den retreat som alla pastorskandidater är med på en gång om året och som finansieras genom tidningen Årsringar: ”I tystnaden på en retreat får Gud fritt spelrum.” David Wedegård har bestämt sig för att läsa ett femte år på THS, och skrev om teologistudierna att han ”hoppas och tror att teologin blir en hjälp för oss att vandra trons liv”. Elin Harrysson bloggade om pastorns arbete som är härligt, men också farligt om man inte sätter gränser.

Nu återstår att förbereda predikan, hämta buntar av Årsringar, stryka skjortan och packa väskan. För nu ska vi ut i hela landet och predika, vittna och informera. Kanske var det ingen tillfällighet att jag i min andakt imorse läste 1 Kor 4:20: ”Guds rike är inte ord, utan kraft.”

Gud välsigne alla pastors- och diakonkandidater, doktorander, studenter, lärare, rektorer och ledamöter i antagningsnämnden som i tro och bön just nu förbereder sig för att resa iväg.

Nu gäller det!

 

Publicerat i Rune | Lämna en kommentar

Mentorskapet – trendigt men inte oviktigt!

OscarFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Oscar Elfström.

- Ska vi ses den 17 december klockan 9?

Jag tänker att egentligen har jag tentamen i grekiska, inlämningar i andra ämnen och så vidare, men jag svarar ja och avslutar telefonsamtalet.

Det var min mentor Markus Landgren som ringde och frågade om vi skulle ses och ha en mentorsträff nästa vecka.

När jag googlar på mentorskap får jag fram 456 000 träffar, när jag sedan väljer att skriva in samma ord på engelska i sökfältet får jag 3 240 000 träffar. Det tycks vara otroligt hett att ha en mentor inom många olika sektorer.

Mentorskap är när en mer erfaren människa hjälper en person med mindre erfarenhet och delar med sig av sina erfarenheter för att få den med mindre erfarenhet att växa som människa och individ. Det optimala för ett mentorskap är en dialog mellan bägge parter och att man utbyter erfarenheter med varandra. Ungefär så stod det på en av de tre miljoner sökträffarna på internet.

På THS har vi pastorskandidater ett mentorsprogram som vi ska delta i och där vi möter en mentor minst två gånger per termin.

När jag började på THS fick jag höra från pastorer som hade gått på skolan ungefär så här: ”Mentorsprogrammet är en bra tanke, men för mig och min mentor har det varit svårt att få till regelbundna träffar.” Jag undrade vad detta berodde på. Kanske var det framför allt för att ansvaret ligger på pastorskandidaten att ordna träffen och för att det under studietiden känns avlägset att bli pastor. Av olika anledningar var det svårt även för mig att komma igång, men jag kände hela tiden att det är en otrolig tillgång att ha ett mentorsprogram i utbildningen.

Tisdagen den 17 december klockan 9. Det var nu jag och min mentor Markus skulle ha vår mentorsträff. Jag skyndar mig och skickar ett sms, ”kommer någon minut sent”, och får svaret ”lugnt” av Markus.

Vårt samtal börjar och vi pratar om livet i församling, att vara pastor, vilka utmaningar och förmåner som finns i yrket. Tillsammans drömmer vi och tillsammans visionerar vi om framtidens kyrka.

- Oj, nu är klockan 10.24. Om sex minuter är det dags för oss att runda av den här träffen. Vi avslutar med att be för varandra och det vi står i på skolan och på jobbet.

Trots att det ibland finns väldigt mycket att göra både som pastor och student är det alltid värdefullt att ha ett mentorsamtal. Och när man kommer från ett sådant samtal är man alltid upprymd efter att ha fått ”nörda ner sig” i församlingsfrågor. Efter dessa möten längtar jag tills jag får jobba i församling; efter dessa träffar får jag ny kraft till studierna.

Jag är otroligt tacksam över att ha en mentor som lägger ner tid och engagemang på mentorsprogrammet på THS. Och jag hoppas verkligen att även Markus uppskattar våra träffar.

Det är ju inte endast människor som funderar på att bli pastor som läser den här bloggen. Några läsare är pastorer i tjänst. Jag tycker det hade varit spännande att få höra vad ni har för erfarenhet av mentorskapet. Har ni en mentor? Är ni mentor till någon? Upplever ni liksom jag att det finns ett behov av att ha en mentor?

- – - – - – - – - – - -

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 9 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu varje vardag. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat.

Publicerat i Gäster, Pastorskandidater | Lämna en kommentar

Tron har inte blivit mindre!

DavidWedegårdDavid Wedegård har snart läst fyra år på THS. Men han har som en av de första pastorskandidaterna valt att läsa ett femte år för att inte bara få en teol kand-examen utan också en masterexamen i teologi. Här skriver han om den tro som alltid varit kyrkans tro och som därför också är Davids.

Jag tror på Gud, den allsmäktiga Fadern, som skapade himlen och jorden.

En sommar när jag hade avslutat en söndagspredikan kom en man fram till mig och frågade om jag verkligen trodde på det jag predikade om. Underlig fråga kan tyckas, men den bakomliggande föreställningen var att ju mer teologi man studerar, desto mindre tro får man. I mitt fall är det långt ifrån sanningen. Det går inte att förneka att min tro är annorlunda efter snart fyra års intensiva studier, men den är djup. Så djup att om den skulle tas ifrån mig så skulle min värld falla samman. Att läsa teologi är en process, en förberedelse och en stor förmån. Det är sant det som Paulus säger, att det är ”i honom vi lever, rör oss, och är till” (Apg 17:28) och det är teologi. Det säger något sant om Gud, ”Vi har vårt ursprung i honom”. Men Gud är också vårt mål, och jag hoppas och tror att teologin blir en hjälp för oss att vandra trons liv från honom, till honom.


Jag tror också på Jesus Kristus, Guds ende Son, min Herre.

Varje ord och mening i den Nicenska trosbekännelsen är vägd på våg. Varje ord står där av en anledning. Att Jesus Kristus är Guds ende Son, att han i verklig mening är Herre, det betyder något, inte bara för mig utan för hela världen. Människor har offrat sina liv för att vissa ord och meningar har betydelse. Jag tror inte att Jesus Kristus bara har offrat sitt liv och på den tredje dagen uppstått från de döda för att jag ska ha en skön tillvaro i himlen. Om Jesus Kristus i sann mening blivit Herre, uppstigit till himlen och nu sitter på Faderns högra sida, då får det avgörande konsekvenser för hela livet, även här och nu. Vad människor i allmänhet tycker i frågan blir irrelevant. Jesus är inte bara min personliga Herre och frälsare, han är hela världens Herre och frälsare, i detta nu, vare sig vi vill det eller inte! Därför är det inte bara jag som bekänner min tro med trosbekännelserna, det är hela kyrkans bekännelse. Detta är min starka övertygelse. Trots att jag läst teologi i fyra år på THS, eller snarare: Tack vare THS och min förberedelse till tjänst bland systrar och bröder som sant söker Jesu ansikte varje dag i teologiska studier.


Jag tror på den heliga Anden, och på hans kyrka!

Tron är inget vi själva hittar på, den får vi ta emot. Tron är aldrig oförmedlad utan utvecklas i gemenskap med andra trossyskon. Det är därför vi inte döper oss själva utan tar emot dopet. Det är därför vi inte firar nattvard ensamma utan tar emot bröd och vin med öppna händer i församlingsgemenskapen. Kyrkan är något vida mer än summan av individerna, det är en Guds skapelse. Den heliga Anden ledde den tidiga kyrkan och löftet om fortsatt ledning gäller även för oss (Matt 28:18-20).

Och jag tror också på de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Detta borde innebära att Gud sällan har bråttom. Fråga Israels folk, som efter befrielse och frälsning från Egyptens slaveri vandrade omkring i öknen i 40 år. Gud har uppenbarligen tid, även för mig! Det innebär väl att även jag har tid för Honom.

- – - – - – - – - – - – - -

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 9 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu varje vardag. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat.

Publicerat i Gäster, Pastorskandidater | Lämna en kommentar