För bra för att vara sant?!

Chicago, oj vad jag trivs! När jag skriver detta blogginlägg har jag precis spelat basket med ett gäng grabbar från skolan. Det är inte min sport, jag är inte alls bra, men jag är bara glad att få vara med.

Anton Ahlmark i Chicago

Den här vårterminen är jag på utbytestermin på North Park Theological Seminary i Chicago, även känd som The Windy City. THS och North Park har ett samarbetsavtal vilket gör att man som student på THS kan få åka en termin och studera helt utan att betala någon avgift, utöver flyg, visum, boende och mat, det är inte helt all inclusive!

Så fort jag fick reda på att man kunde studera en termin i USA så visste jag att jag skulle göra det. Det har länge varit min dröm att studera på college i USA och det kändes nästan lite för bra för att vara sant. Visst, att plugga en termin utomlands kräver sina uppoffringar. Man får lämna familj, vänner, tryggheten och den svenska maten, jag talar givetvis om kebabpizzan (med pommes på). Men halvvägs igenom terminen ångrar jag inte en sekund att jag sökte och åkte!

Jag har fått så många nya erfarenheter, fått testa på hur det är att komma till en plats där jag inte känner någon, fått utmana mig i att studera på ett annat språk och fått en massa nya vänner! Jag har fått kolla på basket, käkat magiska hamburgare, varit på camp och så mycket mer! För bra för att vara sant? Nästan, för grejen är att det är sant!

Man måste turista också. Här är den kända glänsande bönan i Millenium Park.

På North Park läser jag fyra kurser samtidigt. Det är praktiska kurser som Pastoral Care and Counseling och Leading and Teaching in Ministry, och två teoretiska i Nya Testamentet och kyrkohistoria. I Leading and Teaching lär vi oss tre grunder:

1. Teach Well
2. Lead Well
3. Self-Care Well

När jag funderar på den här terminen i Chicago så inser jag att detta gör jag väldigt mycket för mig själv. Hela denna termin är ”self-care” för mig. Och det är bra ”self-care” för jag har aldrig velat vara pastor mer än nu!

Varje söndag försöker jag besöka en ny kyrka. Detta gör jag för att se olika sätt att fira gudstjänst på och olika sätt att vara kyrka i en storstad. Jag har lärt mig mycket av det, men min största lärdom är denna:

I varje kyrka, oavsett samfund och plats, oavsett tidpunkt och karismatik, så är det alltid Jesus som är i centrum.

Det är mäktigt att kunna kliva in i en kyrka på andra sidan jorden, och veta att sångerna som sjungs och predikan som förkunnas alltid kommer att handla om Jesus. Samma Jesus som jag varje dag försöker följa är aktiv och levande överallt. Jesus är aktiv just nu när du läser detta inlägg, har du tänkt på det idag?

Min längtan är att den Jesus som förvandlar varje människa som möter honom, den Jesus som förlåter synder, som helar och gör nytt ska få bli mer känd i Sverige. Terminen i Chicago har påmint mig om att det alltid måste vara prio ett.

Om du som läser detta blogginlägg funderar på att börja läsa till pastor på THS så ha med dig att möjligheten finns att studera utomlands. Det kräver lite extra arbete, men det ger så grymt mycket tillbaka! Ta den chansen! Det är det bästa jag gjort under min utbildning på THS. Och har du frågor, tveka inte att höra av dig! Nu ska jag åka ner till downtown och uppleva ännu mer av vad Chicago har att erbjuda! Kanske åker du också hit en dag.

Gud välsigne dig!
Anton Ahlmark

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Inte utan er

För lite mer än fyra år sedan satt jag i min säng på kvällen och löste sudoku. Jag hade en tid innan, återigen, funderat på kallelsen. Så kommer orden: ”Är det inte dags att du funderar på varför du ska bli pastor, och inte på varför du inte ska bli pastor?” Och när jag tog tag i den frågan var svaret ganska kort och ganska enkelt. För att jag vill och för att Gud vill … och sedan sa också kyrkan att de ville. Och en ny resa tog sin början i mitt liv. En resa som har bestått i mycket läsande, en hel del skrivande, lyssnande och lärande. Och faktiskt en hel del resande …

Och nu sitter jag här vid mitt skrivbord fyra år senare. Jag har under min tid på THS lärt mig massor, jag har fått många redskap och verktyg för det liv som ska börja om bara några månader. Många betydelsefulla och viktiga lärdomar, tankar och insikter har kommit till mig. Men när jag tänker på vad som har betytt allra mest så kan jag inte komma ifrån det.

Det är ni, kära, älskade pastorskandidatvänner. I början av min resa kände jag mig ganska ensam, det är lätt att göra det som pendlande student, men sedan dök ni upp en efter en.

Ni ger mig hopp, tro och tillit, ni hjälper mig förstå min plats i allt detta. Ni hjälper mig att se på mig själv med era ögon, ni hjälper mig att reda i tankar jag gått vilse i. Ni hjälper mig att förstå uppgifter jag inte begriper. Ni förklarar och ni har tålamod. Och nu när vi snart ska ut i tjänst tipsar ni om var jag kan hitta pastorskläder. Ni lyssnar på min frustration när allt bara känns för mycket och för jobbigt. Ni delar med er generöst av det ni har och är. Och det bästa är att jag vet att det är ömsesidigt. Jag är tacksam över att jag får stå vid er sida när ni behöver det. Vi skrattar, gråter, pratar och är tysta tillsammans. Vi behöver varandra nu, och vi kommer att behöva varandra sedan.

Det finns i pastorsutbildningen många värdefulla moment men jag vill särskilt lyfta fram retreat- och samtalsdagarna. Under tre dygn får vi pastorskandidater vara tillsammans med varandra och med Gud. Världen utanför kan stängas av för en stund. Vi får vara tillsammans i tystnad, möta Gud tillsammans. Vi får samtala med varandra lite mer ostört än vi kan göra annars. Och vi får möjlighet att samtala om lite andra frågor än vi kan göra i vardagen. Vi äter tillsammans, vi promenerar och vi ber. En retreat är alltid en individuell upplevelse, det som händer i tystnaden kan var jobbigt och det kan vara glädjefyllt. Men på retreat- och samtalsdagarna kan vi möta det tillsammans med Gud och tillsammans med varandra.

Blogginlägg av pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

8 mars

Tankar som ständigt har gått på repeat:
Ja: Absolut, jag kör! Det behövs fler kvinnor som säger ja, sägs det ju. Så jag säger ja.
Nej: Fast nej. Jag kan ju inte det där, när allt kommer omkring. Dessutom tar jag kanske för stor plats nu? Vad skulle alla andra säga? ”Trodde hon på riktigt att det skulle gå? Hon som varken är rolig eller kompetent nog. Och så kort dessutom, hur skulle det se ut?” Nej, det går inte.
Ja: Skärp mig nu Ida, det där är bara hjärnspöken. Jag som irriterar mig på alla patriarkala strukturer har faktiskt en plikt att säga ja, det är en del av den nödvändiga förändringen. Okej, nya bud, det blir ett ja till slut.
Nej: Men hallå, ska jag verkligen säga ja av plikt? Pliktkänslan leder till väggen, det vet ju alla kvinnor som jobbat i kyrkan. Så nej. Det får bli ett nej. Bättre att någon som faktiskt kan tala, tycka och skriva gör det istället. Någon lång person som lyckas hoppa över väggen.
Ja: Men… Jag vill.
Nej: Nej.
Ja: Men jo.
Nej: Nej.
Repeat, i ungefär 25 år.

Men så nu: Det är den 8 mars 2018 och någon har stängt av repeatknappen. Plötsligt kan jag tänka både vidare och längre.

Ja, i år är det annorlunda när jag sätter mig där på golvet bredvid Maria. Hon säger Nej, jag vill inte till Marta som fixar i köket. Till männen som brukar sitta på golvet, men där utrymmet inte är riktigt lika stort längre. Jag sitter bredvid och iakttar, så som jag gjort så många gånger förr, men den här gången vågar jag tro att de ord som Jesus uttalar gäller också mig. ”Maria har valt det som är bäst, och det skall inte tas ifrån henne.”

I år är det annorlunda. Den eld som startade i höstas nästlar sig in överallt, och den tycks inte slockna. #metoo har gett ringar på vattnet som når församlingars styrelserum, fikaborden på THS, messenger-konversationer och kapprummens kallprat. Den når in i min tankeverksamhet och den tränger undan hjärnspöken. Vi delar berättelser, diskuterar maktstrukturer och lär oss att förstå varför det gång på gång dyker upp en klump i magen. Vi som aldrig blivit ryggdunkade förr har börjat ryggdunka varandra. Och äntligen finns det kraft att våga stå emot rädslan för dålig stämning, äntligen finns det mod att säga ifrån när maktbalansen rubbas.

Ja, i år är det annorlunda när jag går bakom kvinnan som bär på en flaska dyrbar nardusbalsam. De andra i rummet protesterar när hon självsäkert suger åt sig uppmärksamheten i rummet. Trots anklagande ord från människorna runt omkring, går hon fram till Jesus och häller flaskans innehåll över hans huvud. Jag går där bakom när Jesus säger ifrån mot de som tar sig friheten att bete sig kränkande och förminskande mot henne, och jag vågar tro att Jesus också talar till mig. ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig.”

I år är det verkligen annorlunda.

Jag är där tillsammans med Maria och kvinnan med balsamflaskan. Jesus ser på oss var och en när han talar: ”Ni har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån er”. Det är den 8 mars 2018 och jag är övertygad om att det senaste halvårets ringar på vattnet kommer att fortsätta upprätta allt det som genom mänsklighetens historia begränsat kvinna efter kvinna. De är här för att rensa bort hjärnspöken och lära oss att se oss själva genom de ögon Jesus har när han talar till oss. Och jag är glad att jag om några år får tjäna som pastor i en kyrka som faktiskt lyssnar när Jesus står upp för Maria, för kvinnan med balsamflaskan och för alla andra kvinnor med dem.

Tankar, den 8 mars 2018:
Ja: Absolut, jag kör! Det behövs fler kvinnor som säger ja, sägs det ju. Så jag säger ja.
Nej: Fast nej. Jag kan ju inte det där, när allt kommer omkring.
Ja: Men come on, i år är det ju annorlunda. Den plats där männen traditionells suttit, den tillhör faktiskt också mig. Och ärligt, om jag kan eller ej är ju på det stora hela ganska oviktigt, eftersom Jesus kan. Så jo, jag säger ja!
Ingen repeat.

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Ida Tonnvik.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola) – sista anmälningsdag den 9 mars. Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Vad är det för fel på mig?

”Vad är det för fel på mig? är en fråga som jag ibland kan ställa mig. Men vad är det för fråga egentligen? Fel i förhållande till vadå? Vad är det som är rätt? Vem avgör det?

Jo, visst kan jag ha begått felaktiga handlingar som gör att jag behöver upprättelse, förlåtelse, förändring och hjälp att vandra vidare. Det kan vara fel men det betyder inte att jag är fel. Det finns dock en röst som gång på gång försöker övertyga mig om att så är fallet. Och det kan som sagt vara sant att jag är ute och vandrar på en felaktig väg. Men Guds budskap till mig och dig tror jag aldrig är att vi som människor är fel. Guds budskap handlar om upprättelse och förnyelse, det finns alltid förändringspotential i våra liv. När Jesus tar frågan i sin mun tror jag därför att den omformuleras till en fras som väcker min nyfikenhet: ”Följ med och se, min vän, jag ska följa med dig på en annan väg!” En väg fylld av kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet och trofasthet i motsats till hat, stress, press, ångest, vrede, maktbegär, avundsjuka, ensamhet, girighet och bitterhet.

Hur ska jag finna den vägen frågar jag mig nu och då. Och jag börjar förstå att svaret är: med hjälp av andra människor, kanske någon som vandrat på vägen lite längre än mig. Någon som kan hjälpa mig att se den väg som är fylld av goda frukter. Jag är dock fullt medveten om att det finns livssituationer som upplevs olösliga oavsett hur många andra människor som finns där. Ändå kan jag inte sluta tro på kraften i att få hjälp från en annan människa. Jag tror det i många fall kan bidra till vår växt och mognad att vi får hjälp att sortera i vårt livs ryggsäck. Sortera bland minnen av människor som gjort oss illa och människor vi sårat, beteendemönster vi utvecklat, rädslor som förföljer oss och allt annat som hör livet till.

En sådan möjlighet får vi som går sista året på vår pastorsutbildning inom Equmeniakyrkan. Vi får 15 terapeutsamtal alldeles gratis. Det är en värdefull gåva att få sitta tillsammans med en annan människa och sortera i sin ryggsäck. Ibland kan det vara smärtsamt, att slänga något som man länge haft kärt kan ta emot men vara helt nödvändigt. Nödvändigt, inte för att det är något fel på mig. Nej, för att jag ska få möjlighet att vandra på den väg som kan förändra mitt liv.

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Karlsson.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Då samlar vi in pengar till bland annat samtalsstöd för pastors- och diakonkandidaterna som läser sitt sista år. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola) – sista anmälningsdag den 9 mars. Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Äntligen skymtar jag kyrkan!

Jag har efter resan med tåg och stadsbussarna lyckats hittat fram. Fortfarande nervös och pirrig över att nu få påbörja min andra verksamhetsförlagda utbildning (VFU) möter jag en kvinna samtidigt som jag kommer. Vi hälsar på varandra och jag förklarar att jag heter Moa och är pastorskandidat samt att jag ska ha VFU i församlingen. Hon hälsar mig välkommen till församlingen och jag känner en viss lättnad över att vara framme och en förväntan för vad dessa två veckor har att komma med.

Mina två veckor bjuder mig på många nya människor att lära känna. Tänk att jag får möta människor som kommer från andra länder och har bosatt sig i Sverige. De vill lära sig svenska och är därför på språkcafeét där jag får samtala med dem, lära dem svenska ord och hur de uttalas. Tillsammans med omsorgspastorn får jag följa med på ett hembesök och träffa en kvinna som levt ett långt liv, där hon bott på samma ställe hela sitt liv, haft en tro på Jesus och hon var tacksam för att vi ville hälsa på. Mötet med alla barnen som precis börjat sina liv. De som är med i barnrytmiken och i mina ögon är väldigt söta när de kryper runt på golvet och ler åt en. Alla nyfikna barn som en helg får sjunga i kören med artisterna Emmy & Ella. Scouterna som stolt kommer intågande på gudstjänsten då det är scoutinvigning.

När jag får predika inför konfirmanderna känner jag en glädje, det är roligt, tänk att få berätta för dem vem Jesus är. Inom mig ropar en röst: ”Ja, detta är en bra grej på min VFU”. Men när jag i en gudstjänst är med i ett drama som viseman och inte ska säga något. Då är jag oerhört nervös att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv och min kropp. I mina tankar tänker jag: ”Hur glömmer jag alltid att jag blir nervös av drama, då jag inte ska vara mig själv”.

En av de viktigaste stunderna under min VFU är då jag finner mig själv i en skön position sittande på golvet hemma hos min handledare Johanna. Jag har fått förbereda frågor till henne alltifrån om hur de tänker kring vissa specifika saker i deras församling, hur hon som pastor förbereder ett vigseltal, till hur hon ser på Gud osv. Jag har alltså fått möjligheten att sitta ner med en pastor och fråga alla de frågor jag undrar och tänker på. En stund för mig som blivande pastor att i lugn och ro få reflektera, lyssna och ta in lärdom av en annan pastor.

När jag lämnar min VFU-församling är jag uppfylld i själ och ande. Jag bär med mig en energi som gör att jag orkar de sista skoluppgifterna innan jul. Jag har fått goda upplevelser, fått möta människor som både hjälpt mig och som jag även hann lära känna. Summan av min VFU är att jag inte ville lämna församlingen, JAG VILLE VARA KVAR! Samtidigt bär jag med mig allting i hjärtat och ser fram emot att själv få vara pastor.

Moa Nilsson Forsén, pastorskandidat och gästbloggare.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Pastorskandidaterna på THS gör VFU – verksamhetsförlagd utbildning – vid tre tillfällen och sammanlagt åtta veckor under sin utbildning. Målsättningen är då att hitta tre församlingar som dels är olika pastorskandidatens hemförsamling, dels olika sinsemellan. Det kan gälla geografi, storlek, fromhetsmönster, ledning, samhällsstruktur etc. Arbetet med VFU är ett av de moment i utbildningen som THS inte får statsbidrag för. 

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, då samlar vi in pengar till bland annat administrationen av pastorskandidaternas VFU-perioder. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Årsringar 18 i tryck – med avtryck

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Kim Lillskog.

Jag trodde att jag skulle bli församlingskommunikatör. Och det ska jag väl bli i någon mån även som pastor. Men jag ville, jag drömde om, jag längtade efter att få göra Jesus känd genom det som församlingarna kommunicerar. Genom att producera snygga saker skulle jag få människor att titta den där extra gången på tidningsannonsen eller facebookinlägget och så skulle de människorna få chans att möta Jesus. De affischerna, annonserna, bilderna skulle få göra avtryck.

Så berättade Gud för mig att det var pastor jag skulle bli. Till en början var jag nog lite besviken. Vilken plats har egentligen en pastorskrage, en predikstol, en pastorsexpedition i världen jämfört med webben och sociala medier, begränsar inte Gud mig nu? Kanske var det bitterhet över att det inte fanns några jobb som församlingskommunikatör som fick mig att försöka fly undan pastorskallelsen istället för att se möjligheterna.

Men när jag till slut accepterade att det var pastor jag skulle bli såg jag att det finns oändligt många sätt att kombinera de kommunikativa och de teologiska kunskaperna.

Ett av de sätten är Årsringar. Det är ett stort projekt för oss pastors- och diakonkandidater som är involverade i att få ihop den här tidningen. Men det är en ära och en stor glädje att få vara med. Att ha fått göra just det jag drömmer om, att få belysa budskapet, att få lyfta fram berättelserna genom min formgivning och peka på Gud — wow!

Jag tror att de gåvor och den inspiration jag fått av Gud har fått göra avtryck i den här tidningen och jag vet att Gud har gjort avtryck i de människor som delar sina perspektiv i årets nummer. Jag ber att de berättelser som vi lyft fram får göra avtryck i de människor som får den i sin hand och jag tror att Gud gör avtryck när de där berättelserna fått landa i deras hjärtan, på samma sätt som Gud med sin kallelse gjort avtryck i mig. Köp Årsringar och köp några extra för att ge till någon som behöver få se vilka avtryck Gud gör i världen — avtrycken är många och ser väldigt olika ut.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Tidningen Årsringar ges ut av pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan med ett nummer per år. Även diakonkandidater skriver i den. Tidningen finansieras helt av annonser, så hela behållningen går oavkortat till att stödja pastorsutbildning. Hälften går till pastorsutbildningen i de båda Kongostaterna och hälften till att Equmeniakyrkans pastorskandidater årligen får åka på retreat och till en av kyrkans regioner på gemenskapsdagar. Tidningen kostar 50 kr och kan beställas av rune@ths.se. Pastors- och diakonkandidaterna har med sig tidningar till försäljning på bön- och offerdagen, men de församlingar som inte får besök kan beställa en bunt och sälja själva.

Årets nummer har precis kommit från tryckeriet och har temat Avtryck. Chefredaktör är Gustav Gillsjö. Redaktionen har även bestått av Maria Linder och Moa Nilsson Forsén. Kim Lillskog har formgivit tidningen och fotografer har Johan Wikström, Maja Floberg och Gustav Gillsjö varit.

En lång resa från Kallelsedagarna och hit

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Jonatan Andersson.

För några veckor sedan var vi på retreat med pastorskandidaterna. Under de här dagarna funderade jag mycket på var jag befinner mig, min egen resa de senaste åren och min resa till att bli pastorskandidat. Jag slogs av att det nästan var tio år sedan som jag satte min fot på THS för första gången. Jag var där på Kallelsedagarna, dagar då man fick besöka THS och höra mer om pastors- och diakonutbildningarna. Det var en kollega från församlingen jag arbetade i som ungdomsledare som tog med mig dit. Han hade sett något hos mig, han trodde att pastorsyrket skulle passa mig och att jag var kallad till det. På något sätt kunde jag själv också uppleva detta när jag var på Kallelsedagarna. Det fanns något inom mig som längtade efter att börja läsa till pastor men av olika anledningar blev det aldrig att jag tog steget. Det skulle ta nästan tio år innan jag själv bestämde mig för att ansöka om att bli pastorskandidat och börja studera på THS.

För mig har det varit en lång resa till att fylla i och skicka in min ansökan om att bli pastorskandidat. Jag har under denna tid arbetat i församling med ungdomsarbete, utbildat mig till lärare, studerat teologi, ekonomi och psykologi och arbetat som lärare i skolan. Jag har prövat på olika områden och arbeten.

Jag har även brottats med personliga funderingar och tvivel i min tro. Det har varit perioder när jag har arbetat i församling, undervisat och lett ungdomar. Det har också varit perioder då jag inte har varit med i någon församling och tvivlat så mycket i min tro att jag valt att lägga den på hyllan. Resan har inte varit rak men det är en resa som jag tror och är övertygad om kommer hjälpa mig som pastor. Jag är evigt tacksam för alla de pastorer och mentorer som har lett mig och gått vid min sida, tillsammans med mig, i mina tvivel och funderingar.

Snart är det dags för årets Kallelsedagar på THS. Du som läser detta har kanske varit där förut eller så funderar du på att åka dit för första gången. Du funderar kanske på din kallelse, om du ska ta steget till att bli pastor eller diakon. Oavsett vilket skulle jag vilja skicka med några ord från en väns sång som har betytt mycket för mig: ”Han har inte glömt dig. Gud ser ditt liv och din kamp”. (Inte glömd – Erik Klintenberg).

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola) hålls den 16-17 mars. Sista anmälningsdag är den 9 mars. Klicka på länken så får du veta mer och kan anmäla dig på en gång.

Kan fler musikallåtar än psalmer

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Olivia Salomonsson.

Jag jämför mig ofta med andra. Så när vi pastorskandidater för några veckor sedan åkte på retreat och vi skulle vara tysta med våra egna tankar började jag fundera på om jag kan bli en bra pastor. Jag kände mig så annorlunda mot alla de andra, för jag är inte så bra på att sticka och jag tycker inte om att läsa i bibeln under tiden jag äter. Hur kan jag vara pastor om jag inte är som de andra pastorskandidaterna? Det jag glömmer bort när oron för att inte vara bra nog får tag i mig, är att vi alla är olika. Att det inte finns en pastorskandidatmall som vi alla måste passa in i innan vi blir antagna.

Kapellets altartavla
Altartavlan

Ofta när vi har andakt i kapellet på Campus Bromma så fastnar min blick på korset som är utrymmet mellan fyra bilder på en stenhäll. Och genom stenhällen går sprickor, olika i djup och bredd men de allra flesta går genom korset. Och jag tänker att vi är som sprickorna, olika men på väg mot samma håll. Kanske är det så att jag är annorlunda, men inte mer än någon av de andra pastorskadidaterna. Kanske är det okej att jag kan fler musikallåtar än psalmer och att jag inte kände till särskilt många teologer innan jag började på THS. Gud kan nog använda mig ändå.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Var denna retreat verkligen vad jag behövde?

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Bjurenstedt Gustafsson.

Jag vet egentligen inte alls varför jag räckte upp handen när frågan ställdes om vem som ville skriva i bloggen om retreat. För mig var dessa dagar i tystnad påfrestande och jobbiga och jag hade inte direkt sett fram emot dem. Jag hade under en månads tid redan innan retreaten brottats med tankar och känslor som kan beskrivas som ett garnnystan. Livet hade en grå, på gränsen till svart ton över sig. När jag åkte hem funderade jag över om denna retreat verkligen var vad jag behövde just nu, kanske jag hade mått bättre av att sätta mina händer i något konkret, möta andra människors behov istället för att pyssla med mig själv.

Dagarna efter hemkomsten började dock bilder och tankar bryta fram ur de bibeltexter vi fått att reflektera över. Jag började se dem ur olika perspektiv och lät texterna möta olika sidor av livet och mig själv. Dörrar öppnades och andra stängdes, friska tankar beströdda med hopp letade sig fram. Livet, den jag är och min kallelse fick konturer igen.

Vår retreatledare uppmuntrade oss att se retreaten som en övning i urskiljning och det är i efterhand verkligen det som den här retreaten berikat mig med. Den har uppmuntrat mig till att öva och söka inse skillnaden mellan det som är en illusion och det som är en verklighet. Att lyssna till rösten av den gode herden, till Jesus Kristus är något som för mig är en utmaning. Det finns så många andra röster som tar över och som tränger sig in i tankar, beteende och känslor.

Var finner jag då rösten, vart skall jag föra mitt öra? För mig återfinns rösten av den gode herden i mina erfarenheter, i mötet med andra människor och i bibeln. Om jag lyssnar riktigt noga så känner jag faktiskt igen rösten av Jesus, jag vet hur han talar och hur han får mig att må. I Johannes 10: 4 kan vi läsa ”När han släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst.” Denna röst har följt oss hela våra liv, rösten tillhör den som ville vårt liv och som fanns där när vi föddes. Lyssnar vi noga så kan vi känna igen hans röst.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Kallad till Ordet

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Peter Mänder.

I början fanns Ordet. Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och levde bland oss (Joh 1:1, 14).

Jag kommer inte från en kristen bakgrund, utan blev viss om mitt kall att vara kristen först när jag var 19. Hade någon citerat bibelverserna här ovanför till mig innan dess hade jag inte förstått någonting. Eftersom livet för mig då inte handlade om att Gud hade blivit människa, utan snarare att människan hade blivit gud(ar).

Jag ansåg att jag hade bara mig själv. Skulle jag sätta min tillit till någon annan? Knappast! Särskilt inte med tanke på alla gånger som människor svikit mig. Skulle jag lyckas med något i livet, var det bara en person jag kunde lita på. Mig själv. Att sätta min tillit till någon annat var för mig bara bisarrt. Särskilt om det var till något vi inte ens kan se eller ta på! Så detta med ”Gud” var fullkomligt ointressant.

Ett avgörande ögonblick senare hade livet tagit en vändning som ingen människa skulle kunna förutse. Det var som att mina ögon öppnades för första gången. Jag ser plötsligt på mina medmänniskor inte med misstänksamhet och missunnsamhet – utan med en växande kärlek. En kärlek som skulle komma att få mogna med åren. En kärlek som jag än idag fortsätter att lära känna. En kärlek jag tror att alla människor är kallade till.

Guds kärlek genom den Ande jag döpts i har dock inte bara kallat mig till att leva mitt liv i församling, utan också till att bli pastor. Nu har jag i över fyra år studerat på Teologiska högskolan i Stockholm – en plats där kärleken till Gud, mina medmänniskor och mig själv har fått sjunka djupare in i mitt hjärta. En plats där vi får fördjupa vår relation med Gud genom att bland mycket annat både få pröva och prövas i studiet av Bibeln. THS är en plats där jag fått brottas med mina tvivel och med Gud för att gång på gång göra insikten att tron håller.

Vad jag lärt mig genom dessa år är hur ingen människa kan klara sig själv. Ensam är inte stark. Vi behöver varandra för att överleva. Vi är skapade så av en anledning. Liksom vi är skapade ofullständiga, vilket gör att vi behöver försoning och förlåtelse i våra liv. Vi behöver sätta vår tillit till något större än oss själva för att komma ur vår stolthet, för att kunna försonas med livets verklighet. Så Gud blev människa genom Jesus Kristus, för att kalla oss till sig i sitt försoningens rike. Gud ger av sin makt genom att dö på korset, för att uppstå och ge oss av sin kraft – sin heliga Ande.

I detta – i Ordet finns mitt kall. Det har räddat mig.

Jag ber dig Gud att även rädda andra, genom att göra ditt kall till alla människor så tydligt att det inte går att betvivla. Gör ditt Ord synligt i våra hjärtan genom din heliga Ande. Gör ditt kall och din väg tydlig. Låt vår väg bli din. Amen

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

En samlingsplats för de som är intresserade av kallelsen till pastor.