Teologi för folket!

Den teologiska studiet för dem som predikar har alltid varit viktigt i vår kyrka. Utbildningen av predikanter och församlingarnas mission i andra länder var de frågor som låg bakom bildandet av Svenska Missionsförbundet. Utbildningen av pastorer är lika angelägen idag och det är en uppgift som vi löser bäst tillsammans.

Teologiska Högskolan fullgör sin uppgift väldigt fint och jag måste säga att de utbildar väldigt bra förkunnare. Detta är viktigt och något som vi gemensamt behöver slå vakt om.

Men jag vill berätta om hur vårt distrikt, Svenska Missionskyrkan/SMU i ÖrebroVärmlandDal med Teologiska Högskolans och Karlskoga folkhögskolas hjälp erbjuder en fantastisk lekmannautbildning. Grundtanken är att öka det teologiska kunnandet bland lekmännen i vår kyrka.

Den första kursen startades 2002. Vi gjorde ett program för hösten och våren med 7 heldagssamlingar plus en lördag/söndag. När det första året var slut tyckte deltagarna att det var så intressant att de inte ville sluta. Så blev det också och så har det fortsatt. Det har blivet en kurs under två år. Totalt har 121 personer gått vår lekmannautbildning inklusive den kurs som nu pågår. Av deltagarna har 83 varit kvinnor och 38 män från åldersspannet 25 -73 år. Lärarna har varierat något under åren, men alltid med flertalet lärare från Teologiska Högskolan och alla är så uppskattade. Vår distriktssekreterare Anders Bernspång lägger ner ett fantastiskt arbete för att det skall fungera bra för både medverkande och deltagare.

I lördags var det lekmannautbildning förlagd till Betlehemskyrkan i Karlstad. Jag hade kontakt med en av deltagarna i ett annat ärende och hon skriver spontant och berättar följande om vår lekmannautbildning:

I lördags på lekmanna undervisade Rune W Dahlén om Bibelsyn och Bibeltolkning. Otroligt intressant!! Rune är en fantastiskt duktig lärare. Det blev en fin dag med mycket reflektioner och undervisning som gav mersmak! Tänk att få göra det här mitt i livet! 🙂  Det är som en gåva att få den möjligheten. Har anmält mig till ett andra år och så vitt jag förstår så blir vi tillräckligt många för att det ska bli en grupp.

Jag är så glad och tacksam över vår lekmannautbildning som ökar det teologiska kunnandet i församlingarna. Efter kursen är det flera deltagare som börjar predika eller bidar med sitt teologiska kunnande i sina församlingar.

Nu närmar sig offerdagen för Pastors- och diakonutbildning och vi kan visa vår uppskattning genom många gåvor till medarbetarutbildning.

Roland Brage

Roland Brage är distriktsföreståndare i Örebro/Värmland/Dal, och han är även distriktsföreståndarnas representant i antagningsnämnden. Tidigare har han varit församlingsanställd pastor, missionsarbetare i Japan samt anställd på Södra Vätterbygdens folkhögskola.

Hur blir det med ordinationen?

 

Varför måste en pastor ha en anställning i en församling för att bli ordinerad, när inte diakonen måste det. Nu är det dags för en ändring!

I remissen till ny gemensam kyrka (GF-kyrkan) stod det: ”Den ordinerade tjänsten hör till kyrkan och tar sig uttryck i aktiv tjänst i församling genom diakonala eller pastorala uppdrag men behöver inte vara av anställningskaraktär.”

Tyvärr kan jag inte hitta något motsvarande i Teologisk grund för GF-kyrkan. Tråkigt, för jag tyckte nämligen att detta var väldigt bra.

Bakgrunden för Missionskyrkans del är att diakonkandidater kan ordineras utan att ha någon tjänst i kyrkan. För pastorskandidater är det inte så. Grundhållningen är istället att första tjänst för en pastor är en anställning på minst 40 % i en lokal församling tillhörande Svenska Missionskyrkan. Undantag kan medges i samråd med kyrkan, men det gäller fortfarande att ha någon form av avlönad pastorstjänst.

Orsaken till den här skillnaden är att det finns mycket färre diakontjänster än pastorstjänster och att diakoner anses kunna fullgöra många diakonala uppdrag även i annan tjänst i samhället.

Det har inte varit någon stark press från pastorskandidaterna på att ändra denna ordning, men en del har kommit i kläm och fått vänta på sin ordination trots att man är färdigutbildad. Det finns flera skäl till en nyordning.

Även pastorer kan fullgöra pastorala uppdrag i andra tjänster i samhället. Och även som oavlönade uppdrag på sin fritid. Vi har pastorskandidater idag som kan tänka sig att ta en deltidstjänst i samhället och sedan hjälpa en eller flera församlingar ideellt eller mot en låg arvodering. Allt fler pastorstjänster omvandlas till deltidstjänster och det är långtifrån alla dessa tjänster som kan nå upp till 40 %.

I Missionskyrkan och även i den nya planerade kyrkan finns en vilja att starta nya församlingar. ”GF-kyrkan vill verka för att nya församlingar bildas i Sverige (och internationellt)” står det i Teologisk grund för GF-kyrkan. Jättebra! Men ska vi i någon större omfattning kunna starta nya församlingar kan man inte alltid ha anställa pastorer. Samtidigt väcker det ett förtroende när någon i en församlingsbildning har en pastorsutbildning och dessutom är ordinerad i ett större sammanhang än det lokala.

Med de nya församlingarna kan vi även hamna i en situation att en person arbetar som anställd under några år, parallellt med pastorsstudier. Att en sådan person kallas pastor i det lokala sammanhanget är lätt att inse. Men lagom till ordinationen kanske bidragen för en anställning är slut. Det finns en liten församling men den klarar inte att bära en anställd. Personen som då varit ”pastor” under några år vill bo kvar i bygden och tar ett annat jobb men är fortfarande församlingsföreståndare på sin fritid. Men nu då hon är utbildad till pastor får hon inte bli ordinerad eftersom hon inte har en avlönad tjänst. Det skulle väcka många frågor och ett förtroendeglapp i bygden, och på sikt kanske till och med äventyra den lilla församlingsbildningen. Vad har vår pastor gjort för skumt när hon inte får kallas pastor.

Idag annonserar församlingar inte så sällan om att man vill anställa en ungdomsdiakon eller en ungdomspastor. För några år sedan var vi med om att en församling sent på våren stod i valet mellan en diakon- eller pastorskandidat. Om man valde pastorskandidaten skulle diakonkandidaten ändå ha blivit ordinerad. Men man valde diakonkandidaten och pastorskandidaten fick med stor sorg inse att det skulle dröja minst ett år innan han kunde bli ordinerad.

Även om valet inte står mellan två personer bestämmer sig ändå en församling ibland sent inpå kyrkokonferensen och ordinationen. Det har hänt att en församling känt sig väldigt stressad av detta och att man inte tyckt sig kunna få den tid man behöver för att noggrant och i demokratisk ordning genomföra anställningen.

Antalet pastorsvakanser varierar mycket över tid. Just nu är det få vakanser och svårare att få tjänst. Inte så sällan har vi medelålders människor som känner kallelsen och utbildar sig till pastor. På diakonsidan dominerar dessa medelålders personer. De är alla stora tillgångar med sin livserfarenhet, men ibland har de haft svårt att få tjänst, kanske pga barn och make/maka som inte kan eller vill flytta. En färdigutbildad pastor som inte får tjänst kan inte ordineras och därmed inte tituleras pastor. Ibland kan det bli ett moment 22. Personen får inte tjänst och kan därmed inte kallas pastor, och hon får inte kallas pastor och får därmed ingen tjänst. En person som är utbildad lärare eller ingenjör får kallas lärare eller ingenjör, men med pastor är det annorlunda. Självklart är det här svårt att förstå för folk både i och utanför församlingen och kan leda till både en förtroende- och identitetskris.

Detta blir desto mer märkligt när vi har ett mycket stort antal ordinerade pastorer som idag arbetar som lärare eller begravningsentreprenörer eller säljare. Dessa får ha kvar sin pastorstitel och sin pastorsordination och sin pastorsidentitet år efter år oavsett församlingsengagemang. Samtidigt kan vi ha brinnande unga eller medelålders människor som inget hellre vill än att tjäna Gud på heltid, men som av olika skäl vill fullgöra denna pastorstjänst utan att vara anställda i en församling.

Vad jag menar är inte att vem som helst ska kunna kallas pastor bara man skaffar en utbildning. Precis som idag ska en mycket noggrann prövning ske både vid antagning till pastorskandidat och inför ordination. Personen som ordineras ska vara väl förankrad i en lokal församling och ha ett förtroende där. Hon knyts därmed till en lokal församling, men behöver inte ha en anställning.

– – – – – – – – – –

Här en bild ifrån förra veckans retreat- och samtalsdagar på Nya slottet Bjärka-Säby

– – – – – – – –

Veckans tummen ner: Idag hällde jag ketchup i mitt dricksglas istället för på makaronerna. Det är mycket nu! Men än är det inte lika illa som den hösten då jag skulle disputera. Då borstade jag tänderna två gånger om med hydrocortisonsalva. Prova inte det!

Veckans tummen upp: I onsdags hade vi en teologgruppssamling för pastorskandidaterna på THS. Ämnet var ”Hur får jag allt att gå ihop? Konsten att förena akademi, tro och predikan”, och gästerna var exegetiklärarna Mikael Tellbe och Rikard Roitto från Örebro Missionsskola respektive THS. Och det var bara SÅ bra!

Här några bilder från kvällen, då nya pastorskandidater också fick prova THS-tröjor.

Uppförsbackar och utsiktspunkter

Vi fick en blomma och ett tackkort: ”Tack för den här underbara tiden på THS!!! Det har varit de bästa åren i mitt liv på många olika sätt. Tack för allt ni gör för oss studenter. Tack för att ni hjälper oss att jobba med frågor som är viktiga för vårt yrkesval. Tack för ekumeniken, som gör THS till världens bästa skola!”

Tänk om alla alltid upplevde sina studier för att bli pastor eller präst på det viset. Det vore inte bra! Det krävs ju rejäla uppförsbackar och hård motvind för att forma uthålliga ledare och församlingsmedarbetare. Bara döda fiskar flyter med strömmen var det någon som sa.

Men vänta nu. Varför anta att studenten som kom med blomman hade upplevt studierna vid THS som enbart en behaglig bekräftelse av sin kallelse, bara hade känt vinden i ryggen? Kanske var det jobbiga nya teologiska perspektiv, brytningen med dem som tänker annorlunda, kanske var det den långa uppförsbacken som till slut lett fram till utsiktspunkter där nya landskap öppnade sig? Kanske var det just det som var det bästa?

”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” Jesus hade just talat med sina lärjungar om att han skulle bli utsatt för svåra prövningar, varvid Petrus högst naturligt hade protesterat: ”Något sådant skall aldrig hända dig”. Vi vill inte ha motvind, men Jesus var brutalt rak. Kanske därför att det är så frestande för oss alla att alltid vända kappan efter vinden.

Hur formar man en utbildning som kan både pröva och bekräfta? Hur ser en för framtidens församlingar relevant pastorsutbildning ut? Det är en fråga som vi ställer oss hela tiden. Vi diskuterar och planerar, testar och utvärderar. Vi samtalar med studenter och samfund, pastorer och församlingsmedlemmar. En utbildning blir aldrig klar. Det finns få yrken som är så mångfasetterade som pastors- och prästyrket. Det innebär också att det finns många olika sätt att forma en bra pastorsutbildning.

Vi vet att det finns olika sätt att förstå orden: ”du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka”. Men oavsett det så står det klart att Petrus i Matteus 16 först säger något som Jesus bekräftar – och sen något som han tar avstånd ifrån. Det är så vi kan växa och mogna. Genom att den goda insikten bekräftas medan annat slipas bort.

”Världens bästa skola” – om vi ska förtjäna det omdömet måste vi kunna bekräfta och stärka våra studenter i deras vilja till att bli goda pastorer. Men också vara en högskola med uppförsbackar som leder till nya utsiktspunkter och insikter, en prövande vandring där studenten får växa och mogna.

Owe Kennerberg

Owe Kennerberg är rektor på Teologiska högskolan, Stockholm (THS) sedan 2006. Innan dess var han lärare, först på Betelseminariet och sedan på THS allt ifrån starten 1993. Han har sina rötter inom Pingströrelsen och är ordinerad som pastor inom Svenska Baptistsamfundet. Hans avhandling i systematisk teologi, Innanför eller utanför, handlar om församlingstukten inom nio frikyrkoförsamlingar. En av hans mer ovanliga fritidssysselsättningar är att paddla havskajak.

På enklaste sätt

Vissa veckor är extra privilegierade för en kontaktlärare. Retreat på S:t Davidsgården med syster Veronica förra veckan, retreat- och samtalsdagar på Bjärka-Säby med Liselotte J Andersson denna veckan. Och däremellan Framtidens evangelister på Munkaskog.

Retreat- och samtalsdagarna har börjat ikväll. För första gången gör vi dagarna helt tillsammans med baptisterna, vilket innebär att Per Westblom också är med som ledare. Och så nio goa pastorskandidater från Missionskyrkan och fem lika goa från Baptistsamfundet.

Först är vi tysta ett drygt dygn och sedan har vi samtal och gemenskap ytterligare ett drygt dygn. De som är här är i första hand de som har studieuppehåll eller läser nätkurser eller läser halvfart eller mindre. De har behov av tystnad som vi alla, men också av att få prata med varandra. Och Per och jag får tillfälle att träffa dem för att höra hur de mår och hur det går med studierna.

Nya slottet Bjärka-Säby är en retreatmiljö som inte går av för hackor. Väggarna är impregnerade av bön, och det är lätt att falla in i det böneliv som ständigt äger rum här hos kommuniteten och husfolket. Och så är det ju ett slott! Jag har alltid drömt om att få bo i ett slott, och här får man faktiskt göra det. Utan att behöva städa eller reparera. Men Per W fick ta rummet där kungen och Silvia bott över. Jag nöjer mig med mitt vanliga rum som ligger lite avsides, där kan jag snarka i fred.

Framtidens evangelister är en skön tillställning! Ett femtiotal unga människor kommer samman i tre dagar för att lyssna på förkunnelse och för att samtala och be tillsammans. Och som det bads! Vad ska det inte bli av dessa ljuvliga människor! Fyra pastorskandidater var med och hade bland annat en morgonbön om kallelsen. Ida-Maria Brengesjö var en av dem och hon tog några foton som jag fått låna:

Fotot ovanför visar när Gunnel Noreliusson berättar om sitt liv och sin kallelse. Fantastiskt vad Gud kan göra! Man förstår verkligen varför hon betonar frihet som hon gör. Hon har så alldeles konkret upplevt befrielse genom Jesus Kristus.

—————————–

Veckans tummen upp: På en gård där jag var nyligen hittade jag följande meddelande på toapappershållaren:

Sådana här lappar går jag igång på. Är det bara jag? Alltså: Man kan ju undra varför man överhuvudtaget ska spola ner toalettpapper. Jag menar: Om man nu ändå inte får spola ner något annat. Att inte få göra sina behov utan bara stå där och slösa toapapper – skulle inte det vara tummen ner? Nej, det fina i kråksången är att man nyligen byggt om och installerat jäääättestoooora rör:

Lite märkligt att röret sitter ovanför toastolen, men allt kan ju inte bli perfekt på en gång.

Veckans tummen ner: Följande anslag satt på insidan på mitt rum på en retreatgård där jag var nyss:

Det är formuleringen ”Varna på enklaste sätt övriga som finns i byggnaden” som jag funderar på. På ”enklaste sätt”? Jag ser framför mig hur jag kommer att stå där och det brinner som bara den och jag sitter overksam och funderar: Vad är nu egentligen det enklaste sättet att varna? Kan det vara att gå ut i korridoren och tjoa så mycket man orkar? Det är ganska enkelt. Men tänkt om det finns något ännu enklare sätt, och så gör jag fel och så blir det tokigt alltihop. Man vill ju inte förhasta sig i ett så här allvarligt läge.

Oj, va jag funderat på detta. Och mitt i funderingarna tänkte jag att man kanske bör vända på det först och försöka eliminera de komplicerade sätten att varna på. Vad kan alltså vara ett komplicerat sätt att varna på? Tja, man kan SMS:a allesammans. Det är ganska komplicerat eftersom man först måste springa runt och fråga efter folks mobilnummer. Ringa Sveriges Radio och be dem skicka ut en varning? Också ganska komplicerat eftersom folk sällan lyssnar på radion särskilt aktivt under en tyst retreat. Trycka upp en handaffisch? Jättekomplicerat! Särskilt om det brinner i stencilapparaten.

Kanske någon kan hjälpa till att lista fler verkligt komplicerade sätt att varna folk? Så att jag inte använder fel metod när det verkligen gäller. För man vill ju verkligen följa sådana här viktiga anslag.

Undrar förresten om det här kan överföras till evangelisation?

Rune W Dahlén

Pastorsutbildningens största välsignelse

– Vad har varit det bästa med pastorsutbildningen?

Frågan fick jag då jag besökte de församlingar jag ska börja arbeta i efter avslutade studier. Mitt givna svar: Språken – hebreiska och grekiska.

Efter snart fyra år på THS har jag förstås läst en hel del som är både nyttigt, intressant och användbart (och en del annat). En hel del som man minns, och alldeles för mycket som fallit i glömska. Ändå väljer jag att besvara frågan med språken – grekiska, som inte är särskilt lättillgängligt, och hebreiska, som kan vara rena grekiskan …

Varför lyfta fram språken? I min mening har språkstudierna varit både intressanta och användbara. Anledningen är att dessa är konkreta redskap i min framtida tjänst som pastor. Trots att det är två språk som ingen längre talar så är de högst levande – i bibeltolkningen. Att de användes för att nedteckna Bibelns texter är det som gör dem så viktiga. De bibliska språken är verktyg för att själv kunna läsa, tolka och förstå texterna som är så centrala för vår tro.

Alldeles för ofta möter jag uppfattningen att språkstudier är ett (nödvändigt) ont med pastorsutbildningen. Jag har full förståelse för (och själv erfarenhet av) att det kan vara både svårt och tråkigt att ta sig igenom språkkurserna – men det är inget skäl för att se de bibliska språken som överflödiga. Är det inte tvärtom något av det mest väsentliga man kan lära sig som blivande pastor, med ansvar för förkunnelse och undervisning utifrån Bibeln? Dessutom gäller här Paulus ord, som man gör väl i att påminna sig om när det är som tyngst med språkinlärningen: ”Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår.” (Rom 8:18)

Några av de viktigaste förtjänsterna är faktiskt ganska lättillgängliga: Insikten att varje bibelöversättning är en tolkning, vilket gör mig mindre benägen att strikt hålla mig till en specifik översättning, eller att vara bunden vid vissa formuleringar på svenska. En grundläggande kunskap om grekiska/hebreiska kan också i vissa fall undanröja direkta feltolkningar utifrån den svenska texten, och visa var betoningen ligger.

Sedan kan studiet förstås fördjupas betydligt mer. Hur djupt man vill dyka bestämmer man själv, liksom om man vill läsa ett eller två språk, och hur mycket man vill använda det redskap språket utgör. Om det är en utmaning att lära sig ett nytt språk, så är det en nog så stor utmaning att hålla kunskapen vid liv. Det är nämligen hur den förvaltas som avgör hur stor dess nytta blir.

Funderar du på att blipastor.nu? – Låt dig inte skrämmas alltför mycket av språken, och se dem inte som ett oöverstigligt hinder. Tvärtom: Grekiska och hebreiska är, åtminstone enligt min mening, en av pastorsutbildningens största välsignelser. Själv ser jag fram emot att tämligen snart påbörja min pastorstjänst – och då hoppas jag få god användning av mina erövrade språkkunskaper.

Oskar Fornander

Oskar Fornander läser fjärde och sista året på THS och ska ordineras till pastor i sommar. Han är gift och har två barn. Innan han började på THS gick han en bibelskola på Kortebo samt bibel- och teamträningsskolan Shalom/Blå Kust. I två år arbetade han som ungdomsledare och tf pastor i sin hemförsamling i Lagan. På THS tillhör han den lilla exklusiva skaran som hunnit med att läsa båda de bibliska språken. Endast ett av dem är obligatoriskt.

23 pastorskandidater har tystnat

Sällan eller nästan aldrig kan blivande pastorer vara alldeles tysta i flera dagar. Men nu är det retreat och så tyst så att Gud hörs. Och då är det bäst att tiga. Förunderligt vad Gud gör i tystnaden!

I måndags blev det vår på THS. Då var nämligen höstterminen slut och vårterminen tog fart. Tre dagar senare flydde vi storstan och stressen och tunnelbanan och trängseln och drog till Dalarna. Eller Rättvik för att vara mer precis. Eller S:t Davidsgården för att vara ännu mer exakt. Här har vi nu en tyst retreat från torsdag kväll till söndag lunch.

För en och en halv timme sedan gick tystnaden in, och nu tassar vi runt och ler lite inåtvänt men säger inget. Ett ljus har tänts i ljusbäraren i kapellet för varje pastorskandidat. Det är vackert! Rent av gripande!

Varför gör vi på detta viset år efter år? Varför härjar vi med bokloppis och skriver Årsringar och jobbar för att få ihop pengar till retreatkassan som gör det möjligt rent ekonomiskt att åka iväg på retreat? Jo, därför att när vårt evinnerliga pratande upphör då kan Gud säga ett och annat. I tystnaden vinklas öronen mot Gud.

Allt i denna miljö passar inte alla. När det sjöngs Mariahymn i kapellet för en stund sedan teg jag – inte tjurigt, men för att vara ärlig. En del älskar tystnaden och andra njuter av att få ropa till Gud. Gud talar inte bara i tystnaden. Men i retreaten finns en skön avspändhet. Här behöver ingen ta i eller spänna sig, göra om sig eller till sig. Här är det bara Gud och jag i en tillit och förtrolighet.

Blivande pastorer måste naturligtvis åka på retreat för att fatta vad det är och för att kunna vägleda andra. En del älskar det på en gång, andra får successivt lära sig att förstå och tycka om det. Retreaten har något att ge till alla – därför att Gud ges så stort rum.

Framför allt bör blivande pastorer åka på retreat för att lära sig var källorna finns. Det vi gör denna långhelg är något som har betydelse decennier framåt. Pastorer som ständigt ger ut måste också ta in. Och jag blir så lycklig när jag märker att unga pastorer faktiskt har hittat källorna och åker på retreat i sina tjänster. Sådana pastorer har chansen att hålla länge.

  

Här käkar vi innan tystnaden börjat. Jenny Sundström, Oscar Ohlsson och Andreas Abrahamsson tar för sig av den gröna ärtsoppan.

Frida Morén och Christofer Öhrvall har tagit tumgrepp i bokhyllan.

Syster Veronica är dominikansyster i Katolska kyrkan och leder retreaten, och Hans Malmehed är pensionerad präst i Svenska kyrkan och medhjälpare denna vecka – och vi andra får vara precis hur mycket missionskyrkliga som helst.

– – – – – – – – – – – – – – –

Veckans tummen upp: Syndabekännelsen och avlösningen i TV-gudstjänsten från S:t Ansgar i Uppsala i söndags. Det var ingen slentrian, det! Inget fuskande med att bekänna svaghet istället för synd. Men en tyngd i varje ord, grundat på erfarenheten av att bära på skuld – och att få möta en förlåtande Gud som upprättar till priset av sin egen död.

Veckans tummen ner: Att vi alldeles för sällan får bekänna vår synd i frikyrkan, och därmed allt för sällan på djupet, och på allvar, får höra att vi är förlåtna – dessa de vackraste av alla vackra ord!

Aldrig för gammal för Gud!

Undertecknad gick ”lekmannapastorsutbildningen” som Södra Götalands distrikt anordnade 1992-93, där Rune var huvudlärare och Staffan Andersson huvudansvarig för kursen.

Jag har många gånger sagt att det är nog en av de bästa sakerna jag gjort i mitt liv. Jag fick frimodighet att våga predika och leda gudstjänster m.m.

Jag är 63 år och elektronikingenjör som i 35 år har jobbat inom affärs- och elektronikbranschen. Emellertid var vår firma tvungen att ”dra ner” lite för 1,5 år sen och jag erbjöd mig att sluta. Gick först ut i arbetslöshet, 3 månader, sen fick jag en praktikplats som diakoniassistent i Svenska Kyrkan i Söderåkra (församlingen vi bor i och där min fru arbetar som kantor).

Efter 6 månader där fick jag förfrågan från Fågelmara Missionsförsamling om jag ville bli pastor hos dem på halvtid. ”Aldrig i livet”, sa jag, ”jag är alldeles för gammal”  ….men sen funderade jag och efter att ha bett över det 1 månad skrev jag till dem att om de verkligen menade allvar så skulle jag göra ett försök. Har nu varit där i 8 månader och trivs oerhört bra med mitt nya jobb och med församlingen. Där finns en stor värme och generositet.

Vi har nu haft fyra medlemsintagningar, inte beroende på mig utan på att Gud har talat till människor och jag och församlingen får bara ta emot. Vi är nu 85 medlemmar, en hel del barnfamiljer och yngre, så framtiden ser ljus ut.

Efter en gudstjänst tillsammans med Svenska kyrkan i mitten på juli, kom en ung fru och frågade om hon fick komma med i ”min församling”. Hon är en frukt av ett barn- och ungdomsarbete som jag och min fru ledde i mitten på 80-talet. Hennes då erhållna ”barnatro” hade funnits där hela tiden och när hennes pappa började gå till Svenska kyrkan sedan hans fru gått bort vid 62 års ålder, följde hon ofta med.

Min första reaktion när hon frågade var: ”Vad säger människan? Vill hon bli medlem i församlingen?”Naturligtvis fick hon det och efter en månad blev hennes pappa också medlem.

I samma veva frågade jag också en 23-årig grabb som ofta var med på gudstjänsterna om han inte ville gå in i församlingen. Jag visste att han var döpt för tre år sen på annan ort men aldrig kommit med någonstans.  Fick genast följande direktmeddelande via facebook från honom: ….. skulle vara gott att få bli medlem också.  Tack så mycket 🙂
Snacka om glädje hos pastorn.

Den 38-åriga fruns man meddelade mig artigt men bestämt vid mitt besök i deras hem inför fruns medlemsintagning, att det där var absolut inget för honom och att jag säkert inte skulle få se honom i vår kyrka. Men han knäppte händerna vid köksbordet när vi bad tillsammans och sa att han ställde upp på att hon gick med i kyrkan. ”Det är hennes grej, jag har annat.”

Efter ett par månader råkade han ut för en trafikolycka, där bilen bara blev skrot. Han undkom nästan oskadd, men efter sjukhusvistelsen sa han till sin fru: ”Jag följer nog med till kyrkan på söndag, jag måste haft änglavakt vid olyckan”.

Han är nu också medlem i vår församling.

Ytterligare tre personer har under hösten gått in i församlingen på flyttningsbetyg.

Stor är glädjen och vi tackar Gud och ser med spänning fram mot vad han vill göra året som ligger framför.

Göran Andersson
Pastor Fågelmara Missionsförsamling

Gud visar oss sitt ansikte

 För ganska länge sedan nu arrangerades på Lidingö folkhögskola ett seminarium med temat ”Utsatthetens ansikte”.

Jag minns det som ett angeläget seminarium som handlade om utsatthet och om diakoni.

Djupast sett handlade det väl om relationer. Det vi alla lever i på ont och gott.

Alla söker vi ett ansikte, eller hur? När jag läser min Bibel så ser jag hur Gud på olika sätt ständigt vill vända sitt ansikte till oss.

Jag har ett arbete som medför att jag ofta sover hemifrån. Vid ett sådant tillfälle var det svårt att somna, vilket jag sällan har svårt för hemma!

Jag tog till mig det beprövade rådet att börja räkna får. Det hjälpte inte, så jag struntar i att räkna får och börjar tala med Herden istället. Det känns bättre, men jag somnar inte.

Jag tittar upp i taket. Det visar sig vara gjort av gamla, tjocka trästockar med många kvistar och mörka märken.

Till slut upptäcker jag det jag omedvetet söker. En bild blir så tydlig. Jag ser där uppe två ögon, en näsa och om jag anstränger mig, en leende mun!

Jag har funnit ett ansikte. Jag blir lugn. Jag kommer till ro. Jag somnar.

Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och ger dig frid.”

Vi söker alltid ett ansikte. Gud vill visa oss sitt ansikte.

Som pastor i Guds församling får vi vara med och tillsammans med många andra skapa och vårda relationer. Det är vår kallelse.

När den treenige Guden tröttnat på människans försök att beskriva vem Gud är så sänder denne Gud sin Son till världen. Gud visar sitt rätta ansikte. Sådan Jesus Kristus är, sådan är Gud.

Det är församlingens kallelse att ständigt återberätta detta. Där får vi vara med. Det är väl det som kallas nåd!

Göran Zettergren

Göran Zettergren är missionsföreståndare i Svenska Missionskyrkan. Han har tidigare haft församlingstjänst som pastor, bl a i Flatåskyrkan i Göteborg, och han har varit distriktsföreståndare i Västra Götalands distrikt. I höst återvänder han till Göteborg för att bli pastor och församlingsföreståndare i Betlehemskyrkan.

Men hallå!

Nu har jag hört det igen. Men det är inte sant! Svenska Missionskyrkans församlingar samlar INTE in kollekter för att finansiera Svenska kyrkans prästutbildning. Nej, nej nej! Men vi är jätteglada för varenda prästkandidat på THS eftersom skolan skulle behöva läggas ned utan dem.

Så här är det. I vecka 10 varje år är det bön- och offerdag för Missionskyrkans diakon- och pastorsutbildning. Notera alltså att det INTE är en offerdag för THS, så där i allmänhet. Pengarna som samlas in går istället till mycket speciella saker i diakon- och pastorsutbildningen som vi inte får statsbidrag för. Det gäller röst- och talvård, andligt forum, kommunikation, terapeutsamtal som gör de blivande pastorerna till bättre själavårdare, predikoövningar, temadagar, administration av mentorsprogrammet etc etc.

Mycket av det här får prästkandidaterna under sitt sista läsår då de inte är kvar på THS utan läser på Svenska kyrkans pastoralinstitut. Och det finansieras genom kollekter i Svenska kyrkan. Men pastorslönerna i våra frikyrkor är inte sådana att vi kan lägga på ett femte eller till och med ett sjätte läsår. Därför bakar vi in det under den fyraåriga pastorsutbildningen på THS. Och det finansieras genom kollekter i våra församlingar.

Till detta kommer att vi inte får några statsbidrag för skolans administration eller lärarnas forskning. Och utan administration och forskning måste skolan läggas ner och vi skulle inte ha någon pastorsutbildning värd namnet.

I förra veckan kom en kollega på Missionskyrkans kansli och sa att hon ofta får höra från församlingarna att de inte vill vara med och ge kollekt till Svenska kyrkans prästutbildning. Nej, tacka för det! Inget ont sagt om varken Svenska kyrkan eller deras präster, men vi kan ju inte i Missionskyrkan finansiera vår storasysters utbildning av präster. Det får de väl göra själva. Och var lugna – det gör de!

Men sanningen är att prästkandidaterna på THS är en stor tillgång. I första hand ekumeniskt. Det är jätteroligt att vi på THS har studenter som vill bli präster i Svenska kyrkan och pastorer i alla de sorters frikyrkor. Det finns nog inte ett samfund utan att det har varit representerat i studentkåren. Vilken ekumenisk tillgång! Vilka fantastiska samtal! Inte konstigt att vi har studenter som säger att de lär sig lika mycket i fikarummet som i lektionssalarna.

Men prästkandidaterna är inte bara en ekumenisk tillgång utan också en ekonomisk tillgång. Skulle vi bara ha Missionskyrkans, Baptistsamfundets och Metodistkyrkans pastorskandidater på THS skulle vi få friställa större delen av lärarkåren och personalen, och på sikt slå igen. Men genom alla dessa andra studenter får skolan statsbidrag som också kommer våra pastorskandidater till godo.

Den 13 mars är det bön- och offerdag för diakon- och pastorsutbildningen. Vi är helt beroende av bönerna och pengarna för att kunna ha en pastorsutbildning.

Rune W Dahlén

VECKANS TUMME UPP: På ett bord i lärarnas fikarum står en jättefin krukväxt och ett tackkort från en av våra svenskkyrkliga studenter. Jag citerar med tillstånd från studenten:

TACK för den här underbara tiden på THS!!! Det har varit de bästa åren i mitt liv på många olika sätt. Tack för allt ni gör för oss studenter. Tack för att ni hjälper oss att jobba med frågor som är viktiga för vårt yrkesval. Tack för ekumeniken, som gör THS till världens bästa skola! Nåd och Frid! /Marta Wiberg

 

VECKANS TUMME NER: Vi lärare på THS uppfyller alla förväntningar på att vara förvirrade och tankspridda. Följande skylt sitter på frysen i lärarnas fikarum:

 

 Visst är det underbart. Tänk vad många av oss som inte hade en aaaaaning om att man skulle stänga dörren till frysen. ”Vadå? Det är väl mycket trevligare att den står öppen så att man lätt ser vad som finns där!” Och så detta akademiska behov av förklaringar på allt, detta ständiga sökande efter orsak och verkan, detta vetenskapliga krav på att inte bara tycka något, utan också motivera det. ”Jaha! Tinar maten om man inte stänger dörren? Så det är därför man ska stänga dörren!?! Det hade jag ingen aaaaning om.”

Sista året på THS

Så… där klickade jag på ”skicka-knappen” och uppsatsen har nu mejlats iväg för tryckning. Tyvärr är ju inte fokus på pastorsutbildningen att finnas ute bland människor på gator och torg och berätta om Jesus, utan väldigt mycket ska skrivas på papper. Men någon vis person sa någon gång att det kan vara bra att studera historien för att få grepp om framtiden (fritt översatt). Och jag antar att det ligger något i det. Det är dumt att uppfinna hjulet flera gånger, eller att göra samma misstag som redan gjorts. Det finns tendens att göra det om man inte ser och lär sig det som varit en gång.

Men, men… uppsatsen är klar för opponering och även om jag inte skrev i ämnet historisk teologi, så är praktisk teologi också spännande. Kanske det mest spännande? Hur styr man ett själavårdssamtal? Vad kan man prata om och vad ska man låta bli? Vad är det som gör att det pastorn säger är en predikan och hur förbereder man den? Vad är det som gör en predikan bra och spännande att lyssna på?

Ja, jag känner nog att jag har svaren efter 3,5 års studier på THS. Sen är det en annan sak att omsätta det i praktiken och att göra det bra! Det är inte riktigt lika lätt. Men det underlättar i alla fall att veta vilka riktlinjer man ska hålla sig till. 🙂

Vad gör man som pastor och vad i all sin dar kan vara så lockande att man med en högskoleutbildning i ryggen och fast välbetalt jobb släpper taget om det och börjar om i klass 1 på THS? Hm… Gud. Men också min egen längtan efter att göra skillnad i andra människors liv. För det är skillnad mellan att vandra med eller utan Jesus på livets väg, stor skillnad. Och jag kan få vara medvandrare till en människa som är på väg mot Jesus.

Men först måste jag våga gå ut och möta dem, människorna som aldrig hört talas om Jesus. Jag måste våga gå ur min trygghetszon och finnas i de sammanhang som är nya för mig. Vara där jag kan bygga nya relationer med människorna jag inte känner. Men uppdraget är inte bara mitt, som pastor, utan varje kristen människas uppdrag. Det blir helt enkelt bara lite mer intensivt när man är pastor. Man får lov att leva med detta fantastiska uppdrag både på arbetstid och fritid! 🙂

Men som pastor har man också ett ansvar inför församlingen att vårda sin egen relation med Jesus. Det är en fantastisk förmån att vara tvungen att ta sig tid för Jesus, för egentligen är det ju vad jag allra helst vill! Men det är alltid så mycket annat som upptar min tid. Magnus Malm skriver i sin bok Vägvisaren att som kristen ledare är din huvudsakliga uppgift att älska Jesus. Det kan helt enkelt inte bli bättre!

Jenny Sundström

Jenny Sundström kommer ursprungligen från Ed i Dalsland. Hon är utbildad systemvetare och har arbetat som supporttekniker, projektledare och webbadministratör. År 2006 sadlade hon om och började läsa på THS. I sommar ska hon ordineras , men redan nu arbetar hon på deltid som pastor i Vaxholms missionsförsamling.

En samlingsplats för de som är intresserade av kallelsen till pastor.