Vad gör vi av pengarna?

Gästinlägg av Frida Morén T1

”Pengar är aldrig ett problem,  alltid möjligheter.”  Så uttalade sig en vis man när vi satt och försökte fixa årets budget. Visst ställer pengar till stora och och till synes olösliga problem, dag ut och dag in. Men det finns pengar och vad vad ska vi lägga dem på? Det finns miljontals goda ändamål man kan ösa pengar över och ändå vill jag slå ett slag för missionskyrkans pastors- och diakonutbildning.

Att våra kyrkor är i behov av goda ledare och att våra samhällen behöver diakoner är inte svårt att se. Medlemstalen klättrar nedåt och för många församlingar ser det inte hoppfullt ut.

Men på THS går just nu 46 ivriga, hoppfulla pastorskandidater som längtar efter att göra en skillnad.

Vi vill utrusta församlingar och vi vill låta människor lära känna Jesus genom våra ord och handlingar.

Jag upplevde att Gud kallade mig att bli pastor av just de ovan nämnda anledningarna, och mitt mål är att bli en grymt bra (och väldigt ödmjuk) pastor,  för att nå dit behöver jag en hel del hjälp.

Genom offerdagsinsamlingen får vi röst- och talvård, samtal och möjlighet att åka på retreat. Oersättliga tillfällen för mig att utvecklas som ledare, andligt och själsligt.

Utrusta församlingar och låta människor lära känna Jesus, där har vi det viktiga.

Frida Morén – T1

Lovsång är inte sång!

Om man skulle dela in gudstjänsten i olika kategorier som bön, förkunnelse, sång, bibelläsning etc, i vilken kategori skulle då lovsången hamna? Det mest naturliga svaret är sång, och så har jag alltid tänkt. Men för en tid sedan slog det mig att lovsången borde istället placeras i kategorin bön. Det blev en verklig aha-upplevelse som rätat ut många frågetecken.

Jag är uppväxt med lovsång ända från Jesusrörelsen och den karismatiska förnyelsens dagar. Någon på Livets Ord påstod vid ett tillfälle att det var där den moderna lovsångskulturen föddes, men så är det förstås inte. Tänk alla dessa stora möten och små bönesamlingar på 70-talet där vi sjöng lovsång! Jag älskade det, och jag älskar det än.

Genom mitt arbete har jag förmånen att ofta få umgås med unga människor. Ibland är det gymnasieungdomar som i lärjungaskolan i Vårgårda i onsdags kväll. Med lovsång och förbön som inte vill ta slut. Men ännu vanligare är det att jag får vara med på andakt tillsammans med pastorskandidaterna på THS.

När vi har teologgruppssamlingar med pastorskandidaterna i Baptistsamfundet och Missionskyrkan avslutar vi alltid med en rejäl andakt i kapellet. Någon delar ett Guds Ord, vi ber för den eller de som varit våra gäster under kvällen, och så är det lovsång och personlig förbön. Jag önskar att ni kunde få vara med och se allvaret och glädjen, engagemanget och kärleken till Jesus. Några av pastorskandidaterna är verkligt duktiga lovsångsledare med stor bredd i repertoaren och med en känslighet för vad som passar och inte passar. Ibland är det någon som förmedlar en profetisk hälsning.

Jag tar illa vid mig av den många gånger hårda kritiken mot lovsång. Jag hörde den i samband med de fantastiska mötena på Kyrkokonferensen i Örebro, och jag har hört den i många andra sammanhang. Ibland har kritiken varit hjärtskärande onyanserad. Man ifrågasätter de enkla texterna, upprepningarna, att man blundar och höjer händerna. Och så jämför man med andra sånger som verkligen har ett innehåll, som det sägs.

Men mer och mer inser jag att man inte ska jämföra de moderna lovsångerna med andra sånger. Det blir missvisande. Det är två helt olika kategorier. Lovsång är istället bön. Det är därför man blundar, det är därför man höjer händerna, det är därför man sjunger enkla strofer gång på gång för att slippa följa med i en psalmbok. I lovsången är man inför Gud, precis som i bönen. Man sjunger sin bön istället för att tala den. Men annars är det samma sak. Det är därför en duktig lovsångsledare emellanåt låter instrumenten vila och går över till en annan form av bön, nämligen den talade. För att sedan fortsätta med sjungen bön. Det är därför man ofta sjunger lovsång medan förbönsköerna ringlar fram mot förebedjarna.

När kritikerna vill ha annan sång istället för lovsång blandar man äpplen och päron. Den moderna lovsången med sina enkla körer är bön, och i varje gudstjänst ber vi på olika sätt och vid olika tillfällen. Ta bort lovsången och du bör ersätta den med annan bön, inte med annan sång.

Visst kan solosång, körsång och unison sång också vara lovsång. Det är en stor nåd när den lovsången inte bara blir uppvisning eller allsång, utan en sång från hjärtat till Gud själv i bön och tacksamhet. Alla vet vi att det är möjligt.

Men de enkla lovsångskörerna har en förunderlig förmåga att hjälpa framför allt unga människor in i en närhet till Gud, där man får ge sig hän till Gud. Visst kunde många texter vara betydligt bättre – men det är bön, så var varsam i kritiken. Om några fattiga textrader kan få unga människor att komma inför Guds ansikte i tillbedjan och vördnad och kärlek – vem är jag att se ner på det?! När en ung människa för första gången ber högt i en samling, med stapplande och osäkra ord – då tåras mina ögon i tacksamhet och glädje. Det får vara hur fumligt och trevande som helst! Jag vet att det har uppstått en kontakt, en relation som håller på att byggas upp. Så är det med lovsången. Den får inte kritiseras sönder, den ska istället uppmuntras och stöttas så att den kan växa och mogna.

”Kan du bli nå´t annat än pastor, så bli det.”

En pizzeria i Vimmerby. Mitten 80-tal. En ganska färsk och mycket klok ungdomspastor från Mönsterås och en tämligen omogen, men hett Jesus-älskande ungdomsledare i äkta 80-talsstil (om du inte var med då, tänk stort hår [STORT] och pastellfärger).

Vi pratar om kallelse. Om längtan att tjäna Gud.

Den kloke säger då krasst: ”Kan du bli nå´t annat än pastor så bli det.”

Den här reaktionen var ovan. Men orden har blivit mitt livs måttstock. Ett halmstrå som faktiskt bär när allt är gungfly omkring mig. ”Kan du bli nå´t annat än pastor så bli det.”

För jag kan ju inte det!

Jag har gjort mina flyktförsök. En del desperata, andra mest i tanken. Men jag kan ju inte bli nå´t annat! Jag har försökt övertyga mig själv att jag visst skulle kunna det, men jag faller inte ens för mina vassaste argument. Det här är liksom inte på det planet. Det handlar om inte argument. Det handlar om att Han märkt mig med sin kallelse och den har hittills inte varit förhandlingsbar.

Jag har frestats till jobb man kan stänga av när man går hem. Som inte alltid fyller ens hjärta. Jaa, jag har frestats att vilja tjäna mer pengar. Frestats av jobb där man inte är offentlig, där man kan vara grinig, gnällig på ICA eller var man är om man har en ”sådan dag”. Det får inte en pastor. Jag vill vara anonym. Vill slippa att höra allas bekymmer… eller vill jag det?

Om jag fick välja på ett liv med hög lön, ett jobb där jag inte har ansvar för någon, där ingen räknar med att jag bryr mig om dem… nej aldrig! Tack, men nej tack.

För ”Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget. [- – -] Men tänker jag: ’Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn’, då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte.” (Jer 20: 7, 9)

Jag ger upp. Lämnar in. Ger mig hän. Får följa människor på vägen från att vara ointresserad av Jesus, till ett prövande lärjungaskap, får se blyga försiktigt börja blomstra, får se människor våga gå in i uppgifter de aldrig trodde de kunde (eller ens ville) men de gör det med Guds kraft, jag får vara med och sjunga lovsången med allt från pensionärskörer till maffigt komp-band, får lära mig massor av livet i oräkneliga samtal med tilltufsade och framgångsrika, med helpiercade tatoo-mästare och helgon. Får be med människor, får lida med människor, får glädjas med människor. Får vara det finaste av allt: ett Kristusbrev till dem som inte känner honom.

Neej, det finns inget annat jag kan bli. Inte nå´t på denna jord kan vara så stort och fascinerande som att av nåd få vara pastor!

De dagar jag suckar, har huvudvärk, känner mig liten som en fluglort inför uppgifterna, så frågar mig Anden med en retsam röst: ”Kan du bli nå´t annat, Britta, så bli…” och då avbryter jag Anden med en mer eller mindre from stämma och ryter: ”Du vet mycket väl att jag varken kan nå´t annat eller – så hjälpe mig Gud – ens vill nå´t annat.”

När mina planer faller som gråsten, när människor är elaka mot mig, när jag är tröttare än trött, vädjar jag till mig själv: Kan jag inte bli nå´t – nå´t vad som helst – annat än pastor? Återigen får jag överlämna mig.

”Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget. [- – -] Men tänker jag: ’Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn’, då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte.” (Jer 20: 7, 9)

Jag har alltid längtat efter det färgstarka, det omtumlande, det oförutsägbara. Jag har fått svar på mina böner. Jag fick bli pastor. Amazing Grace.

Britta Bolmenäs

Britta Bolmenäs är pastor och föreståndare i Tibro missionsförsamling. Hon är gift med Stephan och mor till tre ”vilda sportnördar” enligt henne själv. Tidigare har hon varit bl a riksevangelist i Svenska Missionskyrkan, och hade då i uppgift att emellanåt tala om kallelsefrågor, på samma sätt som Gunnel Noreliusson idag.

I Ekmans garderob

För några år sedan sov jag över för första gången i Paul Petter Waldenströms arbetsrum på Missionsskolan på Lidingö. Det låg en gästbok på rummet och jag skrev en halv sida om hur fantastiskt jag tyckte detta boende var. En tid senare kom jag tillbaka och tittade i gästboken och såg då att någon på nästa sida skrivit: Vem f-n är P P Waldenström?

Med risk för att mönstret upprepas måste jag ändå rapportera: Just nu ligger jag på rygg och bloggar från Erik Jakob Ekmans garderob.

I fredags kväll kom jag med tåget hit till Ockelbo, och i nästan 30 graders kyla och med två tunga väskor letade jag mig fram till samhällets vandrarhem där jag fiskade upp en nyckel ur brevlådan. Jag letade upp mitt rum och fann till min häpnad att rummet jag skulle betala 330 kr för var stort som en garderob, eller kanske snarare en klädkammare, med snedtak och två minimala fönster som inte gick att öppna. Jag fick huka i den låga och smala dörren och fann där innanför en säng, ett 60-tals minimalt sängbord med mosaikbordsskiva, två affischer, två plastgalgar och en IKEA lagerbokhylla av billigaste sort med tre böcker samt en Expressen från 22 juli med huvudrubrik att värmböljan kommer att hålla i sig.

Och här ska jag bo i två nätter tänkte jag. Det är tur jag är frälst för annars hade jag nog klagat. Men Gud hjälpe vad jag längtade hem.

Och på morgonen kom en stor karl och knackade på min dörr och ville ha betalt. Han var en kopia på biografföreståndaren i Smala Susie, ni minns han som kommer in och säger att de glömt att skicka den sista rullen men att han ska ringa och kolla så att han kan berätta hur filmen slutar.

Nåväl, biltransport till Ockelbo Missionskyrka där pastor Katarina Linderborg tar emot distriktets Kairosgrupp, lekmannautbildningen där jag ska undervisa hela helgen. Och så berättar hon att vandrarhemmet är den gamla komministerbostaden, där en gång Erik Jakob Ekman bodde.

Men fatta hur stort detta är för en missionskyrkohistoriker. Jag bor i Ekmans garderob! Här har han förvarat sin prästkappa och sin bonjour, sin kavaj och sina kalsonger. Det var inte vinddraget från fönstret som höll mig vaken i natt, det var historiens vingslag. Och snart ska jag kyssa de breda golvplankorna innan jag drömmer vackra drömmar om långt flydda tider. Det låg ett skimmer över Erik Jakobs dagar…

Helt plötsligt inser jag att detta vandrarhem är ett av de vackraste vandrarhemmen på jorden, och att priset för ett rum här aldrig kan bli för högt, och att föreståndaren är en av de vänligaste människor jag mött, och att prins Daniels barndomshem ingalunda är den största sevärdheten i detta bedårande samhälle, och att 32 grader kallt i natt inte var alls särskilt kallt och att jag kan ta hela världen i famn – eller åtminstone hela Ockelbo.

Och den obildade upplyser jag härmed genom att förtälja att Ekman var en av dem som bildade Svenska Missionsförbundet/Missionskyrkan och blev dess första missionsföreståndare, medan Waldenström var den andra missionsföreståndaren. Tänk om de möttes här i komministerbostaden?! Nu kysser jag en planka till…

– – – – – – – – –

Dagens tummen upp: Tåget mellan Stockholm och Gävle var 61 minuter försenat.

Dagens tummen ner: Jag har årskort och tillhör alltså SJ:s trognaste kunder som bestraffas med att alltid bara få 180 kr tillbaka vid förseningar på mer än en timme, oavsett hur lång resan är och biljetten kostar.

Teologi för folket!

Den teologiska studiet för dem som predikar har alltid varit viktigt i vår kyrka. Utbildningen av predikanter och församlingarnas mission i andra länder var de frågor som låg bakom bildandet av Svenska Missionsförbundet. Utbildningen av pastorer är lika angelägen idag och det är en uppgift som vi löser bäst tillsammans.

Teologiska Högskolan fullgör sin uppgift väldigt fint och jag måste säga att de utbildar väldigt bra förkunnare. Detta är viktigt och något som vi gemensamt behöver slå vakt om.

Men jag vill berätta om hur vårt distrikt, Svenska Missionskyrkan/SMU i ÖrebroVärmlandDal med Teologiska Högskolans och Karlskoga folkhögskolas hjälp erbjuder en fantastisk lekmannautbildning. Grundtanken är att öka det teologiska kunnandet bland lekmännen i vår kyrka.

Den första kursen startades 2002. Vi gjorde ett program för hösten och våren med 7 heldagssamlingar plus en lördag/söndag. När det första året var slut tyckte deltagarna att det var så intressant att de inte ville sluta. Så blev det också och så har det fortsatt. Det har blivet en kurs under två år. Totalt har 121 personer gått vår lekmannautbildning inklusive den kurs som nu pågår. Av deltagarna har 83 varit kvinnor och 38 män från åldersspannet 25 -73 år. Lärarna har varierat något under åren, men alltid med flertalet lärare från Teologiska Högskolan och alla är så uppskattade. Vår distriktssekreterare Anders Bernspång lägger ner ett fantastiskt arbete för att det skall fungera bra för både medverkande och deltagare.

I lördags var det lekmannautbildning förlagd till Betlehemskyrkan i Karlstad. Jag hade kontakt med en av deltagarna i ett annat ärende och hon skriver spontant och berättar följande om vår lekmannautbildning:

I lördags på lekmanna undervisade Rune W Dahlén om Bibelsyn och Bibeltolkning. Otroligt intressant!! Rune är en fantastiskt duktig lärare. Det blev en fin dag med mycket reflektioner och undervisning som gav mersmak! Tänk att få göra det här mitt i livet! 🙂  Det är som en gåva att få den möjligheten. Har anmält mig till ett andra år och så vitt jag förstår så blir vi tillräckligt många för att det ska bli en grupp.

Jag är så glad och tacksam över vår lekmannautbildning som ökar det teologiska kunnandet i församlingarna. Efter kursen är det flera deltagare som börjar predika eller bidar med sitt teologiska kunnande i sina församlingar.

Nu närmar sig offerdagen för Pastors- och diakonutbildning och vi kan visa vår uppskattning genom många gåvor till medarbetarutbildning.

Roland Brage

Roland Brage är distriktsföreståndare i Örebro/Värmland/Dal, och han är även distriktsföreståndarnas representant i antagningsnämnden. Tidigare har han varit församlingsanställd pastor, missionsarbetare i Japan samt anställd på Södra Vätterbygdens folkhögskola.

Hur blir det med ordinationen?

 

Varför måste en pastor ha en anställning i en församling för att bli ordinerad, när inte diakonen måste det. Nu är det dags för en ändring!

I remissen till ny gemensam kyrka (GF-kyrkan) stod det: ”Den ordinerade tjänsten hör till kyrkan och tar sig uttryck i aktiv tjänst i församling genom diakonala eller pastorala uppdrag men behöver inte vara av anställningskaraktär.”

Tyvärr kan jag inte hitta något motsvarande i Teologisk grund för GF-kyrkan. Tråkigt, för jag tyckte nämligen att detta var väldigt bra.

Bakgrunden för Missionskyrkans del är att diakonkandidater kan ordineras utan att ha någon tjänst i kyrkan. För pastorskandidater är det inte så. Grundhållningen är istället att första tjänst för en pastor är en anställning på minst 40 % i en lokal församling tillhörande Svenska Missionskyrkan. Undantag kan medges i samråd med kyrkan, men det gäller fortfarande att ha någon form av avlönad pastorstjänst.

Orsaken till den här skillnaden är att det finns mycket färre diakontjänster än pastorstjänster och att diakoner anses kunna fullgöra många diakonala uppdrag även i annan tjänst i samhället.

Det har inte varit någon stark press från pastorskandidaterna på att ändra denna ordning, men en del har kommit i kläm och fått vänta på sin ordination trots att man är färdigutbildad. Det finns flera skäl till en nyordning.

Även pastorer kan fullgöra pastorala uppdrag i andra tjänster i samhället. Och även som oavlönade uppdrag på sin fritid. Vi har pastorskandidater idag som kan tänka sig att ta en deltidstjänst i samhället och sedan hjälpa en eller flera församlingar ideellt eller mot en låg arvodering. Allt fler pastorstjänster omvandlas till deltidstjänster och det är långtifrån alla dessa tjänster som kan nå upp till 40 %.

I Missionskyrkan och även i den nya planerade kyrkan finns en vilja att starta nya församlingar. ”GF-kyrkan vill verka för att nya församlingar bildas i Sverige (och internationellt)” står det i Teologisk grund för GF-kyrkan. Jättebra! Men ska vi i någon större omfattning kunna starta nya församlingar kan man inte alltid ha anställa pastorer. Samtidigt väcker det ett förtroende när någon i en församlingsbildning har en pastorsutbildning och dessutom är ordinerad i ett större sammanhang än det lokala.

Med de nya församlingarna kan vi även hamna i en situation att en person arbetar som anställd under några år, parallellt med pastorsstudier. Att en sådan person kallas pastor i det lokala sammanhanget är lätt att inse. Men lagom till ordinationen kanske bidragen för en anställning är slut. Det finns en liten församling men den klarar inte att bära en anställd. Personen som då varit ”pastor” under några år vill bo kvar i bygden och tar ett annat jobb men är fortfarande församlingsföreståndare på sin fritid. Men nu då hon är utbildad till pastor får hon inte bli ordinerad eftersom hon inte har en avlönad tjänst. Det skulle väcka många frågor och ett förtroendeglapp i bygden, och på sikt kanske till och med äventyra den lilla församlingsbildningen. Vad har vår pastor gjort för skumt när hon inte får kallas pastor.

Idag annonserar församlingar inte så sällan om att man vill anställa en ungdomsdiakon eller en ungdomspastor. För några år sedan var vi med om att en församling sent på våren stod i valet mellan en diakon- eller pastorskandidat. Om man valde pastorskandidaten skulle diakonkandidaten ändå ha blivit ordinerad. Men man valde diakonkandidaten och pastorskandidaten fick med stor sorg inse att det skulle dröja minst ett år innan han kunde bli ordinerad.

Även om valet inte står mellan två personer bestämmer sig ändå en församling ibland sent inpå kyrkokonferensen och ordinationen. Det har hänt att en församling känt sig väldigt stressad av detta och att man inte tyckt sig kunna få den tid man behöver för att noggrant och i demokratisk ordning genomföra anställningen.

Antalet pastorsvakanser varierar mycket över tid. Just nu är det få vakanser och svårare att få tjänst. Inte så sällan har vi medelålders människor som känner kallelsen och utbildar sig till pastor. På diakonsidan dominerar dessa medelålders personer. De är alla stora tillgångar med sin livserfarenhet, men ibland har de haft svårt att få tjänst, kanske pga barn och make/maka som inte kan eller vill flytta. En färdigutbildad pastor som inte får tjänst kan inte ordineras och därmed inte tituleras pastor. Ibland kan det bli ett moment 22. Personen får inte tjänst och kan därmed inte kallas pastor, och hon får inte kallas pastor och får därmed ingen tjänst. En person som är utbildad lärare eller ingenjör får kallas lärare eller ingenjör, men med pastor är det annorlunda. Självklart är det här svårt att förstå för folk både i och utanför församlingen och kan leda till både en förtroende- och identitetskris.

Detta blir desto mer märkligt när vi har ett mycket stort antal ordinerade pastorer som idag arbetar som lärare eller begravningsentreprenörer eller säljare. Dessa får ha kvar sin pastorstitel och sin pastorsordination och sin pastorsidentitet år efter år oavsett församlingsengagemang. Samtidigt kan vi ha brinnande unga eller medelålders människor som inget hellre vill än att tjäna Gud på heltid, men som av olika skäl vill fullgöra denna pastorstjänst utan att vara anställda i en församling.

Vad jag menar är inte att vem som helst ska kunna kallas pastor bara man skaffar en utbildning. Precis som idag ska en mycket noggrann prövning ske både vid antagning till pastorskandidat och inför ordination. Personen som ordineras ska vara väl förankrad i en lokal församling och ha ett förtroende där. Hon knyts därmed till en lokal församling, men behöver inte ha en anställning.

– – – – – – – – – –

Här en bild ifrån förra veckans retreat- och samtalsdagar på Nya slottet Bjärka-Säby

– – – – – – – –

Veckans tummen ner: Idag hällde jag ketchup i mitt dricksglas istället för på makaronerna. Det är mycket nu! Men än är det inte lika illa som den hösten då jag skulle disputera. Då borstade jag tänderna två gånger om med hydrocortisonsalva. Prova inte det!

Veckans tummen upp: I onsdags hade vi en teologgruppssamling för pastorskandidaterna på THS. Ämnet var ”Hur får jag allt att gå ihop? Konsten att förena akademi, tro och predikan”, och gästerna var exegetiklärarna Mikael Tellbe och Rikard Roitto från Örebro Missionsskola respektive THS. Och det var bara SÅ bra!

Här några bilder från kvällen, då nya pastorskandidater också fick prova THS-tröjor.

Uppförsbackar och utsiktspunkter

Vi fick en blomma och ett tackkort: ”Tack för den här underbara tiden på THS!!! Det har varit de bästa åren i mitt liv på många olika sätt. Tack för allt ni gör för oss studenter. Tack för att ni hjälper oss att jobba med frågor som är viktiga för vårt yrkesval. Tack för ekumeniken, som gör THS till världens bästa skola!”

Tänk om alla alltid upplevde sina studier för att bli pastor eller präst på det viset. Det vore inte bra! Det krävs ju rejäla uppförsbackar och hård motvind för att forma uthålliga ledare och församlingsmedarbetare. Bara döda fiskar flyter med strömmen var det någon som sa.

Men vänta nu. Varför anta att studenten som kom med blomman hade upplevt studierna vid THS som enbart en behaglig bekräftelse av sin kallelse, bara hade känt vinden i ryggen? Kanske var det jobbiga nya teologiska perspektiv, brytningen med dem som tänker annorlunda, kanske var det den långa uppförsbacken som till slut lett fram till utsiktspunkter där nya landskap öppnade sig? Kanske var det just det som var det bästa?

”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” Jesus hade just talat med sina lärjungar om att han skulle bli utsatt för svåra prövningar, varvid Petrus högst naturligt hade protesterat: ”Något sådant skall aldrig hända dig”. Vi vill inte ha motvind, men Jesus var brutalt rak. Kanske därför att det är så frestande för oss alla att alltid vända kappan efter vinden.

Hur formar man en utbildning som kan både pröva och bekräfta? Hur ser en för framtidens församlingar relevant pastorsutbildning ut? Det är en fråga som vi ställer oss hela tiden. Vi diskuterar och planerar, testar och utvärderar. Vi samtalar med studenter och samfund, pastorer och församlingsmedlemmar. En utbildning blir aldrig klar. Det finns få yrken som är så mångfasetterade som pastors- och prästyrket. Det innebär också att det finns många olika sätt att forma en bra pastorsutbildning.

Vi vet att det finns olika sätt att förstå orden: ”du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka”. Men oavsett det så står det klart att Petrus i Matteus 16 först säger något som Jesus bekräftar – och sen något som han tar avstånd ifrån. Det är så vi kan växa och mogna. Genom att den goda insikten bekräftas medan annat slipas bort.

”Världens bästa skola” – om vi ska förtjäna det omdömet måste vi kunna bekräfta och stärka våra studenter i deras vilja till att bli goda pastorer. Men också vara en högskola med uppförsbackar som leder till nya utsiktspunkter och insikter, en prövande vandring där studenten får växa och mogna.

Owe Kennerberg

Owe Kennerberg är rektor på Teologiska högskolan, Stockholm (THS) sedan 2006. Innan dess var han lärare, först på Betelseminariet och sedan på THS allt ifrån starten 1993. Han har sina rötter inom Pingströrelsen och är ordinerad som pastor inom Svenska Baptistsamfundet. Hans avhandling i systematisk teologi, Innanför eller utanför, handlar om församlingstukten inom nio frikyrkoförsamlingar. En av hans mer ovanliga fritidssysselsättningar är att paddla havskajak.

På enklaste sätt

Vissa veckor är extra privilegierade för en kontaktlärare. Retreat på S:t Davidsgården med syster Veronica förra veckan, retreat- och samtalsdagar på Bjärka-Säby med Liselotte J Andersson denna veckan. Och däremellan Framtidens evangelister på Munkaskog.

Retreat- och samtalsdagarna har börjat ikväll. För första gången gör vi dagarna helt tillsammans med baptisterna, vilket innebär att Per Westblom också är med som ledare. Och så nio goa pastorskandidater från Missionskyrkan och fem lika goa från Baptistsamfundet.

Först är vi tysta ett drygt dygn och sedan har vi samtal och gemenskap ytterligare ett drygt dygn. De som är här är i första hand de som har studieuppehåll eller läser nätkurser eller läser halvfart eller mindre. De har behov av tystnad som vi alla, men också av att få prata med varandra. Och Per och jag får tillfälle att träffa dem för att höra hur de mår och hur det går med studierna.

Nya slottet Bjärka-Säby är en retreatmiljö som inte går av för hackor. Väggarna är impregnerade av bön, och det är lätt att falla in i det böneliv som ständigt äger rum här hos kommuniteten och husfolket. Och så är det ju ett slott! Jag har alltid drömt om att få bo i ett slott, och här får man faktiskt göra det. Utan att behöva städa eller reparera. Men Per W fick ta rummet där kungen och Silvia bott över. Jag nöjer mig med mitt vanliga rum som ligger lite avsides, där kan jag snarka i fred.

Framtidens evangelister är en skön tillställning! Ett femtiotal unga människor kommer samman i tre dagar för att lyssna på förkunnelse och för att samtala och be tillsammans. Och som det bads! Vad ska det inte bli av dessa ljuvliga människor! Fyra pastorskandidater var med och hade bland annat en morgonbön om kallelsen. Ida-Maria Brengesjö var en av dem och hon tog några foton som jag fått låna:

Fotot ovanför visar när Gunnel Noreliusson berättar om sitt liv och sin kallelse. Fantastiskt vad Gud kan göra! Man förstår verkligen varför hon betonar frihet som hon gör. Hon har så alldeles konkret upplevt befrielse genom Jesus Kristus.

—————————–

Veckans tummen upp: På en gård där jag var nyligen hittade jag följande meddelande på toapappershållaren:

Sådana här lappar går jag igång på. Är det bara jag? Alltså: Man kan ju undra varför man överhuvudtaget ska spola ner toalettpapper. Jag menar: Om man nu ändå inte får spola ner något annat. Att inte få göra sina behov utan bara stå där och slösa toapapper – skulle inte det vara tummen ner? Nej, det fina i kråksången är att man nyligen byggt om och installerat jäääättestoooora rör:

Lite märkligt att röret sitter ovanför toastolen, men allt kan ju inte bli perfekt på en gång.

Veckans tummen ner: Följande anslag satt på insidan på mitt rum på en retreatgård där jag var nyss:

Det är formuleringen ”Varna på enklaste sätt övriga som finns i byggnaden” som jag funderar på. På ”enklaste sätt”? Jag ser framför mig hur jag kommer att stå där och det brinner som bara den och jag sitter overksam och funderar: Vad är nu egentligen det enklaste sättet att varna? Kan det vara att gå ut i korridoren och tjoa så mycket man orkar? Det är ganska enkelt. Men tänkt om det finns något ännu enklare sätt, och så gör jag fel och så blir det tokigt alltihop. Man vill ju inte förhasta sig i ett så här allvarligt läge.

Oj, va jag funderat på detta. Och mitt i funderingarna tänkte jag att man kanske bör vända på det först och försöka eliminera de komplicerade sätten att varna på. Vad kan alltså vara ett komplicerat sätt att varna på? Tja, man kan SMS:a allesammans. Det är ganska komplicerat eftersom man först måste springa runt och fråga efter folks mobilnummer. Ringa Sveriges Radio och be dem skicka ut en varning? Också ganska komplicerat eftersom folk sällan lyssnar på radion särskilt aktivt under en tyst retreat. Trycka upp en handaffisch? Jättekomplicerat! Särskilt om det brinner i stencilapparaten.

Kanske någon kan hjälpa till att lista fler verkligt komplicerade sätt att varna folk? Så att jag inte använder fel metod när det verkligen gäller. För man vill ju verkligen följa sådana här viktiga anslag.

Undrar förresten om det här kan överföras till evangelisation?

Rune W Dahlén

Pastorsutbildningens största välsignelse

– Vad har varit det bästa med pastorsutbildningen?

Frågan fick jag då jag besökte de församlingar jag ska börja arbeta i efter avslutade studier. Mitt givna svar: Språken – hebreiska och grekiska.

Efter snart fyra år på THS har jag förstås läst en hel del som är både nyttigt, intressant och användbart (och en del annat). En hel del som man minns, och alldeles för mycket som fallit i glömska. Ändå väljer jag att besvara frågan med språken – grekiska, som inte är särskilt lättillgängligt, och hebreiska, som kan vara rena grekiskan …

Varför lyfta fram språken? I min mening har språkstudierna varit både intressanta och användbara. Anledningen är att dessa är konkreta redskap i min framtida tjänst som pastor. Trots att det är två språk som ingen längre talar så är de högst levande – i bibeltolkningen. Att de användes för att nedteckna Bibelns texter är det som gör dem så viktiga. De bibliska språken är verktyg för att själv kunna läsa, tolka och förstå texterna som är så centrala för vår tro.

Alldeles för ofta möter jag uppfattningen att språkstudier är ett (nödvändigt) ont med pastorsutbildningen. Jag har full förståelse för (och själv erfarenhet av) att det kan vara både svårt och tråkigt att ta sig igenom språkkurserna – men det är inget skäl för att se de bibliska språken som överflödiga. Är det inte tvärtom något av det mest väsentliga man kan lära sig som blivande pastor, med ansvar för förkunnelse och undervisning utifrån Bibeln? Dessutom gäller här Paulus ord, som man gör väl i att påminna sig om när det är som tyngst med språkinlärningen: ”Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår.” (Rom 8:18)

Några av de viktigaste förtjänsterna är faktiskt ganska lättillgängliga: Insikten att varje bibelöversättning är en tolkning, vilket gör mig mindre benägen att strikt hålla mig till en specifik översättning, eller att vara bunden vid vissa formuleringar på svenska. En grundläggande kunskap om grekiska/hebreiska kan också i vissa fall undanröja direkta feltolkningar utifrån den svenska texten, och visa var betoningen ligger.

Sedan kan studiet förstås fördjupas betydligt mer. Hur djupt man vill dyka bestämmer man själv, liksom om man vill läsa ett eller två språk, och hur mycket man vill använda det redskap språket utgör. Om det är en utmaning att lära sig ett nytt språk, så är det en nog så stor utmaning att hålla kunskapen vid liv. Det är nämligen hur den förvaltas som avgör hur stor dess nytta blir.

Funderar du på att blipastor.nu? – Låt dig inte skrämmas alltför mycket av språken, och se dem inte som ett oöverstigligt hinder. Tvärtom: Grekiska och hebreiska är, åtminstone enligt min mening, en av pastorsutbildningens största välsignelser. Själv ser jag fram emot att tämligen snart påbörja min pastorstjänst – och då hoppas jag få god användning av mina erövrade språkkunskaper.

Oskar Fornander

Oskar Fornander läser fjärde och sista året på THS och ska ordineras till pastor i sommar. Han är gift och har två barn. Innan han började på THS gick han en bibelskola på Kortebo samt bibel- och teamträningsskolan Shalom/Blå Kust. I två år arbetade han som ungdomsledare och tf pastor i sin hemförsamling i Lagan. På THS tillhör han den lilla exklusiva skaran som hunnit med att läsa båda de bibliska språken. Endast ett av dem är obligatoriskt.

23 pastorskandidater har tystnat

Sällan eller nästan aldrig kan blivande pastorer vara alldeles tysta i flera dagar. Men nu är det retreat och så tyst så att Gud hörs. Och då är det bäst att tiga. Förunderligt vad Gud gör i tystnaden!

I måndags blev det vår på THS. Då var nämligen höstterminen slut och vårterminen tog fart. Tre dagar senare flydde vi storstan och stressen och tunnelbanan och trängseln och drog till Dalarna. Eller Rättvik för att vara mer precis. Eller S:t Davidsgården för att vara ännu mer exakt. Här har vi nu en tyst retreat från torsdag kväll till söndag lunch.

För en och en halv timme sedan gick tystnaden in, och nu tassar vi runt och ler lite inåtvänt men säger inget. Ett ljus har tänts i ljusbäraren i kapellet för varje pastorskandidat. Det är vackert! Rent av gripande!

Varför gör vi på detta viset år efter år? Varför härjar vi med bokloppis och skriver Årsringar och jobbar för att få ihop pengar till retreatkassan som gör det möjligt rent ekonomiskt att åka iväg på retreat? Jo, därför att när vårt evinnerliga pratande upphör då kan Gud säga ett och annat. I tystnaden vinklas öronen mot Gud.

Allt i denna miljö passar inte alla. När det sjöngs Mariahymn i kapellet för en stund sedan teg jag – inte tjurigt, men för att vara ärlig. En del älskar tystnaden och andra njuter av att få ropa till Gud. Gud talar inte bara i tystnaden. Men i retreaten finns en skön avspändhet. Här behöver ingen ta i eller spänna sig, göra om sig eller till sig. Här är det bara Gud och jag i en tillit och förtrolighet.

Blivande pastorer måste naturligtvis åka på retreat för att fatta vad det är och för att kunna vägleda andra. En del älskar det på en gång, andra får successivt lära sig att förstå och tycka om det. Retreaten har något att ge till alla – därför att Gud ges så stort rum.

Framför allt bör blivande pastorer åka på retreat för att lära sig var källorna finns. Det vi gör denna långhelg är något som har betydelse decennier framåt. Pastorer som ständigt ger ut måste också ta in. Och jag blir så lycklig när jag märker att unga pastorer faktiskt har hittat källorna och åker på retreat i sina tjänster. Sådana pastorer har chansen att hålla länge.

  

Här käkar vi innan tystnaden börjat. Jenny Sundström, Oscar Ohlsson och Andreas Abrahamsson tar för sig av den gröna ärtsoppan.

Frida Morén och Christofer Öhrvall har tagit tumgrepp i bokhyllan.

Syster Veronica är dominikansyster i Katolska kyrkan och leder retreaten, och Hans Malmehed är pensionerad präst i Svenska kyrkan och medhjälpare denna vecka – och vi andra får vara precis hur mycket missionskyrkliga som helst.

– – – – – – – – – – – – – – –

Veckans tummen upp: Syndabekännelsen och avlösningen i TV-gudstjänsten från S:t Ansgar i Uppsala i söndags. Det var ingen slentrian, det! Inget fuskande med att bekänna svaghet istället för synd. Men en tyngd i varje ord, grundat på erfarenheten av att bära på skuld – och att få möta en förlåtande Gud som upprättar till priset av sin egen död.

Veckans tummen ner: Att vi alldeles för sällan får bekänna vår synd i frikyrkan, och därmed allt för sällan på djupet, och på allvar, får höra att vi är förlåtna – dessa de vackraste av alla vackra ord!

En samlingsplats för de som är intresserade av kallelsen till pastor.