Men hallå!

Nu har jag hört det igen. Men det är inte sant! Svenska Missionskyrkans församlingar samlar INTE in kollekter för att finansiera Svenska kyrkans prästutbildning. Nej, nej nej! Men vi är jätteglada för varenda prästkandidat på THS eftersom skolan skulle behöva läggas ned utan dem.

Så här är det. I vecka 10 varje år är det bön- och offerdag för Missionskyrkans diakon- och pastorsutbildning. Notera alltså att det INTE är en offerdag för THS, så där i allmänhet. Pengarna som samlas in går istället till mycket speciella saker i diakon- och pastorsutbildningen som vi inte får statsbidrag för. Det gäller röst- och talvård, andligt forum, kommunikation, terapeutsamtal som gör de blivande pastorerna till bättre själavårdare, predikoövningar, temadagar, administration av mentorsprogrammet etc etc.

Mycket av det här får prästkandidaterna under sitt sista läsår då de inte är kvar på THS utan läser på Svenska kyrkans pastoralinstitut. Och det finansieras genom kollekter i Svenska kyrkan. Men pastorslönerna i våra frikyrkor är inte sådana att vi kan lägga på ett femte eller till och med ett sjätte läsår. Därför bakar vi in det under den fyraåriga pastorsutbildningen på THS. Och det finansieras genom kollekter i våra församlingar.

Till detta kommer att vi inte får några statsbidrag för skolans administration eller lärarnas forskning. Och utan administration och forskning måste skolan läggas ner och vi skulle inte ha någon pastorsutbildning värd namnet.

I förra veckan kom en kollega på Missionskyrkans kansli och sa att hon ofta får höra från församlingarna att de inte vill vara med och ge kollekt till Svenska kyrkans prästutbildning. Nej, tacka för det! Inget ont sagt om varken Svenska kyrkan eller deras präster, men vi kan ju inte i Missionskyrkan finansiera vår storasysters utbildning av präster. Det får de väl göra själva. Och var lugna – det gör de!

Men sanningen är att prästkandidaterna på THS är en stor tillgång. I första hand ekumeniskt. Det är jätteroligt att vi på THS har studenter som vill bli präster i Svenska kyrkan och pastorer i alla de sorters frikyrkor. Det finns nog inte ett samfund utan att det har varit representerat i studentkåren. Vilken ekumenisk tillgång! Vilka fantastiska samtal! Inte konstigt att vi har studenter som säger att de lär sig lika mycket i fikarummet som i lektionssalarna.

Men prästkandidaterna är inte bara en ekumenisk tillgång utan också en ekonomisk tillgång. Skulle vi bara ha Missionskyrkans, Baptistsamfundets och Metodistkyrkans pastorskandidater på THS skulle vi få friställa större delen av lärarkåren och personalen, och på sikt slå igen. Men genom alla dessa andra studenter får skolan statsbidrag som också kommer våra pastorskandidater till godo.

Den 13 mars är det bön- och offerdag för diakon- och pastorsutbildningen. Vi är helt beroende av bönerna och pengarna för att kunna ha en pastorsutbildning.

Rune W Dahlén

VECKANS TUMME UPP: På ett bord i lärarnas fikarum står en jättefin krukväxt och ett tackkort från en av våra svenskkyrkliga studenter. Jag citerar med tillstånd från studenten:

TACK för den här underbara tiden på THS!!! Det har varit de bästa åren i mitt liv på många olika sätt. Tack för allt ni gör för oss studenter. Tack för att ni hjälper oss att jobba med frågor som är viktiga för vårt yrkesval. Tack för ekumeniken, som gör THS till världens bästa skola! Nåd och Frid! /Marta Wiberg

 

VECKANS TUMME NER: Vi lärare på THS uppfyller alla förväntningar på att vara förvirrade och tankspridda. Följande skylt sitter på frysen i lärarnas fikarum:

 

 Visst är det underbart. Tänk vad många av oss som inte hade en aaaaaning om att man skulle stänga dörren till frysen. ”Vadå? Det är väl mycket trevligare att den står öppen så att man lätt ser vad som finns där!” Och så detta akademiska behov av förklaringar på allt, detta ständiga sökande efter orsak och verkan, detta vetenskapliga krav på att inte bara tycka något, utan också motivera det. ”Jaha! Tinar maten om man inte stänger dörren? Så det är därför man ska stänga dörren!?! Det hade jag ingen aaaaning om.”

Sista året på THS

Så… där klickade jag på ”skicka-knappen” och uppsatsen har nu mejlats iväg för tryckning. Tyvärr är ju inte fokus på pastorsutbildningen att finnas ute bland människor på gator och torg och berätta om Jesus, utan väldigt mycket ska skrivas på papper. Men någon vis person sa någon gång att det kan vara bra att studera historien för att få grepp om framtiden (fritt översatt). Och jag antar att det ligger något i det. Det är dumt att uppfinna hjulet flera gånger, eller att göra samma misstag som redan gjorts. Det finns tendens att göra det om man inte ser och lär sig det som varit en gång.

Men, men… uppsatsen är klar för opponering och även om jag inte skrev i ämnet historisk teologi, så är praktisk teologi också spännande. Kanske det mest spännande? Hur styr man ett själavårdssamtal? Vad kan man prata om och vad ska man låta bli? Vad är det som gör att det pastorn säger är en predikan och hur förbereder man den? Vad är det som gör en predikan bra och spännande att lyssna på?

Ja, jag känner nog att jag har svaren efter 3,5 års studier på THS. Sen är det en annan sak att omsätta det i praktiken och att göra det bra! Det är inte riktigt lika lätt. Men det underlättar i alla fall att veta vilka riktlinjer man ska hålla sig till. 🙂

Vad gör man som pastor och vad i all sin dar kan vara så lockande att man med en högskoleutbildning i ryggen och fast välbetalt jobb släpper taget om det och börjar om i klass 1 på THS? Hm… Gud. Men också min egen längtan efter att göra skillnad i andra människors liv. För det är skillnad mellan att vandra med eller utan Jesus på livets väg, stor skillnad. Och jag kan få vara medvandrare till en människa som är på väg mot Jesus.

Men först måste jag våga gå ut och möta dem, människorna som aldrig hört talas om Jesus. Jag måste våga gå ur min trygghetszon och finnas i de sammanhang som är nya för mig. Vara där jag kan bygga nya relationer med människorna jag inte känner. Men uppdraget är inte bara mitt, som pastor, utan varje kristen människas uppdrag. Det blir helt enkelt bara lite mer intensivt när man är pastor. Man får lov att leva med detta fantastiska uppdrag både på arbetstid och fritid! 🙂

Men som pastor har man också ett ansvar inför församlingen att vårda sin egen relation med Jesus. Det är en fantastisk förmån att vara tvungen att ta sig tid för Jesus, för egentligen är det ju vad jag allra helst vill! Men det är alltid så mycket annat som upptar min tid. Magnus Malm skriver i sin bok Vägvisaren att som kristen ledare är din huvudsakliga uppgift att älska Jesus. Det kan helt enkelt inte bli bättre!

Jenny Sundström

Jenny Sundström kommer ursprungligen från Ed i Dalsland. Hon är utbildad systemvetare och har arbetat som supporttekniker, projektledare och webbadministratör. År 2006 sadlade hon om och började läsa på THS. I sommar ska hon ordineras , men redan nu arbetar hon på deltid som pastor i Vaxholms missionsförsamling.

Inte jag, utan Gud i mig

Att tala om kallelse är ett stort anspråk som lätt kan missförstås och misstolkas. Hur kan jag förstå mitt liv som ett uttryck för Guds vilja? Och vem är jag att tala om vad Gud vill?

Kallelsen har två delar, den inre och den yttre. Den inre kallelsen kan vara en lång och mödosam process att för egen del finna sin väg och att bejaka den. Vad menas, hur ska det gå till, jag kan ju inte, vad ska andra säga?

Till den yttre kallelsen hör att omgivningen, församlingen och kyrkan, ska känna igen denna kallelse och bejaka att det kan vara så att detta är din väg, eller inte. Till den yttre kallelsen kommer prövningen om det jag känner och upplever har bärkraft eller bara är egna idéer och önskningar. Det är som alltid en växelverkan mellan det inre och det yttre, mellan det personliga och gemensamma och det verkar vara så Gud talar till och leder oss. På samma sätt som vi är gåvor till varandra och kallade till tjänst i den värld där Gud är levande och verksam.

”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.”(Luk.1:38) Jesu mor Maria är en av flera personer i Bibelns berättelser som kan vara förebild och vägledare när det gäller kallelse och överlåtelse. Hon ställer sina frågor om hur detta ska ske och nämner de invändningar som kommer för henne, men landar i överlåtelsen till Gud. Därefter ger hon sig iväg till Elisabet för att få bekräftelse på vad som håller på att ske för att kanske själv bättre förstå och tillsammans med Elisabet se det stora sammanhang de är indragna i.

Att bli pastor är inte livets mening eller mål. Det är en tjänst bland andra, ett verktyg i Guds hand. ”Inte jag, utan Gud i mig”, antecknar Dag Hammarsköld i sina Vägmärken och KG Hammar tolkar det som ”den erfarenhet som säger mig att Gud är livet i mitt eget liv, inte som ett objekt för min tro utan som subjekt för mina handlingar. Som handen som håller verktyget i sin hand.” (Vägen valde dig, s. 24) 

Kallelsen till att vara pastor är en utmaning och uppmuntran till att låta ditt liv, din personlighet och dina gåvor vara ett verktyg i Guds hand. Församlingen och kyrkan kommer att bekräfta att denna funktion är din och vill ta dig i anspråk som ett Guds redskap. Med Maria och Elisabet delar vi erfarenheten att ingen sa att det skulle vara enkelt utan tvärtom för många möda och svårigheter. Upplevelsen att vara en del av Guds stora sammanhang och att möta den värld och alla människor som Gud älskar och söker genom Jesus Kristus är stor glädje.

Jag landar i överlåtelsen till Gud. ”Insatsen söker oss, inte vi insatsen”, fortsätter Hammarsköld. ”Därför är du den trogen, om du väntar, beredd. Och handlar – när du står inför kravet.”

Ola Bojestig

Ola Bojestig är pastor och distriktsföreståndare i Västra Götaland. Han har under några år även suttit som distriktsföreståndarnas representant i antagningsnämnden, men är nu avlöst av Roland Brage.

Dopets nödvändighet

Det är märkligt att vi kristna så ofta gör om evangeliets dramatik till något hem­tamt och hanterbart. Det sprängladdade budskapet transformeras ner och blir tandlöst och smågulligt.

Det gäller stallets smuts vid jultid och ångestropen på Golgata vid påsktid. Men det gäller i hög grad också dopet. Vid barndopet används den skiraste dopklän­ning och sedan blir det tårtkalas och doppresenter i äkta silver. Vid troendedopet används den nystrukna dopdräkten och vi sjunger gärna en sångvers för att slippa höra hur vattnet droppar och hur den döpte kippar efter andan.

Men att ta bort udden och det anstötliga och därigenom anpassa evangeliet till den samtida borgerligheten är egentligen liberalteologi i dess klassiska form. När församlingar menar att inte dopet behövs för medlemskap menar jag att man är snubblande nära. Självklart kan Gud göra undantag, som t ex när det gäller rövaren på korset. Men annars är budskapet glasklart: Dopet behövs.

Det som oroar mig allra mest är att också vissa baptistförsamlingar har ett öppet medlemskap som innebär att man inte behöver döpas alls för att bli medlem. Och detta med en historia där baptisterna bokstavligt talat levat och dött för sin tro på det baptistiska dopet. När fäderna och mödrarna led martyrdöden i sin övertygelse om troendedopet, finns det idag alltså församlingar som menar att det går lika bra att vara helt odöpt.

Vad gäller dopet så är verkligen dramatiken i Bibeln på hög nivå. Några bilder från Gamla testamentet får oss att ana.

I Kol 2:11f sägs att vi i dopet är omskurna genom Kristus. Omskärelsen var viktig, men då bara på män. Att börja skära i fortplantningsorganet på ett litet, alldeles nyfött spädbarn är ju egentligen förfärligt. När andra folk kunde resa sina fallosskulpturer och tillbe dem som symboler för livet och kraften, då tog israelen fram sin kniv och närmade sig sin nyfödde son. Men det var enda sättet att få räknas till Guds folk.

1 Petr 3:20-22 jämför dopet med berättelsen om Noa. Två saker räddade Noa, nämligen arken och vattnet. Störtfloden var livsfarlig, men vattnet lyfte också arken från marken så att besättningen räddades. När Herren själv stängde igen dörren så gav det skydd åt dem som varit villiga att gå ombord. Båten bars av det livsfarliga och livgivande vattnet.

1 Kor 10:1-2 handlar om israelernas vand­ring genom Röda havet. Det uppseendeväckande i den berättelsen är att Gud själv ledde folket in i denna fullständigt hopplösa situation. Havet framför och Faraos soldater bakom! Han ledde dem rätt in i dödsfällan och allt var förbi. Och så sker undret, vattnet delar sig och israelerna går mellan två gigantiska akvarier – utan glasväggar. Fullkomligt livsfarligt och enda räddningen.

Detta är dopets dramatiska förebilder. Gud lockar oss in i dopets dödsfälla och där ger han oss nytt liv. När en människa sänks ner un­der vattnet i dopgraven är det ju egentligen något livsfarligt som sker. Men samti­digt är det en del av Guds stora räddningsaktion för människan. Dopets vatten räddar från synden som är en mycket större fara än dopet.

Dopet är helt nödvändigt, men samtidigt inte automatiskt verkande. Vi blir inte frälsta enbart genom att döpas. Men dopet ingår som en del i den frälsning som Jesus ordnat för oss på Golgata och som vi genom tron får ta till oss.

I Nya testamentet fortsätter dopundervisningen. Enligt Apg 22:16 renas vi från synderna genom dopet. I Rom 6:3-6 sägs att vi i dopet dör bort från vårt gamla liv som blir begravet i dopgraven. Ur dopgraven får vi sedan uppstå och leva ett nytt liv. Gal 3:26-29 hävdar att vi i dopet har iklätt oss Kristus och blivit ett med både honom och alla de som tror på honom. I kristen tro finns inga heliga eller hemliga riter som inviger människor till högre nivåer. Dopet räcker! Apg 2:38 visar att den kristne genom dopet får del av den heliga Anden.

Men när sker egentligen allt detta – att jag blir ren från synden, begraver mitt gamla liv, ikläder mig Kristus och får del av den heliga Anden? Sker det verkligen i den stund jag döps? Är det inte egentligen så att det sker när jag blir omvänd?

Dopet är både Guds och mitt handlande. I do­pet möts Gud och människa och samarbetar. Det vill säga: Dopet är en Guds gåva, där Gud handlar. Men det är också människans svar på något Gud redan börjat göra och sedan fortsätter.

Dopet är helt enkelt en del av frälsningen. Den frälsning som började redan när Jesus dog för mig på Golgata, och som inte avslutas förrän jag är hemma i himlen en gång.

Frågorna om när dopet skall ske och hur det ska ske har diskuterats i det oändliga. Familjer har delats och församlingar splittrats av denna fråga.

Ibland undrar jag varför inte Gud i sitt Ord tydligt kunde ha angett rätt dopålder och rätt vattenmängd. Det kunde ju ha räckt med ett PS i ett av breven. Ja, för min del kunde det ha räckt med en stencil i Jesu namn, bara vi hade fått klara besked.

Eller är det kanske inte så livsviktigt med rätt svar på dessa frågor? Kanske ville Gud istället ha en lärofråga där vi kan öva oss i ödmjukhet, respekt och kärlek? Om det är så måste vi nog er­känna att vi missat de flesta träningspassen hittills.

Men ödmjukheten och respekten får inte slå över så att vi blir menlösa och tappar den radi­kala, bibeltrogna undervisningen om dopets betydelse. Märkligt att det finns så få lovsånger om dopet och att inte fler tackar Gud för dopet i bönesamlingarna.

Självfallet kan man ibland fråga sig varför man måste bli döpt. Och varför man måste krångla till det hela genom att använda vatten. Man kunde ju ha använt enklare symbolhandlingar. Men vattnet är i Bibeln en dubbel symbol för kaos och död, liv och förnyelse. Vattnet har förödande kraf­ter i översvämningar och stormar. Och i vattnet vistas vi trygga som foster, och vad går upp mot en frisk fjällbäck när törsten tar strupgrepp.

Till slut blir det enda rimliga svaret att vi skall dö­pas i vatten därför att Gud har sagt det. Vi har ingen annan heltäckande förkla­ring, och det räcker att Gud vill det.

(Omarbetning av en artikel i Växa.nu)

– – – – –

Veckans tummen upp: Teamevangelisations nyårsfestival i Gislaved! Bengan Wennman! Jag säger bara det! Vilken predikant han är!

Veckans tummen ner: Att Gislaved ligger så fasligt ocentralt! Inte en enda buss- eller tågförbindelse på nyårsafton mellan Gislaved och världens centrum – dvs Kil.

Rune W Dahlén

En annan värld

Kuststaden Montecristi i Ecuador, ungefär tio kilometer från Stilla havet, en sömnig by som hämtad från en roman av Gabriel García Márquez. Strax nedanför den katolska katedralen står tuppar bundna i väntan på tuppfäktningen, som för att komplettera bilden av en annan värld. Och det är en annan värld, där hundar skäller, berusade grannar sjunger sent på nätterna, myggen bits och eventuellt delar med sig av denguefebern, en konstig värld, men samtidigt en värld som är min. Här finns mitt hus, här bor min sons morföräldrar, här känner jag mig hemma. Fast det är ju inte Sverige…

De senaste tio åren har jag försökt länka samman dessa två världar, den svenska och den latinamerikanska. Eller egentligen under ännu längre tid, egentligen under hela mitt liv. Periodvis har det inte fungerat och jag har valt den ena världen på bekostnad av den andra. Under åren i svenskt högstadium nämnde jag inte för någon att jag var missionärsbarn och bott strax söder om ekvatorn i fem år. Efter gymnasiet återvände jag till Ecuador och tänkte att här blir jag kvar, nu klipper jag banden till Sverige. Två världar fanns liksom parallellt och det blev konstigt när de kolliderade eller möttes. Ett antal resor och några års mognad har gjort att krockarna tonats ned, världarna börjar fogas samman. Därtill Guds ingripande i mitt liv och Guds tanke med det som ibland varit brutet inom mig; just det kan Gud använda.

Jag lämnar snart Montecristi för att börja min första pastorstjänst i en annan liten stad, El Chaco på Andernas östsida, nedåt djungelområdet. Nya kulturkrockar väntar (Ecuador är ett litet land men med tydligt utpräglade kulturer i varje region) och nya utmaningar. Rollen som pastor här är delvis något annat än i Sverige, i fråga om auktoritet och synen på lediga dagar och semester. Men samtidigt finns likheterna; uppdragets kärna, Jesu kärlek som behöver förmedlas till frälsning för människor.

Och de två världarna behöver varandra, jag behöver sammanfoga dem i mitt liv, men också som kyrka lever vi i relation till en systerkyrka i Ecuador som har så mycket att ge oss och så mycket att utmana oss med. Jag tror att vi verkligen behöver denna kyrka, liksom våra andra systerkyrkor runt om i världen. Annars slutar vi vara det vi ska vara. Kristi kropp som en enda utmanar mig, konsekvensen av insikten utmanar mig, skakar om, samtidigt som det inspirerar. Orkar och vågar vi välja de olika världarna, sammanfoga dem, eller är det smidigare att bara hålla oss till en av dem?

Petter Hermansson

Petter Hermansson ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan sommaren 2010 efter fyra års studier på THS. Han är gift med Andrea från Ecuador och tillsammans har de sonen Natanael. Petter har tidigare läst spanska vid universitetet i Göteborg, gått en bibelskola i Colombia, varit ungdomsledare i två år i Linköpings missionsförsamling samt varit ledare på Apg29 i Ecuador, Chile, Kongo och nu under hösten 2010 i Sverige.

Tacksamhet är ordet

Många gånger har jag tänkt; Här var det som min livsväg fick den inriktning som den fick.

Östra Götalands distrikt har sin expedition vid Södra Vätterbygdens Folkhögskola i Jönköping och där är min arbetsplats. I denna miljö mognade en övertygelse fram för många år sedan som har påverkat hela mitt liv. Frågorna om livets mening, mina gåvor, mitt bidrag, vad skall jag satsa på fick ett ganska enkelt, och i viss mån banalt svar, men som har burit mig ända sedan dess. Det allra viktigaste i tillvaron är människor. Papper, maskiner, verktyg i all ära men människor är det viktigaste och jag vill ge mitt liv för att i någon mån göra livet bättre för min medmänniska.

Så utbildade jag mig till socionom och arbetade socialt i några år men kom till en avgörande punkt. Jag upplevde att jag inte kunde förmedla till min nästa det allra bästa som jag kände till. Min erfarenhet var ju att evangelium och mötet med Jesus Kristus hade förvandlat mitt liv, gett mitt liv mening och innehåll och att mötet med Jesus kan upprätta och befria varje människa.

Kallelsen att bli pastor som legat och grott i många, många år slog till med full kraft och så öppnades vägen på ett lite märkligt sätt och jag utbildade mig och ordinerades till pastor i Missionskyrkan för 31 år sedan.

Jag har upplevt och upplever det som ett enastående privilegium att få leva i denna uppgift att på heltid vara Guds medarbetare. Sammanhangen har skiftat, begränsningarna och tillkortakommandena har varit närgångna, det har varit med- och motvind men alltid har tryggheten att Gud är med omslutit mig. Och jag har känt tacksamhet. Och känner stor tacksamhet för förtroendet från Gud och människor. Att få slå följe med människor i livets alla skiften, att få berätta om det bästa som finns och se hur förlåtelsens och försoningens budskap helar och ger kraft än idag. Det är stort!

Så möter jag idag på Södra Vätterbygdens Folkhögskola och ute i distriktet människor som bär på gåvor och en kallelse att gå in i tjänst för Guds rike och det gläder mig ofantligt. Jag är glad att det finns frisörer, bilreparatörer, datatekniker, sjuksköterskor, lärare mm. Men jag är jätteglad att det finns de som Gud kallar, utrustar och utbildar till tjänst i Guds församling idag. I tacksamhet är jag en av dem som med varmt hjärta rekommenderar den livsuppgiften.

Lennart Johansson

Lennart Johansson är distriktsföreståndare i Östra Götalands distrikt.

Dopet och namnet i GF-kyrkan

Ett antal församlingar har önskat att dopet inte ska vara nödvändigt för medlemskap i en församling i GF-kyrkan. Det ska istället räcka med tron på Jesus. När missionsförsamlingar önskar det med hänvisning till traditionen i Missionskyrkan har man missuppfattat vår tradition.

Just nu pågår ett intensivt arbete för att bilda en ny gemensam kyrka där Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan ska ingå. Självklart är det här en viktig fråga för diakon- och pastorskandidaterna. De som nu antas som kandidater i Missionskyrkan lär aldrig bli diakoner eller pastorer i Missionskyrkan, utan i den nya kyrkan som än så länge kallas GF-kyrkan, Gemensam Framtid.

När Missionskyrkan skulle bildas på 1870-talet fanns det två linjer. Dels en som ville skynda på bildandet. Denna linje företräddes av bl a Erik Jakob Ekman som sedan blev Missionsförbundets förste ordförande och missionsföreståndare. Den andra linjen ville ta det lite mer långsamt eftersom man ville hitta en gemensam lösning för de grupper som lämnat Svenska kyrkan, i första hand Batistsamfundet och Metodistkyrkan. Denna linje företräddes av väckelseledaren och teologen Paul Petter Waldenström. Han såg det inte som bibliskt att det skulle finnas flera separata samfund av troende.

Evangelisation, mission och väckelse var den miljö man levde i, och både Ekman och Waldenström ville skapa förutsättning för att fler skulle komma till tro och finna ett andligt hem. Man sneglade bland annat på den stora väckelsen i England, där evangelisten Dwight L Moody arbetade över samfundsgränserna. När nu Moody kunde överbrygga de stora splittrande frågorna och därmed nå ut med evangeliet som kanske ingen annan i samtiden – då var detta ett hoppingivande löftestecken.

Waldenström ansåg att varken försoningsläran eller dopfrågan fick skilja troende åt. Han menade t ex att Jesus trivs lika väl hos baptister som lutheraner, så varför skulle de då inte kunna trivas tillsammans.

Men det blev allt trängre inom EFS, och därför anordnades fria predikantmöten i Stockholm som samlade hundratals predikanter från hela landet. I det fria predikantmötet 1877 tillsattes en kommitté för att utarbeta ett förslag till församlingsordning. I kommittén ingick både Waldenström och Ekman. Målet med arbetet var att åstadkomma en fusion med baptisterna. Angående dopet skrev man därför i förslaget: ”Församlingen upptager vidare till medlemmar sådana, som tro på Kristus och äro döpta vare sig såsom barn eller såsom äldre.”

När baptisterna som svar framhävde troendedopet som nödvändigt för församlings- och nattvardsgemenskap var enhetstanken i fara. Waldenström föreslog därför på det så kallade fria kyrkomötet i juni 1878 att det i församlingsordningen istället skulle stå: ”Församlingen mottager till medlemmar sådana som tro på Kristus.” Med det ville han markera att tron var det väsentliga, samtidigt som han därigenom hoppades att inte dopfrågan skulle bli splittrande. Han menade också att kväkarna var troende, trots att de inte praktiserade dopet. Det fria kyrkomötet gick på Waldenströms linje, men baptisterna stod fast vid att det måste anges att troendedopet var nödvändigt om man vill gå in i en församling.

Märkligt nog kom ändå den ordningen att bli gällande inom Missionsförbundet, att dopet inte nämns som förutsättning för att kunna bli medlem i en missionsförsamling. Detta är ytterst ovanligt och udda om man spanar ut över världens alla kristna kyrkor. För att förstå varför vi är så unika måste man veta att det alltså är en kompromiss för att uppnå enhet med andra troende, framför allt baptister och metodister. Och det är en dålig kompromiss, dels eftersom enheten ändå inte uppnåddes, dels för att det för Waldenström var fullkomligt självklart att alla troende skulle vara döpt.

När missionsförsamlingar nu önskar att dopet inte skall vara nödvändigt för medlemskap i GF-kyrkan, och det av traditionella skäl, har man missförstått vår tradition. Från första början var det aldrig tänkt att en odöpt skulle kunna bli medlem i en missionsförsamling. Man ville i allt följa Bibeln, och då var det fullständigt givet att dopet skulle finnas med.

Nu står vi inför en ny möjlighet att förena baptister, metodister och missionare i en och samma kyrka. Om vi missionare då skulle äventyra denna enhet genom att hålla fast vid en kompromiss som tillkom för att uppnå enheten redan för 130 år sedan – ja, då är det djupt olyckligt. Vår tradition är inte att man kan vara odöpt, det är bara en dålig kompromiss. Vår tradition är istället att vi är beredda att offra vissa formuleringar för att nå enhet. Om vi idag inte är beredda att låta dopet vara nödvändigt för medlemskap, då bryter vi mot denna vår tradition.

Den första skrivningen i denna fråga från både Ekman och Waldenström var alltså att tron och dopet skulle vara medlemsgrundande. Nu vill GF-kyrkan ha just den skrivningen. Om vi missionare då skulle säga nej pga tradition vore det ju helt absurt.

När församlingar genom åren gått samman har det alltid hetat att vi missionare inte är beredda att ge upp någonting. Det är de andra som måste rätta sig efter oss. Idag är det rimligt att vi ändrar oss och går med på förslaget om tro och dop som förutsättning för medlemskap. Vi rättar oss då efter Bibeln och den världsvida kyrkans tradition genom alla tider. Och vi återgår paradoxalt nog dessutom till vår egen ursprungliga tradition.

Veckans tummen upp: GF-styrelsen har föreslagit Emmauskyrkan som ett av fem namnförslag. Vackert! Underbar symbolik! På väg till Emmaus kommer Jesus själv och kastar ljus över skrifterna. I Emmaus bjuds Jesus att stanna. Vid bordet i Emmaus känner man igen Jesus när han bryter brödet. I Emmaus frågar lärjungarna: ”Brann inte våra hjärtan…?” Och från Emmaus skyndar de för att berätta om Jesus för andra. Att namnet delvis är upptaget av Emmaus Björkå kommer strax att vara oväsentligt.

Veckans tummen ner: Namnförslaget Frikyrkan: Om EFK är evangeliska frikyrkan, vad är då vi? Oevangeliska? Och begreppet ”frikyrkan” används faktiskt fortfarande i många sammanhang och står för mycket mer än bara en kyrka. Namnförslaget Enhetskyrkan: Får mig att associera till Enighetskyrkan som tidigare var namnet på en sekt. Dessutom för det tanken till 1600-talets förtryckande och allt dominerande statskyrka. Namnförslaget Samfundskyrkan. Urtråkigt. Däremot inte en tautologi som så ofta sägs. För baptisterna är det viktigt att heta samfund och för metodister och missionare är det viktigt att heta kyrka. Då kan inte samfund och kyrka vara samma sak.

Rune W Dahlén

Någon att räkna med

Det är mitten på december och jag sitter och räknar ett, två, tre …. Det gör jag varje år vid den här tiden fem, sex, sju…… Man skulle kunna tro att jag räknar hur många dagar det är kvar till julafton, hur många julfester jag hinner med innan själva julhelgen börjar, hur många julklappar som finns på önskelistan eller något annat som hör advents- och jultiden till. Men så är det inte. Jag räknar diakoner och pastorer och nu räcker inte fingrarna till för det handlar om flera hundra. Det är nämligen en av mina arbetsuppgifter att inför varje årsskifte räkna hur många diakoner och pastorer det finns i Svenska Missionskyrkan. I uppgiften ingår att räkna det totala antalet, men också att se förändringar under året. Hur många nya har kommit till och hur många har gått i pension. Hur många har bytt tjänst och vilka tjänster har man lämnat respektive tillträtt. Dessa uppgifter plus ett antal ytterligare sammanställs till listor som efter årsskiftet presenteras för kyrkostyrelsen. Formellt är det kyrkostyrelsen som fastställer vilka medarbetare som tillhör diakon- respektive pastorskåren.

Statistik är ett ord som för somliga låter trist, tråkigt och torrt. I mina öron låter det roligt, intressant och viktigt. I all synnerhet om det handlar om att räkna diakoner och pastorer. För alla listor, staplar och diagram handlar inte främst om siffror utan om människor. Människor som inte bara räknas utan som också är att räkna med. Människor som svarat ja på Guds kallelse och som i många olika tjänster delar glädjebudet om Jesus Kristus. En del finns i församlingstjänster, en del i ekumeniska tjänster, en del arbetar nationellt eller regionalt, och en del finns i profana tjänster. Vilken gåva alla dessa medarbetare är till kyrkan.

Nu tror jag förstås inte att det bara är diakoner och pastorer som är att räkna med utan lika viktiga är alla som finns i församlingens gemenskap, avlönade som oavlönade. Tillsammans delar vi alla kallelsen och uppdraget att vara i Kristi tjänst.

Vid årsskiftet 2009/10 fanns 675 ordinerade pastorer och 290 ordinerade diakoner i Missionskyrkan. Hur siffrorna blir vid årsskiftet 2010/11 vet jag inte än, men jag fortsätter att räkna.

När jag eller någon annan kommande år sammanställer statistiken över diakoner och pastorer i kyrkan får vi räkna med dig då?

Katarina Alsén

Katarina Alsén är handläggare för församlings- och medarbetarfrågor på Svenska Missionskyrkans kansli. I den uppgiften sitter hon t ex i församlingsrådet, antagningsnämnden och bidragsdelegationen. Hon är också en av de tre personer som intervjuar sådana som ansöker om att bli diakon- eller pastorskandidat och de som ska ordineras till pastorer. Vid ordinationsakterna och fortbildningskurserna för de i första tjänst har hon viktiga uppgifter. År 1983 blev hon ordinerad till pastor i Missionskyrkan, och hon har varit församlingsanställd pastor i Örnsköldsvik, Östhammar, Sollentuna och Sandviken.

Vi dör om vi inte får komma!

Missionskyrkan har fått tre nya diakonkandidater och tre nya pastorskandidater. Vilken glädje! Tänk att Gud fortsätter att kalla medarbetare till sin kyrka! Varje ny person som antas ser vi som en gåva till kyrkan, och vi är beredda att satsa järnet för att de ska bli så bra diakoner och pastorer som möjligt.

Samtidigt är det förstås alltid en sorg när Antagningsnämnden måste säga nej till några som ansöker. Men vi tror att det på lång sikt är bra också för den sökande att få ett nej istället för ett misslyckande i en församling efter flera års utbildning – om vi nu tror att det blir så.

Nu har Missionskyrkan 44 pastorskandidater, varav 22 kvinnor och 22 män. Tala om genusmedvetenheten i antagningsnämnden! 🙂 Och bredden är stor både vad gäller ålder, gåvor, erfarenhet, fromhetstyp, teologi och var i landet de kommer ifrån. Denna gången antog vi t ex en pastorskandidat med rötter i Pingströrelsen och Evangeliska Frikyrkan och en med rötter i Svenska Kyrkan och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Båda har hittat till Missionskyrkan och trivs där och vill tjäna Gud där.

Men vi behöver fler pastorskandidater. 44 är INTE tillräckligt.

– – – – –

Nu vill vi få ut folk den 13 mars då det är bön- och offerdag för diakon- och pastorsutbildning. Vi dör om vi inte får komma ut i församlingarna. Och då menar jag kanske inte som individer, men som utbildningar. Vi är helt beroende av kontakten med församlingarna. Skälen är många:

1. Det är från församlingarna som nya diakon- och pastorskandidater kommer.
2. Det är till församlingarna som vi sänder de utbildade och ordinerade diakonerna.
3. Vi är beroende av församlingarnas förböner.
4. Vi är beroende av församlingarnas ekonomiska bidrag.
5. Från församlingarna behöver vi få nya lärare.
6. Det är i församlingarna diakon- och pastorskandidaterna ska praktisera och göra VFU (verksamhetsförlagd utbildning).

Tidigare i höst har vi sagt att församlingarna ska kontakta Johnny Jonsson om de vill ha besök av någon lärare eller student från THS på bön- och offerdagen. Det stämmer inte längre. På grund av en ny tjänstefördelning är det jag, som har hand om detta. Så maila eller ring så att vi snabbt kan länsa förrådet av predikosugna THS:are:
rune@ths.se, tfn 0730-48 27 48.

Om någon vill ha besök av en lärare eller diakonkandidat från diakonutbildningen på Lidingö går det också alldeles utmärkt. Då ska man kontakta Torbjörn Bådagård:
torbjorn.badagard@ucl.se, tfn 08-636 23 65.

Är det oväsentligt om det blir en diakon- eller pastorskandidat som kommer så meddela det, men även då ska ni ta kontakt bara med den ena av de två kontaktpersonerna.

Kanske det inte passar just den 13 mars? Kanske församlingen firar sitt stora 127-årsjubileum just då. Eller kanske kyrkbänkarna ska målas om, eller anslagstavlan repareras. Då går det alldeles utmärkt att fira bön- och offerdagen en annan söndag. Vi kommer om vi bara har gnuttan av chans.

Och så den givna frågan: Kôster det nåt? Jajjamen, det gör det. Men väldigt lite. Något arvode förväntar sig inte gästerna (men om de fattiga eleverna och studenterna får en hacka så blir de förstås inte ledsna). Reseersättning är det enda som vi begär. Ja, och någonstans att bo över om vägen är lång. För denna ringa summa får man alltså en predikan (kanske någon inte vågar sig på det, utan istället ger ett vittnesbörd, men det är undantag). Dessutom får man en hälsning från utbildningen, ett kollekttal och förhoppningsvis svar på en och annan fråga.

Vänta inte längre, utan släng dig på mailapparaten och beställ en människa inför bön- och offerdagen den 13 mars 2011!

Veckans tummen upp: Igår kväll kom tåget nästan i tid hem till Kil – känns ovant, men mycket behagligt!

Veckans tummen ner: I Bibellinjens klassrum på SVF har de bytt ut Paul Petter Waldenströms byst mot Selma Lagerlöfs – det är inget fel på Selma, men ändå!

Rune W Dahlén

Att våga följa Guds utmaning

Hur vet man när man är på rätt plats? Vad Gud egentligen tänker, vad Han vill? Hur långt är jag beredd att gå? Hur mycket vågar jag offra?
   Detta är frågor som gång på gång nu för tiden gör sig påminda i mitt liv. Kanske är det för att det är mörkt ute, för att jag ständigt är trött och plugget hänger över mig så här års som jag börjar fundera på vad som egentligen är rätt, eller så beror det kanske på att Gud just nu jobbar med mig. Jag vill tro det sistnämnda.

Jag befinner mig på mitt tredje år här på skolan och vägen hit har varit blandade berg och dalar. Det var långt ifrån självklart att jag skulle läsa till pastor. Jag har någon gång hört att du bara ska bli pastor om du verkligen inte kan tänka dig något annat, och någonstans känns det som att jag försökte med just det, att bli vad som helst annat!
   Jag var inne och snöade på sjukgymnast, lärare, journalist, idrottspsykolog m.m. men någonstans återkom jag gång på gång till att det inte var helt rätt, och den avgörande punkten var alltid Gud… jag vill jobba heltid för Gud! Det är klart att man kan göra det i ett vanligt yrke, och jag försökte verkligen med det, men jag insåg efter ett tag att det inte var vägen för mig.

Jag läste på bibelskola, fördjupade min tro och hoppade sen på chansen att få bli ungdomsledare. Efter knappt ett år i församling var jag fast. Jag stortrivdes! För första gången kände jag fullt ut att det här är precis vad jag vill göra! Här får jag använda mina gåvor, här får jag arbeta med människor, jag får sitta i samtal, jag får undervisa och jag får arbeta med ungdomar. Kunde det bli bättre? Dessutom gjorde jag alltihop tillsammans med och på grund av Gud.
   Tanken på pastor var svår att fortsätta fly ifrån och jag fick kapitulera. Kanske är det så att Guds tankar för mitt liv är annorlunda än de jag först trodde? Kanske är det så att han har en större utmaning som väntar? Att börja läsa till pastor var definitivt en sådan!

Så efter en tid av brottning med mig själv och med Gud så är jag i alla fall här. Äntligen på väg, äntligen ett steg närmare min kallelse… Eller?! Är det verkligen så att kallelsen är ett yrke, något man kan utbilda sig till och bli färdig i? Jag är beredd att tvivla på det…

Nu är jag på THS, jag är ett steg närmare att bli pastor, men om jag verkligen blir färdig det är jag inte så säker på.  I utbildningen brottas jag ständigt mellan intressant kunskap och tenta-pluggande och min längtan och passion efter att vinna människor för Jesus, och det är inte alltid jag får den balansgången att fungera. Å ena sidan vill jag bara grotta ner mig, djupdyka i kurserna om Bibeln och kyrkohistoria, om Själavård och den heliga Anden, men samtidigt så kryper det i hela kroppen och jag vill ut! Ut och göra någonting, ut och jobba!
   Kanske kommer jag ständigt att befinna mig i den kampen – i våndan mellan att känna att jag inte har tillräcklig kunskap och att jag å andra sidan vill ut och sätta fötterna i rörelse. Kanske blir jag aldrig klar…

Jag tänker kallelsen som en ständig skattjakt, där Gud bit för bit för mig närmare skatten, och för varje steg blir utmaningen svårare men också mer spännande. Livet med Gud är ett äventyr och jag är lycklig över att jag får vara med!

Ida-Maria Brengesjö

Ida-Maria Brengesjö går sitt tredje år på THS och är pastorskandidat i Svenska Missionskyrkan. Hon är uppväxt på en liten ort inte så långt från Göteborg, har varit medlem i Guntorps missionsförsamling, arbetat tre år som ungdomsledare i Mullsjö missionsförsamling och var sommarpastor i Tranås missionsförsamling i somras. Hon sitter med i styrelsen för Teamevangelisation och är redaktör för deras tidning. Hon är också redaktör för pastorskandidaternas tidning Årsringar.