Kategoriarkiv: Gäster

Bli pastor på länk?

Ibland blir inte livet riktigt som man tänkt sig.

Jag har snart läst färdigt mina studier för att komma ut i arbetslivet som pastor. Ett steg på den vägen är att delta i en gudstjänst under samfundets årliga kyrkokonferens med en förbönsakt för pastorer och diakoner som ska ut i vägledningsåret. Det är en högtidlig stund för hela kyrkan när man får be för de människor som ska ut i tjänst för Guds rike. Ett fint ögonblick.

Jag är en av de pastorer som ska ut i vägledningsåret till hösten och har därför sedan länge sett fram emot att gå upp på estraden som pastorskandidat och ner som pastor. Inte på något sätt för att få uppmärksamhet, utan för att det är en stor och djupt ödmjuk stund att hela Equmeniakyrkans kyrkokonferens ber om Guds välsignelse över min kommande tjänst som pastor under vägledningsåret. Denna stund då jag för första gången får bära pastorsskjortan och se ut över samfundet som har min rygg, och som jag har så mycket att tacka. Det är en svindlande tanke att jag som en enkel människa från lilla Jonsered får äran och privilegiet att bli buren i bön och omsorg av en så vacker gemenskap som Equmeniakyrkan. Det skulle bli en stor och viktig stund för mig, och jag skulle skriva ett blogginlägg om min upplevelse efteråt.

En stor och viktig stund blev det, fast på ett mycket annorlunda sätt. Istället för att åka till Gävle blev jag hemma med en nyfödd liten dotter. Jag hade med andra ord ingen möjlighet att åka upp till konferensen och fick följa gudstjänsten hemifrån tv-soffan. Jag hade laddat upp med att ta på mig pastorsskjortan och samlat min fru, min son och vår underbara lilla nyfödda dotter framför gudstjänsten. Jag smärtades av att jag inte kunde närvara, men samtidigt insåg jag vilken vacker stund jag fick tillsammans med min familj. Vi fick gemensamt delta i förbönsstunden hemifrån, och det blev till och med en och annan tår som stillsamt föll. En vacker stund, på ett helt annat sätt än jag hade föreställt mig. Det är fortfarande tråkigt att jag inte kunde närvara på konferensen, men samtidigt fick jag dela den stunden med de som jag har allra närmast mitt hjärta, och det blev på sitt sätt ett ögonblick att minnas länge.

Numera får jag lov att kalla mig pastor och skall snart ut i tjänst för Guds rikes skull. Vilken glädje att få spendera sitt liv med Gud, och att i sitt yrkesliv få arbeta för att människor skall få lära känna Jesus och växa i lärjungaskap samt att få finnas där för människor i alla livets situationer. Jag längtar ut i tjänst samtidigt som jag med stor ödmjukhet omfamnar ansvaret och utmaningen det innebär. Därför blir förbönsstunden i kyrkokonferensen en stark och viktig stund. Jag kommer inte bara ha Gud vid min sida när jag går ut i tjänst, jag kommer även ha ett helt samfund i ryggen. Ett samfund som tror på mig och ber för mig.

Nu är jag pastor. Känn på den!
Emil Thelin, pastor.

Sverige – ett missionsland i behov av församlingsplanterare

Är jag verkligen redo att leda en församlingsplantering? Lilla jag?! Jag är ju inte ens ordinerad än. Och dessutom är jag ju inte klar med alla uppgifter ifrån min pastorsutbildning.

I och för sig har jag drömt om församlingsgrundande i över tio år, men jag har också alltid haft bilden av att jag måste vänta in det rätta tillfället. Du vet, då några väldigt stabila, mycket mer kvalificerade och erfarna pastorer startar upp en ny församling som jag bara kan haka på. Visst har jag hunnit få en del erfarenhet av att tjäna i församling, men att starta upp en helt ny församling… Kan jag verkligen det?

Men så var det ju den där lilla ”detaljen” som jag ibland glömmer bort… Nämligen Gud. För Treenig Gud kallar ju precis vem Han vill. Till och med sådana som dig och mig.

Kanske kallar Gud även dig att utforska om församlingsgrundande kan vara din uppgift? För det behöver grundas många nya församlingar i Sverige nu, och till det arbetet behövs också många pionjärer. Jag ska förklara.

Sverige är numera ett missionsland. Det är inte roligt att behöva säga det, men vi måste våga se verkligheten som den är. Antalet församlingar runt om i Sverige sjunker i rask takt ikapp med medlemsantalen. Hur kommer detta att sluta? Och inte minst, om kyrka efter kyrka lägger ner, hur ska då människor i Sverige, mitt i sina individualistiska, postsekulära och prestationspressade liv, kunna få en rimlig möjlighet att få tag i det unika hopp som finns för dem i Jesus Kristus?

Equmeniakyrkan har tillsammans med flera andra kristna samfund insett detta krisläge och därför bestämt sig för att kavla upp ärmarna för att nå fler människor i Sverige med evangeliet. Därför satsar Equmeniakyrkan på församlingsgrundande. Och inte lite heller. ”50 nya församlingar och kristna gemenskaper innan år 2025” lyder målsättningen i Equmeniakyrkan. Underkänner Equmeniakyrkan därmed de redan etablerade församlingarna? Nej, verkligen inte! Alla olika sorters församlingar behövs för att vi på bästa sätt tillsammans ska kunna ta oss an uppdraget att nå Sverige med evangelium. För i detta uppdrag behöver vi varandra.

Equmeniakyrkan Kungsport är namnet på den församlingsplantering i Göteborg som min man Gustav och jag tillsammans leder sedan augusti 2017. Vi tror att församlingsgrundande behöver fungera som ett missionsprojekt. Där lärjungaskapet till Jesus Kristus, kärleken till Gud och medmänniskan får stå i centrum. Och där de som ansluter sig till planteringen medvetet går in för att tillsammans vara en missionell, inkluderande och generös gemenskap.

Vår bön är att människor i Sverige åter igen ska få upp ögonen för att Gud finns, för vad evangeliet om Jesus Kristus kan få innebära för dem, och för det unika och värdefulla som kyrkan kan få bidra med in i deras liv. Det finns ett fantastiskt glädjebudskap och hopp i den kristna tron som varje människa i Sverige behöver få möjlighet att höra och också ta del av.

Tänk vilken nåd det är att både du och jag får vara med på ett hörn i Guds kärleks mission, Missio Dei. Och detta bara genom att göra oss tillgängliga.

Karin Fransson
Pastorskandidat och församlingsplanterare i Equmeniakyrkan

Jag går åt ett annat håll… Men hamnar ändå här!

Jag var ungefär 14 år när tanken kom till mig första gången: ”Tänk att få jobba i kyrkan!” Visst kändes det lockande! … och samtidigt lite avskräckande. Dessutom hade jag ett annat stort intresse som tog av min tid och fyllde mina framtidsdrömmar. Nämligen drama och teater. Så när jag fick chansen gick jag Estetiska programmet med teaterinriktning på gymnasiet.

När jag var 19 år fick jag ett sällsynt tydligt svar från Gud när jag frågade: ”Vad ska jag ägna mig åt i höst?” Svaret blev: Du ska jobba i kyrkan. Det kändes rätt… och samtidigt avskräckande. Så jag flyttade till annan ort och gick på folkhögskola och läste… drama och teater.

Efter ett år ville jag ge mer tid för min tro så jag gick en bibellinje, vilket gav mersmak. Jag tänkte att det där med pastorstjänst och kyrkjobb nog ändå va nåt för mig. Så jag sökte till THS och läste teologi som nätkurser… Och snart även drama på universitetet i Linköping.

Och jag började känna mig tveksam igen, till det där med att bli pastor. Kanske att jag inte passar in i hur en pastor ska vara? Kanske att jag känner mig instängd i pastorsrollen? Kanske att jag vill ägna mig åt något annat? Så jag bestämde mig för en annan väg och utbildade mig till folkhögskollärare.

Men jag insåg att jag inte kunde avstå från kyrklängtan. Jag valde att arbeta både på en folkhögskola och i en kyrka. I kyrkan märkte jag att kyrkjobb passar mig. Och plötsligt blev kallelsen och längtan efter att bli pastor tydlig för mig igen. Och dessutom är det ju så (som jag alltid har vetat) att drama och teater är en tillgång i kyrkan!

Det blir så tydligt när jag ser tillbaka, att de båda vägarna som jag tänkte som alternativa, konkurrerande vägar, kom att bli en sammanflätad väg. Jag trodde många gånger att jag valde bort att jobba i kyrkan. Men så här i efterhand känns det som att vägen hela tiden gick åt det hållet, bara att jag fick gå min väg. Och fördjupas i mina gåvor.

Visst har jag fått göra upp med bilder för att hitta fram, både med min självbild och med föreställningen om hur en pastor ska vara. Men det är skönt, att formas och hitta det som är ens plats och sammanhang.

Tack Gud att du går med, att du har riktningen klar, även när vi själva tvekar.

Och till dig som läser: Våga gå! Ett steg i taget, i tro och längtan.

Frida Hellsing, pastorskandidat och gästbloggare

Var det värt det?

Måndag morgon. 04.45. Upp och hoppa! Dags att ge sig iväg igen. Från Trollhättan – till Stockholm. Väskan packad sedan igår kväll. Bäst att steka ett ägg till mackan i matsäcken. En andra frukost innan första lektionen klockan 10 kommer att behövas. Nu väntar drygt fyra timmar på tåg. Så där ser en del måndagar ut. Andra startar något senare, ett annat tåg, något byte och därmed lite längre resa. Det är mycket resande. Mycket tid borta från familjen, hemmet och jobbet i församlingen.

Att börja om mitt i livet! 40+ och på väg mot något nytt. Varför gör man det? Varför väljer man att resa från ena till andra sidan av Sverige för att omskola sig mitt i livet? När det hade varit mycket lättare att gilla läget och fortsätta som pedagog i församlingen. När det hade varit lättare att inte ägna varenda ledig stund åt att sätta sig in i teologisk litteratur på flera hundra sidor, som dessutom är på engelska, eller att skriva PM, essäer, uppsatser och andra inlämningar med akademiska förtecken… När barnen frågar när man kommer hem igen så där varannan måndag. När man kliver upp alldeles för tidigt i ottan för att hinna upp till föreläsningen i tid.

Så när jag ser mig i backspegeln efter fyra år, var det värt den långa, inte helt raka vägen? Var det värt att offra tid borta från familj, församling och lägga många timmar på resor, studier och föreläsningar? Varför gjorde jag det?

Jag gjorde det för att Gud pockade på min uppmärksamhet. Jag upplevde att Han ville ha mig i tjänst på annat sätt än tidigare. Jag valde att börja plugga för att gå den väg Han ledde mig in på. Jag gjorde det för att jag älskar Jesus och han har lagt ner gåvor i mig som Han vill att jag ska använda för sitt rike. Jag älskar Guds församling och tror att Han vill använda mig att träna lärjungar. Det är inte för att jag är bättre än någon annan eller att jag har så många mer kvaliteter än någon annan. Det är för att Han älskar mig. Och vet du, Han älskar dig också. Om du upplever kallelsen, men undrar hur du ska klara det – lita på att Han som kallar dig också bär dig hela vägen. Visst är det spännande hur livet kan förändras mitt i! Våga tro! Följ kallelsen!

Min familj har stöttat och pushat mig. Min församling har stöttat mig och pushat mig. Jag har lärt mig massor. Jag har utvecklats i ledarskap. Jag har fått vänner för livet. Jag har fått redskap för min kallelse att vara pastor.

Så JA, nu kan jag verkligen säga att det ÄR värt det!

Malin Rylander

Han är uppstånden… och därför valde jag att läsa till pastor

Blogginlägg av pastorskandidaten och gästbloggaren Anna-Karin Ryberg, Fristad.

Under fyra år har jag pendlat till Uppsala och Stockholm för att läsa det som krävdes för att bli pastor.

Av en enda anledning – Han är uppstånden!

På påskdagen fick jag predika i den församling som jag fått tjänst,
Sjömarkenkyrkan strax utanför Borås i Västergötland. Jag predikade över texten från Markus 16:1-14 för en nästan fullsatt kyrka.

Kören sjöng underbara sånger om glädje och hopp, psalmsången klingade i dur och församlingen fick möta Jesus i Galileen.

Galileen fanns denna dag vid vår ljusbärare i vår gudstjänstlokal.
Människor som ville fick ta emot Herrens välsignelse, fick komma till förbön och fick tända ljus, alla med löftet om att Jesus gått före till Galileen och att han vill möta oss där.

Jag valde att läsa till pastor för att jag vill predika just detta, löftet om att Jesus vill möta oss, vill vara en del av våra liv, vill guida oss i våra vägskäl och bära oss när vi inte själva orkar gå.

Jag valde att läsa till pastor för att Jesus är verklighet för mig, för att sången om att han är uppstånden ständigt klingar inom mig.

Jag valde att mitt i livet läsa till pastor för att vår värld behöver höra evangeliet, det glada budskapet om att det finns hopp, det finns ljus, det finns mening – för att HAN är uppstånden!

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Måndagen den 16 april är sista ansökningsdag inför höstens program och kurser på THS. Ansökningar om att bli pastors- eller diakonkandidat bör ha inkommit senast den 25 april.

”Jag ska bli stylist och föreläsare!”

– Jag tänker aldrig bli pastor! Jag ska bli stylist och föreläsare!

Erik som intervjuade mig inför mina studier nickade, log och lyssnade.

Trots mina ord på intervjun kom jag in. Jag började läsa till pastor hösten 2014.

Varje gång vänner utanför kyrkan frågade vad jag pluggade mumlade jag att jag läste ledarskap och teologi. Sedan bytte jag ämne så fort jag kunde. I slutet av första året på pastorsutbildningen frågade min mentor varför jag så ofta sa att jag INTE skulle bli pastor. Han förklarade att jag titt som tätt pratade om ”mina älskade ungdomar i Vårgårda”. Han påstod att jag verkade brinna för alla de saker som en pastor jobbar med. Jag förstod ingenting. Pastorer, det är väl pålästa, gråhåriga män som är strukturerade och sansade? Jag är en lite lätt galen virvelvind med dåligt tålamod som älskar att tänka nytt. Jag kan väl ändå inte passa som pastor!?

Så där höll det på. Fortfarande kan tvivlet komma över mig.

Nu läser jag min sista termin innan jag ska gå ut i tjänst. Jag ska börja jobba som ungdomspastor i Betlehemskyrkan, Göteborg. Jag ska få jobba utåtriktat, med ungdomar. När jag var på första intervjun lät det som att de skapat tjänsten utifrån vem jag är. Allt kändes så förberett.

Jag har snart läst teologi i fyra år. Just nu pendlar jag mellan Alingsås och Stockholm. Det är slitigt. Det är utmanande. Det är så värt det. För jag vet att jag blir utrustad för att jobba med det jag brinner för. Varje gång som det känns trögt att åka upp till Stockholm verkar Gud påminna mig om hans plan. Det kan vara ett sms från en vän, en lovsång, ett bibelord, en affisch. Det är som att Gud ger små meddelanden längs vägen, för att jag ska orka ända fram.

Fortfarande kan jag undra hur Gud kan använda lilla mig. En sminkös med drömmen om att bli stylist och föreläsare. Jag drömmer om att få sprida kärlek till människor där mycket hat finns. Jag drömmer om att visa hur otroligt bra de är. Jag drömmer om att få hjälpa människor som halkat snett. Jag drömmer om att få lyssna på människor som behöver tröst. Jag drömmer om att hjälpa människor fram. Jag drömmer om att få visa hur mycket min tro på Jesus har hjälpt mig.

Kanske finns även du där, som längtar efter att få vara den personen för andra. Kanske har du, som jag, föreställningar om hur en pastor ska vara som inte alls stämmer. Kanske är det just du som ska börja läsa till pastor. Just du, med din dröm.

Jesus sa: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Luk 10:2)

Välkommen in i gänget!

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Lovisa Almén.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Måndagens den 16 april är sista ansökningsdag inför höstens program och kurser på THS. Ansökningar om att bli pastors- eller diakonkandidat bör ha inkommit senast den 25 april.

I väntan på…

I mitten av Stilla veckan, fastans sista vecka, inser jag att det finns en förväntan inför vad som komma ska. Än en gång ska vi få gestalta påskens drama i ord och gudstjänster och jag inser att jag längtar…

… efter sockenkyrkans dymlade klocka, där kläppen är lindad och klockklangen dov och stum.
… efter skärtorsdagens mässa som avslutar agapemåltiden.
… efter de fem vissnande rosorna på nattvardsbordet på långfredagen.
… efter tonårstidens hängivenhet som gjorde påskafton till en fastedag och där festen bröt ut först efter påsknattsmässan.
… efter påsknattsmörkret som bryts av ropet ”Kristus är uppstånden”.
… efter påskdagsgudstjänst med barn och ljus och hinkar med påskliljor.
… efter Annandags pilgrimsvandring i Emmausvandrarnas spår.

Under de snart 40 år som jag firat påsk i olika församlingars hägn är det olika saker som varit viktiga, men gemensamt är att man försökt att sätta ord på det mest revolutionerande som någonsin hänt.
Det mest centrala i den kristna tron, det som går djupare än alla samfundsolikheter. Att Kristus dött och uppstått. Att döden inte längre har det sista ordet.

Jag lånar Jan Mattssons ord:

Från den tomma graven hörs en sång,
Genom döden går en väg till liv.

Det är ju ofattbart, fantastiskt, inte konstigt att man längtar…

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Kaisa Svennberg.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Måndagens den 16 april är sista ansökningsdag inför höstens program och kurser på THS. Ansökningar om att bli pastors- eller diakonkandidat bör ha inkommit senast den 25 april.

Brödundret i t-shirt

Som pastorskandidater får vi ge oss ut för att predika och informera om och samla in pengar till vår utbildning i församlingar runt om i landet på Equmeniakyrkans bön- och offerdag för pastors- och diakonkandidater. Många församlingar önskar besök och det är tyvärr svårt för oss att hinna med att besöka alla som vill eftersom våra studier tar en stor del av vår tid. Ändå så lyckades vi tillsammans med lärare, antagningsnämnd och diakonkandidater att boka in oss på 130 olika församlingsbesök. De flesta besöken genomfördes i samband med bön- och offerdagen den 11 mars men några återstår att genomföra.

Den här upplevelsen gjorde mig nervös eftersom det blev första gången att predika i en kyrka som jag inte kände speciellt väl, nämligen Equmeniakyrkan i Ekenässjön. Jag funderade tidigt på vad jag skulle predika över och landade ganska snart i den föreslagna texten för aktuell söndag. Brödundret.

Jag arbetade med texten och för en gångs skull var jag faktiskt färdig en vecka innan. Det här innebar att jag kunde öva på predikan tillsammans med vår logonom som gav mig värdefulla tips och idéer.

Helgen närmade sig och då kommer frågan från församlingens pastor om jag har möjlighet att komma lite tidigare eftersom de har ett ungdomsinriktat möte på lördagskvällen. Vilken chans! Givetvis ska jag berätta om min pastorskallelse för ungdomarna. Jag tackade ja vilket innebar att turen hem till familjen blev stressigare än tänkt. Konsekvensen av det blev att jag glömde min skjorta jag hade tänkt ha när jag predikade. Tur att det inte var manuset jag glömde hemma. När jag kom fram till kyrkan blev jag väl mottagen och fick kvällens upplägg berättat för mig. Några av tonårstjejerna skulle grilla mig, predikanten och lovsångsledaren om våra kallelser.

Det blev en fantastisk kväll med en hejdundrande predikan vilket fick nervositeten att stiga hos mig. Hur skulle det gå att komma efter en sådan predikant? Dessutom iförd t-shirt. Jo, det blev faktiskt riktigt bra, min predikan handlade om att jag har ett antal gåvor som i Jesu händer kan växa och bli till välsignelse precis som de fem bröden och två fiskarna. Oavsett om jag predikar i kostym eller t-shirt så får jag bidra med det jag kan.

Responsen från församlingen gjorde mig än säkrare på det jag har börjat inse. Att jag är kallad att vara pastor som jag är. Den karismatiske predikanten fyller sin funktion och jag med min betydligt lugnare framtoning fyller min funktion. Det finns en plats för var och en av oss som är pastorskandidater.

För oss pastorskandidater är det här en stor förmån, att få chansen att utveckla vår förmåga att predika. Samtidigt är det en bra möjlighet för församlingen att bekanta sig med eventuella framtida pastorer. Så nu vill jag uppmana alla församlingar därute att inte bara efterfråga vårt deltagande med predikan i samband med bön- och offerdagen utan kalla oss gärna vid andra tillfällen. Vi är många som vill predika och även om det kan vara svårt att få ihop med tentor och tolkningsövningar så ställer vi upp när vi kan.

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Henrik Einarsson

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Måndagens den 16 april är sista ansökningsdag inför höstens program och kurser på THS. Ansökningar om att bli pastors- eller diakonkandidat bör ha inkommit senast den 25 april.

För bra för att vara sant?!

Chicago, oj vad jag trivs! När jag skriver detta blogginlägg har jag precis spelat basket med ett gäng grabbar från skolan. Det är inte min sport, jag är inte alls bra, men jag är bara glad att få vara med.

Anton Ahlmark i Chicago

Den här vårterminen är jag på utbytestermin på North Park Theological Seminary i Chicago, även känd som The Windy City. THS och North Park har ett samarbetsavtal vilket gör att man som student på THS kan få åka en termin och studera helt utan att betala någon avgift, utöver flyg, visum, boende och mat, det är inte helt all inclusive!

Så fort jag fick reda på att man kunde studera en termin i USA så visste jag att jag skulle göra det. Det har länge varit min dröm att studera på college i USA och det kändes nästan lite för bra för att vara sant. Visst, att plugga en termin utomlands kräver sina uppoffringar. Man får lämna familj, vänner, tryggheten och den svenska maten, jag talar givetvis om kebabpizzan (med pommes på). Men halvvägs igenom terminen ångrar jag inte en sekund att jag sökte och åkte!

Jag har fått så många nya erfarenheter, fått testa på hur det är att komma till en plats där jag inte känner någon, fått utmana mig i att studera på ett annat språk och fått en massa nya vänner! Jag har fått kolla på basket, käkat magiska hamburgare, varit på camp och så mycket mer! För bra för att vara sant? Nästan, för grejen är att det är sant!

Man måste turista också. Här är den kända glänsande bönan i Millenium Park.

På North Park läser jag fyra kurser samtidigt. Det är praktiska kurser som Pastoral Care and Counseling och Leading and Teaching in Ministry, och två teoretiska i Nya Testamentet och kyrkohistoria. I Leading and Teaching lär vi oss tre grunder:

1. Teach Well
2. Lead Well
3. Self-Care Well

När jag funderar på den här terminen i Chicago så inser jag att detta gör jag väldigt mycket för mig själv. Hela denna termin är ”self-care” för mig. Och det är bra ”self-care” för jag har aldrig velat vara pastor mer än nu!

Varje söndag försöker jag besöka en ny kyrka. Detta gör jag för att se olika sätt att fira gudstjänst på och olika sätt att vara kyrka i en storstad. Jag har lärt mig mycket av det, men min största lärdom är denna:

I varje kyrka, oavsett samfund och plats, oavsett tidpunkt och karismatik, så är det alltid Jesus som är i centrum.

Det är mäktigt att kunna kliva in i en kyrka på andra sidan jorden, och veta att sångerna som sjungs och predikan som förkunnas alltid kommer att handla om Jesus. Samma Jesus som jag varje dag försöker följa är aktiv och levande överallt. Jesus är aktiv just nu när du läser detta inlägg, har du tänkt på det idag?

Min längtan är att den Jesus som förvandlar varje människa som möter honom, den Jesus som förlåter synder, som helar och gör nytt ska få bli mer känd i Sverige. Terminen i Chicago har påmint mig om att det alltid måste vara prio ett.

Om du som läser detta blogginlägg funderar på att börja läsa till pastor på THS så ha med dig att möjligheten finns att studera utomlands. Det kräver lite extra arbete, men det ger så grymt mycket tillbaka! Ta den chansen! Det är det bästa jag gjort under min utbildning på THS. Och har du frågor, tveka inte att höra av dig! Nu ska jag åka ner till downtown och uppleva ännu mer av vad Chicago har att erbjuda! Kanske åker du också hit en dag.

Gud välsigne dig!
Anton Ahlmark

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Inte utan er

För lite mer än fyra år sedan satt jag i min säng på kvällen och löste sudoku. Jag hade en tid innan, återigen, funderat på kallelsen. Så kommer orden: ”Är det inte dags att du funderar på varför du ska bli pastor, och inte på varför du inte ska bli pastor?” Och när jag tog tag i den frågan var svaret ganska kort och ganska enkelt. För att jag vill och för att Gud vill … och sedan sa också kyrkan att de ville. Och en ny resa tog sin början i mitt liv. En resa som har bestått i mycket läsande, en hel del skrivande, lyssnande och lärande. Och faktiskt en hel del resande …

Och nu sitter jag här vid mitt skrivbord fyra år senare. Jag har under min tid på THS lärt mig massor, jag har fått många redskap och verktyg för det liv som ska börja om bara några månader. Många betydelsefulla och viktiga lärdomar, tankar och insikter har kommit till mig. Men när jag tänker på vad som har betytt allra mest så kan jag inte komma ifrån det.

Det är ni, kära, älskade pastorskandidatvänner. I början av min resa kände jag mig ganska ensam, det är lätt att göra det som pendlande student, men sedan dök ni upp en efter en.

Ni ger mig hopp, tro och tillit, ni hjälper mig förstå min plats i allt detta. Ni hjälper mig att se på mig själv med era ögon, ni hjälper mig att reda i tankar jag gått vilse i. Ni hjälper mig att förstå uppgifter jag inte begriper. Ni förklarar och ni har tålamod. Och nu när vi snart ska ut i tjänst tipsar ni om var jag kan hitta pastorskläder. Ni lyssnar på min frustration när allt bara känns för mycket och för jobbigt. Ni delar med er generöst av det ni har och är. Och det bästa är att jag vet att det är ömsesidigt. Jag är tacksam över att jag får stå vid er sida när ni behöver det. Vi skrattar, gråter, pratar och är tysta tillsammans. Vi behöver varandra nu, och vi kommer att behöva varandra sedan.

Det finns i pastorsutbildningen många värdefulla moment men jag vill särskilt lyfta fram retreat- och samtalsdagarna. Under tre dygn får vi pastorskandidater vara tillsammans med varandra och med Gud. Världen utanför kan stängas av för en stund. Vi får vara tillsammans i tystnad, möta Gud tillsammans. Vi får samtala med varandra lite mer ostört än vi kan göra annars. Och vi får möjlighet att samtala om lite andra frågor än vi kan göra i vardagen. Vi äter tillsammans, vi promenerar och vi ber. En retreat är alltid en individuell upplevelse, det som händer i tystnaden kan var jobbigt och det kan vara glädjefyllt. Men på retreat- och samtalsdagarna kan vi möta det tillsammans med Gud och tillsammans med varandra.

Blogginlägg av pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.