Kategoriarkiv: Gäster

”Nu gör jag slut!”

Så sa Eva till Adam. Inte i bibeln alltså, utan i ungdomsfilmen ”Eva & Adam – fyra födelsedagar och ett fiasko”. När filmen kom år 2000 var jag elva år och hade följt tv-serien om två ungdomar som blir tillsammans som tolvåringar och sedan chockartat gör slut i filmen.

Elva år senare är jag ungdomsledare. Mitt i ett tonårsläger kommer rubrikerna: ”Vi är inte ett par längre”. Måns Zelmerlöw och Marie Serneholt hade gjort slut mitt i sommaren när Måns var ledare på Allsång på Skansen. Och flera ungdomar på lägret grät över att deras förebilder gått skilda vägar.

Uppbrott är jobbigt. Oavsett vad det handlar om så innebär det någon typ av förändring. För egen del är det dags att säga: ”THS – nu gör jag slut!” Nu ska jag nämligen efter fyra år som student på skolan flytta till Linköping och vara pastor. Därmed inte sagt att jag gör slut i vredesmod – jag är enormt glad och tacksam för våra år tillsammans.

  • Tack THS för all kunskap jag fått – utan den hade jag inte vågat vara pastor och leda andra i tron.
  • Tack för mognaden i tron som skett på föreläsningar, andakter, samlingar och i samtal på hög och låg nivå.
  • Tack alla lärare för all tid och engagemang ni lägger på oss studenter och för att ni inte klankar ner på oss när tentor inte är på topp, utan istället ger nåd och pepp så att vi tar oss i mål.
  • Tack all skolpersonal som står ut med frustration kring kursval, trasiga kaffeautomater och bortkomna biblioteksböcker och för att ni gör pluggmiljön smidig och bra.
  • Tack alla ni som gick i tvåan, trean, fyran och femman när jag var ny på skolan, för att ni lät mig ta rygg på er och hjälpte till att hantera stress och teologiska kriser.
  • Tack alla ni som nu går i ettan, tvåan och trean för att jag fick vara en förebild ett litet tag och för att ni nu stabilt bär THS-andan vidare.
  • Tack alla klasskamrater vid runda bordet som varit med i alla steg på vägen och alltid lockat fram skratt ända nerifrån maggropen vid välbehövliga tillfällen.
  • Tack Gud för att du varit den bästa pluggkompisen och lett mig både i studierna och livet under dessa fyra år. Styrkan kommer från dig och ”allt förmår jag genom honom som ger mig kraft” (Fil 4:13).
  • THS – tack för att du varit min fasta, trygga, stabila, härliga, roliga, spännande, frustrerande, jobbiga, sömniga, intressanta, utmanande, utvecklande och engagerande punkt dessa år. Du har format mig till den jag är som människa och pastor, och gett både riktning och vänner för livet.

Studier är inte en dans på rosor – det är både kul och spännande, men också utmanande. Men målet att bli pastor har motiverat och fört mig framåt bit för bit. Som Paulus skriver:
”Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2 Kor 4:16-18).

Hur slutar då denna historia?

Spoiler alert: Eva och Adam blev tillsammans igen innan filmen var slut. Det blev inte Måns och Marie, men Måns blev pappa häromveckan och Marie blir tvillingmamma senare i år – så det blev ju bra för dem båda ändå. Hur det går för mig och THS i framtiden vet inte jag. För stunden säger jag ”tack för nu”.

Men det är klart – nu börjar ju vägledningsåret. Sedan blir det fortbildning på THS under de tre första åren i tjänst. Därefter kanske jag blir sugen på att läsa någon enstaka kurs, eller varför inte skriva den där magisteruppsatsen jag förberett. Och så har jag ju en liten dröm om att forska och undervisa.

Hmm. Det gick visst inte så bra att göra slut. Typiskt mig att först avvisa och sedan ändra mig. Det kan ju vara lite skönt att det blev så här också, för då blir inte uppbrottet så totalt. Men nu vill jag faktiskt ha sommarlov, så THS – nu tar vi en paus!

Pilgrimsvandring för att finna sin själ

I järnvägens barndom fanns det farhågor att tågens höga hastigheter, ca 60 km/h, skulle ge oönskade effekter både själsligen och kroppsligen. Man befarade också att mycket resande skulle öka risken för bestående men.

Som veckopendlande campusstudent under våren har det blivit några tågresor mellan västkusten och huvudstaden – typ två i veckan. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte sliter. Eller rättare sagt, det myckna åkandet gör något med min själ. Ibland känns det som om den hamnat på avvägar i Katrineholm och inte riktigt kommer med hem.

Så gott att det finns pilgrimsvandringar då. Dagar då fötterna får styra tempot och själen hittar tillbaka till mig.

Pilgrimsvandringar med samtal om väsentligheter, tystnad och småprat, bön, bibelläsning och delande. Det är en andlig oas i mitt pastorskandidatsliv.

Ikväll sitter jag på ett försenat tåg hem till västkusten efter en pilgrimsvandring med de andra pastorskandidaterna i Stockholm. Vi har haft förmånen att få vandra med Hans-Erik Lindström, den svenska pilgrimsrörelsens nestor, utifrån pilgrimens sju nyckelord: frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. Det blev en fantastisk dag i ett försommarfagert Stockholm, och välgörande för både kropp och själ.

Så ikväll tackar jag Gud för att hela jag är med på tåget, ande, kropp och själ.

Pax et bonum – frid och allt gott

önskar Kaisa
som på måndag tar tåget mot THS igen

Text: Kaisa Svennberg
Foto: Jonas Eveborn

Bli pastor på länk?

Ibland blir inte livet riktigt som man tänkt sig.

Jag har snart läst färdigt mina studier för att komma ut i arbetslivet som pastor. Ett steg på den vägen är att delta i en gudstjänst under samfundets årliga kyrkokonferens med en förbönsakt för pastorer och diakoner som ska ut i vägledningsåret. Det är en högtidlig stund för hela kyrkan när man får be för de människor som ska ut i tjänst för Guds rike. Ett fint ögonblick.

Jag är en av de pastorer som ska ut i vägledningsåret till hösten och har därför sedan länge sett fram emot att gå upp på estraden som pastorskandidat och ner som pastor. Inte på något sätt för att få uppmärksamhet, utan för att det är en stor och djupt ödmjuk stund att hela Equmeniakyrkans kyrkokonferens ber om Guds välsignelse över min kommande tjänst som pastor under vägledningsåret. Denna stund då jag för första gången får bära pastorsskjortan och se ut över samfundet som har min rygg, och som jag har så mycket att tacka. Det är en svindlande tanke att jag som en enkel människa från lilla Jonsered får äran och privilegiet att bli buren i bön och omsorg av en så vacker gemenskap som Equmeniakyrkan. Det skulle bli en stor och viktig stund för mig, och jag skulle skriva ett blogginlägg om min upplevelse efteråt.

En stor och viktig stund blev det, fast på ett mycket annorlunda sätt. Istället för att åka till Gävle blev jag hemma med en nyfödd liten dotter. Jag hade med andra ord ingen möjlighet att åka upp till konferensen och fick följa gudstjänsten hemifrån tv-soffan. Jag hade laddat upp med att ta på mig pastorsskjortan och samlat min fru, min son och vår underbara lilla nyfödda dotter framför gudstjänsten. Jag smärtades av att jag inte kunde närvara, men samtidigt insåg jag vilken vacker stund jag fick tillsammans med min familj. Vi fick gemensamt delta i förbönsstunden hemifrån, och det blev till och med en och annan tår som stillsamt föll. En vacker stund, på ett helt annat sätt än jag hade föreställt mig. Det är fortfarande tråkigt att jag inte kunde närvara på konferensen, men samtidigt fick jag dela den stunden med de som jag har allra närmast mitt hjärta, och det blev på sitt sätt ett ögonblick att minnas länge.

Numera får jag lov att kalla mig pastor och skall snart ut i tjänst för Guds rikes skull. Vilken glädje att få spendera sitt liv med Gud, och att i sitt yrkesliv få arbeta för att människor skall få lära känna Jesus och växa i lärjungaskap samt att få finnas där för människor i alla livets situationer. Jag längtar ut i tjänst samtidigt som jag med stor ödmjukhet omfamnar ansvaret och utmaningen det innebär. Därför blir förbönsstunden i kyrkokonferensen en stark och viktig stund. Jag kommer inte bara ha Gud vid min sida när jag går ut i tjänst, jag kommer även ha ett helt samfund i ryggen. Ett samfund som tror på mig och ber för mig.

Nu är jag pastor. Känn på den!
Emil Thelin, pastor.

Sverige – ett missionsland i behov av församlingsplanterare

Är jag verkligen redo att leda en församlingsplantering? Lilla jag?! Jag är ju inte ens ordinerad än. Och dessutom är jag ju inte klar med alla uppgifter ifrån min pastorsutbildning.

I och för sig har jag drömt om församlingsgrundande i över tio år, men jag har också alltid haft bilden av att jag måste vänta in det rätta tillfället. Du vet, då några väldigt stabila, mycket mer kvalificerade och erfarna pastorer startar upp en ny församling som jag bara kan haka på. Visst har jag hunnit få en del erfarenhet av att tjäna i församling, men att starta upp en helt ny församling… Kan jag verkligen det?

Men så var det ju den där lilla ”detaljen” som jag ibland glömmer bort… Nämligen Gud. För Treenig Gud kallar ju precis vem Han vill. Till och med sådana som dig och mig.

Kanske kallar Gud även dig att utforska om församlingsgrundande kan vara din uppgift? För det behöver grundas många nya församlingar i Sverige nu, och till det arbetet behövs också många pionjärer. Jag ska förklara.

Sverige är numera ett missionsland. Det är inte roligt att behöva säga det, men vi måste våga se verkligheten som den är. Antalet församlingar runt om i Sverige sjunker i rask takt ikapp med medlemsantalen. Hur kommer detta att sluta? Och inte minst, om kyrka efter kyrka lägger ner, hur ska då människor i Sverige, mitt i sina individualistiska, postsekulära och prestationspressade liv, kunna få en rimlig möjlighet att få tag i det unika hopp som finns för dem i Jesus Kristus?

Equmeniakyrkan har tillsammans med flera andra kristna samfund insett detta krisläge och därför bestämt sig för att kavla upp ärmarna för att nå fler människor i Sverige med evangeliet. Därför satsar Equmeniakyrkan på församlingsgrundande. Och inte lite heller. ”50 nya församlingar och kristna gemenskaper innan år 2025” lyder målsättningen i Equmeniakyrkan. Underkänner Equmeniakyrkan därmed de redan etablerade församlingarna? Nej, verkligen inte! Alla olika sorters församlingar behövs för att vi på bästa sätt tillsammans ska kunna ta oss an uppdraget att nå Sverige med evangelium. För i detta uppdrag behöver vi varandra.

Equmeniakyrkan Kungsport är namnet på den församlingsplantering i Göteborg som min man Gustav och jag tillsammans leder sedan augusti 2017. Vi tror att församlingsgrundande behöver fungera som ett missionsprojekt. Där lärjungaskapet till Jesus Kristus, kärleken till Gud och medmänniskan får stå i centrum. Och där de som ansluter sig till planteringen medvetet går in för att tillsammans vara en missionell, inkluderande och generös gemenskap.

Vår bön är att människor i Sverige åter igen ska få upp ögonen för att Gud finns, för vad evangeliet om Jesus Kristus kan få innebära för dem, och för det unika och värdefulla som kyrkan kan få bidra med in i deras liv. Det finns ett fantastiskt glädjebudskap och hopp i den kristna tron som varje människa i Sverige behöver få möjlighet att höra och också ta del av.

Tänk vilken nåd det är att både du och jag får vara med på ett hörn i Guds kärleks mission, Missio Dei. Och detta bara genom att göra oss tillgängliga.

Karin Fransson
Pastorskandidat och församlingsplanterare i Equmeniakyrkan

Jag går åt ett annat håll… Men hamnar ändå här!

Jag var ungefär 14 år när tanken kom till mig första gången: ”Tänk att få jobba i kyrkan!” Visst kändes det lockande! … och samtidigt lite avskräckande. Dessutom hade jag ett annat stort intresse som tog av min tid och fyllde mina framtidsdrömmar. Nämligen drama och teater. Så när jag fick chansen gick jag Estetiska programmet med teaterinriktning på gymnasiet.

När jag var 19 år fick jag ett sällsynt tydligt svar från Gud när jag frågade: ”Vad ska jag ägna mig åt i höst?” Svaret blev: Du ska jobba i kyrkan. Det kändes rätt… och samtidigt avskräckande. Så jag flyttade till annan ort och gick på folkhögskola och läste… drama och teater.

Efter ett år ville jag ge mer tid för min tro så jag gick en bibellinje, vilket gav mersmak. Jag tänkte att det där med pastorstjänst och kyrkjobb nog ändå va nåt för mig. Så jag sökte till THS och läste teologi som nätkurser… Och snart även drama på universitetet i Linköping.

Och jag började känna mig tveksam igen, till det där med att bli pastor. Kanske att jag inte passar in i hur en pastor ska vara? Kanske att jag känner mig instängd i pastorsrollen? Kanske att jag vill ägna mig åt något annat? Så jag bestämde mig för en annan väg och utbildade mig till folkhögskollärare.

Men jag insåg att jag inte kunde avstå från kyrklängtan. Jag valde att arbeta både på en folkhögskola och i en kyrka. I kyrkan märkte jag att kyrkjobb passar mig. Och plötsligt blev kallelsen och längtan efter att bli pastor tydlig för mig igen. Och dessutom är det ju så (som jag alltid har vetat) att drama och teater är en tillgång i kyrkan!

Det blir så tydligt när jag ser tillbaka, att de båda vägarna som jag tänkte som alternativa, konkurrerande vägar, kom att bli en sammanflätad väg. Jag trodde många gånger att jag valde bort att jobba i kyrkan. Men så här i efterhand känns det som att vägen hela tiden gick åt det hållet, bara att jag fick gå min väg. Och fördjupas i mina gåvor.

Visst har jag fått göra upp med bilder för att hitta fram, både med min självbild och med föreställningen om hur en pastor ska vara. Men det är skönt, att formas och hitta det som är ens plats och sammanhang.

Tack Gud att du går med, att du har riktningen klar, även när vi själva tvekar.

Och till dig som läser: Våga gå! Ett steg i taget, i tro och längtan.

Frida Hellsing, pastorskandidat och gästbloggare

Var det värt det?

Måndag morgon. 04.45. Upp och hoppa! Dags att ge sig iväg igen. Från Trollhättan – till Stockholm. Väskan packad sedan igår kväll. Bäst att steka ett ägg till mackan i matsäcken. En andra frukost innan första lektionen klockan 10 kommer att behövas. Nu väntar drygt fyra timmar på tåg. Så där ser en del måndagar ut. Andra startar något senare, ett annat tåg, något byte och därmed lite längre resa. Det är mycket resande. Mycket tid borta från familjen, hemmet och jobbet i församlingen.

Att börja om mitt i livet! 40+ och på väg mot något nytt. Varför gör man det? Varför väljer man att resa från ena till andra sidan av Sverige för att omskola sig mitt i livet? När det hade varit mycket lättare att gilla läget och fortsätta som pedagog i församlingen. När det hade varit lättare att inte ägna varenda ledig stund åt att sätta sig in i teologisk litteratur på flera hundra sidor, som dessutom är på engelska, eller att skriva PM, essäer, uppsatser och andra inlämningar med akademiska förtecken… När barnen frågar när man kommer hem igen så där varannan måndag. När man kliver upp alldeles för tidigt i ottan för att hinna upp till föreläsningen i tid.

Så när jag ser mig i backspegeln efter fyra år, var det värt den långa, inte helt raka vägen? Var det värt att offra tid borta från familj, församling och lägga många timmar på resor, studier och föreläsningar? Varför gjorde jag det?

Jag gjorde det för att Gud pockade på min uppmärksamhet. Jag upplevde att Han ville ha mig i tjänst på annat sätt än tidigare. Jag valde att börja plugga för att gå den väg Han ledde mig in på. Jag gjorde det för att jag älskar Jesus och han har lagt ner gåvor i mig som Han vill att jag ska använda för sitt rike. Jag älskar Guds församling och tror att Han vill använda mig att träna lärjungar. Det är inte för att jag är bättre än någon annan eller att jag har så många mer kvaliteter än någon annan. Det är för att Han älskar mig. Och vet du, Han älskar dig också. Om du upplever kallelsen, men undrar hur du ska klara det – lita på att Han som kallar dig också bär dig hela vägen. Visst är det spännande hur livet kan förändras mitt i! Våga tro! Följ kallelsen!

Min familj har stöttat och pushat mig. Min församling har stöttat mig och pushat mig. Jag har lärt mig massor. Jag har utvecklats i ledarskap. Jag har fått vänner för livet. Jag har fått redskap för min kallelse att vara pastor.

Så JA, nu kan jag verkligen säga att det ÄR värt det!

Malin Rylander

Han är uppstånden… och därför valde jag att läsa till pastor

Blogginlägg av pastorskandidaten och gästbloggaren Anna-Karin Ryberg, Fristad.

Under fyra år har jag pendlat till Uppsala och Stockholm för att läsa det som krävdes för att bli pastor.

Av en enda anledning – Han är uppstånden!

På påskdagen fick jag predika i den församling som jag fått tjänst,
Sjömarkenkyrkan strax utanför Borås i Västergötland. Jag predikade över texten från Markus 16:1-14 för en nästan fullsatt kyrka.

Kören sjöng underbara sånger om glädje och hopp, psalmsången klingade i dur och församlingen fick möta Jesus i Galileen.

Galileen fanns denna dag vid vår ljusbärare i vår gudstjänstlokal.
Människor som ville fick ta emot Herrens välsignelse, fick komma till förbön och fick tända ljus, alla med löftet om att Jesus gått före till Galileen och att han vill möta oss där.

Jag valde att läsa till pastor för att jag vill predika just detta, löftet om att Jesus vill möta oss, vill vara en del av våra liv, vill guida oss i våra vägskäl och bära oss när vi inte själva orkar gå.

Jag valde att läsa till pastor för att Jesus är verklighet för mig, för att sången om att han är uppstånden ständigt klingar inom mig.

Jag valde att mitt i livet läsa till pastor för att vår värld behöver höra evangeliet, det glada budskapet om att det finns hopp, det finns ljus, det finns mening – för att HAN är uppstånden!

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Måndagen den 16 april är sista ansökningsdag inför höstens program och kurser på THS. Ansökningar om att bli pastors- eller diakonkandidat bör ha inkommit senast den 25 april.

”Jag ska bli stylist och föreläsare!”

– Jag tänker aldrig bli pastor! Jag ska bli stylist och föreläsare!

Erik som intervjuade mig inför mina studier nickade, log och lyssnade.

Trots mina ord på intervjun kom jag in. Jag började läsa till pastor hösten 2014.

Varje gång vänner utanför kyrkan frågade vad jag pluggade mumlade jag att jag läste ledarskap och teologi. Sedan bytte jag ämne så fort jag kunde. I slutet av första året på pastorsutbildningen frågade min mentor varför jag så ofta sa att jag INTE skulle bli pastor. Han förklarade att jag titt som tätt pratade om ”mina älskade ungdomar i Vårgårda”. Han påstod att jag verkade brinna för alla de saker som en pastor jobbar med. Jag förstod ingenting. Pastorer, det är väl pålästa, gråhåriga män som är strukturerade och sansade? Jag är en lite lätt galen virvelvind med dåligt tålamod som älskar att tänka nytt. Jag kan väl ändå inte passa som pastor!?

Så där höll det på. Fortfarande kan tvivlet komma över mig.

Nu läser jag min sista termin innan jag ska gå ut i tjänst. Jag ska börja jobba som ungdomspastor i Betlehemskyrkan, Göteborg. Jag ska få jobba utåtriktat, med ungdomar. När jag var på första intervjun lät det som att de skapat tjänsten utifrån vem jag är. Allt kändes så förberett.

Jag har snart läst teologi i fyra år. Just nu pendlar jag mellan Alingsås och Stockholm. Det är slitigt. Det är utmanande. Det är så värt det. För jag vet att jag blir utrustad för att jobba med det jag brinner för. Varje gång som det känns trögt att åka upp till Stockholm verkar Gud påminna mig om hans plan. Det kan vara ett sms från en vän, en lovsång, ett bibelord, en affisch. Det är som att Gud ger små meddelanden längs vägen, för att jag ska orka ända fram.

Fortfarande kan jag undra hur Gud kan använda lilla mig. En sminkös med drömmen om att bli stylist och föreläsare. Jag drömmer om att få sprida kärlek till människor där mycket hat finns. Jag drömmer om att visa hur otroligt bra de är. Jag drömmer om att få hjälpa människor som halkat snett. Jag drömmer om att få lyssna på människor som behöver tröst. Jag drömmer om att hjälpa människor fram. Jag drömmer om att få visa hur mycket min tro på Jesus har hjälpt mig.

Kanske finns även du där, som längtar efter att få vara den personen för andra. Kanske har du, som jag, föreställningar om hur en pastor ska vara som inte alls stämmer. Kanske är det just du som ska börja läsa till pastor. Just du, med din dröm.

Jesus sa: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Luk 10:2)

Välkommen in i gänget!

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Lovisa Almén.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Måndagens den 16 april är sista ansökningsdag inför höstens program och kurser på THS. Ansökningar om att bli pastors- eller diakonkandidat bör ha inkommit senast den 25 april.

I väntan på…

I mitten av Stilla veckan, fastans sista vecka, inser jag att det finns en förväntan inför vad som komma ska. Än en gång ska vi få gestalta påskens drama i ord och gudstjänster och jag inser att jag längtar…

… efter sockenkyrkans dymlade klocka, där kläppen är lindad och klockklangen dov och stum.
… efter skärtorsdagens mässa som avslutar agapemåltiden.
… efter de fem vissnande rosorna på nattvardsbordet på långfredagen.
… efter tonårstidens hängivenhet som gjorde påskafton till en fastedag och där festen bröt ut först efter påsknattsmässan.
… efter påsknattsmörkret som bryts av ropet ”Kristus är uppstånden”.
… efter påskdagsgudstjänst med barn och ljus och hinkar med påskliljor.
… efter Annandags pilgrimsvandring i Emmausvandrarnas spår.

Under de snart 40 år som jag firat påsk i olika församlingars hägn är det olika saker som varit viktiga, men gemensamt är att man försökt att sätta ord på det mest revolutionerande som någonsin hänt.
Det mest centrala i den kristna tron, det som går djupare än alla samfundsolikheter. Att Kristus dött och uppstått. Att döden inte längre har det sista ordet.

Jag lånar Jan Mattssons ord:

Från den tomma graven hörs en sång,
Genom döden går en väg till liv.

Det är ju ofattbart, fantastiskt, inte konstigt att man längtar…

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Kaisa Svennberg.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Måndagens den 16 april är sista ansökningsdag inför höstens program och kurser på THS. Ansökningar om att bli pastors- eller diakonkandidat bör ha inkommit senast den 25 april.

Brödundret i t-shirt

Som pastorskandidater får vi ge oss ut för att predika och informera om och samla in pengar till vår utbildning i församlingar runt om i landet på Equmeniakyrkans bön- och offerdag för pastors- och diakonkandidater. Många församlingar önskar besök och det är tyvärr svårt för oss att hinna med att besöka alla som vill eftersom våra studier tar en stor del av vår tid. Ändå så lyckades vi tillsammans med lärare, antagningsnämnd och diakonkandidater att boka in oss på 130 olika församlingsbesök. De flesta besöken genomfördes i samband med bön- och offerdagen den 11 mars men några återstår att genomföra.

Den här upplevelsen gjorde mig nervös eftersom det blev första gången att predika i en kyrka som jag inte kände speciellt väl, nämligen Equmeniakyrkan i Ekenässjön. Jag funderade tidigt på vad jag skulle predika över och landade ganska snart i den föreslagna texten för aktuell söndag. Brödundret.

Jag arbetade med texten och för en gångs skull var jag faktiskt färdig en vecka innan. Det här innebar att jag kunde öva på predikan tillsammans med vår logonom som gav mig värdefulla tips och idéer.

Helgen närmade sig och då kommer frågan från församlingens pastor om jag har möjlighet att komma lite tidigare eftersom de har ett ungdomsinriktat möte på lördagskvällen. Vilken chans! Givetvis ska jag berätta om min pastorskallelse för ungdomarna. Jag tackade ja vilket innebar att turen hem till familjen blev stressigare än tänkt. Konsekvensen av det blev att jag glömde min skjorta jag hade tänkt ha när jag predikade. Tur att det inte var manuset jag glömde hemma. När jag kom fram till kyrkan blev jag väl mottagen och fick kvällens upplägg berättat för mig. Några av tonårstjejerna skulle grilla mig, predikanten och lovsångsledaren om våra kallelser.

Det blev en fantastisk kväll med en hejdundrande predikan vilket fick nervositeten att stiga hos mig. Hur skulle det gå att komma efter en sådan predikant? Dessutom iförd t-shirt. Jo, det blev faktiskt riktigt bra, min predikan handlade om att jag har ett antal gåvor som i Jesu händer kan växa och bli till välsignelse precis som de fem bröden och två fiskarna. Oavsett om jag predikar i kostym eller t-shirt så får jag bidra med det jag kan.

Responsen från församlingen gjorde mig än säkrare på det jag har börjat inse. Att jag är kallad att vara pastor som jag är. Den karismatiske predikanten fyller sin funktion och jag med min betydligt lugnare framtoning fyller min funktion. Det finns en plats för var och en av oss som är pastorskandidater.

För oss pastorskandidater är det här en stor förmån, att få chansen att utveckla vår förmåga att predika. Samtidigt är det en bra möjlighet för församlingen att bekanta sig med eventuella framtida pastorer. Så nu vill jag uppmana alla församlingar därute att inte bara efterfråga vårt deltagande med predikan i samband med bön- och offerdagen utan kalla oss gärna vid andra tillfällen. Vi är många som vill predika och även om det kan vara svårt att få ihop med tentor och tolkningsövningar så ställer vi upp när vi kan.

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Henrik Einarsson

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Måndagens den 16 april är sista ansökningsdag inför höstens program och kurser på THS. Ansökningar om att bli pastors- eller diakonkandidat bör ha inkommit senast den 25 april.