Kategoriarkiv: Lärare & personal

Den läsande pastorn

 

Från THS-läraren och gästbloggaren Joel Halldorf.

Gustaf Björkman fick mig nyligen att läsa ett kapitel ur Eugene Petersons självbiografi The Pastor. Tydligen är det en av hans – Gustafs alltså – missioner i livet, att få folk att läsa Peterson. Jag kan förstå honom. Petersons är ett viktigt författarskap, ett som jag gärna återvänder till.

Det kapitel jag läste handlade om ”the unbusy pastor”. Peterson myntar själv begreppet när han lämnar in sin avskedsansökan till äldstekåren i den församling han tjänat under många år. Det hela börjar med att hans dotter ber honom att läsa för henne en kväll. Peterson svarar att han inte kan, för att han är på väg till kyrkan för ett sammanträde. ”Detta är den 27e kvällen i rad som du har ett möte…”, svarar dottern besviket.

Under den sju minuter långa promenaden till kyrkan bestämmer Peterson sig. När han sitter ner med äldstekåren inleder han mötet med att säga upp sig. Han berättar om sin dotter, men fortsätter: Det handlar inte bara om familjen.

”Jag har inte varit en pastor för den här församlingen det senaste halvåret. Jag ber ryckigt. Det känns som att jag alltid har bråttom. När jag besöker er eller äter lunch med er så lyssnar jag inte, utan tänker hela tiden på när jag kan gå. Jag slänger ihop mina predikningar. Jag vill inte leva så här, varken med er eller med min familj.”

Denna stressade, pressade situation är väl, tyvärr, en bild som många pastorer kan känna igen sig i. Bristen på bön, svårigheten att vara närvarande i samtal. Men i sitt sorgetal över sin försummade tjänst återkommer Peterson till något mer, nämligen bristen på läsande:

”Jag vill vara en pastor som läser och studerar. Den här kulturen som vi lever gör oss främmande för Gud. Jag vill vara tillräckligt observant och kunnig för att hjälpa den här församlingen att förstå vilka utmaningar vi har, och hur djävulen frestar oss alla till att tro att vi kan vara våra egna gudar. Det här är subtila saker. Det kräver perspektiv och eftertanke. Jag kan inte göra det bara genom att ’jobba hårdare’.”

Det är – hoppas jag – ganska självklart att vilja vara en bedjande pastor och en lyssnande pastor, men det är lätt att glömma bort behovet av att vara en läsande pastor. Kanske för att det är utmattande att tänka på – allt man vill läsa, allt man borde läsa för att kunna göra den där träffsäkra analysen i sin predikan.

Halldorf, Joel

Joel Halldorf (till höger) och THS-studenten Johnny Mattebo utanför en av USAs största bokhandlare.

Men jag har med åren upptäckt att det inte riktigt funkar så. Det handlar inte om att läsa mycket, det handlar om att ta upp en bok och faktiskt läsa. Boken är ett tankehjälpmedel. Man läser för att inleda en dialog, sätta igång tankarna och få nya impulser.

Under utbildningen lägger man förhoppningsvis en vettig grund vad gäller bildning och teologi. Man planterar hundratals, ja kanske tusentals frön inom sig. Därefter behöver man inte läsa hyllmeter, utan det räcker ofta med att börja läsa för att de där fröna ska börja gro inom en. Den kontinuerliga, reflekterande läsningen är som att vattna det man har inom sig. Man kommer ihåg: just det, det är ju så här det är! Läsningen är, med en annan bild, som att öppna ett fönster och släppa in ny, frisk luft i instängda rum. Man påminns om perspektiv, ideal och kanske också visioner som man haft, men som kanske i vardagens slit fått träda tillbaka.

Man läser inte för att ha läst, utan för att läsa. För de processer läsningen sätter igång i en. Man både djupnar, växer och får perspektiv. Därför vill jag slå ett slag för den läsande pastorn!

Hur gick det då för Peterson? Äldstekåren föreslog att de skulle ta över allt det andra – sammanträden, budget, terminsplanering, anställningsansvar, etc. – så att han kunde få ägna sig åt att vara den pastor han längtade efter att vara:

”Jag vill vara en pastor som leder er i tillbedjan, en pastor som för er inför Gud i mottaglig tillbedjan, en pastor som predikar så att Skriften blir tillgänglig, närvarande och levande. En pastor som kan ge er språk och imagination, som upprättar i er känslan av värdighet i det kristna livet som ni lever, i era hem och på era arbetsplatser.”

(Eugene Peterson, The Pastor, s 278)

BliPastor.nu rekommenderar bloggen Läsarna där Joel Halldorf skriver mer om böcker och läsning!

Undervisning för att jobba i församling

Viberg, ÅkeFrån gästbloggaren Åke Viberg som är docent i exegetisk teologi på Teologiska högskolan, Stockholm (THS).

Ett nytt läsår har börjat, nya och gamla studenter fyller upp kurserna på THS.  Även om jag varit med länge och undervisat så är det märkligt hur entusiasmen ändå kan finnas där. Utbildning och undervisning är en utmaning för mig som pedagog, och det är en utmaning som jag antar varje gång jag går in i en föreläsningssal.

Jag började som högstadielärare, sedan undervisade jag en kort tid på gymnasium för att sedan slutligen gå över till högskola. Alla nivåer och utbildningsformer har sina speciella utmaningar och glädjeämnen.

I en teologisk utbildning som på THS är det roligaste och mest givande för mig som lärare i exegetik att vara med och väcka ett intresse för vad bibeltexten kan säga och göra. Och att sedan återknyta till både pastorer och präster ute i tjänst och få möjlighet att diskutera vilket värde som studierna i exegetik har haft. Det är berikande och en utmaning för den fortsatta utvecklingen av kurserna vi har.

För jag blir alltmer frågande inför den rent akademiska profilen på våra ämnen och kurser, och frågar mig alltmer om vi inte måste anknyta mer till yrkesutövningen, visa på hur ämnena och kurserna relaterar till vad studenterna ska syssla med i sitt yrke. Det är en spännande tanke och ett projekt som jag gärna vill arbeta vidare med på THS, för där ligger mycket av den kreativitet som finns hos både lärare och studenter. Ju mer distans vi skapar mellan den akademiska utbildningen och yrkesutövningen, desto svårare blir det att motivera till en bättre prestation, vilket gör att studenten blir sämre förberedd, och kanske finner undervisningen tråkig och irrelevant.

Varför läser vi Bibeln tyst?

Fahlgren, SuneFrån Sune Fahlgren, lektor i praktisk teologi vid THS och gästbloggare.

Jag läste för länge sedan en kurs i Gamla testamentets exegetik för professor Tryggve Mettinger i Lund och skulle tentera ett större pensum av bibeltexter på hebreiska. Först bad han mig läsa högt de textavsnitt han valt ut. Jag läste långsamt och knackigt upp den hebreiska texten. Så gjorde jag en översättning till svenska, och sedan ställde Mettinger exegetiska frågor som anknöt till de bibelkommentarer jag läst.

– Väl gjort, säger professorn. (Puh, vad skönt! Jag klarade tentan.) Men varför läser du så dåligt, frågar han. Du måste uttala orden – ljuda. Det hjälper dig att förstå vad du läser.

Jag hade studerat bibeltexten, lärt mig att översätta den från bibelhebreiska till svenska. Jag hade läst exegetisk litteratur – och allt detta utan att uttala orden högt, eller halvhögt, eller åtminstone mumlande. Allt hade varit en inre verklighet. Jag hade inte ens rört på läpparna.

Varifrån kommer detta ofog att vi inte läser högt när vi läser? Är det ett försök att civilisera läsandet? Göra det snabbare? En överlevnad när textmängderna blir allt större? Fram till slutet av 1700-talet var högläsning väldigt vanligt, också när man satt ensam och läste. Texterna tog då läsaren i besittning på ett annat sätt. Det var inte konsumtion.

Några av de begrepp för ”läsa” som jag hade mött i den hebreiska bibeln hade jag helt riktigt översatt med ”läsa halvhögt” (Ps 1:2). (1) Men själv gjorde jag det inte när jag läste exegetikkursen.

När jag bodde i Jerusalem 2008–2011 blev jag till slut omprogrammerad. Där sker enskild läsning av de heliga skrifterna alltid halvhögt. Även enskild bön förrättas ljudligt. Var och en som besök västra muren har hört detta bönebrus, detta läsebrus från judarnas läppar. På motsvarande sätt är det i den heliga gravens kyrka (Anastasis) när pilgrimerna och de lokala kristna tillber Gud på egen hand, och i al-Aqsa moskén när muslimerna förrättar enskild bön. (2)

Jag upptäckte när jag började härma detta sätt att läsa att det gör texten till litteratur. Läsning blir något dialogiskt. Ett personligt förhållande uppstår. Ett du och ett jag. Läsförståelse handlar ju i hög grad om förhandling, om rolltagande, om inlevelse. Uppmärksamheten ökar gentemot den som vill säga något genom texten. Man hör nyanser, rim. Och sådan läsning lockar till omläsning, vilket så sällan det tysta läsandet gör.

I den tidiga kyrkan liknade man det andliga läsandet vid en kos idisslande, ett omtuggande (latin: ruminare). En sådan process börjar med att man faktiskt öppnar sin mun. Annars får man inget att bearbeta. Eftersom få då kunde konsten att läsa var högläsning det sätt som de heliga texterna vanligtvis förmedlades bland de kristna.

En av kyrkofäderna, Augustinus, berättar i sina skrifter från 300-talet om en av sina lärare som läste tyst. Detta uppfattades då som mycket konstigt. Nu är det omvänt. Första gången jag hörde min åldrige far sitta och läsa tidningen halvhögt på morgonen trodde jag att han försökte kontakta mig. Men det var tidningen han försökte få kontakt med.

I vår tid som präglas av många distraktioner är det extra motiverat att börja läsa halvhögt. (3) Det ger en långsammare läsning och ökar uppmärksamheten på det vi läser. Tänk om bibelläsarna på bussar, tåg och tunnelbana skulle börja läsa halvhögt? Vilket fint ljud det skulle bli i kontrast till alla triviala prat i mobilerna! Och vad ombonat det skulle bli i våra lägenheter och hus när det småpratar här och där – både när vi läser Bibeln och ber.

Att läsa Bibeln och be halvhögt skulle vara en befrielsehandling i vår tid, när tro och religiösa uttryck förvisats bort från de offentliga rummen. Jag ser framför mig en folkrörelse som på detta konkreta sätt tar tillbaka trons sociala och offentliga sanning. Detta är ju på riktigt.

Jag vill utmana mig själv som lärare på THS och alla er som läser teologi och ska bli framtidens pastor: bed enskild bön halvhögt! Låt oss börja läsa Bibeln och andra viktiga böcker halvhögt – oavsett om vi sitter hemma i studievrån eller på skolan. Och vi kan mer än vad nu är fallet ha högläsning i både klassrum och kapell.

Liv och Nils, våra bibliotekarier på THS, var lugna! Vi ska undanta biblioteket tills vidare.

Fotnot 1: Det hebreiska verbet hāgā (”läsa”) i Ps 1:2 används om lejons morrande, Jer 31:4, och duvors kuttrande, Jes 38:14, och betecknar alltså något som hörs. Mycket troligt syftar det här på seden att läsa halvhögt för sig själv, alltså ungefär ”mumla”.

Fotnot 2: Om grekernas läsande, se Jesper Svenbros lysande bok ”Myrstigar”. Även grekerna läste högt för sig själva (epilegesthai).

Fotnot 3: Missa inte konferensen om ”Läsarrörelserna i distraktionernas tid” på THS torsdagen den 11 april. Se mer på http://www.ths.se/site/

Den djupa reflektionen och det nyfikna lyssnandet

Thomas KazenFrån Thomas Kazen, pastor, professor i exegetik vid THS och gästbloggare.

Varför skulle någon vilja bli pastor egentligen? En lön som sällan ger utrymme för något extra, en titel som i medierna periodvis kommit att betyda outbildad fanatiker, och ibland lika många arbetsgivare som församlingsmedlemmar. Och ändå väljer många av oss den identiteten. Man kan undra varför?

Jag tänker att det måste bero på en djup övertygelse om att det finns något i den kristna tron, något i det som Jesus förkroppsligar, som kan översättas i nya tider med nya världsbilder, och som är omistligt inte bara för mig som enskild individ, utan av avgörande betydelse för människors liv tillsammans på den här planeten.

Det är ganska stora anspråk och det räcker inte med några års teologistudier för att hitta språket, uttrycken och handlingarna som gör kristen tro fortsatt meningsfull och relevant för fler – det är en lång väg som tar hela livet att gå. Om det som ibland kallas ”kallelse” (övertygelse / intresse / lust + en bekräftande omgivning) ska orka bära i längden så behövs något mer än den stora entusiasmen. Då behövs den djupa reflektionen och det nyfikna lyssnandet.

Det har under många år nu florerat ledarskapsideal som är ganska auktoritära. Och sanningen är nog att många präster och pastorer, eller blivande sådana, lätt attraheras – vem vill inte vara en lyckad ledare? Frågan är vad olika ledarideologier implicerar för församlingsyn, dvs hur ser vi på kyrkan, församlingen? Om församlingen är en slags förlängning av Jesus liv (”Kristi kropp”), som ger röst och uttryck i samhället åt gudsrikets vision om en rättvis värld, om församlingen är en gemenskap där den minste blir störst och där människor i marginalerna har en naturlig plats, vad är då en pastors roll? Tre ord, av många möjliga, vill jag fundera kring: dela, lyssna, tolka.

1. Dela redskap och kunskap
Som pastor skaffar man sig en hel del kompetens, inte minst vad gäller tolkning (åtminstone om man läser våra bibelvetenskapliga kurser på THS ;-). Jag tror att det är viktigt att dela med sig av de verktyg man själv fått för att läsa och tolka bibeltexter. Vi läser nämligen texter i varenda gudstjänst, och de flesta av dem är svår- eller obegripliga utan förkunskaper. Alldeles för ofta lämnar vi texterna att skvalpa runt medan vi pratar om sådant som är mer begripligt och relevant. Bra, men vad ska vi då ha texterna till? Alldeles för ofta, när jag predikar i olika sammanhang, så säger folk saker som: Vad intressant! Du säger sånt jag tänkt men inte haft ord för. Varför predikas det så sällan på det här viset? Nu är jag ju ingen fantastisk talare, utan bara en enkel exeget. Men många gånger har jag hört präster och pastorer som menar att församlingen inte ska oroas med historiska frågor eller inte är intresserad av olika tolkningar. Det är teologernas sak, församlingen ska serveras uppbyggelse och vägledning. Erfarenheten säger att sådana resonemang stämmer illa med verkligheten. Då kommer vi in på nästa punkt.

2. Lyssna med respekt och nyfikenhet
Som pastor upptäcker man snart att församlingen är full av folk som kan mer än man själv om nästan allting. De upphör inte med att vara kompetenta och tänkande människor bara för att de sätter sig i kyrkbänken. Deras liv för övrigt är deras referensram. Evangelium är bara meningsfullt när det relaterar till livet. Som pastor behöver man alltså lyssna på människor som på många områden tänkt mer än man själv. Dessutom tänkt längre – eftersom de flesta har mycket mer livserfarenhet än vad jag har. Den får jag ju av naturliga skäl först med åldern. Och dessa människor vet att livet inte är enkelt, att predikanternas svar inte alltid stämmer, att Gud är större än människors trångsynthet, och att kristen tro håller fast mycket inte verkar stämma. För att kunna dela med oss av något relevant behöver vi alltså lyssna och lära. Därför är det att visa församlingen respekt att inte servera tillrättalagda bilder och undvika tolkningsproblemen. För många är det en oerhörd lättnad att få bekräftat att man kan och får tro på många olika sätt (vilket folk ju alltid har gjort!), och att så många olika synsätt ryms i en och samma kyrka. Kärnan i Jesus gudsrikesvision håller att leva på ändå! Och då kommer vi in på den sista punkten.

3. Tolka i samtiden
Den kristna tron har överlevt i 2000 år. Är det därför att den krampaktigt hållit fast i former och dogmer, eller är det därför att den varit flexibel nog att låta nya tider, nya världar, ny kunskap och nya erfarenheter påverka och forma trons uttryck? Om det kan vi ha olika åsikter. Själv tror jag att det som är kärnan i Jesus budskap och liv går att översätta och tillämpa också i modern tid, utifrån en vetenskaplig världsbild, med all den kunskap om livet, universum och allting som vi har och som bara växer och växer. Jag tror att det inte bara är möjligt, utan av största vikt, om vi människor ska kunna leva vidare tillsammans utan att fördärva oss själva, varandra och vår livsmiljö på det här klotet. Men då får vi inte stänga in oss i ett religiöst reservat där vi pratar kristendomska och leker trevåningsuniversum. Varenda punkt i den kristna tron berörs och kan behöva granskas och omtolkas i ljuset av rådande kunskapsläge. Allt annat är intellektuellt ohederligt och dessutom fegt – som om evangelium inte skulle hålla för andra än antika hjärnor. Detta är en av de största utmaningarna någonsin för den som vill bli grovarbetande teolog, dvs pastor. Antar vi inte den så kan vi lika gärna flytta in i en monter på etnografiska museet bland utdöda folkslag direkt. Men vi gör inte världen bättre.

Och det där sista (en bättre värld) är väl det vi vill? Är det inte då vi snuddar vid gudsriket? Och är det inte därför som somliga ändå vill bli pastorer? Vill investera i att lära sig dela, lyssna, och tolka! Det är i alla fall så jag tänker, och jag har försökt uttrycka drömmen om gudsriket i en sång.

Välkommen till oss Jesus
du är vår bäste vän
Ditt rike är vår dröm
fast det var så länge sen
Ditt liv ger oss hopp
och du finns ibland oss nu,
för vi vill vara din kropp
och leva samma liv som du

Du bjuder oss till fest
och vi delar med varann
För dig är alla lika
Nu gör vi vad vi kan
så världen blir bättre
och människan blir sedd
Nej, vem har sagt att det är lätt?
Men i din närhet är ingen rädd

Du går med oss i vardan
en stilla utopi
som sporrar oss att skapa
en värld att leva i
Mot orätt och dumhet
vi vänder oss och vet:
det finns en trädgård med rum
för varje mänska och minoritet

”Se, jag gör allting nytt!”
är ett löfte som vi bär
En framtid som blir verklig
när vi lever ut den här
Det kostar ett liv
att bli människa som du
Så ge oss mod och energi
att följa hjärtats vägar nu

En hederlig och relevant utbildning

Från Rikard Roitto, gästbloggare.

THS är en högskola, och högskoleutbildning i Sverige ska vara både konfessionsneutral och yrkesrelevant, enligt påbud från Högskoleverket. Med ”konfessionsneutral” menas att man inte ska behöva tillhöra någon särskild religion eller något speciellt samfund för att kunna delta i utbildningen. Med ”yrkesrelevant” menas att utbildningens innehåll ska ge kunskaper som leder till kompetens att utföra ett yrke. I de flesta utbildningar är detta inget större problem, men när det gäller teologi, där de flesta studenter hade tänkt använda kunskaperna just till att jobba med något konfessionellt, som pastor eller präst, kan det lätt uppstå vissa spänningar mellan dessa båda mål. Detta är något som jag som lärare i Nya testamentet på THS måste tänka igenom i min undervisning för blivande pastorer och präster.

Tack och lov har forskningsklimatet i Sverige förändrats, så att ”konfessionsneutral” inte längre betyder ”objektiv” och ”värdeneutral”. Alla forskare (i alla fall inom humaniora) är medvetna om att det inte finns något sätt att tolka texter som ger objektiva resultat. Beroende på tolkningsmetod kommer olika tolkningar ur samma text. Som man ropar får man svar. En forskare som tolkar texter ska dock vara ”intellektuellt hederlig”, det vill säga kunna argumentera för en viss förståelse av det han eller hon tolkar på ett sådant sätt att även den som inte tillhör en viss kyrka eller ideologi ska kunna förstå och utvärdera argumenten.  I ett sådant forskningsklimat finns det utrymme för att föra en diskussion i klassrummen på THS om olika tolkningsperspektiv och låta de olika tolkningsperspektiven utmana varandra.

Eftersom jag är både forskare och pastor vill jag väldigt gärna att undervisningen i Nya testamentet ska klara av att hantera spänningen mellan konfessionsneutral och yrkesrelevant på bästa möjliga sätt. När jag undervisar blivande pastorer och präster är min strävan alltid att vara både ock. Jag vill ge studenterna en bild av Nya testamentet i sin egen rätt utifrån all den forskning som gjorts under de senaste två århundradena och argumenten för en viss tolkning ska gå att diskutera. Samtidigt strävar jag efter att det som jag lär ut ska vara användbart för blivande pastorer och präster i deras yrkesliv. De ska ju predika ordet och använda bibeltexterna som inspiration i alla möjliga aspekter av församlingsarbetet.

Med tiden har jag faktiskt kommit fram till att spänningsfältet mellan konfessionsneutral och yrkesrelevant gör utbildningen bättre. När till exempel historievetenskapliga tolkningsperspektiv får möta pastorala tolkningsperspektiv får de nytestamentliga texterna ny förmåga att utmana blivande pastorers och prästers praktisk-teologiska reflektion. När jag som lärare inte påtvingar mina studenter en viss konfessionell tolkning av texterna, finns det större utrymme för blivande pastorer och präster från olika traditioner att rymmas i samma klassrum. Min förhoppning är att det ska leda till en ökad förståelse mellan olika sätt att vara kyrka. Dessutom får studenten den integritet som behövs för att bli en självständigt tänkande teolog. Detta gör pastorer och präster redo inför ett yrkesliv där en av deras främsta uppgifter kommer att vara att stå i centrum av den lokala församlingens samtal om hur bibeltexterna kan tolkas och hur församlingens liv ska utformas.

 

Rikard Roitto är pastor i Svenska Missionskyrkan och sedan något år lektor i Exegetisk teologi på THS. Han har haft församlingstjänster i Karlshamn med omnejd och Linköping. Numera bor han i Linköping där han också disputerat vid universitetet.

Utbildning och forskning i Gemensam Framtid

Från Owe Kennerberg, gästbloggare.

De erfarenheter vi har tenderar vi att upprepa. Det är gott och väl om det handlar om positiva lärdomar. Värre är om det handlar om mindre goda erfarenheter. Vi återskapar ofta omedvetet de strukturer och handlingsmönster som vi blivit formade av, när vi själva får chansen att skapa något nytt.

Hur kommer den nya kyrkan att hantera frågorna om lärande, utbildning och forskning? Hur ser de tre bildarsamfunden på bildning och utbildning och vilken policy kommer att vägleda Gemensam Framtid i de här frågorna?

Historien oroar

Det kan här finnas skäl till oro. Tittar man på avdelningar och personal på de tre bildar-samfundens hemsidor där det finns ett 85-tal personer listade, lyser en avdelning för ”lärande, utbildning och forskning” eller något liknande med sin frånvaro.

Man kan gå vidare och till exempel titta på ”Detta vill Missionskyrkan”. Där sägs inget om lärande, undervisning eller forskning. Under ”Policydokument” finns en radda vägledande måldokument, men inte heller här hittar vi något om undervisning.  Varför?

Jag tror det har att göra med den större frågan om synen på lärande och undervisning i församlingar och samfund. Som arvtagare till en läsarväckelse kan vi inte vara nöjda med sakernas tillstånd. Som någon har spetsat till det: ”Vi har gått från att vara rörelser med läsare och tänkare, till en rörelse med lyssnare och tittare.”

Historien utmanar

Vi har nu ett historiskt tillfälle i och med bildandet av Gemensam Framtid. Finns det skäl att vara orolig? I Teologisk grund för Gemensam Framtid sägs i princip inget om lärande, undervisning och forskning. Inte heller något annat som ger tydliga signaler om ett trendbrott.

De här tre samfunden satsade redan från början mycket kraftigt på utbildning. När man till exempel på baptisternas årskonferens 1861 diskuterade pastorsutbildning fanns en bred insikt om behovet av kvalificerad utbildning. Det var väl föga förvånande att en sådan som Anders Wiberg, som själv hade en gedigen teologisk utbildning, pläderade för saken. Men det gjorde även andra som till exempel F. O. Nilsson:

Talaren saknar själf kunskaper och måste därför anses opartisk, när han förordar kunskaper. Det gifves ingenting så ont i världen, näst synden, som okunnighet. Några invända kanske: ’Bevara oss för kunskap, prästerna äro lärda, men de göra allt ont’. Men nej, villfarelse kommer från mörkret, ej från ljuset, och okunnighet är mörker… Om något kan göras därför, vill talaren offra sitt återstående lif. (Svenska Baptistsamfundets historia II, Nordström, 1928, s 222f)

F. O. Nilsson var beredd att satsa allt för utbildning. Vi talar om en som hade landsförvisats för sin tro! Så startade baptisterna Betelseminariet i Stockholm 1866. De blivande missionsförbundarna startade missionsskolor innan ens samfundet bildats, i Vanneberga 1866 och i Kristinehamn 1871, och från 1908 förlagt till Lidingö. När Missionsförbundet bildades 1878 var den akuta anledningen att kunna ge stöd till Missionsskolan i Kristinehamn. Metodisterna öppnade 1874 en teologisk skola för predikanter 1874, till att börja med låg den i Örebro men flyttades sedan flera gånger innan den hamnade vid Överås i Göteborg 1924.

Historien visar vägen

Historien förpliktar att bära vidare visionen om att församlingar och samfund har ansvar för att ge kvalificerad utbildning. Det finns idag också tre fastigheter (Betel, Utbildningscentrum Lidingö och Överås) som församlingar och medlemmar under decennier offrade till, bad för och skickade sina blivande pastorer och missionärer till. Det måste idag finnas en förpliktelse gentemot dessa generationer att förvalta också detta ekonomiska kapital så att det går till det som det offrats för – utbildning av församlingarnas ledare och tjänare.

Evangelium måste alltid för att bli trovärdigt vara både en del av den omgivande kulturen och stå i kritisk distans till den. När Jesus väljer att under sina tre år av offentlig verksamhet satsa en stor del av sin tid och kraft på att som en rabbi undervisa en grupp lärjungar i enlighet med tidens undervisningstraditioner så sätter han ribban. Lärande och undervisning måste vara en grundbult i kyrkans uppdrag.

Kyrkans långa historia i kombination med samtidens krav leder med nödvändighet fram till en Gemensam Framtid med en avdelning för lärande, undervisning och forskning. Där drivs ett arbete med att församlingarna ska se lärande och undervisning som en av sina grundläggande uppgifter. Där finns också samfundets kompetens i utbildningsfrågor kopplade till folkhögskolor, högskola och bildningsförbund. En Gemensam Framtid som – med inspiration från såväl evangeliernas Jesus och 1800-talets väckelserörelser – vet att vill man åstadkomma något på djupet, så måste det till medvetna satsningar på kvalificerat lärande.

Owe Kennerberg

Owe Kennerberg är rektor på Teologiska högskolan, Stockholm (THS) sedan 2006. Innan dess var han lärare, först på Betelseminariet och sedan på THS allt ifrån starten 1993. Han har sina rötter inom Pingströrelsen och är ordinerad som pastor inom Svenska Baptistsamfundet. Hans avhandling i systematisk teologi, Innanför eller utanför, handlar om församlingstukten inom nio frikyrkoförsamlingar. En av hans mer ovanliga fritidssysselsättningar är att paddla havskajak.

Döpt och ordinerad – men viktigast är dopet

Från Larsåke W Persson, gästbloggare.

I söndags var det femtio år sen jag döptes, pingstdagen 1961. Några dagar senare skulle jag ta realexamen och senare på sommaren fyllde jag sexton år. Ytterligare åtta år senare, sommaren 1969, avskildes jag tillsammans med ett tiotal kamrater till pastor i Svenska Baptistsamfundets konferens.  Det hette så då; idag talar vi oftare om att man blir ordinerad.  Gudstjänsten hölls i gamla Immanuelskyrkan på Tulegatan, där SB det året hyrde in sig för de större gudstjänsterna.

Tidens flykt är ofattbar; det tänker jag ofta på, inte minst har jag gjort det de senaste två åren när jag efter ett långt uppehåll återigen undervisat en del på THS och umgåtts med studenter som har sin pastorstjänst framför.  Ibland har jag i samtal och möten känt som om jag är jämnårig med dem, tills jag tänkt efter och börjat räkna på alla år som gått.  Vart har de tagit vägen?  Vad blev det av mina visioner och förhoppningar? Och hur ska det bli för mina unga pastorskollegor?

Gamla Immanuelskyrkan finns inte kvar och snart finns inte ens de gamla samfunden kvar.  Jag kan inte förneka ett visst vemod vid tanken på tid som flytt och på det som snart är borta, men vilken utmaning det är att stå inför en ny epok.  Tänk att få ordineras som pastor just i år!

I fyrtiotvå år har jag nu gått ”i koppel”.  Så tänker jag ibland om rundkragen som signalerar att jag inte är en herrelös hund utan har ett sammanhang där jag hör hemma.  Där jag fått förtroendet att tjäna.  Att gå i koppel innebär naturligtvis både begränsningar och trygghet, men framför allt en identitet, en tillhörighet.  När någon rycker i kopplet är det en påminnelse om de människor jag hör samman med, att jag inte är ensam i liv och tjänst.  Själva begränsningen kan bli en styrka.

Att man är döpt och ordinerad innebär ingen garanti, vare sig om framgång eller välgång, det har jag upptäckt.  Människovärdet ökar inte, livets problem minskar inte.  Det är heliga handlingar som inte så mycket handlar om funktion som om identitet, mera om vem man är som människa och kristen än om vad man uträttar.  Den insikten har jag väl alltid haft – i teorin.  Nu när jag blivit pensionär och min yrkesverksamma tid håller på att gå över måste jag öva mig i att ta den insikten på allvar – i praktiken.  I ärlighetens namn: det kommer inte att bli helt lätt. Jag måste nog hålla mig mera i det faktum att jag är döpt än att jag är ordinerad.  Ja, kanske är det viktigare att tänka så under hela livet – mera på vem man är än på vad man gör.

Larsåke W Persson

Larsåke W Persson är pastor i Sv Baptistsamfundet och S:t Lukasterapeut.  Efter ett tiotal år som församlingspastor har han under lång tid varit själavårdslärare på frikyrkliga pastorsutbildningar och vid S:t Lukas själavårdsinstitut.  De senaste femton åren har han huvudsakligen varit verksam som frilansande föreläsare och ”resepredikant”, själavårdare/terapeut och författare till ett tiotal böcker.

Att se den som inte syns

Gästinlägg av Johnny Jonsson.

En söndag för en tid sedan deltar jag i en gudstjänst i min församling och fångas av en av texterna för dagen som läses. Egentligen är det bara en fras i en mening som når direkt in i min tanke. Där stannar den stadigt för att göra sig påmind allt som oftast sedan dess.

 Det är i berättelsen om Moses som drabbas av kallelsen och som får honom att rikta in sitt liv därefter och ta de stora konsekvenserna. Författaren till Hebreerbrevet målar stort och starkt om trons människor och säger om den store ledaren Moses: ”I tro lämnade han Egypten och fruktade inte kungens vrede utan höll ut, därför att han liksom såg den Osynlige” (Hebr 11:27).

Man skulle kunna tala om konsten eller förmågan att se det som inte är möjligt att se som en bra förutsättning för att våga bejaka kallelsen till tjänst i Guds rike. Detta slags seende är ett trons seende som inte kräver bevis och kalkylerad planering. Visst är det vanskligt och ett stort risktagande samtidigt som det rymmer möjligheter som annars aldrig skulle ha upptäckts och förverkligats.

Att läsa om Moses ger dock bilden av en man som knappast var lagd för att vilja planera för alltför vidlyftiga företag på egen hand. Misstag hade han begått och år hade lagts till år. Då bryter han frimodigt upp med sitt folk som lever i fångenskap eftersom ”han liksom såg den Osynlige”. Med sig i det uppbrottet hade han ett uppdrag från Gud, ett folk som gick med honom, och ett mål för uppbrottet och vandringen mot löftets land. Det fanns alltså mycket som gav honom mod och kraft. Till det kom att han ”såg” den som inte var synlig och detta seende gav honom den närvaro som behövdes.

Det är klart att man kan tycka att Moses som förebild för det egna valet av liv i kallelsens tjänst kan vara väl stor. Men ändå! Den som i dag drabbas av kallelsen för att tjäna Gud i världen kommer att behöva ”liksom se den Osynlige” för att ha riktning, mål och kraft för att fullgöra det uppdraget. Så egentligen är villkoren för tjänst inte så annorlunda i dag.

Johnny Jonsson

Johnny Jonsson är pastor, utbildningsledare för det teologiska programmet på THS samt lektor i exegetisk teologi.

Uppförsbackar och utsiktspunkter

Vi fick en blomma och ett tackkort: ”Tack för den här underbara tiden på THS!!! Det har varit de bästa åren i mitt liv på många olika sätt. Tack för allt ni gör för oss studenter. Tack för att ni hjälper oss att jobba med frågor som är viktiga för vårt yrkesval. Tack för ekumeniken, som gör THS till världens bästa skola!”

Tänk om alla alltid upplevde sina studier för att bli pastor eller präst på det viset. Det vore inte bra! Det krävs ju rejäla uppförsbackar och hård motvind för att forma uthålliga ledare och församlingsmedarbetare. Bara döda fiskar flyter med strömmen var det någon som sa.

Men vänta nu. Varför anta att studenten som kom med blomman hade upplevt studierna vid THS som enbart en behaglig bekräftelse av sin kallelse, bara hade känt vinden i ryggen? Kanske var det jobbiga nya teologiska perspektiv, brytningen med dem som tänker annorlunda, kanske var det den långa uppförsbacken som till slut lett fram till utsiktspunkter där nya landskap öppnade sig? Kanske var det just det som var det bästa?

”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” Jesus hade just talat med sina lärjungar om att han skulle bli utsatt för svåra prövningar, varvid Petrus högst naturligt hade protesterat: ”Något sådant skall aldrig hända dig”. Vi vill inte ha motvind, men Jesus var brutalt rak. Kanske därför att det är så frestande för oss alla att alltid vända kappan efter vinden.

Hur formar man en utbildning som kan både pröva och bekräfta? Hur ser en för framtidens församlingar relevant pastorsutbildning ut? Det är en fråga som vi ställer oss hela tiden. Vi diskuterar och planerar, testar och utvärderar. Vi samtalar med studenter och samfund, pastorer och församlingsmedlemmar. En utbildning blir aldrig klar. Det finns få yrken som är så mångfasetterade som pastors- och prästyrket. Det innebär också att det finns många olika sätt att forma en bra pastorsutbildning.

Vi vet att det finns olika sätt att förstå orden: ”du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka”. Men oavsett det så står det klart att Petrus i Matteus 16 först säger något som Jesus bekräftar – och sen något som han tar avstånd ifrån. Det är så vi kan växa och mogna. Genom att den goda insikten bekräftas medan annat slipas bort.

”Världens bästa skola” – om vi ska förtjäna det omdömet måste vi kunna bekräfta och stärka våra studenter i deras vilja till att bli goda pastorer. Men också vara en högskola med uppförsbackar som leder till nya utsiktspunkter och insikter, en prövande vandring där studenten får växa och mogna.

Owe Kennerberg

Owe Kennerberg är rektor på Teologiska högskolan, Stockholm (THS) sedan 2006. Innan dess var han lärare, först på Betelseminariet och sedan på THS allt ifrån starten 1993. Han har sina rötter inom Pingströrelsen och är ordinerad som pastor inom Svenska Baptistsamfundet. Hans avhandling i systematisk teologi, Innanför eller utanför, handlar om församlingstukten inom nio frikyrkoförsamlingar. En av hans mer ovanliga fritidssysselsättningar är att paddla havskajak.