Kategoriarkiv: Nyordinerade pastorer

Kallelsen. Förtroendet.

Från Nils Bryntesson, pastor och gästbloggare.

Hurdan är kallelsen? Oförsonlig, oresonlig. Visionen och längtan efter att vara del av Guds pågående verk kan mycket väl uppfattas så. Att få uppfatta bara en glimt av Guds rike kan förändra och vända ett helt liv på ett ögonblick. Den inre bilden försvinner inte. Längtan finns kvar. Gnager och strävar. Sprudlar och hoppas. Gläds, sörjer och vill.

Trots den starka längtan kan det vara svårt att omfatta. Hur blir jag del i Guds verk? Hur kan jag användas av Gud? Hur tar jag kallelsen på allvar? Hur kan det glada budskapet konkretiseras genom mitt liv?

Jag har återkommit till denna fråga långt innan jag själv benämnde det kallelse. Brottats, slitit och kämpat med frågan. En lång period hade jag till och med gett upp att hitta nån slags svar och väntade mig att det handlade om att följa Formen, Traditionen, Det Förväntade.

Vid sidan av min kallelse närmade jag mig de murar och gränser i vår värld som vi inte brukar ha möjlighet att se in bakom. Skuggsamhället. Världen utan papper. Där människor blir misshandlade och inlåsta utan rättegång eller möjlighet att försvara sig. Kontrasterna till den glimt av Guds rike jag fått se blev där så starka att det inte längre fanns nån tvekan om vad det glada budskapet handlar om. Att där få bygga ömsesidiga relationer som inte gömmer sig bakom institutioner gjorde att min redan tydliga kallelse hittade form.

En annan värld är möjlig. Såsom i himmelen, så ock på jorden.
I himlen finns inga murar och gränser, ingen misshandel och ingen inlåst.

Kallelsen kräver en annan värld. Den börjar med mig. Den kräver att jag tar hand om mig själv och den i min närhet som på något sätt är utsatt, även om det skulle gömma sig bakom en mur. Min nästa som mig själv.

Murar måste rivas, destruktiva system förgöras.
Alternativ måste visas upp och levas. Det glada budskapet.

Oförsonlig och oresonlig?
Tar jag kallelsen på allvar, glimten av Guds rike och kontrasten till det som döljer sig i skuggan. Tar jag Bibeln på allvar. Då har jag inte längre nåt alternativ.

Och glädjen i detta levda budskap!

De är inte poster i en matrikel, de är mina syskon

Flodquist, SaraFrån Sara Flodquist, pastor i Nyeds missionsförsamling i Molkom och gästbloggare.

För tidigt för den morgontrötte men jag masar mig upp och äter så mycket frukost att jag klarar mig till första fikat på jobbet. Sonen till dagis och jag till bussen och längtar tills vi ses igen. Dumma jobb som gör att jag inte får träffa honom. Tack och lov för dagis så vi inte går varann på nerverna. Men ingen får väl barn för att lämna bort dem?

Tankarna avbryts av dagens första telefonsignal och jag är tillbaka i arbetsuppgifterna. En liten stund vid skrivbordet innan kaféet öppnar. Vad skönt att vi kan ha så bra samarbete med Svenska kyrkan så vi har kafé ihop. Och gudstjänster, och de har sina soppluncher här och allra bäst är Öppna förskolan där deras församlingspedagog är det närmaste kollega jag kommer. Dessutom den bästa kollega jag kan tänka mig. Åh, vad jag saknar henne nu när hon är sjukskriven. Vad ensamt det blir. Det är ju redan rätt ensamt, att vara den enda anställda. Det är inte samma sak med de frivilliga, vi tänker inte likadant på det vi gör. Och jag som nästan alltid missar våra regionala medarbetarträffar. Jag behöver dem. Så värdefull tiden blir då när en av prästerna tittar in ibland och pratar bort några timmar. Vilka samtal det kan bli när det är helt fritt åt alla håll.

Så där ja, predikoturerna för månaden är inne och mail besvarade. Nu kom första kafégästen, 40 minuter innan det öppnar. Bäst gå och prata med honom även om jag redan vet vad vi kommer säga. ”Ska du inte ta lite kaffe idag?”, frågar han och jag svarar ”nej, det vet du, men du kan väl ta lite saft”. Man måste få retas lite, tycker han och så skrattar han. De andra stammisarna rullar in och snart är det väder, sjukdomar, politik och barnbarn i hela luftrummet.

Diskmaskinen startar och datorn likaså, sammanfattning av senaste styrelsemötet, besöket av vår blivande församlingsutvecklare. Sa han inte exakt samma sak som jag brukar säga? Jo, fast lite mer erfaret och lite mer utifrån. Jag är inte ny längre, det har ju gått nästan fem år. Församlingen lyssnar inte som jag vill. De hör, och ibland gillar de faktiskt det jag säger, men hur går det från öra till handling?

Nästa grej på dagens långa lista, gudstjänstordning, jaha. Hur kan jag göra den mer innerlig? Är de verkligen nöjda med det som verkar ha blivit vår standardordning? Finns det plats för Anden i den? Lectionary.org, jag har ingen inspiration. Vad menar Jesus? Oj, nu måste jag hämta tomaterna hos min församlingssyster. Över 200 tomatplantor har drivits upp i hennes växthusvarma vardagsrum, och jag får absolut inte betala för dem. Tack, tack, vi ses på söndag. Hem, hämta på dagis, vardagsliv och äntligen såsa ner i soffan framför nåt TV-program jag inte lär minnas om en vecka. Nu vill jag pausa.

Och då är de där igen. Farbrorn som alltid retas för kaffet, tanterna som aldrig verkar njuta av vädret, församlingsmedlemmarna som inte gör som jag vill och tror är rätt, alla deadlines, min önskan om en växande församling och jag är inte i fred. Gah, när jag går från jobbet borde de stanna kvar där och jag går ensam hem. Men så är det inte.

Jesus, har du lagt dessa människor i mitt hjärta? Kaffefarbrorn med sina milda ögon och varma kramar, damerna med sina hembakade bullar vars främsta ingrediens är kärlek, scouterna som vill sitta i knä och längtar till nästa gång, de som inte orkar komma till kyrkan men sitter hemma och ber för församlingen, för mig och för väckelse och förstås tomatdamen som gör saft av bär från sin trädgård bara till mig. De är inte poster i en matrikel, de är mina syskon. Jag kan inte lämna dem bara för att jag låst dörren till kyrkan och gått hem.

Varför jag inte får betala för tomaterna? Jag tillhör ju liksom familjen. Tack gode Gud för min familj!

Församlingen har börjat växa igen!

Hultsten, AndreasFrån Andreas Hultsten, pastor i Forshaga och gästbloggare.

Jag vill slå ett slag för att jobba deltid i en helt vanlig liten församling på en mindre ort!

Idag är jag 36 år och jag gick på THS för tio år sedan. Då pratade vi ibland med oro i rösten om att det blev allt färre heltidstjänster. Tänk om man skulle hamna i en håla på landet!

Därefter blev det fem år som ungdomspastor i den stora missionsförsamlingen i Vårgårda. Det var bra att jobba ihop med erfarna kollegor på första tjänsten. Sedan flyttade vi till Forshaga i Värmland där jag hade fått en tjänst som pastor och föreståndare på 75 %. Det var en stor omställning att komma från en församling med 420 medlemmar till en med bara 61 medlemmar och bli ensam anställd! Detta kanske inte var drömjobbet som jag tänkte mig det, när jag gick på THS, men nu är det precis detta jag vill göra! Varför?

– Det är perfekt att jobba deltid när man har barn! Så skönt att kunna vara mycket med familjen! Det går att hålla igen på annat så att det går ihop sig.

– Det är kanonbra att bo och jobba på en mindre ort av många skäl. Huspriserna är låga, vilket gör det enklare att jobba deltid. Det är lättare att knyta kontakter och att bli känd i samhället. Det är nog tryggare och lugnare för barnen också.

– Att bo på orten där man jobbar gör det så mycket lättare att bygga relationer! Församlingen hade inte haft en pastor boende i Forshaga sedan 1970-talet och var därför oerhört tacksam t.o.m. innan jag ens börjat jobba. Bra start!

– Att komma till en församling där situationen inte är på topp innebär att det finns en stor utvecklingspotential. Det är så roligt att se att det faktiskt går att vända en lång nedåtgående trend! Församlingen som minskat sedan 1970-talet växer igen, och i helgen hade vi konfirmationsgudstjänst med den första konfirmationsgruppen sedan 1955! Bara för att ta ett par exempel. Jag hoppas och tror att vi inte bara växer i antal, utan också som människor och i vår kärlek till Jesus.

– I en liten församling med osäker framtid är man tvungen att tänka igenom vad vi vill, varför vi finns, vad församlingen har för uppdrag osv. Det är nu det gäller, det handlar om att vinna eller försvinna! Det är givetvis en oro som vi bär på, men det är också stimulerande och utmanande.

Jag oroade mig nog i onödan då jag gick på THS, för hur det skulle bli om jag var ”tvungen” att flytta med familjen till ett litet samhälle med en liten krympande församling med osäker framtid. Nu är jag där. Tack Jesus att jag får vara med om detta!

Belöning eller bekräftelse

Alexandersson, LindaFrån Linda Alexandersson, pastor i Arvika missionsförsamling, författare och gästbloggare.

Har du tänkt på vilket jobb Johannes döparen gör? Han upplever kallelsen från Gud att han ska bana väg för Herren. Han ska sköta alla förberedelser. Det är han som ordnar och ser till att tekniken fungerar och värmer upp publiken till dess att den riktiga stjärnan kliver in på scenen och tar över showen.

Ja, nu gick det ju inte riktigt till så på den tiden. Istället flyttar Johannes ut i ödemarken, bär kläder av kamelhår, äter gräshoppor och predikar omvändelse och dop, till dess att affischnamnet kommer dit och låter döpa sig och tar över föreställningen. Johannes vet att det är så det ska vara, och när Jesus kommer har Johannes fullgjort sitt uppdrag. Man kan ju tycka att det vore på sin plats med en rejäl belöning – varför inte en guldklocka för trogen tjänst där ute i ödemarken?

Men icke! Istället fängslas han. Och där i fängelset börjar han tvivla. Har han verkligen gett sitt liv för rätt sak? Var Jesus den som skulle komma? Han skickar sina lärjungar till Jesus med frågan, och Jesus svarar: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud” (Matt 11:4-5).

Därefter berättar han för dem som är där om Johannes storhet och bekräftar på så sätt att Johannes gett sitt liv för rätt sak. Berättelsen om Johannes slutar med att han blir halshuggen under Herodes födelsedagskalas.

Kanske är det så att belöningen för Johannes kommer i himlen. Att Johannes får vara med på en mycket bättre fest där, än den som Herodes kunde ordna på jorden. Samtidigt känns det lite snöpligt att det är så Johannes får sluta sitt liv, efter att han tagit kallelsen från Gud på allvar.

I vår kultur belönas man för prestation. Lyckas du i arbetslivet kan du få högre lön. En lyckad förälder får njuta av kommentarer om väluppfostrade barn. En idrottsstjärna som lyckas får sponsorer och kontrakt värda miljoner. I evangelierna däremot är det ont om belöningar. Där väntar andra möjligheter, som möjligheten att bli förlåten, helad och upprättad. Gud belönar inte, Gud bekräftar. Precis som Jesus bekräftade Johannes genom att berätta att han gett sitt liv för rätt sak, kan Gud på olika sätt bekräfta oss när vi är på rätt väg. Tar vi kallelsen på allvar kommer vi inte att få någon belöning för vår insats. Men vi kommer att få uppleva glädjen och friden hos den som för första gången möter sin Skapare.

En pastoral kärlekshistoria…

Terése BerggrenFrån Terése Berggren, pastor och gästbloggare.

En pastoral kärlekshistoria – så skulle jag lite poetiskt och finurligt kunna beskriva mina första fyra år som pastor. Till sommaren slutar jag min tjänst i Vikingstads Missionsförsamling och flyttar vidare mot nya utmaningar. Det finns många erfarenheter jag bär med mig och jag funderar över vilken berättelse jag skulle kunna skriva ner, som förklarar den där kärlekshistorien så att du som läser verkligen förstår…

Bland de berättelser jag väljer mellan finns bl.a. den om hur det där förtroendet som jag tänkte skulle ta tid att bygga upp, fanns där som en trygghet för mig redan första dagen. Jag behövde inte bevisa någonting, jag fick vara den jag är och det fanns så mycket kärlek och tillit redan från början. Jag blev mottagen som pastor och det överrumplade mig hela första året.

Den berättelsen skulle kunna följas upp av historierna om alla delade och hjärtliga skratt. Om självdistans när det gäller både individer och sammanhang som gjort att vi vågat se på oss själva och inte ta allt på blodigt allvar. Om fnittriga sammanträden och glädjen över att umgås med alla dessa underbara människor som utgör en församling. Det är vardagslyx!

Eller så kan jag välja de lite mer komplicerade sidorna och berätta om kärleken som stavas vrede, och som kom vartefter månader, år och möten passerat. Den växte fram ur smärtan och ilskan som vällt upp i mig efter möten med människor som öppet eller i det tysta farit illa på olika sätt genom åren. Det kan ha varit till följd av ledare som försökt krympa eller kontrollera en osäker men växande människa, teologi som skapat en trång bild av verkligheten, livet och Gud eller av erfarenheter i livet som inte fått plats i föreställningen om hur en kristen människa bör vara och ha det. Jag tänker att vi har mycket kvar att jobba på i våra sammanhang för att hela livet ska få plats!

Förresten, varför inte ta tillfället och berätta den berättelsen som så sällan får plats? Berättelsen om när kärleken inte räcker för att skapa det jag vill se. Det är en berättelse där rädslan för att bli bedömd lyser igenom. Oron över att andra ser mitt sammanhang utan att se det jag ser. Där min självkänsla vacklar för att den som synar mig ser alla visioner som föll platt eller som inte ens blev tänkta fast de säkert borde ha blivit både nerskrivna, proklamerade och genomförda; alla samtal som aldrig blev av; alla gånger jag backade undan och fegade ur istället för att ta fighter; alla medlemsintagningar som jag trodde på men aldrig fick se och alla predikningar som jag fuskade mig igenom. Var jag inte en ledare? Var jag inte en sån som det växer omkring?

Men den som synar mig så borde också känna till stoltheten jag känner – stoltheten över samtalen som blev förda trots att de var svåra, och som fördjupade gemenskapen. Modet när vi vågade prata om det som ingen pratat om förut i vårt styrelserum, i vår gudstjänst, i vår kyrka, i vår gemenskap. Stoltheten blandad med förundran över människor och sammanhang som vuxit, hittat nya vägar, vågat nya uppdrag och som jag fått följa på nära håll. Tjusningen i att få predika, söndag efter söndag, för en församling som jag älskar och vill så väl. Och som jag känner älskar mig och medvetet vill hitta ett sätt att vara församling som fungerar i vår tid. Allt det är jag vansinnigt stolt över att jag fått vara en del i och det vill jag så gärna skriva om.

Efter berättelsen om stoltheten kommer den sista så naturligt. Den om hur insikten slagit mig att det inte hänger på mig. Det jag står i och fått vara med om är så mycket mer fantastiskt än det jag själv hade kunna räkna ut och fixa till. Jag fick komma in i och vara del i en process som Gud både startat och som han kommer att fullkomna långt efter att jag försvunnit. Ibland har jag förvillats att tro att det är jag som är det centrala. Att församlingen är min arena och att jag är ledaren med stort L. Ibland tror jag nästan att det var så jag lärde mig att det skulle vara… Men jag blir säkrare och säkrare på att det är Gud som gör det. Och jag tycker det är så fiffigt att jag blev ställd mitt i det som han gör och får vara en del av det. Som om jag faktiskt har något att bidra med.

Ja, någon av de där berättelserna skulle jag kunna skriva en hel bloggpost om. Eller en bok faktiskt. Men frågan är om ni skulle förstå ändå. För trots allt så är en kärlekshistoria inget som förstås, den måste upplevas. Jag är tacksam för erfarenheten och är för alltid en rikare människa efter mina första år som pastor. Det är nog egentligen det enda jag kan berätta!

Oerhört tacksam och oerhört liten

Från Henrik Örnberg, pastor och gästbloggare.

Allt annat går bra, bara vi inte ska gå till Helen Friberg.

Dessa ord sa jag till min fru i tunnelbanan på väg ut till Lidingö. Det var oktober och vi var på väg till det möte med distriktsföreståndarna där jag som blivande pastor skulle få förslag på tjänst. Det var med en ganska stor spänning som jag sett fram emot denna kväll. Jag hade fått ge synpunkter på vilken typ av tjänst jag skulle vilja ha och i vilken del av landet jag skulle kunna tänka mig att bo. Jag och min fru ville komma närmare våra familjer. Östra eller Västra Götalands distrikt skulle passa bra, tänkte vi. Om inte det gick hade vi för oss själva sagt att även norrut skulle vara trevligt.

Det som vi var rörande överens om var att Mälardalens distrikt skulle med alla medel undvikas. Denna relativt bestämda åsikt bestod i ett påtagligt missnöje med staden Stockholm. Vi hade ”tvingats” bo där under utbildningen. Nu ville vi så långt bort ifrån Mälardalen som möjligt. Denna bakgrund föranledde orden: Allt annat går bra, bara vi inte ska gå till Helen Friberg. Detta hade inget med Helen Friberg som person att göra. Det var bara det att hon är distriktsföreståndare i Mälardalen.

Efter att Rune W Dahlén hade sagt några uppmuntrande ord var det dags att få veta till vilken distriktsföreståndare vi skulle gå. När Rune till slut kom till mitt namn kom några märkliga ord ur hans mun. Han sa orden som jag bävade inför, att jag skulle gå till Helen Friberg. Det var med mycket fundersamma steg som jag och min fru följde med Helen till ett rum. Där presenterades en församling i Vingåker för oss. Den första tanke som dök upp i mitt huvud var att jag hade ingen aning om var Vingåker låg i vårt avlånga land. Helen tog fram en karta och visade.

Efter det första samtalet med Helen började hjulen att rulla. Jag fick träffa församlingen och det kändes väl bra. När jag talade med Gud om det kändes det också ganska bra. När jag och min fru talade om det så var det heller inga saker som direkt var negativa, förutom att Vingåker låg i Mälardalen. Vi bestämde oss för att gå emot de tankar som vi hade haft innan. Vi skulle bli kvar i Mälardalen.

Om jag ska vara ärlig så visste jag inte alls vad jag gav mig in på när jag började min tjänst. När jag nu skriver dessa ord så har jag varit pastor i snart fyra år och med facit i hand så har det varit fyra goda år. Visst har tjänsten både för- och nackdelar men jag känner ändå att Gud har haft ett finger med i spelet. Jag har sett sidor hos mig som jag inte trodde jag hade. Jag har känt att det var nog inte helt fel att jag hamnade där jag hamnade. Framför allt har församlingen gett mig en glädje i att vara pastor. Jag kan inte tänka mig att göra något annat. Jag får möta människor i livets alla skeenden. Jag får tala om saker som berör det djupaste i en människas liv. Jag är oerhört tacksam för detta förtroende. Jag är också oerhört liten inför detta uppdrag. Men känslan som lyser igenom allt, det är känslan av att vara buren av Gud själv.

När jag konfirmerades fick jag ett bibelord skrivet i min bibel. Jeremia 29:11: ”Jag vet väl vilka avsikter jag har med er säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp”.

Dessa ord har jag återkommit till under mitt liv. Gud har en avsikt (eller tanke som det står i 1917 års översättning) med varje människas liv. Han vill oss gott och vill ge oss en framtid. Det gäller det eviga livet men det gäller också detta liv som jag lever just nu. På ett sätt är det en trygghet att tänka så. Men framförallt är det väldigt spännande. För man vet aldrig var det slutar. Tänk att Gud till och med kan ha en tanke med en församlingstjänst i Mälardalen.

Predikan i en kaffekopp

Från Elin Alm, gästbloggare och nyordinerad pastor.

Jag sitter på ett café i Göteborg och försöker att få ihop en predikan. Jag har efter snart två år i tjänst som pastor börjat komma på hur jag bäst jobbar med just en predikan. Det är inte i kyrkan på mitt kontor, det finns alldeles för mycket trevligt folk där. Det är inte hemma, där finns för mycket disk och en TV som lockar mig till att ”bara” titta på ett avsnitt till av någon TV-serie som går i repris. Nej, för mig funkar det bäst att ta med mig min lilla dator, hitta ett mysigt fik (med elkontakt), köpa en kaffe och sen skriva ner det som finns i hjärtat och hjärnan. Det har tagit ett tag men det känns skönt att märka att jag hittat ett sätt som fungerar för mig.

Innan cafébesöket behöver jag ha funderat ett tag på bibeltexterna och temat och gärna bolla lite med andra, sen kan det i bästa fall bli nedskrivna ord. Dom testar jag oftast på någon stackars kompis eller min mamma så att jag får input från andra.

Det är lätt hänt att jag får prestationsångest och tänker att jag inte har någonting att säga. Men som tur är påminner Gud mig med jämna mellanrum om att det inte är jag själv som ska ”komma på” en predikan. Tydligast har det varit de gånger då jag känt att det är helt tomt och paniken växer och söndagen närmar sig allt för fort. Helt plötsligt så släpper det och tankarna kommer, pennan (eller tangenterna) skriver och skriver och helt plötsligt är predikan där.

Jag behöver om och om igen bli påmind av andra om att det är Gud som gör och att jag får förmånen att vara ett av Guds redskap. Det är jag tacksam över (i alla fall oftast…). Men trots att jag upplever att Gud hjälper mig får jag samma panik nästa gång. Jag har visst lite svårt att lita på och komma ihåg att Gud hjälper.

I Jesaja 41:10 står det:
”Var inte rädd, jag är med dig.
Ängslas inte, jag är din Gud.
Jag ger dig styrka och hjälper dig,
stöder och räddar dig med min hand.”

För mig är det en vers att ibland läsa för att komma ihåg att det är Gud som gör, att det inte är jag själv. Och visst är det tur att människor ibland kommer fram och tackar för predikan och berättar något från den som inte jag känner igen. Det är Gud som verkar och i bästa fall får jag vara med och förmedla lite av Gud till de människor jag möter.

Elin Alm kommer från Skåre norr om Karlstad. Hon ordinerades sommaren 2010 till pastor efter fyra års studier på THS. Hennes första tjänst är i Betlehemskyrkan i Göteborg.

Från verklighet till verklighet

Från Oskar Fornander, gästbloggare och nybliven pastor

Det finns ett uttryck som jag alltid har haft svårt för, och som bekymrar mig eftersom det ger en skev beskrivning av tillvaron. Det handlar om när man, i olika sammanhang, talar om att komma till verkligheten. Det kan t.ex. handla om att efter ett semesteruppehåll komma tillbaka till ”verkligheten” (läs: arbetet). Under min tid på THS gällde det ”verkligheten ute i församlingarna” som vi skulle nå efter avslutad utbildning.

När man hör uttryck av detta slag undrar jag: Vad är då det andra? – Overkligt? Och är det bara det ”verkliga” som räknas?

För mig, liksom för många andra, var det en dröm att få läsa teologi. Jag läste fyra år på Teologiska högskolan Stockholm och stortrivdes. Kanske smärtade det mig att detta inte skulle räknas till det verkliga i tillvaron. För även om det var en dröm så var den högst påtaglig.

Idag ser min situation annorlunda ut. Nu är jag klar med utbildningen och tjänar i församling – också det en dröm, och lika verklig. Visst kan jag sakna tiden på THS, men inte så att jag längtar tillbaka – nu finns jag i en annan del av verkligheten. Jag tror att detta var viktigt för att min erfarenhet av utbildningen skulle bli så positiv – jag kunde vara just där just då utan att förringa det i jämförelse med det som skulle komma senare.

Så, om jag skulle ge något tips till dig som kanske studerar eller drömmer om att börja, skulle det vara just detta: Dröm! Och stanna i verkligheten! Min väg från studier till församlingstjänst var en väg från dröm till verklighet, och från verklighet till dröm. Jag hoppas du får göra samma resa.

Oskar Fornander kommer från Lagan där han också varit ungdomsledare. Efter fyra års studier på THS ordinerades han förra sommaren. Nu arbetar han som pastor och föreståndare i Magra och Sollebrunn i Västergötland. Han är gift med Susanne och tillsammans har de två barn.

När viljan blommar fram som en vitsippa

Gästinlägg av Frida Bondesson.

En tid innan jag började läsa till pastor var jag på ett föredrag om just kallelsen till pastor. Från föreläsningen mins jag bara en mening. Jag minns den inte ordagrant, men innebörden etsade sig fast och gjorde ett särskilt avtryck i mitt liv. Jag tror det ofta är så när Gud vill tala till dig och mig att han ger oss ord som en annan människa uttalar, som vi läser i bibeln eller som en tanke som dimper ner och slor rot i vårt inre. Orden liksom fastnar och får betyda något för ditt liv här och nu.

Orden som fastnade hos mig från föreläsningen var utmanande och föreläsaren upplevde att han fått dem från Gud: Varför är du på den här föreläsningen, om du tänker efter så vet du egentligen svaret på vad som är Guds vilja med ditt yrkesval. När jag tänkte efter och orden fick landa så visste jag, jag ska läsa till pastor. Innan den där föreläsningen så fanns det mycket som talade för att jag skulle läsa till pastor, men ändå sökte jag fler tecken.  Kanske är det på liknande sätt för dig, du vet redan egentligen, våga då landa i den vissheten!

När jag hade läst 1,5 år teologi så ifrågasatte en människa som stod mig nära om jag verkligen skulle bli pastor. Det var oerhört jobbigt att ifrågasättas på den punkten men det fanns ju någonstans fog för frågan. Var fanns min vilja att bli pastor, den hade försvunnit någonstans långt under att det redan var bestämt att så skulle det bli. Frågan fick mig att skala bort alla måsten, fick mig att tänka att jag kanske inte ska arbeta som pastor. När jag tillät mig att tänka så, då blommade viljan fram lite som en vitsippa som strax efter att snön skalats bort äntligen får titta fram. Jag vill arbeta som pastor, ända sen dess har jag varit trygg i detta. När jag undrar över hur lilla jag ska klara av detta stora uppdrag så får jag gång på gång landa i att Gud är stor och jag är liten. Arbetsfördelningen återspeglar Guds storhet och min litenhet. Min uppgift är att vara ett redskap i hans hand och att visa mig, säga här är jag använd mig. Resten är upp till Gud och för Gud är till och med det omöjliga möjligt.

Att vara kristen tänker jag är att älska Gud, att älska Jesus och följa honom. Detta är svårt och samtidigt ljuvligt för min kärlek till Gud tar sin utgångspunkt i Guds ofantliga kärlek till mig. Att arbeta som pastor är en stor del av mitt sätt att älska Jesus. Vad som är ditt sätt, vad du ska välja det vet inte jag. Kärleken till Jesus kan uttryckas på så många olika sätt. Oavsett vad du väljer så låt din kärlek till Jesus få bestämma riktningen för ditt yrkesval och för ditt liv. Låt också Jesu kärlek till dig få vara den källa som du öser ur, för bara Jesus kan ge dig allt du behöver. 

Frida Bondesson

Frida Bondesson ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan 2008. Innan dess hade hon bl a varit ungdomsledare i Andreasförsamlingen i Jönköping. Nu är hon  pastor i Tibro Missionskyrka.