Kategoriarkiv: Gäster

Ta det med en nypa salt!

Från Suzanne Molin, gästbloggare.

Salt är en underbar, säg oumbärlig krydda i köket och i livet. Det visste Jesus när han sa: ”men om saltet mister sin sälta.” Och när han förvirrade sina åhörare med att konstatera: ”ni är jordens salt.” Det där funderar jag på när ett annat salt-uttryck osökt rinner in i medvetandet: Att ta något med en nypa salt. En inbjudan att inte ta allt så bokstavligt utan krydda med lite klokhet och sunt förnuft.

Och vart vill jag nu komma med detta? Jo jag har just läst Paulus andra brev till sin gode vän och lärjunge Timotheos. Närmare bestämt kapitel 4:

”…förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. … håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.”

Visst kan man bli lite trött? Om det bara handlade om Timotheos så skulle det kanske räcka med att känna med honom. Men om vi nu gör så som det är tänkt – låter bibelordet möta våra liv – hur blir det då? Vill det sig illa kan man ju alldeles säcka ihop under en sådan kallelsebörda.

Träd upp i tid och otid. Det är faktiskt också titeln på en bok som står i min bokhylla. Jag tänker inte berätta vem som skrivit den, och jag rör bara vid den en gång om året – till jul när hela biblioteket ska dammas av.

Vad är otid? Tid som inte finns? Tid som inte borde finnas? Tid vi inte har?

Jag vet inte när du läser de här raderna. Jag vet inte heller i vilken situation du befinner dig. Kanske är du student på THS, du har klarat av så där hälften av alla de nödvändiga poängen för en teol kand-examen. Kanske är du antagen pastorskandidat eller hoppas att få bli det under året. Du är otålig, det är ju där ute du vill vara, i tjänst för Gud och människor.

Kanske ordinerades du i somras eller förra sommaren eller i Göteborgskonferensen 2008. Stod där i ny kostym/kaftan/dräkt, kände stämningen, gav dina löften, fick känna en välsignande hand på din axel och hörde hur församlingarna tog emot dig och dina vänner som pastorer eller diakoner. Det var så starkt, så bekräftande, som en brand i hela kroppen. Nu äntligen fick du gå ut i tjänst, och inte bara missionsföreståndaren utan också Kallelsens Gud gick framför dig ut ur gudstjänsten. Sedan har det kommit andra dagar.

Jag vet som sagt inte hur du har det idag. Kanske du inte känner igen dig i någon av beskrivningarna ovan. Kanske har du varit i tjänst en tid och upptäckt att det inte blev precis som du tänkt dig. Att det är svårt att hålla huvudet kallt och att räcka till för alla förväntningar. Svårt att upptäcka att folk inte kommer till gudstjänsterna fast du har lagt ner din själ i predikoförberedelserna. Och så ska du förmana och vädja, tillrättavisa och undervisa, leda och visionera, lyssna och tala och och och…

Livssituationerna kan växla, men låt mig få ge dig ett litet råd: Ta Paulus med en liten nypa salt. Jag hoppas att du vill se många år i Herrens tjänst framför dig. Gud behöver dig! Vår kyrka behöver dig! Men då bör du nog stanna vid att träda upp i tid, och lämna otiden därhän. Ge dig tid för egen växt och fördjupning. Tid för vila. Tid för vänner och familj. Tid för eftertanke och tystnad. Tid för återhämtning efter intensiva lägerveckor eller församlingsaktiviteter. Du har många år framför dig. Allt behöver du inte göra idag eller i morgon.

Jag har en andaktsbok som är något av ett syreintag. Där skriver Wilfrid Stinnissen:

”Guds tid har en rytm som består av död och uppståndelse. Allting börjar, allting dör, och allting börjar på nytt. Ingenting är färdigt en gång för alla, ingenting utvecklar sig efter en jämnt stigande linje. Det finns starka och svaga moment. Det finns tider då ingenting speciellt händer och tider då något helt nytt börjar.

Om du bara förstod att respektera denna rytm och följa med i den utan motstånd och invändningar, så skulle du ana något av den djupa harmoni Gud har skapat dig till.”

Kloka ord av en erfaren själavårdare.

Jag önskar dig Guds välsignelse och glädje.

Suzanne Molin är pastor och föreståndare i Åbybergskyrkan i Vallentuna som är en missionsförsamling. Under åren 2001-2007 var hon samfundssekreterare i Svenska Missionskyrkan och satt då med som ledamot i antagningsnämnden. Tidigare har hon varit pastor i Falun, Lidingö och i Andreaskyrkan i Stockholm. Hon har också varit generalsekreterare i Sveriges frikyrkoråd.

Enkelhet, folklighet och tydlighet

Från Anders Marklund, gästbloggare.

Jag tror att Billy Graham hade en poäng när han sa att en predikan ska förstås av en 12- åring! Vi lever i en tid i vårt land där ”avkristningen” har gått långt. Någon sa till mig häromdagen att för ett antal årtionden sedan låg Bibeln på köksbordet, sedan flyttades den till nattduksbordet och nu är den placerad i bokhyllan. Bibelordet kommer längre och längre bort från våra vardagsliv samtidigt som den blir mer och mer lättillgänglig genom ”appar”, på nätet med mera, med mera.

Som pastor utmanas jag av den här tiden och längtar efter en ”påkristning” av vårt land igen. Då tror jag att vi behöver återerövra enkelheten i evangeliet, folkligheten i umgänget och tydligheten i budskapet.

En svensk fältpräst i Afghanistan berättade att när mannarna kom tillbaka efter ett uppdrag i byarna där man mött byborna så sa de att ”här vet folket vad man tror på”. Vad är vår tro?

Vi behöver en kyrka som är tydlig i sitt budskap, enkel i sitt framförande och folklig i sitt sätt att umgås.

Det finns en fantastisk och härlig utmaning i uppdraget att vara pastor år 2011, våga anta den!

Anders Marklund är processledare för Gemensam framtid och ledare för Alpha Sverige.

Badges och röster

Från Helen Friberg, gästbloggare.

Hur många budskap kan vi skicka ut samtidigt utan att de slår ihjäl varandra?
I SMK lär finnas sådär tolv ”officiella” bloggar, fick jag höra häromdagen. Nu skriver jag på en av dem, antar jag. Just idag har jag också uppgiften att skriva veckans Tankar från Missionskyrkan, som är en annan av dessa bloggar. Kan jag skriva samma sak på båda ställena? Läser samma människor allt, överallt, det som finns i samma ”sfär”? Är det mer meningsfullt/verkningsfullt att sprida samma budskap på så många ställen som möjligt, upprepa sig och tydliggöra? Eller ska man variera sitt budskap, tala med ”bönder på bönders vis och lärde män på latin”? (Som om bönder inte kunde vara det samma som lärda män, och lärda kvinnor inte kunde vara bönder!).

På busshållplatsen i morse stod en kille som hade kläder och väska täckta med badges. Budskapen var många. Jag blev förvirrad. Men också road och intresserad.
När bussen äntligen kom frågade jag honom, samtidigt som vi klev på och satte oss bredvid varandra:
”Står du för alla dessa budskap?” ”Nej” svarade han ”inte alla, bara några. Resten är en kul grej”.
Och jag läste snabbt: ”Normala människor bryr sig inte”, ”Käfta emot”, ”Bisexuals doesn´t mean crowded”, ”När jag blir stor ska jag bli polis”, ”Who says I wan´t fit in?”, ”I´m in space”,  ”PRAO-elev”.  
OK, tänkte jag. Men hur ska jag veta vilka budskap som för honom är på allvar. Jag hann inte fråga, för strax var bussen framme.
Men jag hade stor lust att diskutera t ex badgen ”God utan gud”. Eftersom jag tror att allt gott kommer från Gud. Gud ÄR god. Och att den som också gör gott, är god, förmedlar Guds godhet – även om denne gode själv inte tror det.

Ja, vilka budskap sänder vi ut? Vad förmedlar jag med det jag säger, skriver, gör, hur jag klär mig, vilka smycken jag bär? Enligt logonomen Åse Hagerman, som personalen på SMKs kyrkokansli förra veckan fick hjälp av att jobba med sina röster och uttryck, består ungefär 70% av det vi förmedlar av det som sägs med kroppen och rösten. Endast en liten del handlar om det vi faktiskt säger med våra ord. Men när vi kommunicerar såhär, i bloggar och på nätet, vad uppfattar vi då av budskapet?
Kanske uppfattas ett helt annat budskap än det vi, eller i detta fall jag, avsett. När jag släppt iväg orden förfogar jag ju inte längre över dem. Tänk på det, ni som är eller som utbildar er till Det Levande Ordets Tjänare!

För mig blev morgonens badge ”God utan gud” sannolikt inte det budskap som avsändaren avsett.
Den blev istället en påminnelse om Guds godhet som omsluter allt, även den som inte tror på någon Gud.

Helén Friberg, ordinerades till pastor i SMK 1982 efter studier mest i Lund. Hade sedan tjänster som studentpastor och ungdomspastor, konsulent i FS och arbetade med ett kristet riksmöte i Jönköping, blev sedan församlingspastor i Uppsala och i Vällingby innan hon 2001 blev distriktsföreståndare. Har också haft ekumeniska uppdrag inte minst kring kvinnofrågor.

Ekologi och teologi

Från Göran Gunner, gästbloggare.

En sommar är snart till ända. För några dagar sedan stod jag och skådade ut över vidsträckta sandstränder, ett bländade hav med små fiskebåtar och med pelikaner och fregattfåglar som seglade fram. Det skulle kunna ha varit ett turistparadis men det är den nordatlantiska kusten i Nicaragua. Bara några kilometer bort är landskapet allt annat än paradis. Trots att det nu är fyra år sedan orkanen Felix drog fram kan verkningarna fortfarande ses i landskapet – träden är borta och allt är öde – inte ens fågelsången har återvänt. Det är många av människorna i området som återkommer till det som hände, om skräcken, om förstörelsen, om döda, om de som aldrig blev sig själva igen, om kyrkor som helt enkelt flög upp i luften och om hur livet måste gå vidare.

I byarna finns Moravakyrkan och det är många ungdomar från byarna som bestämt sig för att studera till pastorer. Män och kvinnor som ägnar några år åt studier vid kyrkans universitet BICU (Bluefields Indian and Caribbean University) i Puerto Cabezas (Bilwi) för att sedan sändas ut till församlingar utefter kusten. Utbildningen som erbjuds varierar mellan ett och tre år och därtill finns fortbildning och fördjupning utlokaliserad till olika landsändar.

Missionskyrkan har sedan 1990-talet stött universitetet och utbildningen inte minst genom byggnationer. Men här har också funnits utrymme för svenska pastorer, missionsarbetare och teologer att arbeta. Arne Norman arbetade på 1980-talet som pastor i Ecuador och började 1989 arbeta bland nicaraguanska flyktingar som flytt inbördeskriget i Nicaragua till Costa Rica. Arne kom sedan under några år före sin död att arbeta i Nicaragua, och universitetets bibliotek i Puerto Cabezas är uppkallat till Arnes minne. 

På universitetet är man stolta över den kurs Ingemar Hedström ger i ekologi vid universitetet och hans bok ligger centralt placerad på rektorns bord. Det är en kurs som också ges på Teologiska högskolan – Ekologi och teologi – och där borde den vara lika central som den är för de blivande pastorer i Nicaragua som fortfarande ser följderna av naturens förstörande krafter som en daglig påminnelse i byarna. Här finns också uppgifter för spansktalande svenska teologer och pastorer att vara lärare i olika sammanhang. Snart reser Bertil Widén till Nicaragua för att i regionala sammanhang undervisa tillsammans med lärare från universitetet.

Det är mycket blivande pastorer och församlingar ska ha kunskap om. Givetvis de teologiska grunderna och färdigheterna. Men här finns också viktiga frågor för församlingarna som kunskap i uthålligt jordbruk och småboskapsskötsel för att förbättra byarnas försörjning. En annan viktigt punkt är kommunikation i betydelsen att pastorer och församlingar behöver lära sig att kommunicera över gränser i form av språk, etnisk tillhörighet och politiska ståndpunkter. Pastorer, ledare och söndagsskollärare utbildas också om hiv-smitta och aids för att de ska kunna förmedla sina kunskaper till församlingar och i det lokala samhället. Visst kan de utbildningsmässiga utmaningarna se olika ut jämfört med Sverige men det är ändå arbete i ett och samma Guds rike det handlar. 

Åter till havet. När de små och bräckliga fiskebåtarna som snarast påminner om kanoter återvänder med dagens fångst hissar de hemmagjorda segel. På duken står tydligt USIAD. Ett exempel på återanvändning av de säckar med vilkas hjälp nödhjälpen anlände efter orkanen. Utanför ett av husen sitter en grupp kvinnor och väntar på männens återkomst från havet och under tiden sjunger de välkända toner – det är de klassiska väckelsesångerna.

Göran Gunner blev pastorsordinerad inom Svenska Missionskyrkan 1973. Numera arbetar han som lärare vid Teologiska högskolan, Stockholm och forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet.

Ta de vackra tillfällena i akt

Från Karolina Rönn, gästbloggare.

De många frågor vi bearbetar under teologistudierna berör ofta, ytterst sett, frågan om vem Gud är. För mig har frågan aldrig handlat om Guds existens och det är inte heller en fråga som Bibeln ägnar sig åt. Guds existens är en förutsättning och ett villkor för livet. Livet och Gud går inte att skilja åt. Frågan är kanske snarare vem Gud är och vad Gud vill oss, vad vill Gud mig?

Man brukar tala om att Gud är relation, att Guds 3eniga natur i sig är en relation och att Gud vill relation med oss och också kallar oss att leva i kärlek och gemenskap. Men vem är Gud? Ofta hör jag människor citera ortodoxa teologer som företräder den apofatiska teologin där man menar att det enda vi kan säga om Gud det är vad Gud inte är. Gud går inte att greppa…  Men jag tror ännu att det finns något vi kan veta om Gud.

Kanske kan man likna Gud vid havet? Stor och mäktig, omöjlig att omfatta eller tämja, Gud och livet i ett, som havet, mäktigt och överväldigande. Likt fiskaren får jag ödmjuka mig inför det stora som både ger mig mitt liv men också sätter villkoren för det. Havet föder honom, havet ger honom hans livsvillkor och en dag kommer det troligen också att ta hans liv.

Kan vi fläta samman bilden av Gud och livet så? För mig blir det lättare att förstå livets villkor på det sättet. Gud har aldrig lovat ett liv utan lidande och det enda som är säkert, om vi har fötts, är att vi en gång ska dö. Men mitt i livet skänker Gud, liksom havet, oss mat och njutning. Vi kan konkret känna vattnet mot vår egen kropp och precis som fiskaren kan lära sig mycket om havet och villkoren för ett liv på det kan vi lära oss mycket om Gud och om vad ett liv i efterföljelse innebär, men vi kan aldrig kontrollera Gud och livet liksom fiskaren aldrig kan kontrollera havet. Vi är satta under dess villkor.

Predikaren skriver: Vad får då människan ut av all sin möda, av all sin mödosamma strävan under solen? Var dag är en smärta, var syssla en plåga. Inte ens om natten finner hjärtat ro. Även detta är tomhet. Det finns för människan ingenting gott utom att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda. Jag har insett att detta är en Guds gåva. Ty vem äter och vem gläder sig Gud förutan? (2:22-25).

Här lever vi, och här kämpar vi. Och Predikarens ord är en uppmaning om att ta de vackra tillfällena i akt, att stanna upp och njuta när havet är lugnt, när vågorna går stilla och när näten fylls av fisk. Livet pågår nu, precis här, precis just nu, och vad mer kan vi göra än att ta vara på det?

Sätt fingrarna på din handled och känn din puls och tacka sedan Gud för att den slår!

Karolina Rönn är pastorskandidat för Svenska Missionskyrkan och student på THS. Hon har tidigare läst praktisk filosofi i Umeå och ägnat sig åt språkstudier i London. Hon har varit SMU-volontär i Betlehem och arbetat som städare, aupair, ungdomsledare och vårdbiträde.

Det som var omöjligt, det gjorde Gud!

Från Yvonne Hammarstedt, gästbloggare.

”Herre Jesus Kristus, du som kom i världen för att rädda de förlorade, du som lämnade de nittionio fåren för att söka det enda, det bortkomna, sök du mig, Herre, på mina irrvägar, där jag försöker gömma mig för Gud och människor!”         Sören Kierkegaard

Det finns perioder i livet som man känner sig så fast övertygad om att detta är min väg, detta är min kallelse. Ingenting får en att tvivla på detta i kallelsens ögonblick. Jag tänker tillbaka på den dagen då jag körde efter E12 och Jesus fyllde bilen så intensivt med sin närvaro att inget annat rymdes där. Då var det inte ett vägskäl med valmöjligheter, det var en stoppskylt.

Vi brukar säga att vi har val som vi kan göra. Men det underliga är att när Jesu kärlek drar i en, så upplevs inte valmöjligheten så stor. Så var det för mig. Det var en befrielse att få säga sitt JA, jag är villig men jag är svag. Jag är villig men klarar mig inte själv. Detta var ett sådant ögonblick för mig, då jag var så fast övertygad om att kallelsen var grundmurad och att INGET kunde ändra på det.

Det är länge sedan nu och ”många vatten har runnit under broarna sedan dess”. Under dessa år har det också funnits tider när jag varit helt övertygad om att ALLA vägar var stängda och ALLA möjligheter uttömda. Men under dessa tider har jag som Sören Kierkegaard funnit att Jesus är den som söker det enda fåret. Även om irrvägarna syns oframkomliga mänskligt sett, är han den som söker det vilsna fåret. Han använder människor, platser och händelser för att påminna och visa att hans kallelse står fast.

Jag vill säga till dig som läser detta, att om du upplevt kallelsens röst kommer också vägar att öppnas för dig, hur det än ser ut omkring dig just nu. Har du tappat modet eller tron finns det en som står fast vid sin kallelse, oavsett vad du tänker eller känner eller vad människor anser. För din kallelse är din och ingen annans. Håll fast vid dina dyrbara minnen av rösten, närvaron och heligheten när övergivenheten och ensamheten känns som starkast. Ta vara på de människor och händelser som Jesus sänder i din väg för att påminna dig om den kallelse han gett dig. Kom ihåg att det inte är människors kallelse du bär på. Det är Guds kallelse och han kommer att fullgöra den på det sätt som han vet är det bästa.

När jag stod där på estraden i Filadelfia i Stockholm, kvällen den 2 juni och fick säga mitt JA till Jesus och Missionskyrkan, och därefter fick höra församlingarnas ombud svara sitt tydliga JA, då greps mitt hjärta av en sådan tacksamhet till Jesus Kristus, Guds son. Oavsett hur vägen sett ut och hur den varit, oavsett vad jag gjort och inte gjort, så har kallelsen alltid stått där. Fast inristad och vägledande. Den kvällen drabbade detta mig på ett tydligare och klarare sätt, där jag ännu en gång fick TACKA för den nåd och trofasthet som bär i kallelsen. Har den burit fram tills nu så kommer den att bära framöver, genom tjänstens olika skiften. Detta är min fasta övertygelse.

Det är inte min förtjänst, den som ger kallelsen är större än både mig, dig och omständigheter.

Rom 11:29 Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.

2 Tim 1:9 Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början.

Yvonne Hammarstedt är född i Nordmaling och har sedan bott i Lycksele i ett antal år. Hon har tidigare arbetat som evangelist i Pingströrelsen, men har också hunnit med att arbeta som kontorist, avbytare och vårdbiträde. Hon antogs som pastorskandidat redan 2003, men det har varit svårt för henne att få möjligheter att resa till THS och avsluta studierna. Till slut kom dock möjligheterna, och sedan en tid arbetar hon i Malå missionsförsamling där hon är omtyckt och uppskattad. Vid årets kyrkokonferens ordinerades hon till pastor i en fullsatt Filadelfiakyrka.

Döpt och ordinerad – men viktigast är dopet

Från Larsåke W Persson, gästbloggare.

I söndags var det femtio år sen jag döptes, pingstdagen 1961. Några dagar senare skulle jag ta realexamen och senare på sommaren fyllde jag sexton år. Ytterligare åtta år senare, sommaren 1969, avskildes jag tillsammans med ett tiotal kamrater till pastor i Svenska Baptistsamfundets konferens.  Det hette så då; idag talar vi oftare om att man blir ordinerad.  Gudstjänsten hölls i gamla Immanuelskyrkan på Tulegatan, där SB det året hyrde in sig för de större gudstjänsterna.

Tidens flykt är ofattbar; det tänker jag ofta på, inte minst har jag gjort det de senaste två åren när jag efter ett långt uppehåll återigen undervisat en del på THS och umgåtts med studenter som har sin pastorstjänst framför.  Ibland har jag i samtal och möten känt som om jag är jämnårig med dem, tills jag tänkt efter och börjat räkna på alla år som gått.  Vart har de tagit vägen?  Vad blev det av mina visioner och förhoppningar? Och hur ska det bli för mina unga pastorskollegor?

Gamla Immanuelskyrkan finns inte kvar och snart finns inte ens de gamla samfunden kvar.  Jag kan inte förneka ett visst vemod vid tanken på tid som flytt och på det som snart är borta, men vilken utmaning det är att stå inför en ny epok.  Tänk att få ordineras som pastor just i år!

I fyrtiotvå år har jag nu gått ”i koppel”.  Så tänker jag ibland om rundkragen som signalerar att jag inte är en herrelös hund utan har ett sammanhang där jag hör hemma.  Där jag fått förtroendet att tjäna.  Att gå i koppel innebär naturligtvis både begränsningar och trygghet, men framför allt en identitet, en tillhörighet.  När någon rycker i kopplet är det en påminnelse om de människor jag hör samman med, att jag inte är ensam i liv och tjänst.  Själva begränsningen kan bli en styrka.

Att man är döpt och ordinerad innebär ingen garanti, vare sig om framgång eller välgång, det har jag upptäckt.  Människovärdet ökar inte, livets problem minskar inte.  Det är heliga handlingar som inte så mycket handlar om funktion som om identitet, mera om vem man är som människa och kristen än om vad man uträttar.  Den insikten har jag väl alltid haft – i teorin.  Nu när jag blivit pensionär och min yrkesverksamma tid håller på att gå över måste jag öva mig i att ta den insikten på allvar – i praktiken.  I ärlighetens namn: det kommer inte att bli helt lätt. Jag måste nog hålla mig mera i det faktum att jag är döpt än att jag är ordinerad.  Ja, kanske är det viktigare att tänka så under hela livet – mera på vem man är än på vad man gör.

Larsåke W Persson

Larsåke W Persson är pastor i Sv Baptistsamfundet och S:t Lukasterapeut.  Efter ett tiotal år som församlingspastor har han under lång tid varit själavårdslärare på frikyrkliga pastorsutbildningar och vid S:t Lukas själavårdsinstitut.  De senaste femton åren har han huvudsakligen varit verksam som frilansande föreläsare och ”resepredikant”, själavårdare/terapeut och författare till ett tiotal böcker.

Gud är med mig vart jag än kör

Jag ska bli pastor. Jag har fortfarande inte riktigt begripit hur jag kom dit men jag vet att det är rätt beslut. Det är typiskt för mitt liv. Det är sällan att allt går raka spåret för mig. En händelse som jag har varit med om för många år sedan kan kanske förklara det:

 En gång för länge sedan, när mobiler fortfarande var mycket ovanliga och gps-system inte uppfunnits än, bestämde jag mig för att ta min bil och hälsa på en vän som bodde i närmaste storstad.

Det var inte så länge efter jag fått mitt körkort och jag var en glad entusiast som njöt av sin nyvunna frihet. Problemet var bara att jag har dåligt lokalsinne. Dessutom var jag inte van att köra i en storstad. Men min tillit till Gud är stor och min optimism följaktligen nästan obotlig.

Jag hade köpt en karta över mitt mål, München (vid denna tid bodde jag i Tyskand) och hade funderat ut en strategi: Jag behövde först köra tvärs igenom hela staden och då kunde jag följa de stora huvudlederna. Dessutom skrev jag ner några riktmärken som jag skulle passera på vägen. Att hitta precis rätt när jag kom närmare tänkte jag lösa på plats. Alla som jag berättade min plan för var skeptiska och försökte övertyga mig att åka tåg istället. Men jag är envis och ville i alla fall försöka.

Så satte jag igång. När jag kom in i staden upptäckte jag att rusningstrafiken redan hade börjat och att det var tät trafik. Det hade jag inte tänkt på, annars hade jag valt en lugnare tid. Men det gick ju inte att ändra, det var bara att fortsätta. En kort tid därefter kom jag till ett vägarbete och alla fick ta en annan väg istället. Då blev jag lite orolig, men jag trodde mig fortfarande veta  ungefär var jag var. När jag snart därefter kom till nästa vägarbete och fick ta nästa omväg, då hade jag tappat bort all orientering. Jag försökte titta på min karta vid varje rött ljus men det fungerade inte och efter några försök gav jag upp det. Det enda jag var säker på var att jag först skulle köra igenom hela staden. Det höll jag fast vid och jag följde helt enkelt efter alla andra som körde före mig.

När jag hade hållit på så här ett tag insåg jag att det inte var så himla vettigt. Jag hade ingen aning var jag befann mig och om jag var på rätt väg eller om jag kanske var på väg tillbaka dit jag började. Därför tog jag nästa något mindre gata till höger för att leta efter en lämplig plats att stanna bilen och börja om från början. Jag hade tur och hittade genast en parkeringsplats längs gatan. Jag klev ur bilen och gick till närmaste gatuskylt för att kolla var i all värld jag var och då upptäckte jag att jag hade hamnat på precis rätt gata. 50 m längre bort bodde min vän och jag var bara 15 minuter sen.

Det jag har lärt mig av denna upplevelse är att inte allt fungerar precis som jag hade förväntat mig. Det kan bli omvägar ibland och kanske förlorar man riktning ett tag. Men jag vet att Gud är med mig och att Gud kommer att leda mig rätt.

Petra Jonsson

Petra Jonsson är född och uppväxt i södra Tyskland. Hon har läst juridik och arbetat på en advokatbyrå med invandrar- och asylrätt. De senaste åren har hon dock främst arbetat inom organisationen Independent Living. När hennes man Lars disputerat flyttade de först till Toronto och sedan till Zürich pga hans arbete. År 2006 flyttade de till Stockholm, och här började Petra hitta tillbaka till kyrkan och den tro hon haft sedan hon var barn. Idag tillhör hon Västerortskyrkan och är vice ordförande i församlingens styrelse. Förra våren läste hon enstaka kurser i teologi och nu går hon i ettan på THS. För några månader sedan blev hon antagen som pastorskandidat.

När viljan blommar fram som en vitsippa

Gästinlägg av Frida Bondesson.

En tid innan jag började läsa till pastor var jag på ett föredrag om just kallelsen till pastor. Från föreläsningen mins jag bara en mening. Jag minns den inte ordagrant, men innebörden etsade sig fast och gjorde ett särskilt avtryck i mitt liv. Jag tror det ofta är så när Gud vill tala till dig och mig att han ger oss ord som en annan människa uttalar, som vi läser i bibeln eller som en tanke som dimper ner och slor rot i vårt inre. Orden liksom fastnar och får betyda något för ditt liv här och nu.

Orden som fastnade hos mig från föreläsningen var utmanande och föreläsaren upplevde att han fått dem från Gud: Varför är du på den här föreläsningen, om du tänker efter så vet du egentligen svaret på vad som är Guds vilja med ditt yrkesval. När jag tänkte efter och orden fick landa så visste jag, jag ska läsa till pastor. Innan den där föreläsningen så fanns det mycket som talade för att jag skulle läsa till pastor, men ändå sökte jag fler tecken.  Kanske är det på liknande sätt för dig, du vet redan egentligen, våga då landa i den vissheten!

När jag hade läst 1,5 år teologi så ifrågasatte en människa som stod mig nära om jag verkligen skulle bli pastor. Det var oerhört jobbigt att ifrågasättas på den punkten men det fanns ju någonstans fog för frågan. Var fanns min vilja att bli pastor, den hade försvunnit någonstans långt under att det redan var bestämt att så skulle det bli. Frågan fick mig att skala bort alla måsten, fick mig att tänka att jag kanske inte ska arbeta som pastor. När jag tillät mig att tänka så, då blommade viljan fram lite som en vitsippa som strax efter att snön skalats bort äntligen får titta fram. Jag vill arbeta som pastor, ända sen dess har jag varit trygg i detta. När jag undrar över hur lilla jag ska klara av detta stora uppdrag så får jag gång på gång landa i att Gud är stor och jag är liten. Arbetsfördelningen återspeglar Guds storhet och min litenhet. Min uppgift är att vara ett redskap i hans hand och att visa mig, säga här är jag använd mig. Resten är upp till Gud och för Gud är till och med det omöjliga möjligt.

Att vara kristen tänker jag är att älska Gud, att älska Jesus och följa honom. Detta är svårt och samtidigt ljuvligt för min kärlek till Gud tar sin utgångspunkt i Guds ofantliga kärlek till mig. Att arbeta som pastor är en stor del av mitt sätt att älska Jesus. Vad som är ditt sätt, vad du ska välja det vet inte jag. Kärleken till Jesus kan uttryckas på så många olika sätt. Oavsett vad du väljer så låt din kärlek till Jesus få bestämma riktningen för ditt yrkesval och för ditt liv. Låt också Jesu kärlek till dig få vara den källa som du öser ur, för bara Jesus kan ge dig allt du behöver. 

Frida Bondesson

Frida Bondesson ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan 2008. Innan dess hade hon bl a varit ungdomsledare i Andreasförsamlingen i Jönköping. Nu är hon  pastor i Tibro Missionskyrka.

Equmeniakyrkan – ett bra namn!

Debattinlägg om Equmeniakyrkan av ett gäng pastorskandidater.

Med tanke på den debatt som pågått kring den nya kyrkans namn och GF-styrelsens förslag Equmeniakyrkan, vill några pastorskandidater från Teologiska Högskolan i Stockholm ge sin bild av situationen.

Den bild som bland annat har visats i Sändaren har varit mycket ensidig där de kritiska rösterna tagit över. Om man läser den debatt som pågår, framför allt på nätet i olika diskussionsforum, så kan man läsa en mängd argument för att Equmeniakyrkan är ett dåligt namn på den gemensamma kyrkan. Det är omöjligt att möta alla dessa argument här, men vi vill ändå säga något.

För det första tror vi inte att Equmeniakyrkan ringer mer sektvarning än något annat namnförslag som ges i debatten. Det är endast en fråga om en subjektiv åsikt snarare än objektiv sanning. Om någon har svårt att veta hur ordet Equmeniakyrkan skall uttalas kan man alltid fråga någon som vet och sedan dela med sig av denna kunskap. Vi vill hävda att eftersom namnet Equmenia är ett nytt ord har vi stor möjlighet att lägga många nya goda värden i det. Ordet står på ett sätt helt fritt från redan inneboende värden, vilket fri-, samfunds-, förbunds-, föreningskyrkan inte gör.

För det andra har vi människor som finns i gemenskapen och i församlingarna ett uppdrag att tjäna Guds rike. Vi ska ut i vår omgivning och förklara vad det riket handlar om. Det kommer inte spela någon som helst roll vilket namn vi väljer om vi inte tänkt prata om det efteråt. Namnet kan aldrig förklara hela kyrkan. Många debatterar att ordet syftar på en inomkyrklig företeelse som är irrelevant för vår omgivning, ekumenik (ordet ekumenik är för övrigt endast en av de betydelser som ordet Equmenia syftar till enligt GF). Ekumenik handlar dessutom om enhet, vilket är den enda vägen att på ett troget sätt visa på Kristus. ”Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – EN ENDA kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.” (1 Kor 10:17) Splittring är den största orsaken till att kyrkan inte kan visa på Kristus mot sin omgivning, för den uppvisar en splittrad kropp. Därför borde ekumenik i Equmeniakyrkan stå för något odelat positivt mot omgivningen. Den nya kyrkan går mot att skapa något nytt, låt även namnet få bli en del av detta nytänkande.

Om beslutet tas att GF-kyrkorna skall gå samman under ett tak, med vilket namn det än blir, tror vi det är viktigt att alla ställer upp på det namnet, även om man inte är 100% nöjd. Tanken är att tre kyrkor skall bli en. Men om församlingar och pastorer fortsätter kalla sig för missionare, metodister eller baptister så har vi inget vunnit gentemot samhället. Det som då händer är att vi skapar ytterligare ett samfund, vi blir missionare, metodister, baptister och ”equmenianer”. Det om något kommer röra till det för människor som inte har någon relation till kyrkan. Vi har då återigen splittrat kroppen i ytterligare delar, och vem tjänar på det?

För er som har problem med att börja kalla er för equmenianer eller equmenister, oroa er inte. Säg istället att ni är kristna, eller tillhör Kristus och går till Equmeniakyrkan. Den nya generationen som växer fram är trötta på benämningar och att bli satta i fack. Samfundstillhörighet håller på att bli en icke-fråga. Man väljer den församling man trivs i oberoende av samfund och namn. Namnet på kyrkan säger bara det som människorna i den gestaltar. Det finns otaliga exempel på hur församlingar fått sektstämpel efter hur dess medlemmar gestaltar tron. Om människorna i vår nya GF-kyrka är kärleksfulla, ödmjuka och öppna mot andra människor så kommer kyrkans namn att bli förknippade med dessa värden, och det gäller vilket namn vi än tar.

Andreas Abrahamsson
AnnaCarin Abrahamsson
Johnny Brorsson
John Ericson
Maria Hedman
Karin Ingridsdotter
Oskar Johansson
Johanna Lindar
Frida Morén
Oskar Ohlsson
Elina Skarin
Jenny Sundström

Genom David Wedegård