Kategoriarkiv: Gäster

En annan värld

Kuststaden Montecristi i Ecuador, ungefär tio kilometer från Stilla havet, en sömnig by som hämtad från en roman av Gabriel García Márquez. Strax nedanför den katolska katedralen står tuppar bundna i väntan på tuppfäktningen, som för att komplettera bilden av en annan värld. Och det är en annan värld, där hundar skäller, berusade grannar sjunger sent på nätterna, myggen bits och eventuellt delar med sig av denguefebern, en konstig värld, men samtidigt en värld som är min. Här finns mitt hus, här bor min sons morföräldrar, här känner jag mig hemma. Fast det är ju inte Sverige…

De senaste tio åren har jag försökt länka samman dessa två världar, den svenska och den latinamerikanska. Eller egentligen under ännu längre tid, egentligen under hela mitt liv. Periodvis har det inte fungerat och jag har valt den ena världen på bekostnad av den andra. Under åren i svenskt högstadium nämnde jag inte för någon att jag var missionärsbarn och bott strax söder om ekvatorn i fem år. Efter gymnasiet återvände jag till Ecuador och tänkte att här blir jag kvar, nu klipper jag banden till Sverige. Två världar fanns liksom parallellt och det blev konstigt när de kolliderade eller möttes. Ett antal resor och några års mognad har gjort att krockarna tonats ned, världarna börjar fogas samman. Därtill Guds ingripande i mitt liv och Guds tanke med det som ibland varit brutet inom mig; just det kan Gud använda.

Jag lämnar snart Montecristi för att börja min första pastorstjänst i en annan liten stad, El Chaco på Andernas östsida, nedåt djungelområdet. Nya kulturkrockar väntar (Ecuador är ett litet land men med tydligt utpräglade kulturer i varje region) och nya utmaningar. Rollen som pastor här är delvis något annat än i Sverige, i fråga om auktoritet och synen på lediga dagar och semester. Men samtidigt finns likheterna; uppdragets kärna, Jesu kärlek som behöver förmedlas till frälsning för människor.

Och de två världarna behöver varandra, jag behöver sammanfoga dem i mitt liv, men också som kyrka lever vi i relation till en systerkyrka i Ecuador som har så mycket att ge oss och så mycket att utmana oss med. Jag tror att vi verkligen behöver denna kyrka, liksom våra andra systerkyrkor runt om i världen. Annars slutar vi vara det vi ska vara. Kristi kropp som en enda utmanar mig, konsekvensen av insikten utmanar mig, skakar om, samtidigt som det inspirerar. Orkar och vågar vi välja de olika världarna, sammanfoga dem, eller är det smidigare att bara hålla oss till en av dem?

Petter Hermansson

Petter Hermansson ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan sommaren 2010 efter fyra års studier på THS. Han är gift med Andrea från Ecuador och tillsammans har de sonen Natanael. Petter har tidigare läst spanska vid universitetet i Göteborg, gått en bibelskola i Colombia, varit ungdomsledare i två år i Linköpings missionsförsamling samt varit ledare på Apg29 i Ecuador, Chile, Kongo och nu under hösten 2010 i Sverige.

Tacksamhet är ordet

Många gånger har jag tänkt; Här var det som min livsväg fick den inriktning som den fick.

Östra Götalands distrikt har sin expedition vid Södra Vätterbygdens Folkhögskola i Jönköping och där är min arbetsplats. I denna miljö mognade en övertygelse fram för många år sedan som har påverkat hela mitt liv. Frågorna om livets mening, mina gåvor, mitt bidrag, vad skall jag satsa på fick ett ganska enkelt, och i viss mån banalt svar, men som har burit mig ända sedan dess. Det allra viktigaste i tillvaron är människor. Papper, maskiner, verktyg i all ära men människor är det viktigaste och jag vill ge mitt liv för att i någon mån göra livet bättre för min medmänniska.

Så utbildade jag mig till socionom och arbetade socialt i några år men kom till en avgörande punkt. Jag upplevde att jag inte kunde förmedla till min nästa det allra bästa som jag kände till. Min erfarenhet var ju att evangelium och mötet med Jesus Kristus hade förvandlat mitt liv, gett mitt liv mening och innehåll och att mötet med Jesus kan upprätta och befria varje människa.

Kallelsen att bli pastor som legat och grott i många, många år slog till med full kraft och så öppnades vägen på ett lite märkligt sätt och jag utbildade mig och ordinerades till pastor i Missionskyrkan för 31 år sedan.

Jag har upplevt och upplever det som ett enastående privilegium att få leva i denna uppgift att på heltid vara Guds medarbetare. Sammanhangen har skiftat, begränsningarna och tillkortakommandena har varit närgångna, det har varit med- och motvind men alltid har tryggheten att Gud är med omslutit mig. Och jag har känt tacksamhet. Och känner stor tacksamhet för förtroendet från Gud och människor. Att få slå följe med människor i livets alla skiften, att få berätta om det bästa som finns och se hur förlåtelsens och försoningens budskap helar och ger kraft än idag. Det är stort!

Så möter jag idag på Södra Vätterbygdens Folkhögskola och ute i distriktet människor som bär på gåvor och en kallelse att gå in i tjänst för Guds rike och det gläder mig ofantligt. Jag är glad att det finns frisörer, bilreparatörer, datatekniker, sjuksköterskor, lärare mm. Men jag är jätteglad att det finns de som Gud kallar, utrustar och utbildar till tjänst i Guds församling idag. I tacksamhet är jag en av dem som med varmt hjärta rekommenderar den livsuppgiften.

Lennart Johansson

Lennart Johansson är distriktsföreståndare i Östra Götalands distrikt.

Någon att räkna med

Det är mitten på december och jag sitter och räknar ett, två, tre …. Det gör jag varje år vid den här tiden fem, sex, sju…… Man skulle kunna tro att jag räknar hur många dagar det är kvar till julafton, hur många julfester jag hinner med innan själva julhelgen börjar, hur många julklappar som finns på önskelistan eller något annat som hör advents- och jultiden till. Men så är det inte. Jag räknar diakoner och pastorer och nu räcker inte fingrarna till för det handlar om flera hundra. Det är nämligen en av mina arbetsuppgifter att inför varje årsskifte räkna hur många diakoner och pastorer det finns i Svenska Missionskyrkan. I uppgiften ingår att räkna det totala antalet, men också att se förändringar under året. Hur många nya har kommit till och hur många har gått i pension. Hur många har bytt tjänst och vilka tjänster har man lämnat respektive tillträtt. Dessa uppgifter plus ett antal ytterligare sammanställs till listor som efter årsskiftet presenteras för kyrkostyrelsen. Formellt är det kyrkostyrelsen som fastställer vilka medarbetare som tillhör diakon- respektive pastorskåren.

Statistik är ett ord som för somliga låter trist, tråkigt och torrt. I mina öron låter det roligt, intressant och viktigt. I all synnerhet om det handlar om att räkna diakoner och pastorer. För alla listor, staplar och diagram handlar inte främst om siffror utan om människor. Människor som inte bara räknas utan som också är att räkna med. Människor som svarat ja på Guds kallelse och som i många olika tjänster delar glädjebudet om Jesus Kristus. En del finns i församlingstjänster, en del i ekumeniska tjänster, en del arbetar nationellt eller regionalt, och en del finns i profana tjänster. Vilken gåva alla dessa medarbetare är till kyrkan.

Nu tror jag förstås inte att det bara är diakoner och pastorer som är att räkna med utan lika viktiga är alla som finns i församlingens gemenskap, avlönade som oavlönade. Tillsammans delar vi alla kallelsen och uppdraget att vara i Kristi tjänst.

Vid årsskiftet 2009/10 fanns 675 ordinerade pastorer och 290 ordinerade diakoner i Missionskyrkan. Hur siffrorna blir vid årsskiftet 2010/11 vet jag inte än, men jag fortsätter att räkna.

När jag eller någon annan kommande år sammanställer statistiken över diakoner och pastorer i kyrkan får vi räkna med dig då?

Katarina Alsén

Katarina Alsén är handläggare för församlings- och medarbetarfrågor på Svenska Missionskyrkans kansli. I den uppgiften sitter hon t ex i församlingsrådet, antagningsnämnden och bidragsdelegationen. Hon är också en av de tre personer som intervjuar sådana som ansöker om att bli diakon- eller pastorskandidat och de som ska ordineras till pastorer. Vid ordinationsakterna och fortbildningskurserna för de i första tjänst har hon viktiga uppgifter. År 1983 blev hon ordinerad till pastor i Missionskyrkan, och hon har varit församlingsanställd pastor i Örnsköldsvik, Östhammar, Sollentuna och Sandviken.

Att våga följa Guds utmaning

Hur vet man när man är på rätt plats? Vad Gud egentligen tänker, vad Han vill? Hur långt är jag beredd att gå? Hur mycket vågar jag offra?
   Detta är frågor som gång på gång nu för tiden gör sig påminda i mitt liv. Kanske är det för att det är mörkt ute, för att jag ständigt är trött och plugget hänger över mig så här års som jag börjar fundera på vad som egentligen är rätt, eller så beror det kanske på att Gud just nu jobbar med mig. Jag vill tro det sistnämnda.

Jag befinner mig på mitt tredje år här på skolan och vägen hit har varit blandade berg och dalar. Det var långt ifrån självklart att jag skulle läsa till pastor. Jag har någon gång hört att du bara ska bli pastor om du verkligen inte kan tänka dig något annat, och någonstans känns det som att jag försökte med just det, att bli vad som helst annat!
   Jag var inne och snöade på sjukgymnast, lärare, journalist, idrottspsykolog m.m. men någonstans återkom jag gång på gång till att det inte var helt rätt, och den avgörande punkten var alltid Gud… jag vill jobba heltid för Gud! Det är klart att man kan göra det i ett vanligt yrke, och jag försökte verkligen med det, men jag insåg efter ett tag att det inte var vägen för mig.

Jag läste på bibelskola, fördjupade min tro och hoppade sen på chansen att få bli ungdomsledare. Efter knappt ett år i församling var jag fast. Jag stortrivdes! För första gången kände jag fullt ut att det här är precis vad jag vill göra! Här får jag använda mina gåvor, här får jag arbeta med människor, jag får sitta i samtal, jag får undervisa och jag får arbeta med ungdomar. Kunde det bli bättre? Dessutom gjorde jag alltihop tillsammans med och på grund av Gud.
   Tanken på pastor var svår att fortsätta fly ifrån och jag fick kapitulera. Kanske är det så att Guds tankar för mitt liv är annorlunda än de jag först trodde? Kanske är det så att han har en större utmaning som väntar? Att börja läsa till pastor var definitivt en sådan!

Så efter en tid av brottning med mig själv och med Gud så är jag i alla fall här. Äntligen på väg, äntligen ett steg närmare min kallelse… Eller?! Är det verkligen så att kallelsen är ett yrke, något man kan utbilda sig till och bli färdig i? Jag är beredd att tvivla på det…

Nu är jag på THS, jag är ett steg närmare att bli pastor, men om jag verkligen blir färdig det är jag inte så säker på.  I utbildningen brottas jag ständigt mellan intressant kunskap och tenta-pluggande och min längtan och passion efter att vinna människor för Jesus, och det är inte alltid jag får den balansgången att fungera. Å ena sidan vill jag bara grotta ner mig, djupdyka i kurserna om Bibeln och kyrkohistoria, om Själavård och den heliga Anden, men samtidigt så kryper det i hela kroppen och jag vill ut! Ut och göra någonting, ut och jobba!
   Kanske kommer jag ständigt att befinna mig i den kampen – i våndan mellan att känna att jag inte har tillräcklig kunskap och att jag å andra sidan vill ut och sätta fötterna i rörelse. Kanske blir jag aldrig klar…

Jag tänker kallelsen som en ständig skattjakt, där Gud bit för bit för mig närmare skatten, och för varje steg blir utmaningen svårare men också mer spännande. Livet med Gud är ett äventyr och jag är lycklig över att jag får vara med!

Ida-Maria Brengesjö

Ida-Maria Brengesjö går sitt tredje år på THS och är pastorskandidat i Svenska Missionskyrkan. Hon är uppväxt på en liten ort inte så långt från Göteborg, har varit medlem i Guntorps missionsförsamling, arbetat tre år som ungdomsledare i Mullsjö missionsförsamling och var sommarpastor i Tranås missionsförsamling i somras. Hon sitter med i styrelsen för Teamevangelisation och är redaktör för deras tidning. Hon är också redaktör för pastorskandidaternas tidning Årsringar.

Basket, Berget, Bromma – och sedan?

När detta skrives sitter jag alltjämt och våndas över frågan om jag skall eller inte skall söka den tjänst jag blivit föreslagen. Det där med pastor.nu smyger sig – för att inte säga galopperar – allt närmare.

För min del innebär det att slutet närmar sig på den process som började med tanken: Till hösten skall du börja läsa teologi. Dina år av liv här på retreatgården är slut.

Nästa steg var att försöka få den där rösten att precisera sig: Var? Hur länge? Varför?

Någon del av mig tänkte att det kan ju vara för mitt eget höga nöjes skull och började genast leta kurser på ortodoxa seminarier i England och annat spännande. En annan del av mig sa att, nej, har du en gång letts till att gå med i en Missionskyrka, så får du väl faktiskt hålla dig till det sammanhanget. Ja, så där höll vi på ett tag.

Vartefter pekade de flesta pilarna mot THS och då kunde jag ju lika gärna också söka som pastorskandidat. Ibland får man ju inget veta förrän man provar. Och jag kunde ju ändå hålla mina postmoderna dörrar öppna….

På våren i ettan, på väg ut till mitt livs första riktiga predikotillfälle hände något för fortsättningen väsentligt. Jag hade repeterat predikan ett otal gånger och var hur nervös som helst. På väg ut från tågperrongen tänkte jag: Jamen, det är ju det här jag vill hålla på med! Och då kan jag ju inte vara så här nervös varje gång och hela tiden! Så lugn som jag sedan var några timmar framöver, ja, det har ju inte hållit i sig konstant…. Men vissheten att jag är på rätt spår sitter i.

Om jag nu tittar i backspegeln finns där ett antal erfarenheter som mycket väl kan vara bra att ha som pastor. Detta fast en så’n tjänst inte ens funnits på kartan medan jag vandrat framåt.

Om jag skulle våga mig på en slutsats/lärdom av min egen väg:

Våga vara helhjärtat i det du är, där du är. Om Gud har fler, andra, uppgifter är Han både envis och tålmodig nog att se till att du förstår, när den dagen kommer. Möjligen är följande ett udda uttryck i detta sammanhang – men jag tror på det: – Vila i frid!

Lena

Lena Brunell är pastorskandidat och läser sitt sista år på THS i Bromma. Hon är utbildad ekonom och har även varit aktiv på elitnivå som både spelare och tränare i basket. I vuxen ålder kom hon till tro, och arbetade sedan i nio år på S:t Davidsgården på Berget i Rättvik.

Trött, lycklig och otroligt tacksam. Tänk att få vara med!

När jag kommer hem sjunker jag ner i min sköna ”bönefåtölj”. Det är tid att vara inför Gud och bara få tacka för allt gott Han gör. En otrolig glädjevåg sköljer över mig. En dag i mitt liv när det är som bäst. Jag får leva i min kallelse och se Guds verk!

Det jag fått vara med om är att fira gudstjänst, dela Guds ord, lyssna på ett starkt vittnesbörd och vara förebedjare. Som pastor och evangelist hör detta till ”min vardag” och jag älskar det. Gudstjänsten den här kvällen präglades av den heliga Andes närhet. Att vara förebedjare och få vara med om att lägga händerna på längtande, förtvivlade, sjuka, tacksamma människor är stort och att se hur Gud berör deras liv på djupet är fantastiskt. Men det största är att få be för människor som vill ta emot Jesus i sitt hjärta. När en människa, som i vanliga fall inte går på gudstjänst, sitter i kyrkbänken och helt enkelt (hur enkelt det nu är?) blir drabbad av Guds kärlek och vill få sitt liv förvandlat, när tårarna som rinner nerför kinderna blir glädjetårar för att personen hittat hem. En sökare blir en finnare! Det är värt många tack till vår Herre!

Jag brukar säga att det är som två kallelser i våra liv, den första kallelsen är att säga ja till Gud som har skapat dig, som sett dig redan i moderlivet och vill gemenskap med dig. Du får komma hem där du hör hemma, Den andra kallelsen, är kallelse till det uppdrag, den tjänst, som Herren har anförtrott dig. Jesaja 49:1-6, Jeremia 1:4-10 och Paulus Gal 1:15-16a, skriver om detta.

Det är så gott att vara med, gott att sitta i ”bönefåtöljen” jubla och tacka för att Gud är så god. Så ”laddar” jag inför nästa möte. Det finns så många fler längtande människor som måste få höra om det bästa som finns – Guds stora kärlek!

Gunnel Noreliusson

Gunnel Noreliusson är pastor och evangelist i Svenska Missionskyrkan. I sin tjänst aktualiserar hon även kallelsefrågor och tar emot enskilda samtal om kallelse till diakon och missionär. I Almanackan på denna hemsida kan du se var Gunnel finns när hon inte är hemma i Mariefred, och under Kontakt ser du hennes mailadress och telefonnummer.

Må Gud hålla dig i sin hand

Ett dygn hos Birgittasystrarna i Djursholm tillsammans med Missionskyrkans ledningsgrupp, en dag på Utbildningscentrum på Lidingö tillsammans med församlingsföreståndare som arbetar i större arbetslag , anställningsintervjuer på kansliet inför en ny tjänst inom IT-enheten, en dag i Immanuelskyrkan om hur vi ekumeniskt kan samarbeta om handledning och personalvård, en förhandling hos Arbetsgivaralliansen med fackliga motparter om hur personalfrågor ska hanteras inför övergången till den nya kyrkan.

Listan blir snabbt lång över viktiga frågor och sammanhang som ett par arbetsveckor rymmer i min tjänst som personalchef i Missionskyrkan. Det är många kloka ord och tankar som bryts vid tillfällen som dessa men det som framförallt stannar kvar i minnet är de möten med människor som  mitt arbete hela tiden berikar mig med.

Att få dela måltiden med vardagligt samspråk vid middagsbordet med kollegerna i ledningsgruppen men också det enkla nattvardsfirandet  då brödet och vinet delas och vi får be för varann. Att stångas med frågor om hur kan man som pastor, församlingsföreståndare och arbetsledare jobba med förändring i relation till styrelse och  arbetslag. Och sedan vid lunchen få sitta ner och lyssna till och samtala om hur man faktiskt kan börja jobba på nytt sätt, även om det som blommar inte är det man kanske räknat med. Att få ha en intervju med någon som vill gå in i ett nytt uppdrag och som ser det som en förmån att det är i en kyrka.

Jag känner ofta en stark förundran och glädje över att få finnas på en arbetsplats och i en tjänst där vi delar, inte bara de vanliga arbetsuppgifterna, utan också en annan dimension, en tro och en gemenskap i den tron. Varje tisdagsmorgon möts personalen på vårt kansli på Tegnérgatan 8 till morgonbön och personalinfo. Ansvaret för morgonbönen går runt mellan avdelningarna  och därför får också morgonbönerna olika karaktär och tilltal. Men att få sitta tillsammans med sina kollegor och sjunga, be och ta emot  Guds välsignelse inför den nya arbetsdagen ger en grundton som betyder mycket i allt vårt arbete tillsammans. Jag minns särskilt en morgon då vi för ovanlighetens skull reste oss och gick runt i rummet och önskade varann Guds välsignelse samtidigt som vi sjöng ”Må din väg gå dig till mötes”. Plötsligt fick jag stanna upp inför var och en och sjunga om Guds välsignelse  och jag såg mina arbetskamrater på ett nytt sätt .

Låt också de orden möta dig denna vecka:

Må din väg gå dig till mötes
Och må vinden vara din vän
Och må solen värma din kind
Och må regnet vattna själens jord
Och tills vi möts igen
Må Gud hålla, hålla dig i sin hand.
 
Hälsar
Margareta

Margareta Smedberg Andersson är socionomutbildad och arbetar som personalchef i Svenska Missionskyrkan