Kategoriarkiv: Gäster

Bakåt, framåt och nu

Gästinlägg av Joel Magnusson T4

4 år, 160 veckor, 800 dagar, 4800 timmar, 27 kurser, 137 böcker och artiklar, 28928 sidor, 448 sidor anteckningar, ett oräkneligt antal inlämningar, PM och tentamena, jaha där har ni en något sånär förenklad och överskådlig bild av vad en akademisk pastorsutbildning innebär. Nu hävdar jag inte att allt detta stämmer in på mina fyra år som snart är till ända. Det är inte helt säkert att jag läst alla utav dessa 137 böckerna och 28928 sidorna, hoppas ingen av lärarna hittar till bloggen.

Till saken, fyra års heltidsstudier börjar närma sig sitt slut. Naturligtvis vet man att dagen då man är färdig kommer samtidigt som det i början av utbildningen kändes som om den aldrig skulle inträffa. Men nu är den snart här och ”jag tycker mig se ljuset i tunneln” som jag sa i ett samtal häromdagen varpå en annan pastorskandidat svarade; ”Bara det inte är ett tåg som kommer emot dig”.  Ja, det är ju inte helt säkert vad som möter mig och tanken på att snart vara färdig pastor är något mer skrämmande än jag tidigare tänkt. Samtidigt längtar jag mer än någonsin efter att få komma ut som församlingspastor, vilken nåd att tillsammans med församlingen tjäna den levande Guden i missionsuppdraget att göra alla folk till lärjungar.

Undervisning, böcker och anteckningar i all ära – det har verkligen varit oerhört lärorikt och fått vyerna att vidgas. Men det jag framför allt kommer att bära med mig, förutom den rent konkreta viktökning alla böcker innebär för flyttlasset, är alla fantastiska människor man lär känna under utbildningen. Relationer som verkligen gått på djupet och medfört till vänner för livet, alla goa samtal, kaffestunder och nåden att få be tillsammans och uppmuntra varandra i tron.  Dessa människor vittnar verkligen om att det finns stort hopp inför framtiden.

Joel Magnusson – T4

Från hjärna, till hjärta.

Gästinlägg av David Wedegård T1

Att studera teologi handlar om att sätta något i rörelse. Först handlar det om att sätta hjärnceller i rörelse så att jag kan få mer kunskap om Gud. Vi läser kurser i Nya och Gamla Testamentet, kyrkohistoria, filosofi och etik med mera. Allt detta för att kunna tjäna församlingen med kunskap. Men det handlar också om att sätta igång en rörelse som går från hjärna till hjärta. När kunskapen jag fått verkligen får uttryckas i handling. Vad hjälper det att veta en massa om vad Gud har gjort genom historien om jag inte vet vad jag ska göra av den kunskapen.

För att utbildningen inte bara skall stanna i hjärnan behövs en helt annan sida i utbildningen vilket inte finansieras av staten. Statens skatter ser till så att vi kan få en gedigen utbildning som inte kostar en halv förmögenhet och som dessutom ger, oss som studenter förmånen med bidrag genom CSN. Men (och detta är ett stort men!) skatten täcker inte den del i utbildningen som formar oss studenter efter Guds hjärta. Vi behöver en sida av utbildningen som sätter akademin i rörelse från hjärna till hjärta.

Vi får bland annat genom de gåvor som offerdagen ger möjlighet till att åka på retreater, träffas till teologgrupp där vi får brottas med olika frågor tillsammans med mer erfarna pastorer eller ledare av olika slag. Vi får även mer djupgående samtal med professionella terapeuter innan vi går ut i tjänst för kyrkan. Allt detta för att pastorerna skall kunna tjäna församlingen på bästa sätt. När vi kommer ut som fullfjädrade pastorer ska vi inte bara ha mer kunskap om Gud, utan också vuxit i kärlek till församlingen som är Kristus i vår värld.

David Wedegård – T1

11.50 i kapellet – det är där det händer

Kapellets altartavla
Kapellets altartavla

Gästinlägg av Maria Hedman T3

Hur många predikningar är du med om du på en vecka? En? Kanske två? Vissa veckor kanske inte någon? Om du hade gått på THS, som jag gör, så skulle du ha möjlighet att uppleva fyra-fem varje vecka.

Andakterna som vi har nästan varje dag tio i tolv i kapellet är en av mina absoluta favoritsaker med THS. Anledningarna är många. Dels för att jag får en paus i pluggandet, vilket är skönt. Dels för att jag får höra ord av Gud, inte bara ord om Gud, så att jag blir påmind om varför jag pluggar till pastor. Och dels för att jag blir så oerhört inspirerad till att bli en bättre predikant när jag hör mina skolkamraters predikningar. De är väldigt olika och väldigt duktiga.

Efter att man har predikat i kapellet så får man feedback på predikningen. Både på hur framställningen var, alltså hur man använde rösten och gestikulation och sådant och på hur innehållet var, hur man använde bibeltexten, vad det var man egentligen sa och sådant. Det är våra lärare Anna Skagersten och Johnny Jonsson som utvärderar oss, vilket alltid är nervöst. Man vill ju gärna att de säger att man predikade bra, vilket gör att predikningarna i kapellet ofta är väldigt genomarbetade och, ja, bra. Vilket i sin tur sätter ribban för oss andra. På ett bra sätt.

Första gången jag skulle predika i kapellet var jag så nervös att jag mådde illa. Där satt massa pastorskandidater i åren över mig, där satt andra elever från skolan, där satt lärare, där satt rektorn (han är för övrigt bäst av de THS-anställda på att gå på andakterna, tror jag). Och jag var så nervös. En av fyrorna kom fram och önskade mig lycka till och sa att hon trodde det skulle gå bra. Guld värt! Jag klev upp i den vackra predikstolen och höll min välplanerade predikan, sa amen, klev ner och andades ut. Det gick bra. Utvärderingen veckan efter gick också bra. Men det som jag bär med mig ifrån den dagen är tryggheten och utmaningen i att se mina vänner och  framtida kollegor titta på mig från stolarna i kapellet med förväntan i ögonen. Det måste vara bästa sättet att lära sig att predika. Nervöst och tryggt på samma gång.

Maria Hedman – T3

Vad gör vi av pengarna?

Gästinlägg av Frida Morén T1

”Pengar är aldrig ett problem,  alltid möjligheter.”  Så uttalade sig en vis man när vi satt och försökte fixa årets budget. Visst ställer pengar till stora och och till synes olösliga problem, dag ut och dag in. Men det finns pengar och vad vad ska vi lägga dem på? Det finns miljontals goda ändamål man kan ösa pengar över och ändå vill jag slå ett slag för missionskyrkans pastors- och diakonutbildning.

Att våra kyrkor är i behov av goda ledare och att våra samhällen behöver diakoner är inte svårt att se. Medlemstalen klättrar nedåt och för många församlingar ser det inte hoppfullt ut.

Men på THS går just nu 46 ivriga, hoppfulla pastorskandidater som längtar efter att göra en skillnad.

Vi vill utrusta församlingar och vi vill låta människor lära känna Jesus genom våra ord och handlingar.

Jag upplevde att Gud kallade mig att bli pastor av just de ovan nämnda anledningarna, och mitt mål är att bli en grymt bra (och väldigt ödmjuk) pastor,  för att nå dit behöver jag en hel del hjälp.

Genom offerdagsinsamlingen får vi röst- och talvård, samtal och möjlighet att åka på retreat. Oersättliga tillfällen för mig att utvecklas som ledare, andligt och själsligt.

Utrusta församlingar och låta människor lära känna Jesus, där har vi det viktiga.

Frida Morén – T1

”Kan du bli nå´t annat än pastor, så bli det.”

En pizzeria i Vimmerby. Mitten 80-tal. En ganska färsk och mycket klok ungdomspastor från Mönsterås och en tämligen omogen, men hett Jesus-älskande ungdomsledare i äkta 80-talsstil (om du inte var med då, tänk stort hår [STORT] och pastellfärger).

Vi pratar om kallelse. Om längtan att tjäna Gud.

Den kloke säger då krasst: ”Kan du bli nå´t annat än pastor så bli det.”

Den här reaktionen var ovan. Men orden har blivit mitt livs måttstock. Ett halmstrå som faktiskt bär när allt är gungfly omkring mig. ”Kan du bli nå´t annat än pastor så bli det.”

För jag kan ju inte det!

Jag har gjort mina flyktförsök. En del desperata, andra mest i tanken. Men jag kan ju inte bli nå´t annat! Jag har försökt övertyga mig själv att jag visst skulle kunna det, men jag faller inte ens för mina vassaste argument. Det här är liksom inte på det planet. Det handlar om inte argument. Det handlar om att Han märkt mig med sin kallelse och den har hittills inte varit förhandlingsbar.

Jag har frestats till jobb man kan stänga av när man går hem. Som inte alltid fyller ens hjärta. Jaa, jag har frestats att vilja tjäna mer pengar. Frestats av jobb där man inte är offentlig, där man kan vara grinig, gnällig på ICA eller var man är om man har en ”sådan dag”. Det får inte en pastor. Jag vill vara anonym. Vill slippa att höra allas bekymmer… eller vill jag det?

Om jag fick välja på ett liv med hög lön, ett jobb där jag inte har ansvar för någon, där ingen räknar med att jag bryr mig om dem… nej aldrig! Tack, men nej tack.

För ”Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget. [- – -] Men tänker jag: ’Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn’, då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte.” (Jer 20: 7, 9)

Jag ger upp. Lämnar in. Ger mig hän. Får följa människor på vägen från att vara ointresserad av Jesus, till ett prövande lärjungaskap, får se blyga försiktigt börja blomstra, får se människor våga gå in i uppgifter de aldrig trodde de kunde (eller ens ville) men de gör det med Guds kraft, jag får vara med och sjunga lovsången med allt från pensionärskörer till maffigt komp-band, får lära mig massor av livet i oräkneliga samtal med tilltufsade och framgångsrika, med helpiercade tatoo-mästare och helgon. Får be med människor, får lida med människor, får glädjas med människor. Får vara det finaste av allt: ett Kristusbrev till dem som inte känner honom.

Neej, det finns inget annat jag kan bli. Inte nå´t på denna jord kan vara så stort och fascinerande som att av nåd få vara pastor!

De dagar jag suckar, har huvudvärk, känner mig liten som en fluglort inför uppgifterna, så frågar mig Anden med en retsam röst: ”Kan du bli nå´t annat, Britta, så bli…” och då avbryter jag Anden med en mer eller mindre from stämma och ryter: ”Du vet mycket väl att jag varken kan nå´t annat eller – så hjälpe mig Gud – ens vill nå´t annat.”

När mina planer faller som gråsten, när människor är elaka mot mig, när jag är tröttare än trött, vädjar jag till mig själv: Kan jag inte bli nå´t – nå´t vad som helst – annat än pastor? Återigen får jag överlämna mig.

”Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget. [- – -] Men tänker jag: ’Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn’, då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte.” (Jer 20: 7, 9)

Jag har alltid längtat efter det färgstarka, det omtumlande, det oförutsägbara. Jag har fått svar på mina böner. Jag fick bli pastor. Amazing Grace.

Britta Bolmenäs

Britta Bolmenäs är pastor och föreståndare i Tibro missionsförsamling. Hon är gift med Stephan och mor till tre ”vilda sportnördar” enligt henne själv. Tidigare har hon varit bl a riksevangelist i Svenska Missionskyrkan, och hade då i uppgift att emellanåt tala om kallelsefrågor, på samma sätt som Gunnel Noreliusson idag.

Teologi för folket!

Den teologiska studiet för dem som predikar har alltid varit viktigt i vår kyrka. Utbildningen av predikanter och församlingarnas mission i andra länder var de frågor som låg bakom bildandet av Svenska Missionsförbundet. Utbildningen av pastorer är lika angelägen idag och det är en uppgift som vi löser bäst tillsammans.

Teologiska Högskolan fullgör sin uppgift väldigt fint och jag måste säga att de utbildar väldigt bra förkunnare. Detta är viktigt och något som vi gemensamt behöver slå vakt om.

Men jag vill berätta om hur vårt distrikt, Svenska Missionskyrkan/SMU i ÖrebroVärmlandDal med Teologiska Högskolans och Karlskoga folkhögskolas hjälp erbjuder en fantastisk lekmannautbildning. Grundtanken är att öka det teologiska kunnandet bland lekmännen i vår kyrka.

Den första kursen startades 2002. Vi gjorde ett program för hösten och våren med 7 heldagssamlingar plus en lördag/söndag. När det första året var slut tyckte deltagarna att det var så intressant att de inte ville sluta. Så blev det också och så har det fortsatt. Det har blivet en kurs under två år. Totalt har 121 personer gått vår lekmannautbildning inklusive den kurs som nu pågår. Av deltagarna har 83 varit kvinnor och 38 män från åldersspannet 25 -73 år. Lärarna har varierat något under åren, men alltid med flertalet lärare från Teologiska Högskolan och alla är så uppskattade. Vår distriktssekreterare Anders Bernspång lägger ner ett fantastiskt arbete för att det skall fungera bra för både medverkande och deltagare.

I lördags var det lekmannautbildning förlagd till Betlehemskyrkan i Karlstad. Jag hade kontakt med en av deltagarna i ett annat ärende och hon skriver spontant och berättar följande om vår lekmannautbildning:

I lördags på lekmanna undervisade Rune W Dahlén om Bibelsyn och Bibeltolkning. Otroligt intressant!! Rune är en fantastiskt duktig lärare. Det blev en fin dag med mycket reflektioner och undervisning som gav mersmak! Tänk att få göra det här mitt i livet! 🙂  Det är som en gåva att få den möjligheten. Har anmält mig till ett andra år och så vitt jag förstår så blir vi tillräckligt många för att det ska bli en grupp.

Jag är så glad och tacksam över vår lekmannautbildning som ökar det teologiska kunnandet i församlingarna. Efter kursen är det flera deltagare som börjar predika eller bidar med sitt teologiska kunnande i sina församlingar.

Nu närmar sig offerdagen för Pastors- och diakonutbildning och vi kan visa vår uppskattning genom många gåvor till medarbetarutbildning.

Roland Brage

Roland Brage är distriktsföreståndare i Örebro/Värmland/Dal, och han är även distriktsföreståndarnas representant i antagningsnämnden. Tidigare har han varit församlingsanställd pastor, missionsarbetare i Japan samt anställd på Södra Vätterbygdens folkhögskola.

Uppförsbackar och utsiktspunkter

Vi fick en blomma och ett tackkort: ”Tack för den här underbara tiden på THS!!! Det har varit de bästa åren i mitt liv på många olika sätt. Tack för allt ni gör för oss studenter. Tack för att ni hjälper oss att jobba med frågor som är viktiga för vårt yrkesval. Tack för ekumeniken, som gör THS till världens bästa skola!”

Tänk om alla alltid upplevde sina studier för att bli pastor eller präst på det viset. Det vore inte bra! Det krävs ju rejäla uppförsbackar och hård motvind för att forma uthålliga ledare och församlingsmedarbetare. Bara döda fiskar flyter med strömmen var det någon som sa.

Men vänta nu. Varför anta att studenten som kom med blomman hade upplevt studierna vid THS som enbart en behaglig bekräftelse av sin kallelse, bara hade känt vinden i ryggen? Kanske var det jobbiga nya teologiska perspektiv, brytningen med dem som tänker annorlunda, kanske var det den långa uppförsbacken som till slut lett fram till utsiktspunkter där nya landskap öppnade sig? Kanske var det just det som var det bästa?

”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” Jesus hade just talat med sina lärjungar om att han skulle bli utsatt för svåra prövningar, varvid Petrus högst naturligt hade protesterat: ”Något sådant skall aldrig hända dig”. Vi vill inte ha motvind, men Jesus var brutalt rak. Kanske därför att det är så frestande för oss alla att alltid vända kappan efter vinden.

Hur formar man en utbildning som kan både pröva och bekräfta? Hur ser en för framtidens församlingar relevant pastorsutbildning ut? Det är en fråga som vi ställer oss hela tiden. Vi diskuterar och planerar, testar och utvärderar. Vi samtalar med studenter och samfund, pastorer och församlingsmedlemmar. En utbildning blir aldrig klar. Det finns få yrken som är så mångfasetterade som pastors- och prästyrket. Det innebär också att det finns många olika sätt att forma en bra pastorsutbildning.

Vi vet att det finns olika sätt att förstå orden: ”du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka”. Men oavsett det så står det klart att Petrus i Matteus 16 först säger något som Jesus bekräftar – och sen något som han tar avstånd ifrån. Det är så vi kan växa och mogna. Genom att den goda insikten bekräftas medan annat slipas bort.

”Världens bästa skola” – om vi ska förtjäna det omdömet måste vi kunna bekräfta och stärka våra studenter i deras vilja till att bli goda pastorer. Men också vara en högskola med uppförsbackar som leder till nya utsiktspunkter och insikter, en prövande vandring där studenten får växa och mogna.

Owe Kennerberg

Owe Kennerberg är rektor på Teologiska högskolan, Stockholm (THS) sedan 2006. Innan dess var han lärare, först på Betelseminariet och sedan på THS allt ifrån starten 1993. Han har sina rötter inom Pingströrelsen och är ordinerad som pastor inom Svenska Baptistsamfundet. Hans avhandling i systematisk teologi, Innanför eller utanför, handlar om församlingstukten inom nio frikyrkoförsamlingar. En av hans mer ovanliga fritidssysselsättningar är att paddla havskajak.

Pastorsutbildningens största välsignelse

– Vad har varit det bästa med pastorsutbildningen?

Frågan fick jag då jag besökte de församlingar jag ska börja arbeta i efter avslutade studier. Mitt givna svar: Språken – hebreiska och grekiska.

Efter snart fyra år på THS har jag förstås läst en hel del som är både nyttigt, intressant och användbart (och en del annat). En hel del som man minns, och alldeles för mycket som fallit i glömska. Ändå väljer jag att besvara frågan med språken – grekiska, som inte är särskilt lättillgängligt, och hebreiska, som kan vara rena grekiskan …

Varför lyfta fram språken? I min mening har språkstudierna varit både intressanta och användbara. Anledningen är att dessa är konkreta redskap i min framtida tjänst som pastor. Trots att det är två språk som ingen längre talar så är de högst levande – i bibeltolkningen. Att de användes för att nedteckna Bibelns texter är det som gör dem så viktiga. De bibliska språken är verktyg för att själv kunna läsa, tolka och förstå texterna som är så centrala för vår tro.

Alldeles för ofta möter jag uppfattningen att språkstudier är ett (nödvändigt) ont med pastorsutbildningen. Jag har full förståelse för (och själv erfarenhet av) att det kan vara både svårt och tråkigt att ta sig igenom språkkurserna – men det är inget skäl för att se de bibliska språken som överflödiga. Är det inte tvärtom något av det mest väsentliga man kan lära sig som blivande pastor, med ansvar för förkunnelse och undervisning utifrån Bibeln? Dessutom gäller här Paulus ord, som man gör väl i att påminna sig om när det är som tyngst med språkinlärningen: ”Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår.” (Rom 8:18)

Några av de viktigaste förtjänsterna är faktiskt ganska lättillgängliga: Insikten att varje bibelöversättning är en tolkning, vilket gör mig mindre benägen att strikt hålla mig till en specifik översättning, eller att vara bunden vid vissa formuleringar på svenska. En grundläggande kunskap om grekiska/hebreiska kan också i vissa fall undanröja direkta feltolkningar utifrån den svenska texten, och visa var betoningen ligger.

Sedan kan studiet förstås fördjupas betydligt mer. Hur djupt man vill dyka bestämmer man själv, liksom om man vill läsa ett eller två språk, och hur mycket man vill använda det redskap språket utgör. Om det är en utmaning att lära sig ett nytt språk, så är det en nog så stor utmaning att hålla kunskapen vid liv. Det är nämligen hur den förvaltas som avgör hur stor dess nytta blir.

Funderar du på att blipastor.nu? – Låt dig inte skrämmas alltför mycket av språken, och se dem inte som ett oöverstigligt hinder. Tvärtom: Grekiska och hebreiska är, åtminstone enligt min mening, en av pastorsutbildningens största välsignelser. Själv ser jag fram emot att tämligen snart påbörja min pastorstjänst – och då hoppas jag få god användning av mina erövrade språkkunskaper.

Oskar Fornander

Oskar Fornander läser fjärde och sista året på THS och ska ordineras till pastor i sommar. Han är gift och har två barn. Innan han började på THS gick han en bibelskola på Kortebo samt bibel- och teamträningsskolan Shalom/Blå Kust. I två år arbetade han som ungdomsledare och tf pastor i sin hemförsamling i Lagan. På THS tillhör han den lilla exklusiva skaran som hunnit med att läsa båda de bibliska språken. Endast ett av dem är obligatoriskt.

Aldrig för gammal för Gud!

Undertecknad gick ”lekmannapastorsutbildningen” som Södra Götalands distrikt anordnade 1992-93, där Rune var huvudlärare och Staffan Andersson huvudansvarig för kursen.

Jag har många gånger sagt att det är nog en av de bästa sakerna jag gjort i mitt liv. Jag fick frimodighet att våga predika och leda gudstjänster m.m.

Jag är 63 år och elektronikingenjör som i 35 år har jobbat inom affärs- och elektronikbranschen. Emellertid var vår firma tvungen att ”dra ner” lite för 1,5 år sen och jag erbjöd mig att sluta. Gick först ut i arbetslöshet, 3 månader, sen fick jag en praktikplats som diakoniassistent i Svenska Kyrkan i Söderåkra (församlingen vi bor i och där min fru arbetar som kantor).

Efter 6 månader där fick jag förfrågan från Fågelmara Missionsförsamling om jag ville bli pastor hos dem på halvtid. ”Aldrig i livet”, sa jag, ”jag är alldeles för gammal”  ….men sen funderade jag och efter att ha bett över det 1 månad skrev jag till dem att om de verkligen menade allvar så skulle jag göra ett försök. Har nu varit där i 8 månader och trivs oerhört bra med mitt nya jobb och med församlingen. Där finns en stor värme och generositet.

Vi har nu haft fyra medlemsintagningar, inte beroende på mig utan på att Gud har talat till människor och jag och församlingen får bara ta emot. Vi är nu 85 medlemmar, en hel del barnfamiljer och yngre, så framtiden ser ljus ut.

Efter en gudstjänst tillsammans med Svenska kyrkan i mitten på juli, kom en ung fru och frågade om hon fick komma med i ”min församling”. Hon är en frukt av ett barn- och ungdomsarbete som jag och min fru ledde i mitten på 80-talet. Hennes då erhållna ”barnatro” hade funnits där hela tiden och när hennes pappa började gå till Svenska kyrkan sedan hans fru gått bort vid 62 års ålder, följde hon ofta med.

Min första reaktion när hon frågade var: ”Vad säger människan? Vill hon bli medlem i församlingen?”Naturligtvis fick hon det och efter en månad blev hennes pappa också medlem.

I samma veva frågade jag också en 23-årig grabb som ofta var med på gudstjänsterna om han inte ville gå in i församlingen. Jag visste att han var döpt för tre år sen på annan ort men aldrig kommit med någonstans.  Fick genast följande direktmeddelande via facebook från honom: ….. skulle vara gott att få bli medlem också.  Tack så mycket 🙂
Snacka om glädje hos pastorn.

Den 38-åriga fruns man meddelade mig artigt men bestämt vid mitt besök i deras hem inför fruns medlemsintagning, att det där var absolut inget för honom och att jag säkert inte skulle få se honom i vår kyrka. Men han knäppte händerna vid köksbordet när vi bad tillsammans och sa att han ställde upp på att hon gick med i kyrkan. ”Det är hennes grej, jag har annat.”

Efter ett par månader råkade han ut för en trafikolycka, där bilen bara blev skrot. Han undkom nästan oskadd, men efter sjukhusvistelsen sa han till sin fru: ”Jag följer nog med till kyrkan på söndag, jag måste haft änglavakt vid olyckan”.

Han är nu också medlem i vår församling.

Ytterligare tre personer har under hösten gått in i församlingen på flyttningsbetyg.

Stor är glädjen och vi tackar Gud och ser med spänning fram mot vad han vill göra året som ligger framför.

Göran Andersson
Pastor Fågelmara Missionsförsamling

Gud visar oss sitt ansikte

 För ganska länge sedan nu arrangerades på Lidingö folkhögskola ett seminarium med temat ”Utsatthetens ansikte”.

Jag minns det som ett angeläget seminarium som handlade om utsatthet och om diakoni.

Djupast sett handlade det väl om relationer. Det vi alla lever i på ont och gott.

Alla söker vi ett ansikte, eller hur? När jag läser min Bibel så ser jag hur Gud på olika sätt ständigt vill vända sitt ansikte till oss.

Jag har ett arbete som medför att jag ofta sover hemifrån. Vid ett sådant tillfälle var det svårt att somna, vilket jag sällan har svårt för hemma!

Jag tog till mig det beprövade rådet att börja räkna får. Det hjälpte inte, så jag struntar i att räkna får och börjar tala med Herden istället. Det känns bättre, men jag somnar inte.

Jag tittar upp i taket. Det visar sig vara gjort av gamla, tjocka trästockar med många kvistar och mörka märken.

Till slut upptäcker jag det jag omedvetet söker. En bild blir så tydlig. Jag ser där uppe två ögon, en näsa och om jag anstränger mig, en leende mun!

Jag har funnit ett ansikte. Jag blir lugn. Jag kommer till ro. Jag somnar.

Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och ger dig frid.”

Vi söker alltid ett ansikte. Gud vill visa oss sitt ansikte.

Som pastor i Guds församling får vi vara med och tillsammans med många andra skapa och vårda relationer. Det är vår kallelse.

När den treenige Guden tröttnat på människans försök att beskriva vem Gud är så sänder denne Gud sin Son till världen. Gud visar sitt rätta ansikte. Sådan Jesus Kristus är, sådan är Gud.

Det är församlingens kallelse att ständigt återberätta detta. Där får vi vara med. Det är väl det som kallas nåd!

Göran Zettergren

Göran Zettergren är missionsföreståndare i Svenska Missionskyrkan. Han har tidigare haft församlingstjänst som pastor, bl a i Flatåskyrkan i Göteborg, och han har varit distriktsföreståndare i Västra Götalands distrikt. I höst återvänder han till Göteborg för att bli pastor och församlingsföreståndare i Betlehemskyrkan.