Kategoriarkiv: Gäster

Teologins skönhet

Gästinlägg av Johnny Brorsson, T1.

Strax innan studenten för snart åtta år sedan bläddrade mina klasskompisar febrilt i landets alla högskolors utbildningskataloger. Själv var jag mycket skeptisk till de synsätt som jag tyckte genomsyrade de flesta runtomkring mig, nämligen att enda vägen till ett meningsfullt yrke var genom en teoretisk utbildning. Det var som om skickliga hantverkares och duktiga försäljares praktiska och sociala färdigheter knappt räknades i jämförelse med en civilingenjörs förvärvade kunskaper. Jag såg också i samband med dessa tankgångar en tendens bland människor i min omgivning att man mest utbildade sig för att det var det som förväntades av en. Det dröjde därför många år innan jag ens öppnade dörren till akademins värld.

Men för ett par år sedan började något hända med mig. I samband med att Gud sakteligen planterade en dröm kring pastorsyrket i mitt hjärtam, väcktes också en längtan efter fördjupning. Jag började läsa böcker och samtala med vänner, och fann genom detta mer och mer teologins oerhörda djup och skönhet.

Jag ställer mig fortfarande skeptisk till inställningen att enbart akademisk utbildning skulle kunna leda till ett glädjefyllt arbetsliv. Men jag måste samtidigt få tillägga att det är en gudagiven gåva att få spendera stora delar av sin vakna tid med reflektioner och fördjupning. Både kring tron på Jesus Kristus och hur jag som pastor i framtiden ska kunna förmedla den på bästa möjliga sätt till människor, som precis som jag längtar efter att leva ett liv i Jesu efterföljd.

Därför är jag, som det säkert redan framgått, mycket tacksam för de pengar som varje år samlas in till Svenska Missionskyrkans diakon- och pastorsutbildning. Tack vare dessa pengar erbjuds vi pastorskandidater inte enbart akademiska högskolepoäng utan även mer praktiskt orienterad kunskap som predikokonst (homiletik), egna psykoterapisamtal, röst- och talvård, konflikthantering, kommunikation mm.

Stort tack för din gåva!

Johnny Brorsson

Bättre än TV på bästa sändningstid

Gästinlägg från Johanna Lindar, T1.

Den här veckan är det mycket på gång.

Att göra
* Läsa ikapp filosofin, etiken och missionsvetenskapen
* Ordna med sommarjobbet
* Fixa fika till TG-samlingen
* Förbereda predikan inför offerdagen på söndag (Sollentuna, vi ses!)
* Blogga på blipastor.nu

Det snurrar i min skalle, som sångaren i Familjen sjunger. Bäst jag börjar beta av listan nerifrån…

Det är skön stämning på skolan. En dag som idag har vi inga lektioner, men jag gillar att hänga här ändå. Biblioteket är nästan som ett andra hem, jag har till och med en plats som är ”min”. I hålen mellan föreläsningarna försöker jag smälta all ny kunskap. Jag hade inte föreställt mig att vi skulle hinna täcka upp så mycket på så kort tid. Sedan i höstas har vi plöjt igenom både GT och NT, Kristendomens historia, religionspsykologi, religionshistoria, filosofi och etik, missionsvetenskap och homiletik (hur man predikar). Snacka om bredd på utbildningen! Jag passar på att skicka ett varmt TACK till alla lärare på skolan för all kunskap och all inspiration jag fått. Ni som inte går här missar verkligen något. En föreläsning på THS är bättre än ett tv-program på bästa sändningstid, jag lovar.

Men som sagt, det är mycket nu. Ser fram emot kvällens TG-samling. TG står för teologgrupp och innebär fika, föreläsning, samtal och andakt. Jag har ansvar för fikat men har snackat med Per, THS egen hustomte och allas favorit, så han fixar det mesta i förväg. Måste komma ihåg att stryka det från att-göra-listan… Hur som helst, kvällens gäst heter Cahtrine Nygren och är pastor och ansvarig för NFU-arbetet i Sverige. Det ska handla om att arbeta med gåvoupptäckande i församlingen. Intressant!

Varför berättar jag det här? Jo, på söndag är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen. Den utbildningen är jag en del av, och det här är en glimt ur mitt liv. Att vara pastorskandidat är en gåva. Den gåvan finansieras till stor del av offerdagsinsamlingen. Tack så mycket för att ni bidrar! Pengarna kommer väl till användning.

Blogga – check! Över till nästa punkt på listan.

Johanna Lindar

Nu känns frågorna inte så enkla längre…

Gästinlägg av Anna Lähnn, pastorskandidat.

Som nyfrälst trodde jag att jag hade alla svar på livets svåra frågor. Sedan kom livet och krånglade till det, och som om inte det var nog började jag läsa teologi på akademisk nivå. Nu känns frågorna inte så enkla längre, och svaren har blivit mer invecklade eller kanske mer mångfacetterade än någonsin. För nu känner jag inte längre bara till min egen situation, mitt eget sammanhang och min egen historia, utan även andras. Det skulle kunna kännas vilset, som en tung börda att bära. Jag skulle kunna längta tillbaka till den tid när varken frågorna eller svaren VAR enkla, men när jag åtminstone trodde det.

Vad är det som gör att det ändå inte känns som en börda? Vad är det som gör vägen framåt till ett äventyr och erfarenheterna och insikterna till en tillgång? Jag skulle nog säga att det är gemenskapen med de andra pastorskandidaterna, människor som befinner sig i samma situation och brottas med samma frågor. De flesta av frågorna är sådana som de flesta kristna människor brottas med mellan varven, men för oss som snart skall kunna hjälpa andra blir frågorna akuta. Vi kan inte skjuta undan dem utan att svika de människor som en dag kommer att behöva stödet av att möta en människa som faktiskt har vågat brottas med frågorna, de människor som i sin egen kamp kan finna hopp i att någon annan faktiskt har kämpat samma kamp – och ändå står kvar, i både tro och mänsklighet.

Den gemenskap som är ett sådant stöd för oss växer självklart fram också under lektionstimmar och raster, men det är under teologgruppssamlingar, andliga forum och läger som vi får utrymme att mötas, bearbeta frågorna tillsammans och också lära av varandras erfarenheter och tankar. Det är dessa utrymmen som bekostas av de gåvor som kommer, inte från statskassan, utan från kristna systrar och bröder ute i församlingarna. Gåvor som gör det möjligt för oss att få den hjälp vi behöver idag, för att med Guds hjälp kunna ge människor i församlingarna den hjälp de behöver i morgon.

Anna Lähnn

Mellanrummet som favoritrum

Gästinlägg av Marcus Johansson, T2

Två av anledningarna till att jag valde att studera på just THS var den akademiska nivån och blandningen av studenter. På skolan finns blivande pastorer i de flesta samfund, blivande präster, katoliker, ortodoxa kristna, mänskliga rättighetskämpar, vänsterradikaler och kapitalistkämpar. Människor av olika nationaliteter och olika bakgrund. Även om jag fortfarande uppskattar och är tacksam över den akademiska nivån (jag är av den åsikten att om man ska betona akademi så ska det vara på riktigt) så har mitt favoritrum på skolan kommit att bli ”Mellanrummet”. Det är här vi fikar, äter lunch och samtalar med varandra. Det är mycket som inte ryms inom ramarna för föreläsningar och seminarier, och sådant som inte hinns med, men i Mellanrummet finns det alltid tid och plats.

Det är också i Mellanrummet som vi en gång i månaden har vår samling med teologgruppen, då vi pastorskandidater bjuder in någon att tala över ett ämne och sedan hålla en avslutande andakt. Dessa tillfällen brukar vara riktiga höjdpunkter som jag glad går hem ifrån, trots att man ibland varit i skolan från 9 på morgon till 21 på kvällen… 🙂 Två gånger per år har vi som är pastorskandidater dessutom förmånen att få åka iväg på Svalkanhelger (jag räknar här inte med den årliga retreaten som tidigare nämnts på bloggen då vi helst inte ska prata med varandra på dessa). Dessa helger är fantastiska möjligheter för oss som blivande pastorer inom Missionskyrkan/GF-kyrkan att umgås, samtala, be och söka Gud tillsammans.

Med detta som bakgrund vill jag därför ta tillfället i akt och TACKA alla er som på något sätt stöttat eller stöder pastorsutbildningen, antingen ekonomiskt eller genom böner. Det betyder otroligt mycket, utan detta stöd vet vi inte alls vad det blivit av oss!

Marcus Johansson

Var en herde för mina får

Gästinlägg av Elina Skarin T1

Dessa ord är en av anledningarna till att jag idag finns på THS och utbildar mig till pastor. Orden är hämtade från Joh. 21:16b då Jesus uppmanar Petrus att vara en herde för hans får. Dessa ord drabbade mig, en alldeles vanlig dag i min morgonandakt och har gjort vid flera tillfällen efter den stunden.

Nu när jag börjat studera teologi är det många andra ord som får min uppmärksamhet och orden i Jesu uppmaning att vara en herde för hans får försvinner ibland i ett töcken av Hegels filosofi, oidipuskomplexet eller två-källs-hypotesen. Även att studierna berikar mig på många plan finns det en risk för mig att gräva för djupt, bara sikta in mig på nästkommande tenta och glömma bort varför jag studerar egentligen.

Utan ha genomfört en närmare studie av alla pastorskandidaters upplevelse av sina studier tror jag att det finns fler än jag som upplevt något liknande töcken i sina studier. Som tur är finns det vissa andningshål ifrån studierna och något som ger vind i seglen igen. Dessa andningshål kan vara samtal i fikapauserna tillsammans med andra pastorskandidater, eller då vi håller andakt tillsammans, Rune W Dahléns (kontaktlärare för pastorskandidaterna i Missionskyrkan, alias ”han du kontaktar om du vill bli pastor”) uppmuntrande ord eller att få åka på tyst retreat.

Under mars har vi inom Missionskyrkan något som kallas för Bön- och Offerdagen för diakon- och pastorsutbildningen. Under denna dagen kommer bl.a. vi pastorskandidater besöka församlingar för att predika och ge en hälsning från utbildningen. Avsikten med den här dagen är att samla in pengar till en del av pastorsutbildningen som inte finansieras av staten, men och ett stort MEN inte bara det. Jag skulle vilja slå ett slag för bönen som är ekonomiskt oberoende och gör gott för både den som ber och den som tar emot.

Jag är så otroligt tacksam för de som ber för mig och det betyder extra mycket i perioder då jag själv befinner mig i djupa dalar. Därför önskar jag att du gärna ber för oss pastorskandidater, för Rune som lägger ner sin själ och hjärta i oss pastorskandidater och gärna för mig att jag oftare ska få höra orden från Jesus då han säger: ”var en herde för min får”, så att jag aldrig glömmer att det är därför jag började studera teologi och därför en dag kommer att ordineras till pastor.

Elina Skarin – T1

Bakåt, framåt och nu

Gästinlägg av Joel Magnusson T4

4 år, 160 veckor, 800 dagar, 4800 timmar, 27 kurser, 137 böcker och artiklar, 28928 sidor, 448 sidor anteckningar, ett oräkneligt antal inlämningar, PM och tentamena, jaha där har ni en något sånär förenklad och överskådlig bild av vad en akademisk pastorsutbildning innebär. Nu hävdar jag inte att allt detta stämmer in på mina fyra år som snart är till ända. Det är inte helt säkert att jag läst alla utav dessa 137 böckerna och 28928 sidorna, hoppas ingen av lärarna hittar till bloggen.

Till saken, fyra års heltidsstudier börjar närma sig sitt slut. Naturligtvis vet man att dagen då man är färdig kommer samtidigt som det i början av utbildningen kändes som om den aldrig skulle inträffa. Men nu är den snart här och ”jag tycker mig se ljuset i tunneln” som jag sa i ett samtal häromdagen varpå en annan pastorskandidat svarade; ”Bara det inte är ett tåg som kommer emot dig”.  Ja, det är ju inte helt säkert vad som möter mig och tanken på att snart vara färdig pastor är något mer skrämmande än jag tidigare tänkt. Samtidigt längtar jag mer än någonsin efter att få komma ut som församlingspastor, vilken nåd att tillsammans med församlingen tjäna den levande Guden i missionsuppdraget att göra alla folk till lärjungar.

Undervisning, böcker och anteckningar i all ära – det har verkligen varit oerhört lärorikt och fått vyerna att vidgas. Men det jag framför allt kommer att bära med mig, förutom den rent konkreta viktökning alla böcker innebär för flyttlasset, är alla fantastiska människor man lär känna under utbildningen. Relationer som verkligen gått på djupet och medfört till vänner för livet, alla goa samtal, kaffestunder och nåden att få be tillsammans och uppmuntra varandra i tron.  Dessa människor vittnar verkligen om att det finns stort hopp inför framtiden.

Joel Magnusson – T4

Från hjärna, till hjärta.

Gästinlägg av David Wedegård T1

Att studera teologi handlar om att sätta något i rörelse. Först handlar det om att sätta hjärnceller i rörelse så att jag kan få mer kunskap om Gud. Vi läser kurser i Nya och Gamla Testamentet, kyrkohistoria, filosofi och etik med mera. Allt detta för att kunna tjäna församlingen med kunskap. Men det handlar också om att sätta igång en rörelse som går från hjärna till hjärta. När kunskapen jag fått verkligen får uttryckas i handling. Vad hjälper det att veta en massa om vad Gud har gjort genom historien om jag inte vet vad jag ska göra av den kunskapen.

För att utbildningen inte bara skall stanna i hjärnan behövs en helt annan sida i utbildningen vilket inte finansieras av staten. Statens skatter ser till så att vi kan få en gedigen utbildning som inte kostar en halv förmögenhet och som dessutom ger, oss som studenter förmånen med bidrag genom CSN. Men (och detta är ett stort men!) skatten täcker inte den del i utbildningen som formar oss studenter efter Guds hjärta. Vi behöver en sida av utbildningen som sätter akademin i rörelse från hjärna till hjärta.

Vi får bland annat genom de gåvor som offerdagen ger möjlighet till att åka på retreater, träffas till teologgrupp där vi får brottas med olika frågor tillsammans med mer erfarna pastorer eller ledare av olika slag. Vi får även mer djupgående samtal med professionella terapeuter innan vi går ut i tjänst för kyrkan. Allt detta för att pastorerna skall kunna tjäna församlingen på bästa sätt. När vi kommer ut som fullfjädrade pastorer ska vi inte bara ha mer kunskap om Gud, utan också vuxit i kärlek till församlingen som är Kristus i vår värld.

David Wedegård – T1

11.50 i kapellet – det är där det händer

Kapellets altartavla
Kapellets altartavla

Gästinlägg av Maria Hedman T3

Hur många predikningar är du med om du på en vecka? En? Kanske två? Vissa veckor kanske inte någon? Om du hade gått på THS, som jag gör, så skulle du ha möjlighet att uppleva fyra-fem varje vecka.

Andakterna som vi har nästan varje dag tio i tolv i kapellet är en av mina absoluta favoritsaker med THS. Anledningarna är många. Dels för att jag får en paus i pluggandet, vilket är skönt. Dels för att jag får höra ord av Gud, inte bara ord om Gud, så att jag blir påmind om varför jag pluggar till pastor. Och dels för att jag blir så oerhört inspirerad till att bli en bättre predikant när jag hör mina skolkamraters predikningar. De är väldigt olika och väldigt duktiga.

Efter att man har predikat i kapellet så får man feedback på predikningen. Både på hur framställningen var, alltså hur man använde rösten och gestikulation och sådant och på hur innehållet var, hur man använde bibeltexten, vad det var man egentligen sa och sådant. Det är våra lärare Anna Skagersten och Johnny Jonsson som utvärderar oss, vilket alltid är nervöst. Man vill ju gärna att de säger att man predikade bra, vilket gör att predikningarna i kapellet ofta är väldigt genomarbetade och, ja, bra. Vilket i sin tur sätter ribban för oss andra. På ett bra sätt.

Första gången jag skulle predika i kapellet var jag så nervös att jag mådde illa. Där satt massa pastorskandidater i åren över mig, där satt andra elever från skolan, där satt lärare, där satt rektorn (han är för övrigt bäst av de THS-anställda på att gå på andakterna, tror jag). Och jag var så nervös. En av fyrorna kom fram och önskade mig lycka till och sa att hon trodde det skulle gå bra. Guld värt! Jag klev upp i den vackra predikstolen och höll min välplanerade predikan, sa amen, klev ner och andades ut. Det gick bra. Utvärderingen veckan efter gick också bra. Men det som jag bär med mig ifrån den dagen är tryggheten och utmaningen i att se mina vänner och  framtida kollegor titta på mig från stolarna i kapellet med förväntan i ögonen. Det måste vara bästa sättet att lära sig att predika. Nervöst och tryggt på samma gång.

Maria Hedman – T3

Vad gör vi av pengarna?

Gästinlägg av Frida Morén T1

”Pengar är aldrig ett problem,  alltid möjligheter.”  Så uttalade sig en vis man när vi satt och försökte fixa årets budget. Visst ställer pengar till stora och och till synes olösliga problem, dag ut och dag in. Men det finns pengar och vad vad ska vi lägga dem på? Det finns miljontals goda ändamål man kan ösa pengar över och ändå vill jag slå ett slag för missionskyrkans pastors- och diakonutbildning.

Att våra kyrkor är i behov av goda ledare och att våra samhällen behöver diakoner är inte svårt att se. Medlemstalen klättrar nedåt och för många församlingar ser det inte hoppfullt ut.

Men på THS går just nu 46 ivriga, hoppfulla pastorskandidater som längtar efter att göra en skillnad.

Vi vill utrusta församlingar och vi vill låta människor lära känna Jesus genom våra ord och handlingar.

Jag upplevde att Gud kallade mig att bli pastor av just de ovan nämnda anledningarna, och mitt mål är att bli en grymt bra (och väldigt ödmjuk) pastor,  för att nå dit behöver jag en hel del hjälp.

Genom offerdagsinsamlingen får vi röst- och talvård, samtal och möjlighet att åka på retreat. Oersättliga tillfällen för mig att utvecklas som ledare, andligt och själsligt.

Utrusta församlingar och låta människor lära känna Jesus, där har vi det viktiga.

Frida Morén – T1

”Kan du bli nå´t annat än pastor, så bli det.”

En pizzeria i Vimmerby. Mitten 80-tal. En ganska färsk och mycket klok ungdomspastor från Mönsterås och en tämligen omogen, men hett Jesus-älskande ungdomsledare i äkta 80-talsstil (om du inte var med då, tänk stort hår [STORT] och pastellfärger).

Vi pratar om kallelse. Om längtan att tjäna Gud.

Den kloke säger då krasst: ”Kan du bli nå´t annat än pastor så bli det.”

Den här reaktionen var ovan. Men orden har blivit mitt livs måttstock. Ett halmstrå som faktiskt bär när allt är gungfly omkring mig. ”Kan du bli nå´t annat än pastor så bli det.”

För jag kan ju inte det!

Jag har gjort mina flyktförsök. En del desperata, andra mest i tanken. Men jag kan ju inte bli nå´t annat! Jag har försökt övertyga mig själv att jag visst skulle kunna det, men jag faller inte ens för mina vassaste argument. Det här är liksom inte på det planet. Det handlar om inte argument. Det handlar om att Han märkt mig med sin kallelse och den har hittills inte varit förhandlingsbar.

Jag har frestats till jobb man kan stänga av när man går hem. Som inte alltid fyller ens hjärta. Jaa, jag har frestats att vilja tjäna mer pengar. Frestats av jobb där man inte är offentlig, där man kan vara grinig, gnällig på ICA eller var man är om man har en ”sådan dag”. Det får inte en pastor. Jag vill vara anonym. Vill slippa att höra allas bekymmer… eller vill jag det?

Om jag fick välja på ett liv med hög lön, ett jobb där jag inte har ansvar för någon, där ingen räknar med att jag bryr mig om dem… nej aldrig! Tack, men nej tack.

För ”Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget. [- – -] Men tänker jag: ’Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn’, då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte.” (Jer 20: 7, 9)

Jag ger upp. Lämnar in. Ger mig hän. Får följa människor på vägen från att vara ointresserad av Jesus, till ett prövande lärjungaskap, får se blyga försiktigt börja blomstra, får se människor våga gå in i uppgifter de aldrig trodde de kunde (eller ens ville) men de gör det med Guds kraft, jag får vara med och sjunga lovsången med allt från pensionärskörer till maffigt komp-band, får lära mig massor av livet i oräkneliga samtal med tilltufsade och framgångsrika, med helpiercade tatoo-mästare och helgon. Får be med människor, får lida med människor, får glädjas med människor. Får vara det finaste av allt: ett Kristusbrev till dem som inte känner honom.

Neej, det finns inget annat jag kan bli. Inte nå´t på denna jord kan vara så stort och fascinerande som att av nåd få vara pastor!

De dagar jag suckar, har huvudvärk, känner mig liten som en fluglort inför uppgifterna, så frågar mig Anden med en retsam röst: ”Kan du bli nå´t annat, Britta, så bli…” och då avbryter jag Anden med en mer eller mindre from stämma och ryter: ”Du vet mycket väl att jag varken kan nå´t annat eller – så hjälpe mig Gud – ens vill nå´t annat.”

När mina planer faller som gråsten, när människor är elaka mot mig, när jag är tröttare än trött, vädjar jag till mig själv: Kan jag inte bli nå´t – nå´t vad som helst – annat än pastor? Återigen får jag överlämna mig.

”Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget. [- – -] Men tänker jag: ’Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn’, då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte.” (Jer 20: 7, 9)

Jag har alltid längtat efter det färgstarka, det omtumlande, det oförutsägbara. Jag har fått svar på mina böner. Jag fick bli pastor. Amazing Grace.

Britta Bolmenäs

Britta Bolmenäs är pastor och föreståndare i Tibro missionsförsamling. Hon är gift med Stephan och mor till tre ”vilda sportnördar” enligt henne själv. Tidigare har hon varit bl a riksevangelist i Svenska Missionskyrkan, och hade då i uppgift att emellanåt tala om kallelsefrågor, på samma sätt som Gunnel Noreliusson idag.