Kategoriarkiv: Gäster

Teologi för folket!

Den teologiska studiet för dem som predikar har alltid varit viktigt i vår kyrka. Utbildningen av predikanter och församlingarnas mission i andra länder var de frågor som låg bakom bildandet av Svenska Missionsförbundet. Utbildningen av pastorer är lika angelägen idag och det är en uppgift som vi löser bäst tillsammans.

Teologiska Högskolan fullgör sin uppgift väldigt fint och jag måste säga att de utbildar väldigt bra förkunnare. Detta är viktigt och något som vi gemensamt behöver slå vakt om.

Men jag vill berätta om hur vårt distrikt, Svenska Missionskyrkan/SMU i ÖrebroVärmlandDal med Teologiska Högskolans och Karlskoga folkhögskolas hjälp erbjuder en fantastisk lekmannautbildning. Grundtanken är att öka det teologiska kunnandet bland lekmännen i vår kyrka.

Den första kursen startades 2002. Vi gjorde ett program för hösten och våren med 7 heldagssamlingar plus en lördag/söndag. När det första året var slut tyckte deltagarna att det var så intressant att de inte ville sluta. Så blev det också och så har det fortsatt. Det har blivet en kurs under två år. Totalt har 121 personer gått vår lekmannautbildning inklusive den kurs som nu pågår. Av deltagarna har 83 varit kvinnor och 38 män från åldersspannet 25 -73 år. Lärarna har varierat något under åren, men alltid med flertalet lärare från Teologiska Högskolan och alla är så uppskattade. Vår distriktssekreterare Anders Bernspång lägger ner ett fantastiskt arbete för att det skall fungera bra för både medverkande och deltagare.

I lördags var det lekmannautbildning förlagd till Betlehemskyrkan i Karlstad. Jag hade kontakt med en av deltagarna i ett annat ärende och hon skriver spontant och berättar följande om vår lekmannautbildning:

I lördags på lekmanna undervisade Rune W Dahlén om Bibelsyn och Bibeltolkning. Otroligt intressant!! Rune är en fantastiskt duktig lärare. Det blev en fin dag med mycket reflektioner och undervisning som gav mersmak! Tänk att få göra det här mitt i livet! 🙂  Det är som en gåva att få den möjligheten. Har anmält mig till ett andra år och så vitt jag förstår så blir vi tillräckligt många för att det ska bli en grupp.

Jag är så glad och tacksam över vår lekmannautbildning som ökar det teologiska kunnandet i församlingarna. Efter kursen är det flera deltagare som börjar predika eller bidar med sitt teologiska kunnande i sina församlingar.

Nu närmar sig offerdagen för Pastors- och diakonutbildning och vi kan visa vår uppskattning genom många gåvor till medarbetarutbildning.

Roland Brage

Roland Brage är distriktsföreståndare i Örebro/Värmland/Dal, och han är även distriktsföreståndarnas representant i antagningsnämnden. Tidigare har han varit församlingsanställd pastor, missionsarbetare i Japan samt anställd på Södra Vätterbygdens folkhögskola.

Uppförsbackar och utsiktspunkter

Vi fick en blomma och ett tackkort: ”Tack för den här underbara tiden på THS!!! Det har varit de bästa åren i mitt liv på många olika sätt. Tack för allt ni gör för oss studenter. Tack för att ni hjälper oss att jobba med frågor som är viktiga för vårt yrkesval. Tack för ekumeniken, som gör THS till världens bästa skola!”

Tänk om alla alltid upplevde sina studier för att bli pastor eller präst på det viset. Det vore inte bra! Det krävs ju rejäla uppförsbackar och hård motvind för att forma uthålliga ledare och församlingsmedarbetare. Bara döda fiskar flyter med strömmen var det någon som sa.

Men vänta nu. Varför anta att studenten som kom med blomman hade upplevt studierna vid THS som enbart en behaglig bekräftelse av sin kallelse, bara hade känt vinden i ryggen? Kanske var det jobbiga nya teologiska perspektiv, brytningen med dem som tänker annorlunda, kanske var det den långa uppförsbacken som till slut lett fram till utsiktspunkter där nya landskap öppnade sig? Kanske var det just det som var det bästa?

”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” Jesus hade just talat med sina lärjungar om att han skulle bli utsatt för svåra prövningar, varvid Petrus högst naturligt hade protesterat: ”Något sådant skall aldrig hända dig”. Vi vill inte ha motvind, men Jesus var brutalt rak. Kanske därför att det är så frestande för oss alla att alltid vända kappan efter vinden.

Hur formar man en utbildning som kan både pröva och bekräfta? Hur ser en för framtidens församlingar relevant pastorsutbildning ut? Det är en fråga som vi ställer oss hela tiden. Vi diskuterar och planerar, testar och utvärderar. Vi samtalar med studenter och samfund, pastorer och församlingsmedlemmar. En utbildning blir aldrig klar. Det finns få yrken som är så mångfasetterade som pastors- och prästyrket. Det innebär också att det finns många olika sätt att forma en bra pastorsutbildning.

Vi vet att det finns olika sätt att förstå orden: ”du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka”. Men oavsett det så står det klart att Petrus i Matteus 16 först säger något som Jesus bekräftar – och sen något som han tar avstånd ifrån. Det är så vi kan växa och mogna. Genom att den goda insikten bekräftas medan annat slipas bort.

”Världens bästa skola” – om vi ska förtjäna det omdömet måste vi kunna bekräfta och stärka våra studenter i deras vilja till att bli goda pastorer. Men också vara en högskola med uppförsbackar som leder till nya utsiktspunkter och insikter, en prövande vandring där studenten får växa och mogna.

Owe Kennerberg

Owe Kennerberg är rektor på Teologiska högskolan, Stockholm (THS) sedan 2006. Innan dess var han lärare, först på Betelseminariet och sedan på THS allt ifrån starten 1993. Han har sina rötter inom Pingströrelsen och är ordinerad som pastor inom Svenska Baptistsamfundet. Hans avhandling i systematisk teologi, Innanför eller utanför, handlar om församlingstukten inom nio frikyrkoförsamlingar. En av hans mer ovanliga fritidssysselsättningar är att paddla havskajak.

Pastorsutbildningens största välsignelse

– Vad har varit det bästa med pastorsutbildningen?

Frågan fick jag då jag besökte de församlingar jag ska börja arbeta i efter avslutade studier. Mitt givna svar: Språken – hebreiska och grekiska.

Efter snart fyra år på THS har jag förstås läst en hel del som är både nyttigt, intressant och användbart (och en del annat). En hel del som man minns, och alldeles för mycket som fallit i glömska. Ändå väljer jag att besvara frågan med språken – grekiska, som inte är särskilt lättillgängligt, och hebreiska, som kan vara rena grekiskan …

Varför lyfta fram språken? I min mening har språkstudierna varit både intressanta och användbara. Anledningen är att dessa är konkreta redskap i min framtida tjänst som pastor. Trots att det är två språk som ingen längre talar så är de högst levande – i bibeltolkningen. Att de användes för att nedteckna Bibelns texter är det som gör dem så viktiga. De bibliska språken är verktyg för att själv kunna läsa, tolka och förstå texterna som är så centrala för vår tro.

Alldeles för ofta möter jag uppfattningen att språkstudier är ett (nödvändigt) ont med pastorsutbildningen. Jag har full förståelse för (och själv erfarenhet av) att det kan vara både svårt och tråkigt att ta sig igenom språkkurserna – men det är inget skäl för att se de bibliska språken som överflödiga. Är det inte tvärtom något av det mest väsentliga man kan lära sig som blivande pastor, med ansvar för förkunnelse och undervisning utifrån Bibeln? Dessutom gäller här Paulus ord, som man gör väl i att påminna sig om när det är som tyngst med språkinlärningen: ”Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår.” (Rom 8:18)

Några av de viktigaste förtjänsterna är faktiskt ganska lättillgängliga: Insikten att varje bibelöversättning är en tolkning, vilket gör mig mindre benägen att strikt hålla mig till en specifik översättning, eller att vara bunden vid vissa formuleringar på svenska. En grundläggande kunskap om grekiska/hebreiska kan också i vissa fall undanröja direkta feltolkningar utifrån den svenska texten, och visa var betoningen ligger.

Sedan kan studiet förstås fördjupas betydligt mer. Hur djupt man vill dyka bestämmer man själv, liksom om man vill läsa ett eller två språk, och hur mycket man vill använda det redskap språket utgör. Om det är en utmaning att lära sig ett nytt språk, så är det en nog så stor utmaning att hålla kunskapen vid liv. Det är nämligen hur den förvaltas som avgör hur stor dess nytta blir.

Funderar du på att blipastor.nu? – Låt dig inte skrämmas alltför mycket av språken, och se dem inte som ett oöverstigligt hinder. Tvärtom: Grekiska och hebreiska är, åtminstone enligt min mening, en av pastorsutbildningens största välsignelser. Själv ser jag fram emot att tämligen snart påbörja min pastorstjänst – och då hoppas jag få god användning av mina erövrade språkkunskaper.

Oskar Fornander

Oskar Fornander läser fjärde och sista året på THS och ska ordineras till pastor i sommar. Han är gift och har två barn. Innan han började på THS gick han en bibelskola på Kortebo samt bibel- och teamträningsskolan Shalom/Blå Kust. I två år arbetade han som ungdomsledare och tf pastor i sin hemförsamling i Lagan. På THS tillhör han den lilla exklusiva skaran som hunnit med att läsa båda de bibliska språken. Endast ett av dem är obligatoriskt.

Aldrig för gammal för Gud!

Undertecknad gick ”lekmannapastorsutbildningen” som Södra Götalands distrikt anordnade 1992-93, där Rune var huvudlärare och Staffan Andersson huvudansvarig för kursen.

Jag har många gånger sagt att det är nog en av de bästa sakerna jag gjort i mitt liv. Jag fick frimodighet att våga predika och leda gudstjänster m.m.

Jag är 63 år och elektronikingenjör som i 35 år har jobbat inom affärs- och elektronikbranschen. Emellertid var vår firma tvungen att ”dra ner” lite för 1,5 år sen och jag erbjöd mig att sluta. Gick först ut i arbetslöshet, 3 månader, sen fick jag en praktikplats som diakoniassistent i Svenska Kyrkan i Söderåkra (församlingen vi bor i och där min fru arbetar som kantor).

Efter 6 månader där fick jag förfrågan från Fågelmara Missionsförsamling om jag ville bli pastor hos dem på halvtid. ”Aldrig i livet”, sa jag, ”jag är alldeles för gammal”  ….men sen funderade jag och efter att ha bett över det 1 månad skrev jag till dem att om de verkligen menade allvar så skulle jag göra ett försök. Har nu varit där i 8 månader och trivs oerhört bra med mitt nya jobb och med församlingen. Där finns en stor värme och generositet.

Vi har nu haft fyra medlemsintagningar, inte beroende på mig utan på att Gud har talat till människor och jag och församlingen får bara ta emot. Vi är nu 85 medlemmar, en hel del barnfamiljer och yngre, så framtiden ser ljus ut.

Efter en gudstjänst tillsammans med Svenska kyrkan i mitten på juli, kom en ung fru och frågade om hon fick komma med i ”min församling”. Hon är en frukt av ett barn- och ungdomsarbete som jag och min fru ledde i mitten på 80-talet. Hennes då erhållna ”barnatro” hade funnits där hela tiden och när hennes pappa började gå till Svenska kyrkan sedan hans fru gått bort vid 62 års ålder, följde hon ofta med.

Min första reaktion när hon frågade var: ”Vad säger människan? Vill hon bli medlem i församlingen?”Naturligtvis fick hon det och efter en månad blev hennes pappa också medlem.

I samma veva frågade jag också en 23-årig grabb som ofta var med på gudstjänsterna om han inte ville gå in i församlingen. Jag visste att han var döpt för tre år sen på annan ort men aldrig kommit med någonstans.  Fick genast följande direktmeddelande via facebook från honom: ….. skulle vara gott att få bli medlem också.  Tack så mycket 🙂
Snacka om glädje hos pastorn.

Den 38-åriga fruns man meddelade mig artigt men bestämt vid mitt besök i deras hem inför fruns medlemsintagning, att det där var absolut inget för honom och att jag säkert inte skulle få se honom i vår kyrka. Men han knäppte händerna vid köksbordet när vi bad tillsammans och sa att han ställde upp på att hon gick med i kyrkan. ”Det är hennes grej, jag har annat.”

Efter ett par månader råkade han ut för en trafikolycka, där bilen bara blev skrot. Han undkom nästan oskadd, men efter sjukhusvistelsen sa han till sin fru: ”Jag följer nog med till kyrkan på söndag, jag måste haft änglavakt vid olyckan”.

Han är nu också medlem i vår församling.

Ytterligare tre personer har under hösten gått in i församlingen på flyttningsbetyg.

Stor är glädjen och vi tackar Gud och ser med spänning fram mot vad han vill göra året som ligger framför.

Göran Andersson
Pastor Fågelmara Missionsförsamling

Gud visar oss sitt ansikte

 För ganska länge sedan nu arrangerades på Lidingö folkhögskola ett seminarium med temat ”Utsatthetens ansikte”.

Jag minns det som ett angeläget seminarium som handlade om utsatthet och om diakoni.

Djupast sett handlade det väl om relationer. Det vi alla lever i på ont och gott.

Alla söker vi ett ansikte, eller hur? När jag läser min Bibel så ser jag hur Gud på olika sätt ständigt vill vända sitt ansikte till oss.

Jag har ett arbete som medför att jag ofta sover hemifrån. Vid ett sådant tillfälle var det svårt att somna, vilket jag sällan har svårt för hemma!

Jag tog till mig det beprövade rådet att börja räkna får. Det hjälpte inte, så jag struntar i att räkna får och börjar tala med Herden istället. Det känns bättre, men jag somnar inte.

Jag tittar upp i taket. Det visar sig vara gjort av gamla, tjocka trästockar med många kvistar och mörka märken.

Till slut upptäcker jag det jag omedvetet söker. En bild blir så tydlig. Jag ser där uppe två ögon, en näsa och om jag anstränger mig, en leende mun!

Jag har funnit ett ansikte. Jag blir lugn. Jag kommer till ro. Jag somnar.

Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och ger dig frid.”

Vi söker alltid ett ansikte. Gud vill visa oss sitt ansikte.

Som pastor i Guds församling får vi vara med och tillsammans med många andra skapa och vårda relationer. Det är vår kallelse.

När den treenige Guden tröttnat på människans försök att beskriva vem Gud är så sänder denne Gud sin Son till världen. Gud visar sitt rätta ansikte. Sådan Jesus Kristus är, sådan är Gud.

Det är församlingens kallelse att ständigt återberätta detta. Där får vi vara med. Det är väl det som kallas nåd!

Göran Zettergren

Göran Zettergren är missionsföreståndare i Svenska Missionskyrkan. Han har tidigare haft församlingstjänst som pastor, bl a i Flatåskyrkan i Göteborg, och han har varit distriktsföreståndare i Västra Götalands distrikt. I höst återvänder han till Göteborg för att bli pastor och församlingsföreståndare i Betlehemskyrkan.

Sista året på THS

Så… där klickade jag på ”skicka-knappen” och uppsatsen har nu mejlats iväg för tryckning. Tyvärr är ju inte fokus på pastorsutbildningen att finnas ute bland människor på gator och torg och berätta om Jesus, utan väldigt mycket ska skrivas på papper. Men någon vis person sa någon gång att det kan vara bra att studera historien för att få grepp om framtiden (fritt översatt). Och jag antar att det ligger något i det. Det är dumt att uppfinna hjulet flera gånger, eller att göra samma misstag som redan gjorts. Det finns tendens att göra det om man inte ser och lär sig det som varit en gång.

Men, men… uppsatsen är klar för opponering och även om jag inte skrev i ämnet historisk teologi, så är praktisk teologi också spännande. Kanske det mest spännande? Hur styr man ett själavårdssamtal? Vad kan man prata om och vad ska man låta bli? Vad är det som gör att det pastorn säger är en predikan och hur förbereder man den? Vad är det som gör en predikan bra och spännande att lyssna på?

Ja, jag känner nog att jag har svaren efter 3,5 års studier på THS. Sen är det en annan sak att omsätta det i praktiken och att göra det bra! Det är inte riktigt lika lätt. Men det underlättar i alla fall att veta vilka riktlinjer man ska hålla sig till. 🙂

Vad gör man som pastor och vad i all sin dar kan vara så lockande att man med en högskoleutbildning i ryggen och fast välbetalt jobb släpper taget om det och börjar om i klass 1 på THS? Hm… Gud. Men också min egen längtan efter att göra skillnad i andra människors liv. För det är skillnad mellan att vandra med eller utan Jesus på livets väg, stor skillnad. Och jag kan få vara medvandrare till en människa som är på väg mot Jesus.

Men först måste jag våga gå ut och möta dem, människorna som aldrig hört talas om Jesus. Jag måste våga gå ur min trygghetszon och finnas i de sammanhang som är nya för mig. Vara där jag kan bygga nya relationer med människorna jag inte känner. Men uppdraget är inte bara mitt, som pastor, utan varje kristen människas uppdrag. Det blir helt enkelt bara lite mer intensivt när man är pastor. Man får lov att leva med detta fantastiska uppdrag både på arbetstid och fritid! 🙂

Men som pastor har man också ett ansvar inför församlingen att vårda sin egen relation med Jesus. Det är en fantastisk förmån att vara tvungen att ta sig tid för Jesus, för egentligen är det ju vad jag allra helst vill! Men det är alltid så mycket annat som upptar min tid. Magnus Malm skriver i sin bok Vägvisaren att som kristen ledare är din huvudsakliga uppgift att älska Jesus. Det kan helt enkelt inte bli bättre!

Jenny Sundström

Jenny Sundström kommer ursprungligen från Ed i Dalsland. Hon är utbildad systemvetare och har arbetat som supporttekniker, projektledare och webbadministratör. År 2006 sadlade hon om och började läsa på THS. I sommar ska hon ordineras , men redan nu arbetar hon på deltid som pastor i Vaxholms missionsförsamling.

Inte jag, utan Gud i mig

Att tala om kallelse är ett stort anspråk som lätt kan missförstås och misstolkas. Hur kan jag förstå mitt liv som ett uttryck för Guds vilja? Och vem är jag att tala om vad Gud vill?

Kallelsen har två delar, den inre och den yttre. Den inre kallelsen kan vara en lång och mödosam process att för egen del finna sin väg och att bejaka den. Vad menas, hur ska det gå till, jag kan ju inte, vad ska andra säga?

Till den yttre kallelsen hör att omgivningen, församlingen och kyrkan, ska känna igen denna kallelse och bejaka att det kan vara så att detta är din väg, eller inte. Till den yttre kallelsen kommer prövningen om det jag känner och upplever har bärkraft eller bara är egna idéer och önskningar. Det är som alltid en växelverkan mellan det inre och det yttre, mellan det personliga och gemensamma och det verkar vara så Gud talar till och leder oss. På samma sätt som vi är gåvor till varandra och kallade till tjänst i den värld där Gud är levande och verksam.

”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.”(Luk.1:38) Jesu mor Maria är en av flera personer i Bibelns berättelser som kan vara förebild och vägledare när det gäller kallelse och överlåtelse. Hon ställer sina frågor om hur detta ska ske och nämner de invändningar som kommer för henne, men landar i överlåtelsen till Gud. Därefter ger hon sig iväg till Elisabet för att få bekräftelse på vad som håller på att ske för att kanske själv bättre förstå och tillsammans med Elisabet se det stora sammanhang de är indragna i.

Att bli pastor är inte livets mening eller mål. Det är en tjänst bland andra, ett verktyg i Guds hand. ”Inte jag, utan Gud i mig”, antecknar Dag Hammarsköld i sina Vägmärken och KG Hammar tolkar det som ”den erfarenhet som säger mig att Gud är livet i mitt eget liv, inte som ett objekt för min tro utan som subjekt för mina handlingar. Som handen som håller verktyget i sin hand.” (Vägen valde dig, s. 24) 

Kallelsen till att vara pastor är en utmaning och uppmuntran till att låta ditt liv, din personlighet och dina gåvor vara ett verktyg i Guds hand. Församlingen och kyrkan kommer att bekräfta att denna funktion är din och vill ta dig i anspråk som ett Guds redskap. Med Maria och Elisabet delar vi erfarenheten att ingen sa att det skulle vara enkelt utan tvärtom för många möda och svårigheter. Upplevelsen att vara en del av Guds stora sammanhang och att möta den värld och alla människor som Gud älskar och söker genom Jesus Kristus är stor glädje.

Jag landar i överlåtelsen till Gud. ”Insatsen söker oss, inte vi insatsen”, fortsätter Hammarsköld. ”Därför är du den trogen, om du väntar, beredd. Och handlar – när du står inför kravet.”

Ola Bojestig

Ola Bojestig är pastor och distriktsföreståndare i Västra Götaland. Han har under några år även suttit som distriktsföreståndarnas representant i antagningsnämnden, men är nu avlöst av Roland Brage.

En annan värld

Kuststaden Montecristi i Ecuador, ungefär tio kilometer från Stilla havet, en sömnig by som hämtad från en roman av Gabriel García Márquez. Strax nedanför den katolska katedralen står tuppar bundna i väntan på tuppfäktningen, som för att komplettera bilden av en annan värld. Och det är en annan värld, där hundar skäller, berusade grannar sjunger sent på nätterna, myggen bits och eventuellt delar med sig av denguefebern, en konstig värld, men samtidigt en värld som är min. Här finns mitt hus, här bor min sons morföräldrar, här känner jag mig hemma. Fast det är ju inte Sverige…

De senaste tio åren har jag försökt länka samman dessa två världar, den svenska och den latinamerikanska. Eller egentligen under ännu längre tid, egentligen under hela mitt liv. Periodvis har det inte fungerat och jag har valt den ena världen på bekostnad av den andra. Under åren i svenskt högstadium nämnde jag inte för någon att jag var missionärsbarn och bott strax söder om ekvatorn i fem år. Efter gymnasiet återvände jag till Ecuador och tänkte att här blir jag kvar, nu klipper jag banden till Sverige. Två världar fanns liksom parallellt och det blev konstigt när de kolliderade eller möttes. Ett antal resor och några års mognad har gjort att krockarna tonats ned, världarna börjar fogas samman. Därtill Guds ingripande i mitt liv och Guds tanke med det som ibland varit brutet inom mig; just det kan Gud använda.

Jag lämnar snart Montecristi för att börja min första pastorstjänst i en annan liten stad, El Chaco på Andernas östsida, nedåt djungelområdet. Nya kulturkrockar väntar (Ecuador är ett litet land men med tydligt utpräglade kulturer i varje region) och nya utmaningar. Rollen som pastor här är delvis något annat än i Sverige, i fråga om auktoritet och synen på lediga dagar och semester. Men samtidigt finns likheterna; uppdragets kärna, Jesu kärlek som behöver förmedlas till frälsning för människor.

Och de två världarna behöver varandra, jag behöver sammanfoga dem i mitt liv, men också som kyrka lever vi i relation till en systerkyrka i Ecuador som har så mycket att ge oss och så mycket att utmana oss med. Jag tror att vi verkligen behöver denna kyrka, liksom våra andra systerkyrkor runt om i världen. Annars slutar vi vara det vi ska vara. Kristi kropp som en enda utmanar mig, konsekvensen av insikten utmanar mig, skakar om, samtidigt som det inspirerar. Orkar och vågar vi välja de olika världarna, sammanfoga dem, eller är det smidigare att bara hålla oss till en av dem?

Petter Hermansson

Petter Hermansson ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan sommaren 2010 efter fyra års studier på THS. Han är gift med Andrea från Ecuador och tillsammans har de sonen Natanael. Petter har tidigare läst spanska vid universitetet i Göteborg, gått en bibelskola i Colombia, varit ungdomsledare i två år i Linköpings missionsförsamling samt varit ledare på Apg29 i Ecuador, Chile, Kongo och nu under hösten 2010 i Sverige.

Tacksamhet är ordet

Många gånger har jag tänkt; Här var det som min livsväg fick den inriktning som den fick.

Östra Götalands distrikt har sin expedition vid Södra Vätterbygdens Folkhögskola i Jönköping och där är min arbetsplats. I denna miljö mognade en övertygelse fram för många år sedan som har påverkat hela mitt liv. Frågorna om livets mening, mina gåvor, mitt bidrag, vad skall jag satsa på fick ett ganska enkelt, och i viss mån banalt svar, men som har burit mig ända sedan dess. Det allra viktigaste i tillvaron är människor. Papper, maskiner, verktyg i all ära men människor är det viktigaste och jag vill ge mitt liv för att i någon mån göra livet bättre för min medmänniska.

Så utbildade jag mig till socionom och arbetade socialt i några år men kom till en avgörande punkt. Jag upplevde att jag inte kunde förmedla till min nästa det allra bästa som jag kände till. Min erfarenhet var ju att evangelium och mötet med Jesus Kristus hade förvandlat mitt liv, gett mitt liv mening och innehåll och att mötet med Jesus kan upprätta och befria varje människa.

Kallelsen att bli pastor som legat och grott i många, många år slog till med full kraft och så öppnades vägen på ett lite märkligt sätt och jag utbildade mig och ordinerades till pastor i Missionskyrkan för 31 år sedan.

Jag har upplevt och upplever det som ett enastående privilegium att få leva i denna uppgift att på heltid vara Guds medarbetare. Sammanhangen har skiftat, begränsningarna och tillkortakommandena har varit närgångna, det har varit med- och motvind men alltid har tryggheten att Gud är med omslutit mig. Och jag har känt tacksamhet. Och känner stor tacksamhet för förtroendet från Gud och människor. Att få slå följe med människor i livets alla skiften, att få berätta om det bästa som finns och se hur förlåtelsens och försoningens budskap helar och ger kraft än idag. Det är stort!

Så möter jag idag på Södra Vätterbygdens Folkhögskola och ute i distriktet människor som bär på gåvor och en kallelse att gå in i tjänst för Guds rike och det gläder mig ofantligt. Jag är glad att det finns frisörer, bilreparatörer, datatekniker, sjuksköterskor, lärare mm. Men jag är jätteglad att det finns de som Gud kallar, utrustar och utbildar till tjänst i Guds församling idag. I tacksamhet är jag en av dem som med varmt hjärta rekommenderar den livsuppgiften.

Lennart Johansson

Lennart Johansson är distriktsföreståndare i Östra Götalands distrikt.

Någon att räkna med

Det är mitten på december och jag sitter och räknar ett, två, tre …. Det gör jag varje år vid den här tiden fem, sex, sju…… Man skulle kunna tro att jag räknar hur många dagar det är kvar till julafton, hur många julfester jag hinner med innan själva julhelgen börjar, hur många julklappar som finns på önskelistan eller något annat som hör advents- och jultiden till. Men så är det inte. Jag räknar diakoner och pastorer och nu räcker inte fingrarna till för det handlar om flera hundra. Det är nämligen en av mina arbetsuppgifter att inför varje årsskifte räkna hur många diakoner och pastorer det finns i Svenska Missionskyrkan. I uppgiften ingår att räkna det totala antalet, men också att se förändringar under året. Hur många nya har kommit till och hur många har gått i pension. Hur många har bytt tjänst och vilka tjänster har man lämnat respektive tillträtt. Dessa uppgifter plus ett antal ytterligare sammanställs till listor som efter årsskiftet presenteras för kyrkostyrelsen. Formellt är det kyrkostyrelsen som fastställer vilka medarbetare som tillhör diakon- respektive pastorskåren.

Statistik är ett ord som för somliga låter trist, tråkigt och torrt. I mina öron låter det roligt, intressant och viktigt. I all synnerhet om det handlar om att räkna diakoner och pastorer. För alla listor, staplar och diagram handlar inte främst om siffror utan om människor. Människor som inte bara räknas utan som också är att räkna med. Människor som svarat ja på Guds kallelse och som i många olika tjänster delar glädjebudet om Jesus Kristus. En del finns i församlingstjänster, en del i ekumeniska tjänster, en del arbetar nationellt eller regionalt, och en del finns i profana tjänster. Vilken gåva alla dessa medarbetare är till kyrkan.

Nu tror jag förstås inte att det bara är diakoner och pastorer som är att räkna med utan lika viktiga är alla som finns i församlingens gemenskap, avlönade som oavlönade. Tillsammans delar vi alla kallelsen och uppdraget att vara i Kristi tjänst.

Vid årsskiftet 2009/10 fanns 675 ordinerade pastorer och 290 ordinerade diakoner i Missionskyrkan. Hur siffrorna blir vid årsskiftet 2010/11 vet jag inte än, men jag fortsätter att räkna.

När jag eller någon annan kommande år sammanställer statistiken över diakoner och pastorer i kyrkan får vi räkna med dig då?

Katarina Alsén

Katarina Alsén är handläggare för församlings- och medarbetarfrågor på Svenska Missionskyrkans kansli. I den uppgiften sitter hon t ex i församlingsrådet, antagningsnämnden och bidragsdelegationen. Hon är också en av de tre personer som intervjuar sådana som ansöker om att bli diakon- eller pastorskandidat och de som ska ordineras till pastorer. Vid ordinationsakterna och fortbildningskurserna för de i första tjänst har hon viktiga uppgifter. År 1983 blev hon ordinerad till pastor i Missionskyrkan, och hon har varit församlingsanställd pastor i Örnsköldsvik, Östhammar, Sollentuna och Sandviken.