Kategoriarkiv: Pastorskandidater

Bibel, glass och akademiska studier

Nilsson Forsén, Moa 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Moa Nilsson Forsén

När ni nu har läst rubriken funderar ni säkert på hur dessa tre saker går ihop. Var bara lugna, jag ska förklara det. Som den organisatoriska person jag är så tar vi det från början.

Jag vet inte hur många gånger och av hur många olika personer jag har hört samma sak: Bibeln är bra att läsa! Ja det vet jag ju. Det som oftast händer är att jag får höra detta men ser sällan att man lever på det viset. Oftast säger man bara att Bibeln är bra att läsa, eller så möter jag dem som läser Bibeln men inte lever med Bibeln. Jag har också varit i den sitsen att antingen inte läsa Bibeln eller läsa den men inte leva med den.

Jag kommer från Vilhelmina som är en del av region Nord i Equmeniakyrkan. Inom regionen har jag hört att flera ledare från olika församlingar utmanar ungdomar med att ”om du läser Bibeln från pärm till pärm på ett år så får du en glass”, oftast en Piggelin. Jag har alltid tyckt att det har varit en rolig utmaning, men inte antagit den.

När jag till slut antog utmaningen var det en pastorskandidat som utmanade mig personligen och sa att jag skulle få en glass. Eftersom jag alltid har tyckt att en Piggelin är en liten glass så förhandlade jag till mig en Ben & Jerry’s och antog utmaningen.

För mig blev utmaningen värd för glassens skull, men främst för att jag hade en person som faktiskt skulle kolla mig och se hur det gick för mig att läsa.

Vad hände då med mig när jag läste Bibeln?

Jo, för det första blev glassen inte målet för min läsning eftersom jag upptäckte hur mycket gott det finns i Bibeln och så intressanta saker. Jag lärde mig att leva med Bibeln, jag läste den dagligen och fann vilken styrka jag fick eftersom det är Guds ord till mig personligen.

Under tiden jag gjorde denna utmaning förde jag även lite samtal med min pastor, och hon sa då att hon hade haft flera ungdomar som hade gjort samma upptäckt som mig. Nämligen att man får styrka av Bibeln, av att läsa den dagligen för att ha en grund i livet och av att aldrig vara utan Bibeln.

Idag när jag har börjat studera till pastor inom Equmeniakyrkan är jag glad att jag blev utmanad, för det har fört med sig en grund i mitt liv som jag står på dagligen och lever med. På de fyra år som man läser till pastor hinner man läsa så mycket annat som inte är Bibeln och Guds ord. Men att ha en vana att läsa Bibeln och be gör att man orkar läsa allt det andra också i sina teologistudier.
Redan nu ska vi pussla ihop Bibeln/Guds ord med våra teologistudier för att kunna leva ut det Gud vill att vi ska göra. Och om vi redan nu under studierna pusslar ihop detta så kommer vi att vara förberedd på vad som komma skall när vi senare ska gå ut i tjänst. Inte för att vi kan allting då, men vi har en grund att stå på och är beredda på vissa saker.

Nilsson Forsén, Moa 4Men frågan som kvarstår är om jag tog mig igenom Bibeln på ett år och hur det gick med glassen? Svaret är att jag tog mig igenom hela Bibeln från pärm till pärm på lite mindre än tio månader. När jag berättade om denna händelse vid en andakt på nyårslägret i Hemavan så överraskades jag av vår regionala kyrkoledare som gav mig tre Daimglassar. Jag väntar fortfarande på Ben & Jerry’s- glassen, men tills jag får den så har jag mycket bibel jag kan läsa.

Låt Equmenia gå före!

Linder, Maria 5Hej, jag heter Maria och är pastorskandidat i Equmeniakyrkan.

Den 4 juni 2011 bildades Equmeniakyrkan. Att starta en ny kyrka i ett land som tillhör de mest sekulariserade i världen är modigt, och jag är stolt över att få vara med i detta. Det tar tid att starta kyrka och det behövs tålamod så att vishet och andlig ledning lyssnas in, så att kyrkan går dit Gud vill.

Jag är en av dem som gärna ville ha namnet Equmeniakyrkan på vårt nya samfund. Det inbjuder till dialog och samarbete genom anspelningen på ekumenik, det vädjar till emotionell intelligens, det liknar orden diakonia och koinonia. För mig säger dessa ord någonting – men det säger inte särskilt mycket till icke-kyrkliga i samhället.

Bild 014

Sedan 2007 har ungdomsförbundet Equmenia funnits. I ungdomsförbundet var man otroligt stolta när kyrkan valde samma namn som de hade valt några år tidigare. Men namnet väcker en del frågetecken. Baptistamfundet predikar ett visst dop. Missionskyrkan missionerar mycket. Metodistkyrkan har vissa metoder i liturgin. Vad gör Equmeniakyrkan? Ekumenik? Och vad är det i så fall?

Efter att det senaste halvåret ha besökt många olika församlingar och samfund runt om i Sverige slås jag av okunskapen kring Equmeniakyrkans profil. Både andra församlingar och våra egna undrar: vilka är Equmeniakyrkan? Vad tycker vi? Vad är vår huvudfråga?

Jag utgår från att kyrkan behöver en tydlig (och relevant) identitet och profil för att också få en tydlig plats i samhället. Detta är ännu viktigare för vårt samfund som står ganska så i mitten teologiskt sett i kyrk-Sverige. Nu i småbarnsåren har Equmeniakyrkan chansen att profilera sig och ta sin plats i Sverige. Vilken stol ska Equmeniakyrkan ta? Vårt motto är ”en kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och världen”. Hur skapar vi platser där detta händer och dit människor vill komma?

Bild 016

Den senaste tiden har jag funderat på vad jag tycker i denna fråga. Mitt förslag är att Equmeniakyrkan blir det samfund som är bäst på att skapa riktigt bra platser för barn och unga att vara på. Med roliga och vettiga evenemang, aktiviteter, möten och diskussioner. Som ger människor möjlighet att växa till dem de är tänkta att vara. Som låter människor vara som de är. Equmeniakyrkan började i ungdomsförbundet och kanske bör det vara vår profil även framåt?

Bild 017

Jag är bara en av knappt 70 000 medlemmar i Equmeniakyrkan – jag räknar inte med att jag får bestämma. Men jag vill föra diskussionen vidare, så att jag, när jag säger ”Hej, jag heter Maria och är pastorskandidat i Equmeniakyrkan”, också kan svara på frågan om vad vårt signum är: ”vi är bra på, jobbar på och brinner för (…).”

Låt oss vara modiga i uppstarten av kyrkan och drömma tillsammans. Vad tycker DU att Equmeniakyrkan ska vara bra på och brinna för?

Maria Linder

(PS Om någon vet vem som tagit bilderna lägger vi gärna till uppgift om fotograf. DS)

Att misslyckas eller vara misslyckad

Wikström, Johan 4Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johan Wikström.

Jag är en av de där som misslyckats, en av de där som inte levt upp till vad som anses viktigt. Jag är förvisso pastorskandidat och mina betyg hittills på THS ger inte sken av att jag skulle vara en som har misslyckats. Ändå har jag inte lyckats.

Jag vet inte vad du känner till om andra året på THS, men jag tror att alla studenter är överens om att tvåan är det tuffaste året. Det är nämligen då man läser språk.

Vi får välja om vi vill läsa Gamla eller Nya testamentets grundspråk, med andra ord hebreiska eller grekiska och båda har rykte om sig att vara riktigt svåra. En del studenter menar att det enbart handlar om hårt arbete, andra att det är svårt för att det är ett helt annat tankemönster än vad som krävs i t ex dogmatik eller missionsvetenskap.

Jag velade en hel del inför valet av språk, men landade slutligen i hebreiska för att jag ville få en djupare kunskap om Gamla testamentet. En del menar att det vettigaste är att läsa grekiska eftersom man predikar mest ur Nya testament. Men jag kommer från en tradition där det inte alls är ovanligt att Gamla testamentet predikas.

Min erfarenhet av att läsa språk då? Hårt arbete är det utan tvekan, dessutom är det något helt annat att lära sig verbformer än att diskutera treenighetens uppbyggnad. Jag kan för egen del säga att jag aldrig har pluggat så mycket i hela mitt liv som när jag pluggade hebreiska. Det är också en typ av kunskap som har otroligt svårt att slå rot i mig.

Jag krigade på under en del av hösten, men rätt snart insåg jag att det här inte kommer att gå. Kanske inte främst för att jag hade svårt för att lära mig, utan för den kritiskt ökande stressnivån i min kropp. Till sist kom jag till punkten där det handlade om att sluta eller att stupa. Givetvis valde jag det första.

Att misslyckas är något som har en otroligt negativ klang i vårt samhälle och kultur. Att misslyckas innebär per definition att man inte duger till. Vad gör det med en människa som misslyckas? Vad gör det med en kallelse?

Jag har långa stunder i höst reflekterat över om Gud ser mig som en som misslyckats, jag har ju misslyckats med en del av min pastorsutbildning som enligt vissa anses vara mycket viktig.

Det finns en läxa som för många är svår att erkänna, som många gånger låser oss och som allt som oftast faktiskt gör att vi inte kan leva fullt ut i vår kallelse. Det jag talar om är förmågan att säga: Tyvärr, jag kan inte det här, jag klarar inte av det. Mitt misslyckande med språket tvingade mig att säga så, det fanns ingen som helst annan utväg. Och kanske är det just det som är den absolut viktigaste insikten jag kunde få denna höst.

Men Gud då, tycker han att jag misslyckats?

Jag vet inte, men jag vet att Gud har gjort mycket gott i mitt liv denna höst. Jag har tydligt fått känna mig använd i flera saker som fostrat mig pastoralt. Det är samtal, uppdrag och andra saker som jag absolut inte klarat av med den arbetsbelastning jag hade när jag läste språket. Jag tror verkligen att Gud kallar mig till pastor, med eller utan något av grundspråken. Jag tror att han kommer rusta mig med det jag behöver för den plan han har med mig.

Kommer jag att bli en god pastor?

Det återstår att se, men för att citera ängeln Gabriel: ”Ty ingenting är omöjligt för Gud.”

Hur var det nu man gjorde?

Johansson, Ulrika. Foto Marcus JohnsonI detta blogginlägg berättar pastorskandidaten och gästbloggaren Ulrika Johansson om hur det känns att börja studera igen.

Varför är jag här där jag är just nu?

Det var över 15 år sedan jag studerade senast på högskola. Så när jag nu i höst har börjat studera till pastor på Teologiska högskolan, Stockholm (THS) så måste jag erkänna att det blev lite av en chock. Hur var det nu man gjorde? Men vi backar några steg och tittar på hur jag kom hit egentligen. Varför är jag här där jag är just nu?

Jag har tidigare i mitt 40-åriga liv hållit mig inom naturvetenskapens område och har bland annat studerat miljövetenskap på Högskolan i Kalmar. I drygt 15 år har jag sedan arbetat som miljö- och hälsoskyddsinspektör i min hemkommun, Motala.

För fem år sedan började Gud bli tydlig i sin kallelse och visade mig på olika sätt att jag skulle predika. Gud visade också att Han ville att jag skulle bli pastor, men det hade jag svårt att ta in till en början. För jag har periodvis kämpat emot med näbbar och klor för att jag varit för feg för att ta detta stora steg. Inte skulle väl jag våga lämna den trygghet jag byggt upp, med fast arbete, bostadsrätt och mina vänner i Motala, och våga gå in i något helt nytt.

Men så småningom började jag vänja mig vid tanken på att bli pastor och det började gro en längtan inom mig. Jag kom till en punkt då jag kände att jag var tvungen att ta tag i dessa funderingar. Jag kunde ju inte fortsätta och tänka på detta med kallelsen varje dag i resten av mitt liv, utan att göra något åt det. En sen natt när jag låg och bad och som vanligt funderade på detta med kallelsen så satte jag mig upp i sängen och sa till Gud något i stil med ”Har jag bestämt mig nu? Har jag verkligen det? Då får du hjälpa mig!”

Jag vågade ta steget till slut eller det har nog mera känts som om jag vågade hoppa rakt ut i det okända till slut. Men Gud har visat mig att Han tar emot och är med mig i detta. Så nu är jag här där jag är, på THS sedan några veckor tillbaka, och det nya livet har börjat!

Att komma igång igen

När jag studerade senast på högskola så var det en naturvetenskaplig utbildning och skillnaden mot att läsa inom humaniora är större än jag trodde den skulle vara. När vi hade våra första lektioner med mer filosofisk inriktning på kyrkohistoria måste jag erkänna att jag tyckte att detta var riktigt flummigt, inte alls så fyrkantigt som jag är van vid från naturvetenskapen. Även om jag fortfarande känner mig lite vilse i pannkakan ibland efter en dryg månads föreläsningar så börjar min hjärna att vänja sig lite vid detta, för mig helt nya, sättet att tänka.

Senast jag studerade hade vi många föreläsningar, laborationer och exkursioner samt bara ett ämne i taget. Nu har jag oftast bara föreläsningar tre dagar i veckan, men istället mycket att läsa emellan och så läser vi två kurser parallellt just nu. Trots att vi inte är i skolan så mycket, så känner jag mig aldrig ledig. Det finns alltid något jag borde läsa, alltid bara några veckor till nästa tenta och det gäller att hålla tempot uppe så allt blivit läst innan dess. Ledigt det får man ta sig. Detta är långt ifrån att stämpla ut från kommunhuset i Motala vid arbetsdagens slut och sedan kunna släppa allt. Jag måste skapa mig nya goda vanor och jag måste jobbar hårt på att få upp mitt lästempo. Det har helt enkel varit en ganska stor omställning för mig att börja plugga igen.

Plugg med grupp. Foto Maja Floberg

Jag är tacksam för mina kursare och särskilt de som jag har börjat plugga gemensamt med. Vi är ett litet gäng med pastorskandidater och en blivande präst som pluggat lite mera ihop. Vi hade några genomgångar inför första tentan i delkursen Religionshistoria, vi delar arbetsmaterial och anteckningar med varandra och brukar ofta fika ihop. Vi stöttar och hjälper varandra på ett bra sätt som jag redan uppskattar mycket. Det känns skönt att ha andra som jag vet att jag kan fråga om jag kör fast. Sedan kan vi också pusha varandra, t.ex. i den omfattande läsning i Gamla testamentet som vi nu håller på med i delkursen om GT.

Jag är tacksam för de andra studenterna i de högre årskurserna som peppar och ger bra tips till oss färskingar. Men framför allt är jag tacksam för att Gud inte gav upp när jag stretade emot, utan att Herren fortsatte att försöka få mig att förstå att det är precis här där jag är just nu, som jag ska vara.

Foto: Marcus Johnson (övre bilden) och Maja Floberg (nedre bilden)

”Jag älskar den här församlingen!”

Text och foto: Marcus Johnson.

Förväntansfulla väntar vi på att tåget skall gå mot Dalarna, Rättvik och lägergården Ensro. Det är  Svalkanhelg för pastorskandidaterna på THS. Många har varit med tidigare men för mig är det första gången jag får tillfälle att under flera dagar lära känna mina kamrater och blivande kollegor, pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan.

Stämningen på tåget är hög och både teologiska problemställningar och frågor om vårt kommande pastorsyrke avhandlas oblygt i tågvagnen. Vi förstår, efter en stund, att fler än vi lyssnat på våra diskussioner när en av oss får en lapp av en dam som stiger av vid en hållplats. På lappen finns välvilliga råd och tips till oss!

 

Svalkan_ht_15_leanderfotograf_2

Rättvik möter oss med regn. Målet är Rättviks missionskyrka där vi skall äta lunch samt få information om Equmeniakyrkan Region Mitt.

Pastor Per Knutsson berättar om sin kallelse och de olika församlingar han jobbat i och hur olika de varit. Det är då han säger något som berör oss djupt: ”Jag älskar den här församlingen!” Ja, äntligen är det någon som säger det vi alla vet men inte pratar om. Kärleken till församlingen! Utan kärlek till de människor vi har runt om oss finns det ingen mening med livet och speciellt inte med ett yrke som pastor i en församling! Vi pastorskandidater blir så tagna av Pers arbete och kärlek till sin församling att vi vill be för honom och hans fru! Det blir en stund av innerliga och kärleksfulla böner för Per och Rättviks missionsförsamling!

Svalkan_ht_15_leanderfotograf_9

Väl framme på lägergården Ensro möter oss stillheten och tystnaden. Det är kallt och alldeles stilla i luften. Vi installerar oss i våra rum och får kvällsmat av två damer som under dagarna på Ensro skämmer bort oss med hemlagad och mycket god mat!

Svalkan_ht_15_leanderfotograf_10

Svalkan_ht_15_leanderfotograf_18

De närmaste dagarna består av många saker: information om arbetet i församlingarna i regionen, bibelstudium, gruppsamtal, utelek, föredrag om mångfaldsarbete och klimatansvar, gudstjänstförberedelser och nattvardsandakt . På lördagskvällen samlas vi i bönegrupper och jag lyckas inte hålla tårarna borta när jag berättar om och ber för min familj. Det blir en mycket känslosam men kärleksfull avslutning på den dagen.

Svalkan_ht_15_leanderfotograf_17

På söndagsmorgonen vaknar vi med stor förväntan. Vi skall medverka, och i vissa fall hålla i hela gudstjänsten i fem olika församlingar: Rättvik, Leksand, Orsa, Mora och Siljansnäs.

Vi blir hämtade av förväntansfulla församlingsmedlemmar från de olika församlingarna. Jag har Orsa missionskyrka som mål och min uppgift är gudstjänstledning. Alla pastorskandidater blir varmt välkomnade av församlingarna och några grupper blir guidade runt på orterna.

Svalkan_ht_15_leanderfotograf_11

När vi åter ses är vi trötta men mycket nöjda. Tåget mot Stockholm och THS går och vi får höra att våra besök har gett församlingarna framtidshopp. En man i en av kyrkorna sa till den unga pastorskandidaten som just hållit sin predikan: ”Behöver DU någon utbildning?” Och hans fru tillade: ”Det var den bästa predikan jag hört på många år!”

Ja, nog behöver vi pastorskandidater utbildning. Men vi behöver också lugn och ro för att kunna växa i vår kärlek till Gud och till församlingen.

Funderingar från ”the windy city”

North Park 2Från pastorskandidaten och gästbloggaren Oscar Elfström som denna termin studerar i USA. 

Jag funderar på varför jag valde att åka till Chicago för att studera på North Park University i en termin. Vad var det som gjorde att jag lämnade vänner, familj och flickvän för att åka till ett främmande land för att studera på ett främmande språk? Vad var det som gjorde att jag valde att lägga ner allt extra jobb med visumansökningar och mail-korresponderande med personal på skolan i Chicago?

Första gången jag kom i kontakt med North Park var för fyra år sedan då jag gick på Södra Vätterbygdens folkhögskola. SVF har tillsammans med North Park University en collegelinje. Jag gick inte  den linjen utan bibellinjen, men jag spenderade väldigt mycket tid tillsammans med collegelinjen och fick flera nära vänner.

Det var flera olika faktorer som gjorde att jag ville ta vara på den här möjligheten att studera utomlands och just på North Park. En faktor var att jag fick möjlighet att träffa de vänner jag hade fått fyra år tidigare. En annan anledning var att få lite mer äventyr i mitt liv och en tredje anledning var att jag ville byta miljö.

Dessa var dock inte de främsta anledningarna, den främsta anledningen var utbildningen. Utbildningen här skiljer sig ganska mycket från i Sverige och i det påståendet lägger jag ingen värdering för utbildningarna är bra på olika sätt.

North Park

En fråga som jag brinner för och som jag tycker är väldigt intressant och viktig är ledarskap och ledarskapsträning. Jag har fått möjlighet att läsa några företagskurser här på North Park, bland annat How to build high performance teams och Ethical leadership. Att lära sig hur man arbetar med grupper är mycket viktigt för mitt framtida liv som pastor. Att få fundera på vilken ledartyp man själv är och vilka styrkor och svagheter man har i sitt eget ledarskap kommer också att hjälpa mig.

En annan kurs som jag tagit är Pastoral care and counseling. För att kunna vägleda andra måste vi förstå oss själva. Att på lektionstid få jobba med sig själv och försöka förstå sig själv är en stor förmån. Vi fick i kursen bland annat besöka ett möte med AA, Anonyma alkoholister. En insikt från det mötet är att det finns så många sårade människor i vårt samhälle som vi som pastorer kommer att möta. Vi behöver lyssna på deras berättelser.

Jag vet att många som läser det här blogginlägget funderar på att bli pastor eller redan är pastor. Jag vill uppmana er att besöka ett AA-möte, det är det minsta vi kan göra som kristna medmänniskor för att försöka förstå vad några av de sårade människorna i vår närhet går igenom.

Att studera ett halvår utomlands innebär att jag missar saker där hemma, ibland funderar jag på att packa mina väskor och åka tillbaka till tryggheten. Men att studera utomlands är ett fantastiskt privilegium och ett stort äventyr. Det här äventyret innehåller möten med nya människor, möten med nya kulturer, möten med mig själv och möten med Gud.

Utan att helt och hållet veta vad det här äventyret faktiskt har gjort med mig, så kommer jag säkert att se tillbaka på det och tänka att det har förändrat mitt liv.

Utan choklad i tentatider

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Maria Linder.

Påsken är spännande. Mitt bland påskris, kycklingar och alla sorters ägg firar vi kristendomens triumf: Jesu seger över döden.

Som förberedelse för påsken fastar vi i fyrtio dagar. Kristna väljer att avstå något: antingen för att få mer tid till Gud eller för att pröva sin uthållighet för Guds ära. Att fasta innebär att vara ett föredöme genom att ta tron på allvar, men också något privat man gör för att fördjupa tron.

Linder, MariaJag har alltid varit en bokmal. Minst två (gärna fem!) böcker läses samtidigt vid sidan av kurslitteratur och Bibeln. Det tar tid i vardagen och var därför en bra sak att fasta från för att få mer tid för Gud. Det var svårt första veckan, men har lett till fler bönetimmar och närmare gemenskap med Gud. Värt!

Jag har också fastat i smyg. För jag ville testa min uthållighet i tro och var inte säker på att jag skulle klara det. Min bästa vän sa en gång: ”Maria, det händer att ditt humör dippar, men får du en kopp kaffe och en bit choklad är du glad igen.” Sedan december dricker jag inte kaffe. Och nu skulle jag testa att fasta från choklad: mitt snabba trick för att bli en bra medmänniska när livet är motigt.

Resultatet? Kämpigt. Speciellt i tentatider, när jag hundratals gånger slitit håret och önskat en chokladbit för att muntra upp. Men det innebär också att jag hundratals gånger har tänkt: ”Jesus, tillsammans klarar vi det här.” Jag har fått känna på teamwork med frälsaren. Jag har fått se hur tron och uthålligheten bär. Jag har gett upp en liten (men ack så viktig) sak för att visa tacksamhet för Jesus för allt det som han har gett till mig: evigt liv.

På söndag är fastan slut och tidernas seger firas. Jesus, vilket blir vårt nästa teamworkprojekt?

Tack Floda Missionskyrka!

Kazen, Esther 4Från pastorskandidaten och gästbloggaren Esther Kazen från Edane i Västvärmland, som nu är anställd på deltid i Flatåskyrkan i Göteborg.

En fråga som jag burit med mig de senaste åren är: ”Vad kan vi göra bättre tillsammans än var och en för sig”. Att jobba inom kyrkan blir lätt ensamt, och som pastor har man otroligt många olika arbetsuppgifter och roller på samma gång. Och för att kunna göra dessa uppgifter på bästa sätt tror jag det är viktigt att man låter sig inspireras av andra.

Att vara på Verksamhetsförlagd utbildning (VFU) ger möjligheter att som blivande pastor få just denna inspiration av andra, men också mycket mer än så. Vid tre tillfällen åker vi pastorskandidater på THS ut till olika församlingar, cirka 15 arbetsdagar i varje församling. Där får vi ”gå i pastorns fotspår”, ta del av det som händer i församlingen, samtidigt som vi reflekterar kring olika teologiska frågeställningar utifrån de kurser vi läser parallellt. Vi får inspireras, ta del av erfarenheter, får nya idéer och reflektera kring varför församlingen gör just så som den gör.

Floda MIssionskyrka

Jag själv spenderade några veckor i Floda Missionskyrka under en av mina VFU-perioder, där jag bland annat fick ta del av konfirmandarbetet, tonårsgudstjänst, söndagsgudstjänst och församlingens spännande arbete med att kunna bygga en ny kyrkobyggnad. Församlingen i Floda var ganska annorlunda mot min hemförsamling, och att spendera tid där var både spännande och lärorikt. Att dess-utom få sitta ner med församlingens pastor för att ställa frågor, diskutera och be om råd och tips gav det där lilla extra. Att göra VFU är både en försmak på livet som pastor och en ”inspirations-boost”!

Både som studenter, kristna, blivande pastorer, tror jag att det är viktigt att ta alla tillfällen att lära oss av varandra. Om vi lyssnar in varandras kunskap så stärker vi varandra, vilket alla vinner på.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

I söndags var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum. Den 20-21 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag idag, den 12 mars. Vi har under några veckor valt att blogga på BliPastor.nu varje vardag, och har då behandlat lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat.

Den verksamhetsförlagda delen av pastorsutbildningen (VFU) förläggs till församlingar tre perioder under åren 2-4, totalt 9 veckor. Denna del av utbildningen ger inte akademiska poäng, men hänger samman med kurserna i praktisk teologi (PT). I VFU får pastorskandida­terna möjlighet att fördjupa reflektionen och praktiskt öva det som behandlas i PT-kurserna. Genom VFU får pastorskandidaterna också erfarenheter från församlingar med olika inrikt­ning och karaktär på flera platser i landet. Perioderna bidrar även till att stärka samspelet mellan THS och de lokala församlingarna. VFU-platserna bestäms i samverkan mellan VFU-ansvarig och Equmeniakyrkans kontaktperson.

De gåvor som kommer in på bön- och offerdagen går bland annat till att administrera VFU-programmet.

Mentorskap, eller, Jesus var en Jedi

Fjelstad, Carolina 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Carolina Fjelstad från Orsa, numera bosatt i Hammarkullen sedan flera år.

Har du någonsin tänkt på likheten mellan Jesusrörelsen, ”Stjärnornas Krig” och en pastorsutbildning?

Jesus drog, som bekant, med sig lärjungar där han gick. Han undervisade dem genom att hålla dem nära sig, genom att leva sin undervisning tillsammans med dem, utmana dem och ge dem chans att ställa frågor.

I ”Stjärnornas Krig” börjar varje Jedi som lärling till en äldre Jedi, en Jedi-master. Lärlingen följer sin Jedi-master i allt för att själv lära sig att hantera sina krafter och sina egna känslor och beteenden i relation till omgivningen på ett gott sätt.

Två rörelser som hävdar att de står i människornas och det godas tjänst – en gemensam strategi för lärande. Vi anar ett mönster. Men vad har det här med pastorsgrejen att göra?

Som pastorskandidat består en del av utbildningen i att ta till sig kunskap genom teoretiska studier i olika aspekter av teologi, t ex historia och bibelvetenskap. En annan del av utbildningen är de mer praktiska kurserna där vi får erfarenhet av t ex att predika och leda gudstjänst eller öva oss i själavårdande samtal.

Alltså, här har vi en utbildning som ger både teoretisk kunskap och verktyg för att omsätta den i praktiken. Bra grejer! Och fullt tillräckligt, eller?

När jag för flera år sedan började fråga mig själv om jag skulle kunna tänka mig att bli pastor delade jag mina tankar och tvivel kring detta med en klok person. Denna person sa då till mig: Carolina, Gud kallar inte pastorer, Gud kallar människor.

Kanske är det så, att om Gud kallade pastorer skulle en person vara fullt redo för sin pastorsroll efter att ha fullföljt ovan nämnda utbildning. Om det istället är så att Gud kallar människor krävs det kanske något mer för att se hur min egen erfarenhet av att vara människa kan gå ihop med min väntande roll som pastor.

Fjelstad 1

Det är ingen slump att Jesus och hans lärjungar inte bara samlades till några lektioner i ämnet ”Kärlek i teori och praktik”, utan att lärjungarna vandrade med sin mästare. De lärde sig genom att se hur han levde i alla aspekter av livet. I Kyrkan lever denna form av lärande kvar i viss form inom klosterrörelsen. De nyaste systrarna eller bröderna blir noviser och introduceras stegvis i det nya livet. De har under dessa år en följeslagare i en mer erfaren syster/broder. Denna rörelse, nästan lika gammal som kyrkan själv, har förstått att även om varje person måste lära sig genom egna erfarenheter underlättas detta lärande av att ha någon som kommit längre att ty sig till, speciellt i början av det nya livet.

Precis som en blivande Jedi i ”Stjärnornas Krig” måste följa en Jedi-master under en tid tror jag de flesta av oss skulle behöva någon med större erfarenhet som går med oss en bit av vägen, medan vi försöker att orientera oss i ett nytt sammanhang.

I pastorsutbildningen motsvaras denna levda del av utbildningen av Mentorsprogrammet. Under minst två terminer i utbildningen har vi som pastorskandidater rätt till en mentor. En person som själv är pastor, som har kommit längre på vägen, som vi kan bolla våra frågor med och som delar med sig av sin levda kunskap.

För mig har den här delen av utbildningen varit en lika viktig del som någon av de andra. Den lär mig inte bara mer om hur jag kan verka som pastor, den hjälper mig att hitta sätt att leva som människa i den nya roll som jag förbereder mig för. Tillsammans med min mentor kan jag utforska konkreta aspekter av livet som pastor och hur jag kan hantera dem på ett sunt sätt.

Fjelstad 3

Påståendet att Gud inte kallar pastorer, utan människor, har hjälpt mig att förstå att vi alltid är kallade att vara människor först och främst, oavsett vad vi arbetar med. Men ibland kan vi behöva vägledning i att hantera vår mänsklighet i relation till det vi tänker oss som yrke. Det är det mentorsprogrammet är till för, och kanske är det ingen slump att samma person som sa de orden till mig idag också är min mentor, min egna Jedi-master.

– – – – – – – – – – – – – – – – – –

På söndag är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 8 mars. De gåvor som kommer in då går bland annat till att administrera mentorsprogrammet. Och den 20-21 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 12 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu varje vardag. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat.

Hur får du ihop allt egentligen?

Fredrixon, JohannaFrån pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Fredrixon.

Jag får relativt ofta frågan: Hur får du ihop allt egentligen? Men hur många gånger jag än ställs inför frågan blir jag aldrig riktigt klok på vad jag förväntas att svara.

För frågan är ju felställd från början, i och med att den förutsätter att jag faktiskt ”får ihop allting”. Men det får jag ju inte. Jag får inte ”ihop det”.

Trösta ledsen treåring kl. 03.35 på natten. Upp med sjuåring kl. 06.20 som ska till skolbussen. Mjölk över hela köksgolvet. Stressigt. Var är gympaskorna?? Välling till ettåringen. Svara på jobb-sms. Treåring ska till förskolan. Alla dessa vinterkläder!! Samla ihop sig. Försöka skriva predikan. Ettåring vill ha uppmärksamhet. Hämta Lego. Åter till predikan. Just det! Lunchmöte. Svara på mail. Ringa viktiga samtal på väg till möte. Plugga lite i väntan på att hämta treåring. Mobilen ringer. Hem till kaoset. Plocka dammråttor från golvet. Ledsen ettåring. Arg sjuåring kommer hem. Telefonen ringer. Bryter ihop. Kommer igen. Laga mat. Inga ägg hemma?! Åka till kyrkan. Jobba. Roligt och intensivt. Hem. Svara på mail. Borde plugga mera. Imorgon THS. Skriva ut anmälan till scoutlägret. Somna. Vakna. Trösta ledsen treåring kl. 04.35 …

Att arbeta heltid i församling, vara mamma till tre små barn och samtidigt läsa och pendla från Småland till THS i Stockholm för att avsluta en pastorsutbildning får man liksom inte ”ihop”. Jag tror inte att det är möjligt. Självklart underlättas det enormt om man har en make som ställer upp till 110%, men det är ändå en omöjlig ekvation.
Och ändå går det, på något mirakulöst sätt.

Jag kan känna en samhörighet med det judiska folket under deras 40-åriga vandring i öknen. Det är torrt och kargt, svårt och kallt. Det går inte att leva länge i öknen. Och ändå så går det. Det är en daglig övning i förtröstan och tillit. Det innebär att leva helt av Guds nåd, att inse att man i sig själv har inget men att man i Honom har allt.

Om du befinner dig i en liknande situation som jag och funderar på att läsa till pastor eller diakon, men känner att ”Nej, det går aldrig – det är för mycket”, så vill jag säga till dig att du nog har rätt. Det kommer inte att gå; du kommer inte att ”få ihop det”. Och samtidigt så kommer det ändå att lösa sig.

Jag vet inte hur, jag vet inte på vilket sätt. Men när vi går i Guds kallelse så skjuter han till precis den kraften vi behöver, exakt i den stunden vi behöver det. Och det är inte mitt förnuft som säger att det är på det viset, det är min erfarenhet.

——

Blott en dag, ett ögonblick i sänder.
Vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
”Som din dag, så skall din kraft och vara”,
detta löfte gav han mig.

Lina Sandell-Berg
Psalmer och sånger nr 249

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 8 mars. Och den 20-21 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 12 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu varje vardag. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat.

Kallelsen kan drabba människor i olika livssituationer. Ibland handlar det om en 22-åring som lever singel och gärna flyttar till Stockholm för att läsa fyra år. Ibland handlar det om en småbarnsmamma i Västvärmland som inte kan flytta på grund av villa, barn och makes arbete. När det finns starka skäl för det kan antagningsnämnden ge dispens genom en förkortad utbildning eller genom att man får läsa vissa poäng på en annan högskola än THS. Oftast ger antagningsnämnden råd och anvisningar för att pastorskandidaten ska kunna genomföra sin utbildning. Ibland följs de råden, men inte alltid. Ibland vill pastorskandidaten följa råden, men av olika skäl är det inte möjligt. Vid några tillfällen har det också hänt att antagningsnämnden direkt avrått en pastorskandidat från att fullfölja studierna i en omöjlig livssituation, och istället gett rådet att återkomma när livet ser lite annorlunda ut.

Antalet pastorskandidater som inte läser fyra år i sträck på THS har stadigt ökat de senaste åren. Det ökar också arbetsbördan för lärare och personal på THS och för kontaktlärare, kontaktperson och antagningsnämnd i Equmeniakyrkan. I kyrkan och på THS arbetar vi kontinuerligt för att skapa bättre möjligheter för denna grupp av pastorskandidater. En del av gåvorna på bön- och offerdagen till pastors- och diakoniutbildningen  går till detta arbete.