Kategoriarkiv: Pastorskandidater

Helge Fossmo, Stand Up Comedy och en feg pastorskandidat!

Harrysson, Elin 4Från pastorskandidaten och gästbloggaren Elin Harrysson.  

Min klasskamrat Gustav var och lämnade blod. Sjuksköterskan undrade vad Gustav gjorde och han berättade att han läste till pastor. Och han fick då som svar:
– Pastor? Som Helge Fossmo?

Vad svarar man på det egentligen? För ja, det är ju pastorer vi ska bli, men att bli sammankopplade med Helge Fossmo är ju det sista vi vill. En vecka senare gick jag på en stand up-show. Mitt sällskap och jag kom in precis innan det skulle börja. Det var fullt i lokalen. Men mannen i garderoben visade oss ett bord precis vid scenen. Jag satt så nära scenen att jag skulle kunna röra komikern när han kom in. Bästa platserna helt enkelt.

Det hinner knappt gå fem minuter av showen när jag inser att det var en väldigt dålig idé att sätta sig så nära scenen. Komikern börjar direkt prata med min man Tim och driva med honom för att han är ifrån Värmland och snart ska börja jobba i mediabranschen. Tim hade på sig mössa när han kom, typiskt mediafolk! Jag satt och tänkte: ”bara han inte frågar mig vad jag gör”. Jag tänkte på min klasskamrat Gustav och Helge Fossmo-incidenten och jag tänkte på Kalla Faktas program om mirakelpastorn som sänts två dagar tidigare. Jag kan bara inte säga att jag pluggar till pastor, de kommer lyncha och fullständigt såga mig. De kommer tro att jag är någon slags ledare i en sekt och komikern kommer kalla mig för Kristi brud. Kanske jag kan säga att jag pluggar till sjuksköterska, lärare eller att jag är akademiker eller något annat. Men då ljuger jag ju. Bara han inte frågar mig, bara han inte frågar mig… Men det gör han.

– Jaha, så du är alltså Tims fru. Vad sysslar du med?
– Jag pluggar till präst.
– Holy shit, sa komikern.

Därefter testade komikern lite olika svordomar och nöjde sig sedan med gärdsgård. Det funkade ju bra. När man hade en präst där. Denna kväll var det två komiker och en trollkarl som uppträdde. Alla tre spann vidare på tråden att det var en präststuderande där. Trollkarlen tyckte att vi hade samma typ av jobb. Att lura människor.

Harrysson, Elin 5

Efteråt var jag helt slut. Jag satt som på nålar hela kvällen. Och när jag kom hem kom det dåliga samvetet. Jag hade faktiskt ljugit, sagt att jag var präststudent istället för pastorsstudent. Så feg jag är! Tim tyckte det var dålig stil att inte säga sanningen att jag pluggade till pastor. Om jag ändå sagt präst kunde jag lika gärna sagt pastor. Varför sa jag inte bara som det var? Jag höll med, det var fel och fegt gjort.

Jag kunde inte somna på kvällen. Hur ska jag som pastor kunna förvänta mig att mina församlingsmedlemmar ska kunna stå för sin tro på deras arbetsplatser och berätta att de tillhör en frikyrka om inte ens jag, som ska fungera som ledare vågar det? En pastor, som inte ens vågar säga att hon är pastor. Det skulle ju vara skandal! Jag tröstade mig själv med att det inte skulle få hända igen, och att jag faktiskt inte är pastor än. För riktiga pastorer, de ljuger ju inte!

Det var inte Gud eller min tro jag skämdes för. Utan jag mäktade nog inte med folks fördomar mot frikyrkan och pastorer. Därför kändes det bättre att säga präst, alla vet vad det är. Folk ser nog präster som lite torra och tråkiga, men inte galna och farliga som pastorer. Observera att inte alla svenskar tänker så här, men förvånansvärt många som jag har stött på. Jag har fått höra många fördomar om både präster och pastorer i mötet med icke-kyrkliga svenskar. Och vissa frågor har ibland sårat mig eller gjort mig rädd. Tror dessa människor att psykopat och pastor är samma sak?

Några dagar senare besökte jag en kiropraktor. Jag stod i underkläder och han stretchade min rygg, samtidigt som han frågade vad jag jobbade med. Men Gud, måste jag stå här endast iklädd trosor och bh och berätta om min tro? Jag orkar inte. Denna gång kände jag mig inte heller helt bekväm. Som tur var, var det i alla fall inte en publik på några hundra och jag hade lärt mig av mina misstag och berättade att jag pluggade till pastor. Tack och lov behövde inte kiropraktorn göra humor av detta. Däremot fick jag berätta att mina ischiasbesvär berodde på allt för mycket sittande, som i sin tur beror på mina grekiskastudier. Som i sin tur ledde till ett samtal om bibeln och tro. Ibland får man berätta om Jesus vid underliga tillfällen!

Harrysson, Elin 6Faktum är att i vår kyrka så är det självklart vad en pastor är och gör. Men den vanligaste frågan jag får är vad det är för skillnad mellan en präst och en pastor. Gemene svensk vet vad en präst är, men inte alla en pastor. Och har man hört talas om en pastor så är det kanske via media och då Helge Fossmo eller mirakelpastorn Jens Garnfeldt man hört talas om. Att jag ibland får konstiga frågor angående mitt yrkesval är kanske inte så konstigt ändå.

Jag påminner mig om Jesus ord, att vi är som får bland vargar. Det är lätt att raljera över oss kristna eller att sucka över knasiga pastorer. Det är inget jag tycker är härligt eller bra, men så är det. Jag tror vi alla får ta vårt kors och gå. Det är ingen dans på rosor att vara kristen. Ibland misslyckas vi, vågar inte riktigt stå för vår tro. Men nästa gång kanske det går bättre!

Matteus 5:14-16. ”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.”

Guds frid! / Pastorskandidaten Elin Harrysson

”Jag kan inte hitta mig.”

Sjölander, Sara 1Från pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

Plötsligt blev det svårt att lägga handen vid de sista omformuleringarna av den här bloggtexten. Jag hade ganska klart för mig vad jag ville skriva om men mina tankar störs av röster från radion som pratar om ansvar, om att bryta närmast heliga principer, om att förstöra för alla som inte går deras väg, om slag i ansikten, om utsträckta händer och om att göra det rätta. Alla talar utifrån sina egna sanningar och jag hör inte viljan att verkligen lyssna på andra, eller på allvar se andra utifrån de människor just de är. Alla kämpar för sina principer, sina åsikter och sina idéer, för det är bara det egna som är det rätta. Ingen accepterar något annat än det just de tänker. Människorna är som öar utan relation till varandra.

”Jag kan inte hitta mig.”

Härom veckan satt hela familjen och åt, trots högre ambitioner lyckas vi bara få till det en eller två gånger i veckan just nu. Det blir lätt så när alla har aktiviteter, jobb, studier och annat som ska få plats under en vecka. Hur som helst. Simon, 2 år, var klar med sin mat och underhöll oss. Det bästa han vet är när alla tittar på honom. Gömd bakom en stol sa han en mening som följt mig sedan dess.

”Jag kan inte hitta mig.”

Sjölander, Sara 2

Nu var kanske inte Simons ord så genomtänkta, han är ny med språket och ibland blir det lite tokigt. Men ibland kan det ändå bli väldigt rätt. När vi satt där vid bordet såg inte vi honom, även om vi så klart visste att han var där, och därför kunde han inte se sig själv.

Vi blir människor i andras blick på oss. Helst ska den blicken vara kärleksfull men hur det än är så skapas vi, blir till, genom andras blick på oss. I ensamhet kan vi inte bli människor. Små nyfödda bebisar kan överleva ganska trista förhållanden men de kan inte överleva utan andra människors ögon, händer och omfamningar. Utan närhet, ögon som möter deras och kramar, dör de. När vi blir äldre dör vi oftast inte en fysisk död utan andra människor, men vi kan dö ändå. Vi kan tyna bort och bara existera som skal, som något som liknar en människa men som inte längre är det.

I Bibelns allra första kapitel såg Gud på det han har skapat. Han såg på himlen och havet, på bergen och de djupa dalarna, på alla växterna och djuren. Och han såg på människorna. Sjölander, Sara 3

Ibland är det de små orden, sagda i vardagen som påminner oss om det som är verkligt viktigt. Det Simon visade mig med sina ord är det som är min allra djupaste längtan, själva anledningen till och essensen i kallelsen. Att försöka visa människor på hur Gud ser dem, älskade och skapade till Guds avbild, så att de i hans blick blir de människor de är menade att vara. Och jag förstår att enda sättet jag kan visa det på är att själv se. Att gå utanför min bekvämlighetszon och möta dem som kanske inte ser på livet på det sätt jag gör. Att inte kämpa för mitt eget utan försöka att se den människa jag möter. Att försöka älska. Och att när jag brister, när jag inte förmår, lägga mitt liv i Guds händer.

Sara Sjölander är utbildad socionom och har arbetat som socialsekreterare och som gårdsföreståndare på Örestrand. Hon läser särskild studiegång på THS och bor i Höganäs tillsammans med sin man och tre barn.

Verklighetsförlagd utbildning

Werling, Kajsa 3Pastorskandidatern och gästbloggaren Kajsa Werling skriver om VFU som betyder verksamhetsförlagd utbildning och som innebär att pastorskandidaterna är tre veckor i en församling under tre årskurser, alltså sammanlagt nio veckor.

Jag är sedan en dryg vecka tillbaka på THS efter ett besök i verkligheten. Den verklighet som i det här fallet var min VFU-period i en församling långt nere i de småländska skogarna. Jag älskade det besöket. Men jag älskar också att plugga (i alla fall de flesta dagarna) och så älskar jag ju den där verkligheten i församling.

Det är en ekvation som i många fall går att lösa, men ibland är den svårlöst. Som de där dagarna när jag har så svårt att få undervisningen i skolan + min kallelse och längtan efter att arbeta som pastor = sant.

Det handlar inte om att jag inte uppskattar undervisningen, för den är oftast i toppklass.

Det handlar mer om min förmåga att integrera det som jag lär mig med det som jag tror att jag kommer att göra efter mina fyra år på THS. Och jag inser när jag skriver det här att jag inte har en aning om vad jag exakt kommer att göra efter de här åren eller vad jag kommer att ha användning av. Så om ni frågar mig när jag har facit om några år, så kommer jag säkert att kunna lösa de här ekvationerna med en klackspark.

Men det innebär tyvärr inte att det blir lättare för mig att svara på dem nu.

Det är därför jag älskar verkligheten i församling så mycket. Och det är därför jag älskade mitt senaste besök i verkligheten så mycket.
Mitt besök som innebar tre veckor i en församling där jag fick vara med pastorn som arbetar där och se vad hon gör, hur hon tänker och vad hennes verklighet innebär. Och där hon kunde visa och lära mig hur hon har sammanfört det hon lärde sig under sin utbildning med det som är hennes jobb som pastor.

Werling, Kajsa 4

Där fick jag se att allt det som jag lär mig har ett syfte och att jag i min handledares arbete kunde känna igen sådant som jag sitter och pluggar i skolan. När jag pratade med henne insåg jag att vi pratar samma språk och att jag också har lärt mig en massa saker som jag redan har användning för.  Och tillsammans kunde vi lösa några av de ekvationerna som jag tycker har varit svårlösta och den känslan som då uppstod, den är oslagbar.

Det gör att min längtan efter att själv en dag få arbeta som pastor växer sig starkare och starkare. Så stark att jag mitt i allt blir avundsjuk på min handledare för att hon redan är pastor. Men vilken tur då att jag bara har tre terminer kvar av plugg, sedan är det min tur att få vara pastor.

Därför gör jag allt för att kunna lösa fler ekvationer redan nu, så att jag ännu mer kan integrera de här två delarna av mitt liv, och att inse att det är en verklighet också här och nu på skolan, det är bara en annan form på den.

Därför gör jag också mitt bästa för att njuta av nuet och för att lära mig så mycket jag bara kan. Samtidigt som jag längtar efter mer av verkligheten. Verkligheten i församling.

Jag tackar Gud för alla äldre i våra kyrkor

DavidLundFrån pastorskandidaten och gästbloggaren David Lund.

Ibland är det något som händer i mötet med människor. Detta något kanske inte går att beskriva med ord. Detta något kan också ta sig helt olika uttryck. Ibland kan möten med människor få en att se saker på ett helt nytt sätt. Vissa möten kan beröra en på djupet. Så djupt att mötet med en människa kan bli ett möte med Gud. I somras fick jag göra sådana möten.

Den här sommaren jobbade jag som sommarpastor. På pastorsutbildningen på THS får man möjligheten att jobba några veckor under sommaren i någon av Sveriges Equmeniakyrkor. När jag ser tillbaka på de fem veckorna jag fick tillbringa i en församling i Dalarna, så är det en uppgift jag speciellt längtar tillbaka till: Davids bloggbildhembesöken hos de äldre. Under de fem veckorna gjorde jag cirka 15 hembesök. Besöken bestod oftast av fika, samtal och bön. Att få samtala och be med dessa människor som troget tjänat kyrkan under många år var en förmån. Att få höra berättelser om församlingens glada men också tuffa stunder. Att få dela livet med varandra. Varje gång jag besökte dessa fantastiska och givmilda människor så var det med en känsla av tacksamhet.

Det här med tacksamhet är ju lite krångligt. Ofta har människor svårt att sätta ord på saker man är tacksam för. På samma sätt kan människor ha svårt att sätta ord på egenskaper vi uppskattar hos varandra. Det blir oftast när människor gifter sig eller begravs som man vågar utrycka vad en människa betyder för en. Jag tänker att detta borde gå att göra oftare. Visst kan vi alla bli bättre att berätta för människor vad vi uppskattar hos dem! Det här blogginlägget är ett försök, från min sida, att börja detta.

Jag vill nu rikta mig till alla äldre i våra församlingar. Du som slitit i vått och torrt. Du som troget tjänat din församling. Du som skottat, fixat fika och bett. Du som låtit barn och ungdomar ta plats. Du som offrat din egen bekvämlighet för andra. Du som älskat din Jesus. TACK! Du är en förbild. En förebild att efterlikna. Det går inte att beskriva med ord betydelsen av vad du har gjort för kyrkan och möjligheten för människor att få tag i evangeliet.

Mina hembesök i somras fick mig att känna tacksamhet och uppskattning. Jag tackar Gud för alla äldre i våra kyrkor. Nu över till dig. Vilka möten har du gjort på sistone? Vem eller vilka har berört dig på djupet?

Att vara en del i pågående skapelse

Fritzson, KarinFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Karin Fritzson.

Jag gillar verkligen hösten. När man går ut på morgon och himmelen är intensivt blå mot de gula och röda löven. Hösten är också riktigt tillåtande när man till ljudet av regnets smatter mot rutan myser med tända ljus och en bra bok. Efter regnet doftar det våt jord. Även om jag som modern storstadsmänniska inte är direkt beroende av naturen så påverkas jag av den. Den påminner mig om att Guds skapelse pågår och att jag är en del av den.

Fritzson, Karin 2Doften av våt jord får mig att tänka på Per Harlings översättning av den irländska bönen Må din väg gå dig till mötes, och som innehåller raden: ”och må regnet vattna själens jord.” (845 i Sånger och psalmer).

Det är bara i fuktig jord som det är möjligt att plantera, det är bara där nytt liv kan växa. Att låta regnet vattna sin själs jord tror jag är att försöka vara mottaglig, formbar för livet omkring oss. Att vara formbar för Guds vilja och ta del i den pågående skapelsen.

Som pastorsstudent frågar jag mig ganska ofta hur jag ska komma ihåg allt vi läser och kunna tillgodogöra mig alla goda kunskaper. Framför allt kan jag fråga mig hur jag på ett klokt sätt ska hantera alla olika situationer i ett kommande församlingsliv. Vi får nog inse att allt kommer vi inte komma ihåg och vi kommer inte handla rätt i varje situation men förhoppningsvis låter vi Anden vattna själens jord. Först då kan Guds frukt växa i samklang med det vi faktiskt kommer ihåg och lär oss.

Efter ett rejält höstregn doftar det våt jord och skogsvägen, sådana finns också i Stockholm, förvandlas till lervälling. Jag tycker om Jeremias bild av lerklumpen i Guds hand. Jeremia skriver: ”Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.” (Jer. 18:3-5).

Fritzson, Karin 3Det finns tröst i att Gud kan göra om. För jag får nog inse att ibland kommer det man gör bli mindre bra eller rent av ganska dåligt. Fast det som är formbart kan göras om. Kanske är det rent av dessa ord om nåden, om att Gud inte förkastar utan gör om och ger nya chanser, som får oss att våga bejaka kallelsen in i ledaruppdrag. Att låta sitt liv formas i Guds hand, låta Anden vattna själens jord bör göra oss lyhörda för människors behov. Det gör oss säkert sårbara och medvetna om fel vi kommer att göra. Men formbara kan vi ges nya chanser och gång på gång vara delar i Guds pågående skapelse.

Jag går förbi rabatten med lila Tidlösa som blommar för fullt när allt annat vissnar ner. Det berättar om mångfalden i skapelsen. I Guds krukmakeri ser inte alla krukor likadana ut. I Guds skapelse gäller inte ens en enhetlig tidtabell.

Glädjen och utmaningen i att studera

_MG_8695_mindre_bwFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Marcus Johansson som läser ett femte masterår och jobbar deltid i S:t Peters kyrka i Stockholm.

Jag är en av två pastorskandidater som detta läsår har valt att studera ett extra femte år för att ta en masterexamen. Många frågar mig varför och jag tänkte därför passa på att förklara mig! Ibland får jag intrycket att utbildningen för en del ses som något nödvändigt ont som helst bör klaras av så snabbt som möjligt så att personen i fråga kan komma ut i församlingstjänst. Kanske kan det vara på det viset för en del men så har det aldrig varit för mig.

När jag för över fem år sedan skickade in min ansökan till THS var det med en längtan efter att få lära mig mer och att fördjupa min tro på Jesus, min förståelse av Bibeln och lära mig mer om kyrkan. Jag har under mina år på THS fått lära mig saker, utmanas, brottas med frågor och inte minst fått växa. Både i kunskap och som människa och lärjunge till Jesus Kristus. Visst har det bitvis varit jobbigt men med facit i hand ser jag att det har gjort mig starkare, klokare och mer ödmjuk i min tro och detta är jag väldigt tacksam över! Stort tack till alla mina lärare på THS för det :)

Ofta brukar vi pastorskandidater skoja om att den bästa delen av utbildningen är den i fikarummet. Det är där vi får prata om, diskutera och bearbeta det vi lär oss. En av de största fördelarna med THS är att det där finns studenter från så gott som alla kyrkotraditioner (och en och annan ateist) och att få samtala med dem, utmanas och utmana varandra har varit ovärderligt. Att det just är genom samtal och i relation till andra människor som vi växer är ingen slump. På samma sätt som alla är kallade att följa Jesus är vi också kallade att leva i församling och gemenskap. Det är i relationen till varandra och Jesus som vi får uppmuntra och utmana varandra, fundera över saker och bolla tankar. I slutändan är det så vi växer också som församling.

Att därför få lägga ett extra år på att läsa om det jag tycker är mest spännande (kyrkohistoria) ser jag som en stor förmån! Att få läsa om de som gått före oss, se hur deras samtid präglade och formade dem hjälper också mig att reflektera över vår egen samtid. Vad påverkas vi av och på vilket sätt? Är det bra eller dåligt etc. Detta är sådant jag kommer att ha användning för i mina framtida pastorstjänster men också sådant som fördjupar min egen tro.

Att läsa teologi är för mig inte något nödvändigt ont utan något som hjälper mig att växa och ger mig verktyg att bli en bättre lärjunge, ledare och människa.

Ostbågar i sängen och skogspromenader

Kazen, EstherFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Esther Kazen som läser enstaka kurser på THS, jobbar deltid i Flatåskyrkan i Göteborg och är gift med Emmanuel.

I helgen var jag och ett trettiotal andra pastorskandidater på Hjortsbergagården, en lägergård vid en sjö i Småland. Där blev vi bortskämda med god mat, pratade om ledarskap, fick inspiration, delade tankar med varandra, hade andakter, bönegrupper, badade (de modiga, alltså inte jag), paddlade och pratade. Ett par härliga dagar med gemenskap och inspiration.

Och trots allt spännande vi gjorde tillsammans är det som fastnat mest hos mig de där stunderna som blev över. Att njuta av den vackra morgondimman över sjön, att läsa en bok vid vattnet, att ligga på en sten med musik i hörlurarna och njuta av solen eller att ta en paddeltur och lyssna på tystnaden och småprata. De där stunderna när jag bara kunde slappna av och njuta av att bara vara utan prestation.

Kazen 3

Charlotte Thaarup pratade med oss blivande pastorer om vikten av att vi tar hand om oss själva. Som pastor finns det alltid något som borde göras, någon att prata med, mail att skriva, ansvar att ta. Och inte helt oväntat blir pastorer skrämmande ofta utbrända. Därför är det viktigt att vi som blivande pastorer hittar bra sätt att ta hand om oss själva, att vi vet vad vi behöver för att fylla på med ny energi, både andligt, emotionellt och fysiskt. Charlotte gav oss ett tips: gör något varje dag, varje vecka och varje år, bara för vår egen skull.

Jag jobbar fortfarande med att hitta bra sätt att ta hand om mig själv, men har sedan några år tillbaka blivit bättre på att lyssna på mina egna behov. Ibland betyder det att jag tar en lång promenad i skogen för att samla kraft, ibland betyder det att jag släpper allt och lägger mig i sängen med en påse ostbågar och kollar på film, ibland är det något helt annat. Och jag inser mer och mer hur viktigt det är att jag prioriterar stunderna där jag fyller på ny energi och där jag kan ta emot Guds kärlek till mig och lyssna på vad Gud vill säga till mig.

Kazen 2

Du ska älska din nästa som dig själv (Matt 22:39) är ord vi hört många gånger, och som jag verkligen tar på allvar. Vårt uppdrag som kristna är att visa Guds kärlek konkret och tydligt där vi är till dem vi möter. Och den kärleken behöver vi också visa oss själva. Tillåta oss själva att säga stopp, säga nej, vila, ta emot och släppa taget. Vi behöver det för att också kunna säga ja, ge vidare och göra det Gud kallar oss att göra.

Kazen 1

En dansk i Sverige på väg till Norge

Från gästbloggaren och ”pastorn på prov” Christina Thaarup.

I Josua 1:9 står det: ”Jag har ju sagt: Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud är med dig i allt du gör.”

I helgen som gått var det kyrkokonferens för Equmeniakyrkan i Stockholm. Kanske var du med torsdag förmiddag när mina klasskamrater fick förbön inför deras första tjänst och deras vägledningsår?
Förbönsakt
Själv var jag inte där. Min väg ser lite annorlunda ut än mina vänners. Jag ska bli pastor inom Metodistkyrkan i Norge med start 1 augusti. Själv är jag dansk. Har pluggat nu snart fem år i Sverige och tagit både en kandidat- och en masterexamen i teologi. Alltså en dansk, i Sverige, på väg till Norge.

Sedan jag bejakade min kallelse till pastor för knappt sex år sen, har kallelsen tagit mig till platser jag inte alls kunnat förutse. Jag har pluggat i Sverige för att jag inte villa plugga på universitetet i Danmark. Det beslutat har jag inte ångrat en enda sekund. Att plugga i Sverige, i Stockholm, på THS har varit helt rätt för mig. Jag är på väg till Norge för att jag upplever att Gud kallar mig till att vara pastor inom Metodistkyrkan. Själv hade jag tänkt att det skulle vara inom Metodistkyrkan i Danmark, men av olika anledningar var det inte möjligt och vägen mot Metodistkyrkan i Norge började visa sig för mig.

Först var jag lite arg på Gud att jag inte kunde återvända till Danmark, till släkt och vänner. Men efter ett tag insåg jag att det kallet jag har svarat ja till är kallet att bli pastor – punkt! Inte pastor i Danmark. Men att bli pastor. Det är det kallet jag har bejakat och fortfarande bejakar.

Även om de yttre omständigheterna har förändrats, har kallelsen varit densamma. Gud har varit med mig vartenda steg på resans gång. Min kallelse består oavsett var jag befinner mig. Min kallelse är inte avhängig av att jag ska vara på en särskild plats. Min kallelse är avhängig av Gud. Av Guds ja till mig och mitt ja till honom. Så tänker jag det är för oss alla. Ett ja en gång och ett ja varje dag.

Thaarup, ChSom jag nämnde i början av mitt inlägg så var jag inte med i helgen och fick inte se mina vänner få förbön. Metodistkyrkan i Norge hade också sin kyrkokonferens i helgen som varit och jag hade min egen förbönsakt att närvara på. Jag blev invigd som pastor på prov, som det heter inom Metodistkyrkan, och kan nu kalla mig pastor.

Jag och mina klasskamrater är nu klara för nästa steg i vår kallelse. Det är stort. Det är spännande. Det är lite läskigt. Men viktigast av allt är att Gud är med oss. Är med var och en av oss som bejakar den kallelse han har till oss alla. Jag önskar för dig som läser detta att du ska våga be Gud visa dig det som är nästa steg i din kallelse. Om du inte riktigt vet vad Gud kallar till dig, så be honom göra det tydligt för dig. Oavsett vilket svar du får, oavsett vilket svar vi alla får kan vi lita på att Herren, din Gud är med dig i allt du gör!

Gud ville använda mig trots att jag misslyckats

KarenMagninAnderssonKaren Magnin Andersson är en av flera pastorskandidater med utländsk bakgrund. Vi är glada för det nya mångkulturella Sverige och tacksamma över att vi har flera diakoner och pastorer som kommer från andra kulturer. Karen är född i Schweiz och uppväxt där samt i Österrike och England. I höst ska hon arbeta som pastor i Kongo.

I det sammanhang jag växte upp innebar kallelse att behöva bli pastor. I tonåren hade jag fortfarande sår som resultat av mina föräldrars kallelse. Så när Gud talade till mig om kallelsen till att bli pastor sa jag nej! Även om det var helt tydligt Gud som talade och mig Han talade med, så sa jag nej!

Några år senare hade jag gått en tvåårig pastorsutbildning och blev – pastor. Mycket av det svåra i mitt liv var bearbetat och jag var glad och tacksam över kallelsen som vuxit till något oerhört viktigt i mitt liv. Kallelsen var så viktig att den utgjorde själva min identitet.

Men efter några år var jag plötsligt inte pastor längre. Jag hade misslyckats. Klarade inte det tuffa jag mötte. Jag kände att jag svek. Livskris och oerhört stor ilska på Gud blev resultatet. Jag var så arg på Gud så jag inte pratade med Honom längre. Församlingen som jag hade hittat hem till under den svåra tiden, blev de som fångade upp mig när jag bara lät mig falla. Vilken omsorg och kärlek jag mötte och vilken förståelse! Livet fortsatte, trots allt. Vi fick barn och jag hade en ny uppgift som fyllde livet.

Tiden gick. Barnen blev stora. När alla var i skolan kunde jag börja jobba igen. Men med vad? Jag prövade olika vägar, med glädje och mycket entusiasm. Men inget ville riktigt fungera. Jag frågade Gud, som jag börjat prata med igen och ville älska, men hörde först inte riktigt vad Han sa. Med tiden blev det klart: Gud hade redan sagt vad jag skulle göra. Det att jag hade misslyckats, att jag inte längre kände mig värdig kallelsen till pastor för att jag hade lämnat det jag lovat göra och leva i, tycktes inte beröra Honom särskilt mycket. Gud hade kallat mig att vara pastor. Nu lärde Han mig vad det handlar om. Det handlar inte om mig, men om Gud och Hans nåd. Och det Gud en gång sagt ångrar Han inte. Han som har koll håller sitt ord.

I nuläget är det några få dagar kvar innan kyrkan vill sända ut mig som pastor, där jag kommer börja med ett vägledningsår. Vad står jag inför nu? Flytt till Skåne, hus som skall säljas, att min man förhoppningsvis får ett jobb. Jag vet inte riktigt hur det skall gå för barnen och skolor för dem. Och sen finns också ekonomin…

Men jag flyttar inte bara till Skåne. Under hösten får jag också flytta till Kongo! Mitt missionärsbarnssyndrom som innebär en ständig längtan vidare och ut i världen får sitt. Jag får prata olika språk, dra nytta av att jag klarar att leva i olika kulturer, får jobba med ungdomar och ta med dem närmare Jesus. Allt det jag älskar att göra finns i en tjänst, som jag har fått! Sen är det en församling som väntar på mig och vill ha mig som sin pastor. Jag känner mig oerhört välsignad!

Under alla dessa år som gått har jag lärt mig att Gud kallar mig, men också dig och varje människa. Gud kallar oss att svara på Hans oerhörda kärlek och att tillsammans med Honom leva detta liv som tar oss genom höjder och djup som vi inte känner till. Det är vad Gud kallar oss alla till i första hand, att leva med Honom. Att finnas i Guds kallelse gör inte att livet blir enkelt. Det finns många saker att bekymra sig över och att kämpa med. Men jag får också uppleva hur jag får vara mitt i Guds kärlek. Han som har koll ger en glädje som är så stor att den räcker också de dagar det är svårt. Och Han som har den stora kollen låter mig få vara med om det jag knappt vågat drömma om! Så nu blir jag pastor. Och jag tycker att det blir roligt! Vet jag hur det kommer att gå? Nej. Det enda jag vet är att Gud inte ångrar sig även om jag har misslyckats. Han står fast både vid sin kallelse och vid sina löften.

Skapelsen återupprättad

JennyArnelöfPastorskandidaten Jenny Arnerlöf är född och uppväxt i USA. Ett av hennes stora intressen är permakultur, som handlar om odling och samhällsplanering med ett helhetsperspektiv. I höstas höll hon en predikan i kapellet på THS som återges här.

En ledare i Sändaren förra veckan påstod att lovsång är skapelsens mål. De verserna vi läste från Psalm 65 gör också detta tydligt – jorden njuter av Guds omsorg och växterna gör det de skapades att göra under hans omsorg och på så sätt är de en tyst lovsång till Gud.

Detta är inte så svårt för oss att tänka. Det är inte så underligt att människor söker sig till ”naturen” mer och mer och inser att det är viktigt att värna om naturen. Många människor jämför till och med naturreservat och urskogar med katedraler och föredrar att vandra där jämfört med att gå på gudstjänst, där vi med hjärta och hjärna tillber Gud tillsammans på det sättet som är unikt för oss människor. Denna skogsvandring är något fysiskt – människor kanske känner att de behöver en kroppslig förankring i skapelsen och i sin egen kropp. Jag tycker det är intressant att det förknippas av så många människor, sekulära likväl som religiösa, med tillbedjan.

Det har varit allt för lätt för oss i kyrkliga sammanhang att fokusera på det abstrakta, på frälsningen av våra själar, nåd och förlåtelse utan att sätta vår tacksamhet i ett jordiskt sammanhang. Jag säger inte att vi inte ska vara tacksamma för vår tro som vi inte alltid upplever som fysisk, men om vår tro inte har något med våra fysiska liv i denna värld att göra är det något som saknas. Jesus var oerhört intresserad i människors fysiska liv, något som evangelietexten som jag nu skall läsa bekräftar. Den är hämtad ur Matteusevangeliets 15:e kapitel, verserna 29-31.

Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.

Jag tror att vi ibland inte vet vad vi ska göra med sådana texter. Speciellt i akademiska sammanhang där vi blir specialister på hur man vetenskaplig förklarar texter som går mot kända vetenskapliga principer och vår vanliga erfarenhet (vilket jag inte menar behöver vara en dålig kunskap men en som man måste tillämpa försiktigt).

Men vi lever i en tid som har väldigt svårt för det mirakulösa. En av mina favoritförfattare är Wendell Berry, som är en offentlig intellektuell som skriver mycket om jordbruks- och samhällsfrågor. Han har sagt att Bibeln är en bok som bäst läses utomhus i en naturlig miljö. Han menar att det är när vi vistas i sådana miljöer som vi utvidgar vår blick för vad som är möjligt. (Berry’s insikt blir ännu mer intressant när man vet att han inte identifierar sig som kristen.)

Själv tror jag att mirakler hände i Jesus närvaro. Men kanske är poängen inte bara hur kul Jesus är. När han befriade människor från sina hinder gav han oss en inblick i hur skapelsen var menad att vara från början. I den korta texten ser vi att Gud och Jesus bryr sig om skapelsen och att de förhärligas när skapelsen återupprättas och blomstrar.

När skapelsen är välvårdad, är den någonting som reflekterar tacksamhet och kärlek till Gud. Detta är möjligt därför att Gud skapade allt som finns utifrån sitt eget väsen som är kärlek. Kärlek som görs konkret blir till påtagliga goda ting; såsom våra liv, det vackra, det läckra, det väldoftande, det sköna. Ni förstår bilden. Tänker du på dig själv som produkten av Guds kärlek? När vi upplever Guds godhet har vi ett behov av att tacka, att återspegla godheten och kärleken tillbaka till Gud.

I psaltarpsalm 65 läser vi att Gud visar omsorg om sin skapelse, vilken lovsjunger Gud i retur. På samma sätt visade också Jesus för oss Guds kärlek till skapelsen och hur skapelsen i sin tur prisar Gud. I människans fall innebär det ord av tacksamhet och lovsång. Vi tänker inte så ofta på oss själva som en del av skapelsen och det är för att vi har skapat en mänsklig kultur som är väldigt skild från den naturliga världen. I denna mänskliga kultur håller de flesta av oss till nuförtiden, och klyftan mellan den mänskliga kulturen och den naturliga världen har blivit en källa till många problem som vi nu står inför – den så kallade miljökatastrofen.

Vi konfronteras nästan dagligen med rapporter och information om konsekvenserna av många av våra val, även om vissa miljöaktivister hävdar att vi inte alls hör tillräckligt. De totala konsekvenserna inkluderar även förtryck och ibland förslavning av andra människor, samt förnedring och förstörelse av skapelsen. Det är svårt att yttra tacksamhet för saker som vi vet har orsakat förtryck av andra och nedbrytning av skapelsen och andra skapade varelser. Mycket av retoriken som vi mötts av vad gäller vår påverkan på jorden resulterar i skuldkänslor och uppgivenhet. Vi känner oss maktlösa att göra mer eller förändra mer än vad vi redan har gjort.

Jag vill inte lägga på oss mer skuldkänslor, men jag vill ge oss en liten utmaning. Tacksägelsedagen har ofta kopplats till skörden och de praktiska angelägenheter som gör att vi ännu ett år har fått det vi behöver för att leva. Som kristna har vi ett unikt bidrag att ge till samhällets samtal om miljön. Vi anser att all skapad materia har mening eftersom den skapades av Gud. Detta är intressant då en hel del miljöaktivister som riskerar liv och lem för miljön ser den som enbart materia.

Som jag ser det har människor en unik roll som vi kristna har en speciell möjlighet att belysa. Vår mun vittnar om detta. Munnen har två primära funktioner: att äta och att tala. Vi kan se den som en slags förbindelse mellan det fysiska, att äta, och det abstrakta, att lovsjunga Gud.

Därför vill jag utmana alla att ta åtminstone en måltid per dag när ni specifikt reflekterar över och tackar Gud för den goda och livgivande mat som finns på tallriken. Vi måste återupptäcka att Guds kärlek påverkar även de vanligaste delar av våra vardagsliv om vi ska låta den kärleken forma oss. Jag vet att detta är känsligt och något som anses vara en relik av frommare tider men vi är i behov av förnyelse och kanske är det viktigt att blåsa nytt liv i en gammal sed.

Gör det personligt, gör det ödmjukt inför eller med andra, gör det intressant – en gemenskap som heter The Shakers där jag kommer ifrån gör detta genom att sitta i tystnad två hela minuter inför en måltid. En del människor ber några verser från Psalm 104 och andra bara uttalar sin tacksamhet utan formulär. Släpp in tacksamhet för Guds ständigt återkommande godhet i din vardag, Gud vill möta oss även där.