Kategoriarkiv: Pastorskandidater

En av de största förmånerna…

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Jonathan Lennartson.

”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” – Markus evangelium 6:31

En av de största förmånerna vi har som pastorskandidater är de resor som vi företar oss i utbildningen. På hösten är det en resa till en av våra regioner i vårt avlånga land. Men varje vår åker vi på en tyst retreat. Dessa retreater är något av en andningsplats. Här får vi släppa allt vad studier heter och tankar på vardag för att gå in i några dagars tystnad inför vår Herre. Denna tystnad är sannerligen en gåva i rätt tid då hektiska tider av studier har föregått samt kommer.

Min egen erfarenhet av dessa retreater har varit blandade. Under den första retreaten hade jag svårt med koncentration och tyckte mest att det var konstigt att vara tyst. Men så, några år senare, har jag lärt mig detta att Gud är med mig vart jag än är, och vill tala med mig personligen. Därför har retreaten blivit en längtan i mig, att få komma bort till en öde plats och spendera tid med Jesus. Detta möte med honom är formerande, eller rent utav transformerande, och är möjligt i den tystnad som retreaten erbjuder.

Jag är väldigt tacksam för alla de retreater som har getts till oss. Så ser jag dem, som gåvor från vår Herre, en vilostund tillsammans med honom.

– – – – – – – – – – – – – –

Retreaterna och höstens resa till en region ingår som en del i pastorsutbildningen, men för att inte kostnaderna ska bli för betungande säljer pastorskandidaterna sin egen tidning Årsringar. Även det bokloppis som just nu pågår på THS sänker kostnaden för dessa resor.

Jonathans erfarenhet av att den första retreaten inte var så enkel är ganska vanlig. Därför har det varit viktigt att under utbildningen erbjuda en retreat per år, även under Vägledningsåret, för att de blivande pastorerna ska hitta rytmen och sedan fortsätta att regelbundet åka på retreat som pastor. Vi tror att detta hjälper pastorerna att leva nära Gud och att orka fortsätta i sitt utgivande arbete år efter år.

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. I samband med denna dag säljer pastorskandidaterna tidningen Årsringar. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Sprickorna

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Ulrika Johansson.

Jag sitter på en bänk nere vid Stångån vid slottet Bjärka-Säby, njuter av den värmande vårsolen och ber. Då hör jag ett ljud jag inte riktigt känner igen. Jag tittar mig omkring och ser ingenting som kan förklara ljudet. Så hör jag det igen. Då förstår jag att det är isen som sjunger sin dova sång över vårsolen för mig. Jag går fram till kanten på ån och följer den en bit. Då ser jag dem, sprickorna i isen. Jag fortsätter att gå utmed kanten och börjar fundera på det där med sprickor och så kommer några strofer ur sången ”Det sjunger i själen” med Erik Tilling till mig: ”Det sjunger i själen och hjärtat, en sång jag vill ge till dig. Det rymmer min glädje och smärta, tanken, känslan, hela mig, min sång till dig.”

Jag har på senare år mött olika uttryck för att det finns de som inte vågar visa sig sårbara för varandra i församlingarna. För mig är det en viktig fråga och jag undrar vad som skulle hända, med både mig och gemenskapen, om jag i församlingen inte skulle våga visa att mitt liv ”rymmer både glädje och smärta”?

Jesus har sagt att vi ska komma till honom om vi är tyngda av bördor (Matt 11:28). Paulus har påtalat för oss att om en kroppsdel lider så lider också de andra delarna av Kristi kropp (1 Kor 12:26) och i Rom 15:1 står det att ”vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva”. Stämmer dessa bibelord och det de beskriver in på våra församlingar idag? Bär vi varandras bördor? Lider vi med den som lider? Vågar vi komma till Jesus med det som tynger oss?

Ingen av oss är perfekt, om nu någon trodde det. Vi har alla större eller mindre sprickor i våra liv. Men jag tror att genom att bland annat våga visa att vi är sårbara så kan vi som församlingar komma närmare både varandra och Jesus.

Jag kan förstå att det finns de som anser att det kan vara svårt att våga visa sig sårbar i en vanlig söndagsgudstjänst. Men då vill jag lyfta fram en gåva som vi kan ge varandra, nämligen förbön. Att få möjligheten att med åtminstone en annan person få blotta en liten spricka eller få dela det som i mitt liv rymmer både glädje och smärta och tillsammans få lyfta upp detta inför vår Herre i förbön. Det är en underbar möjlighet vi kan ha i våra gudstjänster.

Sedan kan ”den lilla gruppen” i församlingen vara en annan gåva vi kan få del av. I en bönesamling med ett mindre antal personer kan jag våga ta av mig min mask ännu mera. Då kan jag våga visa alla de vackra sprickorna som är en del av mitt liv och som vill sjunga ut det min själ bär på.

Jag skulle därför med detta blogginlägg vilja uppmuntra dig till att våga visa dina sprickor. Det är genom dem som du kan släppa in lite ljus och kärlek från Gud och dina medmänniskor. Leonard Cohens uttrycker det så här i sången “Anthem”: “There´s a crack in everything – that´s how the light gets in” (Det finns en spricka i allting – det är så ljuset når in).

– – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Anmälningstiden har gått ut, men vill man ändå anmäla sig går det bra om man är beredd att ta med sig mat att äta, eller gå till någon restaurang i närheten. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Tack till er som hunnit lite längre!

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

Vi samtalar en stund vid kyrkkaffet, min handledare och jag. Vi är i början av min första VFU-period, eller som det heter på riktigt – verksamhetsförlagd utbildning. Praktik skulle kanske någon kalla det.

Kyrkkaffet är ingen ovan plats för mig, inte heller gudstjänsten, inte heller predikstolen. Inte församlingen, för i församlingen har jag levt hela mitt liv. Jag kan detta ganska bra, tycker jag själv. Men att koppla församlingsmiljön till utbildningen, till de kurser vi läser på THS, är nytt. Det ger nya perspektiv på gudstjänsten, på församlingen, på pastorns roll. På min kommande roll. Framförallt ger det möjlighet att ställa frågor.

Vad tänker vi om vår placering i kyrkorummet? Predika från predikstolen, eller ställa oss mitt bland folket?

Hur ”tar vi in” församlingen innan vi börjar predika? Under predikan? Hur samspelar vi under predikan? Hur ska vi kunna känna in var församlingen befinner sig? Att jag talar ord som landar? Hur ska vi kunna veta om det vi säger bär frukt?

Hur läser vi välsignelsen? Ska vi säga ”välsigne er …” eller ”välsigne dig …”, eller kanske ”välsigne oss …”? Vad gör de olika ordvalen med oss och vad gör de med församlingen?

Hur får man livet att gå ihop? Hur ska man hantera alla goda idéer som församlingsmedlemmar kommer med? Ska jag göra allt? Springa på alla bollar? Eller ska jag våga sätta gränser?

Studier i teologi är viktigt. Men viktigast är nog att få samtala med någon annan, som gått lite längre än mig på den här vägen, om det som studierna väcker. Om hur det funkar i verkligheten utanför skolan. Att få samtala om de jobbiga och svåra aspekterna av pastorsrollen och att få ställa de där frågorna som på ett sätt kan tyckas banala, det är viktigt. Det är det som rustar för den kommande uppgiften.

– – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum. Den verksamhetsförlagda utbildningen som Sara berättar om finansieras helt av kollekterna under bön- och offerdagen. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Anmälningstiden har gått ut, men vill man ändå anmäla sig går det bra om man är beredd att ta med sig mat att äta, eller gå till någon restaurang i närheten. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Men oj va fel jag hade!

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Maria Hammar.

Det senaste halvåret har jag i sammanlagt femton timmar stirrat omåttligt mycket på en tavla. Tavlan föreställer en väg med kullersten, en gränd, med hus på varje sida. Tavlan har varit min hjälp, mitt motiv att vila ögonen på och min tillflykt i att försöka förstå mig själv, min omgivning och inte minst Gud.

Som sistaårselev erbjuder, eller ska jag säga ”tvingar”, utbildningen och Equmeniakyrkan mig att sätta mig i en fåtölj framför en person som jag inte känner. Jag ska tillsammans med denna terapeut vrida och vända på mig själv, upptäcka de svagheter och styrkor som jag bär på, ta fram hemligheter i mig själv som jag har gömt undan och, i ljuset av en annan individs närvaro och perspektiv, granska dessa.

Inför mitt första möte ansåg jag samtalen ganska meningslösa. Vad skulle vi prata om egentligen? Jag var nog rädd för att det skulle bli krystat, att jag skulle behöva leta efter samtalsämnen.

Men oj vad fel jag hade!

Det fanns inom mig valv efter valv att upptäcka, det tog faktiskt aldrig slut. Styrkor, svagheter och inte minst Gudsbilder som fanns där i mitt inre, för mig undangömda, men som faktiskt påverkade mig mer än vad jag kanske trott. I mitt samtal med min terapeut så har jag vågat plocka fram och titta på dessa föreställningar eller sidor hos mig själv. Vissa har vi bara kikat lite lätt på, andra har jag omfamnat och några har jag tagit en rejäl brottningsmatch med.

Jag är glad för att kyrkan ger sina pastorer en ordentlig chans till samtal om livets svåra och goda bitar. Att kyrkan tar pastorers känslor på allvar. Att kyrkan tycker det är viktigt med vårt andliga välmående. Att kyrkan ger oss verktyg som kan bli oerhört viktiga för oss i själavård med andra.

Tavlan som jag stirrat in i kommer alltid påminna mig om att det är okej att känna, att ta sina frågor på allvar, att våga ge sig hän till Gud och att få fatt på ens innersta längtan. Den kommer att påminna mig om att det inte är så farligt att misslyckas eller göra fel, att livet ibland smärtar och att det är okej att inte alltid vara stark.

Den kommer också påminna mig om Guds kärlek och nåd till en nervös, snart nyexaminerad pastor.

– – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum. Terapeutsamtalen som Maria berättar om finansieras helt av kollekterna under bön- och offerdagen. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), och anmälningstiden är förlängd så att sista anmälningsdag är söndagen den 19 mars. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Vi har inte svaret på alla frågor

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Anna-Karin Ryberg.

Äter min frukost, övriga familjen har lämnat huset. Tänder ett ljus och tar fram min bibel. Just nu läser jag ur andra Mosebok (Exodus) om hur Mose får uppdraget att föra Israeliterna ur Egypten. En fascinerande berättelse som får mig att fundera på varför människan inte vill bli fri, varför människan ifrågasätter och stretar emot när Gud bara vill ge fullständig frihet. Kan det verkligen vara så att människan inte förstår ? Människan som till och med förstått hur man tar sig till månen och tillbaka.

Som pastorskandidat ställs man inför många frågor, man får möjlighet och ibland tvingas man att brottas med frågeställningar.

Vissa veckor funderar jag så att det nästan gör ont i huvudet.
Det tar tid att komma framåt, det tar tid att växa i tro. Jag tror inte att vi någonsin kan säga att vi har svaret på alla frågor, men för mig är det viktigt att vända, vrida, fråga, prova och få möjlighet att fundera tillsammans med andra.

Jag ser mina studier som en resa, en utmanande resa där jag hela tiden är på väg. Nynnar på en gammal låt som heter ”På väg” och som gruppen SALT spelade för snart 100 år sedan (de var verksamma på typ 1980-talet). 

Sanningen och riktningen hittar jag i Guds ord, Bibeln. Att hålla riktningen känns oerhört viktigt och angeläget. Vår värld behöver det kristna budskapet och vi är alla kallade att vara vittnen!

Låt Er inspireras av Guds ord!

”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig.
Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.”
Psalm 96, vers 1 i Psalmer & Sånger.

– – – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Skräckblandad förtjusning


Blogginlägg av pastorskandidaten och gästbloggaren Anton Ahlmark.

”Vad lär man sig egentligen på din utbildning då, mer än Bibeln alltså?”

Detta är en fråga jag ofta får när jag säger att jag pluggar till pastor. Den brukar komma efter frågor som ”jaha, är du kristen då?” och ”hur religiös är du?”.

Utöver kurser i Bibelvetenskap, ecklesiologi (det fick du allt läsa några gånger för att kunna uttala, det handlar om församlingen och hur man ser på den) och själavård så ingår väldigt mycket mer. Till exempel får alla pastorskandidater i Equmeniakyrkan möjlighet att få privatundervisning i röst, tal och kommunikation. Varför då, kan man fråga sig.

Forskare i kommunikation har kommit fram till att när vi lyssnar på en annan människa så uppfattar vi ca 10 % av vad den faktiskt säger, 20 % är tonfall och 70 % kroppsspråk. Detta är slående siffror. Förberedelserna för en predikan, det som ska sägas, är alltså bara en tiondel av det som åhörarna uppfattar. Därför är det jätteviktigt att vi lär oss hur vi kommunicerar med vår kropp och hur vi använder rösten på bästa sätt.

Det är med skräckblandad förtjusning jag går in till skolans logoped, EwaMaria Roos, för att ha röst- och talteknik. Skräcken ligger i att det kan vara jobbigt att lägga märke till sina små och stora egenheter, men det är värt det på grund av den världsklassiga hjälpen man får. Det bästa är att det finns utrymme att misslyckas.

Jag brukar gå in med inställningen ”Failing forward”. Jag misslyckas varje gång, och det är okej, men det handlar främst om att lära sig av sina misslyckanden. Hur gör jag för att rösten inte ska knarra, var finns huvudorden som ska betonas i en text, var ska jag göra av armar och ben? Det finns mycket att jobba med och varje gång lämnar jag undervisningen med en ny övning eller en ny insikt.

Varför behövs röst, tal och kommunikation på en pastorsutbildning?

För att rösten är pastorns viktigaste arbetsredskap. Pianisten behöver ett stämt piano för att kunna spela sina stycken, en snickare behöver sin verktygslåda för att kunna bygga ett hus, Zlatan behöver sina fötter och en smula attityd för att vara en av världens bästa fotbollsspelare. Pastorer behöver rösten för att Guds ord ska kunna predikas så klart och tydligt som möjligt. För det är ju det vi vill, det är därför vi svarat ja på Guds kallelse. Om jag kan använda min röst så att fler människor kan möta Jesus och få ett förvandlat liv, då är det värt alla misslyckanden och talövningar i världen!

Därför är det viktigt att börja ta hand om den redan nu. Jag gör det genom att tänka ”failing forward”. Det funkar bra för mig. Tänk vilken lyx och förmån att få ha detta på THS!

– – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Det som grep mig mest…

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Moa Nilsson Forsén.

Jag upplevde kallelsedagarna första gången då jag gick mitt första år på THS. Jag var nervös eftersom jag inte visste vad som skulle hända på dessa dagar. Jag kände byggnaderna men hade ingen aning om hur dagarna skulle se ut, vilka som skulle komma, exakt vad man pratar om och så vidare. Det jag möttes av var riktigt bra undervisning om kallelse och om livet, samt stunder då vi fick be tillsammans och söka Gud.

Det som grep mig mest var alla de människor som kom för att få veta lite mer om vad det är att vara pastor, diakon, ungdomsledare, församlingsmusiker och så vidare. De ställde frågor till oss som gick på skolan och bad oss även berätta om hur vår väg till att bli pastors- eller diakonkandidat har sett ut. I det mötet var jag tagen av att människor ville lyssna på mig och min kallelse för att kunna se om det som Gud sagt till dem också kunde innebära en resa på väg att bli pastors- och diakonkandidater. Det som gjorde att jag blev ännu mer tagen i dessa möten var att flera som inte var säkra på sin kallelse ändå delade med sig av sina upplevelser.

Den stora behållningen under dessa kallelsedagar var just mötet och samtalen med människor. Att under en och en halv dag få dela livet och vem man är, både tillsammans med människor som har gått före och med människor som funderar på vart de är på väg. Jag känner stor tacksamhet till dem som ville dela sina berättelser med mig och respekten infann sig, att detta är något extra som jag får vara med om och då sprids inte samtalen vidare någonstans.

Önskan är att du som funderar på kallelsen att jobba inom kyrkan ska få komma till kallelsedagarna, samtala, fundera och söka Gud för att komma till ett beslut.

– – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

När hjärtat bultar lite hårdare

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Jonatan Forsling.

Några gånger per termin får THS besök av någon av Equmeniakyrkans regionala kyrkoledare. De predikar då i veckans skolgudstjänst och bjuder sedan de pastorskandidater som är intresserade av regionens arbete (eller i några fall de som är hungriga) på pizza. I samband med denna lunch informerar de om regionen och de församlingar som finns i den.

För mig har de luncher jag deltagit i blivit tillfällen då mitt hjärta slagit några extra längtande slag. Jag slås av hur fantastiskt fenomenet församling är. Jag älskar församlingen även om jag många gånger varit frustrerad på den. På de långsamma processerna. På att ingenting händer. På att den inte är precis så som jag skulle vilja. I alla de församlingar jag funnits i har jag hittat saker som jag ser som brister.

Men när jag blickar tillbaka är det med tacksamhet. Jag är glad över de församlingar som varit och är mitt andliga hem. Sammanhang där jag formats och det sammanhang där jag idag formas, säkerligen till stor del på grund av att inget av de sammanhangen ser ut precis så som jag skulle önska.

Trots de brister som jag tycker mig se så måste jag säga att jag tror på församlingen. Jesus talar om Guds rike i bilder av ett senapskorn som växer till ett träd och en surdeg som syrar hela degen. Jesus talar om en enorm växtkraft och förmåga att genomsyra allt och jag tror att även församlingen är bärare av den växtkraften och förmågan att genomsyra.

Jag längtar efter att få se mer av församlingen, både där jag nu finns och där jag en dag kommer att vara i tjänst. När de regionala kyrkoledarna berättar om sina församlingar är det framförallt de mindre församlingarna som får hjärtat att slå lite hårdare. De som finns på lite mindre orter och som kanske länge fått se sina medlemstal sjunka. Dessa församlingar väcker en särskild längtan i mig. När jag hör om dem vill jag vara en del av funderandet på hur man kan vara församling just där. I de sammanhangen skulle jag vilja se en växt, där skulle jag vilja vara med och ingjuta mod. Där vill jag se människor förnyas och fördjupas i sin kallelse att vara Jesu lärjungar och sändebud i vardagen.

Och samtidigt undrar jag ibland vad jag egentligen har att ge där. Men jag tror att en betydligt viktigare fråga är vad jag blivit given och i vems händer jag lägger det. Vart i världen jag kommer hamna vet jag ju inte idag, men jag tror att det inte sällan finns ett samband mellan längtan och kallelse. Nu längtar jag efter att söka vägar, vara med i snabba och långsamma processer och att få investera i ett sammanhang med stor växtkraft. Det är min önskan att det jag har skall få ligga i Guds händer och att det ska få vara till välsignelse där jag finns.

– – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Harry Potter och kallelse?

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Hampus Flyman.

Under min uppväxt funderade jag en hel del på min plats här i världen. Vem är jag och vad ska jag göra med mitt liv? Jag har länge burit på bönen att Guds vilja ska ske i mitt liv. Det är en utmanande bön att be, för det är inte alltid som min vilja är den samma som Guds. Guds vägar för våra liv kan ibland kännas svåra och märkliga. Men det är också där, dit Gud leder oss, som vi kan komma till vår fulla rätt.

För tid sedan såg jag om den sista Harry Potter-filmen där slutstriden mellan Harry och den ondskefulle Voldemort avgörs. För att kunna besegra Voldemort behöver Harry och hans vänner först hitta och förstöra Voldemorts sju horrokruxer. Ett av de sista är ett sedan länge försvunnet diadem som ingen levande vet var det finns. Det enda de vet är att det ska finnas någonstans på Hogwarts, deras skola. De har bara 1 timme på sig att hitta det innan Voldemort och hans anhängare kommer att invadera skolan för att döda Harry och hans vänner. En av dessa vänner är den något annorlunda Luna Lovegood, en person som många ser som lite blåst och flummig. Hon har ett drömmande uttryckssätt och en fallenhet för att berätta gamla märkliga legender som ingen bryr sig om.

När Harry i all stress är på jakt efter det där diademet så vill Luna prata med Harry om något. Harry blir frustrerad. Han har inte tid för flummiga berättelser, han måste hitta det där försvunna diademet och skyndar vidare. Men Luna står på sig och får Harry att lyssna. Det hon har att säga blir en avgörande ledtråd som hjälper Harry att hitta horrokruxen. De lyckas förstöra den och kan sedan besegra Voldemort och hans ondska.

Om inte Luna hade varit den hon var, med sina egenheter och sina intressen hade de inte kunnat hitta det försvunna diademet, och då hade de inte lyckats. Trots att de flesta tyckte Luna var konstig så var hon med och spelade en avgörande roll.

Gud har skapat oss olika efter sin vilja. Vi ser olika ut, vi kommer från olika platser och vi är bra på olika saker. Men Gud har en plan och en uppgift för var och en av oss. Det finns en väldigt bra anledning till att just du finns till. Du är en unik pusselbit i Guds rike. Genom att leva tillsammans med Jesus och be bönen om att Guds vilja ska ske med ditt liv så kan du bit för bit upptäcka hur din pusselbit ser ut och vilken plats och funktion den har i Guds rike.

När jag hade varit ungdomsledare i två år tänkte jag att jag skulle bli fysioterapeut. Så jag flyttade till Lund och började studera. Men efter en och en halv termin kände jag att det inte var den rätta platsen för min pusselbit. Jag kände att de egenskaper och gåvor som Gud hade utrustat mig med skulle komma till större nytta som pastor. Jag skulle säkert ha kunnat göra en del bra saker som fysioterapeut, men det var inte så min pusselbit såg ut. Om jag skulle kört vidare och blivit det jag tänkt så skulle pusslet få ett hål där det var meningen att jag skulle vara. Det finns ingen annan än du som kan fylla hålet där just din pusselbit ska vara. Hur ser den ut, din pusselbit? Var i Guds rike ska den vara? Vågar du be bönen om att Guds vilja ska ske i ditt liv?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Tänk att det finns bra pastorer ändå!

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Maria Linder.

Jag steg in i butiken dagen före första advent. Jag hade en tid att passa, och ville därför snabbt bestämma mig för vad jag skulle köpa.

– Behöver du hjälp? frågade expediten.

– Nej tack, svarade jag något markerande.

Efter en stund hade jag bestämt mig för en handfull varor och gick till disken.

– Ska något vara inslaget? frågade expediten.

– Nej, svarade jag kort. Allt är till mig.

– Åhå, sa expediten, så du handlar till dig själv så här i julklappstider?

– Vet du, svarade jag, precis innan jag kom in i butiken handlade jag den sista julklappen för i år.

Expediten spärrade upp ögonen.

– Värst vad du är tidigt ute! utbrast hon.

– Ja, sa jag. Jag ska resa bort i december och därför ville jag ha klart allt i god tid.

– Vart ska du resa? frågade expediten.

– Bara till Göteborg, svarade jag. Men jag ska vara där ett bra tag, på praktik.

– Vadå för praktik? frågade expediten.

Fram till nu hade jag svarat henne med en ganska kort och stel ton, men vid svaret på denna fråga anammade jag en försiktigare attityd eftersom jag inte visste hur reaktionen skulle bli.

– Pastorspraktik, svarade jag.

Expediten blev inte besvärad (som jag hade befarat) utan berättade att hon som ung varit med i en församling, men efter att ha gjort någon form av livsval som församlingen inte stöttade hade hon blivit utfryst och indirekt tvingats att lämna gemenskapen. Jag lyssnade uppmärksamt och hennes berättelse smärtade mig. Så varmt och uppriktigt jag kunde sa jag till henne att hon minsann inte hade gjort något fel, utan att församlingen hade gjort fel som inte kunnat bemöta henne på ett mer välkomnande sätt i den livssituation hon stod i.

Expediten såg på mig förvånat men med ett litet leende, packade mina varor och önskade mig en trevlig praktik, och sedan önskade vi varandra god jul. På vägen ut hörde jag henne säga till sin kollega som hört vårt samtal: ”tänk att det finns bra pastorer ändå!”
Jag vill hamna i fler sådana här möten. Kanske kommer min pastorsskjorta öppna upp för flera sådana samtal, kanske kommer den skrämma iväg andra. Men min längtan efter att prata om tron och göra den tillgänglig för andra har lett mig till pastorsstudier, och jag ser fram emot att få jobba med den längtan varje dag. Till dess tänker jag fortsätta vara öppen för sådana här samtal, med mindre stressad och kort ton och en varmare attityd.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.