Kategoriarkiv: Pastorskandidater

Glädjen och utmaningen i att studera

_MG_8695_mindre_bwFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Marcus Johansson som läser ett femte masterår och jobbar deltid i S:t Peters kyrka i Stockholm.

Jag är en av två pastorskandidater som detta läsår har valt att studera ett extra femte år för att ta en masterexamen. Många frågar mig varför och jag tänkte därför passa på att förklara mig! Ibland får jag intrycket att utbildningen för en del ses som något nödvändigt ont som helst bör klaras av så snabbt som möjligt så att personen i fråga kan komma ut i församlingstjänst. Kanske kan det vara på det viset för en del men så har det aldrig varit för mig.

När jag för över fem år sedan skickade in min ansökan till THS var det med en längtan efter att få lära mig mer och att fördjupa min tro på Jesus, min förståelse av Bibeln och lära mig mer om kyrkan. Jag har under mina år på THS fått lära mig saker, utmanas, brottas med frågor och inte minst fått växa. Både i kunskap och som människa och lärjunge till Jesus Kristus. Visst har det bitvis varit jobbigt men med facit i hand ser jag att det har gjort mig starkare, klokare och mer ödmjuk i min tro och detta är jag väldigt tacksam över! Stort tack till alla mina lärare på THS för det :)

Ofta brukar vi pastorskandidater skoja om att den bästa delen av utbildningen är den i fikarummet. Det är där vi får prata om, diskutera och bearbeta det vi lär oss. En av de största fördelarna med THS är att det där finns studenter från så gott som alla kyrkotraditioner (och en och annan ateist) och att få samtala med dem, utmanas och utmana varandra har varit ovärderligt. Att det just är genom samtal och i relation till andra människor som vi växer är ingen slump. På samma sätt som alla är kallade att följa Jesus är vi också kallade att leva i församling och gemenskap. Det är i relationen till varandra och Jesus som vi får uppmuntra och utmana varandra, fundera över saker och bolla tankar. I slutändan är det så vi växer också som församling.

Att därför få lägga ett extra år på att läsa om det jag tycker är mest spännande (kyrkohistoria) ser jag som en stor förmån! Att få läsa om de som gått före oss, se hur deras samtid präglade och formade dem hjälper också mig att reflektera över vår egen samtid. Vad påverkas vi av och på vilket sätt? Är det bra eller dåligt etc. Detta är sådant jag kommer att ha användning för i mina framtida pastorstjänster men också sådant som fördjupar min egen tro.

Att läsa teologi är för mig inte något nödvändigt ont utan något som hjälper mig att växa och ger mig verktyg att bli en bättre lärjunge, ledare och människa.

Ostbågar i sängen och skogspromenader

Kazen, EstherFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Esther Kazen som läser enstaka kurser på THS, jobbar deltid i Flatåskyrkan i Göteborg och är gift med Emmanuel.

I helgen var jag och ett trettiotal andra pastorskandidater på Hjortsbergagården, en lägergård vid en sjö i Småland. Där blev vi bortskämda med god mat, pratade om ledarskap, fick inspiration, delade tankar med varandra, hade andakter, bönegrupper, badade (de modiga, alltså inte jag), paddlade och pratade. Ett par härliga dagar med gemenskap och inspiration.

Och trots allt spännande vi gjorde tillsammans är det som fastnat mest hos mig de där stunderna som blev över. Att njuta av den vackra morgondimman över sjön, att läsa en bok vid vattnet, att ligga på en sten med musik i hörlurarna och njuta av solen eller att ta en paddeltur och lyssna på tystnaden och småprata. De där stunderna när jag bara kunde slappna av och njuta av att bara vara utan prestation.

Kazen 3

Charlotte Thaarup pratade med oss blivande pastorer om vikten av att vi tar hand om oss själva. Som pastor finns det alltid något som borde göras, någon att prata med, mail att skriva, ansvar att ta. Och inte helt oväntat blir pastorer skrämmande ofta utbrända. Därför är det viktigt att vi som blivande pastorer hittar bra sätt att ta hand om oss själva, att vi vet vad vi behöver för att fylla på med ny energi, både andligt, emotionellt och fysiskt. Charlotte gav oss ett tips: gör något varje dag, varje vecka och varje år, bara för vår egen skull.

Jag jobbar fortfarande med att hitta bra sätt att ta hand om mig själv, men har sedan några år tillbaka blivit bättre på att lyssna på mina egna behov. Ibland betyder det att jag tar en lång promenad i skogen för att samla kraft, ibland betyder det att jag släpper allt och lägger mig i sängen med en påse ostbågar och kollar på film, ibland är det något helt annat. Och jag inser mer och mer hur viktigt det är att jag prioriterar stunderna där jag fyller på ny energi och där jag kan ta emot Guds kärlek till mig och lyssna på vad Gud vill säga till mig.

Kazen 2

Du ska älska din nästa som dig själv (Matt 22:39) är ord vi hört många gånger, och som jag verkligen tar på allvar. Vårt uppdrag som kristna är att visa Guds kärlek konkret och tydligt där vi är till dem vi möter. Och den kärleken behöver vi också visa oss själva. Tillåta oss själva att säga stopp, säga nej, vila, ta emot och släppa taget. Vi behöver det för att också kunna säga ja, ge vidare och göra det Gud kallar oss att göra.

Kazen 1

En dansk i Sverige på väg till Norge

Från gästbloggaren och ”pastorn på prov” Christina Thaarup.

I Josua 1:9 står det: ”Jag har ju sagt: Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud är med dig i allt du gör.”

I helgen som gått var det kyrkokonferens för Equmeniakyrkan i Stockholm. Kanske var du med torsdag förmiddag när mina klasskamrater fick förbön inför deras första tjänst och deras vägledningsår?
Förbönsakt
Själv var jag inte där. Min väg ser lite annorlunda ut än mina vänners. Jag ska bli pastor inom Metodistkyrkan i Norge med start 1 augusti. Själv är jag dansk. Har pluggat nu snart fem år i Sverige och tagit både en kandidat- och en masterexamen i teologi. Alltså en dansk, i Sverige, på väg till Norge.

Sedan jag bejakade min kallelse till pastor för knappt sex år sen, har kallelsen tagit mig till platser jag inte alls kunnat förutse. Jag har pluggat i Sverige för att jag inte villa plugga på universitetet i Danmark. Det beslutat har jag inte ångrat en enda sekund. Att plugga i Sverige, i Stockholm, på THS har varit helt rätt för mig. Jag är på väg till Norge för att jag upplever att Gud kallar mig till att vara pastor inom Metodistkyrkan. Själv hade jag tänkt att det skulle vara inom Metodistkyrkan i Danmark, men av olika anledningar var det inte möjligt och vägen mot Metodistkyrkan i Norge började visa sig för mig.

Först var jag lite arg på Gud att jag inte kunde återvända till Danmark, till släkt och vänner. Men efter ett tag insåg jag att det kallet jag har svarat ja till är kallet att bli pastor – punkt! Inte pastor i Danmark. Men att bli pastor. Det är det kallet jag har bejakat och fortfarande bejakar.

Även om de yttre omständigheterna har förändrats, har kallelsen varit densamma. Gud har varit med mig vartenda steg på resans gång. Min kallelse består oavsett var jag befinner mig. Min kallelse är inte avhängig av att jag ska vara på en särskild plats. Min kallelse är avhängig av Gud. Av Guds ja till mig och mitt ja till honom. Så tänker jag det är för oss alla. Ett ja en gång och ett ja varje dag.

Thaarup, ChSom jag nämnde i början av mitt inlägg så var jag inte med i helgen och fick inte se mina vänner få förbön. Metodistkyrkan i Norge hade också sin kyrkokonferens i helgen som varit och jag hade min egen förbönsakt att närvara på. Jag blev invigd som pastor på prov, som det heter inom Metodistkyrkan, och kan nu kalla mig pastor.

Jag och mina klasskamrater är nu klara för nästa steg i vår kallelse. Det är stort. Det är spännande. Det är lite läskigt. Men viktigast av allt är att Gud är med oss. Är med var och en av oss som bejakar den kallelse han har till oss alla. Jag önskar för dig som läser detta att du ska våga be Gud visa dig det som är nästa steg i din kallelse. Om du inte riktigt vet vad Gud kallar till dig, så be honom göra det tydligt för dig. Oavsett vilket svar du får, oavsett vilket svar vi alla får kan vi lita på att Herren, din Gud är med dig i allt du gör!

Gud ville använda mig trots att jag misslyckats

KarenMagninAnderssonKaren Magnin Andersson är en av flera pastorskandidater med utländsk bakgrund. Vi är glada för det nya mångkulturella Sverige och tacksamma över att vi har flera diakoner och pastorer som kommer från andra kulturer. Karen är född i Schweiz och uppväxt där samt i Österrike och England. I höst ska hon arbeta som pastor i Kongo.

I det sammanhang jag växte upp innebar kallelse att behöva bli pastor. I tonåren hade jag fortfarande sår som resultat av mina föräldrars kallelse. Så när Gud talade till mig om kallelsen till att bli pastor sa jag nej! Även om det var helt tydligt Gud som talade och mig Han talade med, så sa jag nej!

Några år senare hade jag gått en tvåårig pastorsutbildning och blev – pastor. Mycket av det svåra i mitt liv var bearbetat och jag var glad och tacksam över kallelsen som vuxit till något oerhört viktigt i mitt liv. Kallelsen var så viktig att den utgjorde själva min identitet.

Men efter några år var jag plötsligt inte pastor längre. Jag hade misslyckats. Klarade inte det tuffa jag mötte. Jag kände att jag svek. Livskris och oerhört stor ilska på Gud blev resultatet. Jag var så arg på Gud så jag inte pratade med Honom längre. Församlingen som jag hade hittat hem till under den svåra tiden, blev de som fångade upp mig när jag bara lät mig falla. Vilken omsorg och kärlek jag mötte och vilken förståelse! Livet fortsatte, trots allt. Vi fick barn och jag hade en ny uppgift som fyllde livet.

Tiden gick. Barnen blev stora. När alla var i skolan kunde jag börja jobba igen. Men med vad? Jag prövade olika vägar, med glädje och mycket entusiasm. Men inget ville riktigt fungera. Jag frågade Gud, som jag börjat prata med igen och ville älska, men hörde först inte riktigt vad Han sa. Med tiden blev det klart: Gud hade redan sagt vad jag skulle göra. Det att jag hade misslyckats, att jag inte längre kände mig värdig kallelsen till pastor för att jag hade lämnat det jag lovat göra och leva i, tycktes inte beröra Honom särskilt mycket. Gud hade kallat mig att vara pastor. Nu lärde Han mig vad det handlar om. Det handlar inte om mig, men om Gud och Hans nåd. Och det Gud en gång sagt ångrar Han inte. Han som har koll håller sitt ord.

I nuläget är det några få dagar kvar innan kyrkan vill sända ut mig som pastor, där jag kommer börja med ett vägledningsår. Vad står jag inför nu? Flytt till Skåne, hus som skall säljas, att min man förhoppningsvis får ett jobb. Jag vet inte riktigt hur det skall gå för barnen och skolor för dem. Och sen finns också ekonomin…

Men jag flyttar inte bara till Skåne. Under hösten får jag också flytta till Kongo! Mitt missionärsbarnssyndrom som innebär en ständig längtan vidare och ut i världen får sitt. Jag får prata olika språk, dra nytta av att jag klarar att leva i olika kulturer, får jobba med ungdomar och ta med dem närmare Jesus. Allt det jag älskar att göra finns i en tjänst, som jag har fått! Sen är det en församling som väntar på mig och vill ha mig som sin pastor. Jag känner mig oerhört välsignad!

Under alla dessa år som gått har jag lärt mig att Gud kallar mig, men också dig och varje människa. Gud kallar oss att svara på Hans oerhörda kärlek och att tillsammans med Honom leva detta liv som tar oss genom höjder och djup som vi inte känner till. Det är vad Gud kallar oss alla till i första hand, att leva med Honom. Att finnas i Guds kallelse gör inte att livet blir enkelt. Det finns många saker att bekymra sig över och att kämpa med. Men jag får också uppleva hur jag får vara mitt i Guds kärlek. Han som har koll ger en glädje som är så stor att den räcker också de dagar det är svårt. Och Han som har den stora kollen låter mig få vara med om det jag knappt vågat drömma om! Så nu blir jag pastor. Och jag tycker att det blir roligt! Vet jag hur det kommer att gå? Nej. Det enda jag vet är att Gud inte ångrar sig även om jag har misslyckats. Han står fast både vid sin kallelse och vid sina löften.

Skapelsen återupprättad

JennyArnelöfPastorskandidaten Jenny Arnerlöf är född och uppväxt i USA. Ett av hennes stora intressen är permakultur, som handlar om odling och samhällsplanering med ett helhetsperspektiv. I höstas höll hon en predikan i kapellet på THS som återges här.

En ledare i Sändaren förra veckan påstod att lovsång är skapelsens mål. De verserna vi läste från Psalm 65 gör också detta tydligt – jorden njuter av Guds omsorg och växterna gör det de skapades att göra under hans omsorg och på så sätt är de en tyst lovsång till Gud.

Detta är inte så svårt för oss att tänka. Det är inte så underligt att människor söker sig till ”naturen” mer och mer och inser att det är viktigt att värna om naturen. Många människor jämför till och med naturreservat och urskogar med katedraler och föredrar att vandra där jämfört med att gå på gudstjänst, där vi med hjärta och hjärna tillber Gud tillsammans på det sättet som är unikt för oss människor. Denna skogsvandring är något fysiskt – människor kanske känner att de behöver en kroppslig förankring i skapelsen och i sin egen kropp. Jag tycker det är intressant att det förknippas av så många människor, sekulära likväl som religiösa, med tillbedjan.

Det har varit allt för lätt för oss i kyrkliga sammanhang att fokusera på det abstrakta, på frälsningen av våra själar, nåd och förlåtelse utan att sätta vår tacksamhet i ett jordiskt sammanhang. Jag säger inte att vi inte ska vara tacksamma för vår tro som vi inte alltid upplever som fysisk, men om vår tro inte har något med våra fysiska liv i denna värld att göra är det något som saknas. Jesus var oerhört intresserad i människors fysiska liv, något som evangelietexten som jag nu skall läsa bekräftar. Den är hämtad ur Matteusevangeliets 15:e kapitel, verserna 29-31.

Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.

Jag tror att vi ibland inte vet vad vi ska göra med sådana texter. Speciellt i akademiska sammanhang där vi blir specialister på hur man vetenskaplig förklarar texter som går mot kända vetenskapliga principer och vår vanliga erfarenhet (vilket jag inte menar behöver vara en dålig kunskap men en som man måste tillämpa försiktigt).

Men vi lever i en tid som har väldigt svårt för det mirakulösa. En av mina favoritförfattare är Wendell Berry, som är en offentlig intellektuell som skriver mycket om jordbruks- och samhällsfrågor. Han har sagt att Bibeln är en bok som bäst läses utomhus i en naturlig miljö. Han menar att det är när vi vistas i sådana miljöer som vi utvidgar vår blick för vad som är möjligt. (Berry’s insikt blir ännu mer intressant när man vet att han inte identifierar sig som kristen.)

Själv tror jag att mirakler hände i Jesus närvaro. Men kanske är poängen inte bara hur kul Jesus är. När han befriade människor från sina hinder gav han oss en inblick i hur skapelsen var menad att vara från början. I den korta texten ser vi att Gud och Jesus bryr sig om skapelsen och att de förhärligas när skapelsen återupprättas och blomstrar.

När skapelsen är välvårdad, är den någonting som reflekterar tacksamhet och kärlek till Gud. Detta är möjligt därför att Gud skapade allt som finns utifrån sitt eget väsen som är kärlek. Kärlek som görs konkret blir till påtagliga goda ting; såsom våra liv, det vackra, det läckra, det väldoftande, det sköna. Ni förstår bilden. Tänker du på dig själv som produkten av Guds kärlek? När vi upplever Guds godhet har vi ett behov av att tacka, att återspegla godheten och kärleken tillbaka till Gud.

I psaltarpsalm 65 läser vi att Gud visar omsorg om sin skapelse, vilken lovsjunger Gud i retur. På samma sätt visade också Jesus för oss Guds kärlek till skapelsen och hur skapelsen i sin tur prisar Gud. I människans fall innebär det ord av tacksamhet och lovsång. Vi tänker inte så ofta på oss själva som en del av skapelsen och det är för att vi har skapat en mänsklig kultur som är väldigt skild från den naturliga världen. I denna mänskliga kultur håller de flesta av oss till nuförtiden, och klyftan mellan den mänskliga kulturen och den naturliga världen har blivit en källa till många problem som vi nu står inför – den så kallade miljökatastrofen.

Vi konfronteras nästan dagligen med rapporter och information om konsekvenserna av många av våra val, även om vissa miljöaktivister hävdar att vi inte alls hör tillräckligt. De totala konsekvenserna inkluderar även förtryck och ibland förslavning av andra människor, samt förnedring och förstörelse av skapelsen. Det är svårt att yttra tacksamhet för saker som vi vet har orsakat förtryck av andra och nedbrytning av skapelsen och andra skapade varelser. Mycket av retoriken som vi mötts av vad gäller vår påverkan på jorden resulterar i skuldkänslor och uppgivenhet. Vi känner oss maktlösa att göra mer eller förändra mer än vad vi redan har gjort.

Jag vill inte lägga på oss mer skuldkänslor, men jag vill ge oss en liten utmaning. Tacksägelsedagen har ofta kopplats till skörden och de praktiska angelägenheter som gör att vi ännu ett år har fått det vi behöver för att leva. Som kristna har vi ett unikt bidrag att ge till samhällets samtal om miljön. Vi anser att all skapad materia har mening eftersom den skapades av Gud. Detta är intressant då en hel del miljöaktivister som riskerar liv och lem för miljön ser den som enbart materia.

Som jag ser det har människor en unik roll som vi kristna har en speciell möjlighet att belysa. Vår mun vittnar om detta. Munnen har två primära funktioner: att äta och att tala. Vi kan se den som en slags förbindelse mellan det fysiska, att äta, och det abstrakta, att lovsjunga Gud.

Därför vill jag utmana alla att ta åtminstone en måltid per dag när ni specifikt reflekterar över och tackar Gud för den goda och livgivande mat som finns på tallriken. Vi måste återupptäcka att Guds kärlek påverkar även de vanligaste delar av våra vardagsliv om vi ska låta den kärleken forma oss. Jag vet att detta är känsligt och något som anses vara en relik av frommare tider men vi är i behov av förnyelse och kanske är det viktigt att blåsa nytt liv i en gammal sed.

Gör det personligt, gör det ödmjukt inför eller med andra, gör det intressant – en gemenskap som heter The Shakers där jag kommer ifrån gör detta genom att sitta i tystnad två hela minuter inför en måltid. En del människor ber några verser från Psalm 104 och andra bara uttalar sin tacksamhet utan formulär. Släpp in tacksamhet för Guds ständigt återkommande godhet i din vardag, Gud vill möta oss även där.

Utan gudsrelation blir det bara yta

LinneaDYneFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Linnea Dyne

Kallelse är ett ord som följt mig genom uppväxten. Det har på samma gång varit lockande och svårgreppbart, jag har undrat vad det innebär att vara kallad och vad ordet ens betyder. I ärlighetens namn kan jag fortfarande ha svårt att greppa det ibland. Samtidigt har tanken på kallelse varit självklar, i meningen att alla människor har ett syfte och en plats i Guds plan för världen. Och just i det, att alla människor har ett syfte och en plats, ligger nog nyckeln till min syn på kallelse.

I tonåren var jag en ivrig förespråkare av att kallelse inte bara handlar om klassiska kall till missionär, pastor eller dylikt, utan att en människas kall lika gärna kan vara att arbeta på McDonalds, en advokatfirma eller att vara förälder. Samtidigt var det viktigt för mig att få reda på vad som var min uppgift, eller Guds stora kallelse. Jag anade att det handlade om ledarskap bland kristna människor, men att det i alla fall inte var pastor som stod på agendan. Ändå läser jag idag pastorsutbildningen på Teologiska Högskolan i Stockholm, eftersom jag känner mig kallad som en följd av flera tydliga tilltal från Gud.

Min bild av kallelse har förändrats en del de sista åren. Det är fortfarande centralt att alla människor har en kallelse över sitt liv och att vi kan söka den och kliva in i den. Samtidigt börjar jag också inse att det praktiska kallet, t.ex. yrke eller ort, kanske inte är det primära. Snarare tänker jag att den första kallelsen i varje människas liv är att leva i en relation med Gud.

Antagligen kommer pastorskallet att föra mig till olika platser och uppgifter. Det är något jag kommer att leva, göra och förhoppningsvis ha mycket glädje av. Men utan relationen med Gud blir det mest en fin yta. Att bejaka kallelsen att leva i Guds närhet blir för mig att fylla pastorskallelsen med ett gediget innehåll. På samma sätt ger relationen med Gud innehåll åt kallelsen att arbeta som socionom eller snickare. Att söka Gud är något vi kan göra i alla situationer, precis som att vi kan reflektera Gud i alla situationer.

Pastor – det sista jag vill

Från gästbloggaren och pastorskandidaten Emil Björner. Björner, Emil 4

Jag har likt Jona hela tiden kämpat mot min kallelse. Jag har försökt att förneka den, förtränga den, ignorera den och argumentera mot den. Jag har många gånger varit frågande till Guds plan. Varför jag? En okunnig, ansvarslös, lat ungdom med en umgängeskrets som inte alls verkar sympatisera? Varför måste jag vara han som ständigt utmanas i församlingen för att sedan gå hem till en ”fritid” där familjen inte förstår?

Jag är uppväxt i en okyrklig, sekulariserad familj. En miljö där existentiella frågor är snudd på obefintliga. Så vitt jag vet är jag den enda troende i släkten. Möjligen bortsett från min mormor och morfar som emellanåt säger att de har en tro på Gud någonstans djupt rotat inom dem.

Häromveckan när jag var på familjemiddag hos min kära mor bestämde jag mig för att berätta att jag ska till min gamla hemförsamling för att predika, varpå min bror vände sig till mig och sa:
”Du borde bli säljare.”
”Jaså, varför tycker du det?” svarar jag undrande.
”Du kan ju lika gärna stå på stan och ljuga som att stå i kyrkan och ljuga. Då tjänar du dessutom bättre.”

Idag är jag van vid den typ av kommentarer, jag vet att de egentligen menar gott och att de älskar mig för den jag är, men någonstans i mitt inre gråter fortfarande den nyfrälsta femtonåringen som skriker efter en familj som stöttar och gläder sig.

Som 25-åring har jag redan testat att jobba som varuhanterare, truckförare, och vikarie på förskolor. Jag har sommarjobbat kommunalt och på fotbollsskolor. Jag har försökt utbilda mig inom data och religion. Jag har påbörjat läsning till lärare. Jag har tänkt tanken på jobb som brandman, polis, socionom, psykolog, journalist, veterinär etc. etc. Jag kan fortsätta hela dagen.

Men varje gång jag är på väg någonstans drar Gud tillbaka mig. Varje gång jag har testat något annat har Herren antingen bestämt att jag ska vantrivas och tycka att den vägen stinker, eller att det är lämpligt att eliminera alla möjligheter.

De flesta pastorer och pastorskandidater kan nog hålla med mig om att pastorsyrket sällan är det givna förstavalet. Men för mig är pastorslivet det absolut sista valet. Precis som min föreståndare en gång sa: Först testar man alla yrken man kan tänka sig, och när alla andra alternativ är eliminerade finns det bara ett kvar – Pastor. Jag hamnade likt Jona inuti fisken, och ser ingen annan väg ut än att böja mig inför Gud. Istället för att agera rebellisk tonåring kanske jag så småningom kan hitta ro och vila i min kallelse. Det enda jag kan göra är att försöka finna mig i att Gud vet bättre. Att kapitulera inför Guds vilja och låta mig bli använd av Honom.

Gud är finurlig

JohannaJohanssonFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Johanna Johansson. En hel del pastorskandidater har en ganska lång livserfarenhet när de upplever kallelsen. Johanna var utbildad kemiingenjör och hade familj när först Jesus och sedan kallelsen drabbade henne. Nu går hon en komprimerad pastorsutbildning på THS.

Hur hamnade jag här? Ja, inte var det alldeles självklart att börja studera till pastor. Eller rättare sagt: När jag väl förstod att det var det jag skulle göra, så kändes det alldeles självklart! Men om vi backar några år tillbaka i tiden fanns det ingenting som tydde på att jag någonsin skulle bli pastor. Varför inte? Skulle studierna vara för svåra? Skulle arbetet som pastor inte passa mig? Nej, i mitt fall handlade det inte alls om sådana frågor.

På den tiden hade jag visserligen en tro på Gud, men ville väl inte riktigt kalla mig kristen. Jag var inte aktiv i någon församling, läste inte Bibeln, gick inte på gudstjänster och ägnade mig inte åt bön. Men ändå kände jag mig ledd av Gud i alla viktiga vägskäl i mitt liv.

Ett nytt kapitel i mitt liv startade när vår familj började gå på gudstjänster i samband med dotterns konfirmationsläsning. Vi kände oss väldigt välkomna i församlingen och efter en viss tillvänjningstid hade vi svårt att vara utan dessa gudstjänster. Efter ett tag insåg jag att jag för första gången i mitt liv verkligen hade hittat hem!

Den största vändpunkten var den gången som jag, i samband med förbön, överrumplades av frågan: Tror du på Jesus? I hastigheten svarade jag JA på den frågan. (I ett annat sammanhang hade jag troligen virrat in mig i långa förklaringar om hur Jesus nog har funnits på riktigt, men att miraklerna säkert gick att förklara vetenskapligt.) Men Gud är finurlig! Genom det korta ordet JA, som svar på frågan om jag trodde på Jesus, kunde Gud börja verka på ett fantastiskt sätt i mitt liv. Aldrig kunde jag tro att jag verkligen skulle förstå innebörden i det bibelord som förföljt mig sedan tonåren: Jesus svarade: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6)

När jag fick min kallelse till predikstolen mottog jag den med glädje. Att den kallelsen också innebar en pastorskallelse förstod jag inte direkt, men den längtan växte snabbt i mitt hjärta. Gud är finurlig!

Så hur hamnade jag här? För mig handlade det om att våga släppa taget. Det fanns många hinder, framför allt praktiska och ekonomiska. Men jag lämnade det i Guds händer: Gud, om du vill att jag ska bli pastor så räknar jag med att du löser det!

Så hur hamnade jag här? Ja, det minsta blev det största. Att säga JA till Jesus. Tänk att ett så litet ord kan betyda ALLT!

Jag har en hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Jesus Kristus,
han är min hemlighet.

Jag har en hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Jag har mött Frälsaren,
det är min hemlighet.

Nu vet du min hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Att Jesus Kristus är Frälsaren,
det är nu våran hemlighet.

Vi har en hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Låt oss dela denna hemlighet,
med dem som ingenting vet.

Mentorskapet – trendigt men inte oviktigt!

OscarFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Oscar Elfström.

– Ska vi ses den 17 december klockan 9?

Jag tänker att egentligen har jag tentamen i grekiska, inlämningar i andra ämnen och så vidare, men jag svarar ja och avslutar telefonsamtalet.

Det var min mentor Markus Landgren som ringde och frågade om vi skulle ses och ha en mentorsträff nästa vecka.

När jag googlar på mentorskap får jag fram 456 000 träffar, när jag sedan väljer att skriva in samma ord på engelska i sökfältet får jag 3 240 000 träffar. Det tycks vara otroligt hett att ha en mentor inom många olika sektorer.

Mentorskap är när en mer erfaren människa hjälper en person med mindre erfarenhet och delar med sig av sina erfarenheter för att få den med mindre erfarenhet att växa som människa och individ. Det optimala för ett mentorskap är en dialog mellan bägge parter och att man utbyter erfarenheter med varandra. Ungefär så stod det på en av de tre miljoner sökträffarna på internet.

På THS har vi pastorskandidater ett mentorsprogram som vi ska delta i och där vi möter en mentor minst två gånger per termin.

När jag började på THS fick jag höra från pastorer som hade gått på skolan ungefär så här: ”Mentorsprogrammet är en bra tanke, men för mig och min mentor har det varit svårt att få till regelbundna träffar.” Jag undrade vad detta berodde på. Kanske var det framför allt för att ansvaret ligger på pastorskandidaten att ordna träffen och för att det under studietiden känns avlägset att bli pastor. Av olika anledningar var det svårt även för mig att komma igång, men jag kände hela tiden att det är en otrolig tillgång att ha ett mentorsprogram i utbildningen.

Tisdagen den 17 december klockan 9. Det var nu jag och min mentor Markus skulle ha vår mentorsträff. Jag skyndar mig och skickar ett sms, ”kommer någon minut sent”, och får svaret ”lugnt” av Markus.

Vårt samtal börjar och vi pratar om livet i församling, att vara pastor, vilka utmaningar och förmåner som finns i yrket. Tillsammans drömmer vi och tillsammans visionerar vi om framtidens kyrka.

– Oj, nu är klockan 10.24. Om sex minuter är det dags för oss att runda av den här träffen. Vi avslutar med att be för varandra och det vi står i på skolan och på jobbet.

Trots att det ibland finns väldigt mycket att göra både som pastor och student är det alltid värdefullt att ha ett mentorsamtal. Och när man kommer från ett sådant samtal är man alltid upprymd efter att ha fått ”nörda ner sig” i församlingsfrågor. Efter dessa möten längtar jag tills jag får jobba i församling; efter dessa träffar får jag ny kraft till studierna.

Jag är otroligt tacksam över att ha en mentor som lägger ner tid och engagemang på mentorsprogrammet på THS. Och jag hoppas verkligen att även Markus uppskattar våra träffar.

Det är ju inte endast människor som funderar på att bli pastor som läser den här bloggen. Några läsare är pastorer i tjänst. Jag tycker det hade varit spännande att få höra vad ni har för erfarenhet av mentorskapet. Har ni en mentor? Är ni mentor till någon? Upplever ni liksom jag att det finns ett behov av att ha en mentor?

– – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 9 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu varje vardag. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat.

Tron har inte blivit mindre!

DavidWedegårdDavid Wedegård har snart läst fyra år på THS. Men han har som en av de första pastorskandidaterna valt att läsa ett femte år för att inte bara få en teol kand-examen utan också en masterexamen i teologi. Här skriver han om den tro som alltid varit kyrkans tro och som därför också är Davids.

Jag tror på Gud, den allsmäktiga Fadern, som skapade himlen och jorden.

En sommar när jag hade avslutat en söndagspredikan kom en man fram till mig och frågade om jag verkligen trodde på det jag predikade om. Underlig fråga kan tyckas, men den bakomliggande föreställningen var att ju mer teologi man studerar, desto mindre tro får man. I mitt fall är det långt ifrån sanningen. Det går inte att förneka att min tro är annorlunda efter snart fyra års intensiva studier, men den är djup. Så djup att om den skulle tas ifrån mig så skulle min värld falla samman. Att läsa teologi är en process, en förberedelse och en stor förmån. Det är sant det som Paulus säger, att det är ”i honom vi lever, rör oss, och är till” (Apg 17:28) och det är teologi. Det säger något sant om Gud, ”Vi har vårt ursprung i honom”. Men Gud är också vårt mål, och jag hoppas och tror att teologin blir en hjälp för oss att vandra trons liv från honom, till honom.


Jag tror också på Jesus Kristus, Guds ende Son, min Herre.

Varje ord och mening i den Nicenska trosbekännelsen är vägd på våg. Varje ord står där av en anledning. Att Jesus Kristus är Guds ende Son, att han i verklig mening är Herre, det betyder något, inte bara för mig utan för hela världen. Människor har offrat sina liv för att vissa ord och meningar har betydelse. Jag tror inte att Jesus Kristus bara har offrat sitt liv och på den tredje dagen uppstått från de döda för att jag ska ha en skön tillvaro i himlen. Om Jesus Kristus i sann mening blivit Herre, uppstigit till himlen och nu sitter på Faderns högra sida, då får det avgörande konsekvenser för hela livet, även här och nu. Vad människor i allmänhet tycker i frågan blir irrelevant. Jesus är inte bara min personliga Herre och frälsare, han är hela världens Herre och frälsare, i detta nu, vare sig vi vill det eller inte! Därför är det inte bara jag som bekänner min tro med trosbekännelserna, det är hela kyrkans bekännelse. Detta är min starka övertygelse. Trots att jag läst teologi i fyra år på THS, eller snarare: Tack vare THS och min förberedelse till tjänst bland systrar och bröder som sant söker Jesu ansikte varje dag i teologiska studier.


Jag tror på den heliga Anden, och på hans kyrka!

Tron är inget vi själva hittar på, den får vi ta emot. Tron är aldrig oförmedlad utan utvecklas i gemenskap med andra trossyskon. Det är därför vi inte döper oss själva utan tar emot dopet. Det är därför vi inte firar nattvard ensamma utan tar emot bröd och vin med öppna händer i församlingsgemenskapen. Kyrkan är något vida mer än summan av individerna, det är en Guds skapelse. Den heliga Anden ledde den tidiga kyrkan och löftet om fortsatt ledning gäller även för oss (Matt 28:18-20).

Och jag tror också på de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Detta borde innebära att Gud sällan har bråttom. Fråga Israels folk, som efter befrielse och frälsning från Egyptens slaveri vandrade omkring i öknen i 40 år. Gud har uppenbarligen tid, även för mig! Det innebär väl att även jag har tid för Honom.

– – – – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 9 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu varje vardag. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat.