Kategoriarkiv: Pastorskandidater

Växtvärk

IMG_8074Från pastorskandidaten och gästbloggaren Jennie Lund.

För några veckor sedan gick en dröm jag haft i uppfyllelse, för första gången i livet äger jag nu en odlingslott. Nu är det fullt upp där, sommaren är i sin början och det är dags att odla och få ordning på allting. Det är spännande att se det växa!

Längtan och livet är lite som sommaren tänker jag. Så skört och så kraftfullt på samma gång. Växterna som spirar. Träden som slår ut. Gröna blad i björkarna och rosa blommor i syrenbuskarna. Allt är pampigt, vackert och starkt. Så härligt och kraftfullt men också lite skört.

IMG_7940

För ett litet frö som börjat gro behöver uppmärksamhet. Inte för lite och inte för mycket vatten. Inte för varmt eller kallt.  Det är lite som Karin Boye skriver att det gör ont när knoppar brister. Det där kraftfulla vackra som man vill rusa in i och spänner och töjer i kroppen kan samtidigt göra lite ont.

Visst gör det ont när knoppar brister
när längtan är stor
och stegen små
när du ropar inuti mig
sjunger högt
viskar lågt
då vet jag att det går
att du går
med mig Gud

Lund, Jennie 4Att följa längtan att bli pastor har inneburit delar av detta för mig. Både i teologistudier men även i att göra konkreta pastorsuppgifter. Att se vad jag kan och våga kasta mig ut i lite okända marker. Allt från att leda min första andakt till att möta olika synsätt i studier och samtal. Men ibland längtar jag efter ännu mer. Jag längtar efter att prata mer om Gud och mindre om olika trosinriktningar. Jag tror drömmen kan bli ännu större och verkligare. Den där drömmen som Du håller Gud.

Vad drömmer du om eller vad tror du Gud drömmer om för dig?
Det som Gud bär åt dig.

Ty jag är Herren, din Gud,
jag tar dig vid handen
och säger till dig:
Var inte rädd, jag hjälper dig.
(Jesaja 41:13)

Vilken kyrka!

Nilsson, Matilda 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Matilda Nilsson.

Vilken Kyrka! Tänka sig, det kunde ingen tro! Med absolut stärkt samfundstillhörighet, stärkt identitet som blivande pastor i Equmeniakyrkan och helt klart förstärkt stolthet och glädje över denna tillhörighet lämnade jag Equmeniadagarna.

Det enda som var nedslående var kanske namnet på dessa dagar, Equmeniadagar, det säger ju ingenting… Men jag kan förklara: Under utbildningens sista år möts alla pastorskandidater som skall ut i vägledningsåret följande läsår. Dels några dagar på hösten och dels några dagar på våren. Under vårdagarna fick vi möta personer som arbetar med Equmenia eller Equmeniakyrkan nationellt. Det låter kanske torrt, men för mig var det på sätt och vis fantastiskt. Jo, det pirrar faktiskt lite i kroppen nu när jag tänker på det, så nödvändiga och värdefulla var dessa möten för mig! Det fina var att jag kände mig indragen i Equmeniakyrkan och kände en närhet till henne och en ny samhörighet med vårt frikyrkliga arv och våra gemensamma framtidsplaner. Typ så.

Att bottna i verkade vara ett trendord på ekumeniska centret i Alvik där vi höll till, och det beskriver också min upplevelse, att få bottna mer i en gemensam vision och rota sig mer i ett gemensamt vi. En Kyrka för hela livet, där mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och hela världen. För just mig var denna erfarenhet både efterlängtad och nödvändig. Även Karin Wiborn från Sveriges Kristna råd gav oss rådet att öppna våra ekumeniska ögon och samtidigt rota oss i vår egen tradition, så värdefullt tänker jag som hoppas på pastorsjobb i ett ekumeniskt sammanhang!

Jag söker en stabil grund. Kanske gör du det också? Kristus är vår enda grund, det vet vi. Men med en uppsjö av församlingar och samfund med olika inriktningar, uttryck och teologi är det lätt att känna sig vilsen. Det kan kännas som att gå ut i havet och uppleva hur fötterna ibland lyfter när vågorna kommer och vattnet plötsligt når midjan. Det är som en skumpande tillvaro där det är svårt att hitta balans och röra sig i en bestämd riktning.

Det svåraste är kanske när detta tillstånd gäller själva tron, tilliten till Gud, att inte bottna där. För mig är det en hjälp även för min tillit till Gud att på nytt känna tillit till det sammanhang som är mitt, Equmeniakyrkan. Det är Equmeniakyrkan jag vill ha som mitt hemma, som utgångspunkt och som hjälp för att lära känna Kristus och följa honom, vart helst det bär.

Men plötsligt, väl hemma, drabbades jag av en motsatt känsla, typ mindervärdeskomplex eller likande. Här har jag gått och varit så nöjd över att vara en del av något stort som i själva verket är mycket litet! Jag menar: Hur många är vi, nä just det, ganska få! Hur betydelsefulla kan vi då vara och hur mycket eller hur många blir egentligen förvandlade? Det kändes ungefär som att stå utanför verkligheten och titta ner på små kyrkor från google maps flygplansvy. Allt ser puttigt och futtigt ut!

UnderbaraClara beskriver en annan situation som är fylld av ungefär samma känsla, upprymdhetens bakslag:

Det är ju så fantastiskt härligt att börja med något nytt! Jag blir lycklig av att upptäcka att jag har fallenhet för något – och i början går utvecklingen snabbt. Jag får hybris och tror jag är snudd på ett geni. Finns ingen i världen som lär sig så snabbt som jag gör och som är så bra på så mycket!

Så skriver UnderbaraClara i ett blogginlägg. Därefter fortsätter hon till sitt problem som jag tror att många av oss, i alla fall jag, känner igen oss i!

Men ju bättre jag blir desto mer ser jag vad jag har kvar att lära mig. Och hur långt före mig de riktiga proffsen ligger. Och denna insikt får mig att känna mig sämre än innan jag kunde något alls.

Men så läste jag ett blogginlägg av Emil Dahl om precis det här fenomenet ”The Dunning-Kruger effect”. Det finns alltså ett namn för eländet. Det är en helt naturlig utvecklingskurva som de flesta går igenom – men kanske särskilt i skapande yrken. Man börjar som nolla och får världens självförtroendeboost av det man lär sig. Med tiden får man allt större kunskap men också självinsikt. Man inser hur duktiga alla andra är – och hur mycket man har att lära.

Tricket är att kämpa vidare och rida ut stormen. Till slut blir man duktig på riktigt och har självinsikt nog att inse det.

Nilsson, Matilda

Två punkter av igenkänning finner jag hos UnderbaraClara. Dels den känslan som slår emot en ibland när en studerat i flera år, funderat och praktiserat och nu själv ska försöka ge sig ut och bidra som pastor i församling. Hur ska det gå? Plötsligt känns det som att jag inte har något på fötterna! Den andra punkten rör just tilliten. Om jag ”lyckas” vara en god pastor, är det värt något ändå? Vilka är vi kristna, vi i Equmeniakyrkan? Kan vi verkligen betyda något eller göra någon som helst skillnad? Varför ska vi alls vara kyrka? Helt kort, jag befinner mig på djupt vatten. Eller i en Dunning-Kruger effect gällande tilliten till mitt sammanhang, till Kyrkan och mig själv, och ja, ytterst också till Gud.

Till mig och till dig vill jag därför skicka en uppmuntrande hälsning som hejdar vågorna och ger fast mark under fötterna. Vi är Kyrkan för att vi hör till Kristus, som delar av hans egen kropp kan vi inget annat vara. Vi har var och en fått en kallelse att följa Jesus och vara hans kropp på jorden. Därför är vi Equmeniakyrkan, i vått och torrt, i stort och smått. Hur små eller stora vi nu må vara. Vi är både kallade till närhet med Kristus och till att gå ut. Kanske var det något av detta som en del medarbetare och kyrkoledare på ett djupare plan lyckades förmedla till mig under Equmeniadagarna, några som genom erfarenhet nått längre i Dunning-Kruger termer och funnit en djupare självinsikt? Jesus själv har ju bett oss: Bli kvar i mig så blir jag kvar i er.

Vad längtar du efter?

Fjelstad, Carolina 4Från pastorskandidaten och gästbloggaren Carolina Fjelstad.

Kallelse kan bli ett så stort ord. KALLELSE. Som om det blåser upp sig självt och blir stort som en luftballong. Kanske är vi rädda för att sitta i korgen när kallelsen plötsligt kan lyfta och ta oss bort, kanske är vi rädda att försvinna ut i en okänd rymd eller landa någonstans där vi inte alls vill vara. Kanske är vi rädda för det som inte går att kontrollera.

Och visst är kallelsen till viss del okontrollerbar. Den är Guds Ande som susar, viner eller stormar i oss och Anden mästrar vi inte – hon blåser vart hon vill.

Men vi behöver inte vara rädda. Kallelsen är inget yttre ok som läggs på våra axlar, den är vår innersta längtan. Så, vad händer om vi istället för att tänka ”KALLELSE” tänker ”längtan…”? En del vet precis vad de längtar efter, andra behöver kanske börja lyssna mer noggrant för att höra den i sitt liv. Om du är en av dem som inte riktigt vet, börja fråga dig själv: Vad är det som drar i mig? Vad i mitt liv väcker pirrig glädje eller förväntan? Vilka frågor eller vilka drömmar släpper inte taget om mig?

Jag har varit pastorskandidat i snart tre år men frågan om jag skulle bli pastor fanns med mig flera år innan dess och fortfarande idag är det en fråga jag lever med, medan jag är på väg.

Att vara kallad, oavsett vad du är kallad till, behöver inte betyda att du vet exakt vart du är på väg men det betyder att du har börjat gå för att något inom dig inte kan låta bli.

Fjelstad 4

Jag tror inte att längtan behöver visa sig i en tydlig bild för att vi ska kunna följa den men den är vår vägvisare och guide; den leder oss ibland in på vägar vi egentligen inte vågar gå; den leder oss ibland in på svåra vägar där vi inte ser slutet men där vi ändå kan fortsätta gå, för på något sätt är vi på väg dit vi själva hör hemma.

Funderar du på kallelse? Tänk inte att du måste veta var vägen slutar innan du börjar gå – ta ett första steg och se vad som händer.

Det där högstadiet som Gud ville använda

Nilsson Forsén, Moa 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Moa Nilsson Forsén

Vem hade kunnat tro att Gud skulle använda min högstadieskola för att jag verkligen skulle förstå att jag var kallad till pastor.

När jag gick ut högstadiet var jag övertygad om att jag aldrig skulle sätta min fot på den skolan igen om jag inte var tvungen. Mycket som hände på skolan var inte bra. Under min skoltid skedde flera dödsolyckor, det fanns mobbing där, elever snusade och rökte och jag såg även de som använde alkohol trots att de var så unga. Jag blev ännu mer övertygad om att inte återvända efter att jag hade gått gymnasiet som jag tyckte var roligt och hade en bättre miljö.

Så kom den dagen då jag skulle avsluta min ungdomsledartjänst i Övre Norrlands distrikt, en del av Missionskyrkan. Jag hade redan innan funderat på att utbilda mig till ungdomspastor men visste inte riktigt hur. Tillsammans med en pastor funderade jag på vad som skulle vara bäst för mig.

Valet föll på att flytta hem till Vilhelmina och under en tid skaffa ett helt annat jobb än inom kyrkan. Jag hade börjat lägga ut någon krok hos min gamla gymnasieskola dit jag gärna ville. Men sedan var jag ute och promenerade med min hund och då gick jag alltid förbi alla våra kommunala skolor. I min kristna skolgrupp hade jag lärt mig uttrycket ”Min skola mitt ansvar”, och det satt kvar. Trots att jag inte själv gick på någon av skolorna var de ändå mitt ansvar därför att andra gick där. Så jag gjorde vad jag kunde och bad för skolorna.

Nilsson Forsén, MoaUnder dessa bönepromenader förbi högstadieskolan började jag tänka: ”Kommer du ihåg hur svårt det var?”, ”Du vet vad som var roligt”, ”Du vet vad som saknades på skolan”. Och ja, jag visste. Sedan hör jag: ”Ta kontakt med rektorn”. Men jag vägrade. Det var bara det att för varje gång jag gick förbi skolan kom tanken allt starkare till mig, tills jag säger: ”Okej då, jag skriver väl ett mail. Det är ju ändå mitt i sommaren så jag kommer inte få svar.”

Tji fick jag, för dagen efter hade jag fått svar och även fått en intervju för ett fritidsledarjobb på skolan. Jag fick detta jobb för jag älskar att jobba med ungdomar.

Hösten gick och eftersom jag fortfarande funderade på att bli pastor ansökte jag om att bli pastorskandidat. Equmeniakyrkans antagningsnämnd vill att man helst ska ha en referens som är utanför kyrkan, och då tänkte jag på min rektor. Men hon trodde inte på Jesus så jag undrade hur jag skulle kunna berätta så att hon verkligen förstod vad det innebär att bli pastor. Jag var också lite orolig för att ”avslöja min hemlighet”, eftersom det inte var många som visste att jag funderade på att bli pastor. Men det visade sig att hon förstod precis vad det handlade om eftersom hon tidigare hade skickat referens för en person som skulle studera till präst. Denna process underlättade för mig enormt och det var så skönt att veta att någon hade gått före mig.

Så jag ansökte om att bli pastorskandidat och rektorn stöttade mig hela tiden när jag till exempel behövde åka på intervju och vara borta utan att någon skulle veta anledningen. Det flöt på väldigt smidigt och när jag blivit antagen hade jag någon på jobbet att glädjas tillsammans med. Jag blev antagen våren 2014 men valde att jobba kvar på högstadiet i ett år till, men då som elevassistent och lärarvikare.

Jag behövde de två åren på högstadiet för att brottas med ungdomarna i med- och motgång och för att ha kollegor att lära av och samarbeta med. Sedan kom jag till den punkten då jag kände mig redo att gå in i studierna för att en dag bli pastor, och jag började på THS hösten 2015.

Idag har jag fortfarande lika mycket stöd av rektorn, om inte mer. Jag får komma tillbaka till skolan för att hoppa in som lärarvikarie och för att träffa ungdomarna. Det mest spännande är att jag varje gång får chansen att tala med personal och elever om hur det är att studera till pastor och vad det innebär. Många har ingen koll på vad pastor är för något eller vad man jobbar med, men de är genuint intresserade av hur det går för mig. Då är det lätt att placera tidningen Årsringar i handen på dem och säga: ”Läs här så får du veta lite mer om vad det innebär att bli pastor. Men du får inte veta allt, för lite vill jag ha kvar att berätta för dig”.

Så tack Gud att du tog mig tillbaka dit jag aldrig ville! Och tack alla vänner på mitt gamla högstadium för att jag fortfarande får vara en del av er och för att ni hjälper mig att bli en bättre pastor!

”Du är inte klok!”

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Karlsson.Johanna Karlsson (halvfart), T3, Finspång, 2015

Vissa ord är så stora att vi inte vill ta dem i vår mun, ordet ”kallad” är ett sådant ord som jag ofta drar mig för att uttala. Hur kan jag veta att just jag är kallad till en specifik plats, till en specifik uppgift i en specifik tid? Ofta kan man nog inte helt säkert veta det, men ibland är man bara på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag tror inte det är något man noga kan planera i förväg. Ofta händer det bara av en ren slump. Eller är det sånt som är Guds timing?

Jag är en person som gillar att planera upp min tillvaro och ha koll på läget, gärna flera år i förväg. Men allt går inte att planera. För tre år sedan var jag på ett distriktsårsmöte i ett av våra distrikt i gamla Missionskyrkan. Jag pluggade då till socionom i Örebro och var i full fart med att skriva min C-uppsats. Hade någon då sagt till mig att jag om tre år skulle bo i Finspång så hade jag bara skrattat personen rakt upp i ansiktet och sagt: ”Du är inte klok!”

Det som hände på det där distriktsårsmötet är ändå en av pusselbitarna som ledde mig dit jag finns idag – nämligen just i Finspång. Jag gick på ett seminarium och lyssnade på en pastor som berättade om den lilla församling på landsbygden där han arbetat. Dit hade många nyanlända människor från olika länder sökt sig. Jag kommer inte ihåg några exakta ord från den där eftermiddagen, men jag kommer ihåg en berättelse om en berikad församling som fått uppleva en unik gemenskap i mötet mellan människor från olika kulturer. Jag kommer ihåg den där känslan han lyckades förmedla till mig, som gjorde att det högg tag i mitt hjärta. Det var långt innan man i media hade börjat rapportera om flyktingströmmar och flyktingkris. Ändå började jag längta efter att få vara en del av en gemenskap där människor från olika kulturer får berika varandra.

Vad jag inte visste då var att jag tre år senare skulle stå mitt i ett sådant arbete. Att jag på tisdagarna i november 2015 skulle få börja höra myllret av en mängd olika språk i församlingssalen då ca 70 personer kommer till vårt språkcafé. Att jag på påskdagen 2016 skulle få säga ”Kristus är sannerligen uppstånden” både på ryska, arabiska, tigrinja, persiska, engelska och svenska. Och allt detta i Finspångs Missionskyrka. Tänk att jag får vara del av en gemenskap som utmanar min tro, som får mig att ifrågasätta både min egen livssituation och Gud själv, men som också verkligen berikar allas våra liv. Det är en gåva.

”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen…” Så sa lärjungarna som just hade upptäckt att det var Jesus som hade gått med dem hela den långa vägen från Jerusalem till Emmaus. De förstod direkt att det var Jesus som kallade på deras uppmärksamhet. Men först i efterhand såg de att branden i deras hjärtan hade med Jesu närvaro att göra. Så är det nog ofta, så småningom när tiden får mogna kan vi ana att den där djupa längtan i våra hjärtan hör ihop med Jesu närvaro och tilltal in i våra liv…

En rak höger från Jesus

Emma Gunnarsson, Lindköping, ej påbörjat studierFrån pastorskandidaten och gästbloggaren Emma Gunnarsson.

Jag ligger på operationsbordet och ska snart genomgå operationen som ska få min näsa att göra det den är skapt för men tidigare inte kunnat; hjälpa mig att andas. Det sista narkossköterskan säger till mig innan jag somnar är: Emma, tänk på något roligt!

Det tar en millisekund innan jag drömmer mig tillbaka till mitt roligaste ögonblick. En händelse som slår alla berg- och dalbanor jag åkt. En händelse som slår känslan sekunderna innan de tunga ekportarna öppnades och jag fick springa ut från skolan en sista gång. En händelse som slår alla de gånger då jag skrattat tills jag inte fått luft tillsammans med dem som jag älskar mest. Sekunderna innan jag somnar på operationsbordet drömmer jag mig tillbaka till skidlägret, en dryg vecka tidigare…

Skidlägret är något jag sett fram emot i ett halvårs tid, men nu hade det börjat knyta sig i magen så fort jag tänkte på det. Veckorna mellan nyår och sportlovet hade gått alldeles för fort och trots att det kändes som jag levde skidläger hela veckan innan så kändes det som att jag inte kommer att hinna. Mitt i allt praktiskt som jag ska ha koll på så ska också de där två predikningarna skrivas. De där två predikningarna som jag längtat efter ända tills jag sitter med word-dokumentet framför mig. En flod av prestationsångest sköljer över mig. Det går liksom inte att förtränga förra årets läger. Lägret då jag för första gången på riktigt höll ett bibelstudium och märkte att ungdomarna lyssnade, inte på grund av mig utan för att Gud på något mirakulöst sätt lyckades använda mig. Och det var också på det där lägret som jag fick frågan ställd till mig för första gången: Emma, kan inte du berätta om din kallelse?!

Det lägret kom att betyda så otroligt mycket för mig, för det blev ett avstamp i kallelsen och en stor anledning till att jag tog mod till mig och postade brevet till antagningsnämnden ett halvår senare. Men nu, dagen innan vi ska åka upp till Sälen, så vill jag inget hellre än att slippa. Jag sitter på hallmattan alldeles för sent på natten med en halvpackad väska framför mig och stora tårar rinner längs mina kinder. Jag vill inte. Jag orkar inte. Det är det enda jag tänker.

Bräckligare kärl får man leta efter för jag ville ju så gärna att allting skulle bli så bra. Jag tycker om de här ungdomarna så vansinnigt mycket och allt jag vill är att de ska få sina liv förvandlade av Jesus. De är värda allt och lite till och framför allt är de värda en ungdomsledare som är pigg, utvilad och väl förberedd. Allting som jag inte är.

Det var med en stor klump i magen som jag steg på bussen åtta timmar senare. Men sen hände det någonting. Gud tog liksom över stafett-pinnen och sprang i mål. Varje kväll den veckan firade vi gudstjänst och jag har aldrig varit med om någonting liknande. Gud var inte mer närvarande än Han varit något annat läger, men skillnaden var att jag såg det den här gången. Efter varje kväll tittade vi ledare på varandra och sa: Är vi med om detta? När ungdom efter ungdom kommer till förbön och säger att de vill be för att Jesus ska bli hörnstenen i deras liv. Det är stort.

Jesus gav mig en välbehövlig rak höger på lägret genom ett sms som en ledare skickar till mig en kväll: ”Det är det här Gud har skapat dig och mig till. Vi ska vinna människor för Gud, inte av vår egen kraft utan enbart genom Honom som står över alla namn. Gud använder de skärvor som vi är, han vill inte ha perfekta och hela människor till sina tjänare. Han vill ha ödmjuka och de som är medvetna om att man inte är hel. Ett villigt hjärta kan få vara med om under.”

Jag hade glömt bort vad det handlar om och Jesus påminde mig. Jag tror att jag allt för ofta glömmer bort att Jesus först och främst kallar mig till sig. Och därefter säger Han: Nu ska du och jag tillsammans gå ut och göra stora saker. Jesus står aldrig på avstånd och pekar vart jag ska gå utan han säger: Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare. (Mark 1:17)

En dryg vecka efter jag kommit hem från lägret åker jag till sjukhuset för att opereras och det sista jag tänker på innan jag somnar är kvällen då jag var förebedjare på lägret och en tonåring kommer fram till mig och säger: Emma, jag vill ta emot Jesus i mitt liv. Att få be med någon till frälsning är det absoluta bästa och vackraste jag varit med om. Jag har aldrig varit så lycklig och det adrenalinpåslaget går inte att beskriva. Och det absolut bästa av allt: Jag gjorde ingenting. Jag fick vara en skruvmejsel i Guds hand och att få vara med och se på när Gud rör vid ungdomars liv – det är nåd och lyx i kvadrat.

Har Jesus börjat knacka på ditt hjärta och säga att han vill att du ska arbeta heltid för Guds rike? Va spännande! Kom ihåg: Jesus vill inte ha perfekta tjänare. Han vill ha ödmjuka lärjungar som är medvetna om att de är bräckliga och villiga att tjäna Honom. Kom ihåg det, ta Jesus i hand och gå ut och befolka himlen!

– – – – – – – – – – – – – – – –

Den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Sista anmälningsdag var den 11 mars, men du kan fortfarande anmäla dig. Vi kan inte lova att du får äta med de andra deltagarna, men 10 minuters gångväg från Campus Bromma finns flera restauranger.

Hur ska jag veta att det är på riktigt?

Sjölander, Sara 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

För mig var det en fråga som återkom när jag funderade på och bad över min egen kallelse. En process som tog runt 20 år innan jag tog mig för att ansöka om att bli pastorskandidat. Fortfarande kan den ibland komma över mig.

För några veckor sedan på den tysta retreaten som pastorskandidaterna åker på fick jag återstifta bekantskapen med Maria. Jesu mor. Kvinnan som vi kanske ofta går förbi när det inte handlar om julevangeliet. Idag (det är söndag när jag skriver detta) fick jag förmånen att predika över hennes kallelse. Två påminnelser om hur jag kan veta att det är på riktigt. Att det inte kommer från mig själv, utan att det är Gud som kallar. Jag tror att det är så att Gud ibland gör just det, påminner oss om det vi vet och ger oss ledtrådar till hur vi ska komma vidare.

Maria bebådelseI texten från Lukasevangeliets första kapitel gav ängeln Gabriel en upplysning till Maria. Den handlade om att en släkting till Maria också var gravid genom ett under. Han sa ingenting mer och det gick några dagar men så reste Maria till Elisabet. Vad som hände i Maria under den tid som gick fram till dess att hon träffade Elisabet kan vi såklart bara gissa men vi kan ändå försöka att tänka oss in i vilka känslor och tankar hon bar på. Jag tror att hon bar sin kallelse själv. Det fanns ingen hon kunde tala med om det hon hade varit med om. Jag kan tänka mig att hon bar på oro, tvivel, funderingar på om det verkligen var en ängel på riktigt som hon hade mött och så en längtan och glädje hon inte kunde ta på eller släppa fram. När hon mötte Elisabet var det som om någonting lossnade och hon kunde låta glädjen flöda över i en lovsång till Gud.

Just det, att möta andra, har för mig varit nyckeln till att våga leva i min kallelse. När jag gått med den själv har jag inte kunnat tolka den. Jag har känt den och längtat men jag har inte vågat leva i den. För två år sedan åkte jag på darrande ben till Kallelsedagarna på THS. Jag hade då bara pratat med ett fåtal människor om min längtan, inte många visste vad jag gjorde den helgen. Jag visste inte vad jag skulle möta när jag kom till THS eller vad som skulle hända där, men väl där föll allt på plats. Fortfarande fanns såklart många osäkerhetsfaktorer och frågetecken men ändå så visste jag att det på något sätt skulle ordna sig om det var så att Gud menade något med kallelsen. Och jag kunde känna glädje och tacksamhet till Gud.

Kallelsen kommer från Gud men vi behöver också, tror jag, andra människor som bekräftar den. Och jag är glad att Equmeniakyrkans utbildning för oss pastors- och diakonkandidater innehåller möjligheter till bekräftelse från andra människor, både formella sådana och informella. För mig var Kallelsedagarna den första av flera sådana bekräftelser. Till dig som kanske funderar på det där med kallelse vill jag bara säga, våga söka dig till andra människor som du tror har brottats med samma frågor. Kanske en pastor, kanske en pastorskandidat. Åk på Kallelsedagarna! Våga lita på att den Gud som kallar människor till tjänst också ger kraft och nåd.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Sista anmälningsdag var den 11 mars, men du kan fortfarande anmäla dig. Vi kan inte lova att du får äta med de andra deltagarna, men 10 minuters gångväg från Campus Bromma finns flera restauranger.

Har du någon gång längtat efter något?

Ahlmark, Anton 2Från pastorskandidaten och gästbloggaren Anton Ahlmark.

Jag tror att alla människor längtar efter saker och ting. Det kan handla om att längta efter en person, en partner, en förälder eller en kompis. Det kan handla om att längta efter semestern när man är begravd i jobb upp över öronen eller det kan handla om längtan efter den där första kaffekoppen på uteserveringen den första vårdagen när solen tittar fram.

Min kallelse var ingen eldskrift på väggen: ”Anton, du ska bli pastor”, så var det inte. Det är inte heller en enskild händelse som avgjorde saken utan Gud har på olika sätt visat mig att han vill att jag ska bli pastor. En av faktorerna Gud använt är min längtan.

Jag tror att Gud alltid kallar oss till något som vi längtar efter. När jag satt i bänken på gudstjänster och lyssnade på pastorer som undervisade om att Gud har en plan för vårt liv så var min ständiga tanke: ”Bara han inte kallar mig till att bli missionär”.
Jag ville inte och därför var jag rädd för att det var det Gud ville, men skulle verkligen Gud kalla mig till något jag absolut inte ville?

En bön som följt med mig länge är: ”Gud, använd mig”.
Jag tror att Guds plan för vårt liv går hand i hand med vår längtan. Under gymnasiet började jag be bönen: ”Gud, använd mig” och efter studenten åkte jag till Hawaii i tre månader med en kristen välgörenhetsorganisation för att få surfa, växa i min tro och samtidigt hjälpa människor som har det svårt. På Hawaii väcktes en längtan i mitt hjärta att få jobba med människor och samtidigt kunna få sprida min tro på Jesus. Jag sökte till Betels folkhögskola i Bromma (idag Bromma folkhögskola) och under mitt år på Betel lade Gud ner en längtan att bli pastor.

Efter Betel började jag jobba som ungdomsledare i Värnamo Missionskyrka och i Värnamo insåg jag att jag trivdes väldigt bra med att jobba i församling och att de gåvor jag tror Gud lagt ner i mitt liv passade bra för församlingstjänst. Under tiden på Hawaii, på Betel och i Värnamo fortsatte jag att be samma bön som innan: ”Gud, använd mig.”

Ofta hör man pastorer säga: ”Jag ville absolut inte bli pastor!”
För mig var det inte så. Jag brottades inte länge och var inte arg på Gud för att han kallat mig. Jag ville ju bli pastor! Jag insåg att det skulle bli svårt, jobbigt och i många fall utmanande men längtan fanns där. En längtan efter att få möta människor i livets alla skeden, att få predika och att varje dag få dela med mig av Guds rika och obegränsade kärlek.

Varför vill jag bli pastor?

Är det för att jag växt upp i kyrkan och vet ”hur det funkar”? Nej.
Är det för att det känns tryggt och mysigt att jobba i församling? Nej.
Är det för att få vara på framsidan av en tidning? Nej!

Jag vill bli pastor för att Gud har lagt ner en längtan i mitt liv att fler ska få lära känna Jesus Kristus. Han som dog och uppstod för att vi skulle få liv!

Har du en längtan att få sprida Guds rike? Då kanske Gud kallar dig till att bli pastor.

– – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor.

Att leva i hoppet

Karl Hylén, Surte, T2, 2015Från pastorskandidaten och gästbloggaren Kalle Hylén.

För ett par söndagar sedan predikades det på många ställen över en helt fantastisk text i Markusevangeliet. Det var berättelsen ur Markus 5:24-34 där vi möter en kvinna med blödningar som har förlorat allt och inte har något kvar, varken av pengar eller vänner, familj eller umgänge. Hennes liv, av det vi kan läsa i texten, suger verkligen. Hon är föraktad av en hel nation och har försökt att bli läkt av så många läkare att hon nu är helt pank. Men kvinnan lever på en fin, skör tråd som kallas för hopp. I denna kvinnas totala misär kan vi läsa vad som får henne att leva och orka ett litet tag till. Kvinnan lever på ett hopp om att det ändå finns någon som kan hjälpa henne och att hon ska bli frisk. Det står nämligen att kvinnan ”har hört om Jesus…” och detta gör att hon får ny kraft och ny energi att göra ett försök till. Kvinnan som har förlorat allt lever i ett hopp som ger henne kraft. Och detta hopp är en så viktig beståndsdel i vår kristna tro.

För tre veckor sedan åkte en del av oss pastorskandidater på retreat. Denna retreat bjuder på en blandning av frustration över att åka iväg och vara tyst när man har som mest i studierna, samtidigt som det ger ett skönt avbrott i den stress som studierna ger. Och retreaten var i år ett välbehövligt avbrott för mig personligen. Jag behövde påminna mig själv om vad hopp är.

Under retreaten fick jag ”höra” om Jesus. Precis som kvinnan i Markus 5 fick jag höra talas om Jesus igen och ur detta tändes ett hopp som gav kraft och energi till tron. Jag upplevde hur viktigt det är att hålla hoppet i tron levande, brinnande. För hoppet ger tron energi och liv. Hoppet fyller tron med den där bubblande nykära känslan som är så fantastiskt god. Och under retreaten upplevde jag vikten av att påminna mig själv om vad detta hopp är.

Vi fick av våra retreatledare en bön som är skriven av Ignatius av Loyola. Det är en överlåtelsebön som handlar om att ge sig till Jesus och det är något som har fungerat i efterhand för att hålla mitt hopp levande. Jag förstår att denna bön inte fungerar för alla. Men jag tror att det är viktigt att hitta de där små sakerna som tänder hopp i vår tro och vardag. Om det är att läsa en text, sjunga en sång eller göra något för en annan människa spelar ingen roll, bara det funkar för dig. Att då och då be en bön med överlåtelse till Jesus hjälper mig att leva i hoppet. Vad hjälper dig?

Take, Lord, and receive all my liberty,
my memory, my understanding,
and my entire will,
All I have and call my own.

You have given all to me.
To you, Lord, I return it.

Everything is yours; do with it what you will.
Give me only your love and your grace,
that is enough for me.

– – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor.

Att få sitta vid Sykars brunn

FFässberg Norrhall, Maria 2rån pastorskandidaten och gästbloggaren Maria Fässberg Norrhall.

Det är förmiddag och jag tar tåget från Göteborgs Central, men idag skall jag inte till Stockholm och THS utan till en ort ett par timmars tåg- och bussresa bort. Jag är nämligen på väg att träffa min andliga vägledare.

När man läser till pastor har man under studietiden en mentor som är pastor i Equmeniakyrkan och som man träffar regelbundet. Under ett av åren kan vi dock byta ut det mot andlig vägledning istället, och eftersom jag tidigare haft en andlig vägledare och visste hur bra det var, så tog jag nu chansen när det erbjöds. Till skillnad från våra mentorer kan en vägledare gärna vara en person från ett annat samfund, och min vägledare är därför en präst i Svenska kyrkan.

Man skulle kunna säga att andlig vägledning är ett slags andlig friskvård. Syftet är att jag skall få hjälp att fördjupa min relation till Gud. Själavård kan innehålla andlig vägledning, men är inte riktigt samma sak eftersom själavård också ofta utgår från något slags problem. I andlig vägledning utgår man istället oftast från en bibeltext som man får be och meditera över. Sedan får man samtala med sin vägledare kring vad som väcktes i en när man läste texten. Vad tror jag att Gud vill visa mig? Är det en berättande text (ofta är det en från evangelierna) så försöker man att leva sig in i berättelsen. Vem är jag här? Står jag nära eller långt från Jesus? Säger han något till mig? Är det någon del av texten som känns svårare eller lättare att fundera över?

Jag träffar min vägledare ungefär var sjätte vecka. Ett par veckor innan vi ses skickar hon ett SMS med en bibeltext till mig som jag läser och funderar kring. Har jag tid försöker jag under de här veckorna att vid något tillfälle också sätta mig en längre stund i bön över texten, men ofta blir det flera kortare stunder istället.

Fässberg Norrhall, MariaDen här gången har jag fått texten om när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn och just den berättelsen har jag som tavla alldeles jämte min säng. Därför har det istället blivit flera morgnar då jag bara legat kvar i sängen och tittat på min tavla och fört samtal med Jesus.

Jag har också blivit uppmuntrad att varje kväll fundera igenom min dag och ställa frågor som: Vad har känts livgivande idag? Vad har fört mig närmare Gud? Vad vill jag tacka Gud för? Vad har inte blivit så bra? Har det varit tillfällen där jag upplevt motstånd? Vad behöver jag be Gud och kanske någon annan om förlåtelse för? Vilka val vill jag göra inför morgondagen?

Efter bönen som ofta inte tar mer än några minuter så skriver jag ner några rader i en blå liten anteckningsbok som jag sen tar med till min vägledare. Denna reflektion över dagen är ett jättebra sätt att få syn på rörelserna i livet. Det är fascinerande när man går tillbaka och läser dessa ofta ganska korta rader. De avslöjar så mycket om livet och de mönster som finns där, men som man inte alltid ser när man är mitt i allting.

Jag brukar träffa min vägledare i kyrkan där hon jobbar och jag brukar då först ta en timme i stillhet och meditation över den text jag fått och därefter har vi ungefär en timmes samtal. Samtalet rör sig kring vad jag fått syn på när jag mediterade över texten.

Efteråt åker jag hem full av tankar och funderingar och även dessa åker ner i min lilla blåa bok.
Det är en stor förmån att det finns en annan människa som slår följe med mig en bit på vägen, som inte talar om exakt vad jag skall tro och tänka, men som utmanar mig lite och hjälper mig att få syn på saker jag inte riktigt tänkt på. Som hjälper mig att också se Gud på ställen där jag hittills kanske inte riktigt förstått att han finns…

– – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor.

Fotot på Maria är taget av Maja Floberg.