Kategoriarkiv: Pastorskandidater

Blir man inte yrkesskadad?

Från Maria, Hedman, gästbloggare.

För några veckor sedan sa en vän till mig efter att vi varit på gudstjänst ihop: ”Blir man inte yrkesskadad av att läsa till pastor?” Hon undrade om jag analyserar sönder allt i gudstjänsten och i predikan. Att jag kanske tänker på vad jag skulle gjort annorlunda själv. Att jag kanske letar fel ibland.

Jo, så är det. Jag tänker på hur gudstjänstledaren och predikanten rör sig och talar. Hur man läser bibelorden och vem som gör det. Hur man ber i gudstjänsten. Hur man inbjuder till nattvarden. Vilken teologi som framkommer i den gemensamma och den eventuella solosången. Vilken plats barnen/konfirmanderna/de som ännu inte funnit en tro/eller vem det nu kan vara, får i gudstjänsten. Vilken målgrupp predikan verkar riktas mot. Om man följer kyrkoåret eller inte. Vilken plats församlingslivet får i gudstjänsten. Vad konsten i kyrksalen säger om församlingens teologi. Vad predikan säger och inte säger. Vilken ämbetssyn som kommer fram. Hur den gudstjänstfirande församlingen sänds ut i slutet av gudstjänsten. Och mycket mycket mer.

Och jag älskar det! Ni kan få kalla det yrkesskada om ni vill, jag kallar det mitt intresse. Jag tycker att det är hur roligt som helst att gå på gudstjänst, gärna i en ny församling. Visst granskar jag kritiskt, det kan jag inte sticka under stol med. Men lika mycket tar jag med mig tips på hur man kan göra. Jag älskar att hitta nya psalmer, nya sätt att be på, nya pedagogiska grepp i predikan, nya formuleringar i sändningen och så vidare. Och att sedan ta med det till skolan och diskutera det med skolkamrater på fikarasten på måndagen och lära sig av det. Fantastiskt! Just nu läser jag en kurs som heter Homiletik och liturgik. Homiletik betyder läran om predikan och liturgi kommer från grekiskans leitourgia som ungefär betyder folkets tjänst, och som kyrkan använder som fin-ord för gudstjänstordning, typ. I den kursen får jag riktigt grotta ner mig i och lära mig mer om gudstjänsten och predikan. Det är helt underbart!

Jag tror att de flesta blir lite yrkesskadade, vad man än jobbar med. Så är det i alla fall i min familj. Mamma, som är socialsekreterare och jobbar med barn och ungdomar, kan inte se en vanlig svensk dramakomedi utan att fundera på hur familjeförhållanden ser ut, hur barnen mår och vad man kan hjälpa familjen med. Pappa är fastighetsförvaltare, och jag vet inte hur många foton han har tagit under familjesemestrar på avloppsrör som sitter utanpå husen i Skottland, fuktskadade källare eller kreativa eldragningar. Än värre är att storebror är slamsugare och tycker att det är lämpligt att tala om sitt jobb under släktmiddagar. Om vart annat så skrattar man så man gråter och nästan kräks.

Då tycker jag att min yrkesskada är roligare och mer användbar både för mig och andra. Min yrkesskada leder förhoppningsvis till att jag blir bättre på mitt yrke, och det kommer församlingar runt om i Sverige, och dessutom Guds rike, ha nytta av, tänker jag. Och det är ju bättre än att biofilmen blir sönderpratad, semesterbilderna visar fuskbyggen istället för riktiga sevärdigheter och att middagar åker upp och ner i matstrupen. Tycker i alla fall jag. Men det kanske hör yrkesskadan till att tycka att den är nyttig och underhållande.

Här nedan är ett axplock av de foton jag på grund av min yrkesskada tagit i kyrkor runt om i Sverige de senaste åren. Kan du lista ut var de kommer ifrån? Flest rätt vinner!

Maria Hedman är pastorskandidat och går sista året på THS. Efter ett år på SVF:s bibellinje gjorde hon ett bibelpraktikår i Vetlanda missionsförsamling. Hon har också arbetat deltid i Surte missionsförsamling, Jakobsbergskyrkan i Järfälla och i Kyrkan vid Brommaplan. Våren 2008 var hon Vi vill växa-inspiratör på equmenia och nu sitter hon i equmenias styrelse.

Ta de vackra tillfällena i akt

Från Karolina Rönn, gästbloggare.

De många frågor vi bearbetar under teologistudierna berör ofta, ytterst sett, frågan om vem Gud är. För mig har frågan aldrig handlat om Guds existens och det är inte heller en fråga som Bibeln ägnar sig åt. Guds existens är en förutsättning och ett villkor för livet. Livet och Gud går inte att skilja åt. Frågan är kanske snarare vem Gud är och vad Gud vill oss, vad vill Gud mig?

Man brukar tala om att Gud är relation, att Guds 3eniga natur i sig är en relation och att Gud vill relation med oss och också kallar oss att leva i kärlek och gemenskap. Men vem är Gud? Ofta hör jag människor citera ortodoxa teologer som företräder den apofatiska teologin där man menar att det enda vi kan säga om Gud det är vad Gud inte är. Gud går inte att greppa…  Men jag tror ännu att det finns något vi kan veta om Gud.

Kanske kan man likna Gud vid havet? Stor och mäktig, omöjlig att omfatta eller tämja, Gud och livet i ett, som havet, mäktigt och överväldigande. Likt fiskaren får jag ödmjuka mig inför det stora som både ger mig mitt liv men också sätter villkoren för det. Havet föder honom, havet ger honom hans livsvillkor och en dag kommer det troligen också att ta hans liv.

Kan vi fläta samman bilden av Gud och livet så? För mig blir det lättare att förstå livets villkor på det sättet. Gud har aldrig lovat ett liv utan lidande och det enda som är säkert, om vi har fötts, är att vi en gång ska dö. Men mitt i livet skänker Gud, liksom havet, oss mat och njutning. Vi kan konkret känna vattnet mot vår egen kropp och precis som fiskaren kan lära sig mycket om havet och villkoren för ett liv på det kan vi lära oss mycket om Gud och om vad ett liv i efterföljelse innebär, men vi kan aldrig kontrollera Gud och livet liksom fiskaren aldrig kan kontrollera havet. Vi är satta under dess villkor.

Predikaren skriver: Vad får då människan ut av all sin möda, av all sin mödosamma strävan under solen? Var dag är en smärta, var syssla en plåga. Inte ens om natten finner hjärtat ro. Även detta är tomhet. Det finns för människan ingenting gott utom att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda. Jag har insett att detta är en Guds gåva. Ty vem äter och vem gläder sig Gud förutan? (2:22-25).

Här lever vi, och här kämpar vi. Och Predikarens ord är en uppmaning om att ta de vackra tillfällena i akt, att stanna upp och njuta när havet är lugnt, när vågorna går stilla och när näten fylls av fisk. Livet pågår nu, precis här, precis just nu, och vad mer kan vi göra än att ta vara på det?

Sätt fingrarna på din handled och känn din puls och tacka sedan Gud för att den slår!

Karolina Rönn är pastorskandidat för Svenska Missionskyrkan och student på THS. Hon har tidigare läst praktisk filosofi i Umeå och ägnat sig åt språkstudier i London. Hon har varit SMU-volontär i Betlehem och arbetat som städare, aupair, ungdomsledare och vårdbiträde.

Det som var omöjligt, det gjorde Gud!

Från Yvonne Hammarstedt, gästbloggare.

”Herre Jesus Kristus, du som kom i världen för att rädda de förlorade, du som lämnade de nittionio fåren för att söka det enda, det bortkomna, sök du mig, Herre, på mina irrvägar, där jag försöker gömma mig för Gud och människor!”         Sören Kierkegaard

Det finns perioder i livet som man känner sig så fast övertygad om att detta är min väg, detta är min kallelse. Ingenting får en att tvivla på detta i kallelsens ögonblick. Jag tänker tillbaka på den dagen då jag körde efter E12 och Jesus fyllde bilen så intensivt med sin närvaro att inget annat rymdes där. Då var det inte ett vägskäl med valmöjligheter, det var en stoppskylt.

Vi brukar säga att vi har val som vi kan göra. Men det underliga är att när Jesu kärlek drar i en, så upplevs inte valmöjligheten så stor. Så var det för mig. Det var en befrielse att få säga sitt JA, jag är villig men jag är svag. Jag är villig men klarar mig inte själv. Detta var ett sådant ögonblick för mig, då jag var så fast övertygad om att kallelsen var grundmurad och att INGET kunde ändra på det.

Det är länge sedan nu och ”många vatten har runnit under broarna sedan dess”. Under dessa år har det också funnits tider när jag varit helt övertygad om att ALLA vägar var stängda och ALLA möjligheter uttömda. Men under dessa tider har jag som Sören Kierkegaard funnit att Jesus är den som söker det enda fåret. Även om irrvägarna syns oframkomliga mänskligt sett, är han den som söker det vilsna fåret. Han använder människor, platser och händelser för att påminna och visa att hans kallelse står fast.

Jag vill säga till dig som läser detta, att om du upplevt kallelsens röst kommer också vägar att öppnas för dig, hur det än ser ut omkring dig just nu. Har du tappat modet eller tron finns det en som står fast vid sin kallelse, oavsett vad du tänker eller känner eller vad människor anser. För din kallelse är din och ingen annans. Håll fast vid dina dyrbara minnen av rösten, närvaron och heligheten när övergivenheten och ensamheten känns som starkast. Ta vara på de människor och händelser som Jesus sänder i din väg för att påminna dig om den kallelse han gett dig. Kom ihåg att det inte är människors kallelse du bär på. Det är Guds kallelse och han kommer att fullgöra den på det sätt som han vet är det bästa.

När jag stod där på estraden i Filadelfia i Stockholm, kvällen den 2 juni och fick säga mitt JA till Jesus och Missionskyrkan, och därefter fick höra församlingarnas ombud svara sitt tydliga JA, då greps mitt hjärta av en sådan tacksamhet till Jesus Kristus, Guds son. Oavsett hur vägen sett ut och hur den varit, oavsett vad jag gjort och inte gjort, så har kallelsen alltid stått där. Fast inristad och vägledande. Den kvällen drabbade detta mig på ett tydligare och klarare sätt, där jag ännu en gång fick TACKA för den nåd och trofasthet som bär i kallelsen. Har den burit fram tills nu så kommer den att bära framöver, genom tjänstens olika skiften. Detta är min fasta övertygelse.

Det är inte min förtjänst, den som ger kallelsen är större än både mig, dig och omständigheter.

Rom 11:29 Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.

2 Tim 1:9 Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början.

Yvonne Hammarstedt är född i Nordmaling och har sedan bott i Lycksele i ett antal år. Hon har tidigare arbetat som evangelist i Pingströrelsen, men har också hunnit med att arbeta som kontorist, avbytare och vårdbiträde. Hon antogs som pastorskandidat redan 2003, men det har varit svårt för henne att få möjligheter att resa till THS och avsluta studierna. Till slut kom dock möjligheterna, och sedan en tid arbetar hon i Malå missionsförsamling där hon är omtyckt och uppskattad. Vid årets kyrkokonferens ordinerades hon till pastor i en fullsatt Filadelfiakyrka.

Equmeniakyrkan – ett bra namn!

Debattinlägg om Equmeniakyrkan av ett gäng pastorskandidater.

Med tanke på den debatt som pågått kring den nya kyrkans namn och GF-styrelsens förslag Equmeniakyrkan, vill några pastorskandidater från Teologiska Högskolan i Stockholm ge sin bild av situationen.

Den bild som bland annat har visats i Sändaren har varit mycket ensidig där de kritiska rösterna tagit över. Om man läser den debatt som pågår, framför allt på nätet i olika diskussionsforum, så kan man läsa en mängd argument för att Equmeniakyrkan är ett dåligt namn på den gemensamma kyrkan. Det är omöjligt att möta alla dessa argument här, men vi vill ändå säga något.

För det första tror vi inte att Equmeniakyrkan ringer mer sektvarning än något annat namnförslag som ges i debatten. Det är endast en fråga om en subjektiv åsikt snarare än objektiv sanning. Om någon har svårt att veta hur ordet Equmeniakyrkan skall uttalas kan man alltid fråga någon som vet och sedan dela med sig av denna kunskap. Vi vill hävda att eftersom namnet Equmenia är ett nytt ord har vi stor möjlighet att lägga många nya goda värden i det. Ordet står på ett sätt helt fritt från redan inneboende värden, vilket fri-, samfunds-, förbunds-, föreningskyrkan inte gör.

För det andra har vi människor som finns i gemenskapen och i församlingarna ett uppdrag att tjäna Guds rike. Vi ska ut i vår omgivning och förklara vad det riket handlar om. Det kommer inte spela någon som helst roll vilket namn vi väljer om vi inte tänkt prata om det efteråt. Namnet kan aldrig förklara hela kyrkan. Många debatterar att ordet syftar på en inomkyrklig företeelse som är irrelevant för vår omgivning, ekumenik (ordet ekumenik är för övrigt endast en av de betydelser som ordet Equmenia syftar till enligt GF). Ekumenik handlar dessutom om enhet, vilket är den enda vägen att på ett troget sätt visa på Kristus. ”Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – EN ENDA kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.” (1 Kor 10:17) Splittring är den största orsaken till att kyrkan inte kan visa på Kristus mot sin omgivning, för den uppvisar en splittrad kropp. Därför borde ekumenik i Equmeniakyrkan stå för något odelat positivt mot omgivningen. Den nya kyrkan går mot att skapa något nytt, låt även namnet få bli en del av detta nytänkande.

Om beslutet tas att GF-kyrkorna skall gå samman under ett tak, med vilket namn det än blir, tror vi det är viktigt att alla ställer upp på det namnet, även om man inte är 100% nöjd. Tanken är att tre kyrkor skall bli en. Men om församlingar och pastorer fortsätter kalla sig för missionare, metodister eller baptister så har vi inget vunnit gentemot samhället. Det som då händer är att vi skapar ytterligare ett samfund, vi blir missionare, metodister, baptister och ”equmenianer”. Det om något kommer röra till det för människor som inte har någon relation till kyrkan. Vi har då återigen splittrat kroppen i ytterligare delar, och vem tjänar på det?

För er som har problem med att börja kalla er för equmenianer eller equmenister, oroa er inte. Säg istället att ni är kristna, eller tillhör Kristus och går till Equmeniakyrkan. Den nya generationen som växer fram är trötta på benämningar och att bli satta i fack. Samfundstillhörighet håller på att bli en icke-fråga. Man väljer den församling man trivs i oberoende av samfund och namn. Namnet på kyrkan säger bara det som människorna i den gestaltar. Det finns otaliga exempel på hur församlingar fått sektstämpel efter hur dess medlemmar gestaltar tron. Om människorna i vår nya GF-kyrka är kärleksfulla, ödmjuka och öppna mot andra människor så kommer kyrkans namn att bli förknippade med dessa värden, och det gäller vilket namn vi än tar.

Andreas Abrahamsson
AnnaCarin Abrahamsson
Johnny Brorsson
John Ericson
Maria Hedman
Karin Ingridsdotter
Oskar Johansson
Johanna Lindar
Frida Morén
Oskar Ohlsson
Elina Skarin
Jenny Sundström

Genom David Wedegård

Därför

Gästinlägg av AnnaCarin Abrahamsson, THS.

I den förort i Stockholm där jag bor dimper lokaltidningen ner i brevlådan varje vecka. Ofta kastar jag den direkt i pappersinsamlingen. Jag orkar inte med att läsa alla dåliga nyheter. En kille blev knivhuggen på vår gata, grannen har haft inbrott och polisen söker just nu efter den man som langar droger till tonåringarna som hänger vid mataffären.

Under min studietid har jag haft förmånen att få vara med i ett församlingsgrundande arbete där vi försökt möta de behov vi ser i vårt närområde. Det har inte varit en lätt uppgift. Ofta har vi varit beredda att ge upp när vi haft inbrott för tredje gången i våra lokaler på en månad, och när killen vi just trodde hade lämnat drogerna fallit tillbaka igen. Men så händer det, att han som inte ville ha med Gud att göra får uppleva sig älskad och befriad i samband med en sinnesrogudstjänst. Och den där ensamma mamman har visst fått en ny familj i vår gemenskap och tar nu med sina andra väninnor till kyrkan. Den församling vi trodde vi skulle vara med och bygga ser plötsligt helt annorlunda ut än vad vi hade tänkt oss. Det är precis det som händer när evangeliet möter behoven i vårt område och formar vårt uppdrag som församling. Människor har funnit kraft och befrielse från destruktiva beteenden och sin ensamhet. Trasiga och trötta familjer har funnit Guds helande i församlingens gemenskap. 

Detta längtar jag efter att få se mer av. Därför vill jag bli pastor. Och därför behöver jag utbildning, kunskap och vishet till att göra det möjligt. En del av detta kan man få från pastorsutbildningen på THS men erfarenheten av verkligheten har gett mig en annan typ av mognad som jag kommer att ha mycket nytta av framöver. Framförallt har jag lärt mig att i formandet av en ny kyrka måste vi fråga oss vilka människorna är som vi ska nå med evangeliet. För det är missionsuppdraget (Matt 28:18-20) som ska forma kyrkan och göra Guds rike synligt och levande på nya platser i Sverige.

Så när lokaltidningen dimper ner i brevlådan i framtiden är huvudrubrikerna goda nyheter.

AnnaCarin Abrahamsson

AnnaCarin går tredje året på pastorsutbildningen på THS. Hon kommer ursprungligen från Norrköping, har läst ett år på High School i Australien, Kristen Utmanings bibelskola i Götabro samt Livsverkstan på Lidingö folkhögskola. Hon har arbetat bl a som teamledare i Ekshärad, och är nu butiksanställd vid sidan av studierna. Hennes man är också pastorskandidat och heter Andreas Abrahamsson.

Den oemotståndliga dragningskraften

Gästinlägg om Kallelsedagarna av Frida Morén, T1.

Jag har den underbara turen att komma från Sveriges ovansida! Övre Norrland är en välsignad del av Sverige! Jag kom till tro i ett distrikt där gemenskapen mellan församlingar är en oerhört viktig del eftersom församlingarna ofta är små. Jag har mött välsignelsen i att jobba i ett gigantiskt distrikt där man kan ha styrelsemöte i fjällen på fredag kväll och på lördag morgon vara på scoutspårning i skärgården.

Men inte bara det, Övre Norrlands distrikt har dessutom beslutat att betala resan för dem som vill åka på Kallelsedagarna och jag tog del av det fantastiska erbjudandet 2006. Och 2007. Sen fick jag jobb på distriktet och det blev min uppgift att samordna dem som ville åka och fick därför återvända både 2009 och 2010.

Mitt första år undvek jag alla seminarier som hade med pastorsskapet att göra, jag höll mig på ”Betel-sidan” och jag hade hört att man skulle undvika Rune W Dahlén om man inte ville bli pastor. Nästa år vågade jag mig till seminariet om att vara pastor och min bild av vad det var för folk som läste på THS fick förändras lite. Det som gav mig mest var nog att jag mötte människor som var i min sits. Efter seminariet satt vi deltagare tillsammans och pratade om det vansinniga i att bli pastor och samtidigt; den oemotståndliga dragningskraften. Jag hade länge känt att det nog var det Gud ville. Utan att jag hade pratat med Rune.

Jag vill uppmuntra dig som funderar på vad Gud har i sin hand för just dig: Kom på Kallelsedagarna 25-26 mars. Anmälningstiden gick ut i går, men jag lovar att det finns nåd, snabba dig!

Sen vill jag uppmana Sveriges distrikt och församlingar att följa Övre Norrlands exempel, en sådan investering vinner man igen; se bara på statistiken. Antalet pastorskandidater från Övre Norrland har ökat med 400% sen 2006.

Frida Morén

Öppet Hus och Kallelsedagarna hålls på THS och Betel i Bromma. Anmälningstiden gick ut den 15 mars, men vi håller dörren på glänt ett par, tre dagar till. Läs mer på Kallelsedagarnas hemsida, där du också kan anmäla dig.

Tänk så det kan gå…

     
    Gästinlägg om Kallelsedagarna av Joel Sjödelius, T2.

    När jag skriver det här har jag ganska nyligen kommit hem från en liten utflykt till Hovslätt utanför Jönköping. Där predikade jag på söndagsgudstjänsten med anledning av bön- och offerdagen för pastors- och diakonutbildningen, som vi peppat rätt hårt för här på bloggen.

    Rätt lustigt egentligen, när jag var tonåring hade jag knappast väntat mig att jag skulle bo i Stockholm en dag, och verkligen inte att jag skulle läsa teologi med siktet inställt på pastorstjänst. Men så kan det gå! Och visst har den beryktade ”kallelsen” spelat roll i sammanhanget.

    Första tankarna på att arbeta i församling kom redan på gymnasiet. Så efter studenten gick jag en bibelskola där en hel termins praktik ingick, för att känna på hur det var. Jag fastnade för att arbeta med ungdomar, och ett par år senare fick jag min första heltidstjänst, som ungdomsledare i Kristinehamn. Efter ytterligare ett par år var jag så pass övertygad att detta var vad jag ville satsa på, att jag ansökte om att bli pastorskandidat i Missionskyrkan (detaljerade instruktioner finns i nya numret av Årsringar, om ni inte redan sett det!).

    Glädjande nog blev jag antagen, och sökte till THS för att påbörja själva utbildningen efter tre fina år i Värmland. Nu är jag snart halvvägs i utbildningen, och bland alla tentor och PM kan det vara nyttigt att blicka tillbaka och fundera över hur man hamnade här egentligen.

    En viktig händelse i den här processen inträffade våren 2005. Jag var inne på mitt andra år som skolevangelist i Ulricehamn, och åkte tillsammans med några vänner in till Södra Vätterbygdens Folkhögskola i Jönköping för att vara med på något som hette något så konstigt som ”Kallelsedag”. En dag på skolan med seminarier och undervisning kring det här med kallelse och pastorsyrket. Eller, ärligt talat kommer jag inte ihåg vad det var för seminarier eller vad undervisningen handlade om, jag gissar mest.

    Men jag kommer tydligt ihåg hur tanken ”Du ska bli pastor” planterades i mig under en av samlingarna, en tanke som upprepades gång på gång som för att verkligen slå in budskapet. Det skedde till synes oberoende av vad som hände just då, och jag blev verkligen tagen.

    Väl hemma satte jag mig omedelbart vid datorn för att skriva upp så många anledningar för och emot pastorstjänst som jag kan komma på. Spalten ”för” var klart övervägande, och där föddes en slags förvissning i mig. Jag skulle satsa på att bli pastor.

    Nu dröjde det ett antal år innan jag gjorde den där ansökan, men jag upplevde ingen brådska utan ville vara säker på min sak, och dessutom var det mycket roligt och givande att arbeta som ungdomsledare tills vidare! Denna händelse är naturligtvis inte den enda som gör att jag har hamnat här, men den hjälpte mig att förstå lite mer av vad jag, och Gud, ville med mitt liv.

    Nu är det snart dags för Öppet hus och Kallelsedagar på THS. Kanske är det något för dig som funderar på om det här med heltidstjänst i församling är något att satsa på? Självklart är inte Gud beroende av såna här sammankomster för att tala till oss, så du behöver inte få panik om du inte kan komma.

    Samtidigt kan det vara ett bra tillfälle att få prata med Gud om det här på allvar över en helg. Förra året var det goda andakter och intressanta seminarier, så man kan nog få ut något av dagarna även om man inte aktivt funderar på att bli pastor, missionär, ungdomsledare eller vad det nu kan vara. Eller så vet du redan att det är något sånt här du vill, men vill spana in THS och oss som redan studerar där.

    I vilket fall som helst är du varmt välkommen. Själv ska jag snart återvända till Hovslätt, den här gången för tre veckors VFU (Verksamhetsförlagd utbildning). Det är välkommet att få komma ut i församling igen efter mer än tre terminer i skolbänken, för det är ju trots allt i en församling jag vill vara.

    Joel Sjödelius

    Öppet Hus och Kallelsedagar hålls på THS och Betel i Bromma 25-26 mars. Sista anmälningsdag är idag tisdag. Läs mer och anmäl dig på Kallelsedagarnas hemsida.

Jag var där en gång. Nu är jag här igen.

Gästinlägg av Maria Hedman, T3.

Innan jag började på THS funderade jag i flera år på hur jag skulle bli pastor. Jag visste att THS var Missionskyrkans pastorsskola och jag visste några som gick där, så där kanske man skulle gå. Jag visste att det var bra om man hade varit ungdomsledare innan man började plugga, så det var jag. Och jag visste att skolan låg i Bromma nu, inte på Lidingö. Jag hade aldrig varit medveten om att den hade legat på Lidingö, men många berättade ändå att den inte låg där längre. Sedan visste jag inte så mycket mer.

Men så hörde jag om Kallelsedagarna på något sätt och tänkte att det kanske vore ett sätt att i alla fall få titta på skolan lite. Så jag och min vapendragare Ida-Maria åkte upp till Stockholm. Nervösa försökte vi smälta in och se världsvana ut samtidigt som vi ville insupa atmosfären och fundera på hur det skulle vara att gå på skolan och kanske eventuellt bli pastor också.

Tre saker bär jag framförallt med mig från de där Kallelsedagarna som bara var för fyra år sedan, men känns som en evighet sedan.

Det första är när en av pastorskandidaterna som jag hade träffat några gånger tidigare hejade på mig i toalettkön och sa att han tyckte att det var roligt att jag var där och att han tyckte att jag skulle börja på THS.

Det andra är seminariet om att bli pastor där två pastorskandidater berättade om deras kallelse och hur det var att gå på skolan. Vi fick ställa alla våra frågor om utbildningen och fick bra svar. Då kändes det inte som ett så oövervinnerligt stort steg att faktiskt börja plugga.

Det tredje är avslutningsgudstjänsten på lördagen där vi sjöng, bad, fick höra vittnesbörd och predikan och där man bad för alla oss som funderade på kallelsen. Då fick jag släppa all oro och alla grubblerier och istället bara vara där.

Ja, nu går jag ju på THS och är pastorskandidat, så så långt har det gått bra. Jag skulle inte säga att Kallelsedagarna är direkt ansvarig för det, jag hade kanske kommit hit ändå. Det som Kallelsedagarna gjorde för mig där och då är att jag fick göra mig en bild av skolan, att jag fick prata om min kallelse med människor som haft liknande upplevelser och gått före, och med andra som var i min situation.

Om du har funderat kring kallelse så tycker jag att Kallelsedagarna är ett ypperligt tillfälle att få tid, plats, förbön och annan hjälp att tänka vidare. Jag och många andra pastorskandidater är där och vill gärna prata med dig. Hoppas vi ses!

Maria Hedman

Kallelsedagarna hålls i år den 25-26 mars och det är hög tid att anmäla sig, vilket man gör på Kallelsedagarnas hemsida.

Pastorsutbildningens största välsignelse

– Vad har varit det bästa med pastorsutbildningen?

Frågan fick jag då jag besökte de församlingar jag ska börja arbeta i efter avslutade studier. Mitt givna svar: Språken – hebreiska och grekiska.

Efter snart fyra år på THS har jag förstås läst en hel del som är både nyttigt, intressant och användbart (och en del annat). En hel del som man minns, och alldeles för mycket som fallit i glömska. Ändå väljer jag att besvara frågan med språken – grekiska, som inte är särskilt lättillgängligt, och hebreiska, som kan vara rena grekiskan …

Varför lyfta fram språken? I min mening har språkstudierna varit både intressanta och användbara. Anledningen är att dessa är konkreta redskap i min framtida tjänst som pastor. Trots att det är två språk som ingen längre talar så är de högst levande – i bibeltolkningen. Att de användes för att nedteckna Bibelns texter är det som gör dem så viktiga. De bibliska språken är verktyg för att själv kunna läsa, tolka och förstå texterna som är så centrala för vår tro.

Alldeles för ofta möter jag uppfattningen att språkstudier är ett (nödvändigt) ont med pastorsutbildningen. Jag har full förståelse för (och själv erfarenhet av) att det kan vara både svårt och tråkigt att ta sig igenom språkkurserna – men det är inget skäl för att se de bibliska språken som överflödiga. Är det inte tvärtom något av det mest väsentliga man kan lära sig som blivande pastor, med ansvar för förkunnelse och undervisning utifrån Bibeln? Dessutom gäller här Paulus ord, som man gör väl i att påminna sig om när det är som tyngst med språkinlärningen: ”Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår.” (Rom 8:18)

Några av de viktigaste förtjänsterna är faktiskt ganska lättillgängliga: Insikten att varje bibelöversättning är en tolkning, vilket gör mig mindre benägen att strikt hålla mig till en specifik översättning, eller att vara bunden vid vissa formuleringar på svenska. En grundläggande kunskap om grekiska/hebreiska kan också i vissa fall undanröja direkta feltolkningar utifrån den svenska texten, och visa var betoningen ligger.

Sedan kan studiet förstås fördjupas betydligt mer. Hur djupt man vill dyka bestämmer man själv, liksom om man vill läsa ett eller två språk, och hur mycket man vill använda det redskap språket utgör. Om det är en utmaning att lära sig ett nytt språk, så är det en nog så stor utmaning att hålla kunskapen vid liv. Det är nämligen hur den förvaltas som avgör hur stor dess nytta blir.

Funderar du på att blipastor.nu? – Låt dig inte skrämmas alltför mycket av språken, och se dem inte som ett oöverstigligt hinder. Tvärtom: Grekiska och hebreiska är, åtminstone enligt min mening, en av pastorsutbildningens största välsignelser. Själv ser jag fram emot att tämligen snart påbörja min pastorstjänst – och då hoppas jag få god användning av mina erövrade språkkunskaper.

Oskar Fornander

Oskar Fornander läser fjärde och sista året på THS och ska ordineras till pastor i sommar. Han är gift och har två barn. Innan han började på THS gick han en bibelskola på Kortebo samt bibel- och teamträningsskolan Shalom/Blå Kust. I två år arbetade han som ungdomsledare och tf pastor i sin hemförsamling i Lagan. På THS tillhör han den lilla exklusiva skaran som hunnit med att läsa båda de bibliska språken. Endast ett av dem är obligatoriskt.

Sista året på THS

Så… där klickade jag på ”skicka-knappen” och uppsatsen har nu mejlats iväg för tryckning. Tyvärr är ju inte fokus på pastorsutbildningen att finnas ute bland människor på gator och torg och berätta om Jesus, utan väldigt mycket ska skrivas på papper. Men någon vis person sa någon gång att det kan vara bra att studera historien för att få grepp om framtiden (fritt översatt). Och jag antar att det ligger något i det. Det är dumt att uppfinna hjulet flera gånger, eller att göra samma misstag som redan gjorts. Det finns tendens att göra det om man inte ser och lär sig det som varit en gång.

Men, men… uppsatsen är klar för opponering och även om jag inte skrev i ämnet historisk teologi, så är praktisk teologi också spännande. Kanske det mest spännande? Hur styr man ett själavårdssamtal? Vad kan man prata om och vad ska man låta bli? Vad är det som gör att det pastorn säger är en predikan och hur förbereder man den? Vad är det som gör en predikan bra och spännande att lyssna på?

Ja, jag känner nog att jag har svaren efter 3,5 års studier på THS. Sen är det en annan sak att omsätta det i praktiken och att göra det bra! Det är inte riktigt lika lätt. Men det underlättar i alla fall att veta vilka riktlinjer man ska hålla sig till. 🙂

Vad gör man som pastor och vad i all sin dar kan vara så lockande att man med en högskoleutbildning i ryggen och fast välbetalt jobb släpper taget om det och börjar om i klass 1 på THS? Hm… Gud. Men också min egen längtan efter att göra skillnad i andra människors liv. För det är skillnad mellan att vandra med eller utan Jesus på livets väg, stor skillnad. Och jag kan få vara medvandrare till en människa som är på väg mot Jesus.

Men först måste jag våga gå ut och möta dem, människorna som aldrig hört talas om Jesus. Jag måste våga gå ur min trygghetszon och finnas i de sammanhang som är nya för mig. Vara där jag kan bygga nya relationer med människorna jag inte känner. Men uppdraget är inte bara mitt, som pastor, utan varje kristen människas uppdrag. Det blir helt enkelt bara lite mer intensivt när man är pastor. Man får lov att leva med detta fantastiska uppdrag både på arbetstid och fritid! 🙂

Men som pastor har man också ett ansvar inför församlingen att vårda sin egen relation med Jesus. Det är en fantastisk förmån att vara tvungen att ta sig tid för Jesus, för egentligen är det ju vad jag allra helst vill! Men det är alltid så mycket annat som upptar min tid. Magnus Malm skriver i sin bok Vägvisaren att som kristen ledare är din huvudsakliga uppgift att älska Jesus. Det kan helt enkelt inte bli bättre!

Jenny Sundström

Jenny Sundström kommer ursprungligen från Ed i Dalsland. Hon är utbildad systemvetare och har arbetat som supporttekniker, projektledare och webbadministratör. År 2006 sadlade hon om och började läsa på THS. I sommar ska hon ordineras , men redan nu arbetar hon på deltid som pastor i Vaxholms missionsförsamling.