Kategoriarkiv: Pastorskandidater

Att bli pastor eller inte – det är frågan

Från Arne Josefsson, pastorskandidat och gästbloggare.

För ungefär 20 år sedan var det en gästpredikant som besökte min församling vid Brommaplan i Stockholm.
Han avslutade samlingen med att säga: ”Jag tror det är någon som sitter här ikväll som Gud kallar att bli pastor.”
Som 23-åring funderade jag: ”Tänk om det är sant – och tänk om han menar mig?”
Efter samlingen var det en något äldre vän som kom fram till mig och sa att han trodde tilltalet gällde mig.
Men jag släppte snart de tankarna – det hände så mycket annat i mitt liv just då.

Jag hade sedan något år lämnat den fina lilla staden Härnösand för att slå mig ned i den stad jag länge känt som min andra stad, Stockholm. Mina föräldrar var födda här, men de hade redan på mitten av 50-talet flyttat norrut för att få bostad och arbete. Deras kärlek till Stockholm bestod dock och det hade smittat av sig på mig. Och nu – några år senare – bodde jag här.

Jag hade fått jobb på ett IT-företag och fick möjlighet att prova på många olika arbetsuppgifter såsom försäljning och marknadsföring. Jag trivdes väldigt väl och fick också olika internationella uppdrag. Parallellt med jobbet engagerade jag mig i Kyrkan vid Brommaplan. Även där fick jag prova på väldigt mycket. Under åren som följde var jag, för att nämna några uppgifter, söndagskollärare, husgruppsledare och styrelseordförande. Förutom detta spelade jag under några år Innebandy på högsta nivå med träningar och matcher under många dagar i veckan.

Detta att läsa teologi och kanske bli pastor fanns fortfarande kvar under ytan, speciellt under åren som husgruppsledare, men jag tänkte att pastor, det kan jag nog inte bli – då måste jag nog leva ett mer heligt liv. De pastorer jag mött var så fantastiska på olika sätt. Jag kände att jag inte alla nådde upp till deras nivå.

För några år sen började tankarna göra sig påminda igen. En annan vän sa på en mindre bönesamling i vårt hem: ”Arne, varför är inte du pastor? Du skulle passa för det.” Ungefär samtidigt så insåg jag (äntligen!) att jag placerat flera pastorer på piedestal. En av dem, som jag verkligen uppskattar, visade sig ha ganska mänskliga drag! Han var inte så perfekt som jag tänkte, han hade visst lite brister. Tack och lov!

Plötsligt kände jag en sådan längtan att fördjupa mina teologiska kunskaper. Och att få jobba i en församling. Att på heltid engagera mig för människor och för Gud – fantastiskt. Jag går nu tredje året på den fina skolan THS och jobbar deltid i en församling. Jag har så härliga kurskamrater och pastorskandidater vid min sida. Jag är så glad och tacksam att jag är där jag är. Var jag och min familj (Margret och våra barn David och Simon) ska ta vägen efter utbildningen – det har jag ingen aning om.

Men pastor – det ska jag nog bli i alla fall!

Panik och nåd

Från John Lindar, pastorskandidat och gästbloggare.

Just nu läser vi i tredje klassen på THS kursen ”Religionspedagogik och Själavård”. I kursen ingår ett tre veckor långt studie i en kyrka tillhörig Gemensam Framtid någonstans ute i vårt avlånga land. Jag hamnade i Ljungby Missionskyrka där jag studerade själavården och religionspedagogiken i församlingen.

Efter att ha suttit i skolan hela hösten och läst om olika teorier var det väldigt roligt att få se hur det fungerar i våra församlingar ute i landet med dessa ämnen i praktiken. När jag fick vara med församlingens pastor och se hur han jobbade slog det mig plötsligt, snart är det min tur. Om 1,5 år skall jag vara klar. Panik blandades med glädje. Kommer jag att klara av att möta människor i djup sorg? Hur ska jag kunna undervisa på ett bra sätt om kristen tro på en scouthajk? Tankarna fick mig att känna mig väldigt liten.

Men när dessa tankar gnagde i mitt inre växte en annan tanke sig allt större. Tänk att jag skall få vara med och tjäna människor i en församling. Finnas med i sorg och nöd, men även i glädje och tacksamhet. Vilken fantastisk nåd, vilken underbar nåd. Jag kommer ju dessutom inte vara ensam i detta arbete – Gud kommer ju alltid att finnas med.

Kallelse till de papperslösa

Från Maria Fässberg Norrhall, pastorskandidat och gästbloggare.

Det är en onsdagskväll och jag befinner mig i en av Göteborgs norra och mest socialt utsatta förorter. Jag är på väg till ett av mina läkarjobb, det på en mottagning för papperslösa. Jag öppnar dörren och kliver in i den lokal vi nu i åtta år fått låna varje vecka för detta. Det är ofta spännande att komma hit. Man kan känna sig ganska trött innan man ger sig hemifrån, men väl här går kvällen ofta fort.

Det är strax före mottagningen skall börja och det pågår en febril aktivitet. Vi är ett 50-tal personer som kommit för att bidra med det vi kan den här kvällen. Jag hejar på ”mina” sjuksköterskor och på några patienter som redan kommit och står och väntar. Vi är bland annat läkare, sjuksköterskor, läkarstudenter, sjukgymnaster, tolkar och stödsamtalare och förutom sjukvården finns den här kvällen också jurister, folk från kyrkan och ungdomar från ”ingen människa är illegal” som kommit för att ordna barnverksamhet för de gömda barn som brukar komma. Här finns också de som kokar kaffe eller delar ut kläder och ibland finns här också optiker och tandläkare.

Vi har ett kort möte innan vi börjar och var och en går till sina uppgifter. Det är allvarligt, men också nära till skratt. Det finns en slags glädje hos oss att göra något som känns viktigt.

En stund senare sitter jag i ett av våra provisoriska mottagningsrum tillsammans med en ung kvinna. Journalen framför mig på bordet vittnar om systematiska övergrepp i hemlandet. Samtalet rör sig försiktigt. Vi pratar om hur hon har det. Hur det var att komma hit som minderårig. Att först inte våga berätta. Att sen inte bli trodd och därför få avslag på sin asylansökan. Om ett intyg jag kanske kan skriva. Jag vet inte om jag kan göra så mycket för henne, men jag får i alla fall dela hennes börda en liten stund. Jag hoppas i alla fall det. Jag hoppas att hon och alla andra som vi möter åtminstone skall känna att någon fanns och ville hjälpa till när de behövde.

Mitt i allt detta så börjar jag fundera på det här med kallelse. Hur vi alla kommit hit för att bidra med just det vi kan. En del av oss är kristna eller muslimer, andra ateister, men för mig blir här ändå så tydligt hur Gud använder var och en för att göra Guds rike lite mer synligt. En vanlig kväll kommer det kanske ett par hundra personer hit, ångestnivån är hög, men här finns också glädjen, till exempel när någon vi sett ofta plötsligt får sitt uppehållstillstånd.

Jag började läsa till läkare i tjugoårsåldern och har genom åren verkligen upplevt hur Gud kallat mig till det, men jag kunde samtidigt inte heller värja mig när nästa kallelse kom. Den som ledde till att jag började läsa teologi och bli pastor. Jag får ofta frågan om jag därför kommer att sluta arbeta som läkare i framtiden och svaret blir alltid ”Jag vet inte”.

För jag vet verkligen inte vad Gud tänker med det här, men jag vet att just nu vill han ha mig där jag är. Som läkare på deltid och som pastorsstudent på deltid. Kvällar som den jag beskrivit har jag svårt att tänka mig att Gud vill att jag helt lämnar läkarjobbet, men jag tror att det kommer att visa sig. Jag får lita på att Gud vet vad han gör och vad han har för planer för mig. Jag tänker att oavsett om jag står i predikstolen eller möter en patient i ett mottagningsrum så tror jag att Guds kallelse till mig är att göra evangeliet synligt, att vara Jesus egna händer och ögon, men att också själv se honom i alla de människor jag möter.

”Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Kungen skall svara dem: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Matt 25:39-40

Maria Fässberg Norrhall, pastorskandidat och läkare bland annat på Rosengrenska stiftelsen/ Röda Korset i Göteborg

Att förvänta sig det oväntade

Från Sayuri Kikuchi, pastorskandidat och gästbloggare.

”Trivs du i Stockholm?”  Senaste månaden har den frågan varit den mest populära. Man skulle kunna säga att den trendat bland alla frågor i mitt personliga livsflöde. Nog kan frågan vara berättigad, för inte hade jag tänkt hamna i Stockholm. Nej, för några år sedan hade jag andra planer. Då drömde jag om att få bo i ett hus på landet, ha en egen ko och självhushåll. Vara sådär alternativ som man bara kan vara när man har en egen örtträdgård och slår gräsmattan med lie… Men tiderna förändras och med dem även jag. Gud kallar människor till sig på de allra märkligaste sätt och till platser man aldrig förväntat sig vilja bo på. Drömmarna inför framtiden kom att få en ny färg. Inte lika sagolikt gröna utan snarare tonade i stadsluftsgrått.

När jag väl förstod att det var Stockholm som gällde för höstens studier, förändrades min syn på tillvaron. Märkligt nog kom jag att lyfta Arvika och människorna omkring mig till skyarna. För så bra var det, där jag bodde, den plats jag snart skulle komma att lämna. Det var som att jag krampaktigt försökte hålla kvar vid allt, för att intala mig att jag aldrig kommer få det så bra som jag haft det här. Menade Gud verkligen att jag skulle flytta? Augusti kom. Flyttlasset gick. Skolan började och böcker lästes. Så småningom insåg jag plötsligt att jag blivit en av alla. Jag var en del av den massa som klev på och av tunnelbanan bittida morgon och sen eftermiddag. En av alla som valt att bosätta sig här. Som levde här. Mitt nya sammanhang blev Stockholm.

I en av kurserna på skolan har vi nyligen haft en föreläsning om hur en text förändras genom att den tas ur sitt sammanhang. Hur vi kan misstolka en text bara för att vi läser in den i vår egen eller någon annans sammanhang. När vi väljer att använda andra tolkningsramar än de som är tänkta för texten kan innebörden skifta helt. Inte minst gäller detta när vi försöker läsa och tolka bibeln. Och hur ofta försöker vi inte få ihop små enstaka bibelverser med våra egna liv utan att helt läsa dess egentliga sammanhang?

När vi ser på våra liv, då är det inte alltid lätt att upptäcka det där stora sammanhanget. Jag kan rycka små bitar ur mitt liv och säga att det här präglar mig och är typiskt för mig. Men vad händer med resten av mitt liv? Av alla saker som sker av både positiv och negativ karaktär, hur tolkar jag dem? Allt har inte en mening för mig personligen, för stunden. Däremot kan vissa saker ges en betydelse sett ur ett längre perspektiv. Drömmar kommer och går. Människor kommer och går. Men om vi inte ser helheten, kommer vi aldrig förstå den lilla bit som kallas idag. Inte heller bitarna gårdag eller morgondag.

Mitt nya sammanhang är Stockholm. Jag inser att det inte alls är något negativt med det. Stockholm visar sig trots alla mina farhågor vara en fin stad, med vackra platser som inte tagits över av storstadstempo och kommers.

Och nu menar jag inte att Arvika som jag nyligen flyttat ifrån inte var sådär bra som jag tidigare tänkt. Nej, snarare att andra platser och andra människor också har visat sig vara väldigt bra. Och kanske kommer jag aldrig få det bättre än jag hade det i Arvika, vem vet? Men hur jag än försöker tolka in nuet i det än så länge lilla sammanhang på dryga två decennier som utgör mitt liv kommer jag bara fram till en enda sak. Och utifrån ett vidare sammanhang i Guds stora berättelse blir svaret detsamma. Gud kallar ibland till det oväntade. Och just nu vill Gud inte ha mig på någon annan plats än just här, där jag är. Inte ens på en liten självförsörjd gård utmed någon fin skogskant. Svaret är givet: Ja, jag trivs i Stockholm.

Sayuri Kikuchi växte upp i trakterna av Linköping med en mamma från Sverige och en pappa från Japan. Mellan åren 2008-2012 bodde hon i Arvika och arbetade bland annat som ungdomsledare i Missionskyrkan. Hon tillhör den grupp på åtta personer som blev de sista att antas till pastorskandidater i Svenska Missionskyrkan. Nu i höst har hon börjat sina studier på THS till pastor i Gemensam Framtid.

Brottas och kämpa, hoppas och längta

Från Elina Skarin, pastorskandidat och gästbloggare.

Under mina studier på Teologiska Högskolan, Stockholm (THS) händer det ibland att jag förirrar mig i alla olika teorier, reflektioner och vetenskapliga belägg. Det händer att jag inte kan förstå hur allting hänger samman och att ingenting tycks göra mig mer klok på vem Gud är eller vem han inte är. Det händer också att jag då börjar tvivla på Gud och min tro.

Det händer att jag upplever teori och praktik som oförenliga motpoler och det gör mig förvirrad. Ibland händer det dessutom att teorin blir mitt enda språkrör för min tro och det gör mig fattig. Med det menar jag att det bara tycks vara alla teoretiska reflektioner och saklig fakta som jag låter påverka min tro på Gud.

Just nu har jag nyligen inlett mitt tredje år av fyra i min pastorsutbildning. Jag har kommit till det stadiet i utbildningen då jag har studerat längre än vad jag har kvar tills jag får gå ut i tjänst som pastor. Jag har under sommaren som gått fått pröva pastorslivet genom att vara sommarpastor. Förberedelserna för tjänst börjar bli mer påtagliga för mig. Kanske är det den situationen som fått mig att stanna upp lite grann och gett mig en insikt.

En insikt har jag fått som handlar om att det som händer mig så ofta under mina studier, det som jag inledde med att berätta, inte får vara det enda som händer. All den kunskap som jag samlar på mig under studierna som visserligen är oerhört värdefull måste vägas upp av mina erfarenheter. De erfarenheter som jag har av vem Gud är och hur han verkar måste också få ha sin talan. Min tro får inte bara ha ett språkrör utan två i det här fallet. Detta är inte en insikt om att studierna har förstört något för mig eller bara rört om i mig utan det är en insikt som gör min tro mer hel.

Jag sticker inte under stolen med att studierna ibland varit jobbiga och jag hymlar inte med att jag ibland önskar att jag fick göra något annat istället, men jag skämtar inte heller när jag säger att jag verkligen kan rekommendera att studera teologi. Funderar du på att bli pastor, men kanske blir skrämd av teologin, så vill jag säga liksom Jesus ofta säger, var inte rädd. Funderar du på att bli pastor och längtar efter att få bli uppbyggd av teologin, villa jag säga fantastiskt, men också att det kan vara bra att ha beräknat kostnaden innan.

Jag är otroligt tacksam över att ha förmånen att tillsammans med mina framtida kollegor få studera teologi. Tacksam över att vi tillsammans får vända och vrida, brottas och kämpa och hoppas och längta. Jag är tacksam till alla goda lärare som finns på THS och alla goda samtal som ständigt pågår. Jag är otroligt tacksam över den mognadsprocess som studierna inlett mig i och som jag också börjat se frukten av. Jag är idag oerhört tacksam över insikten om båda mina språkrör där studierna representerar ett av dem.

Att överlämna sig och ändå leva!

Från Ivani Ahlberg, pastorskandidat och gästbloggare

Jag var bara femton år när jag fick min kallelse och då trodde jag att mitt liv var slut. Det kändes konstigt att tänka sig att någon annan , som inte ens hade samrått med mig, skulle bestämma hur min framtid skulle se ut. Det ville jag inte. Jag hade redan planerat vad jag ville göra med mitt liv och det hade ingenting med det kyrkliga att göra.

Först ville jag plugga pedagogik och bli lärare. Jag tyckte att det kändes spännande och fint att hjälpa människor att upptäcka världen och växa. Jag bestämde mig också för att läsa psykologi för jag ville hjälpa människor genom livets svårigheter och hjälpa dem att lära känna sig själva bättre så att de kunde njuta av det som är bra i livet. Jag kände och visste att mitt hjärta brann för allt som hade med frihet och undervisning att göra och jag kände ett starkt och stort engagemang för människor i alla avseende. Men att plugga teologi verkade fullkomligt vansinnigt och jag, som under många år jobbat inom kyrkan som söndagsskolelärare för såväl vuxna som barn; ungdomsledare, församlingsmusiker, rådgivare och själavårdare, försökte fly och fick panik inför tanken att arbeta i kyrkan på heltid. Att ha det som yrke kändes fel. Och då falnade mitt engagemang och intresse.

Jag gjorde precis som jag ville. Men, samtidigt fanns det också en längtan efter något som jag kunde inte sätta fingret på, något utöver det som mitt sekulära liv innehöll. Efter mycket sökande och tvivel fann jag den tillit jag aldrig kunde tro möjlig och vad det innebär att vara i en oavbruten dialog med Gud. Det förändrade hela min uppfattning och jag svarade ja till min kallelse!

Det var först då jag förstod att hela mitt liv egentligen handlade om den kallelse jag inte hade vågat svara ja till. Det var då jag insåg att jag hela tiden vandrat bredvid Gud även om jag inte varit medveten om det. Men jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att Han var på min sida. Antagligen trodde jag att Han var arg på mig.

Kanske hade jag blivit pastor tidigare om någon med övertygelse om sin egen kallelse berättat för mig vad det handlade om. Men Gud styrde mina steg redan från början när jag gjorde mina val även om jag inte visste eller förstod det. Han ledde mig till THS, där Hans planer för mitt liv fick en ny riktning och ett nytt mål. Och se, jag lever ändå! Gud bad mig inte om råd för det behövde Han inte. Han visste redan vem jag var och visste också vem jag skulle bli. Därför valde Han mig. Han visste allting bättre än jag.

Idag längtar jag efter att bli klar med mina studier för att kunna fortsätta att hjälpa och undervisa – undervisa om Gud, Hans kärlek och försoning, och fortsätta att hjälpa människor att varje dag lära känna Honom bättre och komma Honom närmare. Ja, det är i kyrkan jag vill arbeta och när någon frågar mig: vad har du för yrke? vill jag helt enkelt kunna svara stolt: Jag är pastor!

Svag, men ändå stark

Från Jonathan Lennartson, gästbloggare och pastorskandidat.

Att vandra i kallelsen att bli pastor är inte alltid lätt, precis som att det inte alltid är lätt att bara vara människa. Man står inför val hela tiden, val som inte alltid är lätta, val som ibland är väldigt diffusa. Flera gånger väljer man fel, flera gånger upplever man att man väljer rätt. Svagheten är vår styrka brukar man säga, men ju mer jag smakar på min svaghet desto mindre stark känner jag mig. Ju längre jag har levt, desto mer har jag förstått Paulus talande beskrivning av kampen: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” (Romarbrevet 7:15)

Det är ofta som man handlar mot sin vilja,. Det man vill gör man inte, men det man hatar det gör man. Detta tror jag är en mänsklig kamp, och jag är förmodligen inte ensam på denna väg. Livet är inte alltid lätt, och det är en väldigt ödmjukande insikt.

Men hur kan jag i min svaghet vara stark? ”Stark” låter nästan som ett skymford, speciellt om man har en låg eller dålig dag. Precis som jag går igenom perioder i livet som är tunga så gör du som läser detta förmodligen liknande upplevelser, precis som din granne också gör det. Det är nog detta som är vår styrka. Vår svaghet blir bara svagheter när vi inte delar dem med varandra. Om jag står ensam i ett hörn och skådar mig själv i naveln (vilket jag ofta gör), vem ska då hjälpa mig att lyfta blicken? Våra svagheter kan bli vår största styrka när vi delar dem med varandra.

Jag tror att om vi vill leva Kristus-lika liv i kärlek och sann gemenskap måste vi vara svaga eller dela vår svaghet och synd inför minst en människa. Genom det föds sann kärlek. Men vi är ofta rädda att dela våra svagheter för vi tror att gemenskapen skall döma ut oss som mindre andliga. Det är en fruktansvärd fälla som är lätt att fastna i. Sören Kierkegaard talade om att i tro kasta sig ut på 70 000 famnars djup. På samma sätt tror jag det är med vår tillit till varandra när det gäller vem man delar sitt liv med. Våga ta klivet och tro att det bär. Det är så värt det.

I mitt liv finns det ett par bröder i Herren som jag försöker vara helt öppen för. Utan dem skulle livet vara tungt, utan dem skulle jag åka på en ständig rutschkana neråt i mina egna bekymmer och svagheter. Men med dem får jag dela mina svagheter och synder samtidigt som de delar sina liv med mig. Tillsammans med dem är jag stark i mina svagheter. Tillsammans med dem får jag förbön och upprättelse från Herren.

Får jag inte vara pastor så dör jag!

Från Karin Ingridsdotter, gästbloggare och pastorskandidat.

I skrivandets stund räknar jag dagarna och inser att det endast är fyrtiosju dagar kvar. Om fyrtiosju dagar kommer jag att vara där i kyrkokonferensen i Linköping, och den dag jag har längtat efter är inne. Ordinationsdagen.

”Nu är det sista rycket, va?” undrar några som följt mig under mina år av studier till pastor. Ja, det är det, nu läser jag de sista kurserna och skriver de sista pm:en och hemtentorna. Och jag inser att jag står i en brytningstid i mitt liv. Jag går från att vara student till att arbeta. Jag är färdig med något och något nytt ska komma. Och jag tittar både bakåt och framåt på en gång.

Jag är uppvuxen i Missionskyrkan och är väldigt tacksam för det. En kärleksfull och uppmuntrande miljö med Jesus Kristus i centrum, kan det finnas något bättre? Jag tror inte det. I min församling hade jag som barn mina bästa vänner och jag minns med glädje alla de läger vi åkte på, draman vi övade in och tonårskvällar vi samlades till. Jag minns till och med barnkören, där barnkörledaren ritade upp sångtexterna i bilder eftersom ingen av oss i kören kunde läsa.

Jag har också alltid haft ett liv utanför kyrkan, vilket jag också är tacksam för. Det har fått mig att tänka större, att inte vara svart-vit i mina resonemang och att inte bli för insnöad i kyrkans värld. Flertalet av mina närmaste vänner är inte kristna. Jag har valt att finnas i miljöer där Jesus ännu inte är känd och kanske också i miljöer där kristna vanligtvis inte är. Inte för att stenhårt missionera eller för att ta del av allt som erbjuds där, utan för att jag faktiskt trivs där och med förhoppningen att jag med mitt liv kan visa att en annan väg är möjlig. Att det finns någonting mer. För det gör det.

Allt detta, en oväntad kallelse från Gud till pastorstjänst och en teologisk utbildning senare och här är jag nu. Med fyrtiosju dagar kvar. Varför berättar jag så ingående om min bakgrund? Jo, för att jag tror att det är i detta kyrkan har en stor utmaning. Dessa två världar jag ovan beskriver, måste komma närmare varandra.

”Hur känns det att snart vara färdig med utbildningen?” undrade någon nyligen. Och jag beskrev det såsom jag verkligen känner det och svarade, som rubriken också avslöjar: ”Får jag inte vara pastor så dör jag.” Jag brinner för det här. Och vad jag mest brinner för är att föra ihop de två världarna. Inte bara i mitt liv utan i det stora perspektivet. Det ska inte vara två skilda världar, kyrkans medlemmar å ena sidan, och å andra sidan samhällets övriga invånare. Kristna människor måste finnas överallt och våga tro att de har något relevant att komma med. Kanske till och med att de har det mest relevanta som finns. Det är min övertygelse. Och jag inser att om fyrtiosju dagar och ett välbehövligt sommarlov kommer jag få möjligheten att, bland mycket annat, arbeta med just detta. Tack Gud för det!

En sak vet jag: Här ska jag vara!

Från Daniel Sunnemar, pastorskandidat och gästbloggare.

Jag hade kunnat tänka mig att jobba som ambulanssjukvårdare. Tror till och med att jag skulle blivit ganska bra på det. Jag skulle kunnat jobba som byggingenjör, det hade varit spännande att få jobba i stora projekt. Men att ha en gnagande känsla av att inte vara på rätt plats gör att man söker sig vidare. Ett par gånger i mitt liv har jag känt den underbara känslan av att veta, nu är jag på rätt ställe, här ska jag vara. Just nu.

Min plan var att bygga på min byggingenjörsutbildning med företagsekonomi, men hade samtidigt tänkt tanken att bibelskola skulle vara väldigt intressant att få gå. Samma dag som jag satt med ekonomiböckerna i knät för att förbereda mig för första lektionen hade bibelskolan startat. Inom mig gnagde en besvikelse över att jag var på fel plats och jag ringde och frågade om jag fick börja på bibelskolan istället, trots att den redan hade startat. Morgonen därpå satt jag på pendeltåget mot bibelskolan och en stor frid kom över mig, här ska jag vara. Just nu.

Jag vet inte hur många ursäkter jag kan komma på för att inte bli pastor och inte läsa på THS. Jag har sagt till mig själv att jag inte tycker om teologi, vet inte heller vilket teologiskt fack jag vill vara i. Jag har redan en utbildning som jag har lagt mycket tid på och jag ville absolut inte flytta till Stockholm. Min fästmö bor i Göteborg så mitt engagemang att flytta och kämpa för en lägenhet i Stockholm var väl inte så stort.

Men ändå är jag nu i Stockholm och är inne på min andra termin på THS, trots att alla mina rationella argument säger att jag inte borde vara här. Varför?

Jag kunde helt enkelt inte låta bli. En tanke som aldrig släppte: Tänk om det verkligen är Guds plan för mig? Om den där tanken att bli pastor verkligen var Gud som kallade. Jag visste mycket väl från tidigare erfarenheter att det är spännande att vandra med Gud, på ett sätt som inte går att planera. Det handlar om vilka människor man kommer att träffa, vilka upplevelser man kommer att göra eller vad man kommer att lära sig. Med den vetskapen kunde jag inte sluta undra vart Gud tänker föra mig och till vad. Och om jag inte börjar och tar steget ut i det okända kommer jag inte att få veta. Jag måste få veta!

När jag tittar tillbaka inser jag att jag fått en plats att bo på, nära skolan och med härliga människor. Jag har klarat av mina tentor och jag tycker det är rätt spännande med teologi. Frågorna om hur Gud är blir bara fler, men det blir även historierna om hur han verkar. Jag får nog erkänna att det finns en plats här, även för mig. Svaren är få och jag vill fortfarande veta mer. Men en sak vet jag. Här ska jag vara. Just nu.

 

Vad betyder Kyrkan?

Från Anna Lähnn, gästbloggare och pastorskandidat.

För mig är Kyrkan (med stort K) alla människor som tror på Jesus Kristus som Frälsare. Den är inte begränsad till en organisation, men dessa människor har genom historien, också idag, valt att gå samman och bilda olika organisationer för att kunna träffas, växa och arbeta tillsammans. Många av dessa organisationer är våra lokala församlingar.

Det är lätt att ta församlingen för given, liksom Kyrkan. Vi som lever nu har alltid haft den, om inte i våra egna hem så inpå knuten. För någon vecka sedan gjorde jag ett tanke-experiment och funderade kring hur mitt liv hade sett ut om mitt liv inte hade varit format och stöttat av andra kristna, av Kyrkan och församlingen.

För det första hade jag inte haft någon Bibel att läsa, eftersom det är Kyrkan som genom historien skrev ner, redigerade och sammanställde den. Jag hade knappt kunnat ”möta Jesus” utan berättelserna om Jesus och hur Han mötte människor när Han levde här på Jorden. Men låt oss ändå, som en tanke, säga att Jesus ändå visade Sig för mig och jag kom till tro. Jag skulle då ha varit den enda troende på Jorden, helt ensam med mina upplevelser. Vem skulle jag dela mina upplevelser med? Vem skulle bekräfta att jag inte var galen som trodde på Gud? Vem skulle ha en lite annan upplevelse som skulle utmana mig att inte tro att jag direkt hade alla svar? Vem skulle be för mig när livet var svårt, att Gud skulle ge mig kraft och nåd? Vem skulle jag sjunga tillsammans med, till Guds ära? Vem skulle komma till mig med önskan om förbön?

Jag växte inte upp i ett troende hem. När jag kom till tro kom jag in i en lokal församling, som kom att betyda oerhört mycket. Oavsett var jag är, så finns alltid en lokal församling där jag kan fira gudstjänst, och där det finns människor som kan dela min tro och mitt liv med Gud. Detta betyder, än idag, mer för mig än jag kan uttrycka med ord.

Att få tjäna i församlingen är för mig att få vara en del av det viktigaste, det mest meningsfulla jag kan tänka mig. Att hjälpa människor att möta Jesus, att komma till tro, växa i tro, och tillsammans leva livet med Gud.

Det är jag, tack och lov, inte ensam om…