Kategoriarkiv: Pastorskandidater

När frikyrkan ifrågasätts

Från David Wedegård, pastorskandidat och gästbloggare.

Kallelsen kan ha många olika dimensioner och se ut på olika sätt, och det ska vi tacka Gud för. Vi är inte alla kallade till samma tjänst eller uppdrag, men vi är alla kallade att söka himmelrikets skatt.

Jag blev smått förälskad i teologi när jag läsåret 2005/06 gick en bibelskola. Då fanns inga tankar på att bli pastor. Kallelsen var ännu inte klar, men ett frö hade planterats inom mig. Under några år fick tankarna och sökandet ta plats i mitt liv och utvecklades så småningom till en kallelse jag inte kunde bortse ifrån. Jag ville läsa mer teologi för att rustas till tjänst i församling.

Det är lätt för mig att säga att utbildning är viktig eftersom jag tycker det är roligt, och ibland kan det behövas när uppgifterna läggs som sten på börda i skolans lektionssalar. Tiden på skolan kan ibland vara mycket påfrestande både för tron och för fritiden, men jag tror mig ha lokaliserat en skatt och mitt fokus ligger nu på att gräva upp den.

Jesus berättar i Matt 13:44-52 flera liknelser om himmelriket, där en handlar om en man som finner en skatt i en åker. När man en gång blev kristen kanske man trodde att man funnit den skatten, men jag har omprövat den tanken. Jag har inte funnit himmelriket, men har funnit en karta över hur jag kan finna det. Och det har kommit att betyda mycket att Jesus säger: ”Varje skriftlärd som har blivit himmelrikets lärjunge är alltså som en välbärgad man som ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt.” (Matt 13:52) Jesus bekräftar vikten av att skaffa sig god kunskap.

I dessa tider när frikyrkans legitimitet ifrågasätts ser jag det som ett privilegium att få studera och utbilda mig inom teologins värld för att kunna blicka både bakåt och framåt och ge frikyrkan en framtid. Att ha god kunskap om sin historia gör sikten framåt mindre diffus. Genom kunskap om, och relation med Kristus klarnar bilden för vem kyrkan borde vara i vår samtid. Om Jesus säger att han är Sanningen då är mitt uppdrag att söka reda på vad/vem det är!

Jag tror mig vara kallad till att vara pastor, och det har bekräftats av olika personer. Bland annat genom att jag får kalla mig pastorskandidat har kyrkan sagt sitt ja till min kallelse. Men kallelsen är inte enbart tjänsten, utan också förberedelsen. Jag är också kallad att studera och lära mig, för att likt en skriftlärd som blivit himmelrikets lärjunge, kunna ta både nytt och gammalt ur mitt förråd när jag tolkar kartan, i det att jag vill tjäna församlingen och ytterst Guds rike.

Söndagen den 11 mars hölls en bön- och offerdag i Svenska Missionskyrkan för diakon- och pastorsutbildningen. Många har dock valt att lägga denna insamling vid ett senare tillfälle. Vi på THS hoppas att du är med och ger ditt bidrag för att David och hans studiekamrater ska kunna få en så bra utbildning som möjligt. Den 16-17 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på THS, och den 19 mars är det Öppet Hus på diakonutbildningen på Lidingö folkhögskola. Var gärna med i förbönen för våra blivande diakoner och pastorer.

Umaning och omsorg

Från Frida Hägglund, gästbloggare och pastorskandidat.

”Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det.” (Matt 10:29)

Ester var vacker, hon vann rikets förnämaste skönhetstävling och blev drottning. Hon hade lätt kunnat luta sig tillbaka, äta färska vindruvor, få manikyrer och höra människor bekräfta hennes skönhet och upphöjdhet dagarna i ända.

David var fåraherde i en liten håla som hade varit bortglömd sen länge, om det inte var för att det hänt en massa märkliga saker där och att dessa hamnat i tidernas bästsäljare.

Abraham kunde ha fortsatt ett liv i staden Ur, livet kunde ha haft sin gilla gång där.

Petrus, Andreas, Jakob och Johannes kunde ha förblivit stående där på stranden.

Men Gud hade andra planer.

Petrus och gänget släppte näten, lämnade båten och följde.

Abraham visste inte vart det bar av, eller varför, men han gick.

Någon såg potentialen i David, och han lät det ske.

Ester gav sig in i en strid på liv och död, hon stod upp för sitt folk när ingen annan kunde.

Om Fadern känner varenda sparv som faller till marken (Matt 10:29), skulle han då blunda för dig? Han har en längtan efter dig och känner din potential, han vet hurudant du blev skapad. Till alla har det utgått en kallelse: ”Följ mig!” Svarar man ja på den vet man aldrig var man hamnar. Den judiska flickan i exil blev drottning och människorättskämpe, fåraherden blev en mycket uppskattad kung, Abraham blev fader till många folk. Petrus, Andreas, Jakob och Johannes fick bli lärjungar till Herren själv, de fick se hans verk och höra hans röst. De fick se honom lida, dö och uppstå och kunde inte tiga om vad de sett och hört.

Visst kan det kännas övermäktig, att svara ja med en sådan ovisshet. Men i kallelsen finns både utmaning och omsorg: ”Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (Matt 10:31)

Den 16-17 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på THS. Idag måndag är sista anmälningsdagen! Är det din tur att åka i år?!

Konsten att följa

Från Anton Gustafsson, gästbloggare och pastorskandidat.

Varför säger ni Herre, Herre när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger? Den som kommer till mig och hör mina ord och handlar efter dem – vem är han lik, det skall jag visa er. Han är lik en man som när han bygger ett hus gräver djupt och lägger grunden på berg. När floden svämmar över vräker sig vattnet mot huset men förmår inte rubba det, eftersom det är väl byggt. (Luk 6:46-48)

Det finns ord av Jesus som är svåra att höra, för mig är detta ett av dem. Hur många gånger har jag inte bett och sagt ”Herre, Herre”? Ändå gör jag inte vad han säger. Jesus ord gör ont och hugger tag i mig. En viktig fråga i sammanhanget är: Vad är det då vi ska göra? Det ”enkla” svaret finner vi i verserna innan och i komprimerad form kan det se ut så här.

• Älska era fiender
• Var barmhärtiga
• Ge utan förväntan att få igen
• Döm inte

Det är vanskligt att göra en lista, för en lista kan man bocka av. Men så fungerar inte den här listan. Jesus inbjuder oss att följa honom. Det har ett pris. Att följa Jesus är gratis, men det kostar på. Längre fram i Lukas berättar Jesus om kostnaden. Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det. (Luk 9:23-24) Jesus leder oss in på en smal väg, men han känner den för han har gått före oss.

När Paulus skriver om efterföljelse i Filipperbrevet skriver han:

Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden på ett kors. (Fil 2:4-8)

Paulus tanke om efterföljelse grundar sig i något så barnsligt som att härmas. Den som är kristen skall helt enkelt imitera Jesus.

Jesus berättar om en man som hittar en pärla i en åker. Åkern är inte hans, han måste sälja allt han äger för att ha råd att köpa åkern så han kan få tag på pärlan. Att ge sitt liv till Jesus är att ge allt man har. Då kan man stämma in i Paulus ord i Galaterbrevet: Jag lever, men inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Och vad är det som driver Paulus till detta som vi i vår individualistiska kultur skulle beteckna som självförnekelse.

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. (Fil 3:7-9)

Paulus hade funnit pärlan, Jesus Kristus, och han var beredd att betala priset för att få leva i honom som han uttrycker det.

Har du funnit pärlan?

Våga

Från Thomas Sandin, gästbloggare och pastorskandidat.

Jag är på väg hem från ett samtal med en församling som jag kanske ska jobba med till hösten. Jag får vänta en halvtimme mellan tågstoppen. Då passar jag på att gå en promenad i en park i närheten. Jag går förbi en skulptur där det också finns en text som talar rakt in i den situation jag står i:

”Vi tveka inför svåra beslut vi måste ta. Riskerna är stora; vi vet vad vi har men inte vad vi går till mötes. Vi vankar av och an på den trygga stranden men ska över till den andra okända sidan. Kan vi ens ta oss över dit? Floden är kanske för bred, för strid och vad väntar oss där?

Ni ser samma häst i flera sekvenser som en serieteckning. Först nosar hästen försiktigt på vattnet. Kliver ner, tvekar och kastar sig sedan ut i floden. Vid ett visst ögonblick ser vi den knappt. Den sammanblandas med vågorna, håller upp huvudet och tar sig med möda över till andra sidan där den kliver upp.

Vi lämnar, offrar det välbekanta och kastar oss ut i det okända, märker, förhoppningsvis, att vi kan mer än vi trodde. När vi kommer över till den andra sidan frustar vi lyckligt och skakar av oss vattnet. Vi ägde i alla fall modet till förändring och växer i självtillit. Huruvida vi fann svaret eller lyckan det är en annan sak. Den här skulpturen handlar inte om det, utan om att ta ett steg i livet: själv tänka och välja väg. Denna tankegång kan sammanfattas i ett enda ord; Våga. Det är ordet som givit skulpturen dess namn och utformning. Barnen kan, innan de ens börjar fundera i dessa banor, använda hästarna som en lekskulptur. Klappa och rida på dem.

Tids nog måste de våga.”

Tids nog måste jag våga gå dit Gud vill.

Tomas Sandin är pastorskandidat och går i fyran på THS. Han kommer ursprungligen från Smedjebacken och bor nu i Uppsala tillsammans med sin fru.

Från Sturmark till Jesus

Från Lennart Johansson, gästbloggare.

Hur går vägen från att vara ”missionerande ateist” och motståndare till allt vad kristen tro heter till att snart ordineras till pastor i Missionskyrkan?

Min väg, som i korthet sett ut just så, började i en god och omtänksam familj på landsbygden i västra Värmland. Under min uppväxt gick vi i kyrkan något mer än genomsnittet i Sverige, men det betyder på sin höjd 5-6 gånger per år, så jag växte inte upp i kyrkan och även om min mor bad ”Gud som haver” med oss barn på kvällen så var de religiösa inslagen under min uppväxt inte påtagliga.

Däremot var min uppväxt präglad av omtanke om andra. Min familj var avlastningsfamilj åt barn som råkat illa ut i livet, vi var kontaktfamilj och både jag, min mor och min syster har ofta och under både kortare och längre perioder varit kontaktpersoner, assistenter och liknande åt behövande.

Att engagera sig för de svaga i samhället och världen, genom olika organisationer och på andra sätt, var naturligt och under mina tidiga tonår blev det tydligt för mig att allt detta gjorde jag ju utan hjälp från Gud. Ja, med tiden kom jag att också se att mina kristna klasskamrater och vänner faktiskt gjorde mycket mindre för sina medmänniskor än jag som inte var kristen!

Detta vittnesbörd, att mina kristna vänner inte verkade bry sig om sin nästa, gjorde att jag vid ungefär 14 års ålder bestämde mig för att bli ateist. Jag skriver bestämde mig för, för det var ett medvetet beslut som jag tog strax innan jag konfirmerades. Ironin är att jag ändå konfirmerades, men av tradition och helt enkelt för att få stereon jag blivit lovad i konfirmationspresent.

Jag fortsatte engagera mig för de svaga i samhället och samtidigt började jag allt mer debattera med de kristna jag mötte för att få dem att förstå att de inte behövde vara kristna för att vara bra människor. För att kunna debattera bättre behövde jag ju också lära mig mer om vad kristna tror på, så jag började läsa bibeln.

Mitt engagemang ledde mig så småningom till Uganda, där jag jobbade i två år i en by som heter Mityana.

I Mityana träffade jag nya vänner, vänner som trots att de levde i det jag uppfattade som fattigdom ändå trodde på Gud. Ja de var inte bara fattiga, de var dessutom engagerade i samhället för att göra det bättre för alla, främst de som var ännu fattigare än de själva och det gjorde de samtidigt som de trodde på Gud.

Min ateism satt vid det laget så hårt att jag inte kunde ta till mig det vittnesbörd deras liv var, utan jag debatterade istället med dem, och behövde ständigt läsa bibeln för att kunna få nya argument.

Sakta men säkert började jag också förändras, min bitterhet mot Gud byttes till vad jag nu förstår var en längtan och en sorg.

En kväll när jag satt på min favoritrestaurang kom jag av olika anledningar att diskutera med en engelsk ungdomsledare, Tim heter han, som var i byn tillsammans med en grupp ungdomar för att bygga en skola vid ett barnhem. Jag gjorde klart för honom att jag minsann inte tänkte ändra min tro, men efter att ha pratat länge med honom den kvällen såg han till sist på mig och frågade: ”Varför är du så arg? Vet du inte att Gud älskar dig även om du inte ändrar dig?”

Och då ändrade jag mig.

Den kvällen, när jag satt ensam i mitt hus i mörkret, kunde jag be till Gud för första gången sedan jag var liten och mamma bad ”Gud som haver” med mig.

Redan någon dag efter att jag på det sättet tagit emot Jesus kunde jag vara med och hjälpa Tim, inte bara med det praktiska, men också till viss del i undervisningen av ”hans” ungdomar. Jag hade ju läst bibeln flitigt och när jag äntligen tagit emot Jesus kunde jag också ta till mig och förstå vad jag läst och Tim såg i mig gåvan att undervisa. Han var den förste som bekräftade min tro och min kallelse, en kallelse som blivit tydligare och som nu resulterar i att jag ordineras till pastor vid kyrkokonferensen i april.

Nu, många år senare har jag funderat över vad som gjorde att jag till sist kunde, eller ville, ta emot Jesus.

Det första och det viktigaste var att jag blev sedd och bekräftad som människa. Jag fick verkligen duga som jag var, jag var älskad för den jag var och behövde inte ändra mig för att få den kärleken.

Tidigare hade jag alltid upplevt ett tydligt utanförskap i sällskap med kristna och jag möter ständigt nya människor som upplever detsamma när de kommer till våra församlingar. Orden ”du duger” måste få bli mer än bara ord. Tim kunde förmedla det till mig och jag hoppas och ber att jag och vi ska kunna göra detsamma till alla de som behöver Gud i vår värld.

Tro leder till förändring, helt klart, men förändring är inget krav för Guds kärlek.

Det andra var att jag fick möta kristna människor som levde ut sin tro. De gick ut från sina kyrkor och ut i världen för att leva evangelium, inte bara med ord, utan också ytterst praktiskt i allt det arbete vi gjorde i byn.

Att vi som kristna lever evangeliet, i lärjungaskap, är något som ger trovärdighet åt Jesus och Hans ord. Det gör det inte bara lättare att ta emot Ordet, utan kanske till och med gör det möjligt där det tidigare varit omöjligt.

The greatest single cause of atheism in the world today
Is Christians who acknowledge Jesus with their lips
Then walk out the door and deny him by their lifestyle.
That is what an unbelieving world simply finds unbelievable.
– D.C. Talk

Lennart Johansson

Lennart Johansson är pastorskandidat och går sista året på Teologiska högskolan, Stockholm (THS). Han är gift och har tre barn och är bosatt i Östervallskog som ligger i västra Värmland, nära norska gränsen. Till hösten kommer han att arbeta som pastor på halvtid i Värmlandsnäs missionsförsamling. Lennart driver bloggen www.halleberget.net

Blir man inte yrkesskadad?

Från Maria, Hedman, gästbloggare.

För några veckor sedan sa en vän till mig efter att vi varit på gudstjänst ihop: ”Blir man inte yrkesskadad av att läsa till pastor?” Hon undrade om jag analyserar sönder allt i gudstjänsten och i predikan. Att jag kanske tänker på vad jag skulle gjort annorlunda själv. Att jag kanske letar fel ibland.

Jo, så är det. Jag tänker på hur gudstjänstledaren och predikanten rör sig och talar. Hur man läser bibelorden och vem som gör det. Hur man ber i gudstjänsten. Hur man inbjuder till nattvarden. Vilken teologi som framkommer i den gemensamma och den eventuella solosången. Vilken plats barnen/konfirmanderna/de som ännu inte funnit en tro/eller vem det nu kan vara, får i gudstjänsten. Vilken målgrupp predikan verkar riktas mot. Om man följer kyrkoåret eller inte. Vilken plats församlingslivet får i gudstjänsten. Vad konsten i kyrksalen säger om församlingens teologi. Vad predikan säger och inte säger. Vilken ämbetssyn som kommer fram. Hur den gudstjänstfirande församlingen sänds ut i slutet av gudstjänsten. Och mycket mycket mer.

Och jag älskar det! Ni kan få kalla det yrkesskada om ni vill, jag kallar det mitt intresse. Jag tycker att det är hur roligt som helst att gå på gudstjänst, gärna i en ny församling. Visst granskar jag kritiskt, det kan jag inte sticka under stol med. Men lika mycket tar jag med mig tips på hur man kan göra. Jag älskar att hitta nya psalmer, nya sätt att be på, nya pedagogiska grepp i predikan, nya formuleringar i sändningen och så vidare. Och att sedan ta med det till skolan och diskutera det med skolkamrater på fikarasten på måndagen och lära sig av det. Fantastiskt! Just nu läser jag en kurs som heter Homiletik och liturgik. Homiletik betyder läran om predikan och liturgi kommer från grekiskans leitourgia som ungefär betyder folkets tjänst, och som kyrkan använder som fin-ord för gudstjänstordning, typ. I den kursen får jag riktigt grotta ner mig i och lära mig mer om gudstjänsten och predikan. Det är helt underbart!

Jag tror att de flesta blir lite yrkesskadade, vad man än jobbar med. Så är det i alla fall i min familj. Mamma, som är socialsekreterare och jobbar med barn och ungdomar, kan inte se en vanlig svensk dramakomedi utan att fundera på hur familjeförhållanden ser ut, hur barnen mår och vad man kan hjälpa familjen med. Pappa är fastighetsförvaltare, och jag vet inte hur många foton han har tagit under familjesemestrar på avloppsrör som sitter utanpå husen i Skottland, fuktskadade källare eller kreativa eldragningar. Än värre är att storebror är slamsugare och tycker att det är lämpligt att tala om sitt jobb under släktmiddagar. Om vart annat så skrattar man så man gråter och nästan kräks.

Då tycker jag att min yrkesskada är roligare och mer användbar både för mig och andra. Min yrkesskada leder förhoppningsvis till att jag blir bättre på mitt yrke, och det kommer församlingar runt om i Sverige, och dessutom Guds rike, ha nytta av, tänker jag. Och det är ju bättre än att biofilmen blir sönderpratad, semesterbilderna visar fuskbyggen istället för riktiga sevärdigheter och att middagar åker upp och ner i matstrupen. Tycker i alla fall jag. Men det kanske hör yrkesskadan till att tycka att den är nyttig och underhållande.

Här nedan är ett axplock av de foton jag på grund av min yrkesskada tagit i kyrkor runt om i Sverige de senaste åren. Kan du lista ut var de kommer ifrån? Flest rätt vinner!

Maria Hedman är pastorskandidat och går sista året på THS. Efter ett år på SVF:s bibellinje gjorde hon ett bibelpraktikår i Vetlanda missionsförsamling. Hon har också arbetat deltid i Surte missionsförsamling, Jakobsbergskyrkan i Järfälla och i Kyrkan vid Brommaplan. Våren 2008 var hon Vi vill växa-inspiratör på equmenia och nu sitter hon i equmenias styrelse.

Ta de vackra tillfällena i akt

Från Karolina Rönn, gästbloggare.

De många frågor vi bearbetar under teologistudierna berör ofta, ytterst sett, frågan om vem Gud är. För mig har frågan aldrig handlat om Guds existens och det är inte heller en fråga som Bibeln ägnar sig åt. Guds existens är en förutsättning och ett villkor för livet. Livet och Gud går inte att skilja åt. Frågan är kanske snarare vem Gud är och vad Gud vill oss, vad vill Gud mig?

Man brukar tala om att Gud är relation, att Guds 3eniga natur i sig är en relation och att Gud vill relation med oss och också kallar oss att leva i kärlek och gemenskap. Men vem är Gud? Ofta hör jag människor citera ortodoxa teologer som företräder den apofatiska teologin där man menar att det enda vi kan säga om Gud det är vad Gud inte är. Gud går inte att greppa…  Men jag tror ännu att det finns något vi kan veta om Gud.

Kanske kan man likna Gud vid havet? Stor och mäktig, omöjlig att omfatta eller tämja, Gud och livet i ett, som havet, mäktigt och överväldigande. Likt fiskaren får jag ödmjuka mig inför det stora som både ger mig mitt liv men också sätter villkoren för det. Havet föder honom, havet ger honom hans livsvillkor och en dag kommer det troligen också att ta hans liv.

Kan vi fläta samman bilden av Gud och livet så? För mig blir det lättare att förstå livets villkor på det sättet. Gud har aldrig lovat ett liv utan lidande och det enda som är säkert, om vi har fötts, är att vi en gång ska dö. Men mitt i livet skänker Gud, liksom havet, oss mat och njutning. Vi kan konkret känna vattnet mot vår egen kropp och precis som fiskaren kan lära sig mycket om havet och villkoren för ett liv på det kan vi lära oss mycket om Gud och om vad ett liv i efterföljelse innebär, men vi kan aldrig kontrollera Gud och livet liksom fiskaren aldrig kan kontrollera havet. Vi är satta under dess villkor.

Predikaren skriver: Vad får då människan ut av all sin möda, av all sin mödosamma strävan under solen? Var dag är en smärta, var syssla en plåga. Inte ens om natten finner hjärtat ro. Även detta är tomhet. Det finns för människan ingenting gott utom att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda. Jag har insett att detta är en Guds gåva. Ty vem äter och vem gläder sig Gud förutan? (2:22-25).

Här lever vi, och här kämpar vi. Och Predikarens ord är en uppmaning om att ta de vackra tillfällena i akt, att stanna upp och njuta när havet är lugnt, när vågorna går stilla och när näten fylls av fisk. Livet pågår nu, precis här, precis just nu, och vad mer kan vi göra än att ta vara på det?

Sätt fingrarna på din handled och känn din puls och tacka sedan Gud för att den slår!

Karolina Rönn är pastorskandidat för Svenska Missionskyrkan och student på THS. Hon har tidigare läst praktisk filosofi i Umeå och ägnat sig åt språkstudier i London. Hon har varit SMU-volontär i Betlehem och arbetat som städare, aupair, ungdomsledare och vårdbiträde.

Det som var omöjligt, det gjorde Gud!

Från Yvonne Hammarstedt, gästbloggare.

”Herre Jesus Kristus, du som kom i världen för att rädda de förlorade, du som lämnade de nittionio fåren för att söka det enda, det bortkomna, sök du mig, Herre, på mina irrvägar, där jag försöker gömma mig för Gud och människor!”         Sören Kierkegaard

Det finns perioder i livet som man känner sig så fast övertygad om att detta är min väg, detta är min kallelse. Ingenting får en att tvivla på detta i kallelsens ögonblick. Jag tänker tillbaka på den dagen då jag körde efter E12 och Jesus fyllde bilen så intensivt med sin närvaro att inget annat rymdes där. Då var det inte ett vägskäl med valmöjligheter, det var en stoppskylt.

Vi brukar säga att vi har val som vi kan göra. Men det underliga är att när Jesu kärlek drar i en, så upplevs inte valmöjligheten så stor. Så var det för mig. Det var en befrielse att få säga sitt JA, jag är villig men jag är svag. Jag är villig men klarar mig inte själv. Detta var ett sådant ögonblick för mig, då jag var så fast övertygad om att kallelsen var grundmurad och att INGET kunde ändra på det.

Det är länge sedan nu och ”många vatten har runnit under broarna sedan dess”. Under dessa år har det också funnits tider när jag varit helt övertygad om att ALLA vägar var stängda och ALLA möjligheter uttömda. Men under dessa tider har jag som Sören Kierkegaard funnit att Jesus är den som söker det enda fåret. Även om irrvägarna syns oframkomliga mänskligt sett, är han den som söker det vilsna fåret. Han använder människor, platser och händelser för att påminna och visa att hans kallelse står fast.

Jag vill säga till dig som läser detta, att om du upplevt kallelsens röst kommer också vägar att öppnas för dig, hur det än ser ut omkring dig just nu. Har du tappat modet eller tron finns det en som står fast vid sin kallelse, oavsett vad du tänker eller känner eller vad människor anser. För din kallelse är din och ingen annans. Håll fast vid dina dyrbara minnen av rösten, närvaron och heligheten när övergivenheten och ensamheten känns som starkast. Ta vara på de människor och händelser som Jesus sänder i din väg för att påminna dig om den kallelse han gett dig. Kom ihåg att det inte är människors kallelse du bär på. Det är Guds kallelse och han kommer att fullgöra den på det sätt som han vet är det bästa.

När jag stod där på estraden i Filadelfia i Stockholm, kvällen den 2 juni och fick säga mitt JA till Jesus och Missionskyrkan, och därefter fick höra församlingarnas ombud svara sitt tydliga JA, då greps mitt hjärta av en sådan tacksamhet till Jesus Kristus, Guds son. Oavsett hur vägen sett ut och hur den varit, oavsett vad jag gjort och inte gjort, så har kallelsen alltid stått där. Fast inristad och vägledande. Den kvällen drabbade detta mig på ett tydligare och klarare sätt, där jag ännu en gång fick TACKA för den nåd och trofasthet som bär i kallelsen. Har den burit fram tills nu så kommer den att bära framöver, genom tjänstens olika skiften. Detta är min fasta övertygelse.

Det är inte min förtjänst, den som ger kallelsen är större än både mig, dig och omständigheter.

Rom 11:29 Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.

2 Tim 1:9 Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början.

Yvonne Hammarstedt är född i Nordmaling och har sedan bott i Lycksele i ett antal år. Hon har tidigare arbetat som evangelist i Pingströrelsen, men har också hunnit med att arbeta som kontorist, avbytare och vårdbiträde. Hon antogs som pastorskandidat redan 2003, men det har varit svårt för henne att få möjligheter att resa till THS och avsluta studierna. Till slut kom dock möjligheterna, och sedan en tid arbetar hon i Malå missionsförsamling där hon är omtyckt och uppskattad. Vid årets kyrkokonferens ordinerades hon till pastor i en fullsatt Filadelfiakyrka.

Equmeniakyrkan – ett bra namn!

Debattinlägg om Equmeniakyrkan av ett gäng pastorskandidater.

Med tanke på den debatt som pågått kring den nya kyrkans namn och GF-styrelsens förslag Equmeniakyrkan, vill några pastorskandidater från Teologiska Högskolan i Stockholm ge sin bild av situationen.

Den bild som bland annat har visats i Sändaren har varit mycket ensidig där de kritiska rösterna tagit över. Om man läser den debatt som pågår, framför allt på nätet i olika diskussionsforum, så kan man läsa en mängd argument för att Equmeniakyrkan är ett dåligt namn på den gemensamma kyrkan. Det är omöjligt att möta alla dessa argument här, men vi vill ändå säga något.

För det första tror vi inte att Equmeniakyrkan ringer mer sektvarning än något annat namnförslag som ges i debatten. Det är endast en fråga om en subjektiv åsikt snarare än objektiv sanning. Om någon har svårt att veta hur ordet Equmeniakyrkan skall uttalas kan man alltid fråga någon som vet och sedan dela med sig av denna kunskap. Vi vill hävda att eftersom namnet Equmenia är ett nytt ord har vi stor möjlighet att lägga många nya goda värden i det. Ordet står på ett sätt helt fritt från redan inneboende värden, vilket fri-, samfunds-, förbunds-, föreningskyrkan inte gör.

För det andra har vi människor som finns i gemenskapen och i församlingarna ett uppdrag att tjäna Guds rike. Vi ska ut i vår omgivning och förklara vad det riket handlar om. Det kommer inte spela någon som helst roll vilket namn vi väljer om vi inte tänkt prata om det efteråt. Namnet kan aldrig förklara hela kyrkan. Många debatterar att ordet syftar på en inomkyrklig företeelse som är irrelevant för vår omgivning, ekumenik (ordet ekumenik är för övrigt endast en av de betydelser som ordet Equmenia syftar till enligt GF). Ekumenik handlar dessutom om enhet, vilket är den enda vägen att på ett troget sätt visa på Kristus. ”Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – EN ENDA kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.” (1 Kor 10:17) Splittring är den största orsaken till att kyrkan inte kan visa på Kristus mot sin omgivning, för den uppvisar en splittrad kropp. Därför borde ekumenik i Equmeniakyrkan stå för något odelat positivt mot omgivningen. Den nya kyrkan går mot att skapa något nytt, låt även namnet få bli en del av detta nytänkande.

Om beslutet tas att GF-kyrkorna skall gå samman under ett tak, med vilket namn det än blir, tror vi det är viktigt att alla ställer upp på det namnet, även om man inte är 100% nöjd. Tanken är att tre kyrkor skall bli en. Men om församlingar och pastorer fortsätter kalla sig för missionare, metodister eller baptister så har vi inget vunnit gentemot samhället. Det som då händer är att vi skapar ytterligare ett samfund, vi blir missionare, metodister, baptister och ”equmenianer”. Det om något kommer röra till det för människor som inte har någon relation till kyrkan. Vi har då återigen splittrat kroppen i ytterligare delar, och vem tjänar på det?

För er som har problem med att börja kalla er för equmenianer eller equmenister, oroa er inte. Säg istället att ni är kristna, eller tillhör Kristus och går till Equmeniakyrkan. Den nya generationen som växer fram är trötta på benämningar och att bli satta i fack. Samfundstillhörighet håller på att bli en icke-fråga. Man väljer den församling man trivs i oberoende av samfund och namn. Namnet på kyrkan säger bara det som människorna i den gestaltar. Det finns otaliga exempel på hur församlingar fått sektstämpel efter hur dess medlemmar gestaltar tron. Om människorna i vår nya GF-kyrka är kärleksfulla, ödmjuka och öppna mot andra människor så kommer kyrkans namn att bli förknippade med dessa värden, och det gäller vilket namn vi än tar.

Andreas Abrahamsson
AnnaCarin Abrahamsson
Johnny Brorsson
John Ericson
Maria Hedman
Karin Ingridsdotter
Oskar Johansson
Johanna Lindar
Frida Morén
Oskar Ohlsson
Elina Skarin
Jenny Sundström

Genom David Wedegård

Därför

Gästinlägg av AnnaCarin Abrahamsson, THS.

I den förort i Stockholm där jag bor dimper lokaltidningen ner i brevlådan varje vecka. Ofta kastar jag den direkt i pappersinsamlingen. Jag orkar inte med att läsa alla dåliga nyheter. En kille blev knivhuggen på vår gata, grannen har haft inbrott och polisen söker just nu efter den man som langar droger till tonåringarna som hänger vid mataffären.

Under min studietid har jag haft förmånen att få vara med i ett församlingsgrundande arbete där vi försökt möta de behov vi ser i vårt närområde. Det har inte varit en lätt uppgift. Ofta har vi varit beredda att ge upp när vi haft inbrott för tredje gången i våra lokaler på en månad, och när killen vi just trodde hade lämnat drogerna fallit tillbaka igen. Men så händer det, att han som inte ville ha med Gud att göra får uppleva sig älskad och befriad i samband med en sinnesrogudstjänst. Och den där ensamma mamman har visst fått en ny familj i vår gemenskap och tar nu med sina andra väninnor till kyrkan. Den församling vi trodde vi skulle vara med och bygga ser plötsligt helt annorlunda ut än vad vi hade tänkt oss. Det är precis det som händer när evangeliet möter behoven i vårt område och formar vårt uppdrag som församling. Människor har funnit kraft och befrielse från destruktiva beteenden och sin ensamhet. Trasiga och trötta familjer har funnit Guds helande i församlingens gemenskap. 

Detta längtar jag efter att få se mer av. Därför vill jag bli pastor. Och därför behöver jag utbildning, kunskap och vishet till att göra det möjligt. En del av detta kan man få från pastorsutbildningen på THS men erfarenheten av verkligheten har gett mig en annan typ av mognad som jag kommer att ha mycket nytta av framöver. Framförallt har jag lärt mig att i formandet av en ny kyrka måste vi fråga oss vilka människorna är som vi ska nå med evangeliet. För det är missionsuppdraget (Matt 28:18-20) som ska forma kyrkan och göra Guds rike synligt och levande på nya platser i Sverige.

Så när lokaltidningen dimper ner i brevlådan i framtiden är huvudrubrikerna goda nyheter.

AnnaCarin Abrahamsson

AnnaCarin går tredje året på pastorsutbildningen på THS. Hon kommer ursprungligen från Norrköping, har läst ett år på High School i Australien, Kristen Utmanings bibelskola i Götabro samt Livsverkstan på Lidingö folkhögskola. Hon har arbetat bl a som teamledare i Ekshärad, och är nu butiksanställd vid sidan av studierna. Hennes man är också pastorskandidat och heter Andreas Abrahamsson.