Kategoriarkiv: Pastorskandidater

En annan värld

Kuststaden Montecristi i Ecuador, ungefär tio kilometer från Stilla havet, en sömnig by som hämtad från en roman av Gabriel García Márquez. Strax nedanför den katolska katedralen står tuppar bundna i väntan på tuppfäktningen, som för att komplettera bilden av en annan värld. Och det är en annan värld, där hundar skäller, berusade grannar sjunger sent på nätterna, myggen bits och eventuellt delar med sig av denguefebern, en konstig värld, men samtidigt en värld som är min. Här finns mitt hus, här bor min sons morföräldrar, här känner jag mig hemma. Fast det är ju inte Sverige…

De senaste tio åren har jag försökt länka samman dessa två världar, den svenska och den latinamerikanska. Eller egentligen under ännu längre tid, egentligen under hela mitt liv. Periodvis har det inte fungerat och jag har valt den ena världen på bekostnad av den andra. Under åren i svenskt högstadium nämnde jag inte för någon att jag var missionärsbarn och bott strax söder om ekvatorn i fem år. Efter gymnasiet återvände jag till Ecuador och tänkte att här blir jag kvar, nu klipper jag banden till Sverige. Två världar fanns liksom parallellt och det blev konstigt när de kolliderade eller möttes. Ett antal resor och några års mognad har gjort att krockarna tonats ned, världarna börjar fogas samman. Därtill Guds ingripande i mitt liv och Guds tanke med det som ibland varit brutet inom mig; just det kan Gud använda.

Jag lämnar snart Montecristi för att börja min första pastorstjänst i en annan liten stad, El Chaco på Andernas östsida, nedåt djungelområdet. Nya kulturkrockar väntar (Ecuador är ett litet land men med tydligt utpräglade kulturer i varje region) och nya utmaningar. Rollen som pastor här är delvis något annat än i Sverige, i fråga om auktoritet och synen på lediga dagar och semester. Men samtidigt finns likheterna; uppdragets kärna, Jesu kärlek som behöver förmedlas till frälsning för människor.

Och de två världarna behöver varandra, jag behöver sammanfoga dem i mitt liv, men också som kyrka lever vi i relation till en systerkyrka i Ecuador som har så mycket att ge oss och så mycket att utmana oss med. Jag tror att vi verkligen behöver denna kyrka, liksom våra andra systerkyrkor runt om i världen. Annars slutar vi vara det vi ska vara. Kristi kropp som en enda utmanar mig, konsekvensen av insikten utmanar mig, skakar om, samtidigt som det inspirerar. Orkar och vågar vi välja de olika världarna, sammanfoga dem, eller är det smidigare att bara hålla oss till en av dem?

Petter Hermansson

Petter Hermansson ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan sommaren 2010 efter fyra års studier på THS. Han är gift med Andrea från Ecuador och tillsammans har de sonen Natanael. Petter har tidigare läst spanska vid universitetet i Göteborg, gått en bibelskola i Colombia, varit ungdomsledare i två år i Linköpings missionsförsamling samt varit ledare på Apg29 i Ecuador, Chile, Kongo och nu under hösten 2010 i Sverige.

Att våga följa Guds utmaning

Hur vet man när man är på rätt plats? Vad Gud egentligen tänker, vad Han vill? Hur långt är jag beredd att gå? Hur mycket vågar jag offra?
   Detta är frågor som gång på gång nu för tiden gör sig påminda i mitt liv. Kanske är det för att det är mörkt ute, för att jag ständigt är trött och plugget hänger över mig så här års som jag börjar fundera på vad som egentligen är rätt, eller så beror det kanske på att Gud just nu jobbar med mig. Jag vill tro det sistnämnda.

Jag befinner mig på mitt tredje år här på skolan och vägen hit har varit blandade berg och dalar. Det var långt ifrån självklart att jag skulle läsa till pastor. Jag har någon gång hört att du bara ska bli pastor om du verkligen inte kan tänka dig något annat, och någonstans känns det som att jag försökte med just det, att bli vad som helst annat!
   Jag var inne och snöade på sjukgymnast, lärare, journalist, idrottspsykolog m.m. men någonstans återkom jag gång på gång till att det inte var helt rätt, och den avgörande punkten var alltid Gud… jag vill jobba heltid för Gud! Det är klart att man kan göra det i ett vanligt yrke, och jag försökte verkligen med det, men jag insåg efter ett tag att det inte var vägen för mig.

Jag läste på bibelskola, fördjupade min tro och hoppade sen på chansen att få bli ungdomsledare. Efter knappt ett år i församling var jag fast. Jag stortrivdes! För första gången kände jag fullt ut att det här är precis vad jag vill göra! Här får jag använda mina gåvor, här får jag arbeta med människor, jag får sitta i samtal, jag får undervisa och jag får arbeta med ungdomar. Kunde det bli bättre? Dessutom gjorde jag alltihop tillsammans med och på grund av Gud.
   Tanken på pastor var svår att fortsätta fly ifrån och jag fick kapitulera. Kanske är det så att Guds tankar för mitt liv är annorlunda än de jag först trodde? Kanske är det så att han har en större utmaning som väntar? Att börja läsa till pastor var definitivt en sådan!

Så efter en tid av brottning med mig själv och med Gud så är jag i alla fall här. Äntligen på väg, äntligen ett steg närmare min kallelse… Eller?! Är det verkligen så att kallelsen är ett yrke, något man kan utbilda sig till och bli färdig i? Jag är beredd att tvivla på det…

Nu är jag på THS, jag är ett steg närmare att bli pastor, men om jag verkligen blir färdig det är jag inte så säker på.  I utbildningen brottas jag ständigt mellan intressant kunskap och tenta-pluggande och min längtan och passion efter att vinna människor för Jesus, och det är inte alltid jag får den balansgången att fungera. Å ena sidan vill jag bara grotta ner mig, djupdyka i kurserna om Bibeln och kyrkohistoria, om Själavård och den heliga Anden, men samtidigt så kryper det i hela kroppen och jag vill ut! Ut och göra någonting, ut och jobba!
   Kanske kommer jag ständigt att befinna mig i den kampen – i våndan mellan att känna att jag inte har tillräcklig kunskap och att jag å andra sidan vill ut och sätta fötterna i rörelse. Kanske blir jag aldrig klar…

Jag tänker kallelsen som en ständig skattjakt, där Gud bit för bit för mig närmare skatten, och för varje steg blir utmaningen svårare men också mer spännande. Livet med Gud är ett äventyr och jag är lycklig över att jag får vara med!

Ida-Maria Brengesjö

Ida-Maria Brengesjö går sitt tredje år på THS och är pastorskandidat i Svenska Missionskyrkan. Hon är uppväxt på en liten ort inte så långt från Göteborg, har varit medlem i Guntorps missionsförsamling, arbetat tre år som ungdomsledare i Mullsjö missionsförsamling och var sommarpastor i Tranås missionsförsamling i somras. Hon sitter med i styrelsen för Teamevangelisation och är redaktör för deras tidning. Hon är också redaktör för pastorskandidaternas tidning Årsringar.

Basket, Berget, Bromma – och sedan?

När detta skrives sitter jag alltjämt och våndas över frågan om jag skall eller inte skall söka den tjänst jag blivit föreslagen. Det där med pastor.nu smyger sig – för att inte säga galopperar – allt närmare.

För min del innebär det att slutet närmar sig på den process som började med tanken: Till hösten skall du börja läsa teologi. Dina år av liv här på retreatgården är slut.

Nästa steg var att försöka få den där rösten att precisera sig: Var? Hur länge? Varför?

Någon del av mig tänkte att det kan ju vara för mitt eget höga nöjes skull och började genast leta kurser på ortodoxa seminarier i England och annat spännande. En annan del av mig sa att, nej, har du en gång letts till att gå med i en Missionskyrka, så får du väl faktiskt hålla dig till det sammanhanget. Ja, så där höll vi på ett tag.

Vartefter pekade de flesta pilarna mot THS och då kunde jag ju lika gärna också söka som pastorskandidat. Ibland får man ju inget veta förrän man provar. Och jag kunde ju ändå hålla mina postmoderna dörrar öppna….

På våren i ettan, på väg ut till mitt livs första riktiga predikotillfälle hände något för fortsättningen väsentligt. Jag hade repeterat predikan ett otal gånger och var hur nervös som helst. På väg ut från tågperrongen tänkte jag: Jamen, det är ju det här jag vill hålla på med! Och då kan jag ju inte vara så här nervös varje gång och hela tiden! Så lugn som jag sedan var några timmar framöver, ja, det har ju inte hållit i sig konstant…. Men vissheten att jag är på rätt spår sitter i.

Om jag nu tittar i backspegeln finns där ett antal erfarenheter som mycket väl kan vara bra att ha som pastor. Detta fast en så’n tjänst inte ens funnits på kartan medan jag vandrat framåt.

Om jag skulle våga mig på en slutsats/lärdom av min egen väg:

Våga vara helhjärtat i det du är, där du är. Om Gud har fler, andra, uppgifter är Han både envis och tålmodig nog att se till att du förstår, när den dagen kommer. Möjligen är följande ett udda uttryck i detta sammanhang – men jag tror på det: – Vila i frid!

Lena

Lena Brunell är pastorskandidat och läser sitt sista år på THS i Bromma. Hon är utbildad ekonom och har även varit aktiv på elitnivå som både spelare och tränare i basket. I vuxen ålder kom hon till tro, och arbetade sedan i nio år på S:t Davidsgården på Berget i Rättvik.