Kategoriarkiv: Pastorskandidater

Den oemotståndliga dragningskraften

Gästinlägg om Kallelsedagarna av Frida Morén, T1.

Jag har den underbara turen att komma från Sveriges ovansida! Övre Norrland är en välsignad del av Sverige! Jag kom till tro i ett distrikt där gemenskapen mellan församlingar är en oerhört viktig del eftersom församlingarna ofta är små. Jag har mött välsignelsen i att jobba i ett gigantiskt distrikt där man kan ha styrelsemöte i fjällen på fredag kväll och på lördag morgon vara på scoutspårning i skärgården.

Men inte bara det, Övre Norrlands distrikt har dessutom beslutat att betala resan för dem som vill åka på Kallelsedagarna och jag tog del av det fantastiska erbjudandet 2006. Och 2007. Sen fick jag jobb på distriktet och det blev min uppgift att samordna dem som ville åka och fick därför återvända både 2009 och 2010.

Mitt första år undvek jag alla seminarier som hade med pastorsskapet att göra, jag höll mig på ”Betel-sidan” och jag hade hört att man skulle undvika Rune W Dahlén om man inte ville bli pastor. Nästa år vågade jag mig till seminariet om att vara pastor och min bild av vad det var för folk som läste på THS fick förändras lite. Det som gav mig mest var nog att jag mötte människor som var i min sits. Efter seminariet satt vi deltagare tillsammans och pratade om det vansinniga i att bli pastor och samtidigt; den oemotståndliga dragningskraften. Jag hade länge känt att det nog var det Gud ville. Utan att jag hade pratat med Rune.

Jag vill uppmuntra dig som funderar på vad Gud har i sin hand för just dig: Kom på Kallelsedagarna 25-26 mars. Anmälningstiden gick ut i går, men jag lovar att det finns nåd, snabba dig!

Sen vill jag uppmana Sveriges distrikt och församlingar att följa Övre Norrlands exempel, en sådan investering vinner man igen; se bara på statistiken. Antalet pastorskandidater från Övre Norrland har ökat med 400% sen 2006.

Frida Morén

Öppet Hus och Kallelsedagarna hålls på THS och Betel i Bromma. Anmälningstiden gick ut den 15 mars, men vi håller dörren på glänt ett par, tre dagar till. Läs mer på Kallelsedagarnas hemsida, där du också kan anmäla dig.

Tänk så det kan gå…

     
    Gästinlägg om Kallelsedagarna av Joel Sjödelius, T2.

    När jag skriver det här har jag ganska nyligen kommit hem från en liten utflykt till Hovslätt utanför Jönköping. Där predikade jag på söndagsgudstjänsten med anledning av bön- och offerdagen för pastors- och diakonutbildningen, som vi peppat rätt hårt för här på bloggen.

    Rätt lustigt egentligen, när jag var tonåring hade jag knappast väntat mig att jag skulle bo i Stockholm en dag, och verkligen inte att jag skulle läsa teologi med siktet inställt på pastorstjänst. Men så kan det gå! Och visst har den beryktade ”kallelsen” spelat roll i sammanhanget.

    Första tankarna på att arbeta i församling kom redan på gymnasiet. Så efter studenten gick jag en bibelskola där en hel termins praktik ingick, för att känna på hur det var. Jag fastnade för att arbeta med ungdomar, och ett par år senare fick jag min första heltidstjänst, som ungdomsledare i Kristinehamn. Efter ytterligare ett par år var jag så pass övertygad att detta var vad jag ville satsa på, att jag ansökte om att bli pastorskandidat i Missionskyrkan (detaljerade instruktioner finns i nya numret av Årsringar, om ni inte redan sett det!).

    Glädjande nog blev jag antagen, och sökte till THS för att påbörja själva utbildningen efter tre fina år i Värmland. Nu är jag snart halvvägs i utbildningen, och bland alla tentor och PM kan det vara nyttigt att blicka tillbaka och fundera över hur man hamnade här egentligen.

    En viktig händelse i den här processen inträffade våren 2005. Jag var inne på mitt andra år som skolevangelist i Ulricehamn, och åkte tillsammans med några vänner in till Södra Vätterbygdens Folkhögskola i Jönköping för att vara med på något som hette något så konstigt som ”Kallelsedag”. En dag på skolan med seminarier och undervisning kring det här med kallelse och pastorsyrket. Eller, ärligt talat kommer jag inte ihåg vad det var för seminarier eller vad undervisningen handlade om, jag gissar mest.

    Men jag kommer tydligt ihåg hur tanken ”Du ska bli pastor” planterades i mig under en av samlingarna, en tanke som upprepades gång på gång som för att verkligen slå in budskapet. Det skedde till synes oberoende av vad som hände just då, och jag blev verkligen tagen.

    Väl hemma satte jag mig omedelbart vid datorn för att skriva upp så många anledningar för och emot pastorstjänst som jag kan komma på. Spalten ”för” var klart övervägande, och där föddes en slags förvissning i mig. Jag skulle satsa på att bli pastor.

    Nu dröjde det ett antal år innan jag gjorde den där ansökan, men jag upplevde ingen brådska utan ville vara säker på min sak, och dessutom var det mycket roligt och givande att arbeta som ungdomsledare tills vidare! Denna händelse är naturligtvis inte den enda som gör att jag har hamnat här, men den hjälpte mig att förstå lite mer av vad jag, och Gud, ville med mitt liv.

    Nu är det snart dags för Öppet hus och Kallelsedagar på THS. Kanske är det något för dig som funderar på om det här med heltidstjänst i församling är något att satsa på? Självklart är inte Gud beroende av såna här sammankomster för att tala till oss, så du behöver inte få panik om du inte kan komma.

    Samtidigt kan det vara ett bra tillfälle att få prata med Gud om det här på allvar över en helg. Förra året var det goda andakter och intressanta seminarier, så man kan nog få ut något av dagarna även om man inte aktivt funderar på att bli pastor, missionär, ungdomsledare eller vad det nu kan vara. Eller så vet du redan att det är något sånt här du vill, men vill spana in THS och oss som redan studerar där.

    I vilket fall som helst är du varmt välkommen. Själv ska jag snart återvända till Hovslätt, den här gången för tre veckors VFU (Verksamhetsförlagd utbildning). Det är välkommet att få komma ut i församling igen efter mer än tre terminer i skolbänken, för det är ju trots allt i en församling jag vill vara.

    Joel Sjödelius

    Öppet Hus och Kallelsedagar hålls på THS och Betel i Bromma 25-26 mars. Sista anmälningsdag är idag tisdag. Läs mer och anmäl dig på Kallelsedagarnas hemsida.

Jag var där en gång. Nu är jag här igen.

Gästinlägg av Maria Hedman, T3.

Innan jag började på THS funderade jag i flera år på hur jag skulle bli pastor. Jag visste att THS var Missionskyrkans pastorsskola och jag visste några som gick där, så där kanske man skulle gå. Jag visste att det var bra om man hade varit ungdomsledare innan man började plugga, så det var jag. Och jag visste att skolan låg i Bromma nu, inte på Lidingö. Jag hade aldrig varit medveten om att den hade legat på Lidingö, men många berättade ändå att den inte låg där längre. Sedan visste jag inte så mycket mer.

Men så hörde jag om Kallelsedagarna på något sätt och tänkte att det kanske vore ett sätt att i alla fall få titta på skolan lite. Så jag och min vapendragare Ida-Maria åkte upp till Stockholm. Nervösa försökte vi smälta in och se världsvana ut samtidigt som vi ville insupa atmosfären och fundera på hur det skulle vara att gå på skolan och kanske eventuellt bli pastor också.

Tre saker bär jag framförallt med mig från de där Kallelsedagarna som bara var för fyra år sedan, men känns som en evighet sedan.

Det första är när en av pastorskandidaterna som jag hade träffat några gånger tidigare hejade på mig i toalettkön och sa att han tyckte att det var roligt att jag var där och att han tyckte att jag skulle börja på THS.

Det andra är seminariet om att bli pastor där två pastorskandidater berättade om deras kallelse och hur det var att gå på skolan. Vi fick ställa alla våra frågor om utbildningen och fick bra svar. Då kändes det inte som ett så oövervinnerligt stort steg att faktiskt börja plugga.

Det tredje är avslutningsgudstjänsten på lördagen där vi sjöng, bad, fick höra vittnesbörd och predikan och där man bad för alla oss som funderade på kallelsen. Då fick jag släppa all oro och alla grubblerier och istället bara vara där.

Ja, nu går jag ju på THS och är pastorskandidat, så så långt har det gått bra. Jag skulle inte säga att Kallelsedagarna är direkt ansvarig för det, jag hade kanske kommit hit ändå. Det som Kallelsedagarna gjorde för mig där och då är att jag fick göra mig en bild av skolan, att jag fick prata om min kallelse med människor som haft liknande upplevelser och gått före, och med andra som var i min situation.

Om du har funderat kring kallelse så tycker jag att Kallelsedagarna är ett ypperligt tillfälle att få tid, plats, förbön och annan hjälp att tänka vidare. Jag och många andra pastorskandidater är där och vill gärna prata med dig. Hoppas vi ses!

Maria Hedman

Kallelsedagarna hålls i år den 25-26 mars och det är hög tid att anmäla sig, vilket man gör på Kallelsedagarnas hemsida.

Pastorsutbildningens största välsignelse

– Vad har varit det bästa med pastorsutbildningen?

Frågan fick jag då jag besökte de församlingar jag ska börja arbeta i efter avslutade studier. Mitt givna svar: Språken – hebreiska och grekiska.

Efter snart fyra år på THS har jag förstås läst en hel del som är både nyttigt, intressant och användbart (och en del annat). En hel del som man minns, och alldeles för mycket som fallit i glömska. Ändå väljer jag att besvara frågan med språken – grekiska, som inte är särskilt lättillgängligt, och hebreiska, som kan vara rena grekiskan …

Varför lyfta fram språken? I min mening har språkstudierna varit både intressanta och användbara. Anledningen är att dessa är konkreta redskap i min framtida tjänst som pastor. Trots att det är två språk som ingen längre talar så är de högst levande – i bibeltolkningen. Att de användes för att nedteckna Bibelns texter är det som gör dem så viktiga. De bibliska språken är verktyg för att själv kunna läsa, tolka och förstå texterna som är så centrala för vår tro.

Alldeles för ofta möter jag uppfattningen att språkstudier är ett (nödvändigt) ont med pastorsutbildningen. Jag har full förståelse för (och själv erfarenhet av) att det kan vara både svårt och tråkigt att ta sig igenom språkkurserna – men det är inget skäl för att se de bibliska språken som överflödiga. Är det inte tvärtom något av det mest väsentliga man kan lära sig som blivande pastor, med ansvar för förkunnelse och undervisning utifrån Bibeln? Dessutom gäller här Paulus ord, som man gör väl i att påminna sig om när det är som tyngst med språkinlärningen: ”Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår.” (Rom 8:18)

Några av de viktigaste förtjänsterna är faktiskt ganska lättillgängliga: Insikten att varje bibelöversättning är en tolkning, vilket gör mig mindre benägen att strikt hålla mig till en specifik översättning, eller att vara bunden vid vissa formuleringar på svenska. En grundläggande kunskap om grekiska/hebreiska kan också i vissa fall undanröja direkta feltolkningar utifrån den svenska texten, och visa var betoningen ligger.

Sedan kan studiet förstås fördjupas betydligt mer. Hur djupt man vill dyka bestämmer man själv, liksom om man vill läsa ett eller två språk, och hur mycket man vill använda det redskap språket utgör. Om det är en utmaning att lära sig ett nytt språk, så är det en nog så stor utmaning att hålla kunskapen vid liv. Det är nämligen hur den förvaltas som avgör hur stor dess nytta blir.

Funderar du på att blipastor.nu? – Låt dig inte skrämmas alltför mycket av språken, och se dem inte som ett oöverstigligt hinder. Tvärtom: Grekiska och hebreiska är, åtminstone enligt min mening, en av pastorsutbildningens största välsignelser. Själv ser jag fram emot att tämligen snart påbörja min pastorstjänst – och då hoppas jag få god användning av mina erövrade språkkunskaper.

Oskar Fornander

Oskar Fornander läser fjärde och sista året på THS och ska ordineras till pastor i sommar. Han är gift och har två barn. Innan han började på THS gick han en bibelskola på Kortebo samt bibel- och teamträningsskolan Shalom/Blå Kust. I två år arbetade han som ungdomsledare och tf pastor i sin hemförsamling i Lagan. På THS tillhör han den lilla exklusiva skaran som hunnit med att läsa båda de bibliska språken. Endast ett av dem är obligatoriskt.

Sista året på THS

Så… där klickade jag på ”skicka-knappen” och uppsatsen har nu mejlats iväg för tryckning. Tyvärr är ju inte fokus på pastorsutbildningen att finnas ute bland människor på gator och torg och berätta om Jesus, utan väldigt mycket ska skrivas på papper. Men någon vis person sa någon gång att det kan vara bra att studera historien för att få grepp om framtiden (fritt översatt). Och jag antar att det ligger något i det. Det är dumt att uppfinna hjulet flera gånger, eller att göra samma misstag som redan gjorts. Det finns tendens att göra det om man inte ser och lär sig det som varit en gång.

Men, men… uppsatsen är klar för opponering och även om jag inte skrev i ämnet historisk teologi, så är praktisk teologi också spännande. Kanske det mest spännande? Hur styr man ett själavårdssamtal? Vad kan man prata om och vad ska man låta bli? Vad är det som gör att det pastorn säger är en predikan och hur förbereder man den? Vad är det som gör en predikan bra och spännande att lyssna på?

Ja, jag känner nog att jag har svaren efter 3,5 års studier på THS. Sen är det en annan sak att omsätta det i praktiken och att göra det bra! Det är inte riktigt lika lätt. Men det underlättar i alla fall att veta vilka riktlinjer man ska hålla sig till. 🙂

Vad gör man som pastor och vad i all sin dar kan vara så lockande att man med en högskoleutbildning i ryggen och fast välbetalt jobb släpper taget om det och börjar om i klass 1 på THS? Hm… Gud. Men också min egen längtan efter att göra skillnad i andra människors liv. För det är skillnad mellan att vandra med eller utan Jesus på livets väg, stor skillnad. Och jag kan få vara medvandrare till en människa som är på väg mot Jesus.

Men först måste jag våga gå ut och möta dem, människorna som aldrig hört talas om Jesus. Jag måste våga gå ur min trygghetszon och finnas i de sammanhang som är nya för mig. Vara där jag kan bygga nya relationer med människorna jag inte känner. Men uppdraget är inte bara mitt, som pastor, utan varje kristen människas uppdrag. Det blir helt enkelt bara lite mer intensivt när man är pastor. Man får lov att leva med detta fantastiska uppdrag både på arbetstid och fritid! 🙂

Men som pastor har man också ett ansvar inför församlingen att vårda sin egen relation med Jesus. Det är en fantastisk förmån att vara tvungen att ta sig tid för Jesus, för egentligen är det ju vad jag allra helst vill! Men det är alltid så mycket annat som upptar min tid. Magnus Malm skriver i sin bok Vägvisaren att som kristen ledare är din huvudsakliga uppgift att älska Jesus. Det kan helt enkelt inte bli bättre!

Jenny Sundström

Jenny Sundström kommer ursprungligen från Ed i Dalsland. Hon är utbildad systemvetare och har arbetat som supporttekniker, projektledare och webbadministratör. År 2006 sadlade hon om och började läsa på THS. I sommar ska hon ordineras , men redan nu arbetar hon på deltid som pastor i Vaxholms missionsförsamling.

En annan värld

Kuststaden Montecristi i Ecuador, ungefär tio kilometer från Stilla havet, en sömnig by som hämtad från en roman av Gabriel García Márquez. Strax nedanför den katolska katedralen står tuppar bundna i väntan på tuppfäktningen, som för att komplettera bilden av en annan värld. Och det är en annan värld, där hundar skäller, berusade grannar sjunger sent på nätterna, myggen bits och eventuellt delar med sig av denguefebern, en konstig värld, men samtidigt en värld som är min. Här finns mitt hus, här bor min sons morföräldrar, här känner jag mig hemma. Fast det är ju inte Sverige…

De senaste tio åren har jag försökt länka samman dessa två världar, den svenska och den latinamerikanska. Eller egentligen under ännu längre tid, egentligen under hela mitt liv. Periodvis har det inte fungerat och jag har valt den ena världen på bekostnad av den andra. Under åren i svenskt högstadium nämnde jag inte för någon att jag var missionärsbarn och bott strax söder om ekvatorn i fem år. Efter gymnasiet återvände jag till Ecuador och tänkte att här blir jag kvar, nu klipper jag banden till Sverige. Två världar fanns liksom parallellt och det blev konstigt när de kolliderade eller möttes. Ett antal resor och några års mognad har gjort att krockarna tonats ned, världarna börjar fogas samman. Därtill Guds ingripande i mitt liv och Guds tanke med det som ibland varit brutet inom mig; just det kan Gud använda.

Jag lämnar snart Montecristi för att börja min första pastorstjänst i en annan liten stad, El Chaco på Andernas östsida, nedåt djungelområdet. Nya kulturkrockar väntar (Ecuador är ett litet land men med tydligt utpräglade kulturer i varje region) och nya utmaningar. Rollen som pastor här är delvis något annat än i Sverige, i fråga om auktoritet och synen på lediga dagar och semester. Men samtidigt finns likheterna; uppdragets kärna, Jesu kärlek som behöver förmedlas till frälsning för människor.

Och de två världarna behöver varandra, jag behöver sammanfoga dem i mitt liv, men också som kyrka lever vi i relation till en systerkyrka i Ecuador som har så mycket att ge oss och så mycket att utmana oss med. Jag tror att vi verkligen behöver denna kyrka, liksom våra andra systerkyrkor runt om i världen. Annars slutar vi vara det vi ska vara. Kristi kropp som en enda utmanar mig, konsekvensen av insikten utmanar mig, skakar om, samtidigt som det inspirerar. Orkar och vågar vi välja de olika världarna, sammanfoga dem, eller är det smidigare att bara hålla oss till en av dem?

Petter Hermansson

Petter Hermansson ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan sommaren 2010 efter fyra års studier på THS. Han är gift med Andrea från Ecuador och tillsammans har de sonen Natanael. Petter har tidigare läst spanska vid universitetet i Göteborg, gått en bibelskola i Colombia, varit ungdomsledare i två år i Linköpings missionsförsamling samt varit ledare på Apg29 i Ecuador, Chile, Kongo och nu under hösten 2010 i Sverige.

Att våga följa Guds utmaning

Hur vet man när man är på rätt plats? Vad Gud egentligen tänker, vad Han vill? Hur långt är jag beredd att gå? Hur mycket vågar jag offra?
   Detta är frågor som gång på gång nu för tiden gör sig påminda i mitt liv. Kanske är det för att det är mörkt ute, för att jag ständigt är trött och plugget hänger över mig så här års som jag börjar fundera på vad som egentligen är rätt, eller så beror det kanske på att Gud just nu jobbar med mig. Jag vill tro det sistnämnda.

Jag befinner mig på mitt tredje år här på skolan och vägen hit har varit blandade berg och dalar. Det var långt ifrån självklart att jag skulle läsa till pastor. Jag har någon gång hört att du bara ska bli pastor om du verkligen inte kan tänka dig något annat, och någonstans känns det som att jag försökte med just det, att bli vad som helst annat!
   Jag var inne och snöade på sjukgymnast, lärare, journalist, idrottspsykolog m.m. men någonstans återkom jag gång på gång till att det inte var helt rätt, och den avgörande punkten var alltid Gud… jag vill jobba heltid för Gud! Det är klart att man kan göra det i ett vanligt yrke, och jag försökte verkligen med det, men jag insåg efter ett tag att det inte var vägen för mig.

Jag läste på bibelskola, fördjupade min tro och hoppade sen på chansen att få bli ungdomsledare. Efter knappt ett år i församling var jag fast. Jag stortrivdes! För första gången kände jag fullt ut att det här är precis vad jag vill göra! Här får jag använda mina gåvor, här får jag arbeta med människor, jag får sitta i samtal, jag får undervisa och jag får arbeta med ungdomar. Kunde det bli bättre? Dessutom gjorde jag alltihop tillsammans med och på grund av Gud.
   Tanken på pastor var svår att fortsätta fly ifrån och jag fick kapitulera. Kanske är det så att Guds tankar för mitt liv är annorlunda än de jag först trodde? Kanske är det så att han har en större utmaning som väntar? Att börja läsa till pastor var definitivt en sådan!

Så efter en tid av brottning med mig själv och med Gud så är jag i alla fall här. Äntligen på väg, äntligen ett steg närmare min kallelse… Eller?! Är det verkligen så att kallelsen är ett yrke, något man kan utbilda sig till och bli färdig i? Jag är beredd att tvivla på det…

Nu är jag på THS, jag är ett steg närmare att bli pastor, men om jag verkligen blir färdig det är jag inte så säker på.  I utbildningen brottas jag ständigt mellan intressant kunskap och tenta-pluggande och min längtan och passion efter att vinna människor för Jesus, och det är inte alltid jag får den balansgången att fungera. Å ena sidan vill jag bara grotta ner mig, djupdyka i kurserna om Bibeln och kyrkohistoria, om Själavård och den heliga Anden, men samtidigt så kryper det i hela kroppen och jag vill ut! Ut och göra någonting, ut och jobba!
   Kanske kommer jag ständigt att befinna mig i den kampen – i våndan mellan att känna att jag inte har tillräcklig kunskap och att jag å andra sidan vill ut och sätta fötterna i rörelse. Kanske blir jag aldrig klar…

Jag tänker kallelsen som en ständig skattjakt, där Gud bit för bit för mig närmare skatten, och för varje steg blir utmaningen svårare men också mer spännande. Livet med Gud är ett äventyr och jag är lycklig över att jag får vara med!

Ida-Maria Brengesjö

Ida-Maria Brengesjö går sitt tredje år på THS och är pastorskandidat i Svenska Missionskyrkan. Hon är uppväxt på en liten ort inte så långt från Göteborg, har varit medlem i Guntorps missionsförsamling, arbetat tre år som ungdomsledare i Mullsjö missionsförsamling och var sommarpastor i Tranås missionsförsamling i somras. Hon sitter med i styrelsen för Teamevangelisation och är redaktör för deras tidning. Hon är också redaktör för pastorskandidaternas tidning Årsringar.

Basket, Berget, Bromma – och sedan?

När detta skrives sitter jag alltjämt och våndas över frågan om jag skall eller inte skall söka den tjänst jag blivit föreslagen. Det där med pastor.nu smyger sig – för att inte säga galopperar – allt närmare.

För min del innebär det att slutet närmar sig på den process som började med tanken: Till hösten skall du börja läsa teologi. Dina år av liv här på retreatgården är slut.

Nästa steg var att försöka få den där rösten att precisera sig: Var? Hur länge? Varför?

Någon del av mig tänkte att det kan ju vara för mitt eget höga nöjes skull och började genast leta kurser på ortodoxa seminarier i England och annat spännande. En annan del av mig sa att, nej, har du en gång letts till att gå med i en Missionskyrka, så får du väl faktiskt hålla dig till det sammanhanget. Ja, så där höll vi på ett tag.

Vartefter pekade de flesta pilarna mot THS och då kunde jag ju lika gärna också söka som pastorskandidat. Ibland får man ju inget veta förrän man provar. Och jag kunde ju ändå hålla mina postmoderna dörrar öppna….

På våren i ettan, på väg ut till mitt livs första riktiga predikotillfälle hände något för fortsättningen väsentligt. Jag hade repeterat predikan ett otal gånger och var hur nervös som helst. På väg ut från tågperrongen tänkte jag: Jamen, det är ju det här jag vill hålla på med! Och då kan jag ju inte vara så här nervös varje gång och hela tiden! Så lugn som jag sedan var några timmar framöver, ja, det har ju inte hållit i sig konstant…. Men vissheten att jag är på rätt spår sitter i.

Om jag nu tittar i backspegeln finns där ett antal erfarenheter som mycket väl kan vara bra att ha som pastor. Detta fast en så’n tjänst inte ens funnits på kartan medan jag vandrat framåt.

Om jag skulle våga mig på en slutsats/lärdom av min egen väg:

Våga vara helhjärtat i det du är, där du är. Om Gud har fler, andra, uppgifter är Han både envis och tålmodig nog att se till att du förstår, när den dagen kommer. Möjligen är följande ett udda uttryck i detta sammanhang – men jag tror på det: – Vila i frid!

Lena

Lena Brunell är pastorskandidat och läser sitt sista år på THS i Bromma. Hon är utbildad ekonom och har även varit aktiv på elitnivå som både spelare och tränare i basket. I vuxen ålder kom hon till tro, och arbetade sedan i nio år på S:t Davidsgården på Berget i Rättvik.