Kategoriarkiv: Pastorskandidater

Ensam är stark?

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Erik Lund.

Bland det första som Rune W Dahlén uppmuntrar oss pastorskandidater till när vi flyttar upp till Stockholm är att gå med i en församling. När jag och Jennie (min fru som också är pastorskandidat) flyttade till Stockholm stod vi inför stora omställningar. Dels var Jennie gravid med vårt första barn, men vi skulle också flytta från tryggheten i Jönköping till stora Stockholm. På en höst bytte vi helt sammanhang och socialt liv. Och att bryta upp från sitt sammanhang är inte alltid lätt. Det tog tid för oss att finna oss till rätta i storstan.

En av de saker som har hjälpt oss att landa i Stockholm är det som Rune uppmuntrade oss till att göra. ”Gå med i en församling!” I församlingen som vi gick med i finns det bland annat möjlighet att vara med i en hemgrupp, vilket vi är. I hemgruppen möts vi en gång i veckan för att umgås, be och läsa bibeln tillsammans. Gruppen består av både unga och gamla, män och kvinnor. Vi befinner oss i olika delar av livet vilket gör att vi brottas med olika frågor och har olika infallsvinklar på saker. Någon är pensionär, en annan arbetstränar och några studerar.

När Paulus skriver till församlingen i Rom uppmanar han dem med orden: ”Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter” (Rom 12:15). I hemgruppen har jag fått erfara det på nära håll. Stöttning i svårigheter och hurrarop i glada stunder. Det har gett mig mod, kraft och ork att kämpa vidare i mitt eget liv. Jag har också fått uppleva styrkan i gruppen och att vara en del av en helhet. Paulus skriver i Romarbrevet även om bilden av församlingen som en kropp med många lemmar, och att varje lem/del är viktig för kroppen. Det är en annan sak som blivit påtaglig för mig i den församling som jag är med i, och hur det kan fungera. Som jag har upplevt det uppmuntras alla att delta med just sina gåvor, erfarenheter och personlighet. Varje person är unik och viktig för helheten.

När jag nu snart ska ut i tjänst som pastor kan jag ibland få för mig att det handlar om mig. Pastor Erik, med en kandidat i teologi, som ska ut och rädda församlingar. Men då är jag glad över att ha fått tillhöra en församling där man betonar vikten av att vara en del av en helhet. Det handlar inte bara om mig och det inte är meningen att jag ska vara alla delar i helheten, även om jag är pastor. Utan min uppgift är att komma med min egen del i helheten. Det är inte meningen att jag som pastor ska komma som en slags räddare, utan att jag i ett sammanhang får vara en del i pusslet i att vara församling. Där min egen del är att just få vara pastor… Kanske är det så att även din del i pusslet är att få vara pastor?

Så nej, jag tror inte ensam är stark. I en församling är varje person lika viktig för att helheten ska bli just, hel. Och det är tillsammans som vi är starka.

– – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 18 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Är det verkligen värt det?

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Rebecca Simonsson.

Jag är en av många som pendlar till Teologiska högskolan Stockholm (THS) och studerar för tillfället 100 procent. Jag bor i Skövde så för mig tar det ungefär två timmar och 45 minuter från dörr till dörr. När jag ska skynda iväg till tåget för att komma till Stockholm känns det ofta ganska motigt. Jag har alltid gillat att åka tåg, men den senaste tiden har jag upptäckt att jag ibland är lite åksjuk vilket gör att jag ofta är lite nervös inför resan. När jag väl är i Stockholm är jag på plats mellan en till tre dagar per vecka. Jag är i Stockholm varje vecka, vilket innebär att jag åker tåg fyra timmar i veckan. Tid då jag i bästa fall kan studera, men som så gott som alltid slutar med att jag antingen sover eller lyssnar på ljudbok.

En sak som jag tycker är bra är alla raster på skolan. Ett föreläsningspass är 1,5 timme och har 10 minuters rast halvvägs in. Vi har 30 minuters fika två gånger om dagen och 1,5 timmes lunchrast. De gör att det finns stort utrymme att prata både om stort och smått. Så tack THS för alla raster, de är en stor del av min trivsel på skolan. Det är givetvis inte bara rasterna som jag gillar på skolan, det är också bra föreläsningar som ger mig nya frågor, tankar och perspektiv. Men också andakterna där jag mitt på dagen tillsammans med andra får lägga fokus på något annat än studier.

En annan sak jag tycker är bra är att vi har en skola där vi alla studerar tillsammans, alla vi som vill bli pastorer, präster eller som läser av rent intresse . Det gör att jag får nya perspektiv i mötet med mina kurskamrater. Sedan är det inte enbart djuplodade teologiska frågor vi diskuterar, utan det finns även rum för att bara skratta tillsammans.

Så är det värt allt pendlande? Mitt svar på den frågan är ett stort JA! Jag är förvisso redan lite trött på resandet, men när jag sitter på tåget som tar mig hem är det ofta med en känsla av tacksamhet och glädje över vad jag varit med om.  Inte så sällan har det också dykt upp nya frågor och tankar (på ett positivt sätt). Det som gör att det är värt allt pendlande är framförallt alla människor. Att pendla till Stockholm och att vara på plats på THS ger mig möjlighet att lära känna goa människor, och en hel del av dem är blivande medarbetare och för det är jag tacksam.

Jag tror att du finns som känner att du har en kallelse till pastor, men som inte kan flytta till Stockholm och kanske inte heller känner att det är värt pendlandet. Du har kanske en längre resa än jag har, men jag vill ändå utmana dig att ge det en chans. Vad är något eller några år av pendlande mot att sedan få göra det Gud kallat dig att göra?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 18 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Vi vet aldrig hur Gud verkar

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Emil Thelin.

För en knapp månad sedan gick min mormor bort. Hon var en underbar människa på många sätt, och en frispråkig kvinna på alla sätt. Eftersom jag är den enda i min familj som äger en aktiv tro på Jesus, fick jag förmånen att samtala om livet, Gud och allt som det rymmer en hel del innan hon dog. Den sista tiden hade vi flera samtal om vad som händer efter döden. Hon brukade kalla mig för prosten, och ofta när hon hade existentiella frågor ville hon höra vad prosten hade att säga. Väldigt fina samtal, som jag kommer bära med mig länge.

”Jodå, jag ber aftonbön varje kväll, ska prosten veta”, sa hon en gång. Det chockade mig lite grand och jag fick hejda mig för att inte skratta och säga: ”Du? Du är nog den sista jag skulle gissa trodde på Gud.” Istället gav jag henne ett leende och sa något uppmuntrande, något om att Gud hör hennes böner och att han antagligen är väldigt glad för att hon ber varje kväll.

När hennes man gick bort och hon närmade sig sin egen död blev frågorna fler. Jag försökte ända in i det sista inge hopp och berätta för henne att jag definitivt tror att Gud har en plats för oss i himmelriket.

Varför berättar jag om min mormor? Jo, för att min mormor är en av anledningarna till varför jag kommer att älska att arbeta som pastor. Trots att hon aldrig levde i lärjungaskap så som vi kanske tänker att det ska se ut, fanns där någonstans en tro på Gud. Under alla de 28 åren jag och mormor delade tid på jorden gick hon aldrig till kyrkan mer än på skolavslutningar, dop, vigslar och begravningar. Men det fanns ändå en tro. Var kom den ifrån? Jo, hon fick den som barn och ungdom, precis som de allra flesta människor får. Där fick hon en tro på Jesus som kanske inte präglade hela hennes liv, men som fanns där, i djupet av hennes hjärta.

Mormors liv ger mig hopp och glädje i min kommande uppgift som pastor. Allt arbete vi lägger ner i församlingar runt om i världen är aldrig förgäves. Vi ser människor komma och gå i kyrkan, och tyvärr ser vi människor gå alldeles för ofta. Många gånger känns det uppgivet att så många som kommer till kyrkan väljer att lämna för ett annat liv; men samtalen med min mormor är, åtminstone för mig, ett bevis på att Gud verkar där vi inte ser, och sätter djupa spår i människors inre utan att vi vet om det.

Tänk att få vara en del av det. Att dagligen få arbeta med att så frön i människors inre, så Gud kan verka där vi inte ser och sätta djupa spår i deras inre. Det är en av anledningarna till varför jag vill bli pastor. Jag kan aldrig arbeta förgäves, oavsett hur mycket motgångar jag upplever, för jag kan aldrig vet hur Gud verkar, och den insikten är verkligen skön att få vila i.

– – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 18 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Drygt 30 år senare

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Mikael Andersson.

Under tre år på tidigt 80-tal läste jag teologi. Det var på en skola med internat och min upplevelse av det var mycket positiv. Både att få studera bibeln och angränsande ämnen på heltid och samtidigt ha möjligheten att brottas med de svåra frågorna tillsammans med de andra som läste på skolan.

Efter det fanns jag i bortåt 20 år i mindre församlingssammanhang där vi hjälptes åt med i stort sett allting. Jag fick erfarenhet av predikan, mötesledning, söndagsskola med mera. Sedan blev det dryga tio år i en större församling under en period i livet då andra uppgifter tog mycket tid och därmed fanns inte tid kvar till samma engagemang som tidigare.

Under 2015 gick vi med i en Equmeniaförsamling eftersom den låg närmast till där vi bor efter en flytt några år tidigare. För drygt ett år sedan fick jag en förfrågan om att predika i min nya hemförsamling. Jag hade inte predikat på nästan 13 år och var nog lite extra nervös. Predikandet blev dock en positiv upplevelse. Fick en hel del positiv respons samtidigt som jag också upplevde själva framförandet mer positivt än jag gjort tidigare i mitt predikoliv.

Det blev nog den viktigaste pusselbiten in i en förnyad pastorskallelse. Sedan gick allt mycket snabbt; kontakt med Rune W Dahlén, skrivandet av ansökningshandlingar och intervju i Alvik. Blev antagen som pastorskandidat den 23 maj förra våren.

Jag påbörjade mina studier i slutet av januari i år. Vilken lycka att få börja studera igen! Jag har i stort sett läst på egen hand i alla år sedan jag avslutade studierna på bibelskolan 1984, men att få läsa igen under ordnade former har jag längtat efter i många år. Vilken härlig känsla att ha kursare att diskutera det jag läser med! Vilken underbar förmån att få sitta på tåget till eller från Stockholm och läsa kurslitteratur (och ibland ta en tupplur!) Jag läser det så kallade ”pastorspaketet” (praktisk teologi + Equmeniakyrkans historia), vilket innebär 60 högskolepoäng på halvfart under två år och hoppas på att bli ordinerad 2019 om allt går som det ska.

– – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

En av de största förmånerna…

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Jonathan Lennartson.

”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” – Markus evangelium 6:31

En av de största förmånerna vi har som pastorskandidater är de resor som vi företar oss i utbildningen. På hösten är det en resa till en av våra regioner i vårt avlånga land. Men varje vår åker vi på en tyst retreat. Dessa retreater är något av en andningsplats. Här får vi släppa allt vad studier heter och tankar på vardag för att gå in i några dagars tystnad inför vår Herre. Denna tystnad är sannerligen en gåva i rätt tid då hektiska tider av studier har föregått samt kommer.

Min egen erfarenhet av dessa retreater har varit blandade. Under den första retreaten hade jag svårt med koncentration och tyckte mest att det var konstigt att vara tyst. Men så, några år senare, har jag lärt mig detta att Gud är med mig vart jag än är, och vill tala med mig personligen. Därför har retreaten blivit en längtan i mig, att få komma bort till en öde plats och spendera tid med Jesus. Detta möte med honom är formerande, eller rent utav transformerande, och är möjligt i den tystnad som retreaten erbjuder.

Jag är väldigt tacksam för alla de retreater som har getts till oss. Så ser jag dem, som gåvor från vår Herre, en vilostund tillsammans med honom.

– – – – – – – – – – – – – –

Retreaterna och höstens resa till en region ingår som en del i pastorsutbildningen, men för att inte kostnaderna ska bli för betungande säljer pastorskandidaterna sin egen tidning Årsringar. Även det bokloppis som just nu pågår på THS sänker kostnaden för dessa resor.

Jonathans erfarenhet av att den första retreaten inte var så enkel är ganska vanlig. Därför har det varit viktigt att under utbildningen erbjuda en retreat per år, även under Vägledningsåret, för att de blivande pastorerna ska hitta rytmen och sedan fortsätta att regelbundet åka på retreat som pastor. Vi tror att detta hjälper pastorerna att leva nära Gud och att orka fortsätta i sitt utgivande arbete år efter år.

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. I samband med denna dag säljer pastorskandidaterna tidningen Årsringar. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Sprickorna

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Ulrika Johansson.

Jag sitter på en bänk nere vid Stångån vid slottet Bjärka-Säby, njuter av den värmande vårsolen och ber. Då hör jag ett ljud jag inte riktigt känner igen. Jag tittar mig omkring och ser ingenting som kan förklara ljudet. Så hör jag det igen. Då förstår jag att det är isen som sjunger sin dova sång över vårsolen för mig. Jag går fram till kanten på ån och följer den en bit. Då ser jag dem, sprickorna i isen. Jag fortsätter att gå utmed kanten och börjar fundera på det där med sprickor och så kommer några strofer ur sången ”Det sjunger i själen” med Erik Tilling till mig: ”Det sjunger i själen och hjärtat, en sång jag vill ge till dig. Det rymmer min glädje och smärta, tanken, känslan, hela mig, min sång till dig.”

Jag har på senare år mött olika uttryck för att det finns de som inte vågar visa sig sårbara för varandra i församlingarna. För mig är det en viktig fråga och jag undrar vad som skulle hända, med både mig och gemenskapen, om jag i församlingen inte skulle våga visa att mitt liv ”rymmer både glädje och smärta”?

Jesus har sagt att vi ska komma till honom om vi är tyngda av bördor (Matt 11:28). Paulus har påtalat för oss att om en kroppsdel lider så lider också de andra delarna av Kristi kropp (1 Kor 12:26) och i Rom 15:1 står det att ”vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva”. Stämmer dessa bibelord och det de beskriver in på våra församlingar idag? Bär vi varandras bördor? Lider vi med den som lider? Vågar vi komma till Jesus med det som tynger oss?

Ingen av oss är perfekt, om nu någon trodde det. Vi har alla större eller mindre sprickor i våra liv. Men jag tror att genom att bland annat våga visa att vi är sårbara så kan vi som församlingar komma närmare både varandra och Jesus.

Jag kan förstå att det finns de som anser att det kan vara svårt att våga visa sig sårbar i en vanlig söndagsgudstjänst. Men då vill jag lyfta fram en gåva som vi kan ge varandra, nämligen förbön. Att få möjligheten att med åtminstone en annan person få blotta en liten spricka eller få dela det som i mitt liv rymmer både glädje och smärta och tillsammans få lyfta upp detta inför vår Herre i förbön. Det är en underbar möjlighet vi kan ha i våra gudstjänster.

Sedan kan ”den lilla gruppen” i församlingen vara en annan gåva vi kan få del av. I en bönesamling med ett mindre antal personer kan jag våga ta av mig min mask ännu mera. Då kan jag våga visa alla de vackra sprickorna som är en del av mitt liv och som vill sjunga ut det min själ bär på.

Jag skulle därför med detta blogginlägg vilja uppmuntra dig till att våga visa dina sprickor. Det är genom dem som du kan släppa in lite ljus och kärlek från Gud och dina medmänniskor. Leonard Cohens uttrycker det så här i sången “Anthem”: “There´s a crack in everything – that´s how the light gets in” (Det finns en spricka i allting – det är så ljuset når in).

– – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Anmälningstiden har gått ut, men vill man ändå anmäla sig går det bra om man är beredd att ta med sig mat att äta, eller gå till någon restaurang i närheten. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Tack till er som hunnit lite längre!

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

Vi samtalar en stund vid kyrkkaffet, min handledare och jag. Vi är i början av min första VFU-period, eller som det heter på riktigt – verksamhetsförlagd utbildning. Praktik skulle kanske någon kalla det.

Kyrkkaffet är ingen ovan plats för mig, inte heller gudstjänsten, inte heller predikstolen. Inte församlingen, för i församlingen har jag levt hela mitt liv. Jag kan detta ganska bra, tycker jag själv. Men att koppla församlingsmiljön till utbildningen, till de kurser vi läser på THS, är nytt. Det ger nya perspektiv på gudstjänsten, på församlingen, på pastorns roll. På min kommande roll. Framförallt ger det möjlighet att ställa frågor.

Vad tänker vi om vår placering i kyrkorummet? Predika från predikstolen, eller ställa oss mitt bland folket?

Hur ”tar vi in” församlingen innan vi börjar predika? Under predikan? Hur samspelar vi under predikan? Hur ska vi kunna känna in var församlingen befinner sig? Att jag talar ord som landar? Hur ska vi kunna veta om det vi säger bär frukt?

Hur läser vi välsignelsen? Ska vi säga ”välsigne er …” eller ”välsigne dig …”, eller kanske ”välsigne oss …”? Vad gör de olika ordvalen med oss och vad gör de med församlingen?

Hur får man livet att gå ihop? Hur ska man hantera alla goda idéer som församlingsmedlemmar kommer med? Ska jag göra allt? Springa på alla bollar? Eller ska jag våga sätta gränser?

Studier i teologi är viktigt. Men viktigast är nog att få samtala med någon annan, som gått lite längre än mig på den här vägen, om det som studierna väcker. Om hur det funkar i verkligheten utanför skolan. Att få samtala om de jobbiga och svåra aspekterna av pastorsrollen och att få ställa de där frågorna som på ett sätt kan tyckas banala, det är viktigt. Det är det som rustar för den kommande uppgiften.

– – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum. Den verksamhetsförlagda utbildningen som Sara berättar om finansieras helt av kollekterna under bön- och offerdagen. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Anmälningstiden har gått ut, men vill man ändå anmäla sig går det bra om man är beredd att ta med sig mat att äta, eller gå till någon restaurang i närheten. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Men oj va fel jag hade!

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Maria Hammar.

Det senaste halvåret har jag i sammanlagt femton timmar stirrat omåttligt mycket på en tavla. Tavlan föreställer en väg med kullersten, en gränd, med hus på varje sida. Tavlan har varit min hjälp, mitt motiv att vila ögonen på och min tillflykt i att försöka förstå mig själv, min omgivning och inte minst Gud.

Som sistaårselev erbjuder, eller ska jag säga ”tvingar”, utbildningen och Equmeniakyrkan mig att sätta mig i en fåtölj framför en person som jag inte känner. Jag ska tillsammans med denna terapeut vrida och vända på mig själv, upptäcka de svagheter och styrkor som jag bär på, ta fram hemligheter i mig själv som jag har gömt undan och, i ljuset av en annan individs närvaro och perspektiv, granska dessa.

Inför mitt första möte ansåg jag samtalen ganska meningslösa. Vad skulle vi prata om egentligen? Jag var nog rädd för att det skulle bli krystat, att jag skulle behöva leta efter samtalsämnen.

Men oj vad fel jag hade!

Det fanns inom mig valv efter valv att upptäcka, det tog faktiskt aldrig slut. Styrkor, svagheter och inte minst Gudsbilder som fanns där i mitt inre, för mig undangömda, men som faktiskt påverkade mig mer än vad jag kanske trott. I mitt samtal med min terapeut så har jag vågat plocka fram och titta på dessa föreställningar eller sidor hos mig själv. Vissa har vi bara kikat lite lätt på, andra har jag omfamnat och några har jag tagit en rejäl brottningsmatch med.

Jag är glad för att kyrkan ger sina pastorer en ordentlig chans till samtal om livets svåra och goda bitar. Att kyrkan tar pastorers känslor på allvar. Att kyrkan tycker det är viktigt med vårt andliga välmående. Att kyrkan ger oss verktyg som kan bli oerhört viktiga för oss i själavård med andra.

Tavlan som jag stirrat in i kommer alltid påminna mig om att det är okej att känna, att ta sina frågor på allvar, att våga ge sig hän till Gud och att få fatt på ens innersta längtan. Den kommer att påminna mig om att det inte är så farligt att misslyckas eller göra fel, att livet ibland smärtar och att det är okej att inte alltid vara stark.

Den kommer också påminna mig om Guds kärlek och nåd till en nervös, snart nyexaminerad pastor.

– – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum. Terapeutsamtalen som Maria berättar om finansieras helt av kollekterna under bön- och offerdagen. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), och anmälningstiden är förlängd så att sista anmälningsdag är söndagen den 19 mars. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Trons klättervägg

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren David Lund.

Snart har det gått fyra år sen jag satte min fot första gången på Teologiska högskolan i Stockholm. Det är märkligt med tiden, eftersom den ibland kan kännas plågsamt långsam och ibland svindlande snabb. För mig har tiden på THS gått fort.

Det har lite känts som om att klättra på en klättervägg. Du står längst ner, tittar upp mot slutet av klätterväggen och tänker: ”Hur i hela friden ska jag lyckas att ta mig dit upp?” Du börjar med att ta ett steg. Sen tar du ett steg till. Och ett steg till. Du märker efter ett tag att du sakta men säkert börjar ta dig uppåt längs klätterväggen. Resan uppåt är dock inte problemfri då vissa steg är längre än andra. En nyckel för att lyckas med klättringen är den utrustning du har på dig. Att t.ex. ha bra skor är en förutsättning för att snabbt hitta grepp för fötterna att stå på.

Jag ska vara ärlig med att säga att det kan vara en utmaning att läsa teologi. Det är en process där ens tro prövas och utmanas. Det är en resa där du upptäcker om din trosuppfattning har bäring eller om den behöver omprövas. Det är en klättring där du tar ett steg i taget mot att förstå lite mer vem Jesus är och hur Jesus kan få påverka ditt liv.

När jag reflekterar kring dessa fyra åren kan jag se att THS har försett mig med säker och bra utrustning för att klara den klättringen. Ett exempel på detta är skolans duktiga och ambitiösa lärare som alltid har tid för den enskilde studenten. Men den kanske viktigaste utrustningen som pastorskandidaterna har under sin resa är klasskompisar. Det är tillsammans med dem som tänkandet och grubblandet kring tron tar sats och tar höjd. Det är också där visionerna om hur kyrkan kan växa och vara en kraft att räkna med i samhället tas fram. Det är där det finns ny inspiration att hitta när inspirationen att lära sig nya saker försvunnit.

Under hösten och våren har jag och mina klasskompisar träffats hemma hos varandra, en gång i månaden. Vid varje tillfälle har vi behandlat en komplicerad teologisk fråga, vridit och vänt på argument för olika ståndpunkter. Det har inte handlat om att döma varandra för att vi tänker olika. Snarare att lära sig att förstå varandra och se betydelsen i det kristna livet av de olika åsikterna. Vi har fikat och vi har bett för varandra. Allt detta var vi gjort i ömsesidig kärlek och respekt . För mig har dessa kvällar haft stor betydelse och fördjupat min tro. Min bön och längtan är att jag ska få bidra med ett liknande bemötande mot människor i mina framtida pastorsuppdrag. På trons klätterfärd behöver vi varandra för att kunna gå ett steg till.

Torsdagen den 16 mars är sista anmälningsdag till Kallelsedagarna, och anmälan görs på hemsidan kallelsedagar.se. Kallelsedagarna arrangeras av Equmeniakyrkan och Equmenia den 24-25 mars på THS och Bromma folkhögskola som tillsammans utgör Campus Bromma. Den 24 mars är det också Öppet Hus på THS. På Öppet Hus medverkar Jan Eliasson som är f d generalsekreterare i FN, och på Kallelsedagarna medverkar Charlotte Höglund och Patric Forsling. Dessutom har pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan ett stort bokloppis i en av salarna på THS.

Vi har inte svaret på alla frågor

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Anna-Karin Ryberg.

Äter min frukost, övriga familjen har lämnat huset. Tänder ett ljus och tar fram min bibel. Just nu läser jag ur andra Mosebok (Exodus) om hur Mose får uppdraget att föra Israeliterna ur Egypten. En fascinerande berättelse som får mig att fundera på varför människan inte vill bli fri, varför människan ifrågasätter och stretar emot när Gud bara vill ge fullständig frihet. Kan det verkligen vara så att människan inte förstår ? Människan som till och med förstått hur man tar sig till månen och tillbaka.

Som pastorskandidat ställs man inför många frågor, man får möjlighet och ibland tvingas man att brottas med frågeställningar.

Vissa veckor funderar jag så att det nästan gör ont i huvudet.
Det tar tid att komma framåt, det tar tid att växa i tro. Jag tror inte att vi någonsin kan säga att vi har svaret på alla frågor, men för mig är det viktigt att vända, vrida, fråga, prova och få möjlighet att fundera tillsammans med andra.

Jag ser mina studier som en resa, en utmanande resa där jag hela tiden är på väg. Nynnar på en gammal låt som heter ”På väg” och som gruppen SALT spelade för snart 100 år sedan (de var verksamma på typ 1980-talet). 

Sanningen och riktningen hittar jag i Guds ord, Bibeln. Att hålla riktningen känns oerhört viktigt och angeläget. Vår värld behöver det kristna budskapet och vi är alla kallade att vara vittnen!

Låt Er inspireras av Guds ord!

”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig.
Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.”
Psalm 96, vers 1 i Psalmer & Sånger.

– – – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.