Kategoriarkiv: Rune

När Edin Lövås bad mig om hjälp

DSC_0009För några veckor sedan dog Edin Lövås. Han var en av mina förebilder, en av dem som betytt väldigt mycket för mig. Andra har skrivit dödsrunor och det finns även en mycket bra biografi om honom på norska av Knut Grönvik. Jag väljer att här bara ge några korta minnesbilder.

Edin Lövås var emellanåt gäst i mitt föräldrahem. Han sov nog aldrig över eftersom vi bodde så trångt i vår lägenhet, men när han var på genomresa eller när han varit och predikat hemma i Missionskyrkan hände det vid flera tillfällen att han var hos oss på en smörgås eller en bit mat. Som barn förstod jag aldrig storheten i det, men jag älskade Edin på grund av hans humor. Edin var en historieberättare av rang, och han släppte gärna loss i vårt hem som så många andra predikanter efter ett kvällsmöte.

Edin hade direkt efter sin pastorsutbildning blivit evangelist i Norska Missionsförbundet. Året var 1942 och Frank Mangs var den stora förebilden för honom som för så många andra. Senare blev han ungdomspastor i Oslo. Så får han göra starka andliga upplevelser och med hjälp av bl a texter av Ignatius av Loyola finner han den enkla Jesusmeditationen som blir en stor hjälp för honom. 1956 startar han Sandom Retreatsenter, och blir därmed pionjären i Norden med sin retreatverksamhet. Men hans samfund förstår honom inte och han får utstå mycket kritik. Det gör att Edin börjar resa som talare i Sverige och framför allt i Svenska Missionsförbundet. Och det var på den vägen han kom till mitt föräldrahem.

Mina föräldrar hade en stark önskan att få vara med om en retreat på Sandom, men det var inte så lätt med tanke på mig och min bror. Men till sist blev det av. Vi bröder fick dispens att vara med så mycket vi ville och vi fick bo i två små rum i källaren i Stillhetens hus. Jag var nog 16 år och min bror 18, och vi var med på i stort sett alla samlingar. Det var en märklig vecka! Vissa saker finns fortfarande knivskarpa i mitt minne.

Sandoms retreater var alltid halvtysta vid denna tid, vilket innebar att vissa timmar på dygnet var det tyst och andra timmar var det tillåtet att samtala. Edin erbjöd enskilda samtal, men något sådant vågade jag inte boka in. Men en eftermiddag kom Edin fram till mig ute på tunet och föreslog att vi skulle gå en promenad. När vi hade gått en stund utmed vägen pekade Edin upp i en slänt och sa att här finns det smultron. Så där satt Edin och jag på huk och åt smultron och samtalade. Jag minns precis vad vi samtalade om, och vad Edin sa blev mig till stor hjälp. Tänk att han såg mig, den blyge 16-åringen, och tog sig tid med mig!

En annan eftermiddag bad Edin oss syskon om hjälp. Sandom ligger alldeles intill den breda Ottaälven och på andra sidan låg en liten enkel roddbåt som skulle ros tillbaka till Sandom. Edin och en retreatdeltagare körde oss över närmaste bro och fram till stranden där båten låg. Den var verklig liten, men just därför drev den väldigt lätt i den strida älven. Min bror hade brutit armen tidigare samma sommar så det var jag som fick ro. Och det hade nog gått om det inte var för de trasiga årtullarna som mest bara bestod av lite ståltråd. Jag rodde tills ståltråden gav med sig och sedan fick vi försöka laga årtullarna så gott det nu gick medan båten drev nedströms. När jag hade rott tillbaka där vi var när vi började laga årtullarna var det dags att laga dem igen och vi drev på nytt. Edin satt på ena stranden och våra föräldrar på den andra. Edin erkände aldrig efteråt att han var orolig, men sanningen var att mina handflator var fulla av blåsor när vi kom fram, och flera av dem hade redan spruckit. Men fram kom vi.

Det som i så stor utsträckning präglade retreatverksamheten under Edins ledning var koncentrationen kring Jesusgestalten. Metoderna skiftade men detta var alltid centralt, att lära känna Jesus bättre. Han slutade inte som evangelist när han blev retreatledare, han bara ändrade formerna. Jag minns med vilken glädje han berättade om dem som kom till retreaterna utan att bekänna sig som troende, men hur de i retreatens tystnad, samtal, bön och Jesusmeditation kom till tro.

Jag mötte Edin Lövås flera gånger efter den där första retreaten. Jag lyssnade mer än gärna på honom och fick till och med hålla en föreläsning i en konferens i Göteborg dit vi båda och några till hade kallats. Jag kan fortfarande säga var Edin satt i kyrkan och lyssnade med stor uppmärksamhet och såg på mig med sin alltid lika varma blick. Att han var min förebedjare i den samlingen gick inte att ta miste på.

Men Edin förenade också retreatens stillhet och det sociala ansvaret. När han fyllde 75 år spelades det in ett TV-program om honom i Norge. Där fick han frågan hur han som ägnat så stor del av sitt liv åt retreatverksamhet kunde gå i demonstrationståg och stå på barrikaderna som ung. Edin svarade: ”En människa som beder, med meditationer, med Kristusupplevelser, den människan är totalt förfelad om hon inte förstår att det går linjer ifrån dessa upplevelser och ut i samhället. Här är ett sammanhang som vi aldrig får bryta. Det finns en förbindelse mellan mystik och politik.” Och vidare hävdade han att ett gudsmöte som inte för med sig högst konkreta, praktiska, sociala och politiska följder, är ett möte utan djup och verklighet.

En gång till skulle Edin be mig om hjälp. Sommaren 1998 skrev han i ett brev att han nu var 77 år gammal och att hans hälsa inte var helt på topp. Retreatverksamheten hade han för länge sedan lämnat till andra. Men nu drömde han om att starta en verksamhet i Oslo för att nå människor inom den alternativa andligheten med evangelium. Brevet blev långt och han ber om ursäkt för det, men undrar om jag som studerat nyandligheten under många år hade något råd eller någon vägledning att ge honom.

Och så skriver han: ”Min stora lidelse i livet har varit kallelsen att vinna människor för Gud”.

77 år gammal! Och med sviktande hälsa! Då drömde han om att vinna ännu några fler för Kristus.

Att kunna förena retreatens stillhet och det sociala engagemangets kamp och genom allt bevara lidelsen för evangelisation – det var Edin Lövås! Jag önskar – och tror – att vi på THS ska kunna få fram många pastorer med samma passion. Det är min bön och längtan.

Denna och nästa vecka åker alla pastorskandidater på retreat, antingen på S:t Davidsgården eller på Nya Slottet Bjärka Säby. Tänk gärna på dem i bön!

Rune W Dahlén

Den tid jag har kvar

 ht 2014Blogginlägg av Rune W Dahlén.

I våras fyllde jag 60 år. Då hann jag inte reflektera så mycket över det, men under sommaren har jag tänkt en hel del. Jag vet inte hur länge till jag ska jobba som rekryterare och kontaktlärare för pastorskandidater. Men ett är säkert: Innan jag nästa gång fyller jämnt har jag gått i pension. Kanske jag har fem år kvar. Kanske jag har mycket mindre än så. Och vad vill jag då satsa på den tid jag har kvar?

Under sommaren återupptog jag det sätt att läsa Bibeln som jag använt mig av tidigare, nämligen att lära mig utantill. Det var väl en särskild utmaning efter 60, tänkte jag. Kan det gå? Och visst gick det, om än lite långsammare än förr.

Två verser i Kolosserbrevets första kapitel blev väldigt viktiga för mig: ”Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder.”

Dessa verser, tillsammans med flera samtal och upplevelser under sommaren, fick mig att till sist landa i det som var så viktigt för mig när jag som 24-åring ordinerades till pastor. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess,  gått många varv med olika tyngdpunkter, intressen och tonvikter. Men nu är jag där igen.

Den tid jag har kvar vill jag hjälpa blivande pastorer att vinna människor för Gud. Så är det!

Jag vill leda dem in i glädjen över människor som kommer till tro. Locka dem att hitta vägar att nå nya människor med evangelium. Påminna oss alla om att vi har blivit räddade ur mörkrets välde och fått förlåtelse för våra synder. Dansa med änglarna över varje syndare som omvänder sig.

Finns det då inte andra viktiga saker? Jo men självklart! Undervisningen på THS är bred för att forma pastorer som klarar att möta alla de uppgifter som kommer att möta dem i församling och samhälle. Och vi vet att människors väg till tro inte så sällan går via en församling som är trovärdig och engagerad i de många stora frågorna. Men likfullt behöver vi hjälpa människor att ta det sista, avgörande steget till en egen tro och bekännelse.

Men ska alla nu bli evangelister? Nej, så klart inte! Alla har inte evangelistens nådegåva. Jag har det inte. Och jag vet att frågorna om evangelisation kan skapa kramp hos en del. Men det får ju inte hindra oss från att förlösa gåvorna hos de som verkligen är evangelister. Alla pastorer ska inte vara evangelister, men jag tror det är viktigt att alla pastorer har sin stora glädje i att fler människor får möta Jesus och bli hans lärjungar.

Men hör det inte ihop, gudstjänst, predikan, liturgi, evangelisation, diakoni? Jo, och eftersom vi har en särskild diakonutbildning och eftersom pastorskandidaterna får en omfattande och bra utbildning på så många andra viktiga områden är det nu tid att förstärka när det gäller evangelisation: Hur hjälper man en andlig sökare som vill veta hur man blir kristen?

IMG_2748

När jag gick min pastorsutbildning saknade vi evangelisation på schemat. Genom alla år som lärare på pastorsutbildning har jag hört samma fråga: När ska vi få lära oss evangelisation? Sedan jag blev pastor i Svenska Missionskyrkan 1978 har det samfundet och sedan Equmeniakyrkan ständigt minskat i medlemsantal. Hur tänker vi!?

Allt går inte att få in i akademiska kurser under Universitetskanslersämbetets vingar. Men då får vi ju se till att det finns möjligheter vid sidan av. Den tid jag har kvar, kort eller lång, vet jag nu vad jag vill satsa på, inte enbart och ensidigt, men mer än något annat.

Ett led i detta är att vi nu på lördag erbjuder en heldag för dem som vill lära sig att bli Alphakursledare. Det är inte den enda metoden att evangelisera. Jag vet inte ens om det är den bästa. Men vad jag vet är att många kommit till tro genom Alpha, och därför är det viktigt att de blivande pastorerna och diakonerna får med sig det verktyget i sin verktygslåda. Den nationella ledaren för Alpha Sverige, Anders Marklund, sa i somras att han gärna kommer och har en kursdag på THS om det blir minst tre deltagare . Just nu är det 20 anmälda! Och fler kan det bli! Bed gärna för oss!

Nu är vi igång!

Inlägg från Rune W Dahlén.

Idag var en historisk dag i Bromma. De blivande pastorerna och diakonerna i Equmeniakyrkan har nu sin utbildning på samma campus eller skolområde. Bromma folkhögskola startade sitt nya läsår förra måndagen och THS startade denna vecka. Och idag samlades för första gången alla studerande på den diakonala linjen tillsammans med Equmeniakyrkans teologgrupp på THS. Så här såg det ut:

DSC_1210

(Observera att alla på bilden är inte antagna diakon- eller pastorskandidater. Lille Manfred i mamma Kajsas knä till höger är det till exempel inte. Men däremot Elin som viftar glatt längst ner till höger…)

DSC_1208Vi fyllde det största klassrummet på THS, och där presenterade vi oss för varandra, och Bromma folkhögskolas rektor Torbjörn Bådagård talade.

Det är viktigt att de blivande diakonerna och pastorerna känner igen varandra och kan mötas i restaurangen och gemensamma gudstjänster. De antagna diakonkandidaterna inbjuds också att vara med på Equmeniakyrkans teologgruppssamlingar på THS, även om de knappast kan vara med varje gång eftersom de bara läser måndagar och tisdagar.

Restaurangen som skapats genom en utbyggnad av matsalen är inte helt klar, men går att använda. Det är en fantastisk miljö. Här är ett par bilder från THS personaldagar i förra veckan, då vi första gången kunde komma och fika.

DSC_1196DSC_1190

 

 

 

 

 

DSC_1197

Och så här ser restaurangen ut från mitt arbetsrum. Det är en del kvar att göra på utsidan.

DSC_1203I måndags var det högtidligt välkomstprogram på THS. En av talarna var pastorskandidaten HannaSara Leones. Efteråt var det gudstjänst i ett fullsatt kapell med predikan av rektor Owe Kennerberg.

DSC_1206

 

 

 

 

Vemod – och tacksamhet!

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Nu har sista gudstjänsten hållits i kapellet på gamla Missionsskolan på Lidingö. Fullt med folk, mycket tacksamhet, trevliga minnen, men också vemod – för att inte säga sorg.

20140601-171532

Mitt eget förhållande till skolan är att jag gick där som elev 1974-1978 (studieuppehåll läsåret 75/76) och att jag återvände som timlärare och vikarierande lärare tio år senare. Som veckopendlare kom jag att bo i olika rum som för tillfället stod lediga, och har därmed nog bott i snart sagt vartenda rum i stora skolbyggnaden. De flesta nätterna tillbringade jag nog i det rum som varit Thilda Waldenströms sovrum. I två år bodde jag i det som en gång var jungfrukammaren i rektorsbostaden, men jag har även bott i andra rum i det huset och i Munkebo.

När jag skrev min avhandling fick jag anledning att bläddra mig igenom nästan hela 1955 09 30 Gehenna Missionsskolanarkivet i källaren och fick mängder av bredvidkunskap som inte platsade i avhandlingen men som hamnade i ett manus som skulle ha blivit en bok om skolan. Jag intervjuade ett antal äldre personer som vuxit upp på skolan som barn till lärare och personal. Starkast intryck gjorde nog vaktmästardottern Barbro Norén som var född på Missionsskolan 1910 och som var döpt av Waldenström och mindes hur hon fick gå med posten till Waldenströms lägenhet.

1957 10 01 Infarten till MissionsskolanSena kvällar långt borta från familjen i Skåne kunde jag ägna åt att studera de stora husritningarna i arkivet och gå och mäta och knacka mig fram i väggarna för att konstatera att dörrhål hade flyttats och att ritningarna stämde. Jag ”lärde känna” de gamla lärarna som jag aldrig träffat och visste vem de gifte sig med och hur många barn de hade och när de föddes. Jag kunde peka ut vilken del av fruktträdgården som varje lärare förfogade över, var vägar och stigar gått, var hästar och grisar höll till, var brä1925 ca Potatisen kommernder startat och var de gamla lekplatserna på 1940-talet fanns. Underlig hobby, men till slut kände jag nog skolan och dess hundraåriga historia bättre än kanske någon annan. Genom åren har många gått på historiska rundturer på skolan, då jag nog haft mest roligt själv men där många andra också uttryckt intresse. Tre rundturer fick jag göra i söndags för att alla skulle få möjlighet att komma med.

 

Det är märkligt hur sammanväxt man kan bli med en plats. Och jag har verkligen älskat denna oas med sin lummiga park, sina blommande fruktträd och fantastiska hus fyllda av historia och historier.

Flygfoto Thunqvist

1927 Gamla hörsalen

Konferensavslutning 2

Kapellet byggsNu på fredag den 6 juni är det 50 år sedan kapellet i parken invigdes. Det tog något år innan jag insåg hur fint detta var. Utifrån betraktat är det en mörk och ganska intetsägande låda med en låg entré. Men när man gått in några meter öppnar sig ett fantastiskt gudstjänstrum i ljust trä och fyllt av ljus från de enorma fönstren högt upp mot taket. Det är i sanning ett hus som är större på insidan än utsidan, och i detta ryms en vacker och djupt kristen symbolik.

Kapellet invigs

20140601-150424Otaliga morgnar har jag suttit i detta kapell och lyssnat på blivande pastorers andakter och predikoövningar. Och jag har ju förvisso själv stått där och försökt så gott jag kunnat. Men när jag och andra misslyckats med att fånga intresset har blicken gått upp mot fönstren där man kunnat se de stora trädkronorna och en bit av himlen. Och så har det blivit andakt även om inte orden nått fram.

Ännu längre tid tog det att uppskatta Sten Kauppis triptyk på fondväggen. Men den nådde fram! I ett stort antal andakter har jag visat på fadersgestalten som i sin nåd, med utsträckta armar, vill omfamna både den förlorade och den hemmavarande sonen. Och den centrala bilden med korsfästelsen, där man efter ett tag kan upptäcka hur konstnären satt ner Kristi kors i Afrikas jord som en påminnelse om den mission som varit så levande på Missionsskolan. Vilken förkunnelse det ligger i detta konstverk!

Jag var osäker på om jag skulle klara känslorna denna sista dag på Lidingö. Hjärtat hade 20140601-151244snörpts åt bara genom att några dagar i förväg se hur kapellet hade möblerats inför den sista gudstjänsten. Och jag minns hur jag sörjde den våren då THS flyttade till Bromma. Men jag stålsatte mig och det höll till och med när vi dukade av nattvardsbordet och bar ut Bibel, ljusstakar och nattvardsservis. Men när jag skulle berätta det igår för en person som inte var med, då brast det.

Lidingö - kapellet

En av de vackraste berättelserna från gamla Missionsskolan är när Waldenström flera år före sin död skriver sitt eget begravningstal. Inte för att han är rädd för att man ska prata illa om honom i begravningen, utan för att han är rädd för att man ska tala alldeles för mycket om honom. Och så skriver han ett begravningstal över Psaltarversen ”Din nåd är bättre än liv”, ett tal som rektor Mosesson den 20 juli 1917 får läsa upp vid denna frikyrkliga och därmed förbjudna begravningsakt i Missionsskolans hörsal. Och så fick Waldenström, som ett helt liv predikat om Guds kärlek och nåd, ett sista tillfälle i denna sin egen begravning att än en gång påminna om Nåden.

För precis 40 år sedan såg jag skolan för första gången. Och som jag sedan älskat denna plats! Det är ju därför det är så vemodigt just nu. Men verket går vidare och nåden är bättre än liv och bättre än ett stycke mark och några hus på Lidingö. Vi får påminna oss om att det första läsåret på Lidingö började 66 elever där. I slutet på det här läsåret har vi haft 74 pastorskandidater i Equmeniakyrkan. Och på THS har det i år varit över 350 studenter som åtminstone läst någon kurs i teologi, och över 650 studenter när vi även räknar de som läst på MR-programmet. Livet går vidare! Och Guds nåd räcker än!

20140601-16491720140601-140713

 

 

 

 

 

 

 

 

20140601-140331

Bilder: Björn Wennfors, Per Ström med flera

Efter tio års planering är vi nu igång!

Så är det då igång. Det första vägledningsåret. I 10 år har vi samtalat om detta i bildarsamfunden och i Equmeniakyrkan. Åsikterna har varit många, det har funnits ett visst motstånd och det har funnits en hel del påhejare. Missförstånd har ägt rum och bristen på information har ibland väckt känslor hos de blivande medarbetarna.

Men nu är vi alltså där.

Denna småkyliga men soliga Kristi Himmelfärdsdag 2014 fick pastors- och diakonkandidater förbön för att gå ut i tjänst under Vägledningsåret. Och jag hoppas att de känner att vi verkligen vill be för dem och stötta dem detta första år i tjänst, för att de ska hålla längre som diakoner och pastorer.

Så här uttryckte kyrkoledare Lasse Svensson det i förbönsakten: ”Inför
första året i tjänst och ett år innan ordination vill vi be för er i vår
kyrkokonferens och därmed betyga att ni är inneslutna i vår förbön och vår
omsorg.”

Det är 16 pastorskandidater och 4 diakonkandidater som nu närmar sig slutet av sin utbildning och som idag fått förbön i kyrkokonferensens inledningsgudstjänst. Från och med idag är de pastorer och diakoner utan ordination och får använda frimärksskjortan eller rundkragen (2 av dem är redan klara med sina studier och har fått denna möjlighet redan tidigare i vår).

DSC_1103

Bakre raden från vänster: Marta Karlsson, Karen Magnin Andersson (skymd), Samuel Östersjö, John Lindar, Jenny Arnerlöf, Johanna Lindar, Johnny Brorsson, Arne Josefsson, Ulf Södahl (diakon), Kelly Reid (diakon).
Främre raden från vänster: Tove Lilled, Ann Schylander Cortés, Marcela Moraga (diakon), Oskar Johansson, Frida Hägglund, Signe Ekström, Elina Skarin, Camilla Mattebo (diakon), Petra Jonsson.
Saknas på bilden: Anders Dahlström

Den bön som bads för de nya pastorerna och diakonerna kan du läsa här nedanför, och du får gärna vara med och bedja i den.

Gud, tack för att du har omsorg om oss människor och hela skapelsen och kallar oss att vara dina medarbetare i världen. Hjälp dem som idag sänds ut i tjänst att förbli i din kärlek och att kunna ge den vidare till andra. Hjälp dem att gå i Andens kraft! Vi ber särskilt för Anders som på grund av sin elöverkänslighet inte kan vara med idag och vi ber för honom och de andra som ännu inte fått någon tjänst. Tack för att du har öppnat vägen till försoning, befrielse och upprättelse för oss, för alla människor och hela skapelsen. Låt dem som idag sänds få leva av din förlåtelse och använda sina gåvor i försoningens tjänst. Hjälp dem att kunna förlåta och att be om förlåtelse. Hjälp dem att inte tappa modet utan istället kunna gå till dig när de upplever motgång. Låt dem få föra människor till tro på dig, snart och ofta. Låt dem få uppleva mycket glädje. Amen.

74 pastorskandidater!

Blogginlägg från Rune W Dahlén.

Denna vecka är det kyrkokonferens i Equmeniakyrkan. I inledningsgudstjänsten på torsdag klockan 10 äger det rum en förbönsakt som är alldeles unik.

I år införs nämligen det vi hittills valt att kalla Vägledningsår och som innebär att pastors- och diakonkandidater ordineras först efter avslutade studier. I den kyrkokonferens som infaller alldeles i slutet på studietiden får de blivande medarbetarna förbön. Efter denna akt är de pastorer respektive diakoner utan ordination och de kan använda diakon- respektive pastorsklädsel.

De som fått tjänst påbörjar denna på sensommaren och efter knappt ett år ordineras de i kyrkokonferensen om de då är klara med alla studier. Här kan du läsa mer om Vägledningsåret.

Nu på torsdag är det alltså dags för den förbönsakt som inleder det första Vägledningsåret i Equmeniakyrkans historia. Sexton pastorskandidater och fyra diakonkandidater har tidigare avgett tystnadslöfte inför en av kyrkoledarna och får nu förbön. De flesta har en tjänst klar men de som ännu inte har det finns i vår särskilda omsorg och förbön.

Se alltså till att ni finns på plats i den inledande gudstjänsten på torsdag klockan 10. Och ni som av någon anledning ännu inte hunnit fram – delta i förbönen där du befinner dig. De blivande medarbetarna behöver all den förbön de kan få.

I gudstjänsten på lördag kväll kommer vi även att välkomna fem pastorer som tidigare arbetat i andra samfund och som nu vill gå över till Equmeniakyrkans pastorskår. Tre av dessa är inte tidigare ordinerade och därför blir det en ordinationshögtid även i denna kyrkokonferens.

– – –

DSC_0755Måndagen den 19 maj hade antagningsnämnden sitt sista sammanträde för detta läsår. Vi antog då fem nya pastorskandidater och sex nya diakonkandidater. Det innebär att vi nu, fram till på torsdag förmiddag, har 74 pastorskandidater i Equmeniakyrkan. Det är naturligtvis en väldigt hög siffra. Glädjande hög! Av dessa 74 är 43 kvinnor (58 %) och 31 män (42 %).

Equmeniakyrkan har också 16 diakonkandidater fram till på torsdag förmiddag. Av dessa är 13 kvinnor (81 %) och 3 män (19 %). Sju personer har gått igenom ett antagningsförfarande som gör att de kommer att välkomnas in i Equmeniakyrkans pastorskår – två kvinnor och fem män.

– – –

Equmeniakyrkans antagningsnämnd har nu funnits i två år. Under dessa två år har 45 personer ansökt om att få bli pastorskandidat. Av dessa sökande är 60 % kvinnor och 40 % män.

31 av de 45 sökande har antagits, vilket motsvarar 69 %. Av de 14 som inte fått ja har 13 fått nej (29 %) och 1 har idag sin ansökan bordlagd (2 %). Av de som blivit antagna är 20 kvinnor (64,5 %) och 11 män (35,5 %).

Under dessa två år har också 18 ansökt om att bli diakonkandidat, varav 15 kvinnor (83 %) och 3 män (17%). Av dessa har 16 antagits, vilket motsvarar 89 %. Av de antagna är 13 kvinnor (81 %) och 3 män (19 %).

Ytterligare statistik gällande ålder, region, stad/landsbygd, tidigare studier och yrke etc kommer att tas fram, men det har ännu inte hunnits med.

SayuriKikuchiEn sak till vill jag dock nämna, och det är den mångfald som finns vad gäller nationaliteter. Den kunde – och borde – förstås vara ännu större, men vi är ändå tacksamma för de som berikar oss med nya och annorlunda erfarenheter. Vi lever i ett mångkulturellt land och är tacksamma och glada för det. Det är en rikedom för Sverige och en rikedom som vi vill ha del av i Equmeniakyrkan.

Av pastors- och diakonkandidaterna samt de som ska välkomnas in i vår pastorskår är Ivani född och uppväxt i Brasilien, Jenny i USA men har även bott i Kina och Malaysia, Petra är född och uppväxt i Tyskland och har även bott i Kanada och Schweiz, Josué är född och uppväxt i Ecuador, Karen är född i Schweiz och uppväxt i Schweiz, IMG_3542Österrike och England, Marcela och Johanna är födda och uppväxta i Chile, Kelly är född och uppväxt i USA, Elisabeth är född i Indien och adopterad till Sverige, Rimon är född och uppväxt i Syrien med föräldrar från Turkiet men har också bott i Jordanien, Libanon och Sudan, Carla är född och uppväxt i Portugal men har också bott i Belgien, Mario är född och uppväxt i Mexiko

Josué LeonesDessutom är Ann gift med en man från Chile, Ingegerd och Annie med män från England, Rebecca med en man från Brasilien, Esther med en man från Frankrike, Arne med en kvinna som är född i Sydkorea, Hanna-Sara med en man från Ecuador och hon bodde själv under flera år i Ecuador under sin uppväxt som missionärsbarn. Emelie är förlovad med en man från Hongkong och Sayuri har en svensk mamma och en japansk pappa och bodde omväxlande i Sverige och Japan under sina första levnadsår.

Jag hoppas på en ny, mångkulturell bibellinje på Bromma folkhögskola. Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen. Från en sådan bibellinje skulle vi kunna rekrytera ännu fler diakon- och pastorskandidater med erfarenheter som kan berika vårt land och vår kyrka.

Om tiggarna stoppas får vi göra jobbet!

Ett parti vars namn vi inte nämner har gått till val på bland annat frågan att stoppa det organiserade tiggeriet. Själv är jag beredd till civil olydnad om ett sådant förslag någonsin går igenom.

Det är egentligen dråpligt hur mycket organiserat tiggeri som förekommit i Equmeniakyrkans bildarsamfund. Bara två exempel:

Metodistkyrkans store ledare John Wesley var tiggare. Han kunde uppsöka rika människor och även gå från hus till hus i rika kvarter och fråga om pengar till de fattiga. Ända in på sin ålders höst ägnade han sig åt detta tiggeri. Vid ett tillfälle använde han en hel vecka till att vandra genom snöslaskiga Londongator för att få ihop 200 pund.

Det berättas att någon i sin omsorg uppmanade Wesley att gå hem och sitta i värmen framför brasan. Men Wesleys svar var att så länge det finns en enda hemlös på Londons gator skulle han fortsätta sitt tiggeri och sin hjälpverksamhet.

Missionsförbundets ledare Paul Petter Waldenström var rikskänd i Sverige som stortiggaren. Det kunde gälla bygget av Missionsskolan för utbildning av predikanter och missionärer, ett sjukhus i Kina eller en fattig och sjuk predikant eller predikantänka.

”Var nu inte ledsen på mig och tyck inte, att jag är oförskämd. Jag är redan så gammal, att både du och andra snart bli av med mig”, skriver den åldrige Waldenström i ett tiggarbrev till en förmögen vän.

Så tiggeriet är en del av vårt arv i Equmeniakyrkan.

Går vi ännu längre tillbaka i kyrkans historia kan vi nämna diakonen Laurentius i Rom som tillfångatogs och förhördes om var de kristna hade sin skatt. Det samlades ju in så mycket pengar och någonstans måste ju skatten finnas t ex i form av gudabilder i guld. Men Laurentius svar blev: ”De fattiga är vår enda skatt.”

I Stockholm ser vi tiggare överallt sedan något år tillbaka. En av dem sitter vid tunnelbanan i Bromma och jag går ofta förbi henne på resan mellan mina två jobb. Flera i personalen och studentkåren på THS har ”adopterat” henne och ger ett leende och några vänliga ord när man går förbi. Förutom pengar, mat och kläder förstås. Hon tränar svenska där hon sitter och vill helst av allt ha jobb för att kunna försörja sig själv och barnen.

Jag har bestämt mig för att aldrig gå förbi henne utan att ge något. Vi brukar önska varandra Guds välsignelse. När hon inte sitter där kommer jag på mig själv med att sakna henne, samtidigt som jag förstås högst av allt skulle vilja att hon inte behövde tigga. Men där är vi inte än.

I gången mellan Centralstationen och T-Centralen såg jag härom kvällen en äldre kvinna som satt så illa att man riktigt såg hur ont det gjorde att sitta på det hårda stengolvet. Hon satt alldeles tyst och vädjade med blicken och pappersmuggen om en slant. Plötsligt for en tanke genom huvudet. Ett svindlande ögonblick såg jag i henne min egen mamma och jag kände en förkrossande sorg och ett starkt medlidande.

Tanken släppte mig inte på en lång stund, men genomkorsades efter ett tag av en annan tanke: Hur i all världen kan det där partiet vars namn vi inte nämner vara så rädda för gamla, ensamma kvinnor som hon.

Några dagar senare såg jag ett klipp på You Tube där man med dold kamera filmade några personer som gick utmed gatan. I förväg hade man kontaktat anhöriga – föräldrar, syskon m fl – som klätt ut sig till hemlösa tiggare och som satt på trottoaren när de filmade personerna passerade. Inte en enda av dem såg att det var nära anhöriga som satt där. När filmerna sedan spelades upp för dem var det flera som stumt grät över att de inte sett dessa fattiga och hemlösa utan bara gått förbi upptagna av sitt.

I vårt arv finns en tradition av tiggeri för de fattigas skull. Om fattiga människors tiggeri på gatan någonsin skulle förbjudas är det vår plikt som kristna att i civil olydnad ta tiggarnas plats och tigga till de fattiga tills någon bär bort oss. Tänk om hela studentkåren vid THS följer med! Jag menar allvar – är du beredd?!

Snart ska jag bege mig till tåget. Hoppas att jag finner några av de tiggare som jag vet finns där ute. Jag går gärna en omväg för att dela med mig – alltid retar det väl nån i det parti vars namn vi inte nämner.

Historisk guidning på Missionsskolan

11 Missionsskolan huvudbyggnadenInlägg av Rune W Dahlén.

Historien sitter verkligen i väggarna på Missionsskolan på Lidingö. Skolan som sedan blev Teologiska Seminariet och Lidingö folkhögskola. Och sedan THS, Utbildningscentrum Lidingö (UCL) och Lidingö Hotell & Konferens.

Nu avslutar Equmeniakyrkan sin verksamhet på skolområdet och fastigheterna ska väl antagligen säljas. Om det kan man ha olika åsikter. Jag kommer att sakna att få åka dit och undervisa och delta i konferenser och fortbildningskurser. Men samtidigt är det viktigt att nostalgin inte får styra besluten. Kyrkan måste hantera ekonomin på ett sunt sätt och prioritera sådant som är kyrkans viktigaste uppgifter.

Lidingö folkhögskola flyttar till Bromma och bildar Bromma folkhögskola ihop med Betel. Det gör att utbildningen av pastorer, diakoner, fritidsledare och församlingsmusiker hamnar som närmaste grannar och kan ha glädje av varandra. Från mitt arbetsrumsfönster på THS har jag utsikt över tillbyggnaden av matsalen som är nödvändig när så många fler ska äta.

DSC_1030

Tänk om det också kunde bli en bibellinje på Bromma folkhögskola som särskilt vände sig till nysvenskar! Med undervisning i Bibel och svenska, där både nysvenskar och ”gammalsvenskar” tillsammans kan lära sig om teologi och kultur i Mellanöstern för 2000 år sedan och teologi och kultur i Sverige på 2000-talet. En sådan bibelskola skulle också kunna vara en viktig rekryteringsbas för arbete i kyrkan. Vi behöver fler pastorer och diakoner med annan kulturell bakgrund! Fler fritidsledare och församlingsmusiker med invandrarbakgrund! Dessutom behöver andra och tredje generationens invandrare hjälp att hitta fram till en levande och hållbar tro i sitt nya land, då det inte längere är lika självklart att fira gudstjänst på ett språk som föräldrar och far- och morföräldrar talar eller talade.

Men än så länge finns gamla Missionsskolan på Lidingö kvar i Equmeniakyrkans ägo, och där pågår fortfarande undervisning. Skolan invigdes 1908 och Svenska Missionsförbundets historia är oerhört tätt förknippad med byggnaderna och platsen. Lagom till skolans 100-årsjubileum gjorde jag, med glimten i ögat, en kalender som hette ”365 dagar att minnas”, där jag noterade minst en händelse på Missionsskolan för varje datum som man kunde minnas och högtidlighålla. Stort som smått i en salig röra. Idag, den 5 maj, är det till exempel precis 100 år sedan Paul Petter Waldenström gav ut boken Biblisk troslära, som innehåller hans föreläsningsutkast i dogmatik från Missionsskolan. Och det är precis 70 år sedan man köpte in två nya badkar till de gemensamma badrummen i källaren.

1930 Missionsskolan

Vid tre tillfällen nu i vår och på försommaren kommer jag att erbjuda historiska, guidade rundturer i Missionsskolans lokaler. Det sista tillfället är den 1 juni, alltså söndagen i konferensveckan. Då kommer också sista gudstjänsten att hållas i kapellet på skolan. Den dagen finns det risk att många vill gå på rundtur.

Därför erbjuder jag också två visningar innan dess, nämligen den 6 och 13 maj klockan 18.00 – ca 19.30. Samling sker vid stora entrén på Lidingö folkhögskola. Reser man med SL tar man tunnelbana till Ropsten och sedan buss 201 till hållplats Folkhögskolan. Gå därefter över vägen, in mellan grindstolparna och upp till stora huset där man ser ingången till höger i det gröna tillbygget.

Rundvandringen är gratis, men det kommer att finnas en skål för den som vill lägga en frivillig gåva till pastorskandidaternas retreatkassa, som gör det möjligt för pastorskandidaterna att åka på retreat en gång per år, samt på gemenskapsdagar och studiebesök till en av Equmeniakyrkans regioner varje höst (nu i höst till Hjortsbergagården i Småland).

Antalet deltagare är begränsat av praktiska skäl, så jag tar gärna emot en anmälan några timmar i förväg på mailadress rune.w.dahlen@ths.se (eller bara rune@ths.se).

Vi kommer att starta på vinden och går ner genom huset tills vi kommit till källaren. Sedan avslutar vi i kapellet ute i parken. Det blir inte någon tung teoretisk undervisning, utan en trevlig utflykt med många berättelser. Ta chansen eftersom vi i årtionden framåt kommer att få höra om denna plats där så många pastorer utbildats och där diakonerna i Equmeniakyrkan fortfarande utbildas.

Exempel på frågor som kan komma att besvaras:

Vilka visioner hade Waldenström för skolområdet? Varför byggdes skolan på Lidingö och inte i Saltsjöbaden? Hur kunde man få in pengar till detta enorma byggprojekt? Var låg Guldkungens matkällare? Var skrev Lorentz Backman sitt avskedsbrev? Var bodde kusken och var bodde sjuksystern? Hur tog man sig från Stockholm till Missionsskolan de första åren? Var höll de blivande predikanterna sina övningspredikningar? Hur gick det till när Sveriges första frikyrkliga – och olagliga – begravning hölls i skolans hörsal? Hur kunde man värma alla husen under de kalla krigsvintrarna? Hur kom skolans bibliotek till och var låg det? Och inte minst: Varför borde Waldenströms trasiga hatt finnas på museum?

Välkommen på dessa historiska, guidade rundturer!

De svart/vita fotona är tagna av Björn Wennfors. Den 1 juni kommer han att visa ännu många fler foton i samband med gudstjänsten och rundvandringen.

Kränkt eller glad?

Under Stilla veckan har ett märkligt fenomen uppstått i Sverige. Först blev några kristna ledsna och upprörda över ICAs reklamfilm inför påsk och protesterade mot den. Då blev andra kristna ledsna och upprörda över att någon kunde bli ledsen och upprörd över något sådant och försvarade filmen. När sedan ICA drog in reklamfilmen blev ställningstagandena allt mer tydliga och distinkta:

A) Man får inte skämta hur som helst med något så heligt och centralt som nattvarden.

B) Man får som kristen inte bli kränkt och börja protestera mot vad som helst.

Jag är väl velig, men jag kan tycka att det ligger något i båda uppfattningarna.

Låt mig erkänna: Jag blev ledsen över reklamen. Jag tyckte den var okänslig och onödig. Jag tycker att ett av Sveriges största företag kunde ha tänkt ett varv till innan man producerade den där filmsnutten.

Men kränkt? Nej, det kan jag inte påstå. Jag håller också med de som menar att det finns annat som vi har mycket större anledning att bli kränkta över. Och att det inte är bra att vi kristna blir kända som humorlösa och lättkränkta.

Det jag märkte var dock att andra kristna tog mycket mer illa vid sig än mig över reklamfilmen. Kristna som jag ser upp till och respekterar. För mig som kristen är det viktigt att ta deras sorg på allvar. De känner sig sårade och de måste få känna så. Vi har ingen anledning att protestera mot det eller göra oss lustiga över det. Lika lite som vi ska göra oss lustiga över att muslimer eller judar, romer eller homosexuella, dyslektiker eller tjocka kan bli sårade över sådant som de uppfattar som sårande eller kränkande. Det kanske inte alls var tänkt som sårande eller kränkande, men vi måste ta deras upplevelse på allvar.

Därför borde vi nog tänka ett varv till innan vi ropar skam över de vi tycker är för ”lättkränkta” när det gäller ICAs reklam. Alla har vi svårt att sätta oss in i hur en annan människa känner sig. Men som pastor eller blivande pastor är det oerhört viktigt att lyssna in och ändå försöka förstå hur en annan person reagerar. Och det gäller förstås båda parter: att försöka förstå både de som upplever sig sårade av reklamen och de som upplever sig sårade över att några medkristna tvingat bort den.

Sedan är det aldrig fel att föra det lågmälda samtalet där vi vågar vara öppna mot varandra. I sådana samtal kan också positioner flyttas. Det är däremot nästan omöjligt i ett ordkrig.

 

Snart är det påsk. Mina tankar har gått till påskar som varit. För 30 år sedan hade jag födelsedag på Påskdagen. Jag predikade i Rickarums Missionskyrka och människor fick skänka pengar till den internationella missionen om de ville. Vi väntade vårt första barn vilken dag som helst och några veckor senare skulle vi flytta från vårt första hem tillsammans och min första pastorstjänst. Mina föräldrar gästade oss över påsken och vi plockade vitsippor till kaffeborden i kyrkan. Det var förväntan och framtidshopp i luften.

Förra året skulle vi fira påsk för första gången utan min mamma. Hon hade dött i januari, 93 år gammal och mätt på livet. Men saknaden och sorgen var stor i alla fall. Och nu skulle det bli påsk. Hur skulle det gå?

Några dagar innan påsk tog vi ner ett litet skåp som satt på köksväggen. När jag lossat det från väggen singlade något ner. Det var tre små kuvert som tydligen legat ovanpå skåpet utan att vi sett det. Ett kuvert till var och ett av våra barn. Kuverten var från farmor med en handskriven önskan om Glad Påsk.

2013-06-21 18.20.58

Jag tror jag vet hur det gått till. Mamma var på besök hos oss och ville ge en hälsning med en liten slant till barnen, och jag fick i uppdrag att lämna kuverten först sedan hon rest hem. Inte hem till himlen utan hem till Åmål. Jag la dem ovanpå skåpet och så glömde jag av alltsammans och nu hade de legat i flera år.

När de ramlade ner var det som en hälsning ”från ovan”. Som om en ängel lät dem singla ner precis i rätt tid. Jag blev sittande länge med dem och log åt hälsningen. Ja, det är ju detta påsken handlar om. Att Jesus dog för vår skull för att vi skulle få leva. Att Jesus uppstod för att också vi ska få göra det. Och så kom uppståndelsens glädje också över förra årets påskfirande.

 

Snart är det som sagt Påsk igen. På tredjedag Påsk blir det min födelsedag. 60 år – hur gick detta till? Jag firar med familjen i förväg och på själva födelsedagen är jag helt borta. Jag har ju årskort på SJ och tänker fira på en plats som jag länge velat se fast det aldrig blivit av. Mobilen är avstängd och mailen läser jag dagen därpå och några presenter vill jag inte ha.

Men skulle du mot all förmodan vilja glädja mig gör du det bäst genom att glädja de blivande pastorerna. Vi skickar dem på retreat en gång per år, och nästa läsår gäller det också de som går Vägledningsåret som finns mellan studiernas avslutning och ordinationen. De ska få åka på en A-retreat med Magnus Malm, Ulla Käll och Britta Hermansson. Därför behövs det just nu mycket pengar i pastorskandidaternas retreatkassa som subventionerar bl a dessa retreater.

Om du vill glädja mig kan du alltså ge en gåva till detta ändamål. Skicka i så fall till Equmeniakyrkans bankgiro 397-4615 och ange ”Pastorskandidaternas retreatkassa – Runes födelsedag”. Då blir jag så tacksam och lycklig!

Glad Påsk!

Kungaparet tar hjälp av blivande pastorer

Idag kan vi presentera den smått sensationella nyheten att Teologiska högskolan, Stockholm (THS) och det svenska kungahuset ingått ett avtal. Det gäller utplaceringen av en staty på en grönyta alldeles i närheten av högskolan.

Bakgrunden till den gemensamma satsningen är följande. THS ligger i hörnet Drottningholmsvägen och Åkeshovsvägen. Drottningholmsvägen är den fyrfiliga väg som går inifrån Stockholm via Brommaplan och ut till Drottningholms slott där som bekant kungaparet bor. Man kan alltså säga att det är kungens väg mellan bostaden och jobbet på Stockholms slott. Och vid statsbesöken är det alla kungars och drottningars och presidenters väg ut till mottagning och middag hos Silvia och Carl XVI Gustav.

King Carl XVI Gustaf of Sweden

Mer än en gång har vi tänkt att det är en bra tråkig väg att behöva sitta och köra på om man är kunglig. För att inte tala om när de ska åka i galavagn som här ovan. Det går väl an när man kör över Drottningsholmsbron och Tranebergsbron. Men däremellan! Alla som passerat det gigantiska reningsverket mellan THS och Brommaplan förstår. Inte är det vackert att se! För att nu inte tala om lukten. Visserligen ska detta reningsverk rivas, men det är flera år kvar till dess.

Från hovets sida har man därför en längre tid velat placera ut en vacker staty utmed vägen. Och då har blickarna fallit på den triangelformade gräsyta som ligger alldeles tätt inpå THS och Bromma folkhögskola. Här skulle ett konstverk kunna avleda uppmärksamheten från den trista omgivningen.

DSC_0985Här syns den triangelformade gräsyta där en staty skulle kunna placeras. Drottningholmsvägen syns i förgrunden och i bakgrunden skymtar Bromma folkhögskola och THS.

Samtidigt som hovet tänkt i dessa banor har man på THS gått i liknande funderingar. Och detta helt ovetande om varandra. Motiven för THS att vilja placera ut en vacker staty är delvis de samma. Lärares och studenters promenadväg mellan skolan och tunnelbanan vid Brommaplan är verkligen extremt tråkig. På THS har man försökt skapa skönhet genom bland annat Sten Kauppis textila konstverk samt tillfälliga konstutställningar av olika konstnärer. Men på väg till eller från tunnelbanan sköljs alla estetiska upplevelser bort vid åsynen och lukten av ett reningsverk som kan få även den mest avloppsintresserade att ge upp tanken på att bli rörmokare.

DSC_0988Reningsverket vid kungaparets paradgata och THS-studenternas skolväg.

Men det finns ytterligare ett motiv från THS sida. Nämligen att man skulle behöva en staty att öva på. Inte att tillverka men att avtäcka. Var och varannan socken med självaktning ska ju ha en egen staty vid Konsum eller busshållplatsen eller biblioteket, och alla dessa statyer ska förstås invigas och avtäckas. I takt med att Equmeniakyrkans pastorer inte bara vill vara pastorer för församlingen utan för hela samhället kommer frågorna allt oftare om att pastorn ska högtidstala och avtäcka nya statyer. Och det säger sig självt att en staty inte låter sig avtäckas så där utan vidare. Här gäller som i alla andra hantverk att öva och öva igen.

Till hösten startar Bromma folkhögskola i Betels gamla lokaler vägg i vägg med THS. Här finns ett stort konstnärligt intresse och kunnande i både musik och annan skapande verksamhet. Det gör att vi nu kan erbjuda en ämnesövergripande samverkanskurs mellan högskolan och folkhögskolan i konsten att inviga och avtäcka statyer.

Och just här finns de gemensamma intressen som bildar grunden för ett avtal mellan kungahuset och THS/Bromma folkhögskola. Kungaparet är nämligen ganska trött på att inviga statyer och ser nu en möjlighet att delegera vissa invigningar till de blivande pastorerna. Samtidigt ser Equmeniakyrkan det som en möjlighet för sina pastorer att genom statyinvigningar komma ur den alltid lika hotande frikyrkobubblan och bli samhällets pastor, inte enbart församlingens. Båda parter får också tillgång till den skönhetsupplevelse som så väl behövs på väg till eller från Brommaplan.

DSC_0982Här syns grönytan från THS horisont och med Drottningsholmsvägen i bakgrunden.

Från hovets sida har man därför erbjuditit sig att bekosta en staty som ska resas på den omtalade grönytan, och denna staty blir central i den påtänkta kursen. I gengäld har THS lovat att utbilda ett antal vältränade statyavtäckare varje år, samt att hålla statyn ren från klotter och fågelbajs.

Kursen kommer att heta ”Form och fest – om bild och bildning i en urban miljö”. Många delmoment ingår, som t ex konsthistoria och kommunikation, retorik och exegetik, komposition och ensemblespel samt omvärldsanalys och gymnastik. Som kulmen i kursen kommer kursdeltagarna att samlas på grönytan för att träna sig i att avtäcka statyn under högtidliga former. Detta måste naturligtvis anpassas i tid så att det inte sker under ett statsbesök eller när t ex drottningen ska i väg till ICA vid Brommaplan för att köpa mjölk.

Vid övningstillfällena kommer det att hållas tal under överinseende av EwaMaria Roos som är lärare i kommunikation och röst- och talteknik. ”Det är ju viktigt att de blivande predikanterna inte hemfaller i någon form av nasal predikoton i dessa högtidstal”, säger EwaMaria. Musikerna vid Bromma folkhögskola kommer att framföra nykomponerad högtidsmusik vars lämplighet efteråt kommer att bedömas av skolans musiklärare. ”Det gäller att skapa musik som startar i en mer sluten och introvert form och som blir alltmer öppen och naken ju närmare man kommer avtäckandet”, menar Göran Nygren. De studerande på Livsverkstan ska under ledning av Lotta Geisler studera hur täcket som ska avtäckas förhåller sig till statyns former, det vill säga hur tjockt och stort täcket bör vara för att formen på statyn inte helt ska avslöjas samtidigt som man ska ana tillräckligt mycket för att bibehålla intresset ända fram till avtäckningen. Gymnastikdelen i kursen innebär förstås en övning i att med fart, kläm och schwung avtäcka täckelsen.

Inauguration Place du XXeme siècle à Montpellier le 17 septembre 2010 par Georges Frêche - P1490555        Inauguration Place du XXeme siècle à Montpellier le 17 septembre 2010 par Georges Frêche - P1490352
Exempel på ännu icke avtäckta statyer där täckelset avslöjar precis lagom mycket.

En av de få i Bromma som varit motståndare till kursen är Åke Viberg som är lärare i Gamla testamentet. Men när han fått garantier för att varken Nebukadnessar eller någon guldkalv ska avbildas har han, om än motvilligt, gått med på förslaget. Själv vill han dock inte bli någon staty, säger han. Sven Halvardson, lärare i Teologi och omvärld, är desto mer förtjust. Med den här kursen ser han oanade möjligheter för hela frikyrkan att bli mer samhällsanpassad. ”Här kan verkligen Equmeniakyrkan gå före och statyera ett exempel”, säger Halvardson med glimten i ögat.

Avtäckningsövningarna är i första hand till för kursdeltagarna i kursen ”Form och fest”. Men samtidigt ryktas det om ett intresse vid hovet för att även kungabarnen ska kunna öva sig i den ädla konsten att avtäcka statyer. På skolorna i Bromma finns ju verklig expertis på området, och övningsfältet ligger bra till för att de kungliga ska kunna träna till exempel en tidig lördagsmorgon när trafiken inte är så livlig på Drottningholmsvägen. I förlängningen hoppas både skolorna och hovet på ett närmare samarbete där kungaparets barnbarn ska kunna delta i hela kursen. Det skulle i så fall göra THS och Bromma folkhögskola till kungliga hovleverantörer, nämligen av kunskap.

Kursen är för övrigt så unik så att det även finns intresse i våra nordiska grannländer för att deras kunga- och presidentbarn ska få delta. De skulle i så fall kunna få hyra in sig i något rum på Drottningholm under kursen eftersom övernattningsrummen i folkhögskolans källare inte är så lämpliga ur varken bekvämlighets- eller säkerhetssynpunkt. Ett samarbetsavtal mellan skolorna och hovet skulle kunna resultera i att hyran för rummen på Drottningholm inte blir så hög om prinsarna och prinsessorna och presidentbarnen tar med sig lakan och handdukar.

DrottningholmDSC_0989

Här kan betraktaren själv avgöra att det trots allt är en viss skillnad mellan Drottningholms slott (ovan) och övernattningsrummen i folkhögskolans källare (till höger).

 

Man har från visst håll frågat om kursen även kan ges som nätbaserad distanskurs. Svaret är för närvarande nej med tanke på svårigheten att avtäcka en staty på distans, men det pågår faktiskt forskning på om det går att virtuellt skapa en illusion av en staty och ett täckelse. UARDA-akademin i Lund har ju här gått före med ett gott exempel genom statyn Intighet på Krafts torg.

PW och RWDEn av de frågor som ännu inte är helt löst är vad statyn på grönområdet ska föreställa. Ett önskemål från rektor Torbjörn Bådagård är att det helt enkelt ska vara Waldenströms byst som idag står utanför Lidingö folkhögskola. Ur genusperspektiv skulle det kunna vara positivt med tanke på att Waldenström liknar Selma Lagerlöf. Även från kungafamiljens sida kunde Waldenström vara intressant eftersom han visade flera av de kungligas äldre kungliga släktingar runt på Missionsskolan på Lidingö i början på förra seklet.
En gipskopia av Waldenströms byst samt
blogginläggets författare (till höger)

Men andra har reagerat på tanken att använda Waldenströmsbysten. En av dem är THS-rektorn Owe Kennerberg som menar att en sådan staty skulle bli alltför missionsförbundisk i dessa klassiskt baptistiska kvarter. Han nämner istället en av Sjöblom E WBetelseminariet rektorer, överste Broady. Eller varför inte den hjältemodige baptistmissionären E V Sjöblom som kan avbildas med det klassiska fotot som förlaga där Sjöblom pekar på en karta. Själva kartan blir dock svår att få med, men han kan peka ändå, anser Kennerberg. Gustav II Adolf står ju och pekar i Göteborg. ”Här ska staden ligga”, tänks Gustav säga i Göteborg. Sjöblom pekar lite uppåt och på sockeln kan man skriva: ”Där ligger redan staden”. Och så kan folkhögskolans kör sjunga ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Gustaf II Adolf Göteborg
Där skall staden ligga!

Åter andra menar att man inte bör lyfta fram någon från de tre bildarsamfunden. Den ämnesansvarige i historisk teologi på THS, Joel Halldorf, föreslår istället att statyn ska föreställa Ulf Ekman till häst. Det skulle bli mer ekumeniskt och samtidigt lite kungligt storvulet och dessutom också associera till ridskolan som ligger alldeles i närheten av THS och Bromma folkhögskola. Skyddsombudet på THS har dock sagt nej till detta förslag med hänsyn till alla de studenter som är allergiska mot pälsdjur. När Joel påpekat att han ju inte menar en riktig häst har skyddsombudet ändå ansett att en del är så allergiska så att det räcker med att titta på en staty som föreställer en häst för att de ska börja nysa. ”Och hur skulle det se ut vid en högtidlig invigning”, säger ombudet och fnyser så att vilken häst som helst skulle kunna bli avundsjuk, samtidigt som en student hörs nysa i bakgrunden.

Horse Statue (7952625184)
Storvulen staty som icke lämpar sig för pälsdjursallergiker.

En tredje grupp av tyckare anser att det inte alls ska vara någon känd person som avbildas. Själva folkrörelsemotivet inom väckelsen skulle istället kunna lyftas fram genom en staty som föreställer någon helt alldaglig person. Här har man t ex nämnt Sixten Persson, lantbrevbärare i Åtvidaberg och med i serveringsgrupp 2 i Baptistkyrkan på orten; Elna Jansson, kalaskokerska i Bengtsfors och städansvarig i pingpongrummet i Bengtsfors missionskyrka samt Edvin Karlsson, lokalvårdare på kommunkontoret i Örnsköldsvik och läktarkollektör i stadens Metodistkyrka. Alla tre ytterst präktiga personligheter i de sammanhang de är satta att tjäna.

Diskussionerna har med andra ord böljat fram och tillbaka under vårvintern, både på THS och i den kungliga familjen. I ett skede tog de ansvariga för Repet – Equmeniakyrkans digitala medlemsregister – till orda och föreslog att man helt enkelt skulle låta en slumpgenerator välja ut en medlem i registret och göra en staty av henne eller honom. Sagt och gjort – en medlem slumpades fram under överinseende av kungliga lotteriinspektionen. Men det blev inte alls bra! Den person som valdes var nämligen en medelålders herre i Bagarmossen som var så vida pass ful att ingen konstnär i världen skulle vilja göra en staty av honom. När hans majestät konungen såg ett foto på karlen ifråga utbrast han spontant: ”Visar vi upp den fulingen vid våra statsbesök kommer tredje världskriget att bryta ut!” Ett uttryck som för övrigt har alla chanser att bli bevingat.

Det senaste förslaget är nu istället att ha en hel statypark på grönområdet. Alla smakriktningar ska få sitt. I ett hörn kan Karin Wiborn stå staty och i ett annat Göran Zettergren. Gösta Hedbergs hund kan stå på en sockel och Walter Perssons sniglar på en annan. Kyrkoledare Lasse Svensson bör förstås avbildas ihop med något lämpligt attribut, såsom en predikstol eller ett tåg. Den fula karlen i Bagarmossen visade sig förresten ha en betydligt vackrare kusin i Österbymo, och hon bör förstås bli statyerad. Olle Hilariusson som är föreståndare för den diakonala linjen anser att det måste finnas en diakonal staty. Och varför inte en diagonal tvärs över hela gräsmattan, tillägger THS ekonomiansvarige Haig Damirjian som alltid brukar vara lite på tvären, men som framför allt anser att THS måste få valuta för pengarna om nu kungen lovat att pröjsa.

Greek Marble Statue of Aphrodite Anadyomene (Hair-Binding) Kungen själv föreslog något mer klassiskt, t ex en gammal grekisk staty av en naken man eller kvinna. NT-läraren Rikard Roitto är inne på samma linje och tänker att statyn kan föreställa den unge man som naken sprang från Getsemane när folkhopen tagit hans kläder (Mark 14:51 f). Men en änkefru på sjunde våningen i ett höghus i närheten har bestämt motsatt sig detta och menat att den statyn i så fall inte får invigas. Hon har till och med hotat att hon ska anmäla kursens examinator för blottning i samma stund som statyn avtäcks, vilket fått de inblandade att ta tillbaka förslaget.

Någon föreslog att man skulle göra en staty som föreställer equmenias förre ordförande Johan Arenius, men även det förslaget avfärdades eftersom han inte kan stå still och vara tyst tillräckligt länge för att bli staty. Bättre då att ta en av högskoleverkets tidigare kvalitetsgranskare som ändå var så stela och konstiga. Betydande kvinnor och män inom den pedagogiska nydaningen bör också få sin plats – eller sockel, t ex överingenjör Elver Lyse (uppfinnaren av overheadapparaten, en man som inte var något större ljushuvud med tanke på att det mesta gick över huvudet på honom), pappershandlare Pelle Malm (skaparen av PM – dessa tentamenspapper som snart uppfyller jorden och som också blivit uppkallade efter skaparen) samt sist men inte minst fröken Anita Stroganoff (som uppfann lunchrasten).

Som alla förstår arbetas det nu intensivt med projekteringen av statyparken. Förhoppningsvis ska allt stå klart redan då det nya läsåret startar i höst.

OHP-sch
En av mänsklighetens stora innovationer – en apparat som får det mesta att gå över huvudet på folk.