Kategoriarkiv: Rune

Nu är vi igång!

Inlägg från Rune W Dahlén.

Idag var en historisk dag i Bromma. De blivande pastorerna och diakonerna i Equmeniakyrkan har nu sin utbildning på samma campus eller skolområde. Bromma folkhögskola startade sitt nya läsår förra måndagen och THS startade denna vecka. Och idag samlades för första gången alla studerande på den diakonala linjen tillsammans med Equmeniakyrkans teologgrupp på THS. Så här såg det ut:

DSC_1210

(Observera att alla på bilden är inte antagna diakon- eller pastorskandidater. Lille Manfred i mamma Kajsas knä till höger är det till exempel inte. Men däremot Elin som viftar glatt längst ner till höger…)

DSC_1208Vi fyllde det största klassrummet på THS, och där presenterade vi oss för varandra, och Bromma folkhögskolas rektor Torbjörn Bådagård talade.

Det är viktigt att de blivande diakonerna och pastorerna känner igen varandra och kan mötas i restaurangen och gemensamma gudstjänster. De antagna diakonkandidaterna inbjuds också att vara med på Equmeniakyrkans teologgruppssamlingar på THS, även om de knappast kan vara med varje gång eftersom de bara läser måndagar och tisdagar.

Restaurangen som skapats genom en utbyggnad av matsalen är inte helt klar, men går att använda. Det är en fantastisk miljö. Här är ett par bilder från THS personaldagar i förra veckan, då vi första gången kunde komma och fika.

DSC_1196DSC_1190

 

 

 

 

 

DSC_1197

Och så här ser restaurangen ut från mitt arbetsrum. Det är en del kvar att göra på utsidan.

DSC_1203I måndags var det högtidligt välkomstprogram på THS. En av talarna var pastorskandidaten HannaSara Leones. Efteråt var det gudstjänst i ett fullsatt kapell med predikan av rektor Owe Kennerberg.

DSC_1206

 

 

 

 

Vemod – och tacksamhet!

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Nu har sista gudstjänsten hållits i kapellet på gamla Missionsskolan på Lidingö. Fullt med folk, mycket tacksamhet, trevliga minnen, men också vemod – för att inte säga sorg.

20140601-171532

Mitt eget förhållande till skolan är att jag gick där som elev 1974-1978 (studieuppehåll läsåret 75/76) och att jag återvände som timlärare och vikarierande lärare tio år senare. Som veckopendlare kom jag att bo i olika rum som för tillfället stod lediga, och har därmed nog bott i snart sagt vartenda rum i stora skolbyggnaden. De flesta nätterna tillbringade jag nog i det rum som varit Thilda Waldenströms sovrum. I två år bodde jag i det som en gång var jungfrukammaren i rektorsbostaden, men jag har även bott i andra rum i det huset och i Munkebo.

När jag skrev min avhandling fick jag anledning att bläddra mig igenom nästan hela 1955 09 30 Gehenna Missionsskolanarkivet i källaren och fick mängder av bredvidkunskap som inte platsade i avhandlingen men som hamnade i ett manus som skulle ha blivit en bok om skolan. Jag intervjuade ett antal äldre personer som vuxit upp på skolan som barn till lärare och personal. Starkast intryck gjorde nog vaktmästardottern Barbro Norén som var född på Missionsskolan 1910 och som var döpt av Waldenström och mindes hur hon fick gå med posten till Waldenströms lägenhet.

1957 10 01 Infarten till MissionsskolanSena kvällar långt borta från familjen i Skåne kunde jag ägna åt att studera de stora husritningarna i arkivet och gå och mäta och knacka mig fram i väggarna för att konstatera att dörrhål hade flyttats och att ritningarna stämde. Jag ”lärde känna” de gamla lärarna som jag aldrig träffat och visste vem de gifte sig med och hur många barn de hade och när de föddes. Jag kunde peka ut vilken del av fruktträdgården som varje lärare förfogade över, var vägar och stigar gått, var hästar och grisar höll till, var brä1925 ca Potatisen kommernder startat och var de gamla lekplatserna på 1940-talet fanns. Underlig hobby, men till slut kände jag nog skolan och dess hundraåriga historia bättre än kanske någon annan. Genom åren har många gått på historiska rundturer på skolan, då jag nog haft mest roligt själv men där många andra också uttryckt intresse. Tre rundturer fick jag göra i söndags för att alla skulle få möjlighet att komma med.

 

Det är märkligt hur sammanväxt man kan bli med en plats. Och jag har verkligen älskat denna oas med sin lummiga park, sina blommande fruktträd och fantastiska hus fyllda av historia och historier.

Flygfoto Thunqvist

1927 Gamla hörsalen

Konferensavslutning 2

Kapellet byggsNu på fredag den 6 juni är det 50 år sedan kapellet i parken invigdes. Det tog något år innan jag insåg hur fint detta var. Utifrån betraktat är det en mörk och ganska intetsägande låda med en låg entré. Men när man gått in några meter öppnar sig ett fantastiskt gudstjänstrum i ljust trä och fyllt av ljus från de enorma fönstren högt upp mot taket. Det är i sanning ett hus som är större på insidan än utsidan, och i detta ryms en vacker och djupt kristen symbolik.

Kapellet invigs

20140601-150424Otaliga morgnar har jag suttit i detta kapell och lyssnat på blivande pastorers andakter och predikoövningar. Och jag har ju förvisso själv stått där och försökt så gott jag kunnat. Men när jag och andra misslyckats med att fånga intresset har blicken gått upp mot fönstren där man kunnat se de stora trädkronorna och en bit av himlen. Och så har det blivit andakt även om inte orden nått fram.

Ännu längre tid tog det att uppskatta Sten Kauppis triptyk på fondväggen. Men den nådde fram! I ett stort antal andakter har jag visat på fadersgestalten som i sin nåd, med utsträckta armar, vill omfamna både den förlorade och den hemmavarande sonen. Och den centrala bilden med korsfästelsen, där man efter ett tag kan upptäcka hur konstnären satt ner Kristi kors i Afrikas jord som en påminnelse om den mission som varit så levande på Missionsskolan. Vilken förkunnelse det ligger i detta konstverk!

Jag var osäker på om jag skulle klara känslorna denna sista dag på Lidingö. Hjärtat hade 20140601-151244snörpts åt bara genom att några dagar i förväg se hur kapellet hade möblerats inför den sista gudstjänsten. Och jag minns hur jag sörjde den våren då THS flyttade till Bromma. Men jag stålsatte mig och det höll till och med när vi dukade av nattvardsbordet och bar ut Bibel, ljusstakar och nattvardsservis. Men när jag skulle berätta det igår för en person som inte var med, då brast det.

Lidingö - kapellet

En av de vackraste berättelserna från gamla Missionsskolan är när Waldenström flera år före sin död skriver sitt eget begravningstal. Inte för att han är rädd för att man ska prata illa om honom i begravningen, utan för att han är rädd för att man ska tala alldeles för mycket om honom. Och så skriver han ett begravningstal över Psaltarversen ”Din nåd är bättre än liv”, ett tal som rektor Mosesson den 20 juli 1917 får läsa upp vid denna frikyrkliga och därmed förbjudna begravningsakt i Missionsskolans hörsal. Och så fick Waldenström, som ett helt liv predikat om Guds kärlek och nåd, ett sista tillfälle i denna sin egen begravning att än en gång påminna om Nåden.

För precis 40 år sedan såg jag skolan för första gången. Och som jag sedan älskat denna plats! Det är ju därför det är så vemodigt just nu. Men verket går vidare och nåden är bättre än liv och bättre än ett stycke mark och några hus på Lidingö. Vi får påminna oss om att det första läsåret på Lidingö började 66 elever där. I slutet på det här läsåret har vi haft 74 pastorskandidater i Equmeniakyrkan. Och på THS har det i år varit över 350 studenter som åtminstone läst någon kurs i teologi, och över 650 studenter när vi även räknar de som läst på MR-programmet. Livet går vidare! Och Guds nåd räcker än!

20140601-16491720140601-140713

 

 

 

 

 

 

 

 

20140601-140331

Bilder: Björn Wennfors, Per Ström med flera

Efter tio års planering är vi nu igång!

Så är det då igång. Det första vägledningsåret. I 10 år har vi samtalat om detta i bildarsamfunden och i Equmeniakyrkan. Åsikterna har varit många, det har funnits ett visst motstånd och det har funnits en hel del påhejare. Missförstånd har ägt rum och bristen på information har ibland väckt känslor hos de blivande medarbetarna.

Men nu är vi alltså där.

Denna småkyliga men soliga Kristi Himmelfärdsdag 2014 fick pastors- och diakonkandidater förbön för att gå ut i tjänst under Vägledningsåret. Och jag hoppas att de känner att vi verkligen vill be för dem och stötta dem detta första år i tjänst, för att de ska hålla längre som diakoner och pastorer.

Så här uttryckte kyrkoledare Lasse Svensson det i förbönsakten: ”Inför
första året i tjänst och ett år innan ordination vill vi be för er i vår
kyrkokonferens och därmed betyga att ni är inneslutna i vår förbön och vår
omsorg.”

Det är 16 pastorskandidater och 4 diakonkandidater som nu närmar sig slutet av sin utbildning och som idag fått förbön i kyrkokonferensens inledningsgudstjänst. Från och med idag är de pastorer och diakoner utan ordination och får använda frimärksskjortan eller rundkragen (2 av dem är redan klara med sina studier och har fått denna möjlighet redan tidigare i vår).

DSC_1103

Bakre raden från vänster: Marta Karlsson, Karen Magnin Andersson (skymd), Samuel Östersjö, John Lindar, Jenny Arnerlöf, Johanna Lindar, Johnny Brorsson, Arne Josefsson, Ulf Södahl (diakon), Kelly Reid (diakon).
Främre raden från vänster: Tove Lilled, Ann Schylander Cortés, Marcela Moraga (diakon), Oskar Johansson, Frida Hägglund, Signe Ekström, Elina Skarin, Camilla Mattebo (diakon), Petra Jonsson.
Saknas på bilden: Anders Dahlström

Den bön som bads för de nya pastorerna och diakonerna kan du läsa här nedanför, och du får gärna vara med och bedja i den.

Gud, tack för att du har omsorg om oss människor och hela skapelsen och kallar oss att vara dina medarbetare i världen. Hjälp dem som idag sänds ut i tjänst att förbli i din kärlek och att kunna ge den vidare till andra. Hjälp dem att gå i Andens kraft! Vi ber särskilt för Anders som på grund av sin elöverkänslighet inte kan vara med idag och vi ber för honom och de andra som ännu inte fått någon tjänst. Tack för att du har öppnat vägen till försoning, befrielse och upprättelse för oss, för alla människor och hela skapelsen. Låt dem som idag sänds få leva av din förlåtelse och använda sina gåvor i försoningens tjänst. Hjälp dem att kunna förlåta och att be om förlåtelse. Hjälp dem att inte tappa modet utan istället kunna gå till dig när de upplever motgång. Låt dem få föra människor till tro på dig, snart och ofta. Låt dem få uppleva mycket glädje. Amen.

74 pastorskandidater!

Blogginlägg från Rune W Dahlén.

Denna vecka är det kyrkokonferens i Equmeniakyrkan. I inledningsgudstjänsten på torsdag klockan 10 äger det rum en förbönsakt som är alldeles unik.

I år införs nämligen det vi hittills valt att kalla Vägledningsår och som innebär att pastors- och diakonkandidater ordineras först efter avslutade studier. I den kyrkokonferens som infaller alldeles i slutet på studietiden får de blivande medarbetarna förbön. Efter denna akt är de pastorer respektive diakoner utan ordination och de kan använda diakon- respektive pastorsklädsel.

De som fått tjänst påbörjar denna på sensommaren och efter knappt ett år ordineras de i kyrkokonferensen om de då är klara med alla studier. Här kan du läsa mer om Vägledningsåret.

Nu på torsdag är det alltså dags för den förbönsakt som inleder det första Vägledningsåret i Equmeniakyrkans historia. Sexton pastorskandidater och fyra diakonkandidater har tidigare avgett tystnadslöfte inför en av kyrkoledarna och får nu förbön. De flesta har en tjänst klar men de som ännu inte har det finns i vår särskilda omsorg och förbön.

Se alltså till att ni finns på plats i den inledande gudstjänsten på torsdag klockan 10. Och ni som av någon anledning ännu inte hunnit fram – delta i förbönen där du befinner dig. De blivande medarbetarna behöver all den förbön de kan få.

I gudstjänsten på lördag kväll kommer vi även att välkomna fem pastorer som tidigare arbetat i andra samfund och som nu vill gå över till Equmeniakyrkans pastorskår. Tre av dessa är inte tidigare ordinerade och därför blir det en ordinationshögtid även i denna kyrkokonferens.

- – -

DSC_0755Måndagen den 19 maj hade antagningsnämnden sitt sista sammanträde för detta läsår. Vi antog då fem nya pastorskandidater och sex nya diakonkandidater. Det innebär att vi nu, fram till på torsdag förmiddag, har 74 pastorskandidater i Equmeniakyrkan. Det är naturligtvis en väldigt hög siffra. Glädjande hög! Av dessa 74 är 43 kvinnor (58 %) och 31 män (42 %).

Equmeniakyrkan har också 16 diakonkandidater fram till på torsdag förmiddag. Av dessa är 13 kvinnor (81 %) och 3 män (19 %). Sju personer har gått igenom ett antagningsförfarande som gör att de kommer att välkomnas in i Equmeniakyrkans pastorskår – två kvinnor och fem män.

- – -

Equmeniakyrkans antagningsnämnd har nu funnits i två år. Under dessa två år har 45 personer ansökt om att få bli pastorskandidat. Av dessa sökande är 60 % kvinnor och 40 % män.

31 av de 45 sökande har antagits, vilket motsvarar 69 %. Av de 14 som inte fått ja har 13 fått nej (29 %) och 1 har idag sin ansökan bordlagd (2 %). Av de som blivit antagna är 20 kvinnor (64,5 %) och 11 män (35,5 %).

Under dessa två år har också 18 ansökt om att bli diakonkandidat, varav 15 kvinnor (83 %) och 3 män (17%). Av dessa har 16 antagits, vilket motsvarar 89 %. Av de antagna är 13 kvinnor (81 %) och 3 män (19 %).

Ytterligare statistik gällande ålder, region, stad/landsbygd, tidigare studier och yrke etc kommer att tas fram, men det har ännu inte hunnits med.

SayuriKikuchiEn sak till vill jag dock nämna, och det är den mångfald som finns vad gäller nationaliteter. Den kunde – och borde – förstås vara ännu större, men vi är ändå tacksamma för de som berikar oss med nya och annorlunda erfarenheter. Vi lever i ett mångkulturellt land och är tacksamma och glada för det. Det är en rikedom för Sverige och en rikedom som vi vill ha del av i Equmeniakyrkan.

Av pastors- och diakonkandidaterna samt de som ska välkomnas in i vår pastorskår är Ivani född och uppväxt i Brasilien, Jenny i USA men har även bott i Kina och Malaysia, Petra är född och uppväxt i Tyskland och har även bott i Kanada och Schweiz, Josué är född och uppväxt i Ecuador, Karen är född i Schweiz och uppväxt i Schweiz, IMG_3542Österrike och England, Marcela och Johanna är födda och uppväxta i Chile, Kelly är född och uppväxt i USA, Elisabeth är född i Indien och adopterad till Sverige, Rimon är född och uppväxt i Syrien med föräldrar från Turkiet men har också bott i Jordanien, Libanon och Sudan, Carla är född och uppväxt i Portugal men har också bott i Belgien, Mario är född och uppväxt i Mexiko

Josué LeonesDessutom är Ann gift med en man från Chile, Ingegerd och Annie med män från England, Rebecca med en man från Brasilien, Esther med en man från Frankrike, Arne med en kvinna som är född i Sydkorea, Hanna-Sara med en man från Ecuador och hon bodde själv under flera år i Ecuador under sin uppväxt som missionärsbarn. Emelie är förlovad med en man från Hongkong och Sayuri har en svensk mamma och en japansk pappa och bodde omväxlande i Sverige och Japan under sina första levnadsår.

Jag hoppas på en ny, mångkulturell bibellinje på Bromma folkhögskola. Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen. Från en sådan bibellinje skulle vi kunna rekrytera ännu fler diakon- och pastorskandidater med erfarenheter som kan berika vårt land och vår kyrka.

Om tiggarna stoppas får vi göra jobbet!

Ett parti vars namn vi inte nämner har gått till val på bland annat frågan att stoppa det organiserade tiggeriet. Själv är jag beredd till civil olydnad om ett sådant förslag någonsin går igenom.

Det är egentligen dråpligt hur mycket organiserat tiggeri som förekommit i Equmeniakyrkans bildarsamfund. Bara två exempel:

Metodistkyrkans store ledare John Wesley var tiggare. Han kunde uppsöka rika människor och även gå från hus till hus i rika kvarter och fråga om pengar till de fattiga. Ända in på sin ålders höst ägnade han sig åt detta tiggeri. Vid ett tillfälle använde han en hel vecka till att vandra genom snöslaskiga Londongator för att få ihop 200 pund.

Det berättas att någon i sin omsorg uppmanade Wesley att gå hem och sitta i värmen framför brasan. Men Wesleys svar var att så länge det finns en enda hemlös på Londons gator skulle han fortsätta sitt tiggeri och sin hjälpverksamhet.

Missionsförbundets ledare Paul Petter Waldenström var rikskänd i Sverige som stortiggaren. Det kunde gälla bygget av Missionsskolan för utbildning av predikanter och missionärer, ett sjukhus i Kina eller en fattig och sjuk predikant eller predikantänka.

”Var nu inte ledsen på mig och tyck inte, att jag är oförskämd. Jag är redan så gammal, att både du och andra snart bli av med mig”, skriver den åldrige Waldenström i ett tiggarbrev till en förmögen vän.

Så tiggeriet är en del av vårt arv i Equmeniakyrkan.

Går vi ännu längre tillbaka i kyrkans historia kan vi nämna diakonen Laurentius i Rom som tillfångatogs och förhördes om var de kristna hade sin skatt. Det samlades ju in så mycket pengar och någonstans måste ju skatten finnas t ex i form av gudabilder i guld. Men Laurentius svar blev: ”De fattiga är vår enda skatt.”

I Stockholm ser vi tiggare överallt sedan något år tillbaka. En av dem sitter vid tunnelbanan i Bromma och jag går ofta förbi henne på resan mellan mina två jobb. Flera i personalen och studentkåren på THS har ”adopterat” henne och ger ett leende och några vänliga ord när man går förbi. Förutom pengar, mat och kläder förstås. Hon tränar svenska där hon sitter och vill helst av allt ha jobb för att kunna försörja sig själv och barnen.

Jag har bestämt mig för att aldrig gå förbi henne utan att ge något. Vi brukar önska varandra Guds välsignelse. När hon inte sitter där kommer jag på mig själv med att sakna henne, samtidigt som jag förstås högst av allt skulle vilja att hon inte behövde tigga. Men där är vi inte än.

I gången mellan Centralstationen och T-Centralen såg jag härom kvällen en äldre kvinna som satt så illa att man riktigt såg hur ont det gjorde att sitta på det hårda stengolvet. Hon satt alldeles tyst och vädjade med blicken och pappersmuggen om en slant. Plötsligt for en tanke genom huvudet. Ett svindlande ögonblick såg jag i henne min egen mamma och jag kände en förkrossande sorg och ett starkt medlidande.

Tanken släppte mig inte på en lång stund, men genomkorsades efter ett tag av en annan tanke: Hur i all världen kan det där partiet vars namn vi inte nämner vara så rädda för gamla, ensamma kvinnor som hon.

Några dagar senare såg jag ett klipp på You Tube där man med dold kamera filmade några personer som gick utmed gatan. I förväg hade man kontaktat anhöriga – föräldrar, syskon m fl – som klätt ut sig till hemlösa tiggare och som satt på trottoaren när de filmade personerna passerade. Inte en enda av dem såg att det var nära anhöriga som satt där. När filmerna sedan spelades upp för dem var det flera som stumt grät över att de inte sett dessa fattiga och hemlösa utan bara gått förbi upptagna av sitt.

I vårt arv finns en tradition av tiggeri för de fattigas skull. Om fattiga människors tiggeri på gatan någonsin skulle förbjudas är det vår plikt som kristna att i civil olydnad ta tiggarnas plats och tigga till de fattiga tills någon bär bort oss. Tänk om hela studentkåren vid THS följer med! Jag menar allvar – är du beredd?!

Snart ska jag bege mig till tåget. Hoppas att jag finner några av de tiggare som jag vet finns där ute. Jag går gärna en omväg för att dela med mig – alltid retar det väl nån i det parti vars namn vi inte nämner.

Historisk guidning på Missionsskolan

11 Missionsskolan huvudbyggnadenInlägg av Rune W Dahlén.

Historien sitter verkligen i väggarna på Missionsskolan på Lidingö. Skolan som sedan blev Teologiska Seminariet och Lidingö folkhögskola. Och sedan THS, Utbildningscentrum Lidingö (UCL) och Lidingö Hotell & Konferens.

Nu avslutar Equmeniakyrkan sin verksamhet på skolområdet och fastigheterna ska väl antagligen säljas. Om det kan man ha olika åsikter. Jag kommer att sakna att få åka dit och undervisa och delta i konferenser och fortbildningskurser. Men samtidigt är det viktigt att nostalgin inte får styra besluten. Kyrkan måste hantera ekonomin på ett sunt sätt och prioritera sådant som är kyrkans viktigaste uppgifter.

Lidingö folkhögskola flyttar till Bromma och bildar Bromma folkhögskola ihop med Betel. Det gör att utbildningen av pastorer, diakoner, fritidsledare och församlingsmusiker hamnar som närmaste grannar och kan ha glädje av varandra. Från mitt arbetsrumsfönster på THS har jag utsikt över tillbyggnaden av matsalen som är nödvändig när så många fler ska äta.

DSC_1030

Tänk om det också kunde bli en bibellinje på Bromma folkhögskola som särskilt vände sig till nysvenskar! Med undervisning i Bibel och svenska, där både nysvenskar och ”gammalsvenskar” tillsammans kan lära sig om teologi och kultur i Mellanöstern för 2000 år sedan och teologi och kultur i Sverige på 2000-talet. En sådan bibelskola skulle också kunna vara en viktig rekryteringsbas för arbete i kyrkan. Vi behöver fler pastorer och diakoner med annan kulturell bakgrund! Fler fritidsledare och församlingsmusiker med invandrarbakgrund! Dessutom behöver andra och tredje generationens invandrare hjälp att hitta fram till en levande och hållbar tro i sitt nya land, då det inte längere är lika självklart att fira gudstjänst på ett språk som föräldrar och far- och morföräldrar talar eller talade.

Men än så länge finns gamla Missionsskolan på Lidingö kvar i Equmeniakyrkans ägo, och där pågår fortfarande undervisning. Skolan invigdes 1908 och Svenska Missionsförbundets historia är oerhört tätt förknippad med byggnaderna och platsen. Lagom till skolans 100-årsjubileum gjorde jag, med glimten i ögat, en kalender som hette ”365 dagar att minnas”, där jag noterade minst en händelse på Missionsskolan för varje datum som man kunde minnas och högtidlighålla. Stort som smått i en salig röra. Idag, den 5 maj, är det till exempel precis 100 år sedan Paul Petter Waldenström gav ut boken Biblisk troslära, som innehåller hans föreläsningsutkast i dogmatik från Missionsskolan. Och det är precis 70 år sedan man köpte in två nya badkar till de gemensamma badrummen i källaren.

1930 Missionsskolan

Vid tre tillfällen nu i vår och på försommaren kommer jag att erbjuda historiska, guidade rundturer i Missionsskolans lokaler. Det sista tillfället är den 1 juni, alltså söndagen i konferensveckan. Då kommer också sista gudstjänsten att hållas i kapellet på skolan. Den dagen finns det risk att många vill gå på rundtur.

Därför erbjuder jag också två visningar innan dess, nämligen den 6 och 13 maj klockan 18.00 – ca 19.30. Samling sker vid stora entrén på Lidingö folkhögskola. Reser man med SL tar man tunnelbana till Ropsten och sedan buss 201 till hållplats Folkhögskolan. Gå därefter över vägen, in mellan grindstolparna och upp till stora huset där man ser ingången till höger i det gröna tillbygget.

Rundvandringen är gratis, men det kommer att finnas en skål för den som vill lägga en frivillig gåva till pastorskandidaternas retreatkassa, som gör det möjligt för pastorskandidaterna att åka på retreat en gång per år, samt på gemenskapsdagar och studiebesök till en av Equmeniakyrkans regioner varje höst (nu i höst till Hjortsbergagården i Småland).

Antalet deltagare är begränsat av praktiska skäl, så jag tar gärna emot en anmälan några timmar i förväg på mailadress rune.w.dahlen@ths.se (eller bara rune@ths.se).

Vi kommer att starta på vinden och går ner genom huset tills vi kommit till källaren. Sedan avslutar vi i kapellet ute i parken. Det blir inte någon tung teoretisk undervisning, utan en trevlig utflykt med många berättelser. Ta chansen eftersom vi i årtionden framåt kommer att få höra om denna plats där så många pastorer utbildats och där diakonerna i Equmeniakyrkan fortfarande utbildas.

Exempel på frågor som kan komma att besvaras:

Vilka visioner hade Waldenström för skolområdet? Varför byggdes skolan på Lidingö och inte i Saltsjöbaden? Hur kunde man få in pengar till detta enorma byggprojekt? Var låg Guldkungens matkällare? Var skrev Lorentz Backman sitt avskedsbrev? Var bodde kusken och var bodde sjuksystern? Hur tog man sig från Stockholm till Missionsskolan de första åren? Var höll de blivande predikanterna sina övningspredikningar? Hur gick det till när Sveriges första frikyrkliga – och olagliga – begravning hölls i skolans hörsal? Hur kunde man värma alla husen under de kalla krigsvintrarna? Hur kom skolans bibliotek till och var låg det? Och inte minst: Varför borde Waldenströms trasiga hatt finnas på museum?

Välkommen på dessa historiska, guidade rundturer!

De svart/vita fotona är tagna av Björn Wennfors. Den 1 juni kommer han att visa ännu många fler foton i samband med gudstjänsten och rundvandringen.

Kränkt eller glad?

Under Stilla veckan har ett märkligt fenomen uppstått i Sverige. Först blev några kristna ledsna och upprörda över ICAs reklamfilm inför påsk och protesterade mot den. Då blev andra kristna ledsna och upprörda över att någon kunde bli ledsen och upprörd över något sådant och försvarade filmen. När sedan ICA drog in reklamfilmen blev ställningstagandena allt mer tydliga och distinkta:

A) Man får inte skämta hur som helst med något så heligt och centralt som nattvarden.

B) Man får som kristen inte bli kränkt och börja protestera mot vad som helst.

Jag är väl velig, men jag kan tycka att det ligger något i båda uppfattningarna.

Låt mig erkänna: Jag blev ledsen över reklamen. Jag tyckte den var okänslig och onödig. Jag tycker att ett av Sveriges största företag kunde ha tänkt ett varv till innan man producerade den där filmsnutten.

Men kränkt? Nej, det kan jag inte påstå. Jag håller också med de som menar att det finns annat som vi har mycket större anledning att bli kränkta över. Och att det inte är bra att vi kristna blir kända som humorlösa och lättkränkta.

Det jag märkte var dock att andra kristna tog mycket mer illa vid sig än mig över reklamfilmen. Kristna som jag ser upp till och respekterar. För mig som kristen är det viktigt att ta deras sorg på allvar. De känner sig sårade och de måste få känna så. Vi har ingen anledning att protestera mot det eller göra oss lustiga över det. Lika lite som vi ska göra oss lustiga över att muslimer eller judar, romer eller homosexuella, dyslektiker eller tjocka kan bli sårade över sådant som de uppfattar som sårande eller kränkande. Det kanske inte alls var tänkt som sårande eller kränkande, men vi måste ta deras upplevelse på allvar.

Därför borde vi nog tänka ett varv till innan vi ropar skam över de vi tycker är för ”lättkränkta” när det gäller ICAs reklam. Alla har vi svårt att sätta oss in i hur en annan människa känner sig. Men som pastor eller blivande pastor är det oerhört viktigt att lyssna in och ändå försöka förstå hur en annan person reagerar. Och det gäller förstås båda parter: att försöka förstå både de som upplever sig sårade av reklamen och de som upplever sig sårade över att några medkristna tvingat bort den.

Sedan är det aldrig fel att föra det lågmälda samtalet där vi vågar vara öppna mot varandra. I sådana samtal kan också positioner flyttas. Det är däremot nästan omöjligt i ett ordkrig.

 

Snart är det påsk. Mina tankar har gått till påskar som varit. För 30 år sedan hade jag födelsedag på Påskdagen. Jag predikade i Rickarums Missionskyrka och människor fick skänka pengar till den internationella missionen om de ville. Vi väntade vårt första barn vilken dag som helst och några veckor senare skulle vi flytta från vårt första hem tillsammans och min första pastorstjänst. Mina föräldrar gästade oss över påsken och vi plockade vitsippor till kaffeborden i kyrkan. Det var förväntan och framtidshopp i luften.

Förra året skulle vi fira påsk för första gången utan min mamma. Hon hade dött i januari, 93 år gammal och mätt på livet. Men saknaden och sorgen var stor i alla fall. Och nu skulle det bli påsk. Hur skulle det gå?

Några dagar innan påsk tog vi ner ett litet skåp som satt på köksväggen. När jag lossat det från väggen singlade något ner. Det var tre små kuvert som tydligen legat ovanpå skåpet utan att vi sett det. Ett kuvert till var och ett av våra barn. Kuverten var från farmor med en handskriven önskan om Glad Påsk.

2013-06-21 18.20.58

Jag tror jag vet hur det gått till. Mamma var på besök hos oss och ville ge en hälsning med en liten slant till barnen, och jag fick i uppdrag att lämna kuverten först sedan hon rest hem. Inte hem till himlen utan hem till Åmål. Jag la dem ovanpå skåpet och så glömde jag av alltsammans och nu hade de legat i flera år.

När de ramlade ner var det som en hälsning ”från ovan”. Som om en ängel lät dem singla ner precis i rätt tid. Jag blev sittande länge med dem och log åt hälsningen. Ja, det är ju detta påsken handlar om. Att Jesus dog för vår skull för att vi skulle få leva. Att Jesus uppstod för att också vi ska få göra det. Och så kom uppståndelsens glädje också över förra årets påskfirande.

 

Snart är det som sagt Påsk igen. På tredjedag Påsk blir det min födelsedag. 60 år – hur gick detta till? Jag firar med familjen i förväg och på själva födelsedagen är jag helt borta. Jag har ju årskort på SJ och tänker fira på en plats som jag länge velat se fast det aldrig blivit av. Mobilen är avstängd och mailen läser jag dagen därpå och några presenter vill jag inte ha.

Men skulle du mot all förmodan vilja glädja mig gör du det bäst genom att glädja de blivande pastorerna. Vi skickar dem på retreat en gång per år, och nästa läsår gäller det också de som går Vägledningsåret som finns mellan studiernas avslutning och ordinationen. De ska få åka på en A-retreat med Magnus Malm, Ulla Käll och Britta Hermansson. Därför behövs det just nu mycket pengar i pastorskandidaternas retreatkassa som subventionerar bl a dessa retreater.

Om du vill glädja mig kan du alltså ge en gåva till detta ändamål. Skicka i så fall till Equmeniakyrkans bankgiro 397-4615 och ange ”Pastorskandidaternas retreatkassa – Runes födelsedag”. Då blir jag så tacksam och lycklig!

Glad Påsk!

Kungaparet tar hjälp av blivande pastorer

Idag kan vi presentera den smått sensationella nyheten att Teologiska högskolan, Stockholm (THS) och det svenska kungahuset ingått ett avtal. Det gäller utplaceringen av en staty på en grönyta alldeles i närheten av högskolan.

Bakgrunden till den gemensamma satsningen är följande. THS ligger i hörnet Drottningholmsvägen och Åkeshovsvägen. Drottningholmsvägen är den fyrfiliga väg som går inifrån Stockholm via Brommaplan och ut till Drottningholms slott där som bekant kungaparet bor. Man kan alltså säga att det är kungens väg mellan bostaden och jobbet på Stockholms slott. Och vid statsbesöken är det alla kungars och drottningars och presidenters väg ut till mottagning och middag hos Silvia och Carl XVI Gustav.

King Carl XVI Gustaf of Sweden

Mer än en gång har vi tänkt att det är en bra tråkig väg att behöva sitta och köra på om man är kunglig. För att inte tala om när de ska åka i galavagn som här ovan. Det går väl an när man kör över Drottningsholmsbron och Tranebergsbron. Men däremellan! Alla som passerat det gigantiska reningsverket mellan THS och Brommaplan förstår. Inte är det vackert att se! För att nu inte tala om lukten. Visserligen ska detta reningsverk rivas, men det är flera år kvar till dess.

Från hovets sida har man därför en längre tid velat placera ut en vacker staty utmed vägen. Och då har blickarna fallit på den triangelformade gräsyta som ligger alldeles tätt inpå THS och Bromma folkhögskola. Här skulle ett konstverk kunna avleda uppmärksamheten från den trista omgivningen.

DSC_0985Här syns den triangelformade gräsyta där en staty skulle kunna placeras. Drottningholmsvägen syns i förgrunden och i bakgrunden skymtar Bromma folkhögskola och THS.

Samtidigt som hovet tänkt i dessa banor har man på THS gått i liknande funderingar. Och detta helt ovetande om varandra. Motiven för THS att vilja placera ut en vacker staty är delvis de samma. Lärares och studenters promenadväg mellan skolan och tunnelbanan vid Brommaplan är verkligen extremt tråkig. På THS har man försökt skapa skönhet genom bland annat Sten Kauppis textila konstverk samt tillfälliga konstutställningar av olika konstnärer. Men på väg till eller från tunnelbanan sköljs alla estetiska upplevelser bort vid åsynen och lukten av ett reningsverk som kan få även den mest avloppsintresserade att ge upp tanken på att bli rörmokare.

DSC_0988Reningsverket vid kungaparets paradgata och THS-studenternas skolväg.

Men det finns ytterligare ett motiv från THS sida. Nämligen att man skulle behöva en staty att öva på. Inte att tillverka men att avtäcka. Var och varannan socken med självaktning ska ju ha en egen staty vid Konsum eller busshållplatsen eller biblioteket, och alla dessa statyer ska förstås invigas och avtäckas. I takt med att Equmeniakyrkans pastorer inte bara vill vara pastorer för församlingen utan för hela samhället kommer frågorna allt oftare om att pastorn ska högtidstala och avtäcka nya statyer. Och det säger sig självt att en staty inte låter sig avtäckas så där utan vidare. Här gäller som i alla andra hantverk att öva och öva igen.

Till hösten startar Bromma folkhögskola i Betels gamla lokaler vägg i vägg med THS. Här finns ett stort konstnärligt intresse och kunnande i både musik och annan skapande verksamhet. Det gör att vi nu kan erbjuda en ämnesövergripande samverkanskurs mellan högskolan och folkhögskolan i konsten att inviga och avtäcka statyer.

Och just här finns de gemensamma intressen som bildar grunden för ett avtal mellan kungahuset och THS/Bromma folkhögskola. Kungaparet är nämligen ganska trött på att inviga statyer och ser nu en möjlighet att delegera vissa invigningar till de blivande pastorerna. Samtidigt ser Equmeniakyrkan det som en möjlighet för sina pastorer att genom statyinvigningar komma ur den alltid lika hotande frikyrkobubblan och bli samhällets pastor, inte enbart församlingens. Båda parter får också tillgång till den skönhetsupplevelse som så väl behövs på väg till eller från Brommaplan.

DSC_0982Här syns grönytan från THS horisont och med Drottningsholmsvägen i bakgrunden.

Från hovets sida har man därför erbjuditit sig att bekosta en staty som ska resas på den omtalade grönytan, och denna staty blir central i den påtänkta kursen. I gengäld har THS lovat att utbilda ett antal vältränade statyavtäckare varje år, samt att hålla statyn ren från klotter och fågelbajs.

Kursen kommer att heta ”Form och fest – om bild och bildning i en urban miljö”. Många delmoment ingår, som t ex konsthistoria och kommunikation, retorik och exegetik, komposition och ensemblespel samt omvärldsanalys och gymnastik. Som kulmen i kursen kommer kursdeltagarna att samlas på grönytan för att träna sig i att avtäcka statyn under högtidliga former. Detta måste naturligtvis anpassas i tid så att det inte sker under ett statsbesök eller när t ex drottningen ska i väg till ICA vid Brommaplan för att köpa mjölk.

Vid övningstillfällena kommer det att hållas tal under överinseende av EwaMaria Roos som är lärare i kommunikation och röst- och talteknik. ”Det är ju viktigt att de blivande predikanterna inte hemfaller i någon form av nasal predikoton i dessa högtidstal”, säger EwaMaria. Musikerna vid Bromma folkhögskola kommer att framföra nykomponerad högtidsmusik vars lämplighet efteråt kommer att bedömas av skolans musiklärare. ”Det gäller att skapa musik som startar i en mer sluten och introvert form och som blir alltmer öppen och naken ju närmare man kommer avtäckandet”, menar Göran Nygren. De studerande på Livsverkstan ska under ledning av Lotta Geisler studera hur täcket som ska avtäckas förhåller sig till statyns former, det vill säga hur tjockt och stort täcket bör vara för att formen på statyn inte helt ska avslöjas samtidigt som man ska ana tillräckligt mycket för att bibehålla intresset ända fram till avtäckningen. Gymnastikdelen i kursen innebär förstås en övning i att med fart, kläm och schwung avtäcka täckelsen.

Inauguration Place du XXeme siècle à Montpellier le 17 septembre 2010 par Georges Frêche - P1490555        Inauguration Place du XXeme siècle à Montpellier le 17 septembre 2010 par Georges Frêche - P1490352
Exempel på ännu icke avtäckta statyer där täckelset avslöjar precis lagom mycket.

En av de få i Bromma som varit motståndare till kursen är Åke Viberg som är lärare i Gamla testamentet. Men när han fått garantier för att varken Nebukadnessar eller någon guldkalv ska avbildas har han, om än motvilligt, gått med på förslaget. Själv vill han dock inte bli någon staty, säger han. Sven Halvardson, lärare i Teologi och omvärld, är desto mer förtjust. Med den här kursen ser han oanade möjligheter för hela frikyrkan att bli mer samhällsanpassad. ”Här kan verkligen Equmeniakyrkan gå före och statyera ett exempel”, säger Halvardson med glimten i ögat.

Avtäckningsövningarna är i första hand till för kursdeltagarna i kursen ”Form och fest”. Men samtidigt ryktas det om ett intresse vid hovet för att även kungabarnen ska kunna öva sig i den ädla konsten att avtäcka statyer. På skolorna i Bromma finns ju verklig expertis på området, och övningsfältet ligger bra till för att de kungliga ska kunna träna till exempel en tidig lördagsmorgon när trafiken inte är så livlig på Drottningholmsvägen. I förlängningen hoppas både skolorna och hovet på ett närmare samarbete där kungaparets barnbarn ska kunna delta i hela kursen. Det skulle i så fall göra THS och Bromma folkhögskola till kungliga hovleverantörer, nämligen av kunskap.

Kursen är för övrigt så unik så att det även finns intresse i våra nordiska grannländer för att deras kunga- och presidentbarn ska få delta. De skulle i så fall kunna få hyra in sig i något rum på Drottningholm under kursen eftersom övernattningsrummen i folkhögskolans källare inte är så lämpliga ur varken bekvämlighets- eller säkerhetssynpunkt. Ett samarbetsavtal mellan skolorna och hovet skulle kunna resultera i att hyran för rummen på Drottningholm inte blir så hög om prinsarna och prinsessorna och presidentbarnen tar med sig lakan och handdukar.

DrottningholmDSC_0989

Här kan betraktaren själv avgöra att det trots allt är en viss skillnad mellan Drottningholms slott (ovan) och övernattningsrummen i folkhögskolans källare (till höger).

 

Man har från visst håll frågat om kursen även kan ges som nätbaserad distanskurs. Svaret är för närvarande nej med tanke på svårigheten att avtäcka en staty på distans, men det pågår faktiskt forskning på om det går att virtuellt skapa en illusion av en staty och ett täckelse. UARDA-akademin i Lund har ju här gått före med ett gott exempel genom statyn Intighet på Krafts torg.

PW och RWDEn av de frågor som ännu inte är helt löst är vad statyn på grönområdet ska föreställa. Ett önskemål från rektor Torbjörn Bådagård är att det helt enkelt ska vara Waldenströms byst som idag står utanför Lidingö folkhögskola. Ur genusperspektiv skulle det kunna vara positivt med tanke på att Waldenström liknar Selma Lagerlöf. Även från kungafamiljens sida kunde Waldenström vara intressant eftersom han visade flera av de kungligas äldre kungliga släktingar runt på Missionsskolan på Lidingö i början på förra seklet.
En gipskopia av Waldenströms byst samt
blogginläggets författare (till höger)

Men andra har reagerat på tanken att använda Waldenströmsbysten. En av dem är THS-rektorn Owe Kennerberg som menar att en sådan staty skulle bli alltför missionsförbundisk i dessa klassiskt baptistiska kvarter. Han nämner istället en av Sjöblom E WBetelseminariet rektorer, överste Broady. Eller varför inte den hjältemodige baptistmissionären E V Sjöblom som kan avbildas med det klassiska fotot som förlaga där Sjöblom pekar på en karta. Själva kartan blir dock svår att få med, men han kan peka ändå, anser Kennerberg. Gustav II Adolf står ju och pekar i Göteborg. ”Här ska staden ligga”, tänks Gustav säga i Göteborg. Sjöblom pekar lite uppåt och på sockeln kan man skriva: ”Där ligger redan staden”. Och så kan folkhögskolans kör sjunga ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Gustaf II Adolf Göteborg
Där skall staden ligga!

Åter andra menar att man inte bör lyfta fram någon från de tre bildarsamfunden. Den ämnesansvarige i historisk teologi på THS, Joel Halldorf, föreslår istället att statyn ska föreställa Ulf Ekman till häst. Det skulle bli mer ekumeniskt och samtidigt lite kungligt storvulet och dessutom också associera till ridskolan som ligger alldeles i närheten av THS och Bromma folkhögskola. Skyddsombudet på THS har dock sagt nej till detta förslag med hänsyn till alla de studenter som är allergiska mot pälsdjur. När Joel påpekat att han ju inte menar en riktig häst har skyddsombudet ändå ansett att en del är så allergiska så att det räcker med att titta på en staty som föreställer en häst för att de ska börja nysa. ”Och hur skulle det se ut vid en högtidlig invigning”, säger ombudet och fnyser så att vilken häst som helst skulle kunna bli avundsjuk, samtidigt som en student hörs nysa i bakgrunden.

Horse Statue (7952625184)
Storvulen staty som icke lämpar sig för pälsdjursallergiker.

En tredje grupp av tyckare anser att det inte alls ska vara någon känd person som avbildas. Själva folkrörelsemotivet inom väckelsen skulle istället kunna lyftas fram genom en staty som föreställer någon helt alldaglig person. Här har man t ex nämnt Sixten Persson, lantbrevbärare i Åtvidaberg och med i serveringsgrupp 2 i Baptistkyrkan på orten; Elna Jansson, kalaskokerska i Bengtsfors och städansvarig i pingpongrummet i Bengtsfors missionskyrka samt Edvin Karlsson, lokalvårdare på kommunkontoret i Örnsköldsvik och läktarkollektör i stadens Metodistkyrka. Alla tre ytterst präktiga personligheter i de sammanhang de är satta att tjäna.

Diskussionerna har med andra ord böljat fram och tillbaka under vårvintern, både på THS och i den kungliga familjen. I ett skede tog de ansvariga för Repet – Equmeniakyrkans digitala medlemsregister – till orda och föreslog att man helt enkelt skulle låta en slumpgenerator välja ut en medlem i registret och göra en staty av henne eller honom. Sagt och gjort – en medlem slumpades fram under överinseende av kungliga lotteriinspektionen. Men det blev inte alls bra! Den person som valdes var nämligen en medelålders herre i Bagarmossen som var så vida pass ful att ingen konstnär i världen skulle vilja göra en staty av honom. När hans majestät konungen såg ett foto på karlen ifråga utbrast han spontant: ”Visar vi upp den fulingen vid våra statsbesök kommer tredje världskriget att bryta ut!” Ett uttryck som för övrigt har alla chanser att bli bevingat.

Det senaste förslaget är nu istället att ha en hel statypark på grönområdet. Alla smakriktningar ska få sitt. I ett hörn kan Karin Wiborn stå staty och i ett annat Göran Zettergren. Gösta Hedbergs hund kan stå på en sockel och Walter Perssons sniglar på en annan. Kyrkoledare Lasse Svensson bör förstås avbildas ihop med något lämpligt attribut, såsom en predikstol eller ett tåg. Den fula karlen i Bagarmossen visade sig förresten ha en betydligt vackrare kusin i Österbymo, och hon bör förstås bli statyerad. Olle Hilariusson som är föreståndare för den diakonala linjen anser att det måste finnas en diakonal staty. Och varför inte en diagonal tvärs över hela gräsmattan, tillägger THS ekonomiansvarige Haig Damirjian som alltid brukar vara lite på tvären, men som framför allt anser att THS måste få valuta för pengarna om nu kungen lovat att pröjsa.

Greek Marble Statue of Aphrodite Anadyomene (Hair-Binding) Kungen själv föreslog något mer klassiskt, t ex en gammal grekisk staty av en naken man eller kvinna. NT-läraren Rikard Roitto är inne på samma linje och tänker att statyn kan föreställa den unge man som naken sprang från Getsemane när folkhopen tagit hans kläder (Mark 14:51 f). Men en änkefru på sjunde våningen i ett höghus i närheten har bestämt motsatt sig detta och menat att den statyn i så fall inte får invigas. Hon har till och med hotat att hon ska anmäla kursens examinator för blottning i samma stund som statyn avtäcks, vilket fått de inblandade att ta tillbaka förslaget.

Någon föreslog att man skulle göra en staty som föreställer equmenias förre ordförande Johan Arenius, men även det förslaget avfärdades eftersom han inte kan stå still och vara tyst tillräckligt länge för att bli staty. Bättre då att ta en av högskoleverkets tidigare kvalitetsgranskare som ändå var så stela och konstiga. Betydande kvinnor och män inom den pedagogiska nydaningen bör också få sin plats – eller sockel, t ex överingenjör Elver Lyse (uppfinnaren av overheadapparaten, en man som inte var något större ljushuvud med tanke på att det mesta gick över huvudet på honom), pappershandlare Pelle Malm (skaparen av PM – dessa tentamenspapper som snart uppfyller jorden och som också blivit uppkallade efter skaparen) samt sist men inte minst fröken Anita Stroganoff (som uppfann lunchrasten).

Som alla förstår arbetas det nu intensivt med projekteringen av statyparken. Förhoppningsvis ska allt stå klart redan då det nya läsåret startar i höst.

OHP-sch
En av mänsklighetens stora innovationer – en apparat som får det mesta att gå över huvudet på folk.

Jills veranda, Down to the River och sekulariseringen som ibland kommer av sig

Blogginlägg av Rune W Dahlén

Jag hade nog aldrig sett de där programmen om inte min kollega Britta Hermansson hade rekommenderat dem. Jag tänkte att det bara var ytterligare några program i raden med musik av kända sångare som uppsminkade ler mot kameran. Jag var verkligen helt ointresserad.

Men Brittas rekommendationer ska man inte strunta i. Så jag såg det första programmet av Jills veranda på SVT Play och märkte att här fanns en äkthet som jag inte hade räknat med. Så småningom såg jag ett program till och ett till.

Några av de starkaste minnena från serien är när rapparen Skizz besöker det fattiga Nashville och möter människor som mitt i eländet har bevarat sin värdighet och kärlek. Och när Marit Bergman får möta den ursprungliga countryn uppe i Appalacherna bland enkla men genuina människor som överlevt tack vare musiken. Och när Kristian Gidlund får göra sitt livs sista resa och samtalar öppet med Jill Johnson om liv och död och vad som väntar efter döden. Fantastiska program! Ska man sammanfatta dem i ett enda ord får det bli Äkthet.

Men det sista programmet! Gästen på Jills veranda är Magnus Carlson från Weeping Willows, en person som tidigare var helt obekant för mig. 16 minuter in i programmet träffar de som av en slump en hemlös man, Doug Seeger, som sitter och sjunger på en bänk i centrala Nashville för att få in några slantar. Han har en fantastisk röst och berättar att han brukar spela på ett ställe som ligger i källaren i en kyrka. Där bjuder man på gratis mat och lite kläder varje lördag och där samlas flera bra musiker.

Så åker Jill och Magnus till kyrkan tillsammans med den hemlöse mannen, och det visar sig vara en kyrka som är ansluten till United Methodist Church – alltså samma kyrka som Equmeniakyrkan har djupa kontakter med. Magnus kom till USA för att han ville se Nashville, men plötsligt befinner han sig bland vinddrivna människor i ett oglamouröst diakonalt arbete i en kyrkas källarplan. Och efter en stund sitter Doug Seeger och några andra hemlösa på gräsmattan utanför kyrkan och han sjunger en sång som han skrivit själv. Jill berättar i en radiointervju hur både hon och Magnus gråter och Magnus säger att sången gick rakt in i både hjärnan och hjärtat och är något av det bästa han hört. ”Gud gav oss musiken och rösten”, svarar Doug.

Programmet slutar med att de inte kan släppa tanken på Doug. De söker upp honom på nytt för att tillsammans spela in hans låt i Johnny Cash’s gamla studio. Och det är magiskt! Helt magiskt!

Men vad är det för sång? Den heter Going down to the River och är i högsta grad en sång med kristna motiv: Jag har sysslat med djävulen och vet att han inte är min vän. Jag lever i en värld av synd och var jag än har vandrat har jag hamnat i djupa problem. Men jag går ner till floden för att tvätta min själ, jag hoppar i vattnet och begraver mitt huvud.

I’m going down to the river
To wash my soul again
I’m been runnin’ with the devil
And i know he’s not my friend

I’ve been falling by the wayside
I’m living in this world of sin
I’m going down to the river
To wash my soul again

I’m going down to the country
To bury my head in a creek
I’m gonna jump in those waters
Baptized both my feat

Because everywhere I’ve been walking
I’m been gettin’ in trouble deep
I’m going down to the river
Gonna’ wash my soul again

Help! This old world is going to hell
In a handbasket
If I don’t get any resurrection soon
I’m gonna end up in a casket

I’m going down to the river
Gonna’ wash my soul again
I’m going down to the river
Gonna’ wash my soul again

Magnus Carlson säger att mötet med Doug blev det starkaste intrycket under besöket i Nashville. Samtidigt gick Doug och hans sång rätt genom TV-rutan och gjorde ett enormt intryck på de flesta av oss. Den blev omedelbart den mest populära låten på iTunes i Sverige och ligger fortfarande överst på listan och nu även på DigiListan. Före alla finalisterna i Melodifestivalen. Man kan läsa mängder av tacksamma kommentarer på Facebook, Twitter och Svt:s hemsida, och nu är det klart att Doug Seeger kommer till Sverige i sommar.

Jag känner ju inte Doug Seeger men läser mig till på svt:s hemsida att han haft ett tufft liv med droger och alkohol och från och till varit hemlös. Men nu är han fri från alla droger och har ett enkelt boende, han går i kyrkan och han tackar Gud. Att sången fått sådant gensvar tror han beror på textens budskap: ”Du är inte den enda syndaren där ute. Du är en av många. Och alla har en chans att förändras, det är vad låten säger. Det är precis som för mig.”

Det finns naturligtvis många ingredienser i den här berättelsen. Den handlar om den hemlöse mannen som sitter på gatan i USA och sjunger för att få ihop lite småpengar och som plötsligt blir upptäckt och älskad av massor med människor i ett litet land på andra sidan Atlanten. Den handlar om människor i Sverige som vill stödja en fattig men begåvad musiker med en alldeles speciell röst genom att ladda ner hans låt mot betalning. Den handlar om en till synes mycket sympatisk och vänlig äldre man som gått igenom många svårigheter och som rest sig och gått vidare.

Men framför allt handlar ändå berättelsen om en låt som med sin text berör på djupet. Där finns en medvetenhet om att vi alla är syndare. Och en längtan efter renhet och förlåtelse som vi alla kan känna igen oss i.

Till er som är pastorer eller präster eller på väg att bli det vill jag säga med tanke på Doug Seegers uppmärksamhet i Sverige: Ibland kommer små tecken på att sekulariseringen kanske inte gått så djupt och så långt som vi trodde. Det finns anknytningspunkter där vi minst anar det. Ta vara på dem, men lägg för allt i världen inte beslag på dem!

Själv har jag bekänt mig som kristen i över 45 år. Jag är döpt. Jag är pastor, teologie doktor och undervisar blivande präster och pastorer. Jag har i mer än 25 år rest över hela landet och predikat i olika samfund, kyrkor och missionshus. Men jag har inget behov av att annektera Doug Seeger som en kristen stjärna eller att ropa ut att jag själv minsann tvättat min själ ren. Däremot slår jag gärna följe med vem som helst ner till floden eftersom jag har samma behov som så många andra. Och på vägen dit lyssnar jag ödmjukt och gärna till äkta människor som levt helt andra liv än mitt. Jag vet att jag lever i en värld av synd och att jag själv är en syndare. Och jag har ett ständigt behov av att få tvätta min själ på nytt och resa mig igen. Och igen. Och igen.

Eller som Ylva Eggehorn skriver i en av de vackraste psalmer jag vet:

Min tro bär inga dyrbara juveler.
Jag kommer utan smycken till ditt hus.
Mitt liv är bara längtan, bara hud:
så kläd mig med din nåd. Du är min Gud.

Drottning Kristina, Ulf Ekman och kvinnliga pastorer

Ulf Ekman blir katolik. Man skulle kunna tro att det är ett aprilskämt som hamnat snett i tiden, men så är det uppenbarligen inte.

Min relation till Ulf Ekman är inte särskilt djupgående. Flera av mina vänner gick till Livets Ord på 1980-talet och det var inte enkelt att ha kvar relationerna. Min egen uppgörelse med trosförkunnelsen och framgångsteologin kom egentligen under en konferens redan 1980. Jag glömmer aldrig de nattliga samtalen och tårarna då jag så påtagligt upplevde att nu brister det, nu skiljs våra vägar. Den karismatiska väckelsen hade fört mig dit, men där var det stopp. Min väg blev en annan än den som många av mina vänner slog in på, och det var oerhört smärtsamt.

Hösten 1984 intervjuade jag Ulf Ekman på hans arbetsrum inför en bok om den nya trosförkunnelsen. Vi pratades vid per telefon några gånger i samband med det och vid något tillfälle nämnde han också sin tacksamhet över min bok om Transcendental Meditation. Den hade tydligen varit honom till hjälp. Under årens lopp har jag regelbundet besökt Livets Ord, de senaste 15 åren två, tre gånger per år i samband med att jag tagit med studenter från THS till Uppsala. Vid de tillfällena har vi också haft timslånga samtal med en av pastorerna från Uppsala. Livets Ord har ställt upp på ett mycket generöst sätt varje gång.

Jag medverkade i två böcker om Livets Ord på 80-talet och jag skrev artiklar och höll föredrag. Det jag stod för och fortfarande står för är en tydlig kritik mot vissa företeelser och läror. Men i jämförelse med en del kollegor inom Missionsförbundet upplevdes jag nog ändå mycket mjuk i min kritik. Det fanns så mycket på Livets Ord som också jag bekände mig till och det fanns så mycket framför egen dörr att sopa.

Förändringen på Livets Ord under 2000-talet har glatt mig mycket. Den nya viljan till enhet, den rikare nattvardsliturgin, de kristna symbolerna i gudstjänstlokalen, nedtonandet av en del amerikansk framgångsteologi, allt detta har värmt mitt hjärta. Jag glömmer nog aldrig Ulf Ekmans predikan om den helige Ande under ett vårseminarium för några år sedan. Det sjöng ja och amen i mitt inre.

Men på några punkter har jag haft stora frågetecken. Under många år ställde vi frågan till den representant från Livets Ord som vi mötte, om det var möjligt för en kvinna att bli pastor och sakramentsförvaltare. Några klara svar fick vi inte förrän Ulf Ekman i Pingstkyrkan i Uppsala på en rak fråga från Dan Salomonsson svarade ett tydligt nej.

Detta var och är helt obegripligt för mig. Kvinnorna var ju de första att få bära fram den allra mest fantastiska nyheten, den absolut största av alla evangelii sanningar, nämligen att Jesus är uppstånden från de döda.

Nu har Ulf Ekman lämnat Livets Ord för att gå till Katolska kyrkan. Det är en oerhörd händelse! Den kan absolut inte jämföras med om en annan samfundsledare vid sin pensionering lämnar sitt samfund. Den kan inte jämföras med Per Mases när han på sin dödsbädd konverterade – även om den händelsen är mycket intressant med tanke på att Per Mases var morbror till Livets Ords nuvarande ledare Joakim Lundqvist. Den kan inte jämföras med någon lärostrid under senare år.

Nej, detta är så unikt så att jag (visserligen med glimten i ögat) jämför med när drottning Kristina på 1600-talet abdikerade och konverterade till katolicismen.

Ulf Ekman har grundat Livets Ord, hans familj har helt och fullt styrt rörelsen genom en stiftelse, han har själv sett sig som en apostel, hans förkunnelse har upplevts profetisk och varit stilbildande, hans uppfattningar i tal och skrift har varit vägledande i alla frågor av vikt, hans person har varit upphöjd på ett sätt som saknar motstycke i alla andra kyrkor och medlemmarna har sett på honom med en vördnad och respekt som fört tankarna till en sekt. Kan man fortsätta att hänvisa till Ulf Ekman? Och om inte – vem ska man hänvisa till då i svåra tolkningsfrågor?

När Ulf Ekman i sin väl förberedda predikan i söndags motiverade varför han och hans fru går till Katolska kyrkan så var det oundvikligt också en förödande kritik mot de som blir kvar på Livets Ord, även om han bedyrade att han fortfarande såg på sin forna församling med kärlek. Han går ju till en kyrka som inte ens har nattvardsgemenskap med andra protestanter och som på en rad punkter kolliderar med protestantisk teologi i allmänhet och frikyrkoteologi i synnerhet. När Ulf Ekman talar om värdet av kristen enhet är det förstås ett underkännande av den fragmentisering som ägde rum när Livets Ord bildades. Det är ju att ge alla oss rätt som ifrågasatte vad som hände på 1980-talet. Men när han nu går till Katolska kyrkan för enhetens skull bidrar han ju på nytt med en form av splittring som skapar förvirring och sår bland alla dessa som han tills helt nyligen var en herde för.

Jag tror att Ulf Ekman är bottenärlig i vad han nu säger och gör, men han försätter tiotusentals människor runt om i världen i ett chocktillstånd. Måste Livets Ords bokhandel rensas på en del böcker och inspelningar nu? Kommer enskilda efterföljare i sin förvirring och kanske förtvivlan att ordna med egna bokbål? Skulle han inte ha kunnat uppskatta Katolska kyrkan, och kanske även närmat sig den utan att ansluta sig? Ska en ledare alltid utan tanke på konsekvenserna följa sin övertygelse, eller finns det gånger då man – även som pensionär – måste välja en väg som kanske innebär egen smärta men som å andra sidan inte skapar lika mycket smärta hos andra?

Nu har makarna Ekman och sonen Benjamin Ekman konverterat till Katolska kyrkan. Kvar är Jonathan Ekman som VD för Livets Ord. Kommer han också att gå? Kommer han att ha förtroende om han är kvar? Blir han sina föräldrars högtalare in i rörelsen i framtiden?

Låt mig för tydlighetens skull säga: Jag känner en god samhörighet med Katolska kyrkan trots viktiga läroskillnader och vill även i framtiden gärna lyssna till Anders Arborelius och syster Veronica och gå på mässa för att ta emot välsignelsen. Jag önskar Birgitta och Ulf Ekman allt gott i sin nya kyrka och hoppas att de får vara till välsignelse där.

Men det viktigaste nu tycker jag är hur Livets Ord kommer att gå vidare. Jag vill hoppas att de fortsätter sin vandring mot större enhet, men då inte bara en enhet med Rom utan i första hand en enhet med den protestantiska kyrka som de ändå är en del av. Kan utvecklingen bort från Kenneth E Hagin och andra märkliga trosförkunnare bli ännu mer tydlig? Kan den lovande utvecklingen av socialt arbete i Uppsala fortsätta ännu några steg? Kan Ulf Ekmans uppbrott FRÅN Livets Ord skapa en större förståelse och ödmjukhet inför de sår som bildades i samband med hans och hundratals andras uppbrott TILL Livets Ord för 25-30 år sedan? Kan viljan till försoning och förlåtelse bli större genom den smärta som Livets Ord nu genomgår?

Och kanske allra viktigast, åtminstone för hemsidan BliPastor.nu – kan Livets Ord nu eller inom några få år ompröva sitt ställningstagande mot kvinnliga pastorer? Eller ska de fortsätta att utesluta halva mänskligheten och mer än halva trosrörelsen från att vara pastor, läsa nattvardens instiftelseord, döpa i den treeniges namn och leda en församling? Skulle de kunna lämna denna för svensk frikyrklighet så märkliga lära kunde de få uppleva en ännu mycket större välsignelse än hittills. Det är min övertygelse när jag så gott som dagligen träffar kvinnliga pastorskandidater i Equmeniakyrkan – kloka, kunniga, kristocentriska kvinnor med en tydlig kallelse och en stor kärlek till Jesus och församlingen.