Oerhört tacksam och oerhört liten

Från Henrik Örnberg, pastor och gästbloggare.

Allt annat går bra, bara vi inte ska gå till Helen Friberg.

Dessa ord sa jag till min fru i tunnelbanan på väg ut till Lidingö. Det var oktober och vi var på väg till det möte med distriktsföreståndarna där jag som blivande pastor skulle få förslag på tjänst. Det var med en ganska stor spänning som jag sett fram emot denna kväll. Jag hade fått ge synpunkter på vilken typ av tjänst jag skulle vilja ha och i vilken del av landet jag skulle kunna tänka mig att bo. Jag och min fru ville komma närmare våra familjer. Östra eller Västra Götalands distrikt skulle passa bra, tänkte vi. Om inte det gick hade vi för oss själva sagt att även norrut skulle vara trevligt.

Det som vi var rörande överens om var att Mälardalens distrikt skulle med alla medel undvikas. Denna relativt bestämda åsikt bestod i ett påtagligt missnöje med staden Stockholm. Vi hade ”tvingats” bo där under utbildningen. Nu ville vi så långt bort ifrån Mälardalen som möjligt. Denna bakgrund föranledde orden: Allt annat går bra, bara vi inte ska gå till Helen Friberg. Detta hade inget med Helen Friberg som person att göra. Det var bara det att hon är distriktsföreståndare i Mälardalen.

Efter att Rune W Dahlén hade sagt några uppmuntrande ord var det dags att få veta till vilken distriktsföreståndare vi skulle gå. När Rune till slut kom till mitt namn kom några märkliga ord ur hans mun. Han sa orden som jag bävade inför, att jag skulle gå till Helen Friberg. Det var med mycket fundersamma steg som jag och min fru följde med Helen till ett rum. Där presenterades en församling i Vingåker för oss. Den första tanke som dök upp i mitt huvud var att jag hade ingen aning om var Vingåker låg i vårt avlånga land. Helen tog fram en karta och visade.

Efter det första samtalet med Helen började hjulen att rulla. Jag fick träffa församlingen och det kändes väl bra. När jag talade med Gud om det kändes det också ganska bra. När jag och min fru talade om det så var det heller inga saker som direkt var negativa, förutom att Vingåker låg i Mälardalen. Vi bestämde oss för att gå emot de tankar som vi hade haft innan. Vi skulle bli kvar i Mälardalen.

Om jag ska vara ärlig så visste jag inte alls vad jag gav mig in på när jag började min tjänst. När jag nu skriver dessa ord så har jag varit pastor i snart fyra år och med facit i hand så har det varit fyra goda år. Visst har tjänsten både för- och nackdelar men jag känner ändå att Gud har haft ett finger med i spelet. Jag har sett sidor hos mig som jag inte trodde jag hade. Jag har känt att det var nog inte helt fel att jag hamnade där jag hamnade. Framför allt har församlingen gett mig en glädje i att vara pastor. Jag kan inte tänka mig att göra något annat. Jag får möta människor i livets alla skeenden. Jag får tala om saker som berör det djupaste i en människas liv. Jag är oerhört tacksam för detta förtroende. Jag är också oerhört liten inför detta uppdrag. Men känslan som lyser igenom allt, det är känslan av att vara buren av Gud själv.

När jag konfirmerades fick jag ett bibelord skrivet i min bibel. Jeremia 29:11: ”Jag vet väl vilka avsikter jag har med er säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp”.

Dessa ord har jag återkommit till under mitt liv. Gud har en avsikt (eller tanke som det står i 1917 års översättning) med varje människas liv. Han vill oss gott och vill ge oss en framtid. Det gäller det eviga livet men det gäller också detta liv som jag lever just nu. På ett sätt är det en trygghet att tänka så. Men framförallt är det väldigt spännande. För man vet aldrig var det slutar. Tänk att Gud till och med kan ha en tanke med en församlingstjänst i Mälardalen.