Varför läser vi Bibeln tyst?

Fahlgren, SuneFrån Sune Fahlgren, lektor i praktisk teologi vid THS och gästbloggare.

Jag läste för länge sedan en kurs i Gamla testamentets exegetik för professor Tryggve Mettinger i Lund och skulle tentera ett större pensum av bibeltexter på hebreiska. Först bad han mig läsa högt de textavsnitt han valt ut. Jag läste långsamt och knackigt upp den hebreiska texten. Så gjorde jag en översättning till svenska, och sedan ställde Mettinger exegetiska frågor som anknöt till de bibelkommentarer jag läst.

– Väl gjort, säger professorn. (Puh, vad skönt! Jag klarade tentan.) Men varför läser du så dåligt, frågar han. Du måste uttala orden – ljuda. Det hjälper dig att förstå vad du läser.

Jag hade studerat bibeltexten, lärt mig att översätta den från bibelhebreiska till svenska. Jag hade läst exegetisk litteratur – och allt detta utan att uttala orden högt, eller halvhögt, eller åtminstone mumlande. Allt hade varit en inre verklighet. Jag hade inte ens rört på läpparna.

Varifrån kommer detta ofog att vi inte läser högt när vi läser? Är det ett försök att civilisera läsandet? Göra det snabbare? En överlevnad när textmängderna blir allt större? Fram till slutet av 1700-talet var högläsning väldigt vanligt, också när man satt ensam och läste. Texterna tog då läsaren i besittning på ett annat sätt. Det var inte konsumtion.

Några av de begrepp för ”läsa” som jag hade mött i den hebreiska bibeln hade jag helt riktigt översatt med ”läsa halvhögt” (Ps 1:2). (1) Men själv gjorde jag det inte när jag läste exegetikkursen.

När jag bodde i Jerusalem 2008–2011 blev jag till slut omprogrammerad. Där sker enskild läsning av de heliga skrifterna alltid halvhögt. Även enskild bön förrättas ljudligt. Var och en som besök västra muren har hört detta bönebrus, detta läsebrus från judarnas läppar. På motsvarande sätt är det i den heliga gravens kyrka (Anastasis) när pilgrimerna och de lokala kristna tillber Gud på egen hand, och i al-Aqsa moskén när muslimerna förrättar enskild bön. (2)

Jag upptäckte när jag började härma detta sätt att läsa att det gör texten till litteratur. Läsning blir något dialogiskt. Ett personligt förhållande uppstår. Ett du och ett jag. Läsförståelse handlar ju i hög grad om förhandling, om rolltagande, om inlevelse. Uppmärksamheten ökar gentemot den som vill säga något genom texten. Man hör nyanser, rim. Och sådan läsning lockar till omläsning, vilket så sällan det tysta läsandet gör.

I den tidiga kyrkan liknade man det andliga läsandet vid en kos idisslande, ett omtuggande (latin: ruminare). En sådan process börjar med att man faktiskt öppnar sin mun. Annars får man inget att bearbeta. Eftersom få då kunde konsten att läsa var högläsning det sätt som de heliga texterna vanligtvis förmedlades bland de kristna.

En av kyrkofäderna, Augustinus, berättar i sina skrifter från 300-talet om en av sina lärare som läste tyst. Detta uppfattades då som mycket konstigt. Nu är det omvänt. Första gången jag hörde min åldrige far sitta och läsa tidningen halvhögt på morgonen trodde jag att han försökte kontakta mig. Men det var tidningen han försökte få kontakt med.

I vår tid som präglas av många distraktioner är det extra motiverat att börja läsa halvhögt. (3) Det ger en långsammare läsning och ökar uppmärksamheten på det vi läser. Tänk om bibelläsarna på bussar, tåg och tunnelbana skulle börja läsa halvhögt? Vilket fint ljud det skulle bli i kontrast till alla triviala prat i mobilerna! Och vad ombonat det skulle bli i våra lägenheter och hus när det småpratar här och där – både när vi läser Bibeln och ber.

Att läsa Bibeln och be halvhögt skulle vara en befrielsehandling i vår tid, när tro och religiösa uttryck förvisats bort från de offentliga rummen. Jag ser framför mig en folkrörelse som på detta konkreta sätt tar tillbaka trons sociala och offentliga sanning. Detta är ju på riktigt.

Jag vill utmana mig själv som lärare på THS och alla er som läser teologi och ska bli framtidens pastor: bed enskild bön halvhögt! Låt oss börja läsa Bibeln och andra viktiga böcker halvhögt – oavsett om vi sitter hemma i studievrån eller på skolan. Och vi kan mer än vad nu är fallet ha högläsning i både klassrum och kapell.

Liv och Nils, våra bibliotekarier på THS, var lugna! Vi ska undanta biblioteket tills vidare.

Fotnot 1: Det hebreiska verbet hāgā (”läsa”) i Ps 1:2 används om lejons morrande, Jer 31:4, och duvors kuttrande, Jes 38:14, och betecknar alltså något som hörs. Mycket troligt syftar det här på seden att läsa halvhögt för sig själv, alltså ungefär ”mumla”.

Fotnot 2: Om grekernas läsande, se Jesper Svenbros lysande bok ”Myrstigar”. Även grekerna läste högt för sig själva (epilegesthai).

Fotnot 3: Missa inte konferensen om ”Läsarrörelserna i distraktionernas tid” på THS torsdagen den 11 april. Se mer på http://www.ths.se/site/

  • Börje Norlén

    Bra och tänkvärd artikel, Sune. Vi behöver återerövra konsten att läsa med eftertanke, särskilt när det gäller Guds ord. Intressant att lyssna till ditt anförande i seminariet förra veckan också.

  • Pingback: Fredagslänkar – Läsarna()

  • Pingback: Fredagslänkar – Läsarna()