Härligt härligt men farligt farligt

Elin_HarryssonFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Elin Harrysson.

På en lektion i religionspsykologi slängde vår lärare Cecilia Melder ut en brandfackla som hon själv uttryckte det. Hon berättade för oss att det farligaste jobbet man kan ha är präst eller pastor. Detta lät inte så värst uppmuntrande eftersom de flesta av oss i klassen läser just till präst eller pastor.

Cecilia berättade att hon tagit del av en studie som Försäkringskassan gjort om vilken yrkesgrupp som har flest sjukskrivningar. För kvinnor var det präst på första plats och på andra plats kom pastor. För män låg pastor på topp-tio listan i sjukskrivningsstatistiken. Jippie!

Vi fick diskutera vad detta kan bero på. Det är varken förslitningsskador på kroppen eller tristessen i ett monotont arbete, som gör sjukskrivningsstatistiken så hög. Det beror på något annat.

Jag har sett min egen pastor arbeta på nära håll, när jag själv jobbade som ungdomsledare. Så efter lektionen började jag fundera hur jag själv varit som både kollega och församlingsmedlem. Det hände att jag ringde min pastor Sophia någon gång på vår lediga dag bara för att dubbelkolla något eller fråga vem av oss som skulle handla fika till teatergruppen. Eller när jag önskade henne trevlig semester och sedan sms:ade och frågade vart nattvardsservisen stod.

När hon väl fick sin semester gick det en vecka och sen blev det kris, ett dödsfall och hon fick hoppa in och jobba ändå.

De som jobbar som pastorer brinner för församlingen och älskar den. Därför är det nog svårt för dem att veta när det räcker. Ungefär som en data- och tvspelsälskare som behöver bli tillsagd att inte sitta så mycket vid datorn eller tv-spelet, för personen märker inte när timmarna flyger iväg. För när man älskar något, då är det svårt att veta när man ska sluta. Och alla människor vill höra att de gör nog, att det räcker. Pastorns arbete är ständigt, det blir aldrig en färdig produkt. Och känslan att man alltid kunde gjort mer är stressande.

Dessa pastorer ska ständigt finnas till för oss alla. Och att bära andras bördor blir säkerligen tungt.

Jag visste redan när jag ansökte om att bli pastorskandidat att många pastorer blir sjukskrivna. Det var inget nytt. Men jag vill inte bli sjukskriven, jag vill inte vara helt slut alla de dagar jag är ledig. Jag vill inte överleva mitt framtida liv som pastor, jag vill leva det.

Jag hoppas jag klarar det.

IMG_3342

Och även om statistiken sorgligt nog ser ut som den gör och jag vet att risken procentuellt sett är stor att även jag blir en del av den i framtiden – så vill jag ändå bli pastor.
Jag har hopp om att det ska bli bättre. Världen kallar ständigt på oss och det är härligt att få arbeta i Guds rike men det blir farligt om det sker på bekostnad av vår psykiska och fysiska hälsa.

Det borde vara i alla församlingars intresse att ha en pastor som mår bra. Därför hoppas jag att vi alla vågar se detta problem, och uppmuntrar våra pastorer i det de gör istället för att belasta dem med ännu mer saker.

Och för Guds skull (ja, egentligen allas skull), gör inte som jag. Hittar du inte nattvardsservisen, sms:a eller ring då inte pastorn på semester. Ring någon annan! Det allra, allra mesta kan faktisk vänta tills den dag då pastorn jobbar. Och sätter pastorn gränser för vad hon eller han faktisk ska göra eller klarar, var då tacksam för det.

Så till mina studiekamrater och alla pastorer ute i landet: Härligt härligt men farligt farligt, så ta det varligt!

– – – – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 9 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu varje vardag.