Om tystnadens välsignelse

Ahlberg, IvaniFrån pastorskandidaten och gästbloggaren Ivani Ahlberg.

Människor med djup är vår tids brist. Det finns flera, ja till och med ett överflöd av intelligenta och begåvade människor i vår tid. Men djupa människor kan vi kanske räkna på ena handens fingrar. Att gå förbi det ytliga, utforska det andliga och leva på djupet är en viktig del av att vara kallad till pastor.

Richard Foster säger i sin bok Vägar till glädje att när vi ägnar tid åt andliga övningar är det ett sätt att så i anden. Det är Guds sätt att få ner oss på jorden så att Han kan arbeta med oss och förvandla oss. Och visst kan vi lära oss om andliga övningar med hjälp av böcker. Det behöver vi. Det är en god hjälp. Men fördjupning kräver övning också. Om vi bara tar in det vi läser på ett intellektuellt plan kommer vi aldrig att nå det djup vi önskar, längtar efter, och som vi som blivande pastorer så väl behöver.

Vi har ett ansvar att sätta oss in i den teologiska världen för att kunna vara sanningsenliga mot vår tro, mot vår kyrka och mot alla församlingsmedlemmar som representerar vår kristenhet. Men visst är det också viktig att inse att vår värld hungrar efter verkligt förvandlade människor. Och att förvandling börjar i oss själva. Först efter det kan vi prata om att nå andra. Den inre förvandlingen och djupet måste vara mål som är värda att söka nå av hela vårt hjärta. Det ger oss insikt så att vi effektivare kan få fördjupad kunskap om oss själva och om den värld vi lever i. Därmed kan vårt djup vara ett svar till en tom och urholkad värld.

För oss pastorskandidater på THS är livet precis som för alla andra. Oväsen, jäkt, spring för att hinna med, lämna in hemtentor, PM, läsa all kurslitteratur mm. Vi håller oss sysselsatta med mycket. Vi vill göra vårt bästa och verkligen ta vara på allt det vi lär oss på kurserna. Men om vi hoppas på att nå bortom ytlighet och bli pastorer med djup, måste vi gå in i den livgivande tystnaden, in i kontemplationens värld.

Det är tack vare våra tysta retreater som vi får möjlighet att öva oss i det. När Jesus levde och verkade på jorden hade han för vana att dra sig tillbaka från massorna för att vara ensam. Han gjorde det inte för att slippa människor utan för att vara tillsammans med Gud. I öknen sökte han sin himmelske Far; han lyssnade på honom och han umgicks med honom. Det behöver vi också göra. En tom gryta kan inte ge någon mat. När vi är på retreat i tystnad och meditation, utvecklar vi förmågan att höra Guds röst och lyda honom. Vi som lämnat över våra liv till Kristus och svarat ja till hans kallelse behöver veta hur han längtar efter att få ha gemenskap med oss. Och vi är helt enkelt totalt beroende av gemenskap med honom.

Vi behöver tid i tystnaden och meditation för att öva oss i att få bättre perspektiv och balans i vardagen. Vi måste få tid för att lära oss att vila i den Gud som älskar oss, som är oss nära, och som kommer till mötes och drar oss till sig. Vi behöver tid att öva i det precis som vi behöver tid att öva oss i teologi. Bara på det sättet kan vi bli bra pastorer. Det behövs balans mellan det intellektuella och det andliga. Predikan måste nå flera steg längre än vårt intellekt. Annars är det bara tomma ord. Det är därför det är så betydelsefullt att åka på retreater. Vi är helt beroende av detta. Vi söker Gud, gläds av hans närvaro, längtar efter hans sanning och vägar. Det underbara med en sådan erfarenhet är att vi inser att vi längtar efter det mer och mer. Man upptäcker sitt beroende av att samla sig, hitta centrum, att bli stilla, stiga in i tystnaden, låta det splittrade sinnet komma till ro och på så sätt fördjupa vår Gudsrelation. Vi får mat, blir mätta och redo att kunna mätta andra. Det jag längtar efter mest vid sidan om mina studier är ordet retreat.

Jag tror att alla pastorer har behov av att öva sig i avskildhet och tystnad. Tystnaden kan ibland innebära avsaknad av tal, men den innebär alltid ett lyssnande. Syftet med tystnad och avskildhet är att kunna se och höra. I vår stunder av tystnad och avskildhet lär vi oss när vi ska tala och när vi ska avstå från att tala. Behärskning är nyckeln. Tungan leder och styr oss på många sätt. Men när vi lär oss tystnadens disciplin då kan vi säga det som behöver sägas när det behövs. Därför är tystnaden en viktig del av det andliga livet. Tystnaden befriar oss från att behöva prata hela tiden i försök att dölja det vi verkligen är, befriar oss från behovet att rätta till det vi tror att andra tänker om oss. Endast när vi har lärt oss att verkligen vara tysta kan vi säga det ord som behövs när det behövs. Det är i avskildhet som vi får uppleva Guds stillhet och ta emot den inre stillhet som vårt hjärta längtar efter.

I våra retreater har vi fått hjälp av människor som Britta, Liselotte, Magnus, Ulla, och som hunnit gå några steg längre än oss för att öva oss i tystnadens djupa möjligheter. Jag garanterar att man inte vill gå miste om vad de har att säga. Kanske alla pastorskandidater i hemlighet beundrar och vill vara som dem. Det gör faktiskt jag. Och jag är tacksam för en så underbar möjlighet. Att få lära mig mer av dem.

De få dagar som vi tillbringar i den tysta retreaten är bara början av vår färd. Men redan nu kan vi skörda det vi sått i anden. Stillhetens frukter är en ökad känslighet och medkänsla för andra, upplevelse av en ny frihet när man träffar andra. Man är mer uppmärksam på deras behov, mer känslig för vad det är som de grunnar på och som bekymrar eller tynger dem. Må det så småningom bli en livsstil. Skulle det inte vara en sådan pastor församlingarna skulle vilja ha?

Frid åt er alla.