”Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på”

Blogginlägg från pastorn och gästbloggaren Krister Liljegren.

Nej det tänker jag inte göra, tänkte jag som svar på en inre förnimmelse om en predikokallelse. Jag skall bli rockmusiker, punkt.

Jag stod vid detta tillfälle framför talarstolen i min hemförsamling, Missionskyrkan i Lidköping, på behörigt avstånd. Men den inre rösten eller förnimmelsen gav sig inte och fortfarande finns upplevelsen som ett starkt minne inom mig.

Vägen blev inte helt rak kan jag nu många år senare konstatera.

Ett antal syntar och allt längre hår senare, ja jag var en riktig pudelrockare, via en längre period inom flygets värld ville inte känslan av en slags kallelse eller riktning i livet ge med sig. Även då vägen också gått igenom kolsvart tvivel och en känsla av att kyrkan inte var något för mig.

Åren gick och efter ett antal inhopp som vakansföreståndare i min hemförsamling förstärktes känslan av att det fanns något i tjänsten som pastor som tilltalade mig.

En period tidigt i livet hade jag också prövat på att verka som ungdomspastor och senare som pastor i en nystartad församling.

Jag är som person kunskapstörstig och har alltid läst mycket, ändå upplevde jag att om det ska bli allvar med min känsla av kallelse så vill jag att det ska bli på riktigt. Så blev det genom ett antal krumbukter i livet att jag ansökte om att bli pastorskandidat i Equmeniakyrkan. Jag blev antagen och samtidigt fick jag en tjänst i en stor pingstförsamling där jag haft möjlighet att arbeta under mina studier, vilket har varit en fantastisk men ibland slitsam kombination.

I upploppet på min läsning drabbades jag helt oväntat av ett mycket allvarligt och livshotande tillstånd som, tack gode Gud, gick att åtgärda. I dagarna har jag fått byta mitt ”callsign” som vi säger inom flyget från kandidat till pastor, vilket känns oerhört stort.

Detta var en mycket kort och förenklad berättelse om min resa vilken innehåller många fler detaljer och händelser, men mitt syfte är att få möjligheten att berätta något om vad utbildningstiden har gjort med och för mig.

Ibland kan man möta åsikten att det inte är bra med teologiska studier, att de kan ta bort det enkla och trosvissa i kallelsen. Kanske kan det bli så för någon. Min upplevelse är dock precis tvärtom. Visserligen hade jag på egen hand redan läst mycket och via ett antal andra utbildningar hade jag en viss beredskap, men det som skedde var att min horisont vidgades. Jag behövde ny luft i systemet, mer syre helt enkelt. Nya infallsvinklar, mer kunskap, problematiserande, krav på att hantera det som jag kanske tidigare hade hoppat över osv. Ju mer jag läste ju mindre tyckte jag att jag kunde tills jag kände hur det lyfte och jag uppfattade att det fanns mer substans i min förståelse av tron.

I och med att jag samtidigt jobbade i en församling kunde jag omedelbart omsätta mycket av det vi läste, prova på att tillämpa kunskapen. Den nya kunskapen och förståelsen fick prövas mot verkligheten direkt.

Visst var jagandet efter billiga tågbiljetter, långa resdagar, övernattningar, böcker, ryggsäcken, frukosten från Ica Bromma tröttsamt, oerhört tröttsamt många gånger.  Idag när jag står i en tjänst så finns där visserligen ett pris som har betalats och en viss trötthet, men jag upplever att det var värt det. Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på.

Så vad hände då med kallelsen och den ”brinnande och hungriga” predikant jag en gång var? En tid backade jag nog lite, prövade mig mot det jag hörde och såg. Ibland kunde jag tänka, om mina lärare satt här hur skulle jag då predika? Jag blev tvungen att justera lite av mitt predikohantverk. Men så sker det där märkliga igen, nu på en tyngre grund, där Guds Ande tar tag i orden och kan använda en vanlig pastor som mig där det blir till liv och rörelse i mötet. Kyrkorummet, samtalsrummet fylls av liv och luft från Guds rike och jag förstår varför jag får vara med där. Gud kallar, utrustar, skickliggör oss var och en för att betjäna alla människor. Ibland som pastor.

– – – – – – – – – – – – – – –

Tillsammans med andra fick Krister Liljegren för en vecka sedan förbön i Equmeniakyrkans kyrkokonferens inför vägledningsåret. Nu kan han titulera sig pastor. Vägledningsåret pågår fram till nästa kyrkokonferens då han ordineras och får vigselbehörighet.