Dagboksanteckningar

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Ida Tonnvik.

Dagboksanteckningar 4 september 2017.

Kära dagbok. Och kära Gud, det är jag igen. Nu var det några dagar sen jag skrev sist, men det händer så mycket nytt nu att jag knappt kommer ihåg att skriva ner det. Jag ska jobba på en ökad frekvens framöver.

Hur som helst: Idag var det första dagen på min andra vecka i Stockholm, och än så länge är jag besviken. Huvudstaden är visserligen vacker, men det måste vara en nationell missuppfattning om att det regnar mer på västkusten än det gör här. Min veckolånga erfarenhet är att det alltid regnar mer i Stockholm än i Göteborg. Och dessutom är kollektivtrafiken omöjlig att förstå sig på, det är rulltrappor överallt, tåg åt alla håll och det finns en märklig struktur när man går av och på spårvagnen. Jag menar tunnelbanan. Eller säger man tuben? Jag är så förvirrad.

Första dagen på andra veckan på pastorsutbildningen på THS, och det är lite som att börja högstadiet igen. Fast tvärtom kanske, för när jag sätter mig längst bak och tuggar tuggummi, då sitter de coola personerna längst fram och räcker upp handen. När jag kommer för sent till lektionen så verkar ingen ens lägga märke till det, utan fortsätter lyssna uppmärksamt på föreläsaren. När jag förväntar mig en tydlig åldershierarki i matsalen, så kommer fyrorna och säger att vi ska sitta alla tillsammans. Och de där alldeles för dyra blocken jag köpte på NK förra veckan var ju totalt onödiga, här antecknar man tydligen på datorn istället. Som högstadiet, fast tvärt om. Det är till och med roligt att gå till skolan nu!

På fikarasten klockan halv tio idag startade vi en kaffeklubb. Den heter ”Tuffa teologer”, men kallas naturligtvis bara TT, och jag måste erkänna att vi är mycket nöjda med namnet. Där ska vi diskutera Augustinus bekännelser, filioqueproblemet, nattvardens innebörd och andra djupa teologiska saker. Vi bestämde att ”Tuffa teologer” ska finnas kvar för evigt, eftersom vi antar att också pensionerade pastorer behöver dricka kaffe och prata av sig ibland. Om att det var bättre förr, eller vad nu pensionerade pastorer pratar om.

Första dagen på andra veckan, och jag är glad att vara här. Men ändå, Gud, så undrar jag ibland om jag verkligen kommer att klara av det. Att bo i Stockholm där allt är så stort och svårt att förstå sig på. Att läsa alla hundra böcker om teologi och kyrkohistoria. Att hitta sammanhang, en församling, nya vänner. Att växa in i den där pastorsrollen som jag längtar efter. Ibland, Gud, känner jag mig så liten. Så liten att jag mest av allt behöver blunda hos dig en stund, men istället försöker gömma mig bakom bilden av en tuff teolog.

Men du ser ju allt det där. Och när jag kom hem efter skolan idag låg det ett vykort i min brevlåda, det föreställde en liten gris som hade glittriga vingar. På baksidan hade någon skrivit:

”Såhär i hösttider
och flyttider
och pluggtider
och inre strider
och nya individer.

Kom ihåg då att du är en flygande liten gris som Gud håller i sin hand.
Och då är ingenting omöjligt.”

Tack Gud, för att du ser min litenhet. Tack för att du lyssnar på mitt svammel om ”Tuffa teologer”, Augustinus bekännelser och det här med att gå på högstadiet igen. Tack för att du svarar på de mest oväntade sätt. Mitt i allt detta nya ska jag göra allt för att inte glömma bort att jag är en flygande liten gris med glittervingar som du håller i din hand. Och att ingenting är omöjligt då, inte ens kollektivtrafiken i Stockholm.

Godnatt Gud, vi hörs imorgon igen!