Jag går åt ett annat håll… Men hamnar ändå här!

Jag var ungefär 14 år när tanken kom till mig första gången: ”Tänk att få jobba i kyrkan!” Visst kändes det lockande! … och samtidigt lite avskräckande. Dessutom hade jag ett annat stort intresse som tog av min tid och fyllde mina framtidsdrömmar. Nämligen drama och teater. Så när jag fick chansen gick jag Estetiska programmet med teaterinriktning på gymnasiet.

När jag var 19 år fick jag ett sällsynt tydligt svar från Gud när jag frågade: ”Vad ska jag ägna mig åt i höst?” Svaret blev: Du ska jobba i kyrkan. Det kändes rätt… och samtidigt avskräckande. Så jag flyttade till annan ort och gick på folkhögskola och läste… drama och teater.

Efter ett år ville jag ge mer tid för min tro så jag gick en bibellinje, vilket gav mersmak. Jag tänkte att det där med pastorstjänst och kyrkjobb nog ändå va nåt för mig. Så jag sökte till THS och läste teologi som nätkurser… Och snart även drama på universitetet i Linköping.

Och jag började känna mig tveksam igen, till det där med att bli pastor. Kanske att jag inte passar in i hur en pastor ska vara? Kanske att jag känner mig instängd i pastorsrollen? Kanske att jag vill ägna mig åt något annat? Så jag bestämde mig för en annan väg och utbildade mig till folkhögskollärare.

Men jag insåg att jag inte kunde avstå från kyrklängtan. Jag valde att arbeta både på en folkhögskola och i en kyrka. I kyrkan märkte jag att kyrkjobb passar mig. Och plötsligt blev kallelsen och längtan efter att bli pastor tydlig för mig igen. Och dessutom är det ju så (som jag alltid har vetat) att drama och teater är en tillgång i kyrkan!

Det blir så tydligt när jag ser tillbaka, att de båda vägarna som jag tänkte som alternativa, konkurrerande vägar, kom att bli en sammanflätad väg. Jag trodde många gånger att jag valde bort att jobba i kyrkan. Men så här i efterhand känns det som att vägen hela tiden gick åt det hållet, bara att jag fick gå min väg. Och fördjupas i mina gåvor.

Visst har jag fått göra upp med bilder för att hitta fram, både med min självbild och med föreställningen om hur en pastor ska vara. Men det är skönt, att formas och hitta det som är ens plats och sammanhang.

Tack Gud att du går med, att du har riktningen klar, även när vi själva tvekar.

Och till dig som läser: Våga gå! Ett steg i taget, i tro och längtan.

Frida Hellsing, pastorskandidat och gästbloggare