Pilgrimsvandring för att finna sin själ

I järnvägens barndom fanns det farhågor att tågens höga hastigheter, ca 60 km/h, skulle ge oönskade effekter både själsligen och kroppsligen. Man befarade också att mycket resande skulle öka risken för bestående men.

Som veckopendlande campusstudent under våren har det blivit några tågresor mellan västkusten och huvudstaden – typ två i veckan. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte sliter. Eller rättare sagt, det myckna åkandet gör något med min själ. Ibland känns det som om den hamnat på avvägar i Katrineholm och inte riktigt kommer med hem.

Så gott att det finns pilgrimsvandringar då. Dagar då fötterna får styra tempot och själen hittar tillbaka till mig.

Pilgrimsvandringar med samtal om väsentligheter, tystnad och småprat, bön, bibelläsning och delande. Det är en andlig oas i mitt pastorskandidatsliv.

Ikväll sitter jag på ett försenat tåg hem till västkusten efter en pilgrimsvandring med de andra pastorskandidaterna i Stockholm. Vi har haft förmånen att få vandra med Hans-Erik Lindström, den svenska pilgrimsrörelsens nestor, utifrån pilgrimens sju nyckelord: frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. Det blev en fantastisk dag i ett försommarfagert Stockholm, och välgörande för både kropp och själ.

Så ikväll tackar jag Gud för att hela jag är med på tåget, ande, kropp och själ.

Pax et bonum – frid och allt gott

önskar Kaisa
som på måndag tar tåget mot THS igen

Text: Kaisa Svennberg
Foto: Jonas Eveborn