Döpt och ordinerad – men viktigast är dopet

Från Larsåke W Persson, gästbloggare.

I söndags var det femtio år sen jag döptes, pingstdagen 1961. Några dagar senare skulle jag ta realexamen och senare på sommaren fyllde jag sexton år. Ytterligare åtta år senare, sommaren 1969, avskildes jag tillsammans med ett tiotal kamrater till pastor i Svenska Baptistsamfundets konferens.  Det hette så då; idag talar vi oftare om att man blir ordinerad.  Gudstjänsten hölls i gamla Immanuelskyrkan på Tulegatan, där SB det året hyrde in sig för de större gudstjänsterna.

Tidens flykt är ofattbar; det tänker jag ofta på, inte minst har jag gjort det de senaste två åren när jag efter ett långt uppehåll återigen undervisat en del på THS och umgåtts med studenter som har sin pastorstjänst framför.  Ibland har jag i samtal och möten känt som om jag är jämnårig med dem, tills jag tänkt efter och börjat räkna på alla år som gått.  Vart har de tagit vägen?  Vad blev det av mina visioner och förhoppningar? Och hur ska det bli för mina unga pastorskollegor?

Gamla Immanuelskyrkan finns inte kvar och snart finns inte ens de gamla samfunden kvar.  Jag kan inte förneka ett visst vemod vid tanken på tid som flytt och på det som snart är borta, men vilken utmaning det är att stå inför en ny epok.  Tänk att få ordineras som pastor just i år!

I fyrtiotvå år har jag nu gått ”i koppel”.  Så tänker jag ibland om rundkragen som signalerar att jag inte är en herrelös hund utan har ett sammanhang där jag hör hemma.  Där jag fått förtroendet att tjäna.  Att gå i koppel innebär naturligtvis både begränsningar och trygghet, men framför allt en identitet, en tillhörighet.  När någon rycker i kopplet är det en påminnelse om de människor jag hör samman med, att jag inte är ensam i liv och tjänst.  Själva begränsningen kan bli en styrka.

Att man är döpt och ordinerad innebär ingen garanti, vare sig om framgång eller välgång, det har jag upptäckt.  Människovärdet ökar inte, livets problem minskar inte.  Det är heliga handlingar som inte så mycket handlar om funktion som om identitet, mera om vem man är som människa och kristen än om vad man uträttar.  Den insikten har jag väl alltid haft – i teorin.  Nu när jag blivit pensionär och min yrkesverksamma tid håller på att gå över måste jag öva mig i att ta den insikten på allvar – i praktiken.  I ärlighetens namn: det kommer inte att bli helt lätt. Jag måste nog hålla mig mera i det faktum att jag är döpt än att jag är ordinerad.  Ja, kanske är det viktigare att tänka så under hela livet – mera på vem man är än på vad man gör.

Larsåke W Persson

Larsåke W Persson är pastor i Sv Baptistsamfundet och S:t Lukasterapeut.  Efter ett tiotal år som församlingspastor har han under lång tid varit själavårdslärare på frikyrkliga pastorsutbildningar och vid S:t Lukas själavårdsinstitut.  De senaste femton åren har han huvudsakligen varit verksam som frilansande föreläsare och ”resepredikant”, själavårdare/terapeut och författare till ett tiotal böcker.