Utbildning och forskning i Gemensam Framtid

Från Owe Kennerberg, gästbloggare.

De erfarenheter vi har tenderar vi att upprepa. Det är gott och väl om det handlar om positiva lärdomar. Värre är om det handlar om mindre goda erfarenheter. Vi återskapar ofta omedvetet de strukturer och handlingsmönster som vi blivit formade av, när vi själva får chansen att skapa något nytt.

Hur kommer den nya kyrkan att hantera frågorna om lärande, utbildning och forskning? Hur ser de tre bildarsamfunden på bildning och utbildning och vilken policy kommer att vägleda Gemensam Framtid i de här frågorna?

Historien oroar

Det kan här finnas skäl till oro. Tittar man på avdelningar och personal på de tre bildar-samfundens hemsidor där det finns ett 85-tal personer listade, lyser en avdelning för ”lärande, utbildning och forskning” eller något liknande med sin frånvaro.

Man kan gå vidare och till exempel titta på ”Detta vill Missionskyrkan”. Där sägs inget om lärande, undervisning eller forskning. Under ”Policydokument” finns en radda vägledande måldokument, men inte heller här hittar vi något om undervisning.  Varför?

Jag tror det har att göra med den större frågan om synen på lärande och undervisning i församlingar och samfund. Som arvtagare till en läsarväckelse kan vi inte vara nöjda med sakernas tillstånd. Som någon har spetsat till det: ”Vi har gått från att vara rörelser med läsare och tänkare, till en rörelse med lyssnare och tittare.”

Historien utmanar

Vi har nu ett historiskt tillfälle i och med bildandet av Gemensam Framtid. Finns det skäl att vara orolig? I Teologisk grund för Gemensam Framtid sägs i princip inget om lärande, undervisning och forskning. Inte heller något annat som ger tydliga signaler om ett trendbrott.

De här tre samfunden satsade redan från början mycket kraftigt på utbildning. När man till exempel på baptisternas årskonferens 1861 diskuterade pastorsutbildning fanns en bred insikt om behovet av kvalificerad utbildning. Det var väl föga förvånande att en sådan som Anders Wiberg, som själv hade en gedigen teologisk utbildning, pläderade för saken. Men det gjorde även andra som till exempel F. O. Nilsson:

Talaren saknar själf kunskaper och måste därför anses opartisk, när han förordar kunskaper. Det gifves ingenting så ont i världen, näst synden, som okunnighet. Några invända kanske: ’Bevara oss för kunskap, prästerna äro lärda, men de göra allt ont’. Men nej, villfarelse kommer från mörkret, ej från ljuset, och okunnighet är mörker… Om något kan göras därför, vill talaren offra sitt återstående lif. (Svenska Baptistsamfundets historia II, Nordström, 1928, s 222f)

F. O. Nilsson var beredd att satsa allt för utbildning. Vi talar om en som hade landsförvisats för sin tro! Så startade baptisterna Betelseminariet i Stockholm 1866. De blivande missionsförbundarna startade missionsskolor innan ens samfundet bildats, i Vanneberga 1866 och i Kristinehamn 1871, och från 1908 förlagt till Lidingö. När Missionsförbundet bildades 1878 var den akuta anledningen att kunna ge stöd till Missionsskolan i Kristinehamn. Metodisterna öppnade 1874 en teologisk skola för predikanter 1874, till att börja med låg den i Örebro men flyttades sedan flera gånger innan den hamnade vid Överås i Göteborg 1924.

Historien visar vägen

Historien förpliktar att bära vidare visionen om att församlingar och samfund har ansvar för att ge kvalificerad utbildning. Det finns idag också tre fastigheter (Betel, Utbildningscentrum Lidingö och Överås) som församlingar och medlemmar under decennier offrade till, bad för och skickade sina blivande pastorer och missionärer till. Det måste idag finnas en förpliktelse gentemot dessa generationer att förvalta också detta ekonomiska kapital så att det går till det som det offrats för – utbildning av församlingarnas ledare och tjänare.

Evangelium måste alltid för att bli trovärdigt vara både en del av den omgivande kulturen och stå i kritisk distans till den. När Jesus väljer att under sina tre år av offentlig verksamhet satsa en stor del av sin tid och kraft på att som en rabbi undervisa en grupp lärjungar i enlighet med tidens undervisningstraditioner så sätter han ribban. Lärande och undervisning måste vara en grundbult i kyrkans uppdrag.

Kyrkans långa historia i kombination med samtidens krav leder med nödvändighet fram till en Gemensam Framtid med en avdelning för lärande, undervisning och forskning. Där drivs ett arbete med att församlingarna ska se lärande och undervisning som en av sina grundläggande uppgifter. Där finns också samfundets kompetens i utbildningsfrågor kopplade till folkhögskolor, högskola och bildningsförbund. En Gemensam Framtid som – med inspiration från såväl evangeliernas Jesus och 1800-talets väckelserörelser – vet att vill man åstadkomma något på djupet, så måste det till medvetna satsningar på kvalificerat lärande.

Owe Kennerberg

Owe Kennerberg är rektor på Teologiska högskolan, Stockholm (THS) sedan 2006. Innan dess var han lärare, först på Betelseminariet och sedan på THS allt ifrån starten 1993. Han har sina rötter inom Pingströrelsen och är ordinerad som pastor inom Svenska Baptistsamfundet. Hans avhandling i systematisk teologi, Innanför eller utanför, handlar om församlingstukten inom nio frikyrkoförsamlingar. En av hans mer ovanliga fritidssysselsättningar är att paddla havskajak.