Kallelseberättelser

Här kan du läsa olika personers kallelseberättelser. Berättelsernas antal skiftar och de byts ut allt eftersom. Ingen kallelse tycks vara den andra lik, men kanske du ändå kan känna igen dig i någon berättelse.

När livet faller på plats

Min kallelse är ett tilltal och ett pussel. Ett tilltal från Gud och ett pussel som har lagts i mitt liv, en bit i taget. Jag växte upp som missionärsbarn i Ecuador, med de alltför normala konsekvenserna av rotlöshet och osäkerhet. Under min tonårstid bodde jag i Sverige men med en ständig längtan bort, till något annat, till mitt andra hemland. Så småningom åkte jag tillbaka och hittade på ett sätt hem, samtidigt som förvirringen i mitt liv växte: var ska jag bo, vad ska jag göra med mitt liv? Att få jobba med internationellt arbete lockade, att få vara med och förändra världen. Samtidigt kändes inte kyrkan som min plats, min gudsfruktan var för liten och min människofruktan för stor. Under en tid såg jag ingen tydlig väg framåt.

Då grep Gud in i mitt liv, under en bibelskola i Colombia. Pusselbitar lades på plats, bitar från det förflutna, helanden i det nuvarande och bitar inför det som skulle komma. Jag insåg att missionsarbete var den väg jag skulle gå och känslan inför att bli pastor var inte så avskräckande som tidigare. Det blev tydligt att livet liksom började stämma.

Min utbildning gick sedan via ett antal lärjungaskolor, Apg29, på olika håll i världen, som ett komplement till de teologiska studierna. För mig har det varit en bra väg, jag har fått utmanas i ledarskap och pastoralt ansvar i en transkulturell kontext, med medvetenheten om att det är i sådana sammanhang jag kommer arbete, både i Sverige och i andra länder. I de olika kulturerna anar jag lite mer av storheten med Kristi kropp och att vi behöver varandra.

Jag ordinerades i maj 2010 med en första tjänst i Ecuador som missionsarbetare. För några dagar sedan anlände jag och min familj till landet och vi ser nu fram emot att utmanas på nya sätt, för mig som pastor i en delvis annorlunda kultur väntar säkert många krockar men vissheten om att Gud har lett oss ger frid.

Kallelsen fortsätter att vara de tilltal jag fått från Gud, men i kombination med det pussel min familj och jag ansvarar för att lägga, vårt livspussel. Vi ser att bitarna passar.

Petter Hermansson

 

En natt i februari

Hur ska man veta vad Gud vill med ens liv? Att bli pastor hade jag aldrig ägnat en tanke innan en viss natt i februari.

Pastor var inte någon gammal barndomsdröm som så småningom blev verklighet. Jag tror heller aldrig någon har sagt till mig att jag borde bli pastor, att jag skulle passa. Och jag hade inte något annat drömjobb. Som barn tänkte jag bli bagare (men jag är otroligt morgontrött), garderobiär på Huddinge sjukhus (fem kronor för varje jacka, man skulle ju snart bli rik – men sedan insåg jag att garderobiären inte fick behålla pengarna) eller prinsessa (men det var man tydligen tvungen att födas till). Så vad skulle det bli av mig när jag nu övergett min barndoms drömmar?

Jag har dock aldrig upplevt någon stress i att finna min plats. Efter gymnasiet arbetade jag som personlig assistent, assistent i tränings- och särskolan på ett högstadium, jag bodde i Spanien, reste runt i världen, vikarierade som lärare, jag flyttade till en studentstad och litade på att Gud med tiden skulle visa mig var han ville ha mig. Och som han visade det!

Det var en natt i februari då jag på allvar funderade på hur min framtid skulle se ut och vägde den ena möjligheten mot den andra. Jag gick i huvudet igenom vad jag hitintills hade gjort och försökte klura ut vad jag i fortsättningen ville göra. Jag funderade på om Gud kanske redan hade visat mig rätt väg, bara att jag varit för upptagen för att se den. I 1 Kungaboken 12b visade Gud sig i den stilla susningen och inte i blixt och dunder. Kunde jag ha missat susningarna?

Uppenbarligen känner Gud mig väldigt bra och vet att jag inte alltid lyssnar, för den här natten valde Gud bort alla susningar och valde istället att visa sig i blixten. För som en blixt från klar himmel slog det ned i mig, det jag aldrig tidigare ens ägnat en tanke, nämligen att jag skulle bli pastor. Jag fylldes av en stor frid, en glädje och en längtan och jag undrade varför jag inte sett detta tidigare. Jag som var uppvuxen i en missionsförsamling, jag som alltid tagit min tro på största allvar, jag som ända sedan barnsben alltid känt en stark gudsnärvaro i mitt liv. Att jag aldrig ens hade tänkt tanken…

Men i den stunden drabbade Guds kall mig som en stark längtan, som ett lyckorus och som en vetskap om att detta var vad Gud ville för mig. Här skulle de gåvor och egenskaper Gud givit mig komma bäst till pass.

När det sedan var dags att söka kurser inför hösten sökte jag in på det Teologiska programmet och ansökte samtidigt om att bli pastorskandidat för Missionskyrkan, ett beslut jag aldrig ångrat. Det vore att ljuga att säga att det alltid är roligt att plugga till tentor och det vore fel att säga att livet med Gud alltid är lätt. Dock känner jag ännu, flera år senare, samma frid, glädje och längtan som jag upplevde den natten. Gud har visat mig min väg. 

Karin Ingridsdotter

 

Att välja Jesus och följa hans väg

Min längtan efter att arbeta i församling föddes på en resa till Filippinerna. Jag var där som volontär för en missionsorganisation för att fylla ut året efter lumpen, och hade siktet inställt på att läsa vidare i någon form av ingenjörsutbildning. Där drabbades jag av ett sätt att leva Kristuslivet som var befriat från den försiktighet och beräknande inställning som jag själv brottades med. De räknade med Guds ingripande i allt, och Gud grep in. Sjuka blev friska, vardagsmirakler skedde och människors liv förvandlades av en levande Jesus. Detta skakade om mig, jag hade aldrig mött något liknande. Gud blev så verklig.

Under den resan upplevde jag hur Gud utmanade mig. Framför allt utmanades jag att ge Jesus hela mitt liv. Jag hade levt mitt liv med en fot hos honom och den andra i mitt eget. Jag behövde välja sida om det inte skulle slita sönder mig. Det blev så verkligt att Gud hade en plan för just mig och det var inte min uppgift att välja väg för mitt liv, min uppgift var att välja Jesus och sen följa hans väg. Jag drabbades också av en stark längtan efter att hemma i Sverige få se det som skedde på Filippinerna. Varför skulle inte Gud kunna verka lika påtagligt hemma som här? Och jag tror Gud talade till mig om att arbeta i församling och sen dess har allt annat utom det varit ointressant. Jag hade inte tänkt tanken att göra det innan resan, men när den väl fötts tog den mer och mer över mig. Jag visste vad jag skulle göra med mitt liv.

På den vägen har jag gått, först fyra år som ungdomsledare efter en bibelskola och nu i ett församlingsgrundande arbete samtidigt som jag studerar teologi och är pastorskandidat i Missionskyrkan. Jag har alltid haft svårt att förhålla mig till att vara pastor som ett yrke, det är en funktion och uppgift i församlingen, vare sig den är avlönad eller inte. Jag tror därför inte heller att man kan bli pastor av en utbildning, det handlar om Guds verk i dig och församlingens förtroende för dig. Däremot kan utbildningen göra dig till en bättre pastor. Och i de fall det också innebär ett yrke så måste det vara världens bästa. Tänk att få vara anställd av världens största rörelse. Det finns inget företag i världen som har berört så många, så djupt som Jesus genom sin församling. Tänk att få lägga sin yrkestid på att hjälpa människor att upptäcka och utvecklas i livet med Jesus och ha som mål med sitt arbete att forma den gemenskap där det får ske. Jag kan inte tänka mig något bättre jobb. 

Gabriel Blad

 

Kvarsittning i söndagsskolan

Jag har hört så många olika berättelser om hur det går till när man inser att man är kallad till pastor. En del av dem som känner ett kall har vetat om det hela sitt liv. För andra växer kallet långsamt fram och till slut en dag så känner de att det är rätt. Men det spelar ingen roll hur det gått till när man fått sitt kall . Det goa är att det varken finns något rätt eller fel, även om det kan kännas så ibland.

Här är några av mina personliga tankar och min väg till att börja studera till pastor. Jag är uppväxt i en hyfsat stor församling i centrala Göteborg. Jag vet inte om mina söndagsskollärare skulle tro på mig om jag sa till dem att jag nu håller på att plugga till pastor. Jag och min kompis är nog de enda, vågar jag säga, som har fått kvarsittning i söndagsskolan. Istället för att måla änglar så målade jag och min kompis riktiga änglar som Tomas Ravelli eller Håkan Mild.

När jag senare kom upp i tonåren kände jag att det inte fanns någon naturlig plats i kyrkan för mig. Jag kände mig inte hemma och det hände mycket som gjorde att jag inte trivdes. Jag slutade helt enkelt att gå efter ett tag. I några år kände jag en frustration av att inte hitta någon naturlig plats, jag var arg och bitter på kyrkan.

Under de här åren fanns alltid min personliga tro kvar. Till slut kom jag fram till att den enda som förlorade på att jag gick runt och var arg på kyrkan, det var jag själv. Det var min gudsrelation som blev lidande. Efter ett tag hittade jag en härlig gemenskap med underbara människor på Frälsningsarmén i Haga i Göteborg. Där hittade jag en plats där jag insåg vad församling kunde vara, vad kristen tro innebar.

Jag började jobba som ungdomsledare i Mölnlycke utanför Göteborg för jag kände att jag ville göra något meningsfullt. Från början skulle det bara bli ett år, men redan efter ett halvår kände jag att jag kanske hittat min plats. Det var först här jag kände ett kall växa fram inom mig, att bli pastor – något som jag aldrig ens hade tänkt tanken på innan.

När jag hör hur folk brottas flera år med kallelsen att bli pastor så känner jag inte alls igen mig i den bilden. Ibland kan man få för sig att det är den ”rätta” vägen, att man måste brottas, men så har det verkligen inte varit för mig. För mig har kallet vuxit fram snabbt, även om tankar som att jag inte skulle klara av det självklart också funnits.

Något som jag oroats mycket av och fortfarande kämpar mycket med, är att jag har dyslexi. Kan man predika och hålla bibelstudium när man har dyslexi? Jag tänker så här. Om Gud har kallat mig till att bli pastor tror jag han ser till att det löser sig. Är det något jag har lärt mig om Honom, så är det att han inte bara kallar felfria människor. För Honom är mina fel och brister inte ett hinder.

John Lindar

  • Johan

    Arne, halkade in på denna sida och undrar vad du själv gör i livet?
    Det är lätt att kritisera andra men vem hjälper det? I mitt fall har det bara stjälpt mig själv..När jag läser berättelser enligt ovan blir jag glad för deras skull samt gläds över de människor som de kommer att möta i livet med sin tro.
    Jesus är det största föredömet på kärlek till andra människor.
    Joh 3:17 Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan
    för att världen skulle bliva frälst genom honom.
    Mitt råd till mig själv är att istället för att försöka hitta fel hos andra försöka leta efter det som är bra. Jesus älskar mig därför kan jag älska andra.