Lovsång är inte sång!

Om man skulle dela in gudstjänsten i olika kategorier som bön, förkunnelse, sång, bibelläsning etc, i vilken kategori skulle då lovsången hamna? Det mest naturliga svaret är sång, och så har jag alltid tänkt. Men för en tid sedan slog det mig att lovsången borde istället placeras i kategorin bön. Det blev en verklig aha-upplevelse som rätat ut många frågetecken.

Jag är uppväxt med lovsång ända från Jesusrörelsen och den karismatiska förnyelsens dagar. Någon på Livets Ord påstod vid ett tillfälle att det var där den moderna lovsångskulturen föddes, men så är det förstås inte. Tänk alla dessa stora möten och små bönesamlingar på 70-talet där vi sjöng lovsång! Jag älskade det, och jag älskar det än.

Genom mitt arbete har jag förmånen att ofta få umgås med unga människor. Ibland är det gymnasieungdomar som i lärjungaskolan i Vårgårda i onsdags kväll. Med lovsång och förbön som inte vill ta slut. Men ännu vanligare är det att jag får vara med på andakt tillsammans med pastorskandidaterna på THS.

När vi har teologgruppssamlingar med pastorskandidaterna i Baptistsamfundet och Missionskyrkan avslutar vi alltid med en rejäl andakt i kapellet. Någon delar ett Guds Ord, vi ber för den eller de som varit våra gäster under kvällen, och så är det lovsång och personlig förbön. Jag önskar att ni kunde få vara med och se allvaret och glädjen, engagemanget och kärleken till Jesus. Några av pastorskandidaterna är verkligt duktiga lovsångsledare med stor bredd i repertoaren och med en känslighet för vad som passar och inte passar. Ibland är det någon som förmedlar en profetisk hälsning.

Jag tar illa vid mig av den många gånger hårda kritiken mot lovsång. Jag hörde den i samband med de fantastiska mötena på Kyrkokonferensen i Örebro, och jag har hört den i många andra sammanhang. Ibland har kritiken varit hjärtskärande onyanserad. Man ifrågasätter de enkla texterna, upprepningarna, att man blundar och höjer händerna. Och så jämför man med andra sånger som verkligen har ett innehåll, som det sägs.

Men mer och mer inser jag att man inte ska jämföra de moderna lovsångerna med andra sånger. Det blir missvisande. Det är två helt olika kategorier. Lovsång är istället bön. Det är därför man blundar, det är därför man höjer händerna, det är därför man sjunger enkla strofer gång på gång för att slippa följa med i en psalmbok. I lovsången är man inför Gud, precis som i bönen. Man sjunger sin bön istället för att tala den. Men annars är det samma sak. Det är därför en duktig lovsångsledare emellanåt låter instrumenten vila och går över till en annan form av bön, nämligen den talade. För att sedan fortsätta med sjungen bön. Det är därför man ofta sjunger lovsång medan förbönsköerna ringlar fram mot förebedjarna.

När kritikerna vill ha annan sång istället för lovsång blandar man äpplen och päron. Den moderna lovsången med sina enkla körer är bön, och i varje gudstjänst ber vi på olika sätt och vid olika tillfällen. Ta bort lovsången och du bör ersätta den med annan bön, inte med annan sång.

Visst kan solosång, körsång och unison sång också vara lovsång. Det är en stor nåd när den lovsången inte bara blir uppvisning eller allsång, utan en sång från hjärtat till Gud själv i bön och tacksamhet. Alla vet vi att det är möjligt.

Men de enkla lovsångskörerna har en förunderlig förmåga att hjälpa framför allt unga människor in i en närhet till Gud, där man får ge sig hän till Gud. Visst kunde många texter vara betydligt bättre – men det är bön, så var varsam i kritiken. Om några fattiga textrader kan få unga människor att komma inför Guds ansikte i tillbedjan och vördnad och kärlek – vem är jag att se ner på det?! När en ung människa för första gången ber högt i en samling, med stapplande och osäkra ord – då tåras mina ögon i tacksamhet och glädje. Det får vara hur fumligt och trevande som helst! Jag vet att det har uppstått en kontakt, en relation som håller på att byggas upp. Så är det med lovsången. Den får inte kritiseras sönder, den ska istället uppmuntras och stöttas så att den kan växa och mogna.

Det här inlägget postades i Rune. Bokmärk permalänken.
  • Pingback: Musiken och hjärtat « Lärjungabloggen

  • Simon Olsson

    Intressant och tankeväckande! Jag håller helt med om att lovsång ska ses som bön och att man inte ska diskutera den i termer av kvalitet.

    Men jag har en liten reflektion här.
    Jag tror att en stor del av töntstämpeln och sågandet av lovsången kommer av vilka sammanhang som den förekommer i. Dessutom gör gudstjänsterna inte alltid en skillnad mellan lovsång, solosång och övrig musik, så jag kan förstå om folk blir förvirrade och börjar analysera lovsångens musikaliska kvaliteter.

    Lovsång är inte ovanligt på torgmöten och i andra stora offentliga sammanhang. Kanske att det mer är något som hör hemma i mindre samlingar och på bönemöten?

    Lovsången presenteras ofta som ett framförande. Det är ju inte ovanligt i ungdomssammanhang att lovsångsteamet är det enda musikaliska inslaget under gudstjänsten. Musiken/lovsången är välrepeterad, ljussatt och ibland till och med koreograferad. Inget av det är fel i sig, men där tycker jag att det blir svårt att se lovsången som en renodlad bönestund, skild från den musik som ska vara ”bra”.

    Förstår du hur jag menar? Vad säger du om detta?

  • Rune W Dahlén

    Tack för era rektioner och för din kommentar, Simon!

    Jag förstår vad du menar, Simon, och håller med dig. Ser man lovsång som bön hör den förstås inte hemma i vilka offentliga sammanhang som helst. Och det blir lättare att ta ställning till detta om man inser att det är mer bön än sång.

    Sedan bör man inte helt ta bort den från större offentliga sammanhang. Lovsången kan ju på ett förunderligt sätt också öppna människors hjärtan och smälta ner motstånd och kyla. Även hos ännu icke kristna. Men det är verkligen en avvägningsfråga.

    Jag håller med dig om att lovsången ibland blir ett framträdande, inte minst i ungdomssammanhang. Man ska inte bortse från att ”bra” lovsång oftast kan lättare hjälpa oss in i bönen än vad ”tafflig” lovsång kan. Så lovsångsledarnas roll är jätteviktig.

    Men det finns en gräns för när lovsången blir mer ett framförande. Jag har själv varit med om det flera gånger. Är man känslig för sådant så märker man snart om lovsångsledarna skymmer Jesus. I sådana fall blir jag bara ledsen och väntar på att lovsången ska ta slut. Lovsången blir varken bön eller sång…

    Det stör mig också att lovsången framifrån ibland blir så högljudd så att jag inte kan höra om jag själv sjunger falskt. Då har inte lovsångsledarna hjälpt mig in i bönen, utan istället hindrat mig från att vara med i bönen. I det fallet hade det varit bättre om musikerna framfört en låt som man ”bara” kan luta sig tillbaka och lyssna på, gärna högljudd. Och sedan haft bön utan musik och sång.

  • Simon Olsson

    Jo jag håller med.

    Förutom när du verkar hävda att lovsångens musikaliska kvalitet påverkar hur lätt vi har att be. En lovsångsledare som missar en ton, hindrar hon/han människor från att möta Gud? Jag hoppas det inte är så du menar.

    Jag skulle vilja påstå att falsksång och felaktigt placerade ackord inte har någon betydelse i lovsångssammanhang eftersom det handlar om bön och inte sång. Det är Gud, inte människor, som ska ha äran när människor får kontakt med honom.

    För att vara tydlig så är jag väldigt tacksam över vilken gåva vissa musiker har. Gud har många gånger ”använt” sådana musiker för att låta människor få upp ögonen för kristendomen. Det jag vänder mig mot är att en sämre musikalisk kvalitet skulle hindra Gud.

    • Rune W Dahlén

      Även jag är tacksam för de gåvor som Gud gett till lovsångsledarna. Självklart är jag det eftersom jag vet vad lovsången fått betyda i mitt och andras liv. En lovsångledare som missar en ton eller ett ackord här och där kan ändå tjäna Gud och leda oss in i bönens värld.

      Men jag tror att du håller med om att alla gåvor ska vårdas och utvecklas. Om det blir för ”taffligt” som jag skrev sist kan det ibland ta åtminstone mig ur koncentrationen. Mer fullkomlig än så är jag inte. Och då handlar det inte om att det inte skulle vara ”vackert” nog (själv är jag förresten ganska omusikalisk), utan att det blir så fel så att jag inte klarar att sjunga med.

      Men det här gäller all sorts bön. Om jag som pastor i t ex en växelbön ber/läser alldeles tokigt så att det bara blir förvirrat så kan ju människor börja tänka på annat än bönens ord.

      Sedan finns det andra diket som vi redan talat om. Att det blir så professionellt att man inte längre upplever det som bön. Det kan också gälla den talade bönen. När det blir alltför liturgiskt välpolerat kan jag tappa innerligheten i bönen.

      Egentligen tror jag vi är ganska överens. För att svara på din direkta fråga: Nej, jag menar lika lite som du att en lovsångsledare som missar en ton hindrar människor från att möta Gud. Inte alls. Mitt ursprungliga blogginlägg handlade bland annat om det.

      • Simon Olsson

        Jo jag tror också att vi är ganska överens. Möjligtvis skulle jag vilja tona ner den musikaliska kvaliteten ännu mer än du gör.

        Men jag gillar att du lyfter frågan! Jag tror att diskussionen hjärtats inställning vs framförande är viktig, både för hur kyrkorna uppfattas av besökare och hur medlemmarnas gåvor tas tillvara.

  • Daniel Fält

    Tack Rune, jag behövde verkligen få läsa det här just nu! Väldigt aktuellt ämne för mig för tillfället.

  • http://www.facebook.com/people/Ida-Maria-Brengesjo/578202546 Ida-Maria Brengesjö

    väldigt sant och tänkvärt, tack så mycket för detta inlägg!

  • http://fredrikhimlen.se/ fredrikhimlen

    Eller är det inte snarare så att lovsång ÄR sång, och sång är ett sätt att förmedla bön, bibelläsning och förkunnelse? Finns massor av sånger som till sin struktur är tydliga böner, samt massor därutöver som är tydligt förkunnande…
    Det kanske rentav är som så att vi till viss del har ersatt att memorera in bibelstycken och långa sånger (psalmer eller vad man nu vill kalla det), med korta enkla ”lovsångstexter” av ren lättja.

  • Elin

    Intressant, absolut!
    Men jag vill ändå fundera högt här… Visst måste det väl vara så att vi kan ha olika sätt att närma oss Gud? Jag själv har till exempel väldigt svårt för lovsång, just när det är upprepande, mantraliknande och tyvärr änu värre om det är slarvigt eller falskt. Skulle jag titta på kommentarerna här så är jag en hemsk människa för att jag känner så här…

    Jag är INTE emot lovsång. Jag är FULLT medveten om att många människor möter Gud precis så, vilket gör att det är en superviktig ingrediens. MEN, snälla, glöm inte oss andra, som har svårt att koncentrera sig när det blir brus. För brus är precis vad det blir, precis som när någon leder i bön och en annan står bakom och talar i tungor så man inte kan höra vad som sägs, eller tänka efter vad man ber om.

    Brus i hjärnan. Kan inte beskriva det bättre, men det blir omöjligt att koncentrera sig helt enkelt. Och jag är ganska övertygad om att detta är en personlighet, eller möjligtvis en modern diagnos? ;)

    Jag vill bara säga att man också ska visa respekt för dem som kanske möter Gud lättare i den stunden av Gudstjänsten som är predikan, ledd bön (utan högt mummel runtomkring) eller ett vackert framfört musikstycke där man fortfarande kan höra sina egna tankar…
    Glöm inte omväxlingen, så att alla kan trivas… Eller tror ni att jag helt enkelt inte lärt mig prata med Gud för att jag inte uppskattar lovsången för min egen del (om än för andras!)?

  • Egon Onerup

    ”en rejäl andakt” – vad är det?? 

  • Kjell Svensson

    Ett instrumentalt musikstycke är som ”lovsång” för mig. Det är förunderligt vad musik med kvalité kan göra med människor. Den blir gränsöverskridande och förenar människor. Den berör oavsett vad vi har för bakgrund. 

  • Rune W Dahlén

    Elin! Tack för dina funderingar. Jag håller helt med dig om att vi måste visa respekt för alla dem som har lättare att möta Gud i andra moment i gudstjänsten än i lovsången. Det är viktigt att inte ett moment eller en bönestil får dominera på andras bekostnad. Det är en rikedom att vi är så olika, och det är en rikedom att få komma samman och prisa Gud på olika sätt.

  • Rune W Dahlén

    Hej Egon! Du undrar vad jag menar med ”en rejäl andakt”. Faktiskt inget annat än en andakt som får ”ta rejält med tid”, alltså inget som vi slarvar över snabbt eller nonchalant. Det kunde jag säkert ha uttryckt bättre.

  • Jona

    Jag tycker att Daniel Carlsson förklarade det väldigt bra. Han talar om lovsång som 3-delad. Dels finns det den framförande sången, solo, kör etc. Där handlar det om att en eller flera personer vill framföra ett budskap för församlingen. Dels finns det gemensam sång, alla sjunger tillsammans för varandra till Gud, dels finns det sång till Gud som är en mer personlig bönesång enbart till gud. 

    Vidare säger han att sångerna måste komma vid rätt tillfälle – han liknar det vid templet i Jerusalem. Börja med sånger om Gud, psalmer, uppmaningar till lovsång och liknande texter (förgården). Nästa steg är tempelgården, tack och bekännelse. Nästa är det heliga – lovprisning. Det allra sista är det allra heligaste. Här handlar det om enkel tillbedjan, enkla sånger, enkel text bara mellan mig och Gud. Bönekaraktär. I ett möte bör man börja på förgården och sakta och försiktigt vandra inåt. Är man på ett torg i en stad kanske man aldrig ska gå längre än förgården, är det en lång, djup, andakt kanske man kan gå hela vägen in i det allra heligaste men dit tar det lång tid och många sånger. 

    Jag tyckte den förklaringen hjälpte mig stort då jag känner precis samma sak som Elin. Men det kan även lösa vissa problem med lovsång på torg (gå inte längre än till förgården), framträdande lovsångsledare (låt dem köra framträdande lovsång) etc. 

    • Jona

      länk till hans text http://pkmedia.ping.st/arkiv/leda-lovsang.pdf

  • bengteriksson

    Jag vill påstå att den ”moderna” lovsången är ren och skär massuggestion. Om man lyssnar till det stora utbudet som finns på nätet och i frikyrkor finns ett gemensamt. Det är ett evigt dunkande på ackordinstrument på max volym som har till syfte att egga känslolivet, vilket självklart fungerar. Inom musikpsykologin är detta ett känt faktum sedan urminnes tider.
    När många, företrädesvis ungdomar i känslig ålder gör samma sak plussas energin till höga höjder.
    Om man skulle dra ut elkablarna till instrumenten skulle det inte bli mycket till ”modern” lovsång.
    Fenomenet är mycket lättanalyserat.

  • Ricard Hulteke

    Hej Rune W Dahlén!
    Jag vet att jag är sent ute i detta samtal men vill bara tacka för ett välbalanserat samtal om något om skapar både stor välsignelse och problem runt i våra kyrkor.

    Jag undervisar själv sedan två år på Bibelskola Grows (Jönköping) lovsångsprofil, och delar många av de tankar som förs fram här. Dels är lovsången precis som du själv landat i, bön, dels är lovsången är inte musik. Den kan heller inte bortförklaras med plattityder om att vara ett lättanalyserat resultat av ungdomlig entusiasm och glada tillrop. Lovsången finns med från början till slutet genom hela Skriften. När jag vägleder unga in i lovsångsledarens tjänst använder jag Tabernaklet som förebild. Precis som bönen Fader vår, undervisar oss om hur vi bör be, kan Guds egen instruktion vi får genom Tabernaklet genom de olika ”stationernas” ordning mm. ge oss vägledning i hur vi hjälper människor in i tillbedjan.

    Lovsång är en livsstil. Lovsång är en skrällande cymbal utan ett hjärta som brustit vid korstets fot. Lovsången är ihålig utan en ande som mött Ande. Djup ropar till djup.

    Fint samtal. Blir glad. Tack!

    Ricard Hulteke
    Lovsångs- och musikledare
    Pingst Jönköping