Om tiggarna stoppas får vi göra jobbet!

Ett parti vars namn vi inte nämner har gått till val på bland annat frågan att stoppa det organiserade tiggeriet. Själv är jag beredd till civil olydnad om ett sådant förslag någonsin går igenom.

Det är egentligen dråpligt hur mycket organiserat tiggeri som förekommit i Equmeniakyrkans bildarsamfund. Bara två exempel:

Metodistkyrkans store ledare John Wesley var tiggare. Han kunde uppsöka rika människor och även gå från hus till hus i rika kvarter och fråga om pengar till de fattiga. Ända in på sin ålders höst ägnade han sig åt detta tiggeri. Vid ett tillfälle använde han en hel vecka till att vandra genom snöslaskiga Londongator för att få ihop 200 pund.

Det berättas att någon i sin omsorg uppmanade Wesley att gå hem och sitta i värmen framför brasan. Men Wesleys svar var att så länge det finns en enda hemlös på Londons gator skulle han fortsätta sitt tiggeri och sin hjälpverksamhet.

Missionsförbundets ledare Paul Petter Waldenström var rikskänd i Sverige som stortiggaren. Det kunde gälla bygget av Missionsskolan för utbildning av predikanter och missionärer, ett sjukhus i Kina eller en fattig och sjuk predikant eller predikantänka.

”Var nu inte ledsen på mig och tyck inte, att jag är oförskämd. Jag är redan så gammal, att både du och andra snart bli av med mig”, skriver den åldrige Waldenström i ett tiggarbrev till en förmögen vän.

Så tiggeriet är en del av vårt arv i Equmeniakyrkan.

Går vi ännu längre tillbaka i kyrkans historia kan vi nämna diakonen Laurentius i Rom som tillfångatogs och förhördes om var de kristna hade sin skatt. Det samlades ju in så mycket pengar och någonstans måste ju skatten finnas t ex i form av gudabilder i guld. Men Laurentius svar blev: ”De fattiga är vår enda skatt.”

I Stockholm ser vi tiggare överallt sedan något år tillbaka. En av dem sitter vid tunnelbanan i Bromma och jag går ofta förbi henne på resan mellan mina två jobb. Flera i personalen och studentkåren på THS har ”adopterat” henne och ger ett leende och några vänliga ord när man går förbi. Förutom pengar, mat och kläder förstås. Hon tränar svenska där hon sitter och vill helst av allt ha jobb för att kunna försörja sig själv och barnen.

Jag har bestämt mig för att aldrig gå förbi henne utan att ge något. Vi brukar önska varandra Guds välsignelse. När hon inte sitter där kommer jag på mig själv med att sakna henne, samtidigt som jag förstås högst av allt skulle vilja att hon inte behövde tigga. Men där är vi inte än.

I gången mellan Centralstationen och T-Centralen såg jag härom kvällen en äldre kvinna som satt så illa att man riktigt såg hur ont det gjorde att sitta på det hårda stengolvet. Hon satt alldeles tyst och vädjade med blicken och pappersmuggen om en slant. Plötsligt for en tanke genom huvudet. Ett svindlande ögonblick såg jag i henne min egen mamma och jag kände en förkrossande sorg och ett starkt medlidande.

Tanken släppte mig inte på en lång stund, men genomkorsades efter ett tag av en annan tanke: Hur i all världen kan det där partiet vars namn vi inte nämner vara så rädda för gamla, ensamma kvinnor som hon.

Några dagar senare såg jag ett klipp på You Tube där man med dold kamera filmade några personer som gick utmed gatan. I förväg hade man kontaktat anhöriga – föräldrar, syskon m fl – som klätt ut sig till hemlösa tiggare och som satt på trottoaren när de filmade personerna passerade. Inte en enda av dem såg att det var nära anhöriga som satt där. När filmerna sedan spelades upp för dem var det flera som stumt grät över att de inte sett dessa fattiga och hemlösa utan bara gått förbi upptagna av sitt.

I vårt arv finns en tradition av tiggeri för de fattigas skull. Om fattiga människors tiggeri på gatan någonsin skulle förbjudas är det vår plikt som kristna att i civil olydnad ta tiggarnas plats och tigga till de fattiga tills någon bär bort oss. Tänk om hela studentkåren vid THS följer med! Jag menar allvar – är du beredd?!

Snart ska jag bege mig till tåget. Hoppas att jag finner några av de tiggare som jag vet finns där ute. Jag går gärna en omväg för att dela med mig – alltid retar det väl nån i det parti vars namn vi inte nämner.