Det är nåd att få vara med!

Så har det blivit dags att tacka för mig. Idag arbetar jag min sista dag innan jag går i pension från min tjänst som utbildningssekreterare och kontaktlärare i Equmeniakyrkan. Lärarjobbet på THS avslutade jag redan den sista juni.

De senaste veckorna har jag ofta fått frågan hur det känns. Folk förutsätter alltså att det känns, och konstigt vore det ju annars efter 30 år som lärare för blivande pastorer och efter 16 år som utbildningssekreterare och kontaktlärare, först i Svenska Missionsförbundet och sedan i Equmeniakyrkan.

Och det känns faktiskt helt rätt. Redan förra hösten insåg jag att jag inte kommer att orka ända fram till 65-årsdagen, trots att jag tidigare sagt att jag gärna arbetar tills jag är 70 om jag bara får. Men arbetet har varit intensivt och de många resorna har tröttat, inte minst de senaste åren när järnvägsproblemen gjort det mycket svårare att resa miljövänligt. Så jag har inte ångrat mitt beslut att sluta.

Men det är klart att det är lite vemodigt. Jag kommer att sakna kontakten med alla dessa underbara pastorskandidater. Varje kyrkokonferens har egentligen varit vemodig – stor glädje när pastorskandidater blir pastorer och lämnar THS, men också stor saknad. Ungefär som när barnen flyttar hemifrån, helt rätt och ändå svårt. Ibland har jag faktiskt gråtit i smyg på konferenserna. Jag trodde att jag skulle vänja mig med åren, men det har nog bara blivit svårare. Och nu ska jag lämna allesammans på en gång, visst känns det.

Men jag tröstar mig med att jag får fortsätta som timlärare på THS, åtminstone under detta läsår. Första dagen med undervisning blir faktiskt imorgon fredag. I timlärartjänsten ligger också ansvaret för kontakterna mellan församlingarna och studenterna inför bön- och offerdagen för pastors- och diakonutbildningen. På det sättet får jag fortsätta kontakten med församlingarna, som även det varit ett stort glädjeämne genom åren.

Det har varit oerhört viktigt för mig att få överlämna ansvaret till någon jag är trygg med och litar på. Och så har det i allra högsta grad blivit. Jag har svårt att tänka mig en bättre efterträdare än Linnéa Lidskog som jag redan fått arbeta tillsammans med ett par år och som nu går in på heltid i de uppgifter jag haft.

Linnéa har en mycket bred erfarenhet. Hon kommer från Lagmansholm i den frikyrkotäta Vårgårdabygden, gick bibelestetisk linje på folkhögskola, utbildade sig till förskollärare men blev sedan ungdomsledare i Remmene-Rensvist församlingskrets. Efter studier på THS (där hon läste mycket mer än vad antagningsnämnden hade krävt av henne) blev hon ordinerad som pastor i Svenska Missionskyrkan 2009. Under några år var hon pastor och föreståndare i Centrumkyrkan i Tumba, och arbetade sedan på Hela Människan Botkyrka/Salem med lokalt diakonalt arbete. Mellan åren 2013-18 har hon varit barn- och ungdomskoordinator på Equmenia, de senare åren på deltid eftersom hon från 2016 också varit handläggare för vägledningsåret och kontaktperson för pastorskandidaterna.

Linnéa nås på tfn 08-58 00 32 25 och på linnea.lidskog@equmeniakyrkan.se. Ta kontakt med henne om du funderar på kallelsen till pastor!

Vad kommer jag då att sakna mest i jobbet? Ja, vissa höjdpunkter har förstås funnits. Eftersom jag egentligen är ganska introvert har de enskilda samtalen med en eller några få känts bra. Alla samtal med sådana som funderat på att bli pastor – vilken nåd att få vara med som en liten, liten del i deras kallelseprocesser. Och samtalen om stort och smått med alla antagna pastorskandidater. Jag fick rådet från en person i början att satsa på de tydliga och starka ledarämnena och att gå nära dem. Jag hoppas att jag inte glömt de personerna, men jag valde motsatt väg eftersom jag så väl minns de som stöttat och uppmuntrat mig under de långa tider då jag känt mig liten och ängslig och svag. Ofta har jag tänkt när jag suttit med en pastorskandidat som varit lite osäker och tvivlat på sin egen förmåga: Du kan bli en bra pastor!

Retreaterna och Svalkanhelgerna med pastorskandidaterna har också varit höjdpunkter. Den första Svalkanhelgen hölls i maj 2003 som ett par gemenskapsdagar på EFS sommarhem Svalkan nära Stockholm. Sedan har det utvecklats till fyra dagars gemenskap varje höst tillsammans med någon region, och ibland även en övernattning på våren. Vi har varit i Hemavan, på Snäckan, Vägsjöfors, Kuvarp, Hjortsbergagården, Ensro, missionsbåten Shalom och många andra ställen. 25 Svalkanhelger har jag nog hunnit vara med på.

Svalkanhelg på Vägsjöfors 2009. Foto: Oscar Skarin

Inspirationen till retreaterna kom genom en enkel retreat som studentkåren anordnade och bad mig att vara ledare för. Den första tysta retreaten för pastorskandidater hölls i april 2004, då Peter Halldorf ställde upp gratis som ledare. De första retreat- och samtalsdagarna för pastorskandidater som t ex läste distanskurser hölls i januari 2005 med mig som ledare i ett försök att minimera kostnaderna. Både retreaterna och Svalkanhelgerna var från början satsningar i tro av pastorskandidaterna eftersom det egentligen inte fanns pengar. Nästan 30 retreater har jag fått vara med på, med ledare som Liselotte J Andersson, Britta Hermansson, Jonas Eveborn, Susanne Carlsson, syster Veronica, Andreas Sköldmark, Gun och Arne Gustafsson, Ulla Käll, Peter Halldorf med flera.

Retreat- och samtalsdagar på Bjärka-Säby 2017 med Jonas Eveborn

Sammanträdena med antagningsnämnden har varit bland det viktigaste i arbetet. Besluten har många gånger varit svåra, men det har alltid funnits en mycket god stämning i nämnden, trots att folk förstås bytts ut nu och då. Drygt 75 sammanträden har det blivit för min del, och vi har aldrig behövt ta annat än enhälliga beslut i antagningsfrågor. Lite drygt 250 pastorskandidater har jag fått vara med att anta. Ibland händer det att jag möter någon pastor i Equmeniakyrkan som jag inte känner, men det sker inte så ofta numera.Den första antagningsnämnden i Equmeniakyrkan, hösten 2012.

När pastorn från min barn- och ungdomstid fick ställa upp i tid och otid sa han ofta: ”Det är nåd att få vara med”. Ju äldre jag blivit desto mer har jag insett att han hade rätt. Det har verkligen varit en nåd att få vara med, att bli efterfrågad, behövd, tagen i anspråk. Paulus skriver i 1 Tim 1: ”Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst […] Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig […].” Så har också jag upplevt det i all min otillräcklighet. Det blev inte alltid som jag tänkt mig. Alla beslut blev inte rätt. Jag har gjort många besvikna. Ibland har jag fått brottas med tvivel på mig själv och modlöshet. Jag har ältat misstag och ord som aldrig skulle ha sagts. Att vara en syndare frälst av nåd har varit en levande realitet. Men mitt i allt frågade Gud efter mig och ville samarbeta. Vilken oerhörd nåd!

Nu önskar jag dig, Linnéa, lycka till inför framtiden! Det här kommer att bli bra!

Tack alla pastorskandidater och kollegor för att jag fick vara med några år.

Gud välsigne oss alla!