Etikettarkiv: Bibeln

Så som i himlen, så ock på jorden

Sjölander, Sara 3Blogginlägg av pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

”Så som i himlen,
så ock på jorden.
Var det inte så vi sa.
Sanningen svider.
Du sviker din broder.”

Ibland drabbas vi av ord. De talar rakt in i vår vardag, i våra liv och pekar på en punkt där det bränner. Ovanstående ord, skrivna av Danny Saucedo, var just sådana ord för mig.

Idag, när jag börjar skriva detta blogginlägg, har jag haft förmånen att predika över Jesu ord från Markusevangeliet 1:14-15. Två korta verser som rymmer så mycket och som är aktuella fortfarande i dag.

”När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ‘Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.'”

Alla stora ledare har programförklaringar, slogans, som skall sammanfatta vad de vill åstadkomma. Dessa ord är Jesus programförklaring, det vi kan läsa om i evangelierna är utvidgningar av just detta budskap. Det har nu gått 2000 år.

Har vi lyssnat? Har vi förstått?

Världen ser annorlunda ut nu mot hur den såg ut då, när Jesus kom och talade rakt in i den tiden. På många sätt går det inte att jämföra vår verklighet med deras. Vår värld är större och mer globaliserad. Vår kunskap ser annorlunda ut. Religion är inte lika viktigt, men andra saker har blivit vår religion. Det är inte lagen som styr oss utan tidsandan – individualismen, kapitalismen, konsumismen, kortsiktigheten. Inte budorden som sätter standard för hur vi ska leva utan bloggarna, magasinen, media …

Mitt ibland oss står fortfarande Jesus, och han säger samma sak som han gjorde för 2000 år sedan. ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Lyssnar vi?

Jag har under den här hösten skrämts av att vi lever som om som om allt är som det ska, som om vi kommer att leva i evighet. Vi söker vårt andrum, vi tror att det funkar att bygga murar, och vi anförtror oss åt ledare som känns mer eller mindre sunda, vi kör våra bilar, äter vårt kött, går till våra jobb och hänger upp julstjärnor i fönstret som om allt är som det ska. Men mitt ibland oss finns människor som lider, både nära oss och långt ifrån. Människor som ropar efter hjälp, som ropar efter ögon som ser dem, efter öron som hör dem och efter händer som hjälper dem. De ropar efter oss. Så som ni har tagit emot en av dessa mina minsta har ni tagit emot mig, säger Jesus.

”Jag tror vi vill, jag tror vi kan. Vi måste lyfta upp varann till himmelen”, fortsätter Dannys sång.

Världen är full av bevis för att människor kan åstadkomma förändringar. Trots att de bara är människor. Moder Teresa, Martin Luther King. Rosa Parks, Desmond Tutu, Nelson Mandela
Jonatan Alfvén, Siavosh Derakhti, Elise Lindqvist. Och många, många fler som verkar i det tysta, som inte vinner nobelpris eller syns i media men som ändå dedicerar sina liv åt att hjälpa andra.

Gudstjänst 2

Som kristna är vi kallade att vara ljus i mörkret. Och jag hoppas att något håller på att hända, att alla goda krafter ska samlas och lysa upp mörkret i vår värld. ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Johannesevangeliet 1:5

Med önskan om en God Jul och ett Gott nytt år!

Att få sitta vid Sykars brunn

FFässberg Norrhall, Maria 2rån pastorskandidaten och gästbloggaren Maria Fässberg Norrhall.

Det är förmiddag och jag tar tåget från Göteborgs Central, men idag skall jag inte till Stockholm och THS utan till en ort ett par timmars tåg- och bussresa bort. Jag är nämligen på väg att träffa min andliga vägledare.

När man läser till pastor har man under studietiden en mentor som är pastor i Equmeniakyrkan och som man träffar regelbundet. Under ett av åren kan vi dock byta ut det mot andlig vägledning istället, och eftersom jag tidigare haft en andlig vägledare och visste hur bra det var, så tog jag nu chansen när det erbjöds. Till skillnad från våra mentorer kan en vägledare gärna vara en person från ett annat samfund, och min vägledare är därför en präst i Svenska kyrkan.

Man skulle kunna säga att andlig vägledning är ett slags andlig friskvård. Syftet är att jag skall få hjälp att fördjupa min relation till Gud. Själavård kan innehålla andlig vägledning, men är inte riktigt samma sak eftersom själavård också ofta utgår från något slags problem. I andlig vägledning utgår man istället oftast från en bibeltext som man får be och meditera över. Sedan får man samtala med sin vägledare kring vad som väcktes i en när man läste texten. Vad tror jag att Gud vill visa mig? Är det en berättande text (ofta är det en från evangelierna) så försöker man att leva sig in i berättelsen. Vem är jag här? Står jag nära eller långt från Jesus? Säger han något till mig? Är det någon del av texten som känns svårare eller lättare att fundera över?

Jag träffar min vägledare ungefär var sjätte vecka. Ett par veckor innan vi ses skickar hon ett SMS med en bibeltext till mig som jag läser och funderar kring. Har jag tid försöker jag under de här veckorna att vid något tillfälle också sätta mig en längre stund i bön över texten, men ofta blir det flera kortare stunder istället.

Fässberg Norrhall, MariaDen här gången har jag fått texten om när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn och just den berättelsen har jag som tavla alldeles jämte min säng. Därför har det istället blivit flera morgnar då jag bara legat kvar i sängen och tittat på min tavla och fört samtal med Jesus.

Jag har också blivit uppmuntrad att varje kväll fundera igenom min dag och ställa frågor som: Vad har känts livgivande idag? Vad har fört mig närmare Gud? Vad vill jag tacka Gud för? Vad har inte blivit så bra? Har det varit tillfällen där jag upplevt motstånd? Vad behöver jag be Gud och kanske någon annan om förlåtelse för? Vilka val vill jag göra inför morgondagen?

Efter bönen som ofta inte tar mer än några minuter så skriver jag ner några rader i en blå liten anteckningsbok som jag sen tar med till min vägledare. Denna reflektion över dagen är ett jättebra sätt att få syn på rörelserna i livet. Det är fascinerande när man går tillbaka och läser dessa ofta ganska korta rader. De avslöjar så mycket om livet och de mönster som finns där, men som man inte alltid ser när man är mitt i allting.

Jag brukar träffa min vägledare i kyrkan där hon jobbar och jag brukar då först ta en timme i stillhet och meditation över den text jag fått och därefter har vi ungefär en timmes samtal. Samtalet rör sig kring vad jag fått syn på när jag mediterade över texten.

Efteråt åker jag hem full av tankar och funderingar och även dessa åker ner i min lilla blåa bok.
Det är en stor förmån att det finns en annan människa som slår följe med mig en bit på vägen, som inte talar om exakt vad jag skall tro och tänka, men som utmanar mig lite och hjälper mig att få syn på saker jag inte riktigt tänkt på. Som hjälper mig att också se Gud på ställen där jag hittills kanske inte riktigt förstått att han finns…

– – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor.

Fotot på Maria är taget av Maja Floberg.

Bibel, glass och akademiska studier

Nilsson Forsén, Moa 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Moa Nilsson Forsén

När ni nu har läst rubriken funderar ni säkert på hur dessa tre saker går ihop. Var bara lugna, jag ska förklara det. Som den organisatoriska person jag är så tar vi det från början.

Jag vet inte hur många gånger och av hur många olika personer jag har hört samma sak: Bibeln är bra att läsa! Ja det vet jag ju. Det som oftast händer är att jag får höra detta men ser sällan att man lever på det viset. Oftast säger man bara att Bibeln är bra att läsa, eller så möter jag dem som läser Bibeln men inte lever med Bibeln. Jag har också varit i den sitsen att antingen inte läsa Bibeln eller läsa den men inte leva med den.

Jag kommer från Vilhelmina som är en del av region Nord i Equmeniakyrkan. Inom regionen har jag hört att flera ledare från olika församlingar utmanar ungdomar med att ”om du läser Bibeln från pärm till pärm på ett år så får du en glass”, oftast en Piggelin. Jag har alltid tyckt att det har varit en rolig utmaning, men inte antagit den.

När jag till slut antog utmaningen var det en pastorskandidat som utmanade mig personligen och sa att jag skulle få en glass. Eftersom jag alltid har tyckt att en Piggelin är en liten glass så förhandlade jag till mig en Ben & Jerry’s och antog utmaningen.

För mig blev utmaningen värd för glassens skull, men främst för att jag hade en person som faktiskt skulle kolla mig och se hur det gick för mig att läsa.

Vad hände då med mig när jag läste Bibeln?

Jo, för det första blev glassen inte målet för min läsning eftersom jag upptäckte hur mycket gott det finns i Bibeln och så intressanta saker. Jag lärde mig att leva med Bibeln, jag läste den dagligen och fann vilken styrka jag fick eftersom det är Guds ord till mig personligen.

Under tiden jag gjorde denna utmaning förde jag även lite samtal med min pastor, och hon sa då att hon hade haft flera ungdomar som hade gjort samma upptäckt som mig. Nämligen att man får styrka av Bibeln, av att läsa den dagligen för att ha en grund i livet och av att aldrig vara utan Bibeln.

Idag när jag har börjat studera till pastor inom Equmeniakyrkan är jag glad att jag blev utmanad, för det har fört med sig en grund i mitt liv som jag står på dagligen och lever med. På de fyra år som man läser till pastor hinner man läsa så mycket annat som inte är Bibeln och Guds ord. Men att ha en vana att läsa Bibeln och be gör att man orkar läsa allt det andra också i sina teologistudier.
Redan nu ska vi pussla ihop Bibeln/Guds ord med våra teologistudier för att kunna leva ut det Gud vill att vi ska göra. Och om vi redan nu under studierna pusslar ihop detta så kommer vi att vara förberedd på vad som komma skall när vi senare ska gå ut i tjänst. Inte för att vi kan allting då, men vi har en grund att stå på och är beredda på vissa saker.

Nilsson Forsén, Moa 4Men frågan som kvarstår är om jag tog mig igenom Bibeln på ett år och hur det gick med glassen? Svaret är att jag tog mig igenom hela Bibeln från pärm till pärm på lite mindre än tio månader. När jag berättade om denna händelse vid en andakt på nyårslägret i Hemavan så överraskades jag av vår regionala kyrkoledare som gav mig tre Daimglassar. Jag väntar fortfarande på Ben & Jerry’s- glassen, men tills jag får den så har jag mycket bibel jag kan läsa.

”Akta dig så du inte tappar tron på THS!”

Elenäs, Arvid 5Från pastorskandidaten och gästbloggaren Arvid Elenäs som går sitt tredje år på THS. Han bloggar om Andligt Forum som är ett av de program som finansieras genom kollekter på bön- och offerdagen för pastors- och diakonutbildningen.

Jag kommer från Örbyhus i Norduppland, och där började min kallelse till pastor att växa fram när jag var i 15-årsåldern. Det ledde till att jag efter gymnasiet gick en bibelskola och arbetade som ungdomsledare. När dessa två roliga och utmanande år var fullbordade och lagda till erfarenhetsbanken hade jag fyllt 21 år. Nu var det dags för mig att söka till THS för pastorstudier.

Jag hade fått höra en hel del om THS innan jag började. ”Akta dig så du inte tappar tron där”, var en inte helt ovanlig kommentar. Väldigt märkligt eftersom jag på THS inte hört talas om någon som tappat tron här. Men jag tror att fördomen om att en ung brinnande pastorsstudent skulle tappa tron på THS har att göra med rädslan för vad akademiska studier ska göra med bibeltexterna och de religiösa upplevelserna. Högskolestudierna behöver förhålla sig på ett speciellt sätt till dessa delar, nämligen på ett akademiskt sätt. Vilket innebär att vi måste förhålla oss så objektivt det går till skrifterna och historien. Själv har jag inga som helst problem med att vi måste förhålla oss akademiskt. Tvärt om tror jag det är bra.

Men att tro att detta skulle vara det enda THS erbjuder är också helt fel. Vi erbjuds flera träffar med bön, samtal och möten med goda yrkesförbilder. Vi har till exempel de dagliga andakterna i kapellet, våra teologgruppssamlingar en gång i månaden och så har vi Andligt Forum.

Andligt Forum är ett av de program som riktar sig särskilt till oss pastorskandidater, men som naturligtvis är öppet för alla studenter på skolan. Det enklaste sättet att beskriva samlingen är att säga att det är en föreläsning som följs upp med samtal i grupper.

Vi går igenom olika teman termins- och årsvis. När jag började på skolan handlade träffarna om våra lärares andliga resa. Där fick vi elever ofta en ny bild av lärarna. De är djupt troende personer som bärs av en kallelse. Sedan blev temat bön och nu är det andlig läsning.

Själv har jag inte varit så förtjust i temat andlig läsning eftersom det verkar ganska flummigt. Hur skiljer man egentligen mellan en vanlig läsning och en andlig läsning? Någon gång har jag fått det förklarat som att den andliga läsningen handlar om att läsa långsamt och att reflektera över sin läsning. Jag förstår att vi alla är olika och behöver olika saker och detta gäller även vår läsning. Det som jag kommit att se som andlig läsning är att läsa bibeltexten noggrant tillsammans med olika bibelkommentarer. Då känner jag mig nära texten och Jesus och får en förståelse för vad som står.

Trots att jag varit något skeptisk till temat så har två händelser under läsårets Andliga Forum berört mig särskilt. Den ena var när Ylva Eggehorn var på besök. Hon berättade om Befrielsekyrkan och om prästen Dietrich Bonhoeffer som miste sitt liv i nazismens Tyskland. Så radikalt och spännande att få ha honom som resesällskap i sin andliga läsning! Jag tyckte mig också höra att detta verkligen färgat Ylvas resa med Gud och hennes jordnära teologi.

Den andra händelsen som berört mig var när vi läste bibeltexter högt tillsammans i vår samtalsgrupp. Detta om något blev en andlig läsning. Vi fick ta del av varandras läsande och reflektion kring bibeltexterna, vilket betydde mycket för mig.

– – – – – – – – – – – – – – –

Elenäs, Arvid 6Dietrich Bonhoeffer

 

 

 

Finns det inte någon likhet mellan mig och Dietrich?

– – – – – – – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 8 mars. Och den 20-21 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 12 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu varje vardag. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat.

 

Att vara en del i pågående skapelse

Fritzson, KarinFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Karin Fritzson.

Jag gillar verkligen hösten. När man går ut på morgon och himmelen är intensivt blå mot de gula och röda löven. Hösten är också riktigt tillåtande när man till ljudet av regnets smatter mot rutan myser med tända ljus och en bra bok. Efter regnet doftar det våt jord. Även om jag som modern storstadsmänniska inte är direkt beroende av naturen så påverkas jag av den. Den påminner mig om att Guds skapelse pågår och att jag är en del av den.

Fritzson, Karin 2Doften av våt jord får mig att tänka på Per Harlings översättning av den irländska bönen Må din väg gå dig till mötes, och som innehåller raden: ”och må regnet vattna själens jord.” (845 i Sånger och psalmer).

Det är bara i fuktig jord som det är möjligt att plantera, det är bara där nytt liv kan växa. Att låta regnet vattna sin själs jord tror jag är att försöka vara mottaglig, formbar för livet omkring oss. Att vara formbar för Guds vilja och ta del i den pågående skapelsen.

Som pastorsstudent frågar jag mig ganska ofta hur jag ska komma ihåg allt vi läser och kunna tillgodogöra mig alla goda kunskaper. Framför allt kan jag fråga mig hur jag på ett klokt sätt ska hantera alla olika situationer i ett kommande församlingsliv. Vi får nog inse att allt kommer vi inte komma ihåg och vi kommer inte handla rätt i varje situation men förhoppningsvis låter vi Anden vattna själens jord. Först då kan Guds frukt växa i samklang med det vi faktiskt kommer ihåg och lär oss.

Efter ett rejält höstregn doftar det våt jord och skogsvägen, sådana finns också i Stockholm, förvandlas till lervälling. Jag tycker om Jeremias bild av lerklumpen i Guds hand. Jeremia skriver: ”Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.” (Jer. 18:3-5).

Fritzson, Karin 3Det finns tröst i att Gud kan göra om. För jag får nog inse att ibland kommer det man gör bli mindre bra eller rent av ganska dåligt. Fast det som är formbart kan göras om. Kanske är det rent av dessa ord om nåden, om att Gud inte förkastar utan gör om och ger nya chanser, som får oss att våga bejaka kallelsen in i ledaruppdrag. Att låta sitt liv formas i Guds hand, låta Anden vattna själens jord bör göra oss lyhörda för människors behov. Det gör oss säkert sårbara och medvetna om fel vi kommer att göra. Men formbara kan vi ges nya chanser och gång på gång vara delar i Guds pågående skapelse.

Jag går förbi rabatten med lila Tidlösa som blommar för fullt när allt annat vissnar ner. Det berättar om mångfalden i skapelsen. I Guds krukmakeri ser inte alla krukor likadana ut. I Guds skapelse gäller inte ens en enhetlig tidtabell.

Undervisning för att jobba i församling

Viberg, ÅkeFrån gästbloggaren Åke Viberg som är docent i exegetisk teologi på Teologiska högskolan, Stockholm (THS).

Ett nytt läsår har börjat, nya och gamla studenter fyller upp kurserna på THS.  Även om jag varit med länge och undervisat så är det märkligt hur entusiasmen ändå kan finnas där. Utbildning och undervisning är en utmaning för mig som pedagog, och det är en utmaning som jag antar varje gång jag går in i en föreläsningssal.

Jag började som högstadielärare, sedan undervisade jag en kort tid på gymnasium för att sedan slutligen gå över till högskola. Alla nivåer och utbildningsformer har sina speciella utmaningar och glädjeämnen.

I en teologisk utbildning som på THS är det roligaste och mest givande för mig som lärare i exegetik att vara med och väcka ett intresse för vad bibeltexten kan säga och göra. Och att sedan återknyta till både pastorer och präster ute i tjänst och få möjlighet att diskutera vilket värde som studierna i exegetik har haft. Det är berikande och en utmaning för den fortsatta utvecklingen av kurserna vi har.

För jag blir alltmer frågande inför den rent akademiska profilen på våra ämnen och kurser, och frågar mig alltmer om vi inte måste anknyta mer till yrkesutövningen, visa på hur ämnena och kurserna relaterar till vad studenterna ska syssla med i sitt yrke. Det är en spännande tanke och ett projekt som jag gärna vill arbeta vidare med på THS, för där ligger mycket av den kreativitet som finns hos både lärare och studenter. Ju mer distans vi skapar mellan den akademiska utbildningen och yrkesutövningen, desto svårare blir det att motivera till en bättre prestation, vilket gör att studenten blir sämre förberedd, och kanske finner undervisningen tråkig och irrelevant.

Varför läser vi Bibeln tyst?

Fahlgren, SuneFrån Sune Fahlgren, lektor i praktisk teologi vid THS och gästbloggare.

Jag läste för länge sedan en kurs i Gamla testamentets exegetik för professor Tryggve Mettinger i Lund och skulle tentera ett större pensum av bibeltexter på hebreiska. Först bad han mig läsa högt de textavsnitt han valt ut. Jag läste långsamt och knackigt upp den hebreiska texten. Så gjorde jag en översättning till svenska, och sedan ställde Mettinger exegetiska frågor som anknöt till de bibelkommentarer jag läst.

– Väl gjort, säger professorn. (Puh, vad skönt! Jag klarade tentan.) Men varför läser du så dåligt, frågar han. Du måste uttala orden – ljuda. Det hjälper dig att förstå vad du läser.

Jag hade studerat bibeltexten, lärt mig att översätta den från bibelhebreiska till svenska. Jag hade läst exegetisk litteratur – och allt detta utan att uttala orden högt, eller halvhögt, eller åtminstone mumlande. Allt hade varit en inre verklighet. Jag hade inte ens rört på läpparna.

Varifrån kommer detta ofog att vi inte läser högt när vi läser? Är det ett försök att civilisera läsandet? Göra det snabbare? En överlevnad när textmängderna blir allt större? Fram till slutet av 1700-talet var högläsning väldigt vanligt, också när man satt ensam och läste. Texterna tog då läsaren i besittning på ett annat sätt. Det var inte konsumtion.

Några av de begrepp för ”läsa” som jag hade mött i den hebreiska bibeln hade jag helt riktigt översatt med ”läsa halvhögt” (Ps 1:2). (1) Men själv gjorde jag det inte när jag läste exegetikkursen.

När jag bodde i Jerusalem 2008–2011 blev jag till slut omprogrammerad. Där sker enskild läsning av de heliga skrifterna alltid halvhögt. Även enskild bön förrättas ljudligt. Var och en som besök västra muren har hört detta bönebrus, detta läsebrus från judarnas läppar. På motsvarande sätt är det i den heliga gravens kyrka (Anastasis) när pilgrimerna och de lokala kristna tillber Gud på egen hand, och i al-Aqsa moskén när muslimerna förrättar enskild bön. (2)

Jag upptäckte när jag började härma detta sätt att läsa att det gör texten till litteratur. Läsning blir något dialogiskt. Ett personligt förhållande uppstår. Ett du och ett jag. Läsförståelse handlar ju i hög grad om förhandling, om rolltagande, om inlevelse. Uppmärksamheten ökar gentemot den som vill säga något genom texten. Man hör nyanser, rim. Och sådan läsning lockar till omläsning, vilket så sällan det tysta läsandet gör.

I den tidiga kyrkan liknade man det andliga läsandet vid en kos idisslande, ett omtuggande (latin: ruminare). En sådan process börjar med att man faktiskt öppnar sin mun. Annars får man inget att bearbeta. Eftersom få då kunde konsten att läsa var högläsning det sätt som de heliga texterna vanligtvis förmedlades bland de kristna.

En av kyrkofäderna, Augustinus, berättar i sina skrifter från 300-talet om en av sina lärare som läste tyst. Detta uppfattades då som mycket konstigt. Nu är det omvänt. Första gången jag hörde min åldrige far sitta och läsa tidningen halvhögt på morgonen trodde jag att han försökte kontakta mig. Men det var tidningen han försökte få kontakt med.

I vår tid som präglas av många distraktioner är det extra motiverat att börja läsa halvhögt. (3) Det ger en långsammare läsning och ökar uppmärksamheten på det vi läser. Tänk om bibelläsarna på bussar, tåg och tunnelbana skulle börja läsa halvhögt? Vilket fint ljud det skulle bli i kontrast till alla triviala prat i mobilerna! Och vad ombonat det skulle bli i våra lägenheter och hus när det småpratar här och där – både när vi läser Bibeln och ber.

Att läsa Bibeln och be halvhögt skulle vara en befrielsehandling i vår tid, när tro och religiösa uttryck förvisats bort från de offentliga rummen. Jag ser framför mig en folkrörelse som på detta konkreta sätt tar tillbaka trons sociala och offentliga sanning. Detta är ju på riktigt.

Jag vill utmana mig själv som lärare på THS och alla er som läser teologi och ska bli framtidens pastor: bed enskild bön halvhögt! Låt oss börja läsa Bibeln och andra viktiga böcker halvhögt – oavsett om vi sitter hemma i studievrån eller på skolan. Och vi kan mer än vad nu är fallet ha högläsning i både klassrum och kapell.

Liv och Nils, våra bibliotekarier på THS, var lugna! Vi ska undanta biblioteket tills vidare.

Fotnot 1: Det hebreiska verbet hāgā (”läsa”) i Ps 1:2 används om lejons morrande, Jer 31:4, och duvors kuttrande, Jes 38:14, och betecknar alltså något som hörs. Mycket troligt syftar det här på seden att läsa halvhögt för sig själv, alltså ungefär ”mumla”.

Fotnot 2: Om grekernas läsande, se Jesper Svenbros lysande bok ”Myrstigar”. Även grekerna läste högt för sig själva (epilegesthai).

Fotnot 3: Missa inte konferensen om ”Läsarrörelserna i distraktionernas tid” på THS torsdagen den 11 april. Se mer på http://www.ths.se/site/

Bibeltexten ur olika perspektiv

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Anna Lähnn.

Idag, den 8 mars, är det Internationella kvinnodagen. Nuförtiden säger vi ofta att vi firar Internationella kvinnodagen, men dagen instiftades från början som en dag då vi sätter fokus på hur kvinnor diskrimineras och marginaliseras på olika sätt, inte som ännu en dag då vi ger mamma frukost på sängen eller köper hem blommor till frugan. På gott och ont har Internationella kvinnodagen, i alla fall i Sverige, kommit att handla mer och mer om att sätta fokus på det arbete mot diskriminering och marginalisering av kvinnor som har gjorts, ett sätt att klappa oss själva på axeln för att arbetet går framåt, och en dag då vi sätter fokus på starka kvinnor i offentlighetens ljus, dem vi kan kalla förebilder.

På söndag är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen. Och hur hör nu Internationella kvinnodagen ihop med detta? Jo, en av de saker jag har fått lära mig på pastorsutbildningen är att se saker ur olika perspektiv. Vad händer i mig när jag läser en viss bibeltext om jag är jude? kvinna? kroniskt sjuk eller funktionshindrad? Hur kan jag som pastor tolka och predika över en text som skrevs i en helt annan tid, så att de människor som lyssnar idag får kraft att leva, att göra det goda och stå upp mot det onda? Så att människor som marginaliserats i vårt samhälle idag blir styrkta i sitt människovärde, blir sedda, accepterade och respekterade, och får kraft att ta den plats i församlingen, samfundet och samhället som de som Guds avbilder har rätt att ha… Hur efterliknar jag Jesus, som mötte kvinnor och män med samma kärleksfulla, goda ögon, som tog fram barnen som goda exempel och gav dem som andra såg ner på en plats i gemenskapen? Han som gjorde mannen som varit besatt av legion till evangelist, och som efter uppståndelsen visade sig allra först för Maria från Magdala, och gav henne förtroendet och äran att bli hans sändebud. Hur hjälper jag församlingens medlemmar att efterlikna Jesus mer och mer?

I år är temat för Årsringar Motstånd. Ett spännande ämne, med mycket att fundera på och agera på, framför allt! Förhoppningsvis finns den på söndag i en församling nära dig!

Söndagen den 10 mars är det offerdag för diakon- och pastorsutbildningen i Gemensam Framtid. Den 15-16 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på THS. Inför dessa arrangemang bloggar vi på BliPastor.nu varje vardag under perioden 18 februari – 12 mars.

Pastorer i omställningens tid

Harry MånsusGästblogg från Harry Månsus, pastor, författare och f d lärare på Betelseminariet.

Jag växte upp med en hängiven fromhet i kapellens värld i Svenskfinland. För många av oss var evangelisten Frank Mangs lika magnetisk som Zlatan och Messi är för unga killar idag. Redan som tonåring ville jag bli pastor/evangelist.

Drabbad av bibelns profeter

Under teologiska studier nere på kontinenten trädde bibelns profeter fram med allt skarpare konturer – synd och omvändelse fick socialetiska konsekvenser. Mest omskakande var att lyssna till exegeten Eduard Schweizer vid Zürich universitet när han skildrade den ursprungliga Jesusrörelsen. Det var långt ifrån den hemtama ”bönehus-Jesus” jag hört om i de österbottniska kapellen – utan en som ständigt sökte sig bort från de fromma reviren, bort från vi och dom.

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att detta var en omtumlande och svår tid i mitt liv. Jag ställdes inför ett svårt val – och jag valde bibelns Jesus och profeterna. Till all lycka upptäckte jag snart att historiens största evangelister (John Wesley, Jonathan Edwards, Charles Finney) var både profeter och evangelister på samma gång. De konfronterade sin tids ondska (slaveriet) och Finney vägrade rent av ge nattvarden till slavägare.

Bibelns helhetssyn spränger gränserna

Jag fick förmånen att undervisa pastorer vid de två seminarier som idag utgör Teologiska högskolan, Stockholm. Efter tio år sammanfattar jag lektionerna i boken Shalom Jord (1983). Jag hade ingen aning om att bibelteologin på ett dramatiskt sätt skulle föra mig in i nya, okända landskap.

Boken hade knappt kommit ut förrän jag som frikyrkoteolog fick kallelser till prästutbildningar och kyrkomöten från de lutherska kyrkorna runtom i Norden. Men de tusenåriga texterna visade sig också ha en resonansbotten långt utanför kyrkorna – inte minst i miljörörelsen och New Age som då vällde in i Norden.

Med Jesus som förebild

På mina lektioner skildrade jag hur Jesus konsekvent undvek den tidens fromma språk och valde ord och bilder (liknelser) ur människornas egen upplevelsevärld. Jag beslöt att försöka befria evangeliet från ”kyrkspråket” och skrev Vägen hem (1986) som såldes i stora upplagor bland sökare.

Bokens folkliga teologi visade sig ha en attraktion inte bara på privatreligiösa sökare, utan den förde mig också i kontakt med tolvstegsrörelsen och resulterade i Sinnesrogudstjänster och många andra möten på Brommadialogen. Tyvärr lider åtskilliga pastorer av en känsla av instängdhet i traditionen, men jag vet av egen erfarenhet att Jesus och profeterna kan spränga gränserna – även om priset ibland är högt, inte minst för Jesus själv.

Pastorer – i omställningens tid

Enligt Världsbanken närmar vi oss med stormsteg en apokalyptisk värld där livsvillkoren är helt förändrade när våra barnbarn blir pensionärer. Om någonsin behöver vi därför profetevangelister i stil med John Wesley, Jonathan Edwards och Charles Finney. Ja, vi behöver låta vårt eget andliga arv börja glöda igen från de folkrörelser som radikalt ”ställde om” Sverige på 1800-talet.

Inte minst baptistpastorn Martin Luther King kan tjäna som förebild och inspiration i vår utsatta tid. Han och ledarskapet kring honom hade en imponerande skärpa om ickevåldets filosofi, strategi och att få gehör i Vita Huset, men de kunde också mobilisera och myndigförklara förtryckta svarta som med sina sånger och kroppar fällde utslaget på gatorna. Våra kyrkor och missionshus kan än en gång bli visionshus och eldhärdar i omställningens tid! (Läs mer ”Drömmen om en ny gräsrotsrörelse” på www.mansus.se).

Harry Månsus (Djupare Liv)

När tumversen blev en hälsning

Frida HägglundFrån Frida Hägglund, gästbloggare och pastorskandidat.

Jag hade precis bestämt mig för att ansöka om att bli pastor. Det var det stora beslutet, ett pirrigt, stort steg ut i det okända. En oro, men också en längtan.

Då kom nästa stora fråga: när? Ska jag jobba ett år till, eller ska jag ansöka direkt? Som jag bollade med dessa frågor! Jag ville ju absolut göra det rätta. Inte lämna det ungdomsarbete jag startat upp för tidigt, inte vänta med pastorsutbildningen för länge…

På ett konfaläger turades vi sedan om att slå upp ”tumverser” ur bibeln och jag bara öppnade bibeln och läste för en av de andra ledarna det första som jag såg: ”Om du går är jag med dig, om du stannar är jag också med dig” (typ, minns inte riktigt, kan inte komma ihåg var det stod…) och så slog jag igen bibeln och upplevde att det bibelord jag skämtsamt hade läst till min ledarkollega var en hälsning till mig.

Guds plan för dig och mig är inte tajmad och klar in i minsta detalj och den står inte och faller med ett val här och ett felsteg där.

Hade jag valt att gå då, då hade jag ordinerats i vår. Uppsatsen hade varit klar, jag hade kanske sökt jobb i en härlig församling någon härlig stans i Sverige.

Men jag stannade och fick ännu ett tumultartat år som ungdomsledare och fick då uppleva att Gud var med, och nu sitter jag här och ska påbörja min uppsats och vet av erfarenhet att Gud är med oavsett var det stannar eller hur det går.