Etikettarkiv: bli kristen

Beredd – och vilar lugnt i min kallelse

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Tommy Holmsten, som är klar med studierna och på årets kyrkokonferens börjar sitt vägledningsår.

Träden börjar bli gröna, fåglarna kvittrar och det är 22 grader varmt i skuggan. Det känns som vilken sommardag som helst, men det är den 2 maj 2017. Framför mig under våren och sommaren ligger Equmeniakyrkans kyrkokonferens i Vårgårda, jobb på kristendomsskolan i Sjövik samt (förhoppningsvis) en sommarpastorstjänst. Det är speciellt att blogga i skarven på något som håller på att ta slut och något som ännu inte börjat. Jag vet hur livet sett ut de senaste tre åren och åtta månaderna, men har ingen aning hur det kommer se ut om ett halvår eller ett år framåt. Det enda jag är säker på, det som är själva grunden för mig, är att jag står i startgroparna att tjäna Gud som pastor. För mig är detta jättestort, speciellt eftersom jag inte ens var troende för lite drygt fem och ett halvt år sen.

För två veckor sen samlades vi som skall ut i vägledningsåret. Tiden rusar fram och tar tag i oss, skakar om oss. Det börjar kännas på riktigt. Något som verkligen tog tag känslomässigt var när vi alla lovade Gud att gå in i tystnadslöftet. Kanske ett litet löfte i andra sammanhang, men där och då lovade vi faktiskt att gå hela vägen. Vi är beredda att för konfidenters, kyrkans och Guds skull ta saker vi får veta i själavårdssamtal och biktliknande situationer med oss i graven. Gud kändes väldigt nära i det ögonblicket.

För en vecka sen beställde jag min första pastorsskjorta från ett företag som specialiserat sig på att använda Fair Trade-tyg när de syr upp skjortorna. Tänkte det var lika bra att börja min pastorsgärning med att stödja arbetare som förhoppningsvis får en lite mer dräglig tillvaro. Samtidigt tar jag ställning (åtminstone denna gång) för något gott.

I skrivande stund har jag inte klart med någon tjänst men det fantastiska är att det känns helt okej. Förfrågningar har kommit från några församlingar där det av olika anledningar inte känts helt rätt. I slutändan kan ett oväntat samtal visa vägen, undrar om Jesus hade ett finger med i spelet där? Trots allt finns ett lugn i magen och en trygg känsla i bröstet. Jag känner verkligen att Jesus kommer ordna det för mig, han har ju kallat mig för att tjäna honom. Vi som skall gå ut i tjänst är alla olika och det är bra. Vår Herre kommer matcha våra gåvor med de församlingar som bäst behöver dem. Det är ju hans gemenskap och kyrka, ingen annan skulle klara det. Skulle vi försöka hamnar vi ofrånkomligt i ett egoistiskt tänkande eller det omvända, att vi tänker på alla andra utom oss själva.

Jesus säger ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matt 11:29-30). Nu är det dags att börja bära, mina vänner. Att lita på allt vi lärt, lita på THS lärare, men framför allt att lita på Jesus. Församlingarna väntar, vi väntar, men Gud väntar aldrig. Han sörjer för oss alla hela tiden, från tidens början till tidens slut.

Vi syns under resans gång!

Våga lyssna, våga gå och våga berätta!

ryberg-anna-karin-2

 

 


Blogginlägg av pastorskandidaten och gästbloggaren Anna-Karin Ryberg

Läser om den etiopiske hovmannen som träffar Filippos på en dammig väg mellan Jerusalem och Gaza (Apostlagärningarna 8:26-39).

Texten inspirerar och utmanar mig.

Filippos möter en ängel. Ängeln talar om för honom att han skall gå till vägen som leder från Jerusalem till Gaza. Filippos går direkt. När han kommer fram till vägen, så får vidare instruktioner av Guds ande om att hålla sig nära en vagn.

Mannen som sitter i vagnen är hovman från Etiopien, han har varit i Jerusalem för att tillbe Gud. Mannen sitter nu i sin vagn och läser Bibeln, han läser från Jesaja bok. Filippos frågar mannen om han förstår vad han läser, mannen svarar att han inte har någon möjlighet att förstå om han inte får träffa någon som kan vägleda honom.

Filippos börjar berätta för mannen, mannen frågar, Filippos svarar. Med skriftstället som utgångspunkt berättar Filippos budskapet om Jesus för mannen. När vagnen efter en stund kommer fram till ett ställe där det finns vatten, undrar hovmannen om han kan få bli döpt. Filippos döper mannen och när de båda männen stigit upp ur vattnet, så rycker Herrens ande undan Filippos och hovmannen fortsätter sin resa fylld av glädje.

vag

För att människor i vår tid skall få höra budskapet om Jesus, så måste jag precis som Filippos lyssna, vara villig att gå och ha mod att berätta.

Jag bär på en innerlig längtan om att få vara ett redskap i Guds rike, att få vara en länk mellan jord och himmel.

GUD, du som ser min längtan att tjäna dig,
gör mig lyhörd för din röst, gör mig villig att gå.
Ge mig mod att berätta om din son Jesus Kristus,
för dem jag möter på min något dammiga väg.
AMEN

En rak höger från Jesus

Emma Gunnarsson, Lindköping, ej påbörjat studierFrån pastorskandidaten och gästbloggaren Emma Gunnarsson.

Jag ligger på operationsbordet och ska snart genomgå operationen som ska få min näsa att göra det den är skapt för men tidigare inte kunnat; hjälpa mig att andas. Det sista narkossköterskan säger till mig innan jag somnar är: Emma, tänk på något roligt!

Det tar en millisekund innan jag drömmer mig tillbaka till mitt roligaste ögonblick. En händelse som slår alla berg- och dalbanor jag åkt. En händelse som slår känslan sekunderna innan de tunga ekportarna öppnades och jag fick springa ut från skolan en sista gång. En händelse som slår alla de gånger då jag skrattat tills jag inte fått luft tillsammans med dem som jag älskar mest. Sekunderna innan jag somnar på operationsbordet drömmer jag mig tillbaka till skidlägret, en dryg vecka tidigare…

Skidlägret är något jag sett fram emot i ett halvårs tid, men nu hade det börjat knyta sig i magen så fort jag tänkte på det. Veckorna mellan nyår och sportlovet hade gått alldeles för fort och trots att det kändes som jag levde skidläger hela veckan innan så kändes det som att jag inte kommer att hinna. Mitt i allt praktiskt som jag ska ha koll på så ska också de där två predikningarna skrivas. De där två predikningarna som jag längtat efter ända tills jag sitter med word-dokumentet framför mig. En flod av prestationsångest sköljer över mig. Det går liksom inte att förtränga förra årets läger. Lägret då jag för första gången på riktigt höll ett bibelstudium och märkte att ungdomarna lyssnade, inte på grund av mig utan för att Gud på något mirakulöst sätt lyckades använda mig. Och det var också på det där lägret som jag fick frågan ställd till mig för första gången: Emma, kan inte du berätta om din kallelse?!

Det lägret kom att betyda så otroligt mycket för mig, för det blev ett avstamp i kallelsen och en stor anledning till att jag tog mod till mig och postade brevet till antagningsnämnden ett halvår senare. Men nu, dagen innan vi ska åka upp till Sälen, så vill jag inget hellre än att slippa. Jag sitter på hallmattan alldeles för sent på natten med en halvpackad väska framför mig och stora tårar rinner längs mina kinder. Jag vill inte. Jag orkar inte. Det är det enda jag tänker.

Bräckligare kärl får man leta efter för jag ville ju så gärna att allting skulle bli så bra. Jag tycker om de här ungdomarna så vansinnigt mycket och allt jag vill är att de ska få sina liv förvandlade av Jesus. De är värda allt och lite till och framför allt är de värda en ungdomsledare som är pigg, utvilad och väl förberedd. Allting som jag inte är.

Det var med en stor klump i magen som jag steg på bussen åtta timmar senare. Men sen hände det någonting. Gud tog liksom över stafett-pinnen och sprang i mål. Varje kväll den veckan firade vi gudstjänst och jag har aldrig varit med om någonting liknande. Gud var inte mer närvarande än Han varit något annat läger, men skillnaden var att jag såg det den här gången. Efter varje kväll tittade vi ledare på varandra och sa: Är vi med om detta? När ungdom efter ungdom kommer till förbön och säger att de vill be för att Jesus ska bli hörnstenen i deras liv. Det är stort.

Jesus gav mig en välbehövlig rak höger på lägret genom ett sms som en ledare skickar till mig en kväll: ”Det är det här Gud har skapat dig och mig till. Vi ska vinna människor för Gud, inte av vår egen kraft utan enbart genom Honom som står över alla namn. Gud använder de skärvor som vi är, han vill inte ha perfekta och hela människor till sina tjänare. Han vill ha ödmjuka och de som är medvetna om att man inte är hel. Ett villigt hjärta kan få vara med om under.”

Jag hade glömt bort vad det handlar om och Jesus påminde mig. Jag tror att jag allt för ofta glömmer bort att Jesus först och främst kallar mig till sig. Och därefter säger Han: Nu ska du och jag tillsammans gå ut och göra stora saker. Jesus står aldrig på avstånd och pekar vart jag ska gå utan han säger: Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare. (Mark 1:17)

En dryg vecka efter jag kommit hem från lägret åker jag till sjukhuset för att opereras och det sista jag tänker på innan jag somnar är kvällen då jag var förebedjare på lägret och en tonåring kommer fram till mig och säger: Emma, jag vill ta emot Jesus i mitt liv. Att få be med någon till frälsning är det absoluta bästa och vackraste jag varit med om. Jag har aldrig varit så lycklig och det adrenalinpåslaget går inte att beskriva. Och det absolut bästa av allt: Jag gjorde ingenting. Jag fick vara en skruvmejsel i Guds hand och att få vara med och se på när Gud rör vid ungdomars liv – det är nåd och lyx i kvadrat.

Har Jesus börjat knacka på ditt hjärta och säga att han vill att du ska arbeta heltid för Guds rike? Va spännande! Kom ihåg: Jesus vill inte ha perfekta tjänare. Han vill ha ödmjuka lärjungar som är medvetna om att de är bräckliga och villiga att tjäna Honom. Kom ihåg det, ta Jesus i hand och gå ut och befolka himlen!

– – – – – – – – – – – – – – – –

Den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Sista anmälningsdag var den 11 mars, men du kan fortfarande anmäla dig. Vi kan inte lova att du får äta med de andra deltagarna, men 10 minuters gångväg från Campus Bromma finns flera restauranger.

Mitt liv och min kallelse

Holmsten, TommyFrån pastorskandidaten och gästbloggaren Tommy Holmsten.

Livspusslet vi alla bygger har olika motiv. Motivet kan också förändras under tiden vi bygger det. Det har olika många bitar och storleken kan variera, men det är vårt eget. Nyanserna i motivet kan påminna om andras, vänners pussel kan till en del likna vårt. Till att börja med fick jag hjälp av mina föräldrar som la bitarna åt mig, sen har vänner varit med och byggt. Några bitar har lagts av människor jag inte känner, men i det stora hela har jag valt vilka bitar och i vilken ordning de skall läggas. Men vad gör man när ens ögon öppnas och man inser att det är fel pussel man håller på att bygga?

Jag hade lagt ett förhållandevis stort pussel. Efter skolan har jag jobbat inom fler än tio olika yrken, bott på femton olika platser, levt ett ganska vilt liv där brudar, bärs och bilåkning till olika fester stått i centrum från 14 till 29 års ålder. Nu är det inte så konstigt då jag är ”indian”, uppvuxen i Ekshärad i norra Värmland. Indian är ett smeknamn som kommit ur endera av följande historier. Den första vill hävda att det var vanligt med ”exäringar” (alltså personer från Ekshärad) som jobbade utan arbetsskjorta i Hagfors järnverk och därför blev kallade indianer. Den andra har faktiskt kyrklig förankring. Kyrkoherden Gunnar Lindberg hade då jag var liten ett samarbete eller utbyte med en indianstam i USA, detta skulle ha lett till att ”exäringar” kom att kallas indianer. Jag vill tro på den andra berättelsen.

Jag har varit en orolig sökare hela mitt liv, utöver arbete och fritid har jag ofta funderat på existentiella frågor. Min fru träffade jag som 30-åring på en midsommarfest, det var kärlek vid första ögonkastet. Vi har två barn och bor efter en ca tio år lång ”landsflykt” i Stockholm numera i Kil hemma i kära Värmland. Min frus livspussel började sakta förändras när vår son ville börja på scout. Sannerudskyrkan (numera en del av Equmeniakyrkan) hade brist på ledare och min fru ställde upp. Efter en period på drygt sex år, då hon även hann med två Alphakurser gick hon med i församlingen. Jag var likt Saul negativ till denna förändring och var många gånger sarkastisk och taskig när hon och hennes väninna gick på gudstjänst eller andra aktiviteter. Men likheterna med Saul tog inte slut där.

Sommaren 2011 satte min fru och framförallt hennes väninna igång en kampanj där de försökte övertala mig att gå en Alphakurs (grundkurs i kristen tro). Till slut stod jag inte ut med tjatet, så jag sa till Eva (väninnan) att jag skall gå den där kursen för din skull, så att du slutar tjata. När jag gick på första föreläsningen hade jag med mig frågor för att ställa ledarna (Eva var en av dem) mot väggen. Så här i efterhand kommer jag bara ihåg en: hur förklarar ni dinosaurierna?

Holmsten, Tommy 2Ganska snabbt blev det intressant. Jag lånade böcker med kristna budskap på biblioteket, och det var när jag satt hemma i vardagsrummet i slutet av oktober och läste C. S. Lewis bok Kan man vara kristen? som jag likt Saul drabbades. Jag läste ett stycke som handlade om den moraliska lag vi bär inom oss. Först förstod jag inte vad jag läst och läste samma stycke på nytt. När jag kom till slutet var det som om jag drabbades av feberfrossa och en klarsynthet jag aldrig tidigare känt. Jag visste ända in i själen att Jesus var sann och kände hans närvaro i rummet.

Från denna stund var jag som i trans, kärleken gjorde ont och var starkare än jag någon gång tidigare känt. Nu var det dags att börja lägga det nya pusslet. Den första januari 2012 gick jag med i Sannerudskyrkan och drygt ett och ett halvt år senare gick jag för första gången in genom dörrarna på THS. I väntan på första föreläsningen kände jag mig som en 7-åring första dagen i skolan, otroligt liten och skraj trots mina 49 år. Kallelsen att börja på pastorsutbildningen hade växt sig stark under våren. Det som började med en IT-utbildning på Karlstad Universitet, slutade i en dröm på THS. Jag hade inte vågat tro fullt ut när jag sökte till högskolestudierna, men när jag skulle bestämma mig fanns bara pastorsutbildningen kvar, de andra alternativen hade bleknat och försvunnit.

Holmsten, Tommy 3

Min högsta önskan och mitt ständiga böneämne är att fler sekulariserade svenskar skall få uppleva Jesus Kristus på samma sätt som jag fått. Det finns mycket att göra för oss pastorskandidater och ni som funderar på en pastorsutbildning. Vi har en ocean med människosjälar att fiska ur och vi har den störste och bäste fiskaren till vår hjälp, den heliga Anden. Jesus behöver oss som lärjungar lika mycket som han behövde Ansgar för knappt 1200 år sen. Då var det vikingar och nordbor, nu är det sekulariserade svenskar, nysvenskar, ja alla de som söker efter en andlighet som håller i evigheters evighet. Vår uppgift är att hjälpa människor hitta vår Skapare, och kan jag hjälpa en människa, så har min kallelse och gärning varit värt allt i mitt liv här på jorden.

– – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor.

Där människor kommer till tro

Fyra kvällar per termin är det teologgruppssamling på THS för de blivande pastorerna i Equmeniakyrkan. Lägger vi samlingen en måndagskväll kan även diakonkandidater vara med, och nästa samling är just på måndag den 4 maj.

Denna kväll samlas vi med temat ”Där människor kommer till tro”. Två pastorer är våra gäster, Linda Alexandersson från Arvika missionsförsamling och Stig Bomberhult från Ulriksbergskyrkan i Växjö som samarbetar med EFK och Pingst.

Vi kunde ha bjudit in andra gäster som kunde ha berättat från andra församlingar där människor kommer till tro, men nu blev det dessa och vi ser mycket fram emot denna kväll. För vad skulle kunna vara viktigare att samtala om i Equmeniakyrkan än hur fler människor ska kunna ta emot Jesus till omvändelse och frälsning!? Och vad skulle kunna vara viktigare för blivande medarbetare i Equmeniakyrkan att få goda exempel på, och goda förebilder i?

Frågor om grekiska verbformer och kyrkans historia är inte oviktiga. Inte heller frågan om pastorns klädsel eller ordinationens teologiska grund. Vi tar i de frågorna också. Men nu är det läsårets sista teologgruppsträff och då väljer vi den viktigaste av alla viktiga frågor.

Flera pastorskandidater ska arbeta som sommarpastorer i sommar och ännu många fler ska predika, vara ledare på läger och ha andakter i olika sammanhang. Min bön är att deras arbete ska leda till att människor får en tro och blir lärjungar till Jesus. Be gärna du också.

Rune W Dahlén

Den tid jag har kvar

 ht 2014Blogginlägg av Rune W Dahlén.

I våras fyllde jag 60 år. Då hann jag inte reflektera så mycket över det, men under sommaren har jag tänkt en hel del. Jag vet inte hur länge till jag ska jobba som rekryterare och kontaktlärare för pastorskandidater. Men ett är säkert: Innan jag nästa gång fyller jämnt har jag gått i pension. Kanske jag har fem år kvar. Kanske jag har mycket mindre än så. Och vad vill jag då satsa på den tid jag har kvar?

Under sommaren återupptog jag det sätt att läsa Bibeln som jag använt mig av tidigare, nämligen att lära mig utantill. Det var väl en särskild utmaning efter 60, tänkte jag. Kan det gå? Och visst gick det, om än lite långsammare än förr.

Två verser i Kolosserbrevets första kapitel blev väldigt viktiga för mig: ”Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder.”

Dessa verser, tillsammans med flera samtal och upplevelser under sommaren, fick mig att till sist landa i det som var så viktigt för mig när jag som 24-åring ordinerades till pastor. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess,  gått många varv med olika tyngdpunkter, intressen och tonvikter. Men nu är jag där igen.

Den tid jag har kvar vill jag hjälpa blivande pastorer att vinna människor för Gud. Så är det!

Jag vill leda dem in i glädjen över människor som kommer till tro. Locka dem att hitta vägar att nå nya människor med evangelium. Påminna oss alla om att vi har blivit räddade ur mörkrets välde och fått förlåtelse för våra synder. Dansa med änglarna över varje syndare som omvänder sig.

Finns det då inte andra viktiga saker? Jo men självklart! Undervisningen på THS är bred för att forma pastorer som klarar att möta alla de uppgifter som kommer att möta dem i församling och samhälle. Och vi vet att människors väg till tro inte så sällan går via en församling som är trovärdig och engagerad i de många stora frågorna. Men likfullt behöver vi hjälpa människor att ta det sista, avgörande steget till en egen tro och bekännelse.

Men ska alla nu bli evangelister? Nej, så klart inte! Alla har inte evangelistens nådegåva. Jag har det inte. Och jag vet att frågorna om evangelisation kan skapa kramp hos en del. Men det får ju inte hindra oss från att förlösa gåvorna hos de som verkligen är evangelister. Alla pastorer ska inte vara evangelister, men jag tror det är viktigt att alla pastorer har sin stora glädje i att fler människor får möta Jesus och bli hans lärjungar.

Men hör det inte ihop, gudstjänst, predikan, liturgi, evangelisation, diakoni? Jo, och eftersom vi har en särskild diakonutbildning och eftersom pastorskandidaterna får en omfattande och bra utbildning på så många andra viktiga områden är det nu tid att förstärka när det gäller evangelisation: Hur hjälper man en andlig sökare som vill veta hur man blir kristen?

IMG_2748

När jag gick min pastorsutbildning saknade vi evangelisation på schemat. Genom alla år som lärare på pastorsutbildning har jag hört samma fråga: När ska vi få lära oss evangelisation? Sedan jag blev pastor i Svenska Missionskyrkan 1978 har det samfundet och sedan Equmeniakyrkan ständigt minskat i medlemsantal. Hur tänker vi!?

Allt går inte att få in i akademiska kurser under Universitetskanslersämbetets vingar. Men då får vi ju se till att det finns möjligheter vid sidan av. Den tid jag har kvar, kort eller lång, vet jag nu vad jag vill satsa på, inte enbart och ensidigt, men mer än något annat.

Ett led i detta är att vi nu på lördag erbjuder en heldag för dem som vill lära sig att bli Alphakursledare. Det är inte den enda metoden att evangelisera. Jag vet inte ens om det är den bästa. Men vad jag vet är att många kommit till tro genom Alpha, och därför är det viktigt att de blivande pastorerna och diakonerna får med sig det verktyget i sin verktygslåda. Den nationella ledaren för Alpha Sverige, Anders Marklund, sa i somras att han gärna kommer och har en kursdag på THS om det blir minst tre deltagare . Just nu är det 20 anmälda! Och fler kan det bli! Bed gärna för oss!

Gud är finurlig

JohannaJohanssonFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Johanna Johansson. En hel del pastorskandidater har en ganska lång livserfarenhet när de upplever kallelsen. Johanna var utbildad kemiingenjör och hade familj när först Jesus och sedan kallelsen drabbade henne. Nu går hon en komprimerad pastorsutbildning på THS.

Hur hamnade jag här? Ja, inte var det alldeles självklart att börja studera till pastor. Eller rättare sagt: När jag väl förstod att det var det jag skulle göra, så kändes det alldeles självklart! Men om vi backar några år tillbaka i tiden fanns det ingenting som tydde på att jag någonsin skulle bli pastor. Varför inte? Skulle studierna vara för svåra? Skulle arbetet som pastor inte passa mig? Nej, i mitt fall handlade det inte alls om sådana frågor.

På den tiden hade jag visserligen en tro på Gud, men ville väl inte riktigt kalla mig kristen. Jag var inte aktiv i någon församling, läste inte Bibeln, gick inte på gudstjänster och ägnade mig inte åt bön. Men ändå kände jag mig ledd av Gud i alla viktiga vägskäl i mitt liv.

Ett nytt kapitel i mitt liv startade när vår familj började gå på gudstjänster i samband med dotterns konfirmationsläsning. Vi kände oss väldigt välkomna i församlingen och efter en viss tillvänjningstid hade vi svårt att vara utan dessa gudstjänster. Efter ett tag insåg jag att jag för första gången i mitt liv verkligen hade hittat hem!

Den största vändpunkten var den gången som jag, i samband med förbön, överrumplades av frågan: Tror du på Jesus? I hastigheten svarade jag JA på den frågan. (I ett annat sammanhang hade jag troligen virrat in mig i långa förklaringar om hur Jesus nog har funnits på riktigt, men att miraklerna säkert gick att förklara vetenskapligt.) Men Gud är finurlig! Genom det korta ordet JA, som svar på frågan om jag trodde på Jesus, kunde Gud börja verka på ett fantastiskt sätt i mitt liv. Aldrig kunde jag tro att jag verkligen skulle förstå innebörden i det bibelord som förföljt mig sedan tonåren: Jesus svarade: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6)

När jag fick min kallelse till predikstolen mottog jag den med glädje. Att den kallelsen också innebar en pastorskallelse förstod jag inte direkt, men den längtan växte snabbt i mitt hjärta. Gud är finurlig!

Så hur hamnade jag här? För mig handlade det om att våga släppa taget. Det fanns många hinder, framför allt praktiska och ekonomiska. Men jag lämnade det i Guds händer: Gud, om du vill att jag ska bli pastor så räknar jag med att du löser det!

Så hur hamnade jag här? Ja, det minsta blev det största. Att säga JA till Jesus. Tänk att ett så litet ord kan betyda ALLT!

Jag har en hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Jesus Kristus,
han är min hemlighet.

Jag har en hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Jag har mött Frälsaren,
det är min hemlighet.

Nu vet du min hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Att Jesus Kristus är Frälsaren,
det är nu våran hemlighet.

Vi har en hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Låt oss dela denna hemlighet,
med dem som ingenting vet.

Jills veranda, Down to the River och sekulariseringen som ibland kommer av sig

Blogginlägg av Rune W Dahlén

Jag hade nog aldrig sett de där programmen om inte min kollega Britta Hermansson hade rekommenderat dem. Jag tänkte att det bara var ytterligare några program i raden med musik av kända sångare som uppsminkade ler mot kameran. Jag var verkligen helt ointresserad.

Men Brittas rekommendationer ska man inte strunta i. Så jag såg det första programmet av Jills veranda på SVT Play och märkte att här fanns en äkthet som jag inte hade räknat med. Så småningom såg jag ett program till och ett till.

Några av de starkaste minnena från serien är när rapparen Skizz besöker det fattiga Nashville och möter människor som mitt i eländet har bevarat sin värdighet och kärlek. Och när Marit Bergman får möta den ursprungliga countryn uppe i Appalacherna bland enkla men genuina människor som överlevt tack vare musiken. Och när Kristian Gidlund får göra sitt livs sista resa och samtalar öppet med Jill Johnson om liv och död och vad som väntar efter döden. Fantastiska program! Ska man sammanfatta dem i ett enda ord får det bli Äkthet.

Men det sista programmet! Gästen på Jills veranda är Magnus Carlson från Weeping Willows, en person som tidigare var helt obekant för mig. 16 minuter in i programmet träffar de som av en slump en hemlös man, Doug Seeger, som sitter och sjunger på en bänk i centrala Nashville för att få in några slantar. Han har en fantastisk röst och berättar att han brukar spela på ett ställe som ligger i källaren i en kyrka. Där bjuder man på gratis mat och lite kläder varje lördag och där samlas flera bra musiker.

Så åker Jill och Magnus till kyrkan tillsammans med den hemlöse mannen, och det visar sig vara en kyrka som är ansluten till United Methodist Church – alltså samma kyrka som Equmeniakyrkan har djupa kontakter med. Magnus kom till USA för att han ville se Nashville, men plötsligt befinner han sig bland vinddrivna människor i ett oglamouröst diakonalt arbete i en kyrkas källarplan. Och efter en stund sitter Doug Seeger och några andra hemlösa på gräsmattan utanför kyrkan och han sjunger en sång som han skrivit själv. Jill berättar i en radiointervju hur både hon och Magnus gråter och Magnus säger att sången gick rakt in i både hjärnan och hjärtat och är något av det bästa han hört. ”Gud gav oss musiken och rösten”, svarar Doug.

Programmet slutar med att de inte kan släppa tanken på Doug. De söker upp honom på nytt för att tillsammans spela in hans låt i Johnny Cash’s gamla studio. Och det är magiskt! Helt magiskt!

Men vad är det för sång? Den heter Going down to the River och är i högsta grad en sång med kristna motiv: Jag har sysslat med djävulen och vet att han inte är min vän. Jag lever i en värld av synd och var jag än har vandrat har jag hamnat i djupa problem. Men jag går ner till floden för att tvätta min själ, jag hoppar i vattnet och begraver mitt huvud.

I’m going down to the river
To wash my soul again
I’m been runnin’ with the devil
And i know he’s not my friend

I’ve been falling by the wayside
I’m living in this world of sin
I’m going down to the river
To wash my soul again

I’m going down to the country
To bury my head in a creek
I’m gonna jump in those waters
Baptized both my feat

Because everywhere I’ve been walking
I’m been gettin’ in trouble deep
I’m going down to the river
Gonna’ wash my soul again

Help! This old world is going to hell
In a handbasket
If I don’t get any resurrection soon
I’m gonna end up in a casket

I’m going down to the river
Gonna’ wash my soul again
I’m going down to the river
Gonna’ wash my soul again

Magnus Carlson säger att mötet med Doug blev det starkaste intrycket under besöket i Nashville. Samtidigt gick Doug och hans sång rätt genom TV-rutan och gjorde ett enormt intryck på de flesta av oss. Den blev omedelbart den mest populära låten på iTunes i Sverige och ligger fortfarande överst på listan och nu även på DigiListan. Före alla finalisterna i Melodifestivalen. Man kan läsa mängder av tacksamma kommentarer på Facebook, Twitter och Svt:s hemsida, och nu är det klart att Doug Seeger kommer till Sverige i sommar.

Jag känner ju inte Doug Seeger men läser mig till på svt:s hemsida att han haft ett tufft liv med droger och alkohol och från och till varit hemlös. Men nu är han fri från alla droger och har ett enkelt boende, han går i kyrkan och han tackar Gud. Att sången fått sådant gensvar tror han beror på textens budskap: ”Du är inte den enda syndaren där ute. Du är en av många. Och alla har en chans att förändras, det är vad låten säger. Det är precis som för mig.”

Det finns naturligtvis många ingredienser i den här berättelsen. Den handlar om den hemlöse mannen som sitter på gatan i USA och sjunger för att få ihop lite småpengar och som plötsligt blir upptäckt och älskad av massor med människor i ett litet land på andra sidan Atlanten. Den handlar om människor i Sverige som vill stödja en fattig men begåvad musiker med en alldeles speciell röst genom att ladda ner hans låt mot betalning. Den handlar om en till synes mycket sympatisk och vänlig äldre man som gått igenom många svårigheter och som rest sig och gått vidare.

Men framför allt handlar ändå berättelsen om en låt som med sin text berör på djupet. Där finns en medvetenhet om att vi alla är syndare. Och en längtan efter renhet och förlåtelse som vi alla kan känna igen oss i.

Till er som är pastorer eller präster eller på väg att bli det vill jag säga med tanke på Doug Seegers uppmärksamhet i Sverige: Ibland kommer små tecken på att sekulariseringen kanske inte gått så djupt och så långt som vi trodde. Det finns anknytningspunkter där vi minst anar det. Ta vara på dem, men lägg för allt i världen inte beslag på dem!

Själv har jag bekänt mig som kristen i över 45 år. Jag är döpt. Jag är pastor, teologie doktor och undervisar blivande präster och pastorer. Jag har i mer än 25 år rest över hela landet och predikat i olika samfund, kyrkor och missionshus. Men jag har inget behov av att annektera Doug Seeger som en kristen stjärna eller att ropa ut att jag själv minsann tvättat min själ ren. Däremot slår jag gärna följe med vem som helst ner till floden eftersom jag har samma behov som så många andra. Och på vägen dit lyssnar jag ödmjukt och gärna till äkta människor som levt helt andra liv än mitt. Jag vet att jag lever i en värld av synd och att jag själv är en syndare. Och jag har ett ständigt behov av att få tvätta min själ på nytt och resa mig igen. Och igen. Och igen.

Eller som Ylva Eggehorn skriver i en av de vackraste psalmer jag vet:

Min tro bär inga dyrbara juveler.
Jag kommer utan smycken till ditt hus.
Mitt liv är bara längtan, bara hud:
så kläd mig med din nåd. Du är min Gud.

Det finns ett skriande behov av Guds nåd

Ljung, EmelieFrån pastorskandidaten och gästbloggaren Emelie Ljung.

”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.” (Rom 3:23).

Gud har kallat mig att berätta om sanningen i ett samhälle där begreppet sanning är relativt. Världens skapare har sagt åt mig att förkunna att det bara finns en väg till honom och det är genom hans son Jesus Kristus. Han har berättat för mig om människans behov av omvändelse från synden och att det finns försoning och förlåtelse. Det finns ett skriande behov av Guds nåd i människors liv idag. Människor törstar efter att höra om Frälsningen och Gud kallar människor för att förkunna att Jesus är vägen, sanningen och livet.

Kallelsen från Gud har alltid funnits där och allt annat som jag har gjort fram till 2011 är en förberedelse inför detta. Det är oväntat att märka att lotten hamnat på mig. Inför det faktum att Gud har funnit välbehag i mig känner jag en ödmjukhet som tydligast visas med att gå ner på knä. Det går att säga nej till uppgiften men då kommer du gå miste om de välsignelser som den medför, både för dig själv och för andra.

De teologiska studierna är en förberedelseperiod för ett liv i Guds tjänst och flera gånger har jag fått till mig orden ”skinn på näsan” och ”du måste vara väl påläst”. Inför dessa ord kan jag bara ana hur mitt liv kan komma att se ut. Jag gillar djupet i Guds kallelse och jag förundras över det gudomliga som brutit in. Framförallt känner jag en stark förvissning om att kallelsen till att bli ett språkrör för Gud är djupare och bredare än jag någonsin kunnat ana. Livets omständigheter påverkar inte Guds plan över en människas liv. Det ger mig tillförsikt och frid när omständigheterna ser ut att blockera t ex studieuppehåll, ändring i inriktning, eller när livet blir komplicerat på olika sätt. Mycket som för stunden inte verkar så relevant för pastorsuppgiften, kan bli det som är avgörande längre fram i livet.

Under mina två år som pastorskandidat har Gud lagt ner en önskan hos mig att se Guds helande hand i människors liv. Det enda sättet att få se en glimt av ett sådant skeende är att låta Gud tala in i livet genom sitt ord, Bibeln. Det är av signifikant betydelse att veta på vem vi tror och att inte skämmas för evangeliet. Kallelsen till att bli pastor har för mig utkristalliserats till att bli ett liv där gråzonerna i tron utmanas av ett tydligt budskap om frälsningen genom Guds son Jesus Kristus och ett liv i efterföljelse.

Församlingen har börjat växa igen!

Hultsten, AndreasFrån Andreas Hultsten, pastor i Forshaga och gästbloggare.

Jag vill slå ett slag för att jobba deltid i en helt vanlig liten församling på en mindre ort!

Idag är jag 36 år och jag gick på THS för tio år sedan. Då pratade vi ibland med oro i rösten om att det blev allt färre heltidstjänster. Tänk om man skulle hamna i en håla på landet!

Därefter blev det fem år som ungdomspastor i den stora missionsförsamlingen i Vårgårda. Det var bra att jobba ihop med erfarna kollegor på första tjänsten. Sedan flyttade vi till Forshaga i Värmland där jag hade fått en tjänst som pastor och föreståndare på 75 %. Det var en stor omställning att komma från en församling med 420 medlemmar till en med bara 61 medlemmar och bli ensam anställd! Detta kanske inte var drömjobbet som jag tänkte mig det, när jag gick på THS, men nu är det precis detta jag vill göra! Varför?

– Det är perfekt att jobba deltid när man har barn! Så skönt att kunna vara mycket med familjen! Det går att hålla igen på annat så att det går ihop sig.

– Det är kanonbra att bo och jobba på en mindre ort av många skäl. Huspriserna är låga, vilket gör det enklare att jobba deltid. Det är lättare att knyta kontakter och att bli känd i samhället. Det är nog tryggare och lugnare för barnen också.

– Att bo på orten där man jobbar gör det så mycket lättare att bygga relationer! Församlingen hade inte haft en pastor boende i Forshaga sedan 1970-talet och var därför oerhört tacksam t.o.m. innan jag ens börjat jobba. Bra start!

– Att komma till en församling där situationen inte är på topp innebär att det finns en stor utvecklingspotential. Det är så roligt att se att det faktiskt går att vända en lång nedåtgående trend! Församlingen som minskat sedan 1970-talet växer igen, och i helgen hade vi konfirmationsgudstjänst med den första konfirmationsgruppen sedan 1955! Bara för att ta ett par exempel. Jag hoppas och tror att vi inte bara växer i antal, utan också som människor och i vår kärlek till Jesus.

– I en liten församling med osäker framtid är man tvungen att tänka igenom vad vi vill, varför vi finns, vad församlingen har för uppdrag osv. Det är nu det gäller, det handlar om att vinna eller försvinna! Det är givetvis en oro som vi bär på, men det är också stimulerande och utmanande.

Jag oroade mig nog i onödan då jag gick på THS, för hur det skulle bli om jag var ”tvungen” att flytta med familjen till ett litet samhälle med en liten krympande församling med osäker framtid. Nu är jag där. Tack Jesus att jag får vara med om detta!