Etikettarkiv: brottas med kallelsen

Vi är på Hönökonferensen

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Denna vecka pågår två viktiga arrangemang på var sin ö, och i båda är Equmeniakyrkan med. Hönökonferensen på Västkusten och Almedalsveckan på Gotland. Det finns ingen anledning att sätta dem emot varandra trots att de är väldigt olika till sin karaktär. Några få har möjlighet att åka emellan och vara med lite på båda ställena, men de flesta andra har inte den möjligheten.

En tradition sedan decennier tillbaka är att Hönö missionsförsamling bjuder de som läser till pastor i Missionsförbundet/Missionskyrkan och numera Equmeniakyrkan. Två måltider om dagen i mattältet och en säng i en skolsal är erbjudandet. Hundratals pastorskandidater har genom åren använt sig av den möjligheten med stor tacksamhet. Och eftersom Almedalsveckan är dyr och Hönökonferensen gratis är valet nog rätt enkelt för de flesta fattiga studenter på THS. Jag vet att åtminstone ett 25-tal pastorskandidater finns på Hönö minst en dag denna sommarkonferens, alltså nästan hälften av Equmeniakyrkans pastorskandidater.

Unni Jonsson har gjort bilder som visas på skärmar i Hönötältet före varje möte.

Equmeniakyrkan är oerhört tacksamma till Hönö missionsförsamling för den enorma arbetsinsats det innebär att år efter år arrangera Hönökonferensen. Och som kontaktlärare för pastorskandidaterna är jag väldigt tacksam för generositeten mot de blivande pastorerna. Att kombinera vinterns tysta retreat med läsårets utmanande akademiska kurser och sommarens trosvissa Hönökonferens är en väldigt bra mix.

Jag uppmanar alla er pastorskandidater på Hönö att ta till er av den goda undervisningen och de intressanta seminarierna. Men också att själva ställa upp som förebedjare och samtalspersoner i anslutning till mötena. Det är ovärderliga ”övningstillfällen” i skarpt läge inför framtida församlingstjänst.

Vi är också glada över att fyra pastorer i vägledningsåret medverkar på årets Hönökonferens. Carin Dernulf som talare, Maria Hammar och David Lund som ungdomskoordinatorer och ansvariga för förbönen vid ungdomsmötena, samt Annie Kirk som tolk vid onsdagskvällens möte.

I år kommer min kollega Linnéa Lidskog att finnas till hands på onsdag och torsdag för enskilda samtal om kallelse och tjänst . Linnéa har på deltid arbetat ett år som kontaktperson för pastorskandidaterna och från och med hösten är hon på halvtid handläggare för vägledningsåret och finns med på pastorskandidaternas samlingar och som rekryterare av nya medarbetare.

Även biträdande kyrkoledare Olle Alkholm erbjuder samtal, men på torsdag och fredag. Ett av hans ansvarsområden är just utbildningsfrågor och han har mångårig erfarenhet från bland annat antagningsnämnden.

Ta vara på möjligheten, du som emellanåt går med funderingar på om Gud kallat dig till pastor eller diakon i Equmeniakyrkan. Ibland är det gott att få samtala om sin egen upplevelse av kallelsen med någon som har erfarenhet av hur olika kallelser kan se ut. Och du som är alldeles trygg i att Gud kallat dig – boka in ett samtal för att höra hur du kan gå vidare i antagning, utbildning och ordination.

I konferensens kvällsmöte på onsdag klockan 19.00 blir det en speciell inbjudan till alla diakon- pastors- och prästkandidater, alla volontärer, teamare och ungdomsledare,  alla som ska läsa någon bibelskola i höst och alla som läser till församlingspedagoger, församlingsmusiker och liknande samt alla som inom de närmaste månaderna ska ut som missionärer, missionsarbetare och volontärer. Ni ska få komma fram i slutet av mötet för att få förbön. Linnéa Lidskog leder denna förbönsakt i år, och vi vet att många upplever den som en av konferensens verkliga höjdpunkter.

I en andra inbjudan kommer de att få förbön som önskar klarhet i sin kallelse och visshet om vad Gud vill med deras liv. Och då gäller det inte bara församlingsarbete som ett yrke, utan över huvud taget vad Gud har för plan med den enskilde. Många brukar söka förbön vid dessa tillfällen, och jag som sitter i antagningsnämnden och läser alla kallelseberättelser vet att det är många som räknar onsdagskvällens Hönömöte som en avgörande och helig stund i deras liv.

Efter mötet kommer pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan att sälja tidningen Årsringar utanför tältet. Tidningen handlar om kallelsen och om att vara en Jesu lärjunge. Den kostar 50 kr och hela den summan används för att göra det möjligt för pastorskandidaterna att åka på en retreat per år och att åka på en gemenskapsresa till en lägergård varje höst. Det går utmärkt att swisha för den som inte har kontanter.

”Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på”

Blogginlägg från pastorn och gästbloggaren Krister Liljegren.

Nej det tänker jag inte göra, tänkte jag som svar på en inre förnimmelse om en predikokallelse. Jag skall bli rockmusiker, punkt.

Jag stod vid detta tillfälle framför talarstolen i min hemförsamling, Missionskyrkan i Lidköping, på behörigt avstånd. Men den inre rösten eller förnimmelsen gav sig inte och fortfarande finns upplevelsen som ett starkt minne inom mig.

Vägen blev inte helt rak kan jag nu många år senare konstatera.

Ett antal syntar och allt längre hår senare, ja jag var en riktig pudelrockare, via en längre period inom flygets värld ville inte känslan av en slags kallelse eller riktning i livet ge med sig. Även då vägen också gått igenom kolsvart tvivel och en känsla av att kyrkan inte var något för mig.

Åren gick och efter ett antal inhopp som vakansföreståndare i min hemförsamling förstärktes känslan av att det fanns något i tjänsten som pastor som tilltalade mig.

En period tidigt i livet hade jag också prövat på att verka som ungdomspastor och senare som pastor i en nystartad församling.

Jag är som person kunskapstörstig och har alltid läst mycket, ändå upplevde jag att om det ska bli allvar med min känsla av kallelse så vill jag att det ska bli på riktigt. Så blev det genom ett antal krumbukter i livet att jag ansökte om att bli pastorskandidat i Equmeniakyrkan. Jag blev antagen och samtidigt fick jag en tjänst i en stor pingstförsamling där jag haft möjlighet att arbeta under mina studier, vilket har varit en fantastisk men ibland slitsam kombination.

I upploppet på min läsning drabbades jag helt oväntat av ett mycket allvarligt och livshotande tillstånd som, tack gode Gud, gick att åtgärda. I dagarna har jag fått byta mitt ”callsign” som vi säger inom flyget från kandidat till pastor, vilket känns oerhört stort.

Detta var en mycket kort och förenklad berättelse om min resa vilken innehåller många fler detaljer och händelser, men mitt syfte är att få möjligheten att berätta något om vad utbildningstiden har gjort med och för mig.

Ibland kan man möta åsikten att det inte är bra med teologiska studier, att de kan ta bort det enkla och trosvissa i kallelsen. Kanske kan det bli så för någon. Min upplevelse är dock precis tvärtom. Visserligen hade jag på egen hand redan läst mycket och via ett antal andra utbildningar hade jag en viss beredskap, men det som skedde var att min horisont vidgades. Jag behövde ny luft i systemet, mer syre helt enkelt. Nya infallsvinklar, mer kunskap, problematiserande, krav på att hantera det som jag kanske tidigare hade hoppat över osv. Ju mer jag läste ju mindre tyckte jag att jag kunde tills jag kände hur det lyfte och jag uppfattade att det fanns mer substans i min förståelse av tron.

I och med att jag samtidigt jobbade i en församling kunde jag omedelbart omsätta mycket av det vi läste, prova på att tillämpa kunskapen. Den nya kunskapen och förståelsen fick prövas mot verkligheten direkt.

Visst var jagandet efter billiga tågbiljetter, långa resdagar, övernattningar, böcker, ryggsäcken, frukosten från Ica Bromma tröttsamt, oerhört tröttsamt många gånger.  Idag när jag står i en tjänst så finns där visserligen ett pris som har betalats och en viss trötthet, men jag upplever att det var värt det. Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på.

Så vad hände då med kallelsen och den ”brinnande och hungriga” predikant jag en gång var? En tid backade jag nog lite, prövade mig mot det jag hörde och såg. Ibland kunde jag tänka, om mina lärare satt här hur skulle jag då predika? Jag blev tvungen att justera lite av mitt predikohantverk. Men så sker det där märkliga igen, nu på en tyngre grund, där Guds Ande tar tag i orden och kan använda en vanlig pastor som mig där det blir till liv och rörelse i mötet. Kyrkorummet, samtalsrummet fylls av liv och luft från Guds rike och jag förstår varför jag får vara med där. Gud kallar, utrustar, skickliggör oss var och en för att betjäna alla människor. Ibland som pastor.

– – – – – – – – – – – – – – –

Tillsammans med andra fick Krister Liljegren för en vecka sedan förbön i Equmeniakyrkans kyrkokonferens inför vägledningsåret. Nu kan han titulera sig pastor. Vägledningsåret pågår fram till nästa kyrkokonferens då han ordineras och får vigselbehörighet.

Snart är jag pastor – och ibland tvivlar jag

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Annie Kirk.

För några veckor sedan predikade jag under lunchandakten på THS. Det är en av de sakerna som vi pastorskandidater gör utöver våra akademiska studier för att bättre förbereda oss för en framtida pastorstjänst.

Den här gången predikade jag över matundret i Johannesevangeliet (Joh. 6:1-13). Ibland sägs det att man som predikant mest predikar för sig själv, och alltså predikar över det som man själv brottas med. Den här gången tror jag att det stämde!

Under den period då jag på allvar började fundera över om jag var kallad till pastor brottades jag med tvivel. Samma tvivel börjar i någon mån att återvända nu när jag läser min sista termin på THS innan jag (förhoppningsvis!) börja arbeta som pastor till hösten. Det är inte teologiska tvivel det handlar om, utan tvivel på mig själv. Är jag tillräckligt bra? Har jag verkligen någonting att ge? Säkert är jag inte ensam om att tänka så här.

Men grejen är att det inte spelar någon roll om jag anser mig ha mycket eller lite att ge. För det är inte upp till oss vad resultatet av allt vi gör blir. Resultatet beror på Jesus. Det är alltid han som handlar genom oss med det vi ger honom. Oavsett om det handlar om bröd och fisk (som i bibeltexten) eller våra förmågor och kallelser. Det lilla jag har kommer i Jesu hand att räcka långt. Pojken i texten hade med sig sin lilla lunch. Det var inte mycket. Trots det räckte den till mat åt 5 000 män – plus kvinnor och barn.

Det enda jag behöver göra med de gåvor och det liv som getts mig, det är att lägga det i Jesu hand. För i Jesu händer kan det växa sig så stort att det både räcker och blir över, precis som i bibeltexten där det blev 12 korgar mat över.

Men eftersom jag håller på att söka tjänst har jag (igen!) blivit medveten om exakt hur skrämmande det kan vara att ge Jesus kontrollen. Hur gör man det? Jag tror att det handlar om att prioritera relationen till Jesus. När vi har en bra relation med Jesus litar vi på honom, och när vi litar på honom vågar vi ge honom kontrollen.

När livet rusar på är det lätt att tappa bort relationen till Jesus. Problemet är att utan Jesus så hade pojkens bröd och fisk inte räckt långt. Samma sak gäller våra gåvor och talanger. Jag har lärt mig jättemycket de senaste fyra åren, för THS är verkligen en bra skola. Men utan Jesus är det ingenting värt.

Temat för årets upplaga av Årsringar (den tidning som alla pastorskandidater säljer för att finansiera vår utbildning) är ”Var Jesu lärjunge!”. Det påminner mig om att mitt lärjungaskap med Jesus alltid kommer först, alltid är det viktigaste.

Hur ska jag veta att det är på riktigt?

Sjölander, Sara 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

För mig var det en fråga som återkom när jag funderade på och bad över min egen kallelse. En process som tog runt 20 år innan jag tog mig för att ansöka om att bli pastorskandidat. Fortfarande kan den ibland komma över mig.

För några veckor sedan på den tysta retreaten som pastorskandidaterna åker på fick jag återstifta bekantskapen med Maria. Jesu mor. Kvinnan som vi kanske ofta går förbi när det inte handlar om julevangeliet. Idag (det är söndag när jag skriver detta) fick jag förmånen att predika över hennes kallelse. Två påminnelser om hur jag kan veta att det är på riktigt. Att det inte kommer från mig själv, utan att det är Gud som kallar. Jag tror att det är så att Gud ibland gör just det, påminner oss om det vi vet och ger oss ledtrådar till hur vi ska komma vidare.

Maria bebådelseI texten från Lukasevangeliets första kapitel gav ängeln Gabriel en upplysning till Maria. Den handlade om att en släkting till Maria också var gravid genom ett under. Han sa ingenting mer och det gick några dagar men så reste Maria till Elisabet. Vad som hände i Maria under den tid som gick fram till dess att hon träffade Elisabet kan vi såklart bara gissa men vi kan ändå försöka att tänka oss in i vilka känslor och tankar hon bar på. Jag tror att hon bar sin kallelse själv. Det fanns ingen hon kunde tala med om det hon hade varit med om. Jag kan tänka mig att hon bar på oro, tvivel, funderingar på om det verkligen var en ängel på riktigt som hon hade mött och så en längtan och glädje hon inte kunde ta på eller släppa fram. När hon mötte Elisabet var det som om någonting lossnade och hon kunde låta glädjen flöda över i en lovsång till Gud.

Just det, att möta andra, har för mig varit nyckeln till att våga leva i min kallelse. När jag gått med den själv har jag inte kunnat tolka den. Jag har känt den och längtat men jag har inte vågat leva i den. För två år sedan åkte jag på darrande ben till Kallelsedagarna på THS. Jag hade då bara pratat med ett fåtal människor om min längtan, inte många visste vad jag gjorde den helgen. Jag visste inte vad jag skulle möta när jag kom till THS eller vad som skulle hända där, men väl där föll allt på plats. Fortfarande fanns såklart många osäkerhetsfaktorer och frågetecken men ändå så visste jag att det på något sätt skulle ordna sig om det var så att Gud menade något med kallelsen. Och jag kunde känna glädje och tacksamhet till Gud.

Kallelsen kommer från Gud men vi behöver också, tror jag, andra människor som bekräftar den. Och jag är glad att Equmeniakyrkans utbildning för oss pastors- och diakonkandidater innehåller möjligheter till bekräftelse från andra människor, både formella sådana och informella. För mig var Kallelsedagarna den första av flera sådana bekräftelser. Till dig som kanske funderar på det där med kallelse vill jag bara säga, våga söka dig till andra människor som du tror har brottats med samma frågor. Kanske en pastor, kanske en pastorskandidat. Åk på Kallelsedagarna! Våga lita på att den Gud som kallar människor till tjänst också ger kraft och nåd.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Sista anmälningsdag var den 11 mars, men du kan fortfarande anmäla dig. Vi kan inte lova att du får äta med de andra deltagarna, men 10 minuters gångväg från Campus Bromma finns flera restauranger.

Hur var det nu man gjorde?

Johansson, Ulrika. Foto Marcus JohnsonI detta blogginlägg berättar pastorskandidaten och gästbloggaren Ulrika Johansson om hur det känns att börja studera igen.

Varför är jag här där jag är just nu?

Det var över 15 år sedan jag studerade senast på högskola. Så när jag nu i höst har börjat studera till pastor på Teologiska högskolan, Stockholm (THS) så måste jag erkänna att det blev lite av en chock. Hur var det nu man gjorde? Men vi backar några steg och tittar på hur jag kom hit egentligen. Varför är jag här där jag är just nu?

Jag har tidigare i mitt 40-åriga liv hållit mig inom naturvetenskapens område och har bland annat studerat miljövetenskap på Högskolan i Kalmar. I drygt 15 år har jag sedan arbetat som miljö- och hälsoskyddsinspektör i min hemkommun, Motala.

För fem år sedan började Gud bli tydlig i sin kallelse och visade mig på olika sätt att jag skulle predika. Gud visade också att Han ville att jag skulle bli pastor, men det hade jag svårt att ta in till en början. För jag har periodvis kämpat emot med näbbar och klor för att jag varit för feg för att ta detta stora steg. Inte skulle väl jag våga lämna den trygghet jag byggt upp, med fast arbete, bostadsrätt och mina vänner i Motala, och våga gå in i något helt nytt.

Men så småningom började jag vänja mig vid tanken på att bli pastor och det började gro en längtan inom mig. Jag kom till en punkt då jag kände att jag var tvungen att ta tag i dessa funderingar. Jag kunde ju inte fortsätta och tänka på detta med kallelsen varje dag i resten av mitt liv, utan att göra något åt det. En sen natt när jag låg och bad och som vanligt funderade på detta med kallelsen så satte jag mig upp i sängen och sa till Gud något i stil med ”Har jag bestämt mig nu? Har jag verkligen det? Då får du hjälpa mig!”

Jag vågade ta steget till slut eller det har nog mera känts som om jag vågade hoppa rakt ut i det okända till slut. Men Gud har visat mig att Han tar emot och är med mig i detta. Så nu är jag här där jag är, på THS sedan några veckor tillbaka, och det nya livet har börjat!

Att komma igång igen

När jag studerade senast på högskola så var det en naturvetenskaplig utbildning och skillnaden mot att läsa inom humaniora är större än jag trodde den skulle vara. När vi hade våra första lektioner med mer filosofisk inriktning på kyrkohistoria måste jag erkänna att jag tyckte att detta var riktigt flummigt, inte alls så fyrkantigt som jag är van vid från naturvetenskapen. Även om jag fortfarande känner mig lite vilse i pannkakan ibland efter en dryg månads föreläsningar så börjar min hjärna att vänja sig lite vid detta, för mig helt nya, sättet att tänka.

Senast jag studerade hade vi många föreläsningar, laborationer och exkursioner samt bara ett ämne i taget. Nu har jag oftast bara föreläsningar tre dagar i veckan, men istället mycket att läsa emellan och så läser vi två kurser parallellt just nu. Trots att vi inte är i skolan så mycket, så känner jag mig aldrig ledig. Det finns alltid något jag borde läsa, alltid bara några veckor till nästa tenta och det gäller att hålla tempot uppe så allt blivit läst innan dess. Ledigt det får man ta sig. Detta är långt ifrån att stämpla ut från kommunhuset i Motala vid arbetsdagens slut och sedan kunna släppa allt. Jag måste skapa mig nya goda vanor och jag måste jobbar hårt på att få upp mitt lästempo. Det har helt enkel varit en ganska stor omställning för mig att börja plugga igen.

Plugg med grupp. Foto Maja Floberg

Jag är tacksam för mina kursare och särskilt de som jag har börjat plugga gemensamt med. Vi är ett litet gäng med pastorskandidater och en blivande präst som pluggat lite mera ihop. Vi hade några genomgångar inför första tentan i delkursen Religionshistoria, vi delar arbetsmaterial och anteckningar med varandra och brukar ofta fika ihop. Vi stöttar och hjälper varandra på ett bra sätt som jag redan uppskattar mycket. Det känns skönt att ha andra som jag vet att jag kan fråga om jag kör fast. Sedan kan vi också pusha varandra, t.ex. i den omfattande läsning i Gamla testamentet som vi nu håller på med i delkursen om GT.

Jag är tacksam för de andra studenterna i de högre årskurserna som peppar och ger bra tips till oss färskingar. Men framför allt är jag tacksam för att Gud inte gav upp när jag stretade emot, utan att Herren fortsatte att försöka få mig att förstå att det är precis här där jag är just nu, som jag ska vara.

Foto: Marcus Johnson (övre bilden) och Maja Floberg (nedre bilden)

Gud ville använda mig trots att jag misslyckats

KarenMagninAnderssonKaren Magnin Andersson är en av flera pastorskandidater med utländsk bakgrund. Vi är glada för det nya mångkulturella Sverige och tacksamma över att vi har flera diakoner och pastorer som kommer från andra kulturer. Karen är född i Schweiz och uppväxt där samt i Österrike och England. I höst ska hon arbeta som pastor i Kongo.

I det sammanhang jag växte upp innebar kallelse att behöva bli pastor. I tonåren hade jag fortfarande sår som resultat av mina föräldrars kallelse. Så när Gud talade till mig om kallelsen till att bli pastor sa jag nej! Även om det var helt tydligt Gud som talade och mig Han talade med, så sa jag nej!

Några år senare hade jag gått en tvåårig pastorsutbildning och blev – pastor. Mycket av det svåra i mitt liv var bearbetat och jag var glad och tacksam över kallelsen som vuxit till något oerhört viktigt i mitt liv. Kallelsen var så viktig att den utgjorde själva min identitet.

Men efter några år var jag plötsligt inte pastor längre. Jag hade misslyckats. Klarade inte det tuffa jag mötte. Jag kände att jag svek. Livskris och oerhört stor ilska på Gud blev resultatet. Jag var så arg på Gud så jag inte pratade med Honom längre. Församlingen som jag hade hittat hem till under den svåra tiden, blev de som fångade upp mig när jag bara lät mig falla. Vilken omsorg och kärlek jag mötte och vilken förståelse! Livet fortsatte, trots allt. Vi fick barn och jag hade en ny uppgift som fyllde livet.

Tiden gick. Barnen blev stora. När alla var i skolan kunde jag börja jobba igen. Men med vad? Jag prövade olika vägar, med glädje och mycket entusiasm. Men inget ville riktigt fungera. Jag frågade Gud, som jag börjat prata med igen och ville älska, men hörde först inte riktigt vad Han sa. Med tiden blev det klart: Gud hade redan sagt vad jag skulle göra. Det att jag hade misslyckats, att jag inte längre kände mig värdig kallelsen till pastor för att jag hade lämnat det jag lovat göra och leva i, tycktes inte beröra Honom särskilt mycket. Gud hade kallat mig att vara pastor. Nu lärde Han mig vad det handlar om. Det handlar inte om mig, men om Gud och Hans nåd. Och det Gud en gång sagt ångrar Han inte. Han som har koll håller sitt ord.

I nuläget är det några få dagar kvar innan kyrkan vill sända ut mig som pastor, där jag kommer börja med ett vägledningsår. Vad står jag inför nu? Flytt till Skåne, hus som skall säljas, att min man förhoppningsvis får ett jobb. Jag vet inte riktigt hur det skall gå för barnen och skolor för dem. Och sen finns också ekonomin…

Men jag flyttar inte bara till Skåne. Under hösten får jag också flytta till Kongo! Mitt missionärsbarnssyndrom som innebär en ständig längtan vidare och ut i världen får sitt. Jag får prata olika språk, dra nytta av att jag klarar att leva i olika kulturer, får jobba med ungdomar och ta med dem närmare Jesus. Allt det jag älskar att göra finns i en tjänst, som jag har fått! Sen är det en församling som väntar på mig och vill ha mig som sin pastor. Jag känner mig oerhört välsignad!

Under alla dessa år som gått har jag lärt mig att Gud kallar mig, men också dig och varje människa. Gud kallar oss att svara på Hans oerhörda kärlek och att tillsammans med Honom leva detta liv som tar oss genom höjder och djup som vi inte känner till. Det är vad Gud kallar oss alla till i första hand, att leva med Honom. Att finnas i Guds kallelse gör inte att livet blir enkelt. Det finns många saker att bekymra sig över och att kämpa med. Men jag får också uppleva hur jag får vara mitt i Guds kärlek. Han som har koll ger en glädje som är så stor att den räcker också de dagar det är svårt. Och Han som har den stora kollen låter mig få vara med om det jag knappt vågat drömma om! Så nu blir jag pastor. Och jag tycker att det blir roligt! Vet jag hur det kommer att gå? Nej. Det enda jag vet är att Gud inte ångrar sig även om jag har misslyckats. Han står fast både vid sin kallelse och vid sina löften.

Pastor – det sista jag vill

Från gästbloggaren och pastorskandidaten Emil Björner. Björner, Emil 4

Jag har likt Jona hela tiden kämpat mot min kallelse. Jag har försökt att förneka den, förtränga den, ignorera den och argumentera mot den. Jag har många gånger varit frågande till Guds plan. Varför jag? En okunnig, ansvarslös, lat ungdom med en umgängeskrets som inte alls verkar sympatisera? Varför måste jag vara han som ständigt utmanas i församlingen för att sedan gå hem till en ”fritid” där familjen inte förstår?

Jag är uppväxt i en okyrklig, sekulariserad familj. En miljö där existentiella frågor är snudd på obefintliga. Så vitt jag vet är jag den enda troende i släkten. Möjligen bortsett från min mormor och morfar som emellanåt säger att de har en tro på Gud någonstans djupt rotat inom dem.

Häromveckan när jag var på familjemiddag hos min kära mor bestämde jag mig för att berätta att jag ska till min gamla hemförsamling för att predika, varpå min bror vände sig till mig och sa:
”Du borde bli säljare.”
”Jaså, varför tycker du det?” svarar jag undrande.
”Du kan ju lika gärna stå på stan och ljuga som att stå i kyrkan och ljuga. Då tjänar du dessutom bättre.”

Idag är jag van vid den typ av kommentarer, jag vet att de egentligen menar gott och att de älskar mig för den jag är, men någonstans i mitt inre gråter fortfarande den nyfrälsta femtonåringen som skriker efter en familj som stöttar och gläder sig.

Som 25-åring har jag redan testat att jobba som varuhanterare, truckförare, och vikarie på förskolor. Jag har sommarjobbat kommunalt och på fotbollsskolor. Jag har försökt utbilda mig inom data och religion. Jag har påbörjat läsning till lärare. Jag har tänkt tanken på jobb som brandman, polis, socionom, psykolog, journalist, veterinär etc. etc. Jag kan fortsätta hela dagen.

Men varje gång jag är på väg någonstans drar Gud tillbaka mig. Varje gång jag har testat något annat har Herren antingen bestämt att jag ska vantrivas och tycka att den vägen stinker, eller att det är lämpligt att eliminera alla möjligheter.

De flesta pastorer och pastorskandidater kan nog hålla med mig om att pastorsyrket sällan är det givna förstavalet. Men för mig är pastorslivet det absolut sista valet. Precis som min föreståndare en gång sa: Först testar man alla yrken man kan tänka sig, och när alla andra alternativ är eliminerade finns det bara ett kvar – Pastor. Jag hamnade likt Jona inuti fisken, och ser ingen annan väg ut än att böja mig inför Gud. Istället för att agera rebellisk tonåring kanske jag så småningom kan hitta ro och vila i min kallelse. Det enda jag kan göra är att försöka finna mig i att Gud vet bättre. Att kapitulera inför Guds vilja och låta mig bli använd av Honom.

Finbesök av föredöme

Lindar, Johanna 4Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Lindar

Förra veckan hade vi finbesök på teologgruppssamlingen på THS. Ingegärd Dackerud, en av Missionskyrkans allra första kvinnliga pastorer, berättade om sina 40 år i tjänst. Som första kvinna i Sverige att ordineras till församlingstjänst var hon en pionjär. Det kändes stort att se så många kvinnor i rummet och veta att alla inom några år går ut i tjänst som pastorer i Equmeniakyrkan. En av dem är jag.

Ingegärd berättade för oss om hur hon upplevde att hon tidigt i livet fick en kallelse från Gud, men eftersom kvinnor inte fick bli pastorer på den tiden förstod hon först inte vad det var Gud hade kallat henne till. När Missionskyrkan öppnade möjligheten även för kvinnor tog hon snart steget som ledde fram till ordination.

Ingegärd delade bland annat med sig av de svårigheter och det motstånd hon kunde stöta på som nyordinerad, som att hennes klädsel inte ansågs passande, eller att människor till en början tvivlade på hennes förmåga. Hon berättade också om hur fler och fler med tiden förstod att en pastor, som är kvinna, fortfarande är en pastor.

För snart fyra år sedan stod jag själv med ansökningshandlingarna till att bli pastorskandidat i handen. Jag minns det så väl, hur jag la ner dem i kuvertet och med något nervösa steg gick till närmaste postlåda. När jag släppte ner kuvertet mot lådans botten tog jag att ett för mig stort och avgörande steg. Nu fick det bära eller brista.

Egentligen började allting ett år tidigare. Jag hade jobbat något halvår som ungdomsledare och funderade mycket på min framtid. En vän ställde frågan ”Ska inte du bli pastor?” och inom mig började tankarna snurra. Hur skulle jag kunna bli pastor?! De flesta pastorer jag kände var män, och de flesta var någonstans i medelåldern. Jag ser upp till dem var och en, men som kvinna på inte fyllda 23 kände jag mig inte som dem. Bilden av Pastorn gick helt enkelt inte ihop med den jag var, inte med mina egenskaper och erfarenheter. Och ändå förstod jag i stunden när jag fick frågan: det är pastor jag ska bli.

För mig var kallelsen en kamp, i alla fall till en början. Under året som gick brottades jag mycket med frågan om vad det är att vara pastor, och om en sådan som jag skulle kunna gå in i den rollen. Jag trodde att för att bli pastor måste jag vara någon annan än den jag är. Till slut bara bestämde jag mig – om antagningsnämnden tror att jag kan, då ska jag ge det ett försök – och jag tog de där nervösa stegen och postade min ansökan.

Antagningsnämnden sa Ja.

Nu är jag inne på mitt sista år av fyra på utbildningen. Snart är jag pastor. Jag drabbas fortfarande av tvivel på min egen förmåga och kan känna mig oerhört liten inför uppgiften, men nu börjar jag äntligen förstå det som Gud har vetat hela tiden: Visst kan en sådan som jag bli pastor! Faktum är att sådana som jag behövs!

Sedan Ingegärd började sin tjänst har vi har kommit långt i arbetet med jämställdhet i pastorskåren. Idag består faktiskt pastorskandidatgruppen till mer än hälften av kvinnor. Samtidigt vet jag att vi har mycket kvar att arbeta med. Fortfarande får jag höra om kvinnor som efter att de predikat får fler kommentarer om hur söta de är, eller om vad de har haft på sig, än om budskapet de framfört. Fortfarande finns det unga kvinnor som, precis som jag själv för några år sedan, tvivlar på att just de duger till att vara pastorer – för att de inte kan identifiera sig med bilden av Pastorn. Vi unga blivande pastorer – både kvinnor och män – behöver förebilder som vi kan se upp till. Därför var mötet med Ingegärd så viktigt, för om hon vågade – då vågar jag.

Stoppa mig om jag säger att jag ska bli pastor!

Elenäs, Arvid 4Från pastorskandidaten och gästbloggaren Arvid Elenäs.

Man kan ju undra om det fanns något att välja på i yrkesval egentligen. Farfar var pastor, mamma har varit pastor och pappa är pastor. När jag var liten lekte jag årsmöte med mjukisdjuren och älskade att hålla tal på släktkalasen. Antagligen kraftigt influerad av föräldrarna.

När jag var ca 14 år åkte jag på tonårsläger och upplevde någon slags kallelse till att vara ungdomsledare efter ett samtal om efterföljelse med en av ledarna. Jag ville arbeta i kyrkan med tro på ett eller annat sätt och jag ville vara en ledare för andra människor.

Något år senare började jag förstå att det kanske till och med var pastor som karriärsvalet skulle bli och inte musiker. Pastor ville jag absolut inte bli. Det kändes ju inte lockande att bli samma sak som föräldrarna för en kille mitt i tonåren.  En kväll gick jag in till mamma och pappas sovrum där dom just skulle till att sova. Där sa jag till mamma:

– Om jag någonsin kommer och säger att jag ska bli pastor så måste ni stoppa mig, jag vill inte bli samma sak som ni.

– Okej, det ska jag säga om du någon gång säger det!

Under det kommande året bearbetade jag frågan och kom fram till att det var nog pastor som Gud kallade mig till ändå och nu var jag 17 år gammal. Jag bestämde mig för att berätta för mamma och pappa om framtidsplanerna. Återigen gick jag in till deras sovrum en kväll och sa:

– Jo, jag ska nog bli pastor tror jag.

Mamma: – Aha, förstod att du funderade på det. Men kom ihåg vad du sa den där gången när du sa att du inte ville bli det.

Jag: – Jajaja…. Äh glöm det där!

Sedan träffade jag Rune W Dahlén som är ”pastorsrekryterare” i Gemensam framtid. Efter samtalet gav han mig riktlinjerna om att gå en bibellinje på folkhögskola och sedan att vara ungdomsledare i ett år. Åren efter gymnasiet gjorde jag det och sedan ansökte jag om att få bli pastorskandidat.

Nu går jag första året på Teologiska högskolan, Stockholm, ett steg närmare att bli pastor.

Att kämpa för att få säga nej

Elfström, Oscar 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Oscar Elfström.

När jag nu sitter och ska skriva mitt blogginlägg har jag samtidigt igång The Hives – Hey little world. (Jag skriver nog detta mest för att uppfattas som lite coolare än vad jag egentligen är.) Men en mening fastnar: What you gonna do? Vad ska du göra? Detta är nog en fråga som vi alla brottas med. Vad ska jag göra, vad ska jag bli, och när jag går i pension – vad ska jag göra då?

Frågan ”Vad ska du göra?” har jag fått massvis med gånger och på lite olika vis.

Första gången var efter en grusträning i fotboll. Det var mitt i vintern och lukten av underställ som använts alldeles för många gånger utan att tvättas bredde ut sig i omklädningsrummet. Jag tror det var Bulan som frågade:

– Ey, Prellen! Jag tänkte på en sak, ska du också bli präst som din farsa?

– Nej, svarade jag, det ska jag nog inte. Än så länge är det bara ett jobb bland alla andra tänkbara jobb.

Med ”Prelle” menade han präst, och med präst menade han egentligen pastor.

Jag har fått frågan så många gånger om jag ska göra som pappa och bli pastor. Och vad förväntar man sig egentligen att få för svar när frågan formuleras så?

Att frågan formulerades på det sättet gjorde att jag inte ville: ”Jag vill inte ta över farsans företag!” Jag ville gå min egen väg, jag ville göra något oväntat, jag ville vara oförutsägbar.
Att ha sett pastorsjobbet från insidan ökade inte heller chanserna att jag skulle bli pastor. Det är dåligt betalt, man jobbar obekväma arbetstider och man är tillgänglig dygnet runt.

Men sedan fick jag själv brottas med frågan ”Vad ska du göra?” Då blev pastor helt plötsligt världens bästa jobb. Jag fick fundera på min kallelse för att jag själv ville, inte för att det förväntades av mig!

En person som kände mig väldigt väl sa när jag funderade som bäst på min kallelse: ”Varför jobbar du inte i kyrkan? Det är ju där du trivs bäst!”

Just då kom jag på: Hon har ju rätt. Det är i kyrkan jag trivs bäst! Och det blev så uppenbart: Klart jag ska bli pastor!

En annan nära vän sa till mig: ”Allt för många pastorer gör sig till offer och tycker att det är så synd om dem för att de får dåligt betalt och jobbar jämt. Men om man vänder på det – vilka förmåner man har som pastor!”

Att tjäna människor, att få be tillsammans med människor, att få se människor växa i sin tro. Hur stort är inte det?!

Jag ska bli pastor när jag blir stor, inte för att det förväntas av mig. Utan för att jag vill det, och jag tror Gud vill det!

Den 15-16 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på THS. Du anmäler dig på www.kallelsedagar.se och sista anmälningsdag är den 11 mars. Inför detta bloggar vi på BliPastor.nu varje vardag under perioden 18 februari – 12 mars.