Etikettarkiv: brottas med kallelsen

”Jag ska bli stylist och föreläsare!”

– Jag tänker aldrig bli pastor! Jag ska bli stylist och föreläsare!

Erik som intervjuade mig inför mina studier nickade, log och lyssnade.

Trots mina ord på intervjun kom jag in. Jag började läsa till pastor hösten 2014.

Varje gång vänner utanför kyrkan frågade vad jag pluggade mumlade jag att jag läste ledarskap och teologi. Sedan bytte jag ämne så fort jag kunde. I slutet av första året på pastorsutbildningen frågade min mentor varför jag så ofta sa att jag INTE skulle bli pastor. Han förklarade att jag titt som tätt pratade om ”mina älskade ungdomar i Vårgårda”. Han påstod att jag verkade brinna för alla de saker som en pastor jobbar med. Jag förstod ingenting. Pastorer, det är väl pålästa, gråhåriga män som är strukturerade och sansade? Jag är en lite lätt galen virvelvind med dåligt tålamod som älskar att tänka nytt. Jag kan väl ändå inte passa som pastor!?

Så där höll det på. Fortfarande kan tvivlet komma över mig.

Nu läser jag min sista termin innan jag ska gå ut i tjänst. Jag ska börja jobba som ungdomspastor i Betlehemskyrkan, Göteborg. Jag ska få jobba utåtriktat, med ungdomar. När jag var på första intervjun lät det som att de skapat tjänsten utifrån vem jag är. Allt kändes så förberett.

Jag har snart läst teologi i fyra år. Just nu pendlar jag mellan Alingsås och Stockholm. Det är slitigt. Det är utmanande. Det är så värt det. För jag vet att jag blir utrustad för att jobba med det jag brinner för. Varje gång som det känns trögt att åka upp till Stockholm verkar Gud påminna mig om hans plan. Det kan vara ett sms från en vän, en lovsång, ett bibelord, en affisch. Det är som att Gud ger små meddelanden längs vägen, för att jag ska orka ända fram.

Fortfarande kan jag undra hur Gud kan använda lilla mig. En sminkös med drömmen om att bli stylist och föreläsare. Jag drömmer om att få sprida kärlek till människor där mycket hat finns. Jag drömmer om att visa hur otroligt bra de är. Jag drömmer om att få hjälpa människor som halkat snett. Jag drömmer om att få lyssna på människor som behöver tröst. Jag drömmer om att hjälpa människor fram. Jag drömmer om att få visa hur mycket min tro på Jesus har hjälpt mig.

Kanske finns även du där, som längtar efter att få vara den personen för andra. Kanske har du, som jag, föreställningar om hur en pastor ska vara som inte alls stämmer. Kanske är det just du som ska börja läsa till pastor. Just du, med din dröm.

Jesus sa: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Luk 10:2)

Välkommen in i gänget!

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Lovisa Almén.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Måndagens den 16 april är sista ansökningsdag inför höstens program och kurser på THS. Ansökningar om att bli pastors- eller diakonkandidat bör ha inkommit senast den 25 april.

8 mars

Tankar som ständigt har gått på repeat:
Ja: Absolut, jag kör! Det behövs fler kvinnor som säger ja, sägs det ju. Så jag säger ja.
Nej: Fast nej. Jag kan ju inte det där, när allt kommer omkring. Dessutom tar jag kanske för stor plats nu? Vad skulle alla andra säga? ”Trodde hon på riktigt att det skulle gå? Hon som varken är rolig eller kompetent nog. Och så kort dessutom, hur skulle det se ut?” Nej, det går inte.
Ja: Skärp mig nu Ida, det där är bara hjärnspöken. Jag som irriterar mig på alla patriarkala strukturer har faktiskt en plikt att säga ja, det är en del av den nödvändiga förändringen. Okej, nya bud, det blir ett ja till slut.
Nej: Men hallå, ska jag verkligen säga ja av plikt? Pliktkänslan leder till väggen, det vet ju alla kvinnor som jobbat i kyrkan. Så nej. Det får bli ett nej. Bättre att någon som faktiskt kan tala, tycka och skriva gör det istället. Någon lång person som lyckas hoppa över väggen.
Ja: Men… Jag vill.
Nej: Nej.
Ja: Men jo.
Nej: Nej.
Repeat, i ungefär 25 år.

Men så nu: Det är den 8 mars 2018 och någon har stängt av repeatknappen. Plötsligt kan jag tänka både vidare och längre.

Ja, i år är det annorlunda när jag sätter mig där på golvet bredvid Maria. Hon säger Nej, jag vill inte till Marta som fixar i köket. Till männen som brukar sitta på golvet, men där utrymmet inte är riktigt lika stort längre. Jag sitter bredvid och iakttar, så som jag gjort så många gånger förr, men den här gången vågar jag tro att de ord som Jesus uttalar gäller också mig. ”Maria har valt det som är bäst, och det skall inte tas ifrån henne.”

I år är det annorlunda. Den eld som startade i höstas nästlar sig in överallt, och den tycks inte slockna. #metoo har gett ringar på vattnet som når församlingars styrelserum, fikaborden på THS, messenger-konversationer och kapprummens kallprat. Den når in i min tankeverksamhet och den tränger undan hjärnspöken. Vi delar berättelser, diskuterar maktstrukturer och lär oss att förstå varför det gång på gång dyker upp en klump i magen. Vi som aldrig blivit ryggdunkade förr har börjat ryggdunka varandra. Och äntligen finns det kraft att våga stå emot rädslan för dålig stämning, äntligen finns det mod att säga ifrån när maktbalansen rubbas.

Ja, i år är det annorlunda när jag går bakom kvinnan som bär på en flaska dyrbar nardusbalsam. De andra i rummet protesterar när hon självsäkert suger åt sig uppmärksamheten i rummet. Trots anklagande ord från människorna runt omkring, går hon fram till Jesus och häller flaskans innehåll över hans huvud. Jag går där bakom när Jesus säger ifrån mot de som tar sig friheten att bete sig kränkande och förminskande mot henne, och jag vågar tro att Jesus också talar till mig. ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig.”

I år är det verkligen annorlunda.

Jag är där tillsammans med Maria och kvinnan med balsamflaskan. Jesus ser på oss var och en när han talar: ”Ni har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån er”. Det är den 8 mars 2018 och jag är övertygad om att det senaste halvårets ringar på vattnet kommer att fortsätta upprätta allt det som genom mänsklighetens historia begränsat kvinna efter kvinna. De är här för att rensa bort hjärnspöken och lära oss att se oss själva genom de ögon Jesus har när han talar till oss. Och jag är glad att jag om några år får tjäna som pastor i en kyrka som faktiskt lyssnar när Jesus står upp för Maria, för kvinnan med balsamflaskan och för alla andra kvinnor med dem.

Tankar, den 8 mars 2018:
Ja: Absolut, jag kör! Det behövs fler kvinnor som säger ja, sägs det ju. Så jag säger ja.
Nej: Fast nej. Jag kan ju inte det där, när allt kommer omkring.
Ja: Men come on, i år är det ju annorlunda. Den plats där männen traditionells suttit, den tillhör faktiskt också mig. Och ärligt, om jag kan eller ej är ju på det stora hela ganska oviktigt, eftersom Jesus kan. Så jo, jag säger ja!
Ingen repeat.

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Ida Tonnvik.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola) – sista anmälningsdag den 9 mars. Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Årsringar 18 i tryck – med avtryck

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Kim Lillskog.

Jag trodde att jag skulle bli församlingskommunikatör. Och det ska jag väl bli i någon mån även som pastor. Men jag ville, jag drömde om, jag längtade efter att få göra Jesus känd genom det som församlingarna kommunicerar. Genom att producera snygga saker skulle jag få människor att titta den där extra gången på tidningsannonsen eller facebookinlägget och så skulle de människorna få chans att möta Jesus. De affischerna, annonserna, bilderna skulle få göra avtryck.

Så berättade Gud för mig att det var pastor jag skulle bli. Till en början var jag nog lite besviken. Vilken plats har egentligen en pastorskrage, en predikstol, en pastorsexpedition i världen jämfört med webben och sociala medier, begränsar inte Gud mig nu? Kanske var det bitterhet över att det inte fanns några jobb som församlingskommunikatör som fick mig att försöka fly undan pastorskallelsen istället för att se möjligheterna.

Men när jag till slut accepterade att det var pastor jag skulle bli såg jag att det finns oändligt många sätt att kombinera de kommunikativa och de teologiska kunskaperna.

Ett av de sätten är Årsringar. Det är ett stort projekt för oss pastors- och diakonkandidater som är involverade i att få ihop den här tidningen. Men det är en ära och en stor glädje att få vara med. Att ha fått göra just det jag drömmer om, att få belysa budskapet, att få lyfta fram berättelserna genom min formgivning och peka på Gud — wow!

Jag tror att de gåvor och den inspiration jag fått av Gud har fått göra avtryck i den här tidningen och jag vet att Gud har gjort avtryck i de människor som delar sina perspektiv i årets nummer. Jag ber att de berättelser som vi lyft fram får göra avtryck i de människor som får den i sin hand och jag tror att Gud gör avtryck när de där berättelserna fått landa i deras hjärtan, på samma sätt som Gud med sin kallelse gjort avtryck i mig. Köp Årsringar och köp några extra för att ge till någon som behöver få se vilka avtryck Gud gör i världen — avtrycken är många och ser väldigt olika ut.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Tidningen Årsringar ges ut av pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan med ett nummer per år. Även diakonkandidater skriver i den. Tidningen finansieras helt av annonser, så hela behållningen går oavkortat till att stödja pastorsutbildning. Hälften går till pastorsutbildningen i de båda Kongostaterna och hälften till att Equmeniakyrkans pastorskandidater årligen får åka på retreat och till en av kyrkans regioner på gemenskapsdagar. Tidningen kostar 50 kr och kan beställas av rune@ths.se. Pastors- och diakonkandidaterna har med sig tidningar till försäljning på bön- och offerdagen, men de församlingar som inte får besök kan beställa en bunt och sälja själva.

Årets nummer har precis kommit från tryckeriet och har temat Avtryck. Chefredaktör är Gustav Gillsjö. Redaktionen har även bestått av Maria Linder och Moa Nilsson Forsén. Kim Lillskog har formgivit tidningen och fotografer har Johan Wikström, Maja Floberg och Gustav Gillsjö varit.

En lång resa från Kallelsedagarna och hit

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Jonatan Andersson.

För några veckor sedan var vi på retreat med pastorskandidaterna. Under de här dagarna funderade jag mycket på var jag befinner mig, min egen resa de senaste åren och min resa till att bli pastorskandidat. Jag slogs av att det nästan var tio år sedan som jag satte min fot på THS för första gången. Jag var där på Kallelsedagarna, dagar då man fick besöka THS och höra mer om pastors- och diakonutbildningarna. Det var en kollega från församlingen jag arbetade i som ungdomsledare som tog med mig dit. Han hade sett något hos mig, han trodde att pastorsyrket skulle passa mig och att jag var kallad till det. På något sätt kunde jag själv också uppleva detta när jag var på Kallelsedagarna. Det fanns något inom mig som längtade efter att börja läsa till pastor men av olika anledningar blev det aldrig att jag tog steget. Det skulle ta nästan tio år innan jag själv bestämde mig för att ansöka om att bli pastorskandidat och börja studera på THS.

För mig har det varit en lång resa till att fylla i och skicka in min ansökan om att bli pastorskandidat. Jag har under denna tid arbetat i församling med ungdomsarbete, utbildat mig till lärare, studerat teologi, ekonomi och psykologi och arbetat som lärare i skolan. Jag har prövat på olika områden och arbeten.

Jag har även brottats med personliga funderingar och tvivel i min tro. Det har varit perioder när jag har arbetat i församling, undervisat och lett ungdomar. Det har också varit perioder då jag inte har varit med i någon församling och tvivlat så mycket i min tro att jag valt att lägga den på hyllan. Resan har inte varit rak men det är en resa som jag tror och är övertygad om kommer hjälpa mig som pastor. Jag är evigt tacksam för alla de pastorer och mentorer som har lett mig och gått vid min sida, tillsammans med mig, i mina tvivel och funderingar.

Snart är det dags för årets Kallelsedagar på THS. Du som läser detta har kanske varit där förut eller så funderar du på att åka dit för första gången. Du funderar kanske på din kallelse, om du ska ta steget till att bli pastor eller diakon. Oavsett vilket skulle jag vilja skicka med några ord från en väns sång som har betytt mycket för mig: ”Han har inte glömt dig. Gud ser ditt liv och din kamp”. (Inte glömd – Erik Klintenberg).

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola) hålls den 16-17 mars. Sista anmälningsdag är den 9 mars. Klicka på länken så får du veta mer och kan anmäla dig på en gång.

Jag är rädd

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Tomas Röjder.

Att bli pastor skrämmer mig. Det är att leda en församling, att leda människor i tro och i livet. Livet som innehåller så mycket glädje men också så mycket svårigheter. Kommer jag ha de tröstande orden till den som har förlorat en nära vän? Eller när jag sitter vid sängkanten hos någon som har levt ett långt liv. Kan jag ge äktenskapsråd till nyförlovade par? Kommer min blivande församling växa, eller kanske sakta dö ut? Detta otroliga ansvar, att leda en församling och att möta människor i alla delar av livet är för mig skrämmande, men samtidigt otroligt ärofyllt.

Min kallelseberättelse handlade mycket om den där rädslan. Om att bli något som kallades pastor. Jag hade ju pastorer runt mig men jag var inte som dom. Kan jag verkligen bli pastor? Skulle jag klara av att leda en församling så att folk kom till tro? Varför just jag? Ibland kändes det som en börda, som att jag skulle bli något jag inte var. Jag tvivlade sällan på Gud. Mitt tvivel handlade alltid om mig. Jag ville ju bli pastor, men jag kunde det inte. Skulle knappast klara av det. Med ett sånt stort ansvar och människors förväntningar. Jag såg inte att jag kunde vara just den där människan, med dom där visa orden, goda råden och predikningarna som gav människors liv hopp och ljus.

När jag ansökte om att bli pastorskandidat var det efter mycket tvivel. Ansökan kom egentligen för sent, men jag fick vara med ändå och jag fick det bekräftat att jag var på rätt väg. Nu hade jag hela kyrkan i ryggen och nu skulle jag VERKLIGEN bli pastor. Även om jag inte trodde på mig själv så gjorde i alla fall Equmeniakyrkan det. Samtidigt fanns den där, den där rädslan som ibland viskade i mina öron att jag inte skulle klara av det.

När till slut första skoldagen kom var det som att börja skolan för första gången. Jag vaknade tidigt på morgonen med ett leende på läpparna och studsade upp ur sängen. Nu var jag äntligen där jag ville vara. Efter min frukost bestämde jag mig för att be. I min bön fick jag upplevelsen att jag kände mig otroligt liten. Vem är jag som ska bli pastor? Men då insåg jag djupt i mitt inre att det var sant. Jag är liten, näst intill betydelselös jämfört med Gud.

Jag är rädd och jag kommer fortsätta vara rädd och känna mig liten. För om jag vill tjäna Gud så är det ett otroligt stort ansvar. Kallelsen handlar inte om vad jag ska åstadkomma eller vad jag ska lyckas med. Min kallelses fokus är egentligen inte mig, det är Gud. När kallelsen ses genom Guds ögon så handlar det inte om vad jag ska göra. Det handlar om vad han ska göra genom mig. Det blir en stor nåd att få gå med honom hela tiden, att försöka tjäna honom. I mitt fall handlar det om att bli pastor. Jag tror alla som kallar sig kristna har en kallelse, en kallelse att gå ut i världens kaos, till dödsskuggornas dal, och där försöka sprida Guds rike. Inte genom vår kraft eller styrka utan genom hans helige Ande.

Slöjdpastor?

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Maja Floberg.

”Hej! Vad kul att se dig här, ska du läsa mänskliga rättigheter eller?” Det var den första frågan jag fick när jag började på THS. ”Nej jag ska faktiskt läsa teologi”, svarade jag glatt och vi fortsatte prata om vad vi alla skulle läsa och vad vi gjort sedan sist vi sågs. Glada och förväntansfulla inför vad vi hade framför oss, men inom mig spred sig en vag känsla av att jag kanske ändå inte var på rätt plats. Den där ansökan jag skickat in några veckor tidigare om att bli pastorskandidat kanske jag skulle dra tillbaka, uppenbarligen borde jag ju sökt till programmet i Mänskliga rättigheter istället?!

”Vad har du gjort innan du började här?” Det var inte första, men kanske andra frågan jag fick när jag började en ny utbildning i höst. En kort stund stelnade jag till inom mig, vad skulle jag svara? Om jag sa hela sanningen, vilken reaktion skulle jag mötas av? Min inre röst samlade sig och sa till mig: ”Nu skärper du dig, klart du skall vara ärlig, det blir bara konstigt att dra ut på det.” Så jag svarade, efter någon millisekunds väntan, med självsäker röst: ”Jag har läst teologi i tre år, jag skall bli pastor. Vad har du gjort?”

I höstas tog jag nämligen paus i pastorsstudierna och började läsa en annan utbildning.

”Här är jag med tjejerna i min slöjd-klass, Anna, Susanne och Maya!”

Hur skall egentligen vägen till pastor se ut? Är den spikrak för alla eller kan den vara lite krokig ibland? Och vad innebär det egentligen att vara kallad? Kan en bara vara kallad till diakon/pastor?

Jag var inte antagen som pastorskandidat när jag började på THS och i början tvivlade jag på min kallelse. Det var en lättnad när jag fick den inre kallelsen bekräftad av antagningsnämnden. Då vågade jag lita på att det verkligen var pastor jag skulle bli.

Innan jag sökte till THS hade jag funderat på att utbilda mig inom slöjd. Den tanken släppte aldrig taget om mig, så min första vår i Stockholm sökte jag Ledarskap i Slöjd och Kulturhantverk, en kandidatutbildning på Göteborgs universitet. Jag sökte bara för att se om jag skulle komma in, pastor var ju min kallelse.

Att läsa på THS var fantastiskt roligt och intressant, men ibland också jobbigt. Ändå sökte jag slöjdutbildningen även andra våren på THS.

I våras, under mitt tredje år på pastorsutbildningen, sökte jag åter slöjdutbildningen, funderade mycket och bad. Till slut bestämde jag mig för att om jag nu kom in för tredje året i rad så skulle jag börja. Och det gjorde jag! Så i somras flyttade jag från Stockholm till Göteborg och började min nya utbildning.

När jag första dagen fick frågan om vad jag gjort tidigare flög olika alternativ genom mitt huvud på hur jag på smidigast sätt skulle kunna undvika att säga att jag läst till pastor i flera år. Jag ville undvika att med en gång få stämpeln som ”den konstiga kristna tjejen med sekt-vibbar”. Kunde jag säga att jag pluggat tidigare utan att säga vad? Kunde jag säga att jag läst teologi, men utelämna att jag skall bli pastor? Jag vet inte exakt varför jag fick för mig att mina klasskompisar skulle få bilden av mig som ”den konstiga kristna tjejen med sekt-vibbar” bara av att jag sa att jag skulle bli pastor. Men till slut berättade jag alltså att jag har studieuppehåll från en pastorsutbildning. Det var lite läskigt att säga det, men då, liksom alla gånger jag berättat det för olika kurskamrater har reaktionen varit något i stil med ”Jaha, vad spännande!” Det har stärkt mig i att våga vara öppen med min tro, något jag inte alltid vågat vara. Nu har jag fått se att det inte måste innebära att människor får konstiga fördomar om mig när jag berättar att jag skall bli pastor.

Innan jag började här i Göteborg tänkte jag att jag nog bara skulle läsa ett år på slöjdutbildningen, CSN-bidraget räcker ju inte för evigt och jag är väldigt sugen på att komma ut i tjänst! Men jag hade nog inte gått mer än någon timme första dagen på min nya utbildning innan jag kände att jag vill läsa alla tre åren, pengarna får jag försöka lösa på annat sätt än genom CSN. Nu har jag läst på Ledarskap i Slöjd och Kulturhantverk i lite drygt tre månader och jag känner mig övertygad om att denna (som jag själv kallar det) ”pausunderhållning” med slöjd också är en del av min kallelse. Vi får se hur många år jag stannar här. För några veckor sedan var jag i Umeå på Equmenias utbildning ”Växa som ledare” och då pratade Carin Dernulf om att hon hört någon som menade att ”entusiasm” betyder ”Gud i dig”. Där vi finner vår entusiasm och glädje, där finns våra gåvor och de är vi kallade att använda. Carin sa också att vi, var och en, har vår egen väg med Gud. Försök därför inte gå någon annans väg. Vägen till pastor kan för vissa vara att läsa fyra år i sträck på pastorsutbildningen på THS, men för mig är vägen lite krokig, via några år på en utbildning i slöjd, men det är fortfarande min väg!

Vi är på Hönökonferensen

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Denna vecka pågår två viktiga arrangemang på var sin ö, och i båda är Equmeniakyrkan med. Hönökonferensen på Västkusten och Almedalsveckan på Gotland. Det finns ingen anledning att sätta dem emot varandra trots att de är väldigt olika till sin karaktär. Några få har möjlighet att åka emellan och vara med lite på båda ställena, men de flesta andra har inte den möjligheten.

En tradition sedan decennier tillbaka är att Hönö missionsförsamling bjuder de som läser till pastor i Missionsförbundet/Missionskyrkan och numera Equmeniakyrkan. Två måltider om dagen i mattältet och en säng i en skolsal är erbjudandet. Hundratals pastorskandidater har genom åren använt sig av den möjligheten med stor tacksamhet. Och eftersom Almedalsveckan är dyr och Hönökonferensen gratis är valet nog rätt enkelt för de flesta fattiga studenter på THS. Jag vet att åtminstone ett 25-tal pastorskandidater finns på Hönö minst en dag denna sommarkonferens, alltså nästan hälften av Equmeniakyrkans pastorskandidater.

Unni Jonsson har gjort bilder som visas på skärmar i Hönötältet före varje möte.

Equmeniakyrkan är oerhört tacksamma till Hönö missionsförsamling för den enorma arbetsinsats det innebär att år efter år arrangera Hönökonferensen. Och som kontaktlärare för pastorskandidaterna är jag väldigt tacksam för generositeten mot de blivande pastorerna. Att kombinera vinterns tysta retreat med läsårets utmanande akademiska kurser och sommarens trosvissa Hönökonferens är en väldigt bra mix.

Jag uppmanar alla er pastorskandidater på Hönö att ta till er av den goda undervisningen och de intressanta seminarierna. Men också att själva ställa upp som förebedjare och samtalspersoner i anslutning till mötena. Det är ovärderliga ”övningstillfällen” i skarpt läge inför framtida församlingstjänst.

Vi är också glada över att fyra pastorer i vägledningsåret medverkar på årets Hönökonferens. Carin Dernulf som talare, Maria Hammar och David Lund som ungdomskoordinatorer och ansvariga för förbönen vid ungdomsmötena, samt Annie Kirk som tolk vid onsdagskvällens möte.

I år kommer min kollega Linnéa Lidskog att finnas till hands på onsdag och torsdag för enskilda samtal om kallelse och tjänst . Linnéa har på deltid arbetat ett år som kontaktperson för pastorskandidaterna och från och med hösten är hon på halvtid handläggare för vägledningsåret och finns med på pastorskandidaternas samlingar och som rekryterare av nya medarbetare.

Även biträdande kyrkoledare Olle Alkholm erbjuder samtal, men på torsdag och fredag. Ett av hans ansvarsområden är just utbildningsfrågor och han har mångårig erfarenhet från bland annat antagningsnämnden.

Ta vara på möjligheten, du som emellanåt går med funderingar på om Gud kallat dig till pastor eller diakon i Equmeniakyrkan. Ibland är det gott att få samtala om sin egen upplevelse av kallelsen med någon som har erfarenhet av hur olika kallelser kan se ut. Och du som är alldeles trygg i att Gud kallat dig – boka in ett samtal för att höra hur du kan gå vidare i antagning, utbildning och ordination.

I konferensens kvällsmöte på onsdag klockan 19.00 blir det en speciell inbjudan till alla diakon- pastors- och prästkandidater, alla volontärer, teamare och ungdomsledare,  alla som ska läsa någon bibelskola i höst och alla som läser till församlingspedagoger, församlingsmusiker och liknande samt alla som inom de närmaste månaderna ska ut som missionärer, missionsarbetare och volontärer. Ni ska få komma fram i slutet av mötet för att få förbön. Linnéa Lidskog leder denna förbönsakt i år, och vi vet att många upplever den som en av konferensens verkliga höjdpunkter.

I en andra inbjudan kommer de att få förbön som önskar klarhet i sin kallelse och visshet om vad Gud vill med deras liv. Och då gäller det inte bara församlingsarbete som ett yrke, utan över huvud taget vad Gud har för plan med den enskilde. Många brukar söka förbön vid dessa tillfällen, och jag som sitter i antagningsnämnden och läser alla kallelseberättelser vet att det är många som räknar onsdagskvällens Hönömöte som en avgörande och helig stund i deras liv.

Efter mötet kommer pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan att sälja tidningen Årsringar utanför tältet. Tidningen handlar om kallelsen och om att vara en Jesu lärjunge. Den kostar 50 kr och hela den summan används för att göra det möjligt för pastorskandidaterna att åka på en retreat per år och att åka på en gemenskapsresa till en lägergård varje höst. Det går utmärkt att swisha för den som inte har kontanter.

”Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på”

Blogginlägg från pastorn och gästbloggaren Krister Liljegren.

Nej det tänker jag inte göra, tänkte jag som svar på en inre förnimmelse om en predikokallelse. Jag skall bli rockmusiker, punkt.

Jag stod vid detta tillfälle framför talarstolen i min hemförsamling, Missionskyrkan i Lidköping, på behörigt avstånd. Men den inre rösten eller förnimmelsen gav sig inte och fortfarande finns upplevelsen som ett starkt minne inom mig.

Vägen blev inte helt rak kan jag nu många år senare konstatera.

Ett antal syntar och allt längre hår senare, ja jag var en riktig pudelrockare, via en längre period inom flygets värld ville inte känslan av en slags kallelse eller riktning i livet ge med sig. Även då vägen också gått igenom kolsvart tvivel och en känsla av att kyrkan inte var något för mig.

Åren gick och efter ett antal inhopp som vakansföreståndare i min hemförsamling förstärktes känslan av att det fanns något i tjänsten som pastor som tilltalade mig.

En period tidigt i livet hade jag också prövat på att verka som ungdomspastor och senare som pastor i en nystartad församling.

Jag är som person kunskapstörstig och har alltid läst mycket, ändå upplevde jag att om det ska bli allvar med min känsla av kallelse så vill jag att det ska bli på riktigt. Så blev det genom ett antal krumbukter i livet att jag ansökte om att bli pastorskandidat i Equmeniakyrkan. Jag blev antagen och samtidigt fick jag en tjänst i en stor pingstförsamling där jag haft möjlighet att arbeta under mina studier, vilket har varit en fantastisk men ibland slitsam kombination.

I upploppet på min läsning drabbades jag helt oväntat av ett mycket allvarligt och livshotande tillstånd som, tack gode Gud, gick att åtgärda. I dagarna har jag fått byta mitt ”callsign” som vi säger inom flyget från kandidat till pastor, vilket känns oerhört stort.

Detta var en mycket kort och förenklad berättelse om min resa vilken innehåller många fler detaljer och händelser, men mitt syfte är att få möjligheten att berätta något om vad utbildningstiden har gjort med och för mig.

Ibland kan man möta åsikten att det inte är bra med teologiska studier, att de kan ta bort det enkla och trosvissa i kallelsen. Kanske kan det bli så för någon. Min upplevelse är dock precis tvärtom. Visserligen hade jag på egen hand redan läst mycket och via ett antal andra utbildningar hade jag en viss beredskap, men det som skedde var att min horisont vidgades. Jag behövde ny luft i systemet, mer syre helt enkelt. Nya infallsvinklar, mer kunskap, problematiserande, krav på att hantera det som jag kanske tidigare hade hoppat över osv. Ju mer jag läste ju mindre tyckte jag att jag kunde tills jag kände hur det lyfte och jag uppfattade att det fanns mer substans i min förståelse av tron.

I och med att jag samtidigt jobbade i en församling kunde jag omedelbart omsätta mycket av det vi läste, prova på att tillämpa kunskapen. Den nya kunskapen och förståelsen fick prövas mot verkligheten direkt.

Visst var jagandet efter billiga tågbiljetter, långa resdagar, övernattningar, böcker, ryggsäcken, frukosten från Ica Bromma tröttsamt, oerhört tröttsamt många gånger.  Idag när jag står i en tjänst så finns där visserligen ett pris som har betalats och en viss trötthet, men jag upplever att det var värt det. Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på.

Så vad hände då med kallelsen och den ”brinnande och hungriga” predikant jag en gång var? En tid backade jag nog lite, prövade mig mot det jag hörde och såg. Ibland kunde jag tänka, om mina lärare satt här hur skulle jag då predika? Jag blev tvungen att justera lite av mitt predikohantverk. Men så sker det där märkliga igen, nu på en tyngre grund, där Guds Ande tar tag i orden och kan använda en vanlig pastor som mig där det blir till liv och rörelse i mötet. Kyrkorummet, samtalsrummet fylls av liv och luft från Guds rike och jag förstår varför jag får vara med där. Gud kallar, utrustar, skickliggör oss var och en för att betjäna alla människor. Ibland som pastor.

– – – – – – – – – – – – – – –

Tillsammans med andra fick Krister Liljegren för en vecka sedan förbön i Equmeniakyrkans kyrkokonferens inför vägledningsåret. Nu kan han titulera sig pastor. Vägledningsåret pågår fram till nästa kyrkokonferens då han ordineras och får vigselbehörighet.

Snart är jag pastor – och ibland tvivlar jag

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Annie Kirk.

För några veckor sedan predikade jag under lunchandakten på THS. Det är en av de sakerna som vi pastorskandidater gör utöver våra akademiska studier för att bättre förbereda oss för en framtida pastorstjänst.

Den här gången predikade jag över matundret i Johannesevangeliet (Joh. 6:1-13). Ibland sägs det att man som predikant mest predikar för sig själv, och alltså predikar över det som man själv brottas med. Den här gången tror jag att det stämde!

Under den period då jag på allvar började fundera över om jag var kallad till pastor brottades jag med tvivel. Samma tvivel börjar i någon mån att återvända nu när jag läser min sista termin på THS innan jag (förhoppningsvis!) börja arbeta som pastor till hösten. Det är inte teologiska tvivel det handlar om, utan tvivel på mig själv. Är jag tillräckligt bra? Har jag verkligen någonting att ge? Säkert är jag inte ensam om att tänka så här.

Men grejen är att det inte spelar någon roll om jag anser mig ha mycket eller lite att ge. För det är inte upp till oss vad resultatet av allt vi gör blir. Resultatet beror på Jesus. Det är alltid han som handlar genom oss med det vi ger honom. Oavsett om det handlar om bröd och fisk (som i bibeltexten) eller våra förmågor och kallelser. Det lilla jag har kommer i Jesu hand att räcka långt. Pojken i texten hade med sig sin lilla lunch. Det var inte mycket. Trots det räckte den till mat åt 5 000 män – plus kvinnor och barn.

Det enda jag behöver göra med de gåvor och det liv som getts mig, det är att lägga det i Jesu hand. För i Jesu händer kan det växa sig så stort att det både räcker och blir över, precis som i bibeltexten där det blev 12 korgar mat över.

Men eftersom jag håller på att söka tjänst har jag (igen!) blivit medveten om exakt hur skrämmande det kan vara att ge Jesus kontrollen. Hur gör man det? Jag tror att det handlar om att prioritera relationen till Jesus. När vi har en bra relation med Jesus litar vi på honom, och när vi litar på honom vågar vi ge honom kontrollen.

När livet rusar på är det lätt att tappa bort relationen till Jesus. Problemet är att utan Jesus så hade pojkens bröd och fisk inte räckt långt. Samma sak gäller våra gåvor och talanger. Jag har lärt mig jättemycket de senaste fyra åren, för THS är verkligen en bra skola. Men utan Jesus är det ingenting värt.

Temat för årets upplaga av Årsringar (den tidning som alla pastorskandidater säljer för att finansiera vår utbildning) är ”Var Jesu lärjunge!”. Det påminner mig om att mitt lärjungaskap med Jesus alltid kommer först, alltid är det viktigaste.

Hur ska jag veta att det är på riktigt?

Sjölander, Sara 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

För mig var det en fråga som återkom när jag funderade på och bad över min egen kallelse. En process som tog runt 20 år innan jag tog mig för att ansöka om att bli pastorskandidat. Fortfarande kan den ibland komma över mig.

För några veckor sedan på den tysta retreaten som pastorskandidaterna åker på fick jag återstifta bekantskapen med Maria. Jesu mor. Kvinnan som vi kanske ofta går förbi när det inte handlar om julevangeliet. Idag (det är söndag när jag skriver detta) fick jag förmånen att predika över hennes kallelse. Två påminnelser om hur jag kan veta att det är på riktigt. Att det inte kommer från mig själv, utan att det är Gud som kallar. Jag tror att det är så att Gud ibland gör just det, påminner oss om det vi vet och ger oss ledtrådar till hur vi ska komma vidare.

Maria bebådelseI texten från Lukasevangeliets första kapitel gav ängeln Gabriel en upplysning till Maria. Den handlade om att en släkting till Maria också var gravid genom ett under. Han sa ingenting mer och det gick några dagar men så reste Maria till Elisabet. Vad som hände i Maria under den tid som gick fram till dess att hon träffade Elisabet kan vi såklart bara gissa men vi kan ändå försöka att tänka oss in i vilka känslor och tankar hon bar på. Jag tror att hon bar sin kallelse själv. Det fanns ingen hon kunde tala med om det hon hade varit med om. Jag kan tänka mig att hon bar på oro, tvivel, funderingar på om det verkligen var en ängel på riktigt som hon hade mött och så en längtan och glädje hon inte kunde ta på eller släppa fram. När hon mötte Elisabet var det som om någonting lossnade och hon kunde låta glädjen flöda över i en lovsång till Gud.

Just det, att möta andra, har för mig varit nyckeln till att våga leva i min kallelse. När jag gått med den själv har jag inte kunnat tolka den. Jag har känt den och längtat men jag har inte vågat leva i den. För två år sedan åkte jag på darrande ben till Kallelsedagarna på THS. Jag hade då bara pratat med ett fåtal människor om min längtan, inte många visste vad jag gjorde den helgen. Jag visste inte vad jag skulle möta när jag kom till THS eller vad som skulle hända där, men väl där föll allt på plats. Fortfarande fanns såklart många osäkerhetsfaktorer och frågetecken men ändå så visste jag att det på något sätt skulle ordna sig om det var så att Gud menade något med kallelsen. Och jag kunde känna glädje och tacksamhet till Gud.

Kallelsen kommer från Gud men vi behöver också, tror jag, andra människor som bekräftar den. Och jag är glad att Equmeniakyrkans utbildning för oss pastors- och diakonkandidater innehåller möjligheter till bekräftelse från andra människor, både formella sådana och informella. För mig var Kallelsedagarna den första av flera sådana bekräftelser. Till dig som kanske funderar på det där med kallelse vill jag bara säga, våga söka dig till andra människor som du tror har brottats med samma frågor. Kanske en pastor, kanske en pastorskandidat. Åk på Kallelsedagarna! Våga lita på att den Gud som kallar människor till tjänst också ger kraft och nåd.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Sista anmälningsdag var den 11 mars, men du kan fortfarande anmäla dig. Vi kan inte lova att du får äta med de andra deltagarna, men 10 minuters gångväg från Campus Bromma finns flera restauranger.