Etikettarkiv: församling

Jonas Eveborn har börjat som kaplan på THS

Från och med detta läsår har Equmeniakyrkan en kaplan anställd på Teologiska högskolan, Stockholm (THS). Frågan har diskuterats i flera år och när studenterna började sin hösttermin i slutet på augusti började också Jonas Eveborn sin tjänst som kaplan på 25 procent.

Jonas ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan 2005 och tog initiativet till att bilda Immanuel 153 i Stockholm, där han arbetade i 4½ år. Sedan dess har han varit pastor och föreståndare i Linköpings Missionskyrka i 7½ år. Han har efterträtt Peter Halldorf som föreståndare för Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby, med Liselotte J Andersson som vice föreståndare. Men den tjänsten är inte på heltid, och därför fanns det också utrymme när Equmeniakyrkan ville anställa honom som kaplan på THS.

Jonas kommer att bo kvar i Linköping tillsammans med sin fru Christina och barnen Isak och Judit. Han är också mycket angelägen om att ha ett fortsatt ideellt engagemang i Linköpings Missionsförsamling och menar att den lokala församlingen är grunden för allt kristet arbete.

De tre saker som Jonas särskilt vill prioritera som kaplan är följande:

1) Vara ett stöd för Equmeniakyrkans pastorskandidater under deras utbildning.
2) Finnas med i gudstjänst-, andakts- och bönelivet på skolan.
3) Påminna om kärleken till den lokala församlingen, därifrån man kommer som pastorskandidat och dit man är på väg som pastor.

Konkret innebär tjänsten att Jonas kommer att finnas tillgänglig på THS för samtal framför allt på tisdagar. Men också finnas med i arbetet med retreater och med att samtala om kallelse till exempel på olika konferenser.

Det har länge funnits ett behov av att kunna hänvisa studenterna till en kaplan på THS. Inte så sällan uppstår frågor som man i första hand inte vill samtala med sina lärare om, utan med någon som inte sätter betyg eller sitter i antagningsnämnden. Även Svenska kyrkan har en kaplan på skolan, och från och med i år även Ortodoxa kyrkan. Eftersom flera studenter från Pingströrelsen nu går på skolan finns också en pingstpastor som kontaktperson och kaplan.

Rune W Dahlén

Vi är på Hönökonferensen

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Denna vecka pågår två viktiga arrangemang på var sin ö, och i båda är Equmeniakyrkan med. Hönökonferensen på Västkusten och Almedalsveckan på Gotland. Det finns ingen anledning att sätta dem emot varandra trots att de är väldigt olika till sin karaktär. Några få har möjlighet att åka emellan och vara med lite på båda ställena, men de flesta andra har inte den möjligheten.

En tradition sedan decennier tillbaka är att Hönö missionsförsamling bjuder de som läser till pastor i Missionsförbundet/Missionskyrkan och numera Equmeniakyrkan. Två måltider om dagen i mattältet och en säng i en skolsal är erbjudandet. Hundratals pastorskandidater har genom åren använt sig av den möjligheten med stor tacksamhet. Och eftersom Almedalsveckan är dyr och Hönökonferensen gratis är valet nog rätt enkelt för de flesta fattiga studenter på THS. Jag vet att åtminstone ett 25-tal pastorskandidater finns på Hönö minst en dag denna sommarkonferens, alltså nästan hälften av Equmeniakyrkans pastorskandidater.

Unni Jonsson har gjort bilder som visas på skärmar i Hönötältet före varje möte.

Equmeniakyrkan är oerhört tacksamma till Hönö missionsförsamling för den enorma arbetsinsats det innebär att år efter år arrangera Hönökonferensen. Och som kontaktlärare för pastorskandidaterna är jag väldigt tacksam för generositeten mot de blivande pastorerna. Att kombinera vinterns tysta retreat med läsårets utmanande akademiska kurser och sommarens trosvissa Hönökonferens är en väldigt bra mix.

Jag uppmanar alla er pastorskandidater på Hönö att ta till er av den goda undervisningen och de intressanta seminarierna. Men också att själva ställa upp som förebedjare och samtalspersoner i anslutning till mötena. Det är ovärderliga ”övningstillfällen” i skarpt läge inför framtida församlingstjänst.

Vi är också glada över att fyra pastorer i vägledningsåret medverkar på årets Hönökonferens. Carin Dernulf som talare, Maria Hammar och David Lund som ungdomskoordinatorer och ansvariga för förbönen vid ungdomsmötena, samt Annie Kirk som tolk vid onsdagskvällens möte.

I år kommer min kollega Linnéa Lidskog att finnas till hands på onsdag och torsdag för enskilda samtal om kallelse och tjänst . Linnéa har på deltid arbetat ett år som kontaktperson för pastorskandidaterna och från och med hösten är hon på halvtid handläggare för vägledningsåret och finns med på pastorskandidaternas samlingar och som rekryterare av nya medarbetare.

Även biträdande kyrkoledare Olle Alkholm erbjuder samtal, men på torsdag och fredag. Ett av hans ansvarsområden är just utbildningsfrågor och han har mångårig erfarenhet från bland annat antagningsnämnden.

Ta vara på möjligheten, du som emellanåt går med funderingar på om Gud kallat dig till pastor eller diakon i Equmeniakyrkan. Ibland är det gott att få samtala om sin egen upplevelse av kallelsen med någon som har erfarenhet av hur olika kallelser kan se ut. Och du som är alldeles trygg i att Gud kallat dig – boka in ett samtal för att höra hur du kan gå vidare i antagning, utbildning och ordination.

I konferensens kvällsmöte på onsdag klockan 19.00 blir det en speciell inbjudan till alla diakon- pastors- och prästkandidater, alla volontärer, teamare och ungdomsledare,  alla som ska läsa någon bibelskola i höst och alla som läser till församlingspedagoger, församlingsmusiker och liknande samt alla som inom de närmaste månaderna ska ut som missionärer, missionsarbetare och volontärer. Ni ska få komma fram i slutet av mötet för att få förbön. Linnéa Lidskog leder denna förbönsakt i år, och vi vet att många upplever den som en av konferensens verkliga höjdpunkter.

I en andra inbjudan kommer de att få förbön som önskar klarhet i sin kallelse och visshet om vad Gud vill med deras liv. Och då gäller det inte bara församlingsarbete som ett yrke, utan över huvud taget vad Gud har för plan med den enskilde. Många brukar söka förbön vid dessa tillfällen, och jag som sitter i antagningsnämnden och läser alla kallelseberättelser vet att det är många som räknar onsdagskvällens Hönömöte som en avgörande och helig stund i deras liv.

Efter mötet kommer pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan att sälja tidningen Årsringar utanför tältet. Tidningen handlar om kallelsen och om att vara en Jesu lärjunge. Den kostar 50 kr och hela den summan används för att göra det möjligt för pastorskandidaterna att åka på en retreat per år och att åka på en gemenskapsresa till en lägergård varje höst. Det går utmärkt att swisha för den som inte har kontanter.

Här är årets sommarpastorer

Att vara sommarpastor är något väldigt speciellt. Pastorskandidaterna får ibland den möjligheten, även om det tyvärr är alltför få församlingar som anställer sommarpastorer. Men oftast är det en väldigt fin möjlighet för både församlingen och pastorskandidaten.

 

Så här ser listan på årets sommarpastorer ut:

Arbrå: Moa Nilsson Forsén, vecka 26-31
Fristad: Anna-Karin Ryberg, juni och juli
Gotland: Hampus Flyman, vecka 25-28, 30-32
Hedesunda: Kerstin Rask Lind, vecka 28-31
Varberg: Karl Hylén, vecka 25-27 och 29-30
Vikarbygården: Tommy Holmsten, 12 juli – 2 aug
Vårgårda: Jonatan Forsling, vecka 26-31
Västerås: Maria Linder, vecka 25-31

Hälsa gärna på där de är och lyssna till dem.

Varje sommar brukar jag få små förtjusta kommentarer från sommarpastorerna. Så här skrev en av dem igår kväll: ”Alla pastorskandidater borde vara sommarpastorer. Varför har jag inte haft detta som sommarjobb varje sommar?”.

För precis 40 år sedan var jag själv sommarpastor i Mora. Jag gjorde flera hembesök hos äldre människor och fick faktiskt vänner för livet, ja, det vill säga deras liv för nu är de alla döda. Men i flera år skrev vi brev till varandra och ringde ibland. Några år senare var min fru och jag och hälsade på i bygden och träffade några av dessa gamla vänner.

Så en liten uppmaning är att fler församlingar ska fundera på att anställa en sommarpastor inför nästa år. En sommarpastor kan nå dem som är kvar hemma. Predika och leda möten, följa med på läger, skapa kontakter bland semestrande människor, ordna sommaraktiviteter för barn och unga, ta hand om andakter på sommarhem och institutioner, besöka äldre och sjuka mm. Det har visat sig vid ett par tillfällen att det också kan vara ett sätt att på lite sikt lösa en vakanssituation i församlingen.

Läs mer om att anställa en sommarpastor.

Rune W Dahlén

Foto: Övre bilden: Johanna Johansson. Undre bilden: ?

Präst för de som aldrig går i kyrkan

– Hej Samuel, det är Lasse!

Telefonsamtalet kom oväntat från en man som kommit några gånger till en kurs för sökare som vi hade i kyrkan där jag arbetade för några år sedan. Fortsättningen blev genast mer dramatisk när jag hörde den brustna rösten från den andra telefonluren.

– Jag vill bara säga att jag misslyckats, har börjat att dricka igen och nu har min kärleksrelation gått sönder. Jag kommer nog inte till kursen mer, men du ska veta att jag har en tro och även om jag inte går till kyrkan, så är du min präst också.

Lasse heter naturligtvis något annat. Han kan vara vem som helst men är ändå en högst verklig människa av kött och blod. En individ som behöver tröst, stöd och ledning för ett sprucket och komplicerat liv.

Att vara en pastor är inte bara ett yrke som innefattar själavård för församlingsmedlemmar, förrättningar, matrikeluppdatering och teologiskt genomtänkta monologer från predikstolen.
Pastorns uppdrag är också att vara ett av kyrkans redskap att återspegla Guds hjärta för alla människor som Gud har skapat, inte bara de som står i matrikeln utan de som finns i kyrkans nätverk och på den platsen där man arbetar.

Därför spelar det nog mindre roll om man kallas för präst, diakon, evangelist eller pastor. Eller om man jobbar i en stor eller liten kyrka i stan eller på landsbygden.

I kyrkorna behövs det ledare som inte enbart kan arbeta för de som redan är medlemmar, utan också kan vara utåtriktade och vill vara pastorer för de som aldrig går i kyrkan och berätta mer om hur ofantligt mycket de är älskade av Gud.

Blogginlägget är skrivet av Samuel Wångehag som är pastor i Sigtuna Baptistförsamling och går Equmeniakyrkans vägledningsår.

”Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på”

Blogginlägg från pastorn och gästbloggaren Krister Liljegren.

Nej det tänker jag inte göra, tänkte jag som svar på en inre förnimmelse om en predikokallelse. Jag skall bli rockmusiker, punkt.

Jag stod vid detta tillfälle framför talarstolen i min hemförsamling, Missionskyrkan i Lidköping, på behörigt avstånd. Men den inre rösten eller förnimmelsen gav sig inte och fortfarande finns upplevelsen som ett starkt minne inom mig.

Vägen blev inte helt rak kan jag nu många år senare konstatera.

Ett antal syntar och allt längre hår senare, ja jag var en riktig pudelrockare, via en längre period inom flygets värld ville inte känslan av en slags kallelse eller riktning i livet ge med sig. Även då vägen också gått igenom kolsvart tvivel och en känsla av att kyrkan inte var något för mig.

Åren gick och efter ett antal inhopp som vakansföreståndare i min hemförsamling förstärktes känslan av att det fanns något i tjänsten som pastor som tilltalade mig.

En period tidigt i livet hade jag också prövat på att verka som ungdomspastor och senare som pastor i en nystartad församling.

Jag är som person kunskapstörstig och har alltid läst mycket, ändå upplevde jag att om det ska bli allvar med min känsla av kallelse så vill jag att det ska bli på riktigt. Så blev det genom ett antal krumbukter i livet att jag ansökte om att bli pastorskandidat i Equmeniakyrkan. Jag blev antagen och samtidigt fick jag en tjänst i en stor pingstförsamling där jag haft möjlighet att arbeta under mina studier, vilket har varit en fantastisk men ibland slitsam kombination.

I upploppet på min läsning drabbades jag helt oväntat av ett mycket allvarligt och livshotande tillstånd som, tack gode Gud, gick att åtgärda. I dagarna har jag fått byta mitt ”callsign” som vi säger inom flyget från kandidat till pastor, vilket känns oerhört stort.

Detta var en mycket kort och förenklad berättelse om min resa vilken innehåller många fler detaljer och händelser, men mitt syfte är att få möjligheten att berätta något om vad utbildningstiden har gjort med och för mig.

Ibland kan man möta åsikten att det inte är bra med teologiska studier, att de kan ta bort det enkla och trosvissa i kallelsen. Kanske kan det bli så för någon. Min upplevelse är dock precis tvärtom. Visserligen hade jag på egen hand redan läst mycket och via ett antal andra utbildningar hade jag en viss beredskap, men det som skedde var att min horisont vidgades. Jag behövde ny luft i systemet, mer syre helt enkelt. Nya infallsvinklar, mer kunskap, problematiserande, krav på att hantera det som jag kanske tidigare hade hoppat över osv. Ju mer jag läste ju mindre tyckte jag att jag kunde tills jag kände hur det lyfte och jag uppfattade att det fanns mer substans i min förståelse av tron.

I och med att jag samtidigt jobbade i en församling kunde jag omedelbart omsätta mycket av det vi läste, prova på att tillämpa kunskapen. Den nya kunskapen och förståelsen fick prövas mot verkligheten direkt.

Visst var jagandet efter billiga tågbiljetter, långa resdagar, övernattningar, böcker, ryggsäcken, frukosten från Ica Bromma tröttsamt, oerhört tröttsamt många gånger.  Idag när jag står i en tjänst så finns där visserligen ett pris som har betalats och en viss trötthet, men jag upplever att det var värt det. Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på.

Så vad hände då med kallelsen och den ”brinnande och hungriga” predikant jag en gång var? En tid backade jag nog lite, prövade mig mot det jag hörde och såg. Ibland kunde jag tänka, om mina lärare satt här hur skulle jag då predika? Jag blev tvungen att justera lite av mitt predikohantverk. Men så sker det där märkliga igen, nu på en tyngre grund, där Guds Ande tar tag i orden och kan använda en vanlig pastor som mig där det blir till liv och rörelse i mötet. Kyrkorummet, samtalsrummet fylls av liv och luft från Guds rike och jag förstår varför jag får vara med där. Gud kallar, utrustar, skickliggör oss var och en för att betjäna alla människor. Ibland som pastor.

– – – – – – – – – – – – – – –

Tillsammans med andra fick Krister Liljegren för en vecka sedan förbön i Equmeniakyrkans kyrkokonferens inför vägledningsåret. Nu kan han titulera sig pastor. Vägledningsåret pågår fram till nästa kyrkokonferens då han ordineras och får vigselbehörighet.

Beredd – och vilar lugnt i min kallelse

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Tommy Holmsten, som är klar med studierna och på årets kyrkokonferens börjar sitt vägledningsår.

Träden börjar bli gröna, fåglarna kvittrar och det är 22 grader varmt i skuggan. Det känns som vilken sommardag som helst, men det är den 2 maj 2017. Framför mig under våren och sommaren ligger Equmeniakyrkans kyrkokonferens i Vårgårda, jobb på kristendomsskolan i Sjövik samt (förhoppningsvis) en sommarpastorstjänst. Det är speciellt att blogga i skarven på något som håller på att ta slut och något som ännu inte börjat. Jag vet hur livet sett ut de senaste tre åren och åtta månaderna, men har ingen aning hur det kommer se ut om ett halvår eller ett år framåt. Det enda jag är säker på, det som är själva grunden för mig, är att jag står i startgroparna att tjäna Gud som pastor. För mig är detta jättestort, speciellt eftersom jag inte ens var troende för lite drygt fem och ett halvt år sen.

För två veckor sen samlades vi som skall ut i vägledningsåret. Tiden rusar fram och tar tag i oss, skakar om oss. Det börjar kännas på riktigt. Något som verkligen tog tag känslomässigt var när vi alla lovade Gud att gå in i tystnadslöftet. Kanske ett litet löfte i andra sammanhang, men där och då lovade vi faktiskt att gå hela vägen. Vi är beredda att för konfidenters, kyrkans och Guds skull ta saker vi får veta i själavårdssamtal och biktliknande situationer med oss i graven. Gud kändes väldigt nära i det ögonblicket.

För en vecka sen beställde jag min första pastorsskjorta från ett företag som specialiserat sig på att använda Fair Trade-tyg när de syr upp skjortorna. Tänkte det var lika bra att börja min pastorsgärning med att stödja arbetare som förhoppningsvis får en lite mer dräglig tillvaro. Samtidigt tar jag ställning (åtminstone denna gång) för något gott.

I skrivande stund har jag inte klart med någon tjänst men det fantastiska är att det känns helt okej. Förfrågningar har kommit från några församlingar där det av olika anledningar inte känts helt rätt. I slutändan kan ett oväntat samtal visa vägen, undrar om Jesus hade ett finger med i spelet där? Trots allt finns ett lugn i magen och en trygg känsla i bröstet. Jag känner verkligen att Jesus kommer ordna det för mig, han har ju kallat mig för att tjäna honom. Vi som skall gå ut i tjänst är alla olika och det är bra. Vår Herre kommer matcha våra gåvor med de församlingar som bäst behöver dem. Det är ju hans gemenskap och kyrka, ingen annan skulle klara det. Skulle vi försöka hamnar vi ofrånkomligt i ett egoistiskt tänkande eller det omvända, att vi tänker på alla andra utom oss själva.

Jesus säger ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matt 11:29-30). Nu är det dags att börja bära, mina vänner. Att lita på allt vi lärt, lita på THS lärare, men framför allt att lita på Jesus. Församlingarna väntar, vi väntar, men Gud väntar aldrig. Han sörjer för oss alla hela tiden, från tidens början till tidens slut.

Vi syns under resans gång!

Ensam är stark?

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Erik Lund.

Bland det första som Rune W Dahlén uppmuntrar oss pastorskandidater till när vi flyttar upp till Stockholm är att gå med i en församling. När jag och Jennie (min fru som också är pastorskandidat) flyttade till Stockholm stod vi inför stora omställningar. Dels var Jennie gravid med vårt första barn, men vi skulle också flytta från tryggheten i Jönköping till stora Stockholm. På en höst bytte vi helt sammanhang och socialt liv. Och att bryta upp från sitt sammanhang är inte alltid lätt. Det tog tid för oss att finna oss till rätta i storstan.

En av de saker som har hjälpt oss att landa i Stockholm är det som Rune uppmuntrade oss till att göra. ”Gå med i en församling!” I församlingen som vi gick med i finns det bland annat möjlighet att vara med i en hemgrupp, vilket vi är. I hemgruppen möts vi en gång i veckan för att umgås, be och läsa bibeln tillsammans. Gruppen består av både unga och gamla, män och kvinnor. Vi befinner oss i olika delar av livet vilket gör att vi brottas med olika frågor och har olika infallsvinklar på saker. Någon är pensionär, en annan arbetstränar och några studerar.

När Paulus skriver till församlingen i Rom uppmanar han dem med orden: ”Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter” (Rom 12:15). I hemgruppen har jag fått erfara det på nära håll. Stöttning i svårigheter och hurrarop i glada stunder. Det har gett mig mod, kraft och ork att kämpa vidare i mitt eget liv. Jag har också fått uppleva styrkan i gruppen och att vara en del av en helhet. Paulus skriver i Romarbrevet även om bilden av församlingen som en kropp med många lemmar, och att varje lem/del är viktig för kroppen. Det är en annan sak som blivit påtaglig för mig i den församling som jag är med i, och hur det kan fungera. Som jag har upplevt det uppmuntras alla att delta med just sina gåvor, erfarenheter och personlighet. Varje person är unik och viktig för helheten.

När jag nu snart ska ut i tjänst som pastor kan jag ibland få för mig att det handlar om mig. Pastor Erik, med en kandidat i teologi, som ska ut och rädda församlingar. Men då är jag glad över att ha fått tillhöra en församling där man betonar vikten av att vara en del av en helhet. Det handlar inte bara om mig och det inte är meningen att jag ska vara alla delar i helheten, även om jag är pastor. Utan min uppgift är att komma med min egen del i helheten. Det är inte meningen att jag som pastor ska komma som en slags räddare, utan att jag i ett sammanhang får vara en del i pusslet i att vara församling. Där min egen del är att just få vara pastor… Kanske är det så att även din del i pusslet är att få vara pastor?

Så nej, jag tror inte ensam är stark. I en församling är varje person lika viktig för att helheten ska bli just, hel. Och det är tillsammans som vi är starka.

– – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 18 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Sprickorna

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Ulrika Johansson.

Jag sitter på en bänk nere vid Stångån vid slottet Bjärka-Säby, njuter av den värmande vårsolen och ber. Då hör jag ett ljud jag inte riktigt känner igen. Jag tittar mig omkring och ser ingenting som kan förklara ljudet. Så hör jag det igen. Då förstår jag att det är isen som sjunger sin dova sång över vårsolen för mig. Jag går fram till kanten på ån och följer den en bit. Då ser jag dem, sprickorna i isen. Jag fortsätter att gå utmed kanten och börjar fundera på det där med sprickor och så kommer några strofer ur sången ”Det sjunger i själen” med Erik Tilling till mig: ”Det sjunger i själen och hjärtat, en sång jag vill ge till dig. Det rymmer min glädje och smärta, tanken, känslan, hela mig, min sång till dig.”

Jag har på senare år mött olika uttryck för att det finns de som inte vågar visa sig sårbara för varandra i församlingarna. För mig är det en viktig fråga och jag undrar vad som skulle hända, med både mig och gemenskapen, om jag i församlingen inte skulle våga visa att mitt liv ”rymmer både glädje och smärta”?

Jesus har sagt att vi ska komma till honom om vi är tyngda av bördor (Matt 11:28). Paulus har påtalat för oss att om en kroppsdel lider så lider också de andra delarna av Kristi kropp (1 Kor 12:26) och i Rom 15:1 står det att ”vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva”. Stämmer dessa bibelord och det de beskriver in på våra församlingar idag? Bär vi varandras bördor? Lider vi med den som lider? Vågar vi komma till Jesus med det som tynger oss?

Ingen av oss är perfekt, om nu någon trodde det. Vi har alla större eller mindre sprickor i våra liv. Men jag tror att genom att bland annat våga visa att vi är sårbara så kan vi som församlingar komma närmare både varandra och Jesus.

Jag kan förstå att det finns de som anser att det kan vara svårt att våga visa sig sårbar i en vanlig söndagsgudstjänst. Men då vill jag lyfta fram en gåva som vi kan ge varandra, nämligen förbön. Att få möjligheten att med åtminstone en annan person få blotta en liten spricka eller få dela det som i mitt liv rymmer både glädje och smärta och tillsammans få lyfta upp detta inför vår Herre i förbön. Det är en underbar möjlighet vi kan ha i våra gudstjänster.

Sedan kan ”den lilla gruppen” i församlingen vara en annan gåva vi kan få del av. I en bönesamling med ett mindre antal personer kan jag våga ta av mig min mask ännu mera. Då kan jag våga visa alla de vackra sprickorna som är en del av mitt liv och som vill sjunga ut det min själ bär på.

Jag skulle därför med detta blogginlägg vilja uppmuntra dig till att våga visa dina sprickor. Det är genom dem som du kan släppa in lite ljus och kärlek från Gud och dina medmänniskor. Leonard Cohens uttrycker det så här i sången “Anthem”: “There´s a crack in everything – that´s how the light gets in” (Det finns en spricka i allting – det är så ljuset når in).

– – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Anmälningstiden har gått ut, men vill man ändå anmäla sig går det bra om man är beredd att ta med sig mat att äta, eller gå till någon restaurang i närheten. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Tack till er som hunnit lite längre!

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

Vi samtalar en stund vid kyrkkaffet, min handledare och jag. Vi är i början av min första VFU-period, eller som det heter på riktigt – verksamhetsförlagd utbildning. Praktik skulle kanske någon kalla det.

Kyrkkaffet är ingen ovan plats för mig, inte heller gudstjänsten, inte heller predikstolen. Inte församlingen, för i församlingen har jag levt hela mitt liv. Jag kan detta ganska bra, tycker jag själv. Men att koppla församlingsmiljön till utbildningen, till de kurser vi läser på THS, är nytt. Det ger nya perspektiv på gudstjänsten, på församlingen, på pastorns roll. På min kommande roll. Framförallt ger det möjlighet att ställa frågor.

Vad tänker vi om vår placering i kyrkorummet? Predika från predikstolen, eller ställa oss mitt bland folket?

Hur ”tar vi in” församlingen innan vi börjar predika? Under predikan? Hur samspelar vi under predikan? Hur ska vi kunna känna in var församlingen befinner sig? Att jag talar ord som landar? Hur ska vi kunna veta om det vi säger bär frukt?

Hur läser vi välsignelsen? Ska vi säga ”välsigne er …” eller ”välsigne dig …”, eller kanske ”välsigne oss …”? Vad gör de olika ordvalen med oss och vad gör de med församlingen?

Hur får man livet att gå ihop? Hur ska man hantera alla goda idéer som församlingsmedlemmar kommer med? Ska jag göra allt? Springa på alla bollar? Eller ska jag våga sätta gränser?

Studier i teologi är viktigt. Men viktigast är nog att få samtala med någon annan, som gått lite längre än mig på den här vägen, om det som studierna väcker. Om hur det funkar i verkligheten utanför skolan. Att få samtala om de jobbiga och svåra aspekterna av pastorsrollen och att få ställa de där frågorna som på ett sätt kan tyckas banala, det är viktigt. Det är det som rustar för den kommande uppgiften.

– – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum. Den verksamhetsförlagda utbildningen som Sara berättar om finansieras helt av kollekterna under bön- och offerdagen. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Anmälningstiden har gått ut, men vill man ändå anmäla sig går det bra om man är beredd att ta med sig mat att äta, eller gå till någon restaurang i närheten. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

När hjärtat bultar lite hårdare

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Jonatan Forsling.

Några gånger per termin får THS besök av någon av Equmeniakyrkans regionala kyrkoledare. De predikar då i veckans skolgudstjänst och bjuder sedan de pastorskandidater som är intresserade av regionens arbete (eller i några fall de som är hungriga) på pizza. I samband med denna lunch informerar de om regionen och de församlingar som finns i den.

För mig har de luncher jag deltagit i blivit tillfällen då mitt hjärta slagit några extra längtande slag. Jag slås av hur fantastiskt fenomenet församling är. Jag älskar församlingen även om jag många gånger varit frustrerad på den. På de långsamma processerna. På att ingenting händer. På att den inte är precis så som jag skulle vilja. I alla de församlingar jag funnits i har jag hittat saker som jag ser som brister.

Men när jag blickar tillbaka är det med tacksamhet. Jag är glad över de församlingar som varit och är mitt andliga hem. Sammanhang där jag formats och det sammanhang där jag idag formas, säkerligen till stor del på grund av att inget av de sammanhangen ser ut precis så som jag skulle önska.

Trots de brister som jag tycker mig se så måste jag säga att jag tror på församlingen. Jesus talar om Guds rike i bilder av ett senapskorn som växer till ett träd och en surdeg som syrar hela degen. Jesus talar om en enorm växtkraft och förmåga att genomsyra allt och jag tror att även församlingen är bärare av den växtkraften och förmågan att genomsyra.

Jag längtar efter att få se mer av församlingen, både där jag nu finns och där jag en dag kommer att vara i tjänst. När de regionala kyrkoledarna berättar om sina församlingar är det framförallt de mindre församlingarna som får hjärtat att slå lite hårdare. De som finns på lite mindre orter och som kanske länge fått se sina medlemstal sjunka. Dessa församlingar väcker en särskild längtan i mig. När jag hör om dem vill jag vara en del av funderandet på hur man kan vara församling just där. I de sammanhangen skulle jag vilja se en växt, där skulle jag vilja vara med och ingjuta mod. Där vill jag se människor förnyas och fördjupas i sin kallelse att vara Jesu lärjungar och sändebud i vardagen.

Och samtidigt undrar jag ibland vad jag egentligen har att ge där. Men jag tror att en betydligt viktigare fråga är vad jag blivit given och i vems händer jag lägger det. Vart i världen jag kommer hamna vet jag ju inte idag, men jag tror att det inte sällan finns ett samband mellan längtan och kallelse. Nu längtar jag efter att söka vägar, vara med i snabba och långsamma processer och att få investera i ett sammanhang med stor växtkraft. Det är min önskan att det jag har skall få ligga i Guds händer och att det ska få vara till välsignelse där jag finns.

– – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.