Etikettarkiv: församling

Besök i nästan 100 församlingar

Utan församlingar inget THS! Församlingarna i Equmeniakyrkan är utgångspunkten och målet för allt arbete med pastorsutbildningen på THS. Vi tar emot studerande från församlingarna och vi sänder ut pastorer till församlingarna. Och däremellan gör vi massor av församlingsbesök och är helt beroende av församlingarnas förböner och gåvor.

Samma sak kan förstås sägas om Bromma folkhögskola och diakonutbildningen där. THS och Bromma folkhögskola är numera närmaste grannar på Campus Bromma och det är vi väldigt glada för. Från mitt arbetsrum på THS där jag sitter just nu ser jag över den snötäckta gräsmattan in till folkhögskolan.

Den 8 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Det är en av läsårets allra viktigaste dagar, oavsett om församlingarna väljer just den 8 mars eller någon annan söndag i närheten.

Därför är det extra roligt att nu kunna säga att vi kommer att besöka nästan hundra olika församlingar på bön- och offerdagen detta år. Och skulle vi räkna in alla församlingar vi besöker under ett helt år skulle listan bli mycket, mycket längre.

Här på hemsidan har vi nu uppdaterat inför årets bön- och offerdag. Här finner du en lista över alla de församlingar vi besöker. Här finns den hälsning som kan läsas upp i gudstjänsten, oavsett om man får besök från skolorna eller inte. Och, det viktigaste av allt, här kan du hämta hem bönelistan där alla pastors- och diakonkandidater finns med, och där det finns ett förslag på bön att bedja i gudstjänsten.

Tidningen Årsringar som produceras av pastorskandidaterna kommer från tryckeriet denna vecka. Eftersom den är helt finansierad av annonser går hela behållningen till att stötta pastorsutbildning – hälften till våra samarbetskyrkor i de båda Kongostaterna och hälften till att pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan kan åka på retreat en gång per år, samt resa till en region i kyrkan under en långhelg. Du kan redan nu beställa Årsringar, antingen ett eget exemplar till bara dig eller i en bunt för att sälja i din församling. När vi kommer från skolorna har vi med oss tidningar att sälja.

Till sist kan du även ladda ner affischen inför bön- och offerdagen. Den är ovanligt innehållsrik och man kan sitta länge och titta på den och associera kring de olika föremålen.

Gåvorna som kommer in går inte till skolornas allmänna arbete, utan är öronmärkta för att bekosta just det som gör de diakonistuderande till diakoner och de teologistuderande till pastorer. Det handlar om att se till att alla pastorskandidater har en församlingsanställd pastor som mentor och att de som vill får en andlig vägledare. Gåvorna finansierar också en samtalsserie hos en erfaren terapeut/själavårdare för att de blivande pastorerna och diakonerna själva ska ha bearbetat sina upplevelser och erfarenheter innan de sitter i samtal för att hjälpa andra. Andligt forum är ett program på THS som helt finansieras av kollektmedel, liksom undervisningen och övningarna i röst- och talteknik. Arbetet med VFU – verksamhetsförlagd utbildning i olika församlingar – bekostas också av gåvorna denna dag. Bara för att nämna några insamlingsmål.

Det behövs mycket förbön och stora gåvor. Välkommen att fira gudstjänst på bön- och offerdagen för pastors- och diakonutbildningen!

Rune W Dahlén

Kyrkan förblir profetisk!

Wedegård, David 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren David Wedegård. David kommer ursprungligen från Vårgårda men tillhör nu Jakobsbergskyrkan i Järfälla. Han har läst fyra och ett halvt år på THS och skall nästa läsår gå Vägledningsåret för att sedan ordineras till pastor i Kyrkokonferensen 2016.

 

 

Jesus Kristus är Herre (Fil 2:11)! Det har varit den kristna kyrkans bekännelse sedan de första lärjungarna spred evangeliet (det glada budskapet), sedan den tid då rörelsen låg i sin linda. Det är även den kristna kyrkans bekännelse idag. Jesus Kristus är Herre!

Men man kan undra vad det har för betydelse för våra liv idag? När den tidiga kyrkan bekände att Jesus var Herre (grekiska Kyrios), var det ingen andlig bekännelse, något som bara berör vårt inre liv och som till slut leder till ett evigt liv i himlen. I en tid då den romerska kejsaren kallades för herre (kyrios), så var det en bekännelse som fick ödesdigra konsekvenser för varje enskild kristen människa som vågade bekänna en annan Herre. Det var ett politiskt ställningstagande, likväl som ett religiöst.

Att skilja på det offentliga, sekulära politiska området och det privata och religiösa är ett modernt fenomen. Under den tid då Jesus och hans lärjungar proklamerade evangeliet var det ett budskap som både hade politiska, så väl som sociala konsekvenser. Att Jesus var Herre var en bekännelse som innebar att kejsaren inte var herre. Det finns ingen högre instans för en kristen människa än Jesus Kristus. Inga politiska system, inga karismatiska ideologer, inga rättsliga ämbeten kan någonsin gå före kyrkans bekännelse till Jesus Kristus. Men återigen, vad betyder det för mig och för kyrkan idag?

JesusDetta betyder att Jesus Kristus är Herre, alldeles oavsett vad vi har för åsikt om det! I denna fråga är sanningen aldrig relativ, som annars är så populärt att hävda. Det är en verklighet vi har att förhålla oss till. Han går före allt. Kyrkan som förmedlare och förvaltare av detta budskap går före allt. Och visst är det intressant i tider när det politiska klimatet blir allt mer spänt. De sekulära makterna kan aldrig diktera kyrkans agenda. När människovärdet ifrågasätts, när den som flyr blir misstänkliggjord och den fattige blir osynlig, ja då förblir kyrkan profetisk. Gud gör inte skillnad på människor (Apg 10:34, Rom 2:11, Jak 2:1)! Därför går evangeliet om Jesus Kristus före alla resonemang om ekonomisk vinst i samhället, där individen beräknas värdig beroende av hur mycket köpkraft hen har.

Missförstå mig inte – samhällsbygget är gott. Att gemensamt samordna genom den politiska arenan, för att också i ödmjukhet och respekt kunna leva tillsammans, det är gott och där behövs det bekännande kristna människor. Historien är fylld av kristna vittnen som förändrat hela samhällen till det bättre, men en sak har de gemensamt – de är grundade i övertygelsen om vem det är som egentligen har makten i den verklighet vi lever i.

Gudstjänst

Detta för mig osökt till den kristna gudstjänsten. Jag är nu färdig med min pastorsutbildning och om bara någon vecka skall jag påbörja min första tjänst i en församling. Och jag ser det som min primära uppgift att tillsammans med församlingen försöka hjälpa människor se verkligheten sådan den faktiskt är. Gudstjänsten är det tillfälle då de kristna genom alla tider har samlats för att fira att Jesus Kristus är Herre. Gudstjänsten firas på söndagar, som enligt tradition kallats för den åttonde dagen i veckan. Gudstjänsten på den åttonde dagen är den tid och den plats där den nya verkligheten träder fram och evigheten tar sin plats i våra hjärtan. Och i det perspektivet finns det inget eller ingen som på riktigt kan skrämma oss. De som samlas till gudstjänst får nya ögon som ser verkligheten sådan den faktiskt är – Jesus Kristus är Herre! – och oavsett vad som sker med oss vet vi att Han kommer att hela det som är skadat en synnerligen vacker dag. Med den övertygelsen kan vi som kristna stå upp för det vi tror på. Den Gud som så älskade världen har inte lämnat den åt sitt öde. Hoppet om en ny, upprättad skapelse lämnar oss aldrig. Och vi får också nya ögon att se på varandra och på den värld vi lever i. Allt blir omgärdat av ett slags heligt skimmer. Mina medmänniskor kan aldrig reduceras till ekonomiska siffror, de är älskade av Gud.

Den värld vi lever i är tyngd av sorg och våld. Från krigets Syrien till de romer som denna vinter sitter och tigger på våra svenska gator och torg. Att Jesus är Herre innebär att jag, både som kristen och som pastor, är kallad att försöka förändra det jag kan. Att ge till dem som behöver och att verka för att krigets fasor skall lindras. I gudstjänsten innesluts allt detta – vi delar med oss av det vi har och ber för den värld som lider, och allt i syfte att vi själva skall förvandlas och bli mer lik Honom som offrade allt för att världen skulle få liv.

David Wedegård

Verklighetsförlagd utbildning

Werling, Kajsa 3Pastorskandidatern och gästbloggaren Kajsa Werling skriver om VFU som betyder verksamhetsförlagd utbildning och som innebär att pastorskandidaterna är tre veckor i en församling under tre årskurser, alltså sammanlagt nio veckor.

Jag är sedan en dryg vecka tillbaka på THS efter ett besök i verkligheten. Den verklighet som i det här fallet var min VFU-period i en församling långt nere i de småländska skogarna. Jag älskade det besöket. Men jag älskar också att plugga (i alla fall de flesta dagarna) och så älskar jag ju den där verkligheten i församling.

Det är en ekvation som i många fall går att lösa, men ibland är den svårlöst. Som de där dagarna när jag har så svårt att få undervisningen i skolan + min kallelse och längtan efter att arbeta som pastor = sant.

Det handlar inte om att jag inte uppskattar undervisningen, för den är oftast i toppklass.

Det handlar mer om min förmåga att integrera det som jag lär mig med det som jag tror att jag kommer att göra efter mina fyra år på THS. Och jag inser när jag skriver det här att jag inte har en aning om vad jag exakt kommer att göra efter de här åren eller vad jag kommer att ha användning av. Så om ni frågar mig när jag har facit om några år, så kommer jag säkert att kunna lösa de här ekvationerna med en klackspark.

Men det innebär tyvärr inte att det blir lättare för mig att svara på dem nu.

Det är därför jag älskar verkligheten i församling så mycket. Och det är därför jag älskade mitt senaste besök i verkligheten så mycket.
Mitt besök som innebar tre veckor i en församling där jag fick vara med pastorn som arbetar där och se vad hon gör, hur hon tänker och vad hennes verklighet innebär. Och där hon kunde visa och lära mig hur hon har sammanfört det hon lärde sig under sin utbildning med det som är hennes jobb som pastor.

Werling, Kajsa 4

Där fick jag se att allt det som jag lär mig har ett syfte och att jag i min handledares arbete kunde känna igen sådant som jag sitter och pluggar i skolan. När jag pratade med henne insåg jag att vi pratar samma språk och att jag också har lärt mig en massa saker som jag redan har användning för.  Och tillsammans kunde vi lösa några av de ekvationerna som jag tycker har varit svårlösta och den känslan som då uppstod, den är oslagbar.

Det gör att min längtan efter att själv en dag få arbeta som pastor växer sig starkare och starkare. Så stark att jag mitt i allt blir avundsjuk på min handledare för att hon redan är pastor. Men vilken tur då att jag bara har tre terminer kvar av plugg, sedan är det min tur att få vara pastor.

Därför gör jag allt för att kunna lösa fler ekvationer redan nu, så att jag ännu mer kan integrera de här två delarna av mitt liv, och att inse att det är en verklighet också här och nu på skolan, det är bara en annan form på den.

Därför gör jag också mitt bästa för att njuta av nuet och för att lära mig så mycket jag bara kan. Samtidigt som jag längtar efter mer av verkligheten. Verkligheten i församling.

Jag tackar Gud för alla äldre i våra kyrkor

DavidLundFrån pastorskandidaten och gästbloggaren David Lund.

Ibland är det något som händer i mötet med människor. Detta något kanske inte går att beskriva med ord. Detta något kan också ta sig helt olika uttryck. Ibland kan möten med människor få en att se saker på ett helt nytt sätt. Vissa möten kan beröra en på djupet. Så djupt att mötet med en människa kan bli ett möte med Gud. I somras fick jag göra sådana möten.

Den här sommaren jobbade jag som sommarpastor. På pastorsutbildningen på THS får man möjligheten att jobba några veckor under sommaren i någon av Sveriges Equmeniakyrkor. När jag ser tillbaka på de fem veckorna jag fick tillbringa i en församling i Dalarna, så är det en uppgift jag speciellt längtar tillbaka till: Davids bloggbildhembesöken hos de äldre. Under de fem veckorna gjorde jag cirka 15 hembesök. Besöken bestod oftast av fika, samtal och bön. Att få samtala och be med dessa människor som troget tjänat kyrkan under många år var en förmån. Att få höra berättelser om församlingens glada men också tuffa stunder. Att få dela livet med varandra. Varje gång jag besökte dessa fantastiska och givmilda människor så var det med en känsla av tacksamhet.

Det här med tacksamhet är ju lite krångligt. Ofta har människor svårt att sätta ord på saker man är tacksam för. På samma sätt kan människor ha svårt att sätta ord på egenskaper vi uppskattar hos varandra. Det blir oftast när människor gifter sig eller begravs som man vågar utrycka vad en människa betyder för en. Jag tänker att detta borde gå att göra oftare. Visst kan vi alla bli bättre att berätta för människor vad vi uppskattar hos dem! Det här blogginlägget är ett försök, från min sida, att börja detta.

Jag vill nu rikta mig till alla äldre i våra församlingar. Du som slitit i vått och torrt. Du som troget tjänat din församling. Du som skottat, fixat fika och bett. Du som låtit barn och ungdomar ta plats. Du som offrat din egen bekvämlighet för andra. Du som älskat din Jesus. TACK! Du är en förbild. En förebild att efterlikna. Det går inte att beskriva med ord betydelsen av vad du har gjort för kyrkan och möjligheten för människor att få tag i evangeliet.

Mina hembesök i somras fick mig att känna tacksamhet och uppskattning. Jag tackar Gud för alla äldre i våra kyrkor. Nu över till dig. Vilka möten har du gjort på sistone? Vem eller vilka har berört dig på djupet?

Havskajak, isvak och pastorsutbildning

Kennerberg, OweIdag gästbloggar THS rektor Owe Kennerberg.

Vi hanterar risker olika. Några lider av panikångest och ser ett dödshot i varje sjukdom, i varje flygresa, i varje brusten relation. Andra förtränger istället riskerna. Visst händer det olyckor, men inte mig. I varje fall inte idag.

Det finns ett annat sätt att handskas med risker. Att i förväg träna under ordnade förhållanden. Länge såg jag med blandade känslor på dem som nästan ljudlöst och så läckert gled fram i havskajaker. Det verkade ju livsfarligt att sitta fastspänd om man skulle välta och hamna under vattenytan.

Och vilken känsla är det inte att susa fram över blanka havsisar på långfärdsskridskor. Men du kan aldrig vara hundra procent säker. Rätt vad det är så kan det finnas något som gör att isen plötsligt inte bär dig.

Nu är det snart tio år sen jag och en god vän hyrde var sin havskajak och turades om att fastspända i kajaken välta i vattnet på en badstrand och själva ta oss loss med den andre beredd att hjälpa till vid sidan om. Sen gav vi oss iväg på en tur i Stockholms skärgård.

Har du testat och klarat av det som verkar hotande så är det inte så märkvärdigt längre. För några år sen så prövade jag på att öva på hur man gör om man åker igenom isen ner i vattnet. Det var inte alls så hemskt som man kanske föreställer sig.

Vakträning

Hur förbereder man sig på bästa sätt för att bli pastor? Ett jobb som blandar ytterligheter. Vigsel och begravning, fest och olycka, enskilda samtal och predika för många, ensamvarg och gemenskapsentreprenör. Och en levande församling är en församling där pastorn ständigt möter människor från olika samhällsklasser, kulturer, i olika åldrar med vitt skilda politiska och religiösa föreställningar och åsikter.

Vi tror inte att en optimal pastorsutbildning går att förena med att man bara jobbar vidare i sin egen församling och läser kurser på distans. Du behöver lämna ditt invanda sammanhang och möta människor från olika delar av landet, från olika kulturer och skilda livsmiljöer. Men där närheten till församlingslivet finns bland annat genom mentorer och verksamhetsförlagd utbildning i olika församlingar. Och där du dagligen får möta lärare som kombinerar pastoral erfarenhet med teologisk spetskompetens.

Och det är inte någon katastrof att mångfalden och olikheterna på THS ibland leder till friktioner. Vi tror inte på en pastorsutbildning där man lever i en bubbla med likasinnade. En bra utbildning är lika lite som pastorsjobbet enkel och bekväm. Den är rejält utmanande, men fylld av möjligheter. För den som tar vara på dem.

Owe Kennerberg

Glädjen och utmaningen i att studera

_MG_8695_mindre_bwFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Marcus Johansson som läser ett femte masterår och jobbar deltid i S:t Peters kyrka i Stockholm.

Jag är en av två pastorskandidater som detta läsår har valt att studera ett extra femte år för att ta en masterexamen. Många frågar mig varför och jag tänkte därför passa på att förklara mig! Ibland får jag intrycket att utbildningen för en del ses som något nödvändigt ont som helst bör klaras av så snabbt som möjligt så att personen i fråga kan komma ut i församlingstjänst. Kanske kan det vara på det viset för en del men så har det aldrig varit för mig.

När jag för över fem år sedan skickade in min ansökan till THS var det med en längtan efter att få lära mig mer och att fördjupa min tro på Jesus, min förståelse av Bibeln och lära mig mer om kyrkan. Jag har under mina år på THS fått lära mig saker, utmanas, brottas med frågor och inte minst fått växa. Både i kunskap och som människa och lärjunge till Jesus Kristus. Visst har det bitvis varit jobbigt men med facit i hand ser jag att det har gjort mig starkare, klokare och mer ödmjuk i min tro och detta är jag väldigt tacksam över! Stort tack till alla mina lärare på THS för det 🙂

Ofta brukar vi pastorskandidater skoja om att den bästa delen av utbildningen är den i fikarummet. Det är där vi får prata om, diskutera och bearbeta det vi lär oss. En av de största fördelarna med THS är att det där finns studenter från så gott som alla kyrkotraditioner (och en och annan ateist) och att få samtala med dem, utmanas och utmana varandra har varit ovärderligt. Att det just är genom samtal och i relation till andra människor som vi växer är ingen slump. På samma sätt som alla är kallade att följa Jesus är vi också kallade att leva i församling och gemenskap. Det är i relationen till varandra och Jesus som vi får uppmuntra och utmana varandra, fundera över saker och bolla tankar. I slutändan är det så vi växer också som församling.

Att därför få lägga ett extra år på att läsa om det jag tycker är mest spännande (kyrkohistoria) ser jag som en stor förmån! Att få läsa om de som gått före oss, se hur deras samtid präglade och formade dem hjälper också mig att reflektera över vår egen samtid. Vad påverkas vi av och på vilket sätt? Är det bra eller dåligt etc. Detta är sådant jag kommer att ha användning för i mina framtida pastorstjänster men också sådant som fördjupar min egen tro.

Att läsa teologi är för mig inte något nödvändigt ont utan något som hjälper mig att växa och ger mig verktyg att bli en bättre lärjunge, ledare och människa.

Undervisning för att jobba i församling

Viberg, ÅkeFrån gästbloggaren Åke Viberg som är docent i exegetisk teologi på Teologiska högskolan, Stockholm (THS).

Ett nytt läsår har börjat, nya och gamla studenter fyller upp kurserna på THS.  Även om jag varit med länge och undervisat så är det märkligt hur entusiasmen ändå kan finnas där. Utbildning och undervisning är en utmaning för mig som pedagog, och det är en utmaning som jag antar varje gång jag går in i en föreläsningssal.

Jag började som högstadielärare, sedan undervisade jag en kort tid på gymnasium för att sedan slutligen gå över till högskola. Alla nivåer och utbildningsformer har sina speciella utmaningar och glädjeämnen.

I en teologisk utbildning som på THS är det roligaste och mest givande för mig som lärare i exegetik att vara med och väcka ett intresse för vad bibeltexten kan säga och göra. Och att sedan återknyta till både pastorer och präster ute i tjänst och få möjlighet att diskutera vilket värde som studierna i exegetik har haft. Det är berikande och en utmaning för den fortsatta utvecklingen av kurserna vi har.

För jag blir alltmer frågande inför den rent akademiska profilen på våra ämnen och kurser, och frågar mig alltmer om vi inte måste anknyta mer till yrkesutövningen, visa på hur ämnena och kurserna relaterar till vad studenterna ska syssla med i sitt yrke. Det är en spännande tanke och ett projekt som jag gärna vill arbeta vidare med på THS, för där ligger mycket av den kreativitet som finns hos både lärare och studenter. Ju mer distans vi skapar mellan den akademiska utbildningen och yrkesutövningen, desto svårare blir det att motivera till en bättre prestation, vilket gör att studenten blir sämre förberedd, och kanske finner undervisningen tråkig och irrelevant.

Kärleken till församlingen

Brorsson, Johnny 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johnny Brorsson.

För några dagar sedan var jag på en intervju inför tjänst och ordination i Equmeniakyrkan. Samtalet gällde hur min tro, kallelse och teologiska grundsyn har förändrats under mina tre första år på Teologiska högskolan. När jag inför samtalet satte mig ner för att skriftligt försöka formulera detta så slog det mig plötsligt hur viktiga dessa år har varit för min kristna identitet. På en del områden har jag fortfarande ungefär samma tankar som innan mina studier, men genom litteratur, samtal, bön och egen reflektion har mina uppfattningar fördjupats, breddats och underbyggts teologiskt. På andra områden kan jag se hur helt nya perspektiv framträtt och hur dessa fått allt större utrymme i min teologiska grundsyn.

Ett av dessa nyfunna perspektiv har på ett konkret sätt påverkat min tro och fått min kärlek till församlingen att växa dramatiskt. Tidigare tänkte jag främst att församlingens medlemmar möttes på grund av att det är så svårt att ensam bevara en tro på Gud. Men under dessa år har min bild av församlingen successivt expanderat i både funktion och skönhet. Idag präglas min församlingsteologi av en förundran över den mångfald som ryms i Kristi kropp, dess samhörighet genom den heliga Anden och dess särskilda kallelse att som Guds folk gestalta hans rike i världen.

I Joh 15:13 säger Jesus: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. Den kärlek som Jesus talar om handlar alltså i grund och botten inte om känslor, utan om att bära någon så nära sitt hjärta att man är beredd att avstå från sådant som man egentligen vill ha för dennes skull. Kärleken handlar om ödmjukhet och generositet, vilket är väldigt svårt att öva sig i på egen hand eftersom dessa dygder kräver relationer för att kunna praktiseras. Men också för att den sårbarhet som uppstår bland ödmjuka människor kräver en gemensam kollektiv insats, annars är risken stor att den ödmjuke blir utnyttjad eller sårad.

Min övertygelse är att vi är beroende av varandra. Vi behöver varandra för att lära oss att gå kärlekens väg och genom detta visa på ett alternativ till det makt- och statussamhälle som vill locka oss att göra oss själva till herrar över både vårt eget och andras liv. Detta är en av anledningarna till att den kristna församlingen blivit så vacker för mig. Jag har helt enkelt svårt att tänka mig något starkare vittnesbörd än en genuint älskande församlingsgemenskap. Min övertygelse är också att en sådan församling är attraktiv, inte för att den följer den rådande trenden, utan för att den erbjuder något äkta och sant. Säkerligen kommer det att ta tid innan vi når en sådan kärlek, om vi någonsin gör det, men varje steg i rätt riktning är för mig en seger. Det som utmärker den kristna församlingen är inte perfektion, utan dess strävan efter att följa Jesu exempel och successivt lära sig älska sin nästa som han gjorde.

När jag tänker tillbaka på den tid som jag fått tillbringa här på Teologiska högskolan, och i den gemenskap av blivande pastorer och präster som finns här, så fylls mitt hjärta av uppriktig tacksamhet. Samtalen vi haft, böckerna vi läst och gudstjänstlivet som vi delat med varandra har format mig. Det har bidragit till att jag idag funnit de verktyg som jag behöver för att resten av mitt liv förbli en teologiskt reflekterande följeslagare till Jesus. Ibland tänker jag att man kan se på den kristna församlingen på ett liknade sätt. Som en god skolmiljö där vi hjälper, samtalar, utmanar och inspirerar varandra till reflektion kring vad kristen efterföljelse i vår tid och våra liv innebär.

För min del närmar sig utbildningen sitt slut och jag har de senaste veckorna känt hur spänning och förväntan kryper sig på från alla håll. Tänk att jag ska få vara med och bygga en kristen församlingsgemenskap.

Församlingen är för mig oerhört vacker, för den består av människor som tillsammans strävar efter att följa Jesus och lära sig älska som han gjorde. Och det är i denna genuina och gemensamma längtan efter Kristuslikhet som världen kan skymta den Gud som kallar alla människor till ett nytt liv med honom, in i ett medborgarskap i Guds rike.

De är inte poster i en matrikel, de är mina syskon

Flodquist, SaraFrån Sara Flodquist, pastor i Nyeds missionsförsamling i Molkom och gästbloggare.

För tidigt för den morgontrötte men jag masar mig upp och äter så mycket frukost att jag klarar mig till första fikat på jobbet. Sonen till dagis och jag till bussen och längtar tills vi ses igen. Dumma jobb som gör att jag inte får träffa honom. Tack och lov för dagis så vi inte går varann på nerverna. Men ingen får väl barn för att lämna bort dem?

Tankarna avbryts av dagens första telefonsignal och jag är tillbaka i arbetsuppgifterna. En liten stund vid skrivbordet innan kaféet öppnar. Vad skönt att vi kan ha så bra samarbete med Svenska kyrkan så vi har kafé ihop. Och gudstjänster, och de har sina soppluncher här och allra bäst är Öppna förskolan där deras församlingspedagog är det närmaste kollega jag kommer. Dessutom den bästa kollega jag kan tänka mig. Åh, vad jag saknar henne nu när hon är sjukskriven. Vad ensamt det blir. Det är ju redan rätt ensamt, att vara den enda anställda. Det är inte samma sak med de frivilliga, vi tänker inte likadant på det vi gör. Och jag som nästan alltid missar våra regionala medarbetarträffar. Jag behöver dem. Så värdefull tiden blir då när en av prästerna tittar in ibland och pratar bort några timmar. Vilka samtal det kan bli när det är helt fritt åt alla håll.

Så där ja, predikoturerna för månaden är inne och mail besvarade. Nu kom första kafégästen, 40 minuter innan det öppnar. Bäst gå och prata med honom även om jag redan vet vad vi kommer säga. ”Ska du inte ta lite kaffe idag?”, frågar han och jag svarar ”nej, det vet du, men du kan väl ta lite saft”. Man måste få retas lite, tycker han och så skrattar han. De andra stammisarna rullar in och snart är det väder, sjukdomar, politik och barnbarn i hela luftrummet.

Diskmaskinen startar och datorn likaså, sammanfattning av senaste styrelsemötet, besöket av vår blivande församlingsutvecklare. Sa han inte exakt samma sak som jag brukar säga? Jo, fast lite mer erfaret och lite mer utifrån. Jag är inte ny längre, det har ju gått nästan fem år. Församlingen lyssnar inte som jag vill. De hör, och ibland gillar de faktiskt det jag säger, men hur går det från öra till handling?

Nästa grej på dagens långa lista, gudstjänstordning, jaha. Hur kan jag göra den mer innerlig? Är de verkligen nöjda med det som verkar ha blivit vår standardordning? Finns det plats för Anden i den? Lectionary.org, jag har ingen inspiration. Vad menar Jesus? Oj, nu måste jag hämta tomaterna hos min församlingssyster. Över 200 tomatplantor har drivits upp i hennes växthusvarma vardagsrum, och jag får absolut inte betala för dem. Tack, tack, vi ses på söndag. Hem, hämta på dagis, vardagsliv och äntligen såsa ner i soffan framför nåt TV-program jag inte lär minnas om en vecka. Nu vill jag pausa.

Och då är de där igen. Farbrorn som alltid retas för kaffet, tanterna som aldrig verkar njuta av vädret, församlingsmedlemmarna som inte gör som jag vill och tror är rätt, alla deadlines, min önskan om en växande församling och jag är inte i fred. Gah, när jag går från jobbet borde de stanna kvar där och jag går ensam hem. Men så är det inte.

Jesus, har du lagt dessa människor i mitt hjärta? Kaffefarbrorn med sina milda ögon och varma kramar, damerna med sina hembakade bullar vars främsta ingrediens är kärlek, scouterna som vill sitta i knä och längtar till nästa gång, de som inte orkar komma till kyrkan men sitter hemma och ber för församlingen, för mig och för väckelse och förstås tomatdamen som gör saft av bär från sin trädgård bara till mig. De är inte poster i en matrikel, de är mina syskon. Jag kan inte lämna dem bara för att jag låst dörren till kyrkan och gått hem.

Varför jag inte får betala för tomaterna? Jag tillhör ju liksom familjen. Tack gode Gud för min familj!

Församlingen har börjat växa igen!

Hultsten, AndreasFrån Andreas Hultsten, pastor i Forshaga och gästbloggare.

Jag vill slå ett slag för att jobba deltid i en helt vanlig liten församling på en mindre ort!

Idag är jag 36 år och jag gick på THS för tio år sedan. Då pratade vi ibland med oro i rösten om att det blev allt färre heltidstjänster. Tänk om man skulle hamna i en håla på landet!

Därefter blev det fem år som ungdomspastor i den stora missionsförsamlingen i Vårgårda. Det var bra att jobba ihop med erfarna kollegor på första tjänsten. Sedan flyttade vi till Forshaga i Värmland där jag hade fått en tjänst som pastor och föreståndare på 75 %. Det var en stor omställning att komma från en församling med 420 medlemmar till en med bara 61 medlemmar och bli ensam anställd! Detta kanske inte var drömjobbet som jag tänkte mig det, när jag gick på THS, men nu är det precis detta jag vill göra! Varför?

– Det är perfekt att jobba deltid när man har barn! Så skönt att kunna vara mycket med familjen! Det går att hålla igen på annat så att det går ihop sig.

– Det är kanonbra att bo och jobba på en mindre ort av många skäl. Huspriserna är låga, vilket gör det enklare att jobba deltid. Det är lättare att knyta kontakter och att bli känd i samhället. Det är nog tryggare och lugnare för barnen också.

– Att bo på orten där man jobbar gör det så mycket lättare att bygga relationer! Församlingen hade inte haft en pastor boende i Forshaga sedan 1970-talet och var därför oerhört tacksam t.o.m. innan jag ens börjat jobba. Bra start!

– Att komma till en församling där situationen inte är på topp innebär att det finns en stor utvecklingspotential. Det är så roligt att se att det faktiskt går att vända en lång nedåtgående trend! Församlingen som minskat sedan 1970-talet växer igen, och i helgen hade vi konfirmationsgudstjänst med den första konfirmationsgruppen sedan 1955! Bara för att ta ett par exempel. Jag hoppas och tror att vi inte bara växer i antal, utan också som människor och i vår kärlek till Jesus.

– I en liten församling med osäker framtid är man tvungen att tänka igenom vad vi vill, varför vi finns, vad församlingen har för uppdrag osv. Det är nu det gäller, det handlar om att vinna eller försvinna! Det är givetvis en oro som vi bär på, men det är också stimulerande och utmanande.

Jag oroade mig nog i onödan då jag gick på THS, för hur det skulle bli om jag var ”tvungen” att flytta med familjen till ett litet samhälle med en liten krympande församling med osäker framtid. Nu är jag där. Tack Jesus att jag får vara med om detta!