Etikettarkiv: församling

Jag tackar Gud för alla äldre i våra kyrkor

DavidLundFrån pastorskandidaten och gästbloggaren David Lund.

Ibland är det något som händer i mötet med människor. Detta något kanske inte går att beskriva med ord. Detta något kan också ta sig helt olika uttryck. Ibland kan möten med människor få en att se saker på ett helt nytt sätt. Vissa möten kan beröra en på djupet. Så djupt att mötet med en människa kan bli ett möte med Gud. I somras fick jag göra sådana möten.

Den här sommaren jobbade jag som sommarpastor. På pastorsutbildningen på THS får man möjligheten att jobba några veckor under sommaren i någon av Sveriges Equmeniakyrkor. När jag ser tillbaka på de fem veckorna jag fick tillbringa i en församling i Dalarna, så är det en uppgift jag speciellt längtar tillbaka till: Davids bloggbildhembesöken hos de äldre. Under de fem veckorna gjorde jag cirka 15 hembesök. Besöken bestod oftast av fika, samtal och bön. Att få samtala och be med dessa människor som troget tjänat kyrkan under många år var en förmån. Att få höra berättelser om församlingens glada men också tuffa stunder. Att få dela livet med varandra. Varje gång jag besökte dessa fantastiska och givmilda människor så var det med en känsla av tacksamhet.

Det här med tacksamhet är ju lite krångligt. Ofta har människor svårt att sätta ord på saker man är tacksam för. På samma sätt kan människor ha svårt att sätta ord på egenskaper vi uppskattar hos varandra. Det blir oftast när människor gifter sig eller begravs som man vågar utrycka vad en människa betyder för en. Jag tänker att detta borde gå att göra oftare. Visst kan vi alla bli bättre att berätta för människor vad vi uppskattar hos dem! Det här blogginlägget är ett försök, från min sida, att börja detta.

Jag vill nu rikta mig till alla äldre i våra församlingar. Du som slitit i vått och torrt. Du som troget tjänat din församling. Du som skottat, fixat fika och bett. Du som låtit barn och ungdomar ta plats. Du som offrat din egen bekvämlighet för andra. Du som älskat din Jesus. TACK! Du är en förbild. En förebild att efterlikna. Det går inte att beskriva med ord betydelsen av vad du har gjort för kyrkan och möjligheten för människor att få tag i evangeliet.

Mina hembesök i somras fick mig att känna tacksamhet och uppskattning. Jag tackar Gud för alla äldre i våra kyrkor. Nu över till dig. Vilka möten har du gjort på sistone? Vem eller vilka har berört dig på djupet?

Havskajak, isvak och pastorsutbildning

Kennerberg, OweIdag gästbloggar THS rektor Owe Kennerberg.

Vi hanterar risker olika. Några lider av panikångest och ser ett dödshot i varje sjukdom, i varje flygresa, i varje brusten relation. Andra förtränger istället riskerna. Visst händer det olyckor, men inte mig. I varje fall inte idag.

Det finns ett annat sätt att handskas med risker. Att i förväg träna under ordnade förhållanden. Länge såg jag med blandade känslor på dem som nästan ljudlöst och så läckert gled fram i havskajaker. Det verkade ju livsfarligt att sitta fastspänd om man skulle välta och hamna under vattenytan.

Och vilken känsla är det inte att susa fram över blanka havsisar på långfärdsskridskor. Men du kan aldrig vara hundra procent säker. Rätt vad det är så kan det finnas något som gör att isen plötsligt inte bär dig.

Nu är det snart tio år sen jag och en god vän hyrde var sin havskajak och turades om att fastspända i kajaken välta i vattnet på en badstrand och själva ta oss loss med den andre beredd att hjälpa till vid sidan om. Sen gav vi oss iväg på en tur i Stockholms skärgård.

Har du testat och klarat av det som verkar hotande så är det inte så märkvärdigt längre. För några år sen så prövade jag på att öva på hur man gör om man åker igenom isen ner i vattnet. Det var inte alls så hemskt som man kanske föreställer sig.

Vakträning

Hur förbereder man sig på bästa sätt för att bli pastor? Ett jobb som blandar ytterligheter. Vigsel och begravning, fest och olycka, enskilda samtal och predika för många, ensamvarg och gemenskapsentreprenör. Och en levande församling är en församling där pastorn ständigt möter människor från olika samhällsklasser, kulturer, i olika åldrar med vitt skilda politiska och religiösa föreställningar och åsikter.

Vi tror inte att en optimal pastorsutbildning går att förena med att man bara jobbar vidare i sin egen församling och läser kurser på distans. Du behöver lämna ditt invanda sammanhang och möta människor från olika delar av landet, från olika kulturer och skilda livsmiljöer. Men där närheten till församlingslivet finns bland annat genom mentorer och verksamhetsförlagd utbildning i olika församlingar. Och där du dagligen får möta lärare som kombinerar pastoral erfarenhet med teologisk spetskompetens.

Och det är inte någon katastrof att mångfalden och olikheterna på THS ibland leder till friktioner. Vi tror inte på en pastorsutbildning där man lever i en bubbla med likasinnade. En bra utbildning är lika lite som pastorsjobbet enkel och bekväm. Den är rejält utmanande, men fylld av möjligheter. För den som tar vara på dem.

Owe Kennerberg

Glädjen och utmaningen i att studera

_MG_8695_mindre_bwFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Marcus Johansson som läser ett femte masterår och jobbar deltid i S:t Peters kyrka i Stockholm.

Jag är en av två pastorskandidater som detta läsår har valt att studera ett extra femte år för att ta en masterexamen. Många frågar mig varför och jag tänkte därför passa på att förklara mig! Ibland får jag intrycket att utbildningen för en del ses som något nödvändigt ont som helst bör klaras av så snabbt som möjligt så att personen i fråga kan komma ut i församlingstjänst. Kanske kan det vara på det viset för en del men så har det aldrig varit för mig.

När jag för över fem år sedan skickade in min ansökan till THS var det med en längtan efter att få lära mig mer och att fördjupa min tro på Jesus, min förståelse av Bibeln och lära mig mer om kyrkan. Jag har under mina år på THS fått lära mig saker, utmanas, brottas med frågor och inte minst fått växa. Både i kunskap och som människa och lärjunge till Jesus Kristus. Visst har det bitvis varit jobbigt men med facit i hand ser jag att det har gjort mig starkare, klokare och mer ödmjuk i min tro och detta är jag väldigt tacksam över! Stort tack till alla mina lärare på THS för det 🙂

Ofta brukar vi pastorskandidater skoja om att den bästa delen av utbildningen är den i fikarummet. Det är där vi får prata om, diskutera och bearbeta det vi lär oss. En av de största fördelarna med THS är att det där finns studenter från så gott som alla kyrkotraditioner (och en och annan ateist) och att få samtala med dem, utmanas och utmana varandra har varit ovärderligt. Att det just är genom samtal och i relation till andra människor som vi växer är ingen slump. På samma sätt som alla är kallade att följa Jesus är vi också kallade att leva i församling och gemenskap. Det är i relationen till varandra och Jesus som vi får uppmuntra och utmana varandra, fundera över saker och bolla tankar. I slutändan är det så vi växer också som församling.

Att därför få lägga ett extra år på att läsa om det jag tycker är mest spännande (kyrkohistoria) ser jag som en stor förmån! Att få läsa om de som gått före oss, se hur deras samtid präglade och formade dem hjälper också mig att reflektera över vår egen samtid. Vad påverkas vi av och på vilket sätt? Är det bra eller dåligt etc. Detta är sådant jag kommer att ha användning för i mina framtida pastorstjänster men också sådant som fördjupar min egen tro.

Att läsa teologi är för mig inte något nödvändigt ont utan något som hjälper mig att växa och ger mig verktyg att bli en bättre lärjunge, ledare och människa.

Undervisning för att jobba i församling

Viberg, ÅkeFrån gästbloggaren Åke Viberg som är docent i exegetisk teologi på Teologiska högskolan, Stockholm (THS).

Ett nytt läsår har börjat, nya och gamla studenter fyller upp kurserna på THS.  Även om jag varit med länge och undervisat så är det märkligt hur entusiasmen ändå kan finnas där. Utbildning och undervisning är en utmaning för mig som pedagog, och det är en utmaning som jag antar varje gång jag går in i en föreläsningssal.

Jag började som högstadielärare, sedan undervisade jag en kort tid på gymnasium för att sedan slutligen gå över till högskola. Alla nivåer och utbildningsformer har sina speciella utmaningar och glädjeämnen.

I en teologisk utbildning som på THS är det roligaste och mest givande för mig som lärare i exegetik att vara med och väcka ett intresse för vad bibeltexten kan säga och göra. Och att sedan återknyta till både pastorer och präster ute i tjänst och få möjlighet att diskutera vilket värde som studierna i exegetik har haft. Det är berikande och en utmaning för den fortsatta utvecklingen av kurserna vi har.

För jag blir alltmer frågande inför den rent akademiska profilen på våra ämnen och kurser, och frågar mig alltmer om vi inte måste anknyta mer till yrkesutövningen, visa på hur ämnena och kurserna relaterar till vad studenterna ska syssla med i sitt yrke. Det är en spännande tanke och ett projekt som jag gärna vill arbeta vidare med på THS, för där ligger mycket av den kreativitet som finns hos både lärare och studenter. Ju mer distans vi skapar mellan den akademiska utbildningen och yrkesutövningen, desto svårare blir det att motivera till en bättre prestation, vilket gör att studenten blir sämre förberedd, och kanske finner undervisningen tråkig och irrelevant.

Kärleken till församlingen

Brorsson, Johnny 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johnny Brorsson.

För några dagar sedan var jag på en intervju inför tjänst och ordination i Equmeniakyrkan. Samtalet gällde hur min tro, kallelse och teologiska grundsyn har förändrats under mina tre första år på Teologiska högskolan. När jag inför samtalet satte mig ner för att skriftligt försöka formulera detta så slog det mig plötsligt hur viktiga dessa år har varit för min kristna identitet. På en del områden har jag fortfarande ungefär samma tankar som innan mina studier, men genom litteratur, samtal, bön och egen reflektion har mina uppfattningar fördjupats, breddats och underbyggts teologiskt. På andra områden kan jag se hur helt nya perspektiv framträtt och hur dessa fått allt större utrymme i min teologiska grundsyn.

Ett av dessa nyfunna perspektiv har på ett konkret sätt påverkat min tro och fått min kärlek till församlingen att växa dramatiskt. Tidigare tänkte jag främst att församlingens medlemmar möttes på grund av att det är så svårt att ensam bevara en tro på Gud. Men under dessa år har min bild av församlingen successivt expanderat i både funktion och skönhet. Idag präglas min församlingsteologi av en förundran över den mångfald som ryms i Kristi kropp, dess samhörighet genom den heliga Anden och dess särskilda kallelse att som Guds folk gestalta hans rike i världen.

I Joh 15:13 säger Jesus: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. Den kärlek som Jesus talar om handlar alltså i grund och botten inte om känslor, utan om att bära någon så nära sitt hjärta att man är beredd att avstå från sådant som man egentligen vill ha för dennes skull. Kärleken handlar om ödmjukhet och generositet, vilket är väldigt svårt att öva sig i på egen hand eftersom dessa dygder kräver relationer för att kunna praktiseras. Men också för att den sårbarhet som uppstår bland ödmjuka människor kräver en gemensam kollektiv insats, annars är risken stor att den ödmjuke blir utnyttjad eller sårad.

Min övertygelse är att vi är beroende av varandra. Vi behöver varandra för att lära oss att gå kärlekens väg och genom detta visa på ett alternativ till det makt- och statussamhälle som vill locka oss att göra oss själva till herrar över både vårt eget och andras liv. Detta är en av anledningarna till att den kristna församlingen blivit så vacker för mig. Jag har helt enkelt svårt att tänka mig något starkare vittnesbörd än en genuint älskande församlingsgemenskap. Min övertygelse är också att en sådan församling är attraktiv, inte för att den följer den rådande trenden, utan för att den erbjuder något äkta och sant. Säkerligen kommer det att ta tid innan vi når en sådan kärlek, om vi någonsin gör det, men varje steg i rätt riktning är för mig en seger. Det som utmärker den kristna församlingen är inte perfektion, utan dess strävan efter att följa Jesu exempel och successivt lära sig älska sin nästa som han gjorde.

När jag tänker tillbaka på den tid som jag fått tillbringa här på Teologiska högskolan, och i den gemenskap av blivande pastorer och präster som finns här, så fylls mitt hjärta av uppriktig tacksamhet. Samtalen vi haft, böckerna vi läst och gudstjänstlivet som vi delat med varandra har format mig. Det har bidragit till att jag idag funnit de verktyg som jag behöver för att resten av mitt liv förbli en teologiskt reflekterande följeslagare till Jesus. Ibland tänker jag att man kan se på den kristna församlingen på ett liknade sätt. Som en god skolmiljö där vi hjälper, samtalar, utmanar och inspirerar varandra till reflektion kring vad kristen efterföljelse i vår tid och våra liv innebär.

För min del närmar sig utbildningen sitt slut och jag har de senaste veckorna känt hur spänning och förväntan kryper sig på från alla håll. Tänk att jag ska få vara med och bygga en kristen församlingsgemenskap.

Församlingen är för mig oerhört vacker, för den består av människor som tillsammans strävar efter att följa Jesus och lära sig älska som han gjorde. Och det är i denna genuina och gemensamma längtan efter Kristuslikhet som världen kan skymta den Gud som kallar alla människor till ett nytt liv med honom, in i ett medborgarskap i Guds rike.

De är inte poster i en matrikel, de är mina syskon

Flodquist, SaraFrån Sara Flodquist, pastor i Nyeds missionsförsamling i Molkom och gästbloggare.

För tidigt för den morgontrötte men jag masar mig upp och äter så mycket frukost att jag klarar mig till första fikat på jobbet. Sonen till dagis och jag till bussen och längtar tills vi ses igen. Dumma jobb som gör att jag inte får träffa honom. Tack och lov för dagis så vi inte går varann på nerverna. Men ingen får väl barn för att lämna bort dem?

Tankarna avbryts av dagens första telefonsignal och jag är tillbaka i arbetsuppgifterna. En liten stund vid skrivbordet innan kaféet öppnar. Vad skönt att vi kan ha så bra samarbete med Svenska kyrkan så vi har kafé ihop. Och gudstjänster, och de har sina soppluncher här och allra bäst är Öppna förskolan där deras församlingspedagog är det närmaste kollega jag kommer. Dessutom den bästa kollega jag kan tänka mig. Åh, vad jag saknar henne nu när hon är sjukskriven. Vad ensamt det blir. Det är ju redan rätt ensamt, att vara den enda anställda. Det är inte samma sak med de frivilliga, vi tänker inte likadant på det vi gör. Och jag som nästan alltid missar våra regionala medarbetarträffar. Jag behöver dem. Så värdefull tiden blir då när en av prästerna tittar in ibland och pratar bort några timmar. Vilka samtal det kan bli när det är helt fritt åt alla håll.

Så där ja, predikoturerna för månaden är inne och mail besvarade. Nu kom första kafégästen, 40 minuter innan det öppnar. Bäst gå och prata med honom även om jag redan vet vad vi kommer säga. ”Ska du inte ta lite kaffe idag?”, frågar han och jag svarar ”nej, det vet du, men du kan väl ta lite saft”. Man måste få retas lite, tycker han och så skrattar han. De andra stammisarna rullar in och snart är det väder, sjukdomar, politik och barnbarn i hela luftrummet.

Diskmaskinen startar och datorn likaså, sammanfattning av senaste styrelsemötet, besöket av vår blivande församlingsutvecklare. Sa han inte exakt samma sak som jag brukar säga? Jo, fast lite mer erfaret och lite mer utifrån. Jag är inte ny längre, det har ju gått nästan fem år. Församlingen lyssnar inte som jag vill. De hör, och ibland gillar de faktiskt det jag säger, men hur går det från öra till handling?

Nästa grej på dagens långa lista, gudstjänstordning, jaha. Hur kan jag göra den mer innerlig? Är de verkligen nöjda med det som verkar ha blivit vår standardordning? Finns det plats för Anden i den? Lectionary.org, jag har ingen inspiration. Vad menar Jesus? Oj, nu måste jag hämta tomaterna hos min församlingssyster. Över 200 tomatplantor har drivits upp i hennes växthusvarma vardagsrum, och jag får absolut inte betala för dem. Tack, tack, vi ses på söndag. Hem, hämta på dagis, vardagsliv och äntligen såsa ner i soffan framför nåt TV-program jag inte lär minnas om en vecka. Nu vill jag pausa.

Och då är de där igen. Farbrorn som alltid retas för kaffet, tanterna som aldrig verkar njuta av vädret, församlingsmedlemmarna som inte gör som jag vill och tror är rätt, alla deadlines, min önskan om en växande församling och jag är inte i fred. Gah, när jag går från jobbet borde de stanna kvar där och jag går ensam hem. Men så är det inte.

Jesus, har du lagt dessa människor i mitt hjärta? Kaffefarbrorn med sina milda ögon och varma kramar, damerna med sina hembakade bullar vars främsta ingrediens är kärlek, scouterna som vill sitta i knä och längtar till nästa gång, de som inte orkar komma till kyrkan men sitter hemma och ber för församlingen, för mig och för väckelse och förstås tomatdamen som gör saft av bär från sin trädgård bara till mig. De är inte poster i en matrikel, de är mina syskon. Jag kan inte lämna dem bara för att jag låst dörren till kyrkan och gått hem.

Varför jag inte får betala för tomaterna? Jag tillhör ju liksom familjen. Tack gode Gud för min familj!

Församlingen har börjat växa igen!

Hultsten, AndreasFrån Andreas Hultsten, pastor i Forshaga och gästbloggare.

Jag vill slå ett slag för att jobba deltid i en helt vanlig liten församling på en mindre ort!

Idag är jag 36 år och jag gick på THS för tio år sedan. Då pratade vi ibland med oro i rösten om att det blev allt färre heltidstjänster. Tänk om man skulle hamna i en håla på landet!

Därefter blev det fem år som ungdomspastor i den stora missionsförsamlingen i Vårgårda. Det var bra att jobba ihop med erfarna kollegor på första tjänsten. Sedan flyttade vi till Forshaga i Värmland där jag hade fått en tjänst som pastor och föreståndare på 75 %. Det var en stor omställning att komma från en församling med 420 medlemmar till en med bara 61 medlemmar och bli ensam anställd! Detta kanske inte var drömjobbet som jag tänkte mig det, när jag gick på THS, men nu är det precis detta jag vill göra! Varför?

– Det är perfekt att jobba deltid när man har barn! Så skönt att kunna vara mycket med familjen! Det går att hålla igen på annat så att det går ihop sig.

– Det är kanonbra att bo och jobba på en mindre ort av många skäl. Huspriserna är låga, vilket gör det enklare att jobba deltid. Det är lättare att knyta kontakter och att bli känd i samhället. Det är nog tryggare och lugnare för barnen också.

– Att bo på orten där man jobbar gör det så mycket lättare att bygga relationer! Församlingen hade inte haft en pastor boende i Forshaga sedan 1970-talet och var därför oerhört tacksam t.o.m. innan jag ens börjat jobba. Bra start!

– Att komma till en församling där situationen inte är på topp innebär att det finns en stor utvecklingspotential. Det är så roligt att se att det faktiskt går att vända en lång nedåtgående trend! Församlingen som minskat sedan 1970-talet växer igen, och i helgen hade vi konfirmationsgudstjänst med den första konfirmationsgruppen sedan 1955! Bara för att ta ett par exempel. Jag hoppas och tror att vi inte bara växer i antal, utan också som människor och i vår kärlek till Jesus.

– I en liten församling med osäker framtid är man tvungen att tänka igenom vad vi vill, varför vi finns, vad församlingen har för uppdrag osv. Det är nu det gäller, det handlar om att vinna eller försvinna! Det är givetvis en oro som vi bär på, men det är också stimulerande och utmanande.

Jag oroade mig nog i onödan då jag gick på THS, för hur det skulle bli om jag var ”tvungen” att flytta med familjen till ett litet samhälle med en liten krympande församling med osäker framtid. Nu är jag där. Tack Jesus att jag får vara med om detta!

En pastoral kärlekshistoria…

Terése BerggrenFrån Terése Berggren, pastor och gästbloggare.

En pastoral kärlekshistoria – så skulle jag lite poetiskt och finurligt kunna beskriva mina första fyra år som pastor. Till sommaren slutar jag min tjänst i Vikingstads Missionsförsamling och flyttar vidare mot nya utmaningar. Det finns många erfarenheter jag bär med mig och jag funderar över vilken berättelse jag skulle kunna skriva ner, som förklarar den där kärlekshistorien så att du som läser verkligen förstår…

Bland de berättelser jag väljer mellan finns bl.a. den om hur det där förtroendet som jag tänkte skulle ta tid att bygga upp, fanns där som en trygghet för mig redan första dagen. Jag behövde inte bevisa någonting, jag fick vara den jag är och det fanns så mycket kärlek och tillit redan från början. Jag blev mottagen som pastor och det överrumplade mig hela första året.

Den berättelsen skulle kunna följas upp av historierna om alla delade och hjärtliga skratt. Om självdistans när det gäller både individer och sammanhang som gjort att vi vågat se på oss själva och inte ta allt på blodigt allvar. Om fnittriga sammanträden och glädjen över att umgås med alla dessa underbara människor som utgör en församling. Det är vardagslyx!

Eller så kan jag välja de lite mer komplicerade sidorna och berätta om kärleken som stavas vrede, och som kom vartefter månader, år och möten passerat. Den växte fram ur smärtan och ilskan som vällt upp i mig efter möten med människor som öppet eller i det tysta farit illa på olika sätt genom åren. Det kan ha varit till följd av ledare som försökt krympa eller kontrollera en osäker men växande människa, teologi som skapat en trång bild av verkligheten, livet och Gud eller av erfarenheter i livet som inte fått plats i föreställningen om hur en kristen människa bör vara och ha det. Jag tänker att vi har mycket kvar att jobba på i våra sammanhang för att hela livet ska få plats!

Förresten, varför inte ta tillfället och berätta den berättelsen som så sällan får plats? Berättelsen om när kärleken inte räcker för att skapa det jag vill se. Det är en berättelse där rädslan för att bli bedömd lyser igenom. Oron över att andra ser mitt sammanhang utan att se det jag ser. Där min självkänsla vacklar för att den som synar mig ser alla visioner som föll platt eller som inte ens blev tänkta fast de säkert borde ha blivit både nerskrivna, proklamerade och genomförda; alla samtal som aldrig blev av; alla gånger jag backade undan och fegade ur istället för att ta fighter; alla medlemsintagningar som jag trodde på men aldrig fick se och alla predikningar som jag fuskade mig igenom. Var jag inte en ledare? Var jag inte en sån som det växer omkring?

Men den som synar mig så borde också känna till stoltheten jag känner – stoltheten över samtalen som blev förda trots att de var svåra, och som fördjupade gemenskapen. Modet när vi vågade prata om det som ingen pratat om förut i vårt styrelserum, i vår gudstjänst, i vår kyrka, i vår gemenskap. Stoltheten blandad med förundran över människor och sammanhang som vuxit, hittat nya vägar, vågat nya uppdrag och som jag fått följa på nära håll. Tjusningen i att få predika, söndag efter söndag, för en församling som jag älskar och vill så väl. Och som jag känner älskar mig och medvetet vill hitta ett sätt att vara församling som fungerar i vår tid. Allt det är jag vansinnigt stolt över att jag fått vara en del i och det vill jag så gärna skriva om.

Efter berättelsen om stoltheten kommer den sista så naturligt. Den om hur insikten slagit mig att det inte hänger på mig. Det jag står i och fått vara med om är så mycket mer fantastiskt än det jag själv hade kunna räkna ut och fixa till. Jag fick komma in i och vara del i en process som Gud både startat och som han kommer att fullkomna långt efter att jag försvunnit. Ibland har jag förvillats att tro att det är jag som är det centrala. Att församlingen är min arena och att jag är ledaren med stort L. Ibland tror jag nästan att det var så jag lärde mig att det skulle vara… Men jag blir säkrare och säkrare på att det är Gud som gör det. Och jag tycker det är så fiffigt att jag blev ställd mitt i det som han gör och får vara en del av det. Som om jag faktiskt har något att bidra med.

Ja, någon av de där berättelserna skulle jag kunna skriva en hel bloggpost om. Eller en bok faktiskt. Men frågan är om ni skulle förstå ändå. För trots allt så är en kärlekshistoria inget som förstås, den måste upplevas. Jag är tacksam för erfarenheten och är för alltid en rikare människa efter mina första år som pastor. Det är nog egentligen det enda jag kan berätta!

Fint och trevligt i kyrkan?

Oskar OhlssonFrån Oskar Ohlsson, pastorskandidat och gästbloggare.

– Vad fint!

Har du hört det uttrycket? Jag har gjort det många gånger. Det åtföljas ofta av ett:

– Vad trevligt!

Det är fraser som finns överallt omkring oss och är en positiv bekräftelse på det sammanhang vi befinner oss i.

Ibland känns det som att fint och trevligt är lite av en norm som vi i kyrkan håller oss till. Lyckas vi göra något fint och trevligt då är allt bra. ”Men…”, tänker jag när jag sitter i kyrkbänken, ”…är det vad kyrkan ska vara?” Eller finns det andra ord och fraser som är mer relevanta med tanke på det budskap som predikats i kyrkan söndag efter söndag i hundratals år?

Det nya numret av tidningen Årsringar kommer snart ut med temat Motstånd. Är det ett ord som vi vill ska förknippas med kyrkan? Eller förknippas med ordet kallelse? Om några veckor har vi Kallelsedagar på THS då vi kommer att tala om just att följa den väg som Gud vill sända oss på.

Om ni väljer att tolka detta blogginlägg som reklam för tidningen Årsringar och Kallelsedagarna så är det helt rätt. Men jag skriver också med en önskan om att orden Motstånd och Kallelse mer och mer ska kunna prägla vår kyrka. Vi behöver svara på kallelsen, men inte heller vackla inför det motstånd som vi själva möter, för om vi möter ett motstånd så är det troligt att vi också i vår tur är ett motstånd mot något.

Jag älskar de dagar i kyrkan då det är fint och trevligt, och jag bävar inför de dagar då jag bör ta ställning och kanske bli tvungen att göra motstånd mot en orättvisa eller stå upp för det jag tror på och känna hur klimatet hårdnar. Men trots det känner jag att det är min kallelse. En kallelse att sprida evangelium.

Söndagen den 10 mars är det offerdag för diakon- och pastorsutbildningen i Gemensam Framtid. Den 15-16 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på THS. Inför dessa arrangemang bloggar vi på BliPastor.nu varje vardag under perioden 18 februari – 8 mars.

Den djupa reflektionen och det nyfikna lyssnandet

Thomas KazenFrån Thomas Kazen, pastor, professor i exegetik vid THS och gästbloggare.

Varför skulle någon vilja bli pastor egentligen? En lön som sällan ger utrymme för något extra, en titel som i medierna periodvis kommit att betyda outbildad fanatiker, och ibland lika många arbetsgivare som församlingsmedlemmar. Och ändå väljer många av oss den identiteten. Man kan undra varför?

Jag tänker att det måste bero på en djup övertygelse om att det finns något i den kristna tron, något i det som Jesus förkroppsligar, som kan översättas i nya tider med nya världsbilder, och som är omistligt inte bara för mig som enskild individ, utan av avgörande betydelse för människors liv tillsammans på den här planeten.

Det är ganska stora anspråk och det räcker inte med några års teologistudier för att hitta språket, uttrycken och handlingarna som gör kristen tro fortsatt meningsfull och relevant för fler – det är en lång väg som tar hela livet att gå. Om det som ibland kallas ”kallelse” (övertygelse / intresse / lust + en bekräftande omgivning) ska orka bära i längden så behövs något mer än den stora entusiasmen. Då behövs den djupa reflektionen och det nyfikna lyssnandet.

Det har under många år nu florerat ledarskapsideal som är ganska auktoritära. Och sanningen är nog att många präster och pastorer, eller blivande sådana, lätt attraheras – vem vill inte vara en lyckad ledare? Frågan är vad olika ledarideologier implicerar för församlingsyn, dvs hur ser vi på kyrkan, församlingen? Om församlingen är en slags förlängning av Jesus liv (”Kristi kropp”), som ger röst och uttryck i samhället åt gudsrikets vision om en rättvis värld, om församlingen är en gemenskap där den minste blir störst och där människor i marginalerna har en naturlig plats, vad är då en pastors roll? Tre ord, av många möjliga, vill jag fundera kring: dela, lyssna, tolka.

1. Dela redskap och kunskap
Som pastor skaffar man sig en hel del kompetens, inte minst vad gäller tolkning (åtminstone om man läser våra bibelvetenskapliga kurser på THS ;-). Jag tror att det är viktigt att dela med sig av de verktyg man själv fått för att läsa och tolka bibeltexter. Vi läser nämligen texter i varenda gudstjänst, och de flesta av dem är svår- eller obegripliga utan förkunskaper. Alldeles för ofta lämnar vi texterna att skvalpa runt medan vi pratar om sådant som är mer begripligt och relevant. Bra, men vad ska vi då ha texterna till? Alldeles för ofta, när jag predikar i olika sammanhang, så säger folk saker som: Vad intressant! Du säger sånt jag tänkt men inte haft ord för. Varför predikas det så sällan på det här viset? Nu är jag ju ingen fantastisk talare, utan bara en enkel exeget. Men många gånger har jag hört präster och pastorer som menar att församlingen inte ska oroas med historiska frågor eller inte är intresserad av olika tolkningar. Det är teologernas sak, församlingen ska serveras uppbyggelse och vägledning. Erfarenheten säger att sådana resonemang stämmer illa med verkligheten. Då kommer vi in på nästa punkt.

2. Lyssna med respekt och nyfikenhet
Som pastor upptäcker man snart att församlingen är full av folk som kan mer än man själv om nästan allting. De upphör inte med att vara kompetenta och tänkande människor bara för att de sätter sig i kyrkbänken. Deras liv för övrigt är deras referensram. Evangelium är bara meningsfullt när det relaterar till livet. Som pastor behöver man alltså lyssna på människor som på många områden tänkt mer än man själv. Dessutom tänkt längre – eftersom de flesta har mycket mer livserfarenhet än vad jag har. Den får jag ju av naturliga skäl först med åldern. Och dessa människor vet att livet inte är enkelt, att predikanternas svar inte alltid stämmer, att Gud är större än människors trångsynthet, och att kristen tro håller fast mycket inte verkar stämma. För att kunna dela med oss av något relevant behöver vi alltså lyssna och lära. Därför är det att visa församlingen respekt att inte servera tillrättalagda bilder och undvika tolkningsproblemen. För många är det en oerhörd lättnad att få bekräftat att man kan och får tro på många olika sätt (vilket folk ju alltid har gjort!), och att så många olika synsätt ryms i en och samma kyrka. Kärnan i Jesus gudsrikesvision håller att leva på ändå! Och då kommer vi in på den sista punkten.

3. Tolka i samtiden
Den kristna tron har överlevt i 2000 år. Är det därför att den krampaktigt hållit fast i former och dogmer, eller är det därför att den varit flexibel nog att låta nya tider, nya världar, ny kunskap och nya erfarenheter påverka och forma trons uttryck? Om det kan vi ha olika åsikter. Själv tror jag att det som är kärnan i Jesus budskap och liv går att översätta och tillämpa också i modern tid, utifrån en vetenskaplig världsbild, med all den kunskap om livet, universum och allting som vi har och som bara växer och växer. Jag tror att det inte bara är möjligt, utan av största vikt, om vi människor ska kunna leva vidare tillsammans utan att fördärva oss själva, varandra och vår livsmiljö på det här klotet. Men då får vi inte stänga in oss i ett religiöst reservat där vi pratar kristendomska och leker trevåningsuniversum. Varenda punkt i den kristna tron berörs och kan behöva granskas och omtolkas i ljuset av rådande kunskapsläge. Allt annat är intellektuellt ohederligt och dessutom fegt – som om evangelium inte skulle hålla för andra än antika hjärnor. Detta är en av de största utmaningarna någonsin för den som vill bli grovarbetande teolog, dvs pastor. Antar vi inte den så kan vi lika gärna flytta in i en monter på etnografiska museet bland utdöda folkslag direkt. Men vi gör inte världen bättre.

Och det där sista (en bättre värld) är väl det vi vill? Är det inte då vi snuddar vid gudsriket? Och är det inte därför som somliga ändå vill bli pastorer? Vill investera i att lära sig dela, lyssna, och tolka! Det är i alla fall så jag tänker, och jag har försökt uttrycka drömmen om gudsriket i en sång.

Välkommen till oss Jesus
du är vår bäste vän
Ditt rike är vår dröm
fast det var så länge sen
Ditt liv ger oss hopp
och du finns ibland oss nu,
för vi vill vara din kropp
och leva samma liv som du

Du bjuder oss till fest
och vi delar med varann
För dig är alla lika
Nu gör vi vad vi kan
så världen blir bättre
och människan blir sedd
Nej, vem har sagt att det är lätt?
Men i din närhet är ingen rädd

Du går med oss i vardan
en stilla utopi
som sporrar oss att skapa
en värld att leva i
Mot orätt och dumhet
vi vänder oss och vet:
det finns en trädgård med rum
för varje mänska och minoritet

”Se, jag gör allting nytt!”
är ett löfte som vi bär
En framtid som blir verklig
när vi lever ut den här
Det kostar ett liv
att bli människa som du
Så ge oss mod och energi
att följa hjärtats vägar nu