Etikettarkiv: första tjänst

Presentation av alla nyordinerade och mottagna

Vi på BliPastor.nu gläder oss över Kyrkokonferensen i Vårgårda 2017 där elva pastorer och sju diakoner ordinerades. Dessutom mottogs fem pastorer från andra samfund.

Fotograf: Boppe Perhamn (gäller samtliga foton)

EvaMarie Brännström har första tjänst som pastor och föreståndare i Motala. Hon bor i Linköping och har tidigare arbetat som musiklärare samt på Studieförbundet Bilda.

Maria Fässberg Norrhall bor i Lindome söder om Göteborg. Hon har arbetat som läkare i flera år och arbetar nu som pastor i en projekttjänst på Överås.

Kennet Heinevik är utbildad fritidspedagog och har arbetat i många år i Hovslätts missionsförsamling. Sedan 2011 har han haft en tjänst  i Lekeryds missionsförsamling och där fortsätter han nu som pastor och föreståndare efter studier på THS.

Esther Kazen har läst teologi i Wales och på THS och har sedan 2013 varit anställd i Flatåskyrkan i Göteborg. Där fortsätter hon som pastor och föreståndare.

Från vänster: EvaMarie Brännström, Maria Fässberg Norrhall, Kennet Heinevik och Esther Kazen.

Hanna-Sara Leones har varit ungdomsledare i Södertälje och Vårgårda och varit skolledare inom Apg 29. Efter studier på THS är hon nu pastor och föreståndare i Västerportskyrkan i Kalmar samt på en mindre deltid studentpastor.

Josué Leones är född och uppväxt i Ecuador, där han också gått en dataingenjörsutbildning. Liksom sin fru Hanna-Sara har han varit engagerad inom Apg 29. Efter fyra års studier på THS delar han sin tid mellan en föreståndartjänst i Borgholm och en pastorstjänst i Kalmar.

Hanna-Sara och Josué Leones strax innan intåget i gudstjänsten.

Oscar Molneryd har läst fyra år på THS. Han har varit ungdomsledare i Hovslätt och är nu pastor med ungdomsinriktning i Lerum.

Matilda Nilsson kommer från Donsö och har läst global utveckling och teologi i Göteborg, Lund, Umeå och på THS. Hennes första pastorstjänst är i Mariakyrkan i Hammarkullen.

Phillip Taylor kommer från England där han läst teologi i fem år. I flera år har han arbetat i Sverige inom Ungdom med uppgift, bland annat i Vilhelmina där han också är bosatt. Under sitt vägledningsår var han pastor i Piteå och söker nu annan pastorstjänst.

Josué Leones, Oscar Molneryd, Matilda Nilsson, Phill Taylor, Kajsa Werling och Elin Westöö.

Kajsa Werling har läst fyra år på THS, men redan under sitt sista läsår började hon arbeta i Håstenskyrkan i Varberg, där hon fortsätter som pastor och föreståndare. Tidigare har hon varit ungdomsledare på Smögen.

Elin Westöö har läst teologi i Örebro och kompletterat med studier på THS. Hon har arbetat i två olika kyrkor i Örebro och är nu pastor och föreståndare i Larslundskyrkan i Sköllersta.

Först vid intåget gick Elin Westöö och Kajsa Werling.

Fem pastorer mottogs från andra samfund och välkomnades i gudstjänsten. Efter ordinationsakten fick de förbön.

Christina Andersson kommer från Svenska kyrkan och EFS och är nu pastor i Centrumkyrkan i Vindeln.

Bengt-Göran Backman kommer från Pingströrelsen och är ekumeniskt anställd skolpastor i Eskilstuna.

Saoud Bahhi är född i Syrien och kommer från den evangeliska synoden i Syrien och Libanon. Han bor i Linköping och har gudstjänster för arabisktalande grupper på flera ställen i Östergötland, bland annat i Linköping och Norrköping.

Mats Polsten kommer från Pingströrelsen och är nu pastor i Fågelmara missionsförsamling.

George Youssef är född i Egypten och kommer från den koptisk-katolska kyrkan och Salesianorden Don Bosco. Han är bosatt i Lidingö och har gudstjänster på arabiska i Ansgarskyrkan på Lidingö.

Christina Andersson, BG Backman, Saoud Bahhi, Mats Polsten och George Youssef.

Förutom alla dessa pastorer som ordinerades och välkomnades, ordinerades även sju diakoner.

På bilden syns från vänster till höger (uppgifterna om tjänst kommer från diakonihandläggare Marie Lindholm):

Linda Andersson är diakon i Ekensbergskyrkan i Solna.

Anna-Lena Christensen arbetade som diakon i Filipstad under vägledningsåret.

Anna-Karin Elebjörk Wahlström är diakon i Hållnäs-Skärplinge.

Maria Fahlcrantz driver ett café i Rimbo som socialt företagande.

Amie Holmqvist är församlingspedagog i Hyssna församling (Svenska kyrkan) och volontärdiakon i sin hemförsamling, Kinna missionsförsamling.

AnnaMaria Rose är diakon i Centrumkyrkan i Kungsör.

Charlotte Rosengren är diakon i Equmeniakyrkan i Huskvarna.

Och här är hela gruppen samlad på en bild, med diakonihandläggare Marie Lindholm till vänster och handläggaren för rekrytering, Rune W Dahlén, till höger.

Ett stort tack till fotografen Boppe Perhamn som tagit samtliga foton och lånat ut dem till BliPastor.nu.

Beredd – och vilar lugnt i min kallelse

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Tommy Holmsten, som är klar med studierna och på årets kyrkokonferens börjar sitt vägledningsår.

Träden börjar bli gröna, fåglarna kvittrar och det är 22 grader varmt i skuggan. Det känns som vilken sommardag som helst, men det är den 2 maj 2017. Framför mig under våren och sommaren ligger Equmeniakyrkans kyrkokonferens i Vårgårda, jobb på kristendomsskolan i Sjövik samt (förhoppningsvis) en sommarpastorstjänst. Det är speciellt att blogga i skarven på något som håller på att ta slut och något som ännu inte börjat. Jag vet hur livet sett ut de senaste tre åren och åtta månaderna, men har ingen aning hur det kommer se ut om ett halvår eller ett år framåt. Det enda jag är säker på, det som är själva grunden för mig, är att jag står i startgroparna att tjäna Gud som pastor. För mig är detta jättestort, speciellt eftersom jag inte ens var troende för lite drygt fem och ett halvt år sen.

För två veckor sen samlades vi som skall ut i vägledningsåret. Tiden rusar fram och tar tag i oss, skakar om oss. Det börjar kännas på riktigt. Något som verkligen tog tag känslomässigt var när vi alla lovade Gud att gå in i tystnadslöftet. Kanske ett litet löfte i andra sammanhang, men där och då lovade vi faktiskt att gå hela vägen. Vi är beredda att för konfidenters, kyrkans och Guds skull ta saker vi får veta i själavårdssamtal och biktliknande situationer med oss i graven. Gud kändes väldigt nära i det ögonblicket.

För en vecka sen beställde jag min första pastorsskjorta från ett företag som specialiserat sig på att använda Fair Trade-tyg när de syr upp skjortorna. Tänkte det var lika bra att börja min pastorsgärning med att stödja arbetare som förhoppningsvis får en lite mer dräglig tillvaro. Samtidigt tar jag ställning (åtminstone denna gång) för något gott.

I skrivande stund har jag inte klart med någon tjänst men det fantastiska är att det känns helt okej. Förfrågningar har kommit från några församlingar där det av olika anledningar inte känts helt rätt. I slutändan kan ett oväntat samtal visa vägen, undrar om Jesus hade ett finger med i spelet där? Trots allt finns ett lugn i magen och en trygg känsla i bröstet. Jag känner verkligen att Jesus kommer ordna det för mig, han har ju kallat mig för att tjäna honom. Vi som skall gå ut i tjänst är alla olika och det är bra. Vår Herre kommer matcha våra gåvor med de församlingar som bäst behöver dem. Det är ju hans gemenskap och kyrka, ingen annan skulle klara det. Skulle vi försöka hamnar vi ofrånkomligt i ett egoistiskt tänkande eller det omvända, att vi tänker på alla andra utom oss själva.

Jesus säger ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matt 11:29-30). Nu är det dags att börja bära, mina vänner. Att lita på allt vi lärt, lita på THS lärare, men framför allt att lita på Jesus. Församlingarna väntar, vi väntar, men Gud väntar aldrig. Han sörjer för oss alla hela tiden, från tidens början till tidens slut.

Vi syns under resans gång!

Snart är jag pastor – och ibland tvivlar jag

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Annie Kirk.

För några veckor sedan predikade jag under lunchandakten på THS. Det är en av de sakerna som vi pastorskandidater gör utöver våra akademiska studier för att bättre förbereda oss för en framtida pastorstjänst.

Den här gången predikade jag över matundret i Johannesevangeliet (Joh. 6:1-13). Ibland sägs det att man som predikant mest predikar för sig själv, och alltså predikar över det som man själv brottas med. Den här gången tror jag att det stämde!

Under den period då jag på allvar började fundera över om jag var kallad till pastor brottades jag med tvivel. Samma tvivel börjar i någon mån att återvända nu när jag läser min sista termin på THS innan jag (förhoppningsvis!) börja arbeta som pastor till hösten. Det är inte teologiska tvivel det handlar om, utan tvivel på mig själv. Är jag tillräckligt bra? Har jag verkligen någonting att ge? Säkert är jag inte ensam om att tänka så här.

Men grejen är att det inte spelar någon roll om jag anser mig ha mycket eller lite att ge. För det är inte upp till oss vad resultatet av allt vi gör blir. Resultatet beror på Jesus. Det är alltid han som handlar genom oss med det vi ger honom. Oavsett om det handlar om bröd och fisk (som i bibeltexten) eller våra förmågor och kallelser. Det lilla jag har kommer i Jesu hand att räcka långt. Pojken i texten hade med sig sin lilla lunch. Det var inte mycket. Trots det räckte den till mat åt 5 000 män – plus kvinnor och barn.

Det enda jag behöver göra med de gåvor och det liv som getts mig, det är att lägga det i Jesu hand. För i Jesu händer kan det växa sig så stort att det både räcker och blir över, precis som i bibeltexten där det blev 12 korgar mat över.

Men eftersom jag håller på att söka tjänst har jag (igen!) blivit medveten om exakt hur skrämmande det kan vara att ge Jesus kontrollen. Hur gör man det? Jag tror att det handlar om att prioritera relationen till Jesus. När vi har en bra relation med Jesus litar vi på honom, och när vi litar på honom vågar vi ge honom kontrollen.

När livet rusar på är det lätt att tappa bort relationen till Jesus. Problemet är att utan Jesus så hade pojkens bröd och fisk inte räckt långt. Samma sak gäller våra gåvor och talanger. Jag har lärt mig jättemycket de senaste fyra åren, för THS är verkligen en bra skola. Men utan Jesus är det ingenting värt.

Temat för årets upplaga av Årsringar (den tidning som alla pastorskandidater säljer för att finansiera vår utbildning) är ”Var Jesu lärjunge!”. Det påminner mig om att mitt lärjungaskap med Jesus alltid kommer först, alltid är det viktigaste.

Men vilka var dom?

Från Rune W Dahlén.

För ett par dagar sedan ordinerades tolv pastorer i  Equmeniakyrkans kyrkokonferens. Vilken fest det var! Jag var som vanligt fylld av olika känslor – stor tacksamhet i först hand, men också vemod eftersom jag under flera år varit deras kontaktlärare och delat glädjeämnen och bekymmer med dem.

Många har läst deras namn och många var med och såg dem i gudstjänsten, antingen på plats eller via länk.  Men vilka är de egentligen? Var kommer de ifrån och hur ser deras liv ut?

Här har jag försökt att kort sammanfatta något om var och en, och det finns även länkar till blogginlägg där de skrivit och där ni kan se deras foton. Jag skulle önska att du läser under bön för var och en av dem.

Ordination 2016

Ivani Ahlberg är född och uppväxt i Brasilien. Hon har en lärarutbildning, flera års psykologstudier samt två års teologistudier vid ett seminarium i São Paulo. Hon gifte sig med en svensk man och de flyttade till Sverige. Efter praktik i Uppsala Baptistförsamling blev hon pastorskandidat inom Baptistsamfundet och har nu läst på THS i fyra år. Under detta läsår är hon anställd på vikariat som pastor och föreståndare i Björksäterkyrkan i Bålsta, och söker ny tjänst inför hösten. Läs mer här!

Johanna Buller bodde som barn i Uppsala och Göteborg. Hon jobbade en sommar inom Svenska kyrkan och sedan som ungdomsledare i Saronförsamlingen i Göteborg. Efter ett år på bibelskola och arbete som bl a butiksbiträde och lärarvikarie läste hon på Johannelunds teologiska högskola i tre år och på ett college i Oxford i ett år. Sedan 2012 arbetar hon som barn- och ungdomspastor i Fiskebäcks missionsförsamling och parallellt med det har hon kompletterat sina studier med kurser vid THS. Läs mer här och här!

Linnea Dyne kommer från Göteborg och blev i tonåren med i Furulundskyrkan i Partille som är en samarbetskyrka mellan EFS och Svenska kyrkan. Hon har gått UMU:s lärjungaskola och en ledarutbildning på Helsjöns folkhögskola vars huvudman är Svenska kyrkan. I Furulundskyrkan har hon gjort praktik och varit anställd som församlingspedagog. Sina teologiska studier började hon på Göteborgs universitet och på THS har hon tagit en master i teologi. Under studietiden har hon varit sommarpastor i Västerås en sommar. Hon är nu anställd som pastor med ungdomsinriktning i Vidablickskyrkan i Norrköping. Läs mer här!

Johanna Fredrixon är uppväxt i Umeå. Hon kom med i ungdomsarbetet inom EFS men gick sedan över till Svenska kyrkan. Under besök i Taizé fördjupades hennes gudsrelation. 2008 började hon läsa teologi vid Umeå universitet med inriktning mot att bli präst. Men hon kunde inte riktigt dela församlingssynen i Svenska kyrkan och blev istället medlem i Hedlundakyrkan som är en del av Equmeniakyrkan. De teologiska studierna har hon kompletterat på THS parallellt med att hon sedan 2012 arbetat som pastor i Ingarps Missionskyrka. Hon är gift och har tre barn. Läs mer här!

Karin Fritzson kommer från Stockholm, eller närmare bestämt Trångsund. Hon konfirmerades i Svenska kyrkan och kom sedan med i ungdomsarbetet i en Pingstkyrka. På Södra Vätterbygdens folkhögskola läste hon bibellinjen och gjorde ett praktikår som ungdomsledare i Finspångs missionsförsamling. Hon läste sedan vidare på fritidsledarlinjen och den diakonala linjen på Lidingö folkhögskola innan hon ordinerades som diakon 1998. Därefter har hon arbetat som diakon i Norrtälje och i Abrahamsbergskyrkan. Hon har haft stort förtroende i Missionskyrkan som bl a ledamot i Sociala missionens styrelse, Församlingsrådet och Ansvarsnämnden samt som ordförande i Diakonernas riksförbunds styrelse. På THS har hon läst in en teol kand och söker nu pastorstjänst. Hon är gift med Arne som också är pastor. Läs mer här!

Johanna Johansson och hennes man började hösten 2008 att följa med sin dotter till Hökerums Missionskyrka under hennes konfirmationstid. På våren förstod hon hur viktig Jesus är och så småningom blev hon medlem i församlingen. Men redan innan hon blev medlem upplevde hon en kallelse att predika. Hon har jobbat på ett postorderföretag, men även som laboratorieingenjör efter att hon utbildat sig till kemiingenjör. Efter att ha gått distriktets lekmannautbildning började hon läsa på THS. För att få mer erfarenhet har hon jobbat i missionsförsamlingarna i Rävlanda och Hökerum samt varit sommarpastor i Edsbyn och Arbrå. Nu har hon tjänst som pastor i Tvärred och Liared. Läs mer här!

Marcus Linds familj brukade åka på Torpkonferensen och där lämnade Marcus sig till Gud i de yngre tonåren. Han studerade ett år på KTH för att bli civilingenjör men tog ett uppehåll för att läsa på Credoakademin. Därefter blev han ungdomsledare i sin hemförsamling Grindtorpskyrkan i Täby som samarbetar med Pingströrelsen. Våren 2009 var han volontär på ett center för föräldralösa barn i Kenya. När han samma höst började läsa på THS var han ännu inte pastorskandidat, men blev det drygt ett år senare. För att lära känna Equmeniakyrkan lite mer har han varit sommarpastor i Degerfors och Tranås och även varit anställd på deltid i S:t Peter i Stockholm. Efter fyra år på THS läste han in en master i teologi i Uppsala och flyttade sedan med sin fru till Linköping där han är pastor med inriktning på barn, ungdom och student. Läs mer här!

Karen Magnin Andersson är född i Schweiz och bodde under sin uppväxttid även i Österrike och England innan hon flyttade till Sverige. Hon utbildade sig till officer inom Frälsningsarmén och arbetade på kårerna i Jönköping, Norrtälje och Sundsvall. Sedan flyttade hon och hennes man till Östergötland och blev medlemmar i Vikingstads missionsförsamling. Karen har drivit familjehem och har haft ett företag ihop med sin man. Hon har också varit engagerad i böneteam inom Teamevangelisation och Framtidens evangelister. Under utbildningstiden på THS var hon sommarpastor i Motala två år i rad och nu är hon pastor och föreståndare i Equmeniakyrkan i Nävlinge-Rickarum i Skåne. Läs mer här!

Oscar Marklund är född och uppväxt i en liten by utanför Herrljunga. När han var i 8-10-årsåldern var han på ett möte där några elever från Teologiska Seminariet på Lidingö medverkade, och från den stunden ville han bli pastor. Efter gymnasiet arbetade han som lagerarbetare och butikssäljare ett par år och blev sedan ungdomsledare i Lidköping i fem terminer, parallellt med arbete på en möbelfirma. Hans fru ville läsa en lovsångsledarutbildning på North Park i Chicago och Oscar passade då på att läsa teologi vilket så småningom ledde fram till en Master of Art in Christian Formation. Väl hemma i Sverige vikarierade han som ungdomspastor på Donsö i två år innan han på THS kompletterade sina teologiska studier. Efter att ha vikarierat som pastor med ungdomsinriktning i Sävedalens missionsförsamling i Göteborg har han nu blivit föreståndare i samma församling. I familjen finns numera även två barn. Läs mer här!

Gunilla S Olofsson är född i Göteborg men familjen flyttade senare till Lilla Edet där Gunilla gick med i missionsförsamlingen när hon var 13 år. Hon utbildade sig till jurist och var i flera år delägare i en juristbyrå. Under perioder har hon också läst vidare och arbetat deltid inom vården och som lärarvikarie samt jobbat politiskt. Läsåret 2009/10 gick hon distriktets lekmannautbildning och började sedan läsa på THS. Under utbildningen har hon varit sommarpastor på Värmlandsnäs. Hon är gift och mamma till tre vuxna barn, och arbetar deltid som pastor och föreståndare i sin hemförsamling i Lilla Edet. Läs mer här och här!

David Wedegård kommer från Vårgårda och tog ett beslut att följa Jesus när han var 13 år. Musiken har alltid betytt mycket för honom och han har dels spelat i Nardus som i flera år stod för musiken på ungdomsmötena på Hönökonferensen, dels i ett kristet metalband. I flera år har han arbetat på olika bemanningsföretag samt inom koncernen Autoliv. Under ett bibelskoleår på Örebro Missionsskola började han ta det kristna livet mer på allvar och året efter praktiserande och vikarierade han som ungdomspastor i sin hemförsamling. På THS har han läst på heltid i fyra och ett halvt år och under den tiden även varit sommarpastor i Degerfors, Tranås och Nyköping. Sedan nyår 2015 arbetar han som pastor i Jakobsbergskyrkan i Järfälla. Han är gift och har ett barn. Läs mer här!

Bengt Åkesson är född och uppväxt i den lilla byn Rickarum i Skåne. Han fick tidigt en barnatro och i tonåren förstod han att Gud ville ha en personlig relation till honom. Han lämnade sig då till Gud och blev medlem i missionsförsamlingen. Under några år bodde han i Lomma men flyttade sedan till föräldragården i Rickarum där han bor med sin hustru. I familjen finns fyra barn varav några hunnit flytta hemifrån. Under många år har han arbetat inom näringslivet, så småningom på chefsnivå med många utlandsresor. I början på 1990-talet gick han distriktets lekmannautbildning och har sedan dess predikat mycket och haft ledande uppgifter i sin hemförsamling. Kallelsen till pastor har funnits latent länge, och för några år sedan började han läsa på THS. Nu arbetar han som pastor och församlingsutvecklare i Region Syd på deltid, parallellt med arbete på gården. Läs mer här och här!

I gudstjänsten ordinerades även åtta diakoner, och de är självfallet lika viktiga och lika stora gåvor till kyrkan. Men de har jag inte varit kontaktlärare för och därför vågar jag mig inte på att beskriva deras liv och kallelse. Men här är namnen: Karin Henningsson, Peter Karlbom, Lise­‐lott Karlsson, Maria Lundgren, Maria Lundin, Sara Löfstedt, Elisabeth Rydsmo, Johanna Vingren.

Till sist mottogs tre pastorer från andra samfund: Rimon Murad, Jakob Olofsgård och René Sköld.

Bed också för diakonerna och de som mottogs som pastorer från andra samfund!

Apropå ALT

Idag kan man läsa en artikel i Dagen om hur en blivande pastor är besviken på att inte få bli ordinerad i Equmeniakyrkan efter att ha läst på ALT – Akademi för ledarskap och teologi. ”Blivande pastorer på ALT tvingas läsa ett extra år” är den braskande rubriken. Journalisten har på många sätt gjort ett bra jobb, men det går ju inte att få in all information i en kort artikel. Därför passar jag på att här komplettera och förtydliga vad som sägs i artikeln.

Låt mig först säga att ALT säkert är en bra skola på många sätt. Jag har hört mycket gott om den och jag har en god relation till Ulrik Josefsson som är utbildningsföreståndare.

Så nu är det sagt.

En viktig fråga i sammanhanget är att varje kyrka och samfund måste ha sin egen ordning för pastorsrekrytering. Man kan ha synpunkter på dessa ordningar, men varje kyrka måste själv bestämma sin egen ordning.

Utan att kritisera någon annan kyrkas ordning måste man konstatera att det finns skillnader mellan t ex Pingströrelsens och Equmeniakyrkans ordningar på denna punkt. Liksom det finns skillnader mellan Equmeniakyrkans ordning och Svenska kyrkans eller Katolska kyrkans ordning. Skillnaderna kan vara så stora att det är svårt för en person utanför den egna kyrkan att riktigt förstå sättet att tänka.

IMG_3577

Nu ska jag ändå försöka förklara hur vi tänker i Equmeniakyrkan.

Den som vill bli ordinerad pastor i Equmeniakyrkan måste ansöka till kyrkans antagningsnämnd om att bli pastorskandidat. Det är en omständlig process som innefattar ansökningsblankett, livsberättelse, referenser, samtal med en regional kyrkoledare och intervju där den sökande möter tre olika personer. Antagningsnämnden består av sju ledamöter och fem adjungerade och har 5-6 heldagssammanträden per år. I nämnden sitter bland annat en biträdande kyrkoledare, en regional kyrkoledare och en representant för församlingarna. I besluten försöker man alltid uppnå konsensus eftersom frågorna är så viktiga.

När någon blir antagen tittar antagningsnämnden genast på hur utbildningen ser ut. Huvudvägen är alltid fyra år på THS. Men antagningsnämnden har möjlighet att i speciella fall besluta om särskild studiegång. Det kan gälla personer som har svårt att läsa i fyra år pga ålder, familj, tidigare yrkesutbildning etc. Långvarigt församlingsengagemang i Equmeniakyrkan, livserfarenhet och mångårig yrkeserfarenhet kan efter särskild prövning ge en något förkortad utbildning.

Om någon har en tidigare teologisk utbildning från ett universitet eller högskola i Sverige eller utomlands försöker vi värdera den utbildningen tillsammans med studierektor på THS. Frågan är vad som behöver kompletteras. Det är inte alldeles enkelt att veta i de fall då utbildningen kanske ägt rum i Libanon eller Honduras eller Pakistan, men vi gör så gott vi kan.

Ännu har ingen som läst hela utbildningen på ALT ansökt, men när det sker kommer vi att behandla den ansökan precis som alla andra ansökningar. Vi ser vad personen har med sig och beslutar om den komplettering som vi finner nödvändig.

Jag inser att man från t ex Pingströrelsens håll har svårt att förstå den här ordningen. Inom Pingströrelsen finns ju varken en antagningsnämnd, begreppet pastorskandidat, vägledningsår eller en nationell kyrkokonferens med ordination av diakoner och pastorer. När studenter från ALT klagar på att man inte kan bli ordinerad i Equmeniakyrkan direkt efter den utbildningen kräver man egentligen något som inte heller pastorskandidaterna blir efter sin utbildning på THS. Jag förstår som sagt att detta kan vara svårt att inse om man har en bakgrund i Pingströrelsen eller EFK. Men därför är det viktigt att läsa vidare i den här texten.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Ibland blir jag uppringd av en församling i Equmeniakyrkan som anställt en person som inte läst på THS. Församlingen uttrycker ett önskemål om att deras pastor ska ordineras så fort som möjligt. Mitt svar är då alltid att personen ifråga måste som alla andra ansöka om att bli pastorskandidat i Equmeniakyrkan. Inte för att arbetsgivaren vill det utan på grund av en inre kallelse.

En lokal församling kan aldrig fullgöra vad som åligger antagningsnämnden att göra. Det är bara antagningsnämnden som har kyrkostyrelsens uppdrag att bedöma om den sökande är lämplig. Den lokala församlingen bedömer om personen är lämplig i den egna församlingen, men antagningsnämndens uppgift är att bedöma om den sökande är lämplig som pastor i kyrkan som helhet. Det kan alltså bli en lång process, i all synnerhet om personen inte tidigare tillhört Equmeniakyrkan.

I den ekumeniska tid som vi lever i kan en person ha påbörjat en teologisk utbildning utan att veta vad hon ska ha den till, men under utbildningens gång kan det ha klarnat att kallelsen gäller pastor i Equmeniakyrkan. Om personen då ansöker om att få bli pastorskandidat försöker vi hitta en lösning där man inte behöver läsa om allting. Men har man för avsikt att bli pastor i Equmeniakyrkan kan man inte själv välja att t ex läsa två år på någon annan högskola och de två sista åren på THS.

Däremot kan antagningsnämnden besluta att någon får läsa något år på t ex ALT eller ett universitet om det finns starka skäl till det. Sådana beslut har tagits.

Andra högskolors utbildning är dock ofta så annorlunda i sitt upplägg att det blir schematekniska svårigheter när man flyttar över till THS. Utrymmet för fritt valda kurser krymper och i flera fall har det inneburit ett års längre utbildning än om man läste på THS redan från början.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Vägen till att bli pastor i Equmeniakyrkan är lång. Den går ofta via en bibelskola, församlingsanställning som ungdomsledare, ansökan BÅDE till att bli pastorskandidat och till utbildning, fyra års pastorsutbildning på THS med akademiska kurser och ett stort pastoralt program vid sidan av kurserna, regelbundna samtal med kyrkans kontaktpersoner, en ny prövning med intervjuomgång inför det sista läsåret, personbearbetning i en samtalsserie och utbildningsdagar som Equmeniakyrkan och Equmenia ansvarar för under det sista läsåret, samtal med de regionala kyrkoledarna inför första tjänst, vägledningsåret mellan studier och ordination med t ex förbön i kyrkokonferensen, enskild handledning, mentor, ett par besök av en kontaktperson från antagningsnämnden, en A-retreat med Magnus Malm och Ulla Käll och ett ordinationssamtal med en av kyrkoledarna. Först därefter kommer ordinationen i kyrkokonferensen som brukar vara en stark upplevelse med kyrkoledarens frågor, församlingsombudens kraftiga ja på frågan om man vill ta emot dessa som diakoner och pastorer i Equmeniakyrkan, och inte minst förbönsstunden.

IMG_2736

För många kanske vägen till pastor i Equmeniakyrkan tar sju-åtta år av studier, praktik, prövning och vägledning.

Att vägen till att bli pastor i Equmeniakyrkan ser ut så här är beslutat i demokratisk ordning av kyrkostyrelse och kyrkokonferens. Och vi tror att det också kan formuleras att den helige Ande och vi har beslutat detta tillsammans.

Andra kyrkor må få välja andra vägar, det har vi stor respekt för. Men så här ser det ut i Equmeniakyrkan, och vi tycker att man kan förvänta sig åtminstone en smula respekt för det.

Men varför ska man då läsa på THS om man vill bli pastor i Equmeniakyrkan? Jag ska ge några orsaker till det, men vill först säga att denna uppräkning inte ska ses som kritik mot andra kyrkors pastorsutbildning eller mot statens högskolor och universitet. Varje kyrka måste själv få besluta hur man vill att den egna pastorsutbildningen ska bedrivas.

1. Vissa kurser finns bara på THS, t ex Equmeniakyrkans historia och identitet.

2. När allt fler människor har en högskoleutbildning är det viktigt att även pastorn är akademiskt skolad och vet vad den miljön innebär.

3. Det är viktigt att det finns en viss volym i pastorsutbildningen vad gäller antalet studenter så att det verkligen blir en miljö där samtal och diskussioner kan förekomma och där det finns tillräckligt med studenter för att också kunna genomföra en utbildning med både bredd och spets. Det ska vara möjligt att själv kunna välja en viss fördjupning och inriktning beroende på gåvor och kallelse.

4. En blivande pastor måste få möta vanliga människors frågor mitt i utbildningen, vi tror alltså att det är bra med en högskola där inte alla ska bli pastorer eller präster och där inte ens alla är troende. Utbildningen får inte vara en skyddad verkstad utan bör finnas i vimlet av människor och frågor. En del pastorskandidater har uttryckt att de lärt sig lika mycket i fikarummet på THS som i föreläsningssalarna.

5. I en bra pastorsutbildning ska man ha tillgång till ett antal lärare som finns i huset och som man kan söka upp och fråga och samtala med. Det bör också finnas en bredd bland lärarna så att den blivande pastorn själv kan ta ställning i olika teologiska frågor, och då göra det utifrån bland annat personliga möten och inte enbart andrahandsuppgifter.

6. För att själv kunna söka kunskap under utbildningen måste det finnas ett stort teologiskt bibliotek med både bredd och djup.

7. Ska man bli pastor i Equmeniakyrkan är det viktigt att man går på en skola där det finns ett antal lärare som själva är pastorer i Equmeniakyrkan. På THS är också rektor, studierektor och utbildningsledaren för det teologiska programmet pastorer i Equmeniakyrkan.

8. En bra pastorsutbildning förenar akademisk utbildning och möjligheter till andakt och andlig fördjupning i ett frivilligt gudstjänst- och andaktsliv i stort sett varje studiedag.

Kallelsedagar.se

9. En pastorsutbildning får aldrig bara bestå av akademiska kurser. På THS finns för pastorskandidaterna t ex en avancerad utbildning med övningar i kommunikation och röst- och talteknik, predikoövningar som filmas och analyseras i gudstjänstseminarier, en samtalsserie på femton samtal hos en erfaren terapeut för personlig bearbetning, andligt forum med föreläsningar av olika gäster och efterföljande samtal och bön i grupper, samtal och övningar hos en mentor som själv är pastor i en Equmeniaförsamling.

10. Kontakten med församlingarna är livsviktig i pastorsutbildningen. Den sker på THS bl a genom att man som huvudregel ska ha varit anställd i en församling under minst ett år innan studierna påbörjas. Vidare genom verksamhetsförlagd utbildning i församlingar under andra, tredje och fjärde läsåret. Många är anställda som sommarpastorer åtminstone någon gång under utbildningen. De flesta predikar åtminstone några gånger per termin, studiebesök görs i församlingar i flera kurser, engagemang i en lokal hemförsamling uppmuntras. Vi tror att det är viktigt att den blivande pastorn inte knyts till bara en församling under utbildningen utan får smaka något av bredden i kyrkan, både geografiskt, storleksmässigt och fromhetsmässigt.

11. Equmeniakyrkan samarbetar med THS, framför allt genom sina två kontaktpersoner (varav en också är lärare på THS). Dessa personer leder Equmeniakyrkans teologgrupp som anordnar kvällssamlingar med föredrag, samtal och förbön, men också resor och övernattningar, församlingsbesök, retreater, pilgrimsvandringar, studiebesök, andlig vägledning i enskilda samtal med mera.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

12. Pastorsutbildningen ska ske i en miljö där det utöver alla andra studenter också finns en grupp som har samma inriktning. De blivande pastorerna behöver träffa personer i samma situation och formas tillsammans genom samtal i gemensamma samlingar. Att vara pastor är ofta ett ganska ensamt yrke, och det är oerhört viktigt att det formas sociala nätverk redan under utbildningen, vilket man kommer att ha glädje av vid fortbildningstillfällen, nationella medarbetarkonferenser och de årliga kyrkokonferenserna, regionala medarbetarsamlingar etc, men inte minst när man behöver någon att samtala med i vardagen.

Kan då THS erbjuda den perfekta pastorsutbildningen? Nej, givetvis inte, det finns alltid problem att lösa och förbättringar att göra. På enskilda punkter kan andra utbildningar ha nått längre än vi gjort på THS. Men med en viss tvärsäkerhet (och med glimten i ögat) hävdar vi att det för en blivande pastor i Equmeniakyrkan inte finns någon utbildning i hela världen som är bättre än THS.

Men hur ser ekumeniken ut? På THS utbildas blivande präster i Svenska kyrkan och blivande pastorer från olika samfund. Svenska kyrkan har sin egen teologgrupp och när det finns tillräckligt stora grupper från någon annan kyrka tar vi kontakt med den kyrkan och uppmuntrar till att de ordnar med en kontaktperson och en teologgrupp.

Den som ordineras till pastor i Equmeniakyrkan är inte livegen. Man kan lånas ut till ett annat samfunds församling, liksom Equmeniakyrkans församlingar kan låna in pastorer. Vill man byta samfund är det ingen stor sak. Vi står i dörren och önskar Guds välsignelse i det nya sammanhanget. Guds rike är större än Equmeniakyrkan. På samma sätt tar Equmeniakyrkan varje år emot pastorer från andra samfund, både i Sverige och utomlands. Även då granskar antagningsnämnden ansökningarna och beslutar om kompletterande utbildning. Särskilt noga prövar vi så att ingen kommer med agg och bitterhet mot det gamla sammanhanget. Vi har ingen glädje av pastorer som öser galla över ett annat samfund.

Men kan man då inte utbilda sig och bli pastor i ett annat samfund och sedan så snart som möjligt välkomnas in i Equmeniakyrkans pastorskår och på det sättet själv kunna välja sin pastorsutbildning? Svaret på den frågan är ganska enkelt: Om någon medvetet och helt individuellt väljer en sådan väg för att efter eget huvud kringgå de beslut som finns i kyrkan, ja, då passar man nog inte heller som pastor.

cropped-IMG_9887-B.jpg

Här på BliPastor.nu kan man med hjälp av etiketterna läsa mer om de olika delarna i Equmeniakyrkans pastorsutbildning. Man kan också läsa mer i det dokument som försöker beskriva pastorsutbildningen. Det går att ladda ner här:

Past utb 150500

Den som vill är också välkommen att kontakta mig för ytterligare samtal i denna fråga.

Rune W Dahlén

Potatisgratäng och regionala kyrkoledare

Johansson, Marcus 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Marcus Johansson som är född och uppväxt i Stockholmstrakten och som varit ungdomsledare i Grindtorpskyrkan i Täby. Marcus läser ett femte masterår och forskar om den första metodismen i Sverige.

En kväll i oktober satt jag på THS och väntade. Kvällen innan hade jag varit där och samtalet med en av de regionala kyrkoledarna om min framtid och nu skulle jag äntligen förhoppningsvis få ett förslag på tjänst att söka.

Egentligen började resan månader tidigare, redan på våren. Inför det sista året av utbildningen får nämligen alla kandidater komma med önskemål om tjänst samt beskriva sin tro och teologi samt hur den relaterar till Equmeniakyrkans teologiska grund. Det vi skriver i dessa dokument blir sedan underlag till tre intervjuer med lika många olika personer på Equmeniakyrkans kansli i Alvik. Efter år av studier och en allt starkare längtan att få komma ut i tjänst var det både spännande och nyttigt att få sätta ord på hur jag nu såg på mig själv, min kallelse och kyrkan.

De personer jag mötte vid intervjun var samma personer som jag mötte vid antagningen och samtalen går till på ungefär samma sätt. I dessa samtal fick jag också stämma av att jag fullgjort de förväntningar som finns på oss pastorskandidater. Allt för att jag ska bli en så bra pastor som möjligt. Det är trots allt jag som i min roll som pastor kommer möta både glädje och sorg, liv och död. Därför är det självklart för mig att kyrkan vill samtala om och förbereda mig för det.

Ibland får jag frågan om vi blir tilldelade tjänster och det blir vi inte. Istället får vi förslag på tjänster att söka. Detta betyder att samfundet i största möjliga mån hjälper oss att hitta en passande tjänst men i slutändan är det alltid upp till den lokala församlingen att kalla och anställa oss.

Detta för oss tillbaka till kvällen i oktober.

PotatisgratängKyrkans regionala kyrkoledare, de av oss pastors- och diakonkandidater som har ett år kvar (tillsammans med eventuella respektive) samt de på kyrkans kansli som arbetar med utbildning samlades för att först äta mat tillsammans. Det finns nämligen inget som gör stämningen mer avslappnad än lite potatisgratäng!

Sedan följer en andakt och därefter en genomgång där de regionala kyrkoledarna presenterar de lediga tjänster som de i dagsläget känner till. Därefter får vi följa med en av dem och förhoppningsvis få ett förslag. Jag skriver förhoppningsvis för det är väldigt olika från år till år hur det går just denna kväll. En del av oss kan till exempel vara låsta geografiskt på grund av familj eller liknande och då är det inte alltid tjänsterna räcker till eller passar. Så var det även för min årskull. Något som dock i sammanhanget är väldigt häftigt är att det nästan alltid sedan brukar lösa sig under året. Åtminstone för oss pastorskandidater.

Därför vill jag passa på att slå ett slag för diakonerna här, för de är helt fantastiska! Ofta läser jag annonser efter pastorer och tänker att här skulle det passa mycket bättre med en diakon. Det finns så många saker som diakonerna är bättre förberedda för än oss pastorer, men framförallt så är det fantastiska människor som är särskilt kallade att tjäna i Guds rike! Vi behöver fler människor med gröna diakonskjortor i våra församlingar.

Så hur gick det för mig då? Jag blev föreslagen en tjänst i Region Öst som jag sökte och så småningom fick. I augusti börjar jag arbeta som pastor med ungdomsansvar i Linköpings Missionsförsamling.

– – – – – – – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 8 mars. Och den 20-21 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 12 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu varje vardag. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat.

När blir man pastor?

Omnell, AntonFrån Anton Omnell, gästbloggare och nyordinerad pastor i Skövde.

Jag heter Anton Omnell och jag blev pastor den 12 maj 2013. Märkligt! Jag hade förberett mig länge. Fyra år i form av utbildning och ett år som anställd i församling. Lägg därtill några år av funderingar och prövning av kallelsen: Är detta rätt? Vill jag detta? Men så i maj förra året blev jag ordinerad pastor. Från en dag till en annan så var jag plötsligt pastor.

Jag hade ju ibland känt mig som en pastor redan innan. Jag hade predikat, haft samtal, lett bönegrupper, kokat kaffe och till och med gjort en och annan affisch. Men när jag tog på mig pastorsskjortan, rundkragen, kaftanen och satte mig i bilen för att köra från Hammarö till Löfbergs Lila arena i Karlstad, där kyrkokonferensen hölls, blev det med ens väldigt tydligt. Jag ska bli pastor. Man kan ju tänka att alla år av studier och samtal om kallelse skulle fått den polletten att trilla ner lite tidigare. Men inte. När jag satt där i bilen, iklädd kaftan, så insåg jag. Nu kan jag inte köra bil hur som helst. Jag är inte någon vilde bakom ratten, men det blev så tydligt att nu möter mina medtrafikanter en pastor. Det är vad de ser. Inte Anton, utan Pastorn. Själva ordinationshögtiden var en mäktig upplevelse. Jag fick avge löften. Men det som lever kvar i mig är den samlade kyrkokonferensen rungande ”JA!” som svar på frågan om de vill ta emot oss som stod på estraden som pastorer i deras kyrka.

Sen går en sommar och jag gifter mig och flyttar. Livet förändras. Första dagen på jobbet ser jag skylten utanför mitt kontor: ”Pastor – Anton Omnell”. Det var bara ett ord jag kände igen, Anton. Pastor? Omnell? Jag hette ju Gustafsson alldeles nyss. Men plötsligt var det tydligt att jag var pastor i Skövde missionsförsamling.

Immanuelskyrkan Skövde

I vår kyrka firar också en Syrisk ortodox församling gudstjänst. En dag talar jag med en av de äldre männen i församlingen. Vi pratar om kriget i Syrien. ”Ofattbart, vad ska man säga?” – säger jag. Mannen jag talar med är i 50-årsåldern och han svarar: ”Det är mycket svårt för oss nu Fader Anton.” Fader Anton! Jag hinner tänka, Hur blev det så här!?, innan jag finner mig och vi fortsätter vårt samtal.

Detta med att vara pastor är inte något man kan göra själv. Det har blivit mycket tydligt för mig. Det är andra människor som ger mig förtroendet att vara deras pastor. Och de tre små glimtarna ovan från mitt dryga år som pastor, har jag valt för att visa detta. Det är vår kyrka, Equmeniakyrkan, som har bekräftat min kallelse. Och jag tillsammans med mina kolleger har fått deras ”Ja!” i våra ryggar, som bekräftelse på vårt uppdrag att vara pastorer. Vissa dagar kan det vara tungt och svårt, men då brukar jag påminna mig om detta ”Ja!”. Det finns en hel kyrka som backar upp mig i min roll som pastor. Detsamma gäller den lokala församlingen jag verkar i. De har också sagt sitt ja till mig. Jag har till och med fått en fin skylt.

Och helt plötsligt så kan man bli kallad Fader Anton, trots att det egentligen kunde vara tvärtom. Mannen är tillräckligt gammal för att vara min far, men just där och då fick jag vara Fader Anton. Och det är ju lite märkligt på ett sätt. Men också oerhört vackert. För det är mitt i vardagen som jag får verka som pastor. Det är inte bara under söndagens predikan utan i mötet med människor.

Och när är jag pastor som bäst? Jo, det är när jag bjuder in Jesus i de sammanhang jag befinner mig. För vårt uppdrag som pastorer det är att göra Jesus synlig. Att påminna om Honom mitt i livet, när det är roligt och när det är mörkt. Jesus har ett ärende till oss. Och han vill oss väl.

En dansk i Sverige på väg till Norge

Från gästbloggaren och ”pastorn på prov” Christina Thaarup.

I Josua 1:9 står det: ”Jag har ju sagt: Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud är med dig i allt du gör.”

I helgen som gått var det kyrkokonferens för Equmeniakyrkan i Stockholm. Kanske var du med torsdag förmiddag när mina klasskamrater fick förbön inför deras första tjänst och deras vägledningsår?
Förbönsakt
Själv var jag inte där. Min väg ser lite annorlunda ut än mina vänners. Jag ska bli pastor inom Metodistkyrkan i Norge med start 1 augusti. Själv är jag dansk. Har pluggat nu snart fem år i Sverige och tagit både en kandidat- och en masterexamen i teologi. Alltså en dansk, i Sverige, på väg till Norge.

Sedan jag bejakade min kallelse till pastor för knappt sex år sen, har kallelsen tagit mig till platser jag inte alls kunnat förutse. Jag har pluggat i Sverige för att jag inte villa plugga på universitetet i Danmark. Det beslutat har jag inte ångrat en enda sekund. Att plugga i Sverige, i Stockholm, på THS har varit helt rätt för mig. Jag är på väg till Norge för att jag upplever att Gud kallar mig till att vara pastor inom Metodistkyrkan. Själv hade jag tänkt att det skulle vara inom Metodistkyrkan i Danmark, men av olika anledningar var det inte möjligt och vägen mot Metodistkyrkan i Norge började visa sig för mig.

Först var jag lite arg på Gud att jag inte kunde återvända till Danmark, till släkt och vänner. Men efter ett tag insåg jag att det kallet jag har svarat ja till är kallet att bli pastor – punkt! Inte pastor i Danmark. Men att bli pastor. Det är det kallet jag har bejakat och fortfarande bejakar.

Även om de yttre omständigheterna har förändrats, har kallelsen varit densamma. Gud har varit med mig vartenda steg på resans gång. Min kallelse består oavsett var jag befinner mig. Min kallelse är inte avhängig av att jag ska vara på en särskild plats. Min kallelse är avhängig av Gud. Av Guds ja till mig och mitt ja till honom. Så tänker jag det är för oss alla. Ett ja en gång och ett ja varje dag.

Thaarup, ChSom jag nämnde i början av mitt inlägg så var jag inte med i helgen och fick inte se mina vänner få förbön. Metodistkyrkan i Norge hade också sin kyrkokonferens i helgen som varit och jag hade min egen förbönsakt att närvara på. Jag blev invigd som pastor på prov, som det heter inom Metodistkyrkan, och kan nu kalla mig pastor.

Jag och mina klasskamrater är nu klara för nästa steg i vår kallelse. Det är stort. Det är spännande. Det är lite läskigt. Men viktigast av allt är att Gud är med oss. Är med var och en av oss som bejakar den kallelse han har till oss alla. Jag önskar för dig som läser detta att du ska våga be Gud visa dig det som är nästa steg i din kallelse. Om du inte riktigt vet vad Gud kallar till dig, så be honom göra det tydligt för dig. Oavsett vilket svar du får, oavsett vilket svar vi alla får kan vi lita på att Herren, din Gud är med dig i allt du gör!

Efter tio års planering är vi nu igång!

Så är det då igång. Det första vägledningsåret. I 10 år har vi samtalat om detta i bildarsamfunden och i Equmeniakyrkan. Åsikterna har varit många, det har funnits ett visst motstånd och det har funnits en hel del påhejare. Missförstånd har ägt rum och bristen på information har ibland väckt känslor hos de blivande medarbetarna.

Men nu är vi alltså där.

Denna småkyliga men soliga Kristi Himmelfärdsdag 2014 fick pastors- och diakonkandidater förbön för att gå ut i tjänst under Vägledningsåret. Och jag hoppas att de känner att vi verkligen vill be för dem och stötta dem detta första år i tjänst, för att de ska hålla längre som diakoner och pastorer.

Så här uttryckte kyrkoledare Lasse Svensson det i förbönsakten: ”Inför
första året i tjänst och ett år innan ordination vill vi be för er i vår
kyrkokonferens och därmed betyga att ni är inneslutna i vår förbön och vår
omsorg.”

Det är 16 pastorskandidater och 4 diakonkandidater som nu närmar sig slutet av sin utbildning och som idag fått förbön i kyrkokonferensens inledningsgudstjänst. Från och med idag är de pastorer och diakoner utan ordination och får använda frimärksskjortan eller rundkragen (2 av dem är redan klara med sina studier och har fått denna möjlighet redan tidigare i vår).

DSC_1103

Bakre raden från vänster: Marta Karlsson, Karen Magnin Andersson (skymd), Samuel Östersjö, John Lindar, Jenny Arnerlöf, Johanna Lindar, Johnny Brorsson, Arne Josefsson, Ulf Södahl (diakon), Kelly Reid (diakon).
Främre raden från vänster: Tove Lilled, Ann Schylander Cortés, Marcela Moraga (diakon), Oskar Johansson, Frida Hägglund, Signe Ekström, Elina Skarin, Camilla Mattebo (diakon), Petra Jonsson.
Saknas på bilden: Anders Dahlström

Den bön som bads för de nya pastorerna och diakonerna kan du läsa här nedanför, och du får gärna vara med och bedja i den.

Gud, tack för att du har omsorg om oss människor och hela skapelsen och kallar oss att vara dina medarbetare i världen. Hjälp dem som idag sänds ut i tjänst att förbli i din kärlek och att kunna ge den vidare till andra. Hjälp dem att gå i Andens kraft! Vi ber särskilt för Anders som på grund av sin elöverkänslighet inte kan vara med idag och vi ber för honom och de andra som ännu inte fått någon tjänst. Tack för att du har öppnat vägen till försoning, befrielse och upprättelse för oss, för alla människor och hela skapelsen. Låt dem som idag sänds få leva av din förlåtelse och använda sina gåvor i försoningens tjänst. Hjälp dem att kunna förlåta och att be om förlåtelse. Hjälp dem att inte tappa modet utan istället kunna gå till dig när de upplever motgång. Låt dem få föra människor till tro på dig, snart och ofta. Låt dem få uppleva mycket glädje. Amen.

Gud ville använda mig trots att jag misslyckats

KarenMagninAnderssonKaren Magnin Andersson är en av flera pastorskandidater med utländsk bakgrund. Vi är glada för det nya mångkulturella Sverige och tacksamma över att vi har flera diakoner och pastorer som kommer från andra kulturer. Karen är född i Schweiz och uppväxt där samt i Österrike och England. I höst ska hon arbeta som pastor i Kongo.

I det sammanhang jag växte upp innebar kallelse att behöva bli pastor. I tonåren hade jag fortfarande sår som resultat av mina föräldrars kallelse. Så när Gud talade till mig om kallelsen till att bli pastor sa jag nej! Även om det var helt tydligt Gud som talade och mig Han talade med, så sa jag nej!

Några år senare hade jag gått en tvåårig pastorsutbildning och blev – pastor. Mycket av det svåra i mitt liv var bearbetat och jag var glad och tacksam över kallelsen som vuxit till något oerhört viktigt i mitt liv. Kallelsen var så viktig att den utgjorde själva min identitet.

Men efter några år var jag plötsligt inte pastor längre. Jag hade misslyckats. Klarade inte det tuffa jag mötte. Jag kände att jag svek. Livskris och oerhört stor ilska på Gud blev resultatet. Jag var så arg på Gud så jag inte pratade med Honom längre. Församlingen som jag hade hittat hem till under den svåra tiden, blev de som fångade upp mig när jag bara lät mig falla. Vilken omsorg och kärlek jag mötte och vilken förståelse! Livet fortsatte, trots allt. Vi fick barn och jag hade en ny uppgift som fyllde livet.

Tiden gick. Barnen blev stora. När alla var i skolan kunde jag börja jobba igen. Men med vad? Jag prövade olika vägar, med glädje och mycket entusiasm. Men inget ville riktigt fungera. Jag frågade Gud, som jag börjat prata med igen och ville älska, men hörde först inte riktigt vad Han sa. Med tiden blev det klart: Gud hade redan sagt vad jag skulle göra. Det att jag hade misslyckats, att jag inte längre kände mig värdig kallelsen till pastor för att jag hade lämnat det jag lovat göra och leva i, tycktes inte beröra Honom särskilt mycket. Gud hade kallat mig att vara pastor. Nu lärde Han mig vad det handlar om. Det handlar inte om mig, men om Gud och Hans nåd. Och det Gud en gång sagt ångrar Han inte. Han som har koll håller sitt ord.

I nuläget är det några få dagar kvar innan kyrkan vill sända ut mig som pastor, där jag kommer börja med ett vägledningsår. Vad står jag inför nu? Flytt till Skåne, hus som skall säljas, att min man förhoppningsvis får ett jobb. Jag vet inte riktigt hur det skall gå för barnen och skolor för dem. Och sen finns också ekonomin…

Men jag flyttar inte bara till Skåne. Under hösten får jag också flytta till Kongo! Mitt missionärsbarnssyndrom som innebär en ständig längtan vidare och ut i världen får sitt. Jag får prata olika språk, dra nytta av att jag klarar att leva i olika kulturer, får jobba med ungdomar och ta med dem närmare Jesus. Allt det jag älskar att göra finns i en tjänst, som jag har fått! Sen är det en församling som väntar på mig och vill ha mig som sin pastor. Jag känner mig oerhört välsignad!

Under alla dessa år som gått har jag lärt mig att Gud kallar mig, men också dig och varje människa. Gud kallar oss att svara på Hans oerhörda kärlek och att tillsammans med Honom leva detta liv som tar oss genom höjder och djup som vi inte känner till. Det är vad Gud kallar oss alla till i första hand, att leva med Honom. Att finnas i Guds kallelse gör inte att livet blir enkelt. Det finns många saker att bekymra sig över och att kämpa med. Men jag får också uppleva hur jag får vara mitt i Guds kärlek. Han som har koll ger en glädje som är så stor att den räcker också de dagar det är svårt. Och Han som har den stora kollen låter mig få vara med om det jag knappt vågat drömma om! Så nu blir jag pastor. Och jag tycker att det blir roligt! Vet jag hur det kommer att gå? Nej. Det enda jag vet är att Gud inte ångrar sig även om jag har misslyckats. Han står fast både vid sin kallelse och vid sina löften.