Etikettarkiv: första tjänst

När blir man pastor?

Omnell, AntonFrån Anton Omnell, gästbloggare och nyordinerad pastor i Skövde.

Jag heter Anton Omnell och jag blev pastor den 12 maj 2013. Märkligt! Jag hade förberett mig länge. Fyra år i form av utbildning och ett år som anställd i församling. Lägg därtill några år av funderingar och prövning av kallelsen: Är detta rätt? Vill jag detta? Men så i maj förra året blev jag ordinerad pastor. Från en dag till en annan så var jag plötsligt pastor.

Jag hade ju ibland känt mig som en pastor redan innan. Jag hade predikat, haft samtal, lett bönegrupper, kokat kaffe och till och med gjort en och annan affisch. Men när jag tog på mig pastorsskjortan, rundkragen, kaftanen och satte mig i bilen för att köra från Hammarö till Löfbergs Lila arena i Karlstad, där kyrkokonferensen hölls, blev det med ens väldigt tydligt. Jag ska bli pastor. Man kan ju tänka att alla år av studier och samtal om kallelse skulle fått den polletten att trilla ner lite tidigare. Men inte. När jag satt där i bilen, iklädd kaftan, så insåg jag. Nu kan jag inte köra bil hur som helst. Jag är inte någon vilde bakom ratten, men det blev så tydligt att nu möter mina medtrafikanter en pastor. Det är vad de ser. Inte Anton, utan Pastorn. Själva ordinationshögtiden var en mäktig upplevelse. Jag fick avge löften. Men det som lever kvar i mig är den samlade kyrkokonferensen rungande ”JA!” som svar på frågan om de vill ta emot oss som stod på estraden som pastorer i deras kyrka.

Sen går en sommar och jag gifter mig och flyttar. Livet förändras. Första dagen på jobbet ser jag skylten utanför mitt kontor: ”Pastor – Anton Omnell”. Det var bara ett ord jag kände igen, Anton. Pastor? Omnell? Jag hette ju Gustafsson alldeles nyss. Men plötsligt var det tydligt att jag var pastor i Skövde missionsförsamling.

Immanuelskyrkan Skövde

I vår kyrka firar också en Syrisk ortodox församling gudstjänst. En dag talar jag med en av de äldre männen i församlingen. Vi pratar om kriget i Syrien. ”Ofattbart, vad ska man säga?” – säger jag. Mannen jag talar med är i 50-årsåldern och han svarar: ”Det är mycket svårt för oss nu Fader Anton.” Fader Anton! Jag hinner tänka, Hur blev det så här!?, innan jag finner mig och vi fortsätter vårt samtal.

Detta med att vara pastor är inte något man kan göra själv. Det har blivit mycket tydligt för mig. Det är andra människor som ger mig förtroendet att vara deras pastor. Och de tre små glimtarna ovan från mitt dryga år som pastor, har jag valt för att visa detta. Det är vår kyrka, Equmeniakyrkan, som har bekräftat min kallelse. Och jag tillsammans med mina kolleger har fått deras ”Ja!” i våra ryggar, som bekräftelse på vårt uppdrag att vara pastorer. Vissa dagar kan det vara tungt och svårt, men då brukar jag påminna mig om detta ”Ja!”. Det finns en hel kyrka som backar upp mig i min roll som pastor. Detsamma gäller den lokala församlingen jag verkar i. De har också sagt sitt ja till mig. Jag har till och med fått en fin skylt.

Och helt plötsligt så kan man bli kallad Fader Anton, trots att det egentligen kunde vara tvärtom. Mannen är tillräckligt gammal för att vara min far, men just där och då fick jag vara Fader Anton. Och det är ju lite märkligt på ett sätt. Men också oerhört vackert. För det är mitt i vardagen som jag får verka som pastor. Det är inte bara under söndagens predikan utan i mötet med människor.

Och när är jag pastor som bäst? Jo, det är när jag bjuder in Jesus i de sammanhang jag befinner mig. För vårt uppdrag som pastorer det är att göra Jesus synlig. Att påminna om Honom mitt i livet, när det är roligt och när det är mörkt. Jesus har ett ärende till oss. Och han vill oss väl.

En dansk i Sverige på väg till Norge

Från gästbloggaren och ”pastorn på prov” Christina Thaarup.

I Josua 1:9 står det: ”Jag har ju sagt: Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud är med dig i allt du gör.”

I helgen som gått var det kyrkokonferens för Equmeniakyrkan i Stockholm. Kanske var du med torsdag förmiddag när mina klasskamrater fick förbön inför deras första tjänst och deras vägledningsår?
Förbönsakt
Själv var jag inte där. Min väg ser lite annorlunda ut än mina vänners. Jag ska bli pastor inom Metodistkyrkan i Norge med start 1 augusti. Själv är jag dansk. Har pluggat nu snart fem år i Sverige och tagit både en kandidat- och en masterexamen i teologi. Alltså en dansk, i Sverige, på väg till Norge.

Sedan jag bejakade min kallelse till pastor för knappt sex år sen, har kallelsen tagit mig till platser jag inte alls kunnat förutse. Jag har pluggat i Sverige för att jag inte villa plugga på universitetet i Danmark. Det beslutat har jag inte ångrat en enda sekund. Att plugga i Sverige, i Stockholm, på THS har varit helt rätt för mig. Jag är på väg till Norge för att jag upplever att Gud kallar mig till att vara pastor inom Metodistkyrkan. Själv hade jag tänkt att det skulle vara inom Metodistkyrkan i Danmark, men av olika anledningar var det inte möjligt och vägen mot Metodistkyrkan i Norge började visa sig för mig.

Först var jag lite arg på Gud att jag inte kunde återvända till Danmark, till släkt och vänner. Men efter ett tag insåg jag att det kallet jag har svarat ja till är kallet att bli pastor – punkt! Inte pastor i Danmark. Men att bli pastor. Det är det kallet jag har bejakat och fortfarande bejakar.

Även om de yttre omständigheterna har förändrats, har kallelsen varit densamma. Gud har varit med mig vartenda steg på resans gång. Min kallelse består oavsett var jag befinner mig. Min kallelse är inte avhängig av att jag ska vara på en särskild plats. Min kallelse är avhängig av Gud. Av Guds ja till mig och mitt ja till honom. Så tänker jag det är för oss alla. Ett ja en gång och ett ja varje dag.

Thaarup, ChSom jag nämnde i början av mitt inlägg så var jag inte med i helgen och fick inte se mina vänner få förbön. Metodistkyrkan i Norge hade också sin kyrkokonferens i helgen som varit och jag hade min egen förbönsakt att närvara på. Jag blev invigd som pastor på prov, som det heter inom Metodistkyrkan, och kan nu kalla mig pastor.

Jag och mina klasskamrater är nu klara för nästa steg i vår kallelse. Det är stort. Det är spännande. Det är lite läskigt. Men viktigast av allt är att Gud är med oss. Är med var och en av oss som bejakar den kallelse han har till oss alla. Jag önskar för dig som läser detta att du ska våga be Gud visa dig det som är nästa steg i din kallelse. Om du inte riktigt vet vad Gud kallar till dig, så be honom göra det tydligt för dig. Oavsett vilket svar du får, oavsett vilket svar vi alla får kan vi lita på att Herren, din Gud är med dig i allt du gör!

Efter tio års planering är vi nu igång!

Så är det då igång. Det första vägledningsåret. I 10 år har vi samtalat om detta i bildarsamfunden och i Equmeniakyrkan. Åsikterna har varit många, det har funnits ett visst motstånd och det har funnits en hel del påhejare. Missförstånd har ägt rum och bristen på information har ibland väckt känslor hos de blivande medarbetarna.

Men nu är vi alltså där.

Denna småkyliga men soliga Kristi Himmelfärdsdag 2014 fick pastors- och diakonkandidater förbön för att gå ut i tjänst under Vägledningsåret. Och jag hoppas att de känner att vi verkligen vill be för dem och stötta dem detta första år i tjänst, för att de ska hålla längre som diakoner och pastorer.

Så här uttryckte kyrkoledare Lasse Svensson det i förbönsakten: ”Inför
första året i tjänst och ett år innan ordination vill vi be för er i vår
kyrkokonferens och därmed betyga att ni är inneslutna i vår förbön och vår
omsorg.”

Det är 16 pastorskandidater och 4 diakonkandidater som nu närmar sig slutet av sin utbildning och som idag fått förbön i kyrkokonferensens inledningsgudstjänst. Från och med idag är de pastorer och diakoner utan ordination och får använda frimärksskjortan eller rundkragen (2 av dem är redan klara med sina studier och har fått denna möjlighet redan tidigare i vår).

DSC_1103

Bakre raden från vänster: Marta Karlsson, Karen Magnin Andersson (skymd), Samuel Östersjö, John Lindar, Jenny Arnerlöf, Johanna Lindar, Johnny Brorsson, Arne Josefsson, Ulf Södahl (diakon), Kelly Reid (diakon).
Främre raden från vänster: Tove Lilled, Ann Schylander Cortés, Marcela Moraga (diakon), Oskar Johansson, Frida Hägglund, Signe Ekström, Elina Skarin, Camilla Mattebo (diakon), Petra Jonsson.
Saknas på bilden: Anders Dahlström

Den bön som bads för de nya pastorerna och diakonerna kan du läsa här nedanför, och du får gärna vara med och bedja i den.

Gud, tack för att du har omsorg om oss människor och hela skapelsen och kallar oss att vara dina medarbetare i världen. Hjälp dem som idag sänds ut i tjänst att förbli i din kärlek och att kunna ge den vidare till andra. Hjälp dem att gå i Andens kraft! Vi ber särskilt för Anders som på grund av sin elöverkänslighet inte kan vara med idag och vi ber för honom och de andra som ännu inte fått någon tjänst. Tack för att du har öppnat vägen till försoning, befrielse och upprättelse för oss, för alla människor och hela skapelsen. Låt dem som idag sänds få leva av din förlåtelse och använda sina gåvor i försoningens tjänst. Hjälp dem att kunna förlåta och att be om förlåtelse. Hjälp dem att inte tappa modet utan istället kunna gå till dig när de upplever motgång. Låt dem få föra människor till tro på dig, snart och ofta. Låt dem få uppleva mycket glädje. Amen.

Gud ville använda mig trots att jag misslyckats

KarenMagninAnderssonKaren Magnin Andersson är en av flera pastorskandidater med utländsk bakgrund. Vi är glada för det nya mångkulturella Sverige och tacksamma över att vi har flera diakoner och pastorer som kommer från andra kulturer. Karen är född i Schweiz och uppväxt där samt i Österrike och England. I höst ska hon arbeta som pastor i Kongo.

I det sammanhang jag växte upp innebar kallelse att behöva bli pastor. I tonåren hade jag fortfarande sår som resultat av mina föräldrars kallelse. Så när Gud talade till mig om kallelsen till att bli pastor sa jag nej! Även om det var helt tydligt Gud som talade och mig Han talade med, så sa jag nej!

Några år senare hade jag gått en tvåårig pastorsutbildning och blev – pastor. Mycket av det svåra i mitt liv var bearbetat och jag var glad och tacksam över kallelsen som vuxit till något oerhört viktigt i mitt liv. Kallelsen var så viktig att den utgjorde själva min identitet.

Men efter några år var jag plötsligt inte pastor längre. Jag hade misslyckats. Klarade inte det tuffa jag mötte. Jag kände att jag svek. Livskris och oerhört stor ilska på Gud blev resultatet. Jag var så arg på Gud så jag inte pratade med Honom längre. Församlingen som jag hade hittat hem till under den svåra tiden, blev de som fångade upp mig när jag bara lät mig falla. Vilken omsorg och kärlek jag mötte och vilken förståelse! Livet fortsatte, trots allt. Vi fick barn och jag hade en ny uppgift som fyllde livet.

Tiden gick. Barnen blev stora. När alla var i skolan kunde jag börja jobba igen. Men med vad? Jag prövade olika vägar, med glädje och mycket entusiasm. Men inget ville riktigt fungera. Jag frågade Gud, som jag börjat prata med igen och ville älska, men hörde först inte riktigt vad Han sa. Med tiden blev det klart: Gud hade redan sagt vad jag skulle göra. Det att jag hade misslyckats, att jag inte längre kände mig värdig kallelsen till pastor för att jag hade lämnat det jag lovat göra och leva i, tycktes inte beröra Honom särskilt mycket. Gud hade kallat mig att vara pastor. Nu lärde Han mig vad det handlar om. Det handlar inte om mig, men om Gud och Hans nåd. Och det Gud en gång sagt ångrar Han inte. Han som har koll håller sitt ord.

I nuläget är det några få dagar kvar innan kyrkan vill sända ut mig som pastor, där jag kommer börja med ett vägledningsår. Vad står jag inför nu? Flytt till Skåne, hus som skall säljas, att min man förhoppningsvis får ett jobb. Jag vet inte riktigt hur det skall gå för barnen och skolor för dem. Och sen finns också ekonomin…

Men jag flyttar inte bara till Skåne. Under hösten får jag också flytta till Kongo! Mitt missionärsbarnssyndrom som innebär en ständig längtan vidare och ut i världen får sitt. Jag får prata olika språk, dra nytta av att jag klarar att leva i olika kulturer, får jobba med ungdomar och ta med dem närmare Jesus. Allt det jag älskar att göra finns i en tjänst, som jag har fått! Sen är det en församling som väntar på mig och vill ha mig som sin pastor. Jag känner mig oerhört välsignad!

Under alla dessa år som gått har jag lärt mig att Gud kallar mig, men också dig och varje människa. Gud kallar oss att svara på Hans oerhörda kärlek och att tillsammans med Honom leva detta liv som tar oss genom höjder och djup som vi inte känner till. Det är vad Gud kallar oss alla till i första hand, att leva med Honom. Att finnas i Guds kallelse gör inte att livet blir enkelt. Det finns många saker att bekymra sig över och att kämpa med. Men jag får också uppleva hur jag får vara mitt i Guds kärlek. Han som har koll ger en glädje som är så stor att den räcker också de dagar det är svårt. Och Han som har den stora kollen låter mig få vara med om det jag knappt vågat drömma om! Så nu blir jag pastor. Och jag tycker att det blir roligt! Vet jag hur det kommer att gå? Nej. Det enda jag vet är att Gud inte ångrar sig även om jag har misslyckats. Han står fast både vid sin kallelse och vid sina löften.

Kan man hamna var som helst som ny pastor i Equmeniakyrkan?

ArneJosefssonFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Arne Josefsson

Den frågan har jag fått några gånger de senaste åren. Tidigare var en ny pastor mer eller mindre tvungen att acceptera en föreslagen första tjänst. Hur fungerar det då idag i nya Equmeniakyrkan?

Som antagen pastorskandidat får man i slutet av sitt näst sista utbildningsår skriva ner sina tankar inför sin första pastorstjänst. Önskar man bli pastor och församlingsföreståndare, bara pastor eller ungdomspastor? Har man några särskilda önskemål utifrån familjesituation eller liknande? Har man några geografiska önskemål och hur viktiga är de? Föredrar man landsbygd, tätort eller storstad? Man får också beskriva sin teologiska grundsyn och om den förändrats under studietiden. Utifrån detta blir man intervjuad och därefter, i de flesta fall, uppsatt för ordination.

För mig blev det en bra anledning att fundera igenom vad jag och familjen ville. Utifrån min ålder och erfarenhet ville jag gärna bli pastor eller pastor och församlingsföreståndare. Gärna i en församling med andra mindre barn då vi har två pojkar. Vi ville helst bo i en tätort, men jag skrev aldrig någon tydlig geografisk gräns. Teologiskt är det svårare att sammanfatta, men jag citerar ett utdrag ur min text: ”Grunden för all min teologi finns i Guds kärlek som han ytterst visat genom Jesus Kristus liv, död och uppståndelse. Kärleken behöver vara drivkraften i allt vi gör som kyrka.”

Under hösten, det sista utbildningsåret, blir man åter kallad på intervju. Nu med en av de sju regionala kyrkoledarna. Därefter samtalar och ber de regionala kyrkoledarna samt några ytterligare över de personer de träffat. Samtidigt försöker de se om pastorskandidaterna passar in för pastorstjänster som då är vakanta i regionerna. Dagen efter träffar de regionala kyrkoledarna åter de pastorskandidater som är uppsatta för ordination. Under hösten 2013 var det 15 stycken. När det är möjligt får nu pastorskandidaterna en rekommendation. Detta innebär att pastorskandidaten får träffa den aktuella regionala kyrkoledaren och får höra vilken församling och vilken tjänst man blivit rekommenderad att söka. Detta är alltså inget definitivt, utan starten på en process. Allt är klart först när församlingen och pastorskandidaten kommit överens. Kanske får den blivande pastorn tjänst i den rekommenderade församlingen, eller så får sökandet gå vidare.

Josefsson, Arne

Hur har det då gått för mig? Jo, jag fick en genomtänkt rekommendation till en församling i en region som jag först bejakade. Den regionala kyrkoledaren och vår kontaktlärare var ett gott stöd genom den process av ansökan och intervjuer som följde. Av olika skäl sökte jag i öppenhet även en alternativ tjänst i en annan region. Efter samtal, intervju och ”provpredikan” och inte minst i bön om Guds vilja så upplevde jag och familjen att den andra tjänsten kändes mest rätt. Och så blev det.

Att bli pastor är en resa och det är ett antal steg på vägen. Det känns gott att Equmeniakyrkan har en tydlig process att hjälpa blivande pastorer till tjänst. Samtidigt är det också bra att varje person har en möjlighet och ett ansvar att påverka sin framtid.

Arne Josefsson, pastorskandidat och blivande församlingsföreståndare i Mariestads Missionsförsamling – en del av Equmeniakyrkan

– – – – – – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 9 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu varje vardag. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat.

Lyssna till erfarenheter

SigneEkströmFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Signe Ekström.

Jag är tacksam att min pastorsutbildning inte bara innefattar fyra års teologiska och ibland väldigt teoretiska studier. Att det finns verklighetsförankring är viktigt för mig. Och verklighetsförankring kan i pastorsstudier vara att få erfarenhet av tjänst och få lyssna till andra pastorer i tjänst. Det sker på olika sätt genom utbildningen men några sådana tillfällen är det vi kallar för Teologgrupp (TG).

På dessa träffar är det oftast en eller flera inbjudna gäster. Kvällen brukar börja med att vi alla fikar tillsammans vilket ger tillfälle att få umgås och lära känna de andra pastorskandidaterna lite mer. Vi brukar få information om vad som rör sig just nu och allt det som gäller oss kandidater. Sedan får vi lyssna till undervisning vilket brukar följas av samtal och diskussion. Och undervisningen kan ha ganska stor variation. Men det blir ändå lite annat än det man annars läser.

Ett TG-tillfälle som jag bär med mig var då några pastorer som hade arbetat några år kom och berättade om de första åren i tjänst. Det var när jag befann mig i slutet av min egen utbildning vilket gjorde det väldigt givande och för mig verklighetsnära att lyssna till. Och jag kände mig tacksam att få lyssna till andras erfarenheter innan jag själv ska stiga ut i en liknande situation. Sådant borde vi göra mer. Lyssna till erfarenheter hos de som gått före. Tänk vilken förmån vi har som befinner oss i en församling brukar jag tänka då, med så många olika åldrar och så mycket att ge varandra, så nära tillhands.

DSC_0516

Kvällarna på TG brukar avslutas med att vi samlas för bön och lovsång i kapellet. Då brukar vi be för den eller de som delat och undervisat under kvällen och även be för varandra och få förbön. Och jag tror att pastorsutbildningen inte hade varit vad den är utan de här tillfällena, och flera andra saker som är utanför själva studierna men ändå så centrala i utbildningen. Det blir då tydligt för mig att det inte bara är mitt intellekt som ska formas utan också mitt hjärta och min tro. Självklart är det viktigt att få hitta ett andligt hem även i andra sammanhang, som församlingsgemenskap utanför skolan. Men dessa kvällar påminner mig ändå om att vi inte bara är studenter tillsammans utan att vi delar något mer och något djupare.

– – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 9 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu varje vardag. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat.

En Gud med valkar i händerna och sågspån i skägget

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Frida Hägglund som går sin sista termin på FridaHägglundTHS.

Jag tror att Gud är en god, kärleksfull och fantasifull skapare. Jag tror att Jesus är Gud, jag tror att han är Sonen och han är min Herre. En man med valkar i händerna och sågspån i skägget, en man som försörjt sin familj, som visste hur man bakar och lagar kläder och sköter ett jordbruk (med tanke på hans liknelser). Samtidigt är han livets yttersta princip, evig, inte skapad som oss andra, han är den som besegrat döden och synden. Han har inbjudit lilla mig i det stora mysteriet och förlåtit mina synder och utvalt mig att gå i hans fotspår och göra stora ting.

Jag tror att Anden pockar på min uppmärksamhet, talar till mig både tröst och utmaning, påminner mig om att lyfta blicken från mina strukturer och göromål för att se det som är större. Jag tror att hen utrustar till att följa Jesus och till att gå ut.

Jag tror att församlingens roll är att tjäna samhället. Jag vill att församlingen genom att söka sin stads bästa och älska sina nästa ska förändra samhället. Att våga möta människor som inte är enkla, som inte har det enkelt. Att våga bryta med ensamhet och bitterhet.

Jag vill att församlingen ska vara en gemenskap som bryter gränser. En gemenskap där man får växa. En gemenskap som välkomnar fler. En gemenskap som växer.

Vi står i en halvcirkel, jag och mina klasskamrater. Det är röstövning på schemat. Vi har skrattat en del, men nu har allvaret lagt sig. Jag ser mig omkring och blir nostalgisk i förväg, om man nu kan bli det. Jag kommer att sakna det här. Jag kommer att sakna de här.

Samtidigt är studielusten så gott som borta. Att-göra-listan är ovanligt lång. Mina tankar är i framtiden; den sökta pastorstjänsten, flytten från Stockholm. Jag påminns av en klasskamrat om ett brev vi ombads att skriva förra året där vi presenterade våra önskemål inför en framtida tjänst. Jag söker fram mitt brev och läser det med intresse, vissa saker hade jag glömt att jag skrev. Brevet hade jag avslutat med en slags trosbekännelse, vi skulle nämligen också beskriva vår tro i detta brev.

Jag kommer ihåg att jag skrev brevet under tidspress och att jag inte lade allt för mycket energi på att få till det, men förvånas över hur jag berörs av texten. Den påminner mig om min tro på att kallelsen främst är ett ”Kom och följ med”, kallelsen för mig är att mer och mer lära känna Gud. I kallelsen har jag sedan upplevt att jag vill bli pastor och att Gud har utrustat mig till den uppgiften.

Människorna i halvcirkeln är ingen elit, inga superkristna. Vi delar en upplevelse och en längtan. Min längtan uttrycks oftast i min tro på församlingsgemenskapen som en god kraft i samhället. Där gemenskapen i sig är en tillflykt från vår tids ensamhet och individualism, men där gemenskapen också vittnar om något som är större. En god Gud som tror på människan. En god Gud som blev människa och dog för att människan skulle leva.

Nyutbildade medarbetare får extra stöd

OLYMPUS DIGITAL CAMERAHösten 2014 sjösätter Equmeniakyrkan det så kallade Vägledningsåret, som innbär ett extra stöd till de nyutbildade pastorerna och diakonerna och därmed också till de församlingar som anställer nyutbildade medarbetare. En broschyr om detta fanns att tillgå på Kyrkokonferensen i Karlstad i somras, och nu har texten ytterligare reviderats och kommer att tryckas upp.

Den 9 och 10 oktober mötte femton pastorskandidater i sista årskursen de regionala kyrkoledarna, och blev då rekommenderade att söka vissa, utvalda församlingstjänster. På motsvarande sätt blir det längre fram i vinter ett möte med diakonkandidaterna i sista årskursen. Dessa blivande medarbetare blir alltså de första som går Vägledningsåret läsåret 2014/15.

Här följer broschyrtexten om Vägledningsåret.

Vägledningsåret – Equmeniakyrkan

Equmeniakyrkan inför ett vägledningsår för diakoner och pastorer som avslutat sin utbildning men ännu inte är ordinerade. Det första vägledningsåret börjar hösten 2014.

Ordination i Equmeniakyrkan

Equmeniakyrkan bildades i juni 2011 och en av kyrkans gemensamma uppgifter är att utbilda och ordinera diakoner och pastorer för tjänst.

Om den särskilda tjänsten sägs i Teologisk grund för Equmeniakyrkan:

Kvinnor och män ordineras till diakoner och pastorer efter beslut i kyrkokonferensen. Diakon och pastor utgör två delar av den ordinerade tjänsten med olika inriktning och uppdrag. Den ordinerade tjänsten hör till kyrkan och tar sig uttryck i aktiv tjänst i församling genom diakonala eller pastorala uppdrag men behöver inte vara av anställningskaraktär.

Ordinationen innebär bekräftelse på Guds och människors kallelse samt ger behörighet till tjänst i församlingarna. Vid ordinationen bekräftar diakoner och pastorer sin tro på Jesus Kristus, sin vilja att följa Equmeniakyrkans gemensamma ordningar och att arbeta för Kristi kyrkas synliga enhet och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild. Genom installation mottar den lokala församlingen diakon och pastor.

Tidpunkt för ordination

Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan har haft olika ordningar för ordination. Sedan ett tiotal år har ett gemensamt samtal förts om att skapa en ny ordning där ordinationen inte sker redan på våren det läsår studierna förväntas vara avklarade. När Equmeniakyrkans kyrkokonferens förläggs till Kristi himmelfärdshelgen är i stort sett ingen av de studerande som läser sista året färdig med sina studier.

I flera andra kyrkor finns ordningar som på ett särskilt sätt markerar det första året i tjänst. Samma sak gäller andra yrkesgrupper än diakon och pastor.

Kyrkostyrelsen har beslutat om en ordning, att börja tillämpas under 2014, där diakon- och pastorskandidater ordineras först efter avslutad utbildning, vilket innebär knappt ett år efter sista läsårets avslutning. Motiv för detta är bland annat:

• Att skapa en mjukare övergång mellan studier och tjänst
• Att möjligheterna att hitta tjänst före ordinationen ökar
• Att studierna hinner avslutas innan ordination
• Att den som så behöver ges större möjlighet att lära känna Equmeniakyrkan
• Att församlingarna tydligare involveras i det sista året före ordinationen
• Att ge möjlighet till ytterligare prövning av kallelse och lämplighet

Förbönsakt i kyrkokonferens och församling

Diakon- och pastorskandidaterna deltar i en förbönsakt i kyrkokonferensen det året då studierna avslutas. I förbönsakten anges att diakon- och pastorskandidaterna under sin tjänstgöring året före ordination benämns diakon respektive pastor.

På motsvarande sätt välkomnas diakonerna/pastorerna i den församling där de tjänstgör under året före ordination. En ordning utarbetas för denna förbönsakt som inte ska förväxlas med den installation som genomförs efter ordinationen. Förbönsakten leds av företrädare för den lokala församlingen.

Tjänst i kyrka och församling

På hösten under sista läsåret inleds arbetet med att söka tjänster. Diakon- och pastorskandidater söker själva lediga tjänster samtidigt som de erhåller råd och stöd från ansvariga handläggare och regionala kyrkoledare. Det finns ingen anledning att diakoner och pastorer under vägledningsåret har lägre lön än diakoner och pastorer tidigare haft under sitt första år som ordinerade. De är lika välutbildade och får dessutom ett större stöd som också kommer församlingen till godo.

Vägledningsåret

Året efter avslutade studier och före ordination kallas Vägledningsåret. De diakoner och pastorer som fått församlingstjänst arbetar med särskild utsedd handledare/mentor. De icke ordinerade pastorerna har inte vigselbehörighet.
Antagningsnämnden i Equmeniakyrkan håller löpande kontakt med deltagarna i vägledningsåret.

Deltagarna kallas till en gemensam samling under vägledningsårets första termin. I början av vägledningsårets andra termin genomförs en retreat. Både den gemensamma samlingen och retreaten bekostas av deltagarna och Equmeniakyrkan. I april månad deltar de som har församlingstjänst eller motsvarande i kursen ”Första året i tjänst”, som finansieras av Equmeniakyrkan. Övriga inbjuds att delta på egen bekostnad.

Handläggare för medarbetarrekrytering besöker deltagarna som har församlingstjänst eller motsvarande två gånger under hösten och en gång under våren på Equmeniakyrkans bekostnad.

Under vägledningsåret deltar diakon/pastor som har församlingstjänst eller motsvarande i enskild handledning som finansieras av arbetsgivaren.

Handläggare för medarbetarrekrytering kan även erbjuda stöd när det gäller att finna lämpliga kontakter för mentorskap/handledning/andlig vägledning.

Målsättningen är att deltagarna i vägledningsåret fortsätter sina respektive tjänster efter ordinationen.

Tystnadslöfte och tystnadsrätt

Inför vägledningsåret avger diakon/pastor tystnadslöfte om sådant som anförtros i själavårdande samtal eller rör människors personliga förhållanden. Under vägledningsåret svarar antagningsnämnden för omsorg och tillsyn gällande diakon/pastor. Tystnadsrätt – d v s möjlighet att avstå från att vittna i domstol – ges pastorer vid ordination, varför pastor under vägledningsåret hänvisar till ordinerad pastor vid frågor om bikt eller annan situation som kan bedömas leda till att fråga om tystnadsrätt kan aktualiseras.

Klädsel

Under vägledningsåret kan diakon/pastor använda diakon- respektive pastorsklädsel.

Arbetsgruppen Vägledningsåret – Equmeniakyrkan
3 oktober 2013

Olle Alkholm
Rune W Dahlén
Alf Englund
Britta Hermansson
Marie Lindholm

Söker ni pastor?

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Nästa år blir det många som slutför sina pastorsstudier, kanske hela 16 personer. För att alla dessa ska hamna rätt i sina första tjänster behöver vi tänka strategiskt och klokt. Men först några ord om siffror.

KyrKo 2013I ordinationsgudstjänsten i Karlstad nämndes det att 37 personer ansökt om att bli pastorskandidater sedan förra kyrkokonferensen. Det möttes av en spontan applåd i glädje och tacksamhet.

Men nu var det inte riktigt sant om man ska vara petig. De 37 personerna har ansökt om att få bli pastorer i Equmeniakyrkan, men några av dem – närmare bestämt fem – är pastorer från andra samfund som ansökt om att få bli överflyttade till Equmeniakyrkans pastorskår, och därmed har de inte ansökt om att bli pastorskandidater.

I slutet på maj förra året antog Baptistsamfundet och Missionskyrkan tio pastorskandidater och två diakonkandidater, och Equmeniakyrkans antagningsnämnd har under läsåret 2012/13 antagit 17 pastorskandidater och tre diakonkandidater. Dessutom har den nya antagningsnämnden föreslagit att fem sökande från andra samfund ska tas emot som pastorer i Equmeniakyrkan.

Det här är ovanligt höga siffror vad gäller pastorskandidater, och vi har anledning att tacka Gud. När Gud kallar människor till tjänst i Equmeniakyrkan är det ju alldeles uppenbart att han tror på denna kyrka och dess framtid. Det finns all anledning att vi följer i Guds fotspår och gör likadant.

Och nästa år kan alltså hela 16 pastorskandidater gå ut i sin första pastorstjänst jämfört med sex stycken i år. Ordinerade blir de sedan efter ett första vägledningsår (mer om det i ett kommande blogginlägg).

De regionala kyrkoledarna är nyckelpersoner när det gäller att hitta tjänster till de som är färdiga med sin utbildning. Men i höst kommer de att vara alldeles nya i sina egna tjänster, så vi måste se till att hjälpas åt.

Här kommer tre mycket konkreta råd till församlingar som söker ny pastor:

1. Tala med er regionala kyrkoledare under september, så att dessa vet vilka önskemål och tjänster som finns när de i början på oktober träffar de som läser sitt sista år på THS.

2. När ni annonserar efter ny pastor bör ni ange ett sista ansökningsdatum som ligger så långt fram i tiden så att både de som går sista året och pastorer med lite längre erfarenhet kan söka tjänsten. 1 nov kan vara ett lämpligt datum men det kan också ligga något senare. Däremot inte tidigare.

3. Läs under fliken Frågor på BliPastor.nu vad en församling bör tänka på om man vill anställa en nyutbildad pastor. En genväg till den alldeles pinfärska informationen finns här.

De pastorskandidater som i höst ska börja sitt sista läsår är Guds gåvor till Equmeniakyrkan. Många av dem har redan stor erfarenhet av församlingsarbete och de har varit väldigt uppskattade som ungdomsledare, sommarpastorer och praktikanter. Nästa höst ska de börja arbeta i församling, fyllda av inspiration och god vilja. Mötet med dem fyller mig med hopp och framtidstro för vår kyrka.

Vårbruket är igång

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

För en tid sedan skrev vi om det nya jordbruksprogrammet på THS. Officiellt startar det inte förrän till hösten, men för att det då ska finnas något att skörda gäller det att förbereda redan nu. Som vi redan berättat kommer gräsmattan mellan THS och Betel folkhögskola att odlas upp, och häromdagen var det dags att lägga på ny matjord.

THS jordbruk Owe KFoto: Owe Kennerberg

Även i övrigt har det varit spännande tider. Under tisdagen var jag på Lidingö folkhögskola där förra årets diakon- och pastorsordinander var samlade till sin första fortbildningskurs. Tisdagen var en berättelsedag i grupper, där varje pastorskandidat fick en timme för att berätta om de första månaderna i tjänst, inklusive samtal och förbön.

Jag hamnade i en grupp med fem unga kvinnor som alla uttryckte sin glädje över att vara pastorer. Visst fanns det också frågor och bekymmer i deras berättelser, men glädjen var verkligen dominerande. Det var fantastiskt att få lyssna till dem och be för dem. Och för mig personligen var det så uppmuntrande. Jag kan med frimodighet fortsätta att rekrytera medarbetare till Gemensam Framtid.

I måndags kväll dukade pastorskandidaterna upp ett bokloppis i en av salarna på THS. Trots att vi packade böckerna tätt och trots att vi satte fyra bord med böcker ute i korridoren fick inte allt plats. Sexton kartonger med böcker står kvar i källaren, och under veckan kom det en ny gåva bestående av åtta banankartonger böcker. Tre dagar höll bokloppiset på och trots att böckerna var billiga kom det in flera tusen kronor till retreatkassan som subventionerar pastorskandidaternas årliga retreat. Stort tack till er som skänkt böcker!

Det brukar alltid gå att göra fynd på bokloppiset, och likadant var det i år. En student kom glädjestrålande med en förstaupplaga av en bok som han köpt för tio kronor och som han visste kostade tusen kronor på nätet. Man kan ju tycka att det är synd att vi inte fick mer pengar för boken, men glädjen över att se en student så lycklig var belöning nog. Själv hittade jag förresten en diktbok av Nils Bolander med en dedikation av författaren. I höst får det nog bli två bokloppis för att minska på lagret.

På torsdag förmiddag var det lektioner i den nya 15-poängskursen om Gemensam Framtid. Som gästföreläsare infann sig kyrkoledaren Lasse Svensson. Det är något märkligt med den mannen. Varje gång jag lyssnar till honom växer mitt hopp och min tilltro till Gemensam Framtid. Det är goda ledaregenskaper!