Etikettarkiv: första tjänst

Vårt hopp, vår bön och vår längtan

Från Christina Thaarup, pastorskandidat i Metodistkyrkan i Danmark och student på THS.

Christina ThaarupNyligen fick jag och mina klasskamrater uppgiften att skriva ett herdabrev. Det skulle vara en presentation av oss själva och vår vision för en församling som skulle kunna vara vår första tjänst. Det var en spännande och utmanande uppgift, och jag vill dela med mig några tankar från mitt herdabrev.

 

I Efesierbrevets tredje kapitel finns en bön för församlingen i Efesos som också har varit min bön genom mitt kristna liv för mig själv och för min omgivning. Den lyder så här:

”Därför vill jag falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.”
Efesierbrevet 3:14-21

Sedan jag började min första tjänst som pastor hos er för drygt tre månader sedan har denna bön mer och mer blivit min bön för vår gemenskap. Det gäller både för oss som tillsammans bildar Jerusalemskyrkan på olika sätt och för den orten vi är en del av, Köpenhamns innerstad där kyrkan fysiskt finns men också hela Stor-Köpenhamn där vi alla rör oss på olika sätt. Det är min bön, mitt hopp och min längtan att vi tillsammans ska lära känna Jesus och hans kärlek mer och mer tills hela Guds fullhet uppfyller oss. Eller som metodismens grundare John Wesley kallade det – ”blir fullkomnade i kärlek”, det vill säga blir de människor Gud skapat oss till att vara. Det är min bön, mitt hopp och min längtan att vi tillsammans ska visa människor i vår närhet på denna kärlek. Men också på möjligheten att förvandlas av denna kärlek så att vi tillsammans, i tacksamhet och ödmjukhet, mer och mer blir ett uttryck för Guds närvaro, kärlek och vilja i och för Köpenhamn.

Jag har börjat på en ny fas i mitt liv och på min livsväg – en helt ny tjänst. Jag kommer inte att ha koll på allt, jag kommer att göra misstag. Det är min bön till er alla att ni har tålamod och överseende med mig. Och att ni vill vara med om att bära mig och vår gemenskap i bönens kraft i det som ligger framför oss så att vi på bästa möjliga sätt kan vara församling, vara kyrka just där vi är.

 

Oavsett vår kallelse i livet tror jag det är värdefullt att lite då och då fundera på vad vårt hopp, vår bön och vår längtan är för våra gemenskaper. Vilken väg vill vi gå? Vilken gemenskap vill vi vara med om att tillsammans forma och på vilket sätt? Hur tänker du som sitter och läser detta? Det vore spännande att få veta.

Han som verkar i oss med sin kraft förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, Amen!

Oerhört tacksam och oerhört liten

Från Henrik Örnberg, pastor och gästbloggare.

Allt annat går bra, bara vi inte ska gå till Helen Friberg.

Dessa ord sa jag till min fru i tunnelbanan på väg ut till Lidingö. Det var oktober och vi var på väg till det möte med distriktsföreståndarna där jag som blivande pastor skulle få förslag på tjänst. Det var med en ganska stor spänning som jag sett fram emot denna kväll. Jag hade fått ge synpunkter på vilken typ av tjänst jag skulle vilja ha och i vilken del av landet jag skulle kunna tänka mig att bo. Jag och min fru ville komma närmare våra familjer. Östra eller Västra Götalands distrikt skulle passa bra, tänkte vi. Om inte det gick hade vi för oss själva sagt att även norrut skulle vara trevligt.

Det som vi var rörande överens om var att Mälardalens distrikt skulle med alla medel undvikas. Denna relativt bestämda åsikt bestod i ett påtagligt missnöje med staden Stockholm. Vi hade ”tvingats” bo där under utbildningen. Nu ville vi så långt bort ifrån Mälardalen som möjligt. Denna bakgrund föranledde orden: Allt annat går bra, bara vi inte ska gå till Helen Friberg. Detta hade inget med Helen Friberg som person att göra. Det var bara det att hon är distriktsföreståndare i Mälardalen.

Efter att Rune W Dahlén hade sagt några uppmuntrande ord var det dags att få veta till vilken distriktsföreståndare vi skulle gå. När Rune till slut kom till mitt namn kom några märkliga ord ur hans mun. Han sa orden som jag bävade inför, att jag skulle gå till Helen Friberg. Det var med mycket fundersamma steg som jag och min fru följde med Helen till ett rum. Där presenterades en församling i Vingåker för oss. Den första tanke som dök upp i mitt huvud var att jag hade ingen aning om var Vingåker låg i vårt avlånga land. Helen tog fram en karta och visade.

Efter det första samtalet med Helen började hjulen att rulla. Jag fick träffa församlingen och det kändes väl bra. När jag talade med Gud om det kändes det också ganska bra. När jag och min fru talade om det så var det heller inga saker som direkt var negativa, förutom att Vingåker låg i Mälardalen. Vi bestämde oss för att gå emot de tankar som vi hade haft innan. Vi skulle bli kvar i Mälardalen.

Om jag ska vara ärlig så visste jag inte alls vad jag gav mig in på när jag började min tjänst. När jag nu skriver dessa ord så har jag varit pastor i snart fyra år och med facit i hand så har det varit fyra goda år. Visst har tjänsten både för- och nackdelar men jag känner ändå att Gud har haft ett finger med i spelet. Jag har sett sidor hos mig som jag inte trodde jag hade. Jag har känt att det var nog inte helt fel att jag hamnade där jag hamnade. Framför allt har församlingen gett mig en glädje i att vara pastor. Jag kan inte tänka mig att göra något annat. Jag får möta människor i livets alla skeenden. Jag får tala om saker som berör det djupaste i en människas liv. Jag är oerhört tacksam för detta förtroende. Jag är också oerhört liten inför detta uppdrag. Men känslan som lyser igenom allt, det är känslan av att vara buren av Gud själv.

När jag konfirmerades fick jag ett bibelord skrivet i min bibel. Jeremia 29:11: ”Jag vet väl vilka avsikter jag har med er säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp”.

Dessa ord har jag återkommit till under mitt liv. Gud har en avsikt (eller tanke som det står i 1917 års översättning) med varje människas liv. Han vill oss gott och vill ge oss en framtid. Det gäller det eviga livet men det gäller också detta liv som jag lever just nu. På ett sätt är det en trygghet att tänka så. Men framförallt är det väldigt spännande. För man vet aldrig var det slutar. Tänk att Gud till och med kan ha en tanke med en församlingstjänst i Mälardalen.