Etikettarkiv: kallelse

Jag går åt ett annat håll… Men hamnar ändå här!

Jag var ungefär 14 år när tanken kom till mig första gången: ”Tänk att få jobba i kyrkan!” Visst kändes det lockande! … och samtidigt lite avskräckande. Dessutom hade jag ett annat stort intresse som tog av min tid och fyllde mina framtidsdrömmar. Nämligen drama och teater. Så när jag fick chansen gick jag Estetiska programmet med teaterinriktning på gymnasiet.

När jag var 19 år fick jag ett sällsynt tydligt svar från Gud när jag frågade: ”Vad ska jag ägna mig åt i höst?” Svaret blev: Du ska jobba i kyrkan. Det kändes rätt… och samtidigt avskräckande. Så jag flyttade till annan ort och gick på folkhögskola och läste… drama och teater.

Efter ett år ville jag ge mer tid för min tro så jag gick en bibellinje, vilket gav mersmak. Jag tänkte att det där med pastorstjänst och kyrkjobb nog ändå va nåt för mig. Så jag sökte till THS och läste teologi som nätkurser… Och snart även drama på universitetet i Linköping.

Och jag började känna mig tveksam igen, till det där med att bli pastor. Kanske att jag inte passar in i hur en pastor ska vara? Kanske att jag känner mig instängd i pastorsrollen? Kanske att jag vill ägna mig åt något annat? Så jag bestämde mig för en annan väg och utbildade mig till folkhögskollärare.

Men jag insåg att jag inte kunde avstå från kyrklängtan. Jag valde att arbeta både på en folkhögskola och i en kyrka. I kyrkan märkte jag att kyrkjobb passar mig. Och plötsligt blev kallelsen och längtan efter att bli pastor tydlig för mig igen. Och dessutom är det ju så (som jag alltid har vetat) att drama och teater är en tillgång i kyrkan!

Det blir så tydligt när jag ser tillbaka, att de båda vägarna som jag tänkte som alternativa, konkurrerande vägar, kom att bli en sammanflätad väg. Jag trodde många gånger att jag valde bort att jobba i kyrkan. Men så här i efterhand känns det som att vägen hela tiden gick åt det hållet, bara att jag fick gå min väg. Och fördjupas i mina gåvor.

Visst har jag fått göra upp med bilder för att hitta fram, både med min självbild och med föreställningen om hur en pastor ska vara. Men det är skönt, att formas och hitta det som är ens plats och sammanhang.

Tack Gud att du går med, att du har riktningen klar, även när vi själva tvekar.

Och till dig som läser: Våga gå! Ett steg i taget, i tro och längtan.

Frida Hellsing, pastorskandidat och gästbloggare

Var det värt det?

Måndag morgon. 04.45. Upp och hoppa! Dags att ge sig iväg igen. Från Trollhättan – till Stockholm. Väskan packad sedan igår kväll. Bäst att steka ett ägg till mackan i matsäcken. En andra frukost innan första lektionen klockan 10 kommer att behövas. Nu väntar drygt fyra timmar på tåg. Så där ser en del måndagar ut. Andra startar något senare, ett annat tåg, något byte och därmed lite längre resa. Det är mycket resande. Mycket tid borta från familjen, hemmet och jobbet i församlingen.

Att börja om mitt i livet! 40+ och på väg mot något nytt. Varför gör man det? Varför väljer man att resa från ena till andra sidan av Sverige för att omskola sig mitt i livet? När det hade varit mycket lättare att gilla läget och fortsätta som pedagog i församlingen. När det hade varit lättare att inte ägna varenda ledig stund åt att sätta sig in i teologisk litteratur på flera hundra sidor, som dessutom är på engelska, eller att skriva PM, essäer, uppsatser och andra inlämningar med akademiska förtecken… När barnen frågar när man kommer hem igen så där varannan måndag. När man kliver upp alldeles för tidigt i ottan för att hinna upp till föreläsningen i tid.

Så när jag ser mig i backspegeln efter fyra år, var det värt den långa, inte helt raka vägen? Var det värt att offra tid borta från familj, församling och lägga många timmar på resor, studier och föreläsningar? Varför gjorde jag det?

Jag gjorde det för att Gud pockade på min uppmärksamhet. Jag upplevde att Han ville ha mig i tjänst på annat sätt än tidigare. Jag valde att börja plugga för att gå den väg Han ledde mig in på. Jag gjorde det för att jag älskar Jesus och han har lagt ner gåvor i mig som Han vill att jag ska använda för sitt rike. Jag älskar Guds församling och tror att Han vill använda mig att träna lärjungar. Det är inte för att jag är bättre än någon annan eller att jag har så många mer kvaliteter än någon annan. Det är för att Han älskar mig. Och vet du, Han älskar dig också. Om du upplever kallelsen, men undrar hur du ska klara det – lita på att Han som kallar dig också bär dig hela vägen. Visst är det spännande hur livet kan förändras mitt i! Våga tro! Följ kallelsen!

Min familj har stöttat och pushat mig. Min församling har stöttat mig och pushat mig. Jag har lärt mig massor. Jag har utvecklats i ledarskap. Jag har fått vänner för livet. Jag har fått redskap för min kallelse att vara pastor.

Så JA, nu kan jag verkligen säga att det ÄR värt det!

Malin Rylander

Kan fler musikallåtar än psalmer

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Olivia Salomonsson.

Jag jämför mig ofta med andra. Så när vi pastorskandidater för några veckor sedan åkte på retreat och vi skulle vara tysta med våra egna tankar började jag fundera på om jag kan bli en bra pastor. Jag kände mig så annorlunda mot alla de andra, för jag är inte så bra på att sticka och jag tycker inte om att läsa i bibeln under tiden jag äter. Hur kan jag vara pastor om jag inte är som de andra pastorskandidaterna? Det jag glömmer bort när oron för att inte vara bra nog får tag i mig, är att vi alla är olika. Att det inte finns en pastorskandidatmall som vi alla måste passa in i innan vi blir antagna.

Kapellets altartavla
Altartavlan

Ofta när vi har andakt i kapellet på Campus Bromma så fastnar min blick på korset som är utrymmet mellan fyra bilder på en stenhäll. Och genom stenhällen går sprickor, olika i djup och bredd men de allra flesta går genom korset. Och jag tänker att vi är som sprickorna, olika men på väg mot samma håll. Kanske är det så att jag är annorlunda, men inte mer än någon av de andra pastorskadidaterna. Kanske är det okej att jag kan fler musikallåtar än psalmer och att jag inte kände till särskilt många teologer innan jag började på THS. Gud kan nog använda mig ändå.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

”Hur blev du viss om din kallelse?”

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Gustav Fransson.

Denna fråga, som i sitt väsen bär så många dimensioner beroende på vem som ställer den och till vem den ställs, är en fråga som är central för de allra flesta som börjat vandra mot ett givet mål i en given tid. För mig var det målet aldrig pastor, vilket jag vet att jag delar med många som jag nu vandrar tillsammans med. En lång rad händelser förde mig till den punkt där mitt eget förnekande till slut var det enda som stod emellan mig och det jag nu är viss är min kallelse.

Jag hade nog aldrig flytt från den, men förnekat den som orimlig, så till den grad att jag blivit ett med mitt förnekande. I det att jag blivit ett med den hade dess slöja så fördunklat mina ögon att jag inte kunde se att min kallelse var bekräftad utifrån, av människor i min omgivning, men också inifrån, ty jag levde redan i min kallelse. Huruvida det var Gud i mig, Anden som tagit sin boning i mig under det att jag bekände Jesus som min Herre, eller jag själv, är givetvis svårt för mig att säga, men när jag, av en helt annan rad märkligheter, till slut lät mitt förnekande bli ett bejakande, kunde jag se att jag levt i enlighet med min kallelse under en lång tid.

Ett exempel var att jag studerat teologi under flera år, vilket är en förutsättning för att bli pastor; ett annat exempel var att jag skaffat mig församlingserfarenhet och ekumeniska erfarenheter, vilket är nödvändigt för att bli pastor; och jag hade en klar uppfattning om att det är kyrkan jag är satt att tjäna, vilket är en grundbult i tjänsten som pastor. Men jag skulle verkligen inte bli pastor.

Vad detta gjort med mig vet jag inte, men det kan vara intressant att reflektera kring det. Hur hade exempelvis mina teologiska studier och mina möten med andra traditioner blivit om jag haft ett sammanhang jag tydligt relaterat till och som jag på ett eller annat sätt behövt försvara? Kanske hade jag inte behållt en öppenhet gentemot andra kristna traditioner med andra uttryck och andra teologier.

Min visshet dök bara upp. Jag fick en konkret kallelse om att verka i en församlingsplantering och i det att jag tackade ja insåg jag att min kallelse till tjänst låg djupare än så och mitt hjärta och mina ögon öppnades på vid gavel och jag kunde se. För någon är vägen given och man ser den tydligt. För en annan är vägen given och man famlar efter den. För mig var vägen given, men jag kunde inte se den, men i tro fick jag gå på den och i backspegeln kan jag se att det inte var den väg som snabbast tog mig till mitt mål (när jag ordineras 2020 kommer det vara 12 år efter jag började studera teologi), men den väg som gav mig de erfarenheter jag behövde för att kunna kliva ur förnekelsen och med frimodighet svara ja.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Jag är rädd

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Tomas Röjder.

Att bli pastor skrämmer mig. Det är att leda en församling, att leda människor i tro och i livet. Livet som innehåller så mycket glädje men också så mycket svårigheter. Kommer jag ha de tröstande orden till den som har förlorat en nära vän? Eller när jag sitter vid sängkanten hos någon som har levt ett långt liv. Kan jag ge äktenskapsråd till nyförlovade par? Kommer min blivande församling växa, eller kanske sakta dö ut? Detta otroliga ansvar, att leda en församling och att möta människor i alla delar av livet är för mig skrämmande, men samtidigt otroligt ärofyllt.

Min kallelseberättelse handlade mycket om den där rädslan. Om att bli något som kallades pastor. Jag hade ju pastorer runt mig men jag var inte som dom. Kan jag verkligen bli pastor? Skulle jag klara av att leda en församling så att folk kom till tro? Varför just jag? Ibland kändes det som en börda, som att jag skulle bli något jag inte var. Jag tvivlade sällan på Gud. Mitt tvivel handlade alltid om mig. Jag ville ju bli pastor, men jag kunde det inte. Skulle knappast klara av det. Med ett sånt stort ansvar och människors förväntningar. Jag såg inte att jag kunde vara just den där människan, med dom där visa orden, goda råden och predikningarna som gav människors liv hopp och ljus.

När jag ansökte om att bli pastorskandidat var det efter mycket tvivel. Ansökan kom egentligen för sent, men jag fick vara med ändå och jag fick det bekräftat att jag var på rätt väg. Nu hade jag hela kyrkan i ryggen och nu skulle jag VERKLIGEN bli pastor. Även om jag inte trodde på mig själv så gjorde i alla fall Equmeniakyrkan det. Samtidigt fanns den där, den där rädslan som ibland viskade i mina öron att jag inte skulle klara av det.

När till slut första skoldagen kom var det som att börja skolan för första gången. Jag vaknade tidigt på morgonen med ett leende på läpparna och studsade upp ur sängen. Nu var jag äntligen där jag ville vara. Efter min frukost bestämde jag mig för att be. I min bön fick jag upplevelsen att jag kände mig otroligt liten. Vem är jag som ska bli pastor? Men då insåg jag djupt i mitt inre att det var sant. Jag är liten, näst intill betydelselös jämfört med Gud.

Jag är rädd och jag kommer fortsätta vara rädd och känna mig liten. För om jag vill tjäna Gud så är det ett otroligt stort ansvar. Kallelsen handlar inte om vad jag ska åstadkomma eller vad jag ska lyckas med. Min kallelses fokus är egentligen inte mig, det är Gud. När kallelsen ses genom Guds ögon så handlar det inte om vad jag ska göra. Det handlar om vad han ska göra genom mig. Det blir en stor nåd att få gå med honom hela tiden, att försöka tjäna honom. I mitt fall handlar det om att bli pastor. Jag tror alla som kallar sig kristna har en kallelse, en kallelse att gå ut i världens kaos, till dödsskuggornas dal, och där försöka sprida Guds rike. Inte genom vår kraft eller styrka utan genom hans helige Ande.

Slöjdpastor?

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Maja Floberg.

”Hej! Vad kul att se dig här, ska du läsa mänskliga rättigheter eller?” Det var den första frågan jag fick när jag började på THS. ”Nej jag ska faktiskt läsa teologi”, svarade jag glatt och vi fortsatte prata om vad vi alla skulle läsa och vad vi gjort sedan sist vi sågs. Glada och förväntansfulla inför vad vi hade framför oss, men inom mig spred sig en vag känsla av att jag kanske ändå inte var på rätt plats. Den där ansökan jag skickat in några veckor tidigare om att bli pastorskandidat kanske jag skulle dra tillbaka, uppenbarligen borde jag ju sökt till programmet i Mänskliga rättigheter istället?!

”Vad har du gjort innan du började här?” Det var inte första, men kanske andra frågan jag fick när jag började en ny utbildning i höst. En kort stund stelnade jag till inom mig, vad skulle jag svara? Om jag sa hela sanningen, vilken reaktion skulle jag mötas av? Min inre röst samlade sig och sa till mig: ”Nu skärper du dig, klart du skall vara ärlig, det blir bara konstigt att dra ut på det.” Så jag svarade, efter någon millisekunds väntan, med självsäker röst: ”Jag har läst teologi i tre år, jag skall bli pastor. Vad har du gjort?”

I höstas tog jag nämligen paus i pastorsstudierna och började läsa en annan utbildning.

”Här är jag med tjejerna i min slöjd-klass, Anna, Susanne och Maya!”

Hur skall egentligen vägen till pastor se ut? Är den spikrak för alla eller kan den vara lite krokig ibland? Och vad innebär det egentligen att vara kallad? Kan en bara vara kallad till diakon/pastor?

Jag var inte antagen som pastorskandidat när jag började på THS och i början tvivlade jag på min kallelse. Det var en lättnad när jag fick den inre kallelsen bekräftad av antagningsnämnden. Då vågade jag lita på att det verkligen var pastor jag skulle bli.

Innan jag sökte till THS hade jag funderat på att utbilda mig inom slöjd. Den tanken släppte aldrig taget om mig, så min första vår i Stockholm sökte jag Ledarskap i Slöjd och Kulturhantverk, en kandidatutbildning på Göteborgs universitet. Jag sökte bara för att se om jag skulle komma in, pastor var ju min kallelse.

Att läsa på THS var fantastiskt roligt och intressant, men ibland också jobbigt. Ändå sökte jag slöjdutbildningen även andra våren på THS.

I våras, under mitt tredje år på pastorsutbildningen, sökte jag åter slöjdutbildningen, funderade mycket och bad. Till slut bestämde jag mig för att om jag nu kom in för tredje året i rad så skulle jag börja. Och det gjorde jag! Så i somras flyttade jag från Stockholm till Göteborg och började min nya utbildning.

När jag första dagen fick frågan om vad jag gjort tidigare flög olika alternativ genom mitt huvud på hur jag på smidigast sätt skulle kunna undvika att säga att jag läst till pastor i flera år. Jag ville undvika att med en gång få stämpeln som ”den konstiga kristna tjejen med sekt-vibbar”. Kunde jag säga att jag pluggat tidigare utan att säga vad? Kunde jag säga att jag läst teologi, men utelämna att jag skall bli pastor? Jag vet inte exakt varför jag fick för mig att mina klasskompisar skulle få bilden av mig som ”den konstiga kristna tjejen med sekt-vibbar” bara av att jag sa att jag skulle bli pastor. Men till slut berättade jag alltså att jag har studieuppehåll från en pastorsutbildning. Det var lite läskigt att säga det, men då, liksom alla gånger jag berättat det för olika kurskamrater har reaktionen varit något i stil med ”Jaha, vad spännande!” Det har stärkt mig i att våga vara öppen med min tro, något jag inte alltid vågat vara. Nu har jag fått se att det inte måste innebära att människor får konstiga fördomar om mig när jag berättar att jag skall bli pastor.

Innan jag började här i Göteborg tänkte jag att jag nog bara skulle läsa ett år på slöjdutbildningen, CSN-bidraget räcker ju inte för evigt och jag är väldigt sugen på att komma ut i tjänst! Men jag hade nog inte gått mer än någon timme första dagen på min nya utbildning innan jag kände att jag vill läsa alla tre åren, pengarna får jag försöka lösa på annat sätt än genom CSN. Nu har jag läst på Ledarskap i Slöjd och Kulturhantverk i lite drygt tre månader och jag känner mig övertygad om att denna (som jag själv kallar det) ”pausunderhållning” med slöjd också är en del av min kallelse. Vi får se hur många år jag stannar här. För några veckor sedan var jag i Umeå på Equmenias utbildning ”Växa som ledare” och då pratade Carin Dernulf om att hon hört någon som menade att ”entusiasm” betyder ”Gud i dig”. Där vi finner vår entusiasm och glädje, där finns våra gåvor och de är vi kallade att använda. Carin sa också att vi, var och en, har vår egen väg med Gud. Försök därför inte gå någon annans väg. Vägen till pastor kan för vissa vara att läsa fyra år i sträck på pastorsutbildningen på THS, men för mig är vägen lite krokig, via några år på en utbildning i slöjd, men det är fortfarande min väg!

Vi är på Hönökonferensen

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Denna vecka pågår två viktiga arrangemang på var sin ö, och i båda är Equmeniakyrkan med. Hönökonferensen på Västkusten och Almedalsveckan på Gotland. Det finns ingen anledning att sätta dem emot varandra trots att de är väldigt olika till sin karaktär. Några få har möjlighet att åka emellan och vara med lite på båda ställena, men de flesta andra har inte den möjligheten.

En tradition sedan decennier tillbaka är att Hönö missionsförsamling bjuder de som läser till pastor i Missionsförbundet/Missionskyrkan och numera Equmeniakyrkan. Två måltider om dagen i mattältet och en säng i en skolsal är erbjudandet. Hundratals pastorskandidater har genom åren använt sig av den möjligheten med stor tacksamhet. Och eftersom Almedalsveckan är dyr och Hönökonferensen gratis är valet nog rätt enkelt för de flesta fattiga studenter på THS. Jag vet att åtminstone ett 25-tal pastorskandidater finns på Hönö minst en dag denna sommarkonferens, alltså nästan hälften av Equmeniakyrkans pastorskandidater.

Unni Jonsson har gjort bilder som visas på skärmar i Hönötältet före varje möte.

Equmeniakyrkan är oerhört tacksamma till Hönö missionsförsamling för den enorma arbetsinsats det innebär att år efter år arrangera Hönökonferensen. Och som kontaktlärare för pastorskandidaterna är jag väldigt tacksam för generositeten mot de blivande pastorerna. Att kombinera vinterns tysta retreat med läsårets utmanande akademiska kurser och sommarens trosvissa Hönökonferens är en väldigt bra mix.

Jag uppmanar alla er pastorskandidater på Hönö att ta till er av den goda undervisningen och de intressanta seminarierna. Men också att själva ställa upp som förebedjare och samtalspersoner i anslutning till mötena. Det är ovärderliga ”övningstillfällen” i skarpt läge inför framtida församlingstjänst.

Vi är också glada över att fyra pastorer i vägledningsåret medverkar på årets Hönökonferens. Carin Dernulf som talare, Maria Hammar och David Lund som ungdomskoordinatorer och ansvariga för förbönen vid ungdomsmötena, samt Annie Kirk som tolk vid onsdagskvällens möte.

I år kommer min kollega Linnéa Lidskog att finnas till hands på onsdag och torsdag för enskilda samtal om kallelse och tjänst . Linnéa har på deltid arbetat ett år som kontaktperson för pastorskandidaterna och från och med hösten är hon på halvtid handläggare för vägledningsåret och finns med på pastorskandidaternas samlingar och som rekryterare av nya medarbetare.

Även biträdande kyrkoledare Olle Alkholm erbjuder samtal, men på torsdag och fredag. Ett av hans ansvarsområden är just utbildningsfrågor och han har mångårig erfarenhet från bland annat antagningsnämnden.

Ta vara på möjligheten, du som emellanåt går med funderingar på om Gud kallat dig till pastor eller diakon i Equmeniakyrkan. Ibland är det gott att få samtala om sin egen upplevelse av kallelsen med någon som har erfarenhet av hur olika kallelser kan se ut. Och du som är alldeles trygg i att Gud kallat dig – boka in ett samtal för att höra hur du kan gå vidare i antagning, utbildning och ordination.

I konferensens kvällsmöte på onsdag klockan 19.00 blir det en speciell inbjudan till alla diakon- pastors- och prästkandidater, alla volontärer, teamare och ungdomsledare,  alla som ska läsa någon bibelskola i höst och alla som läser till församlingspedagoger, församlingsmusiker och liknande samt alla som inom de närmaste månaderna ska ut som missionärer, missionsarbetare och volontärer. Ni ska få komma fram i slutet av mötet för att få förbön. Linnéa Lidskog leder denna förbönsakt i år, och vi vet att många upplever den som en av konferensens verkliga höjdpunkter.

I en andra inbjudan kommer de att få förbön som önskar klarhet i sin kallelse och visshet om vad Gud vill med deras liv. Och då gäller det inte bara församlingsarbete som ett yrke, utan över huvud taget vad Gud har för plan med den enskilde. Många brukar söka förbön vid dessa tillfällen, och jag som sitter i antagningsnämnden och läser alla kallelseberättelser vet att det är många som räknar onsdagskvällens Hönömöte som en avgörande och helig stund i deras liv.

Efter mötet kommer pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan att sälja tidningen Årsringar utanför tältet. Tidningen handlar om kallelsen och om att vara en Jesu lärjunge. Den kostar 50 kr och hela den summan används för att göra det möjligt för pastorskandidaterna att åka på en retreat per år och att åka på en gemenskapsresa till en lägergård varje höst. Det går utmärkt att swisha för den som inte har kontanter.

Beredd – och vilar lugnt i min kallelse

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Tommy Holmsten, som är klar med studierna och på årets kyrkokonferens börjar sitt vägledningsår.

Träden börjar bli gröna, fåglarna kvittrar och det är 22 grader varmt i skuggan. Det känns som vilken sommardag som helst, men det är den 2 maj 2017. Framför mig under våren och sommaren ligger Equmeniakyrkans kyrkokonferens i Vårgårda, jobb på kristendomsskolan i Sjövik samt (förhoppningsvis) en sommarpastorstjänst. Det är speciellt att blogga i skarven på något som håller på att ta slut och något som ännu inte börjat. Jag vet hur livet sett ut de senaste tre åren och åtta månaderna, men har ingen aning hur det kommer se ut om ett halvår eller ett år framåt. Det enda jag är säker på, det som är själva grunden för mig, är att jag står i startgroparna att tjäna Gud som pastor. För mig är detta jättestort, speciellt eftersom jag inte ens var troende för lite drygt fem och ett halvt år sen.

För två veckor sen samlades vi som skall ut i vägledningsåret. Tiden rusar fram och tar tag i oss, skakar om oss. Det börjar kännas på riktigt. Något som verkligen tog tag känslomässigt var när vi alla lovade Gud att gå in i tystnadslöftet. Kanske ett litet löfte i andra sammanhang, men där och då lovade vi faktiskt att gå hela vägen. Vi är beredda att för konfidenters, kyrkans och Guds skull ta saker vi får veta i själavårdssamtal och biktliknande situationer med oss i graven. Gud kändes väldigt nära i det ögonblicket.

För en vecka sen beställde jag min första pastorsskjorta från ett företag som specialiserat sig på att använda Fair Trade-tyg när de syr upp skjortorna. Tänkte det var lika bra att börja min pastorsgärning med att stödja arbetare som förhoppningsvis får en lite mer dräglig tillvaro. Samtidigt tar jag ställning (åtminstone denna gång) för något gott.

I skrivande stund har jag inte klart med någon tjänst men det fantastiska är att det känns helt okej. Förfrågningar har kommit från några församlingar där det av olika anledningar inte känts helt rätt. I slutändan kan ett oväntat samtal visa vägen, undrar om Jesus hade ett finger med i spelet där? Trots allt finns ett lugn i magen och en trygg känsla i bröstet. Jag känner verkligen att Jesus kommer ordna det för mig, han har ju kallat mig för att tjäna honom. Vi som skall gå ut i tjänst är alla olika och det är bra. Vår Herre kommer matcha våra gåvor med de församlingar som bäst behöver dem. Det är ju hans gemenskap och kyrka, ingen annan skulle klara det. Skulle vi försöka hamnar vi ofrånkomligt i ett egoistiskt tänkande eller det omvända, att vi tänker på alla andra utom oss själva.

Jesus säger ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matt 11:29-30). Nu är det dags att börja bära, mina vänner. Att lita på allt vi lärt, lita på THS lärare, men framför allt att lita på Jesus. Församlingarna väntar, vi väntar, men Gud väntar aldrig. Han sörjer för oss alla hela tiden, från tidens början till tidens slut.

Vi syns under resans gång!

Drygt 30 år senare

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Mikael Andersson.

Under tre år på tidigt 80-tal läste jag teologi. Det var på en skola med internat och min upplevelse av det var mycket positiv. Både att få studera bibeln och angränsande ämnen på heltid och samtidigt ha möjligheten att brottas med de svåra frågorna tillsammans med de andra som läste på skolan.

Efter det fanns jag i bortåt 20 år i mindre församlingssammanhang där vi hjälptes åt med i stort sett allting. Jag fick erfarenhet av predikan, mötesledning, söndagsskola med mera. Sedan blev det dryga tio år i en större församling under en period i livet då andra uppgifter tog mycket tid och därmed fanns inte tid kvar till samma engagemang som tidigare.

Under 2015 gick vi med i en Equmeniaförsamling eftersom den låg närmast till där vi bor efter en flytt några år tidigare. För drygt ett år sedan fick jag en förfrågan om att predika i min nya hemförsamling. Jag hade inte predikat på nästan 13 år och var nog lite extra nervös. Predikandet blev dock en positiv upplevelse. Fick en hel del positiv respons samtidigt som jag också upplevde själva framförandet mer positivt än jag gjort tidigare i mitt predikoliv.

Det blev nog den viktigaste pusselbiten in i en förnyad pastorskallelse. Sedan gick allt mycket snabbt; kontakt med Rune W Dahlén, skrivandet av ansökningshandlingar och intervju i Alvik. Blev antagen som pastorskandidat den 23 maj förra våren.

Jag påbörjade mina studier i slutet av januari i år. Vilken lycka att få börja studera igen! Jag har i stort sett läst på egen hand i alla år sedan jag avslutade studierna på bibelskolan 1984, men att få läsa igen under ordnade former har jag längtat efter i många år. Vilken härlig känsla att ha kursare att diskutera det jag läser med! Vilken underbar förmån att få sitta på tåget till eller från Stockholm och läsa kurslitteratur (och ibland ta en tupplur!) Jag läser det så kallade ”pastorspaketet” (praktisk teologi + Equmeniakyrkans historia), vilket innebär 60 högskolepoäng på halvfart under två år och hoppas på att bli ordinerad 2019 om allt går som det ska.

– – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Jan Eliasson och bokloppis

Vad har egentligen Jan Eliasson och bokloppis med varandra att göra? Ja, egentligen inte mer än att de så att säga infaller samtidigt på THS.

Den 24 mars är det Öppet Hus på THS och den 24-25 mars är det Kallelsedagar på THS och Bromma folkhögskola.

För två år sedan  var Björn Ranelid speciell gäst på Öppet Hus, och i år är det ingen mindre än Jan Eliasson, f d vice generalsekreterare för FN. Klockan 15.30 samtalar han och THS-läraren Susanne Wigorts Yngvesson personligt om politik, religion och existentiella dimensioner. Samtalet har rubriken ”Hopp och möjligheter i rädslans tid”.

Innan dess hålls en miniföreläsning klockan 13 av THS-läraren Anneli Winell. Föreläsningen har rubriken ”Godis för kropp och själ”. Välbefinnande och vardagsandlighet i svenska kvinnotidningar.  Hon har beskrivit föreläsningen så här:

”Idag möter de flesta människor religion genom olika medier och medieplattformar. Kommersiella kvinnotidningar som Amelia, Tara och M-magasin är exempel på det. De vill följa sina läsare genom hela livet. Men det är inte bara kvinnor som läser dessa tidningar. Vill du som blivande pastor veta vad både kvinnor och män tror på i dag, vilka existentiella frågor de grubblar över – läs kvinnotidningar!”

På Bromma folkhögskola anordnas en öppen samling om den diakonala utbildningen. Samlingen är i skolans ljushall samma dag klockan 15.00-16.30. Du får tillfälle att möta studerande och lärare, titta runt på skolan och ställa frågor.

Klockan 17 börjar Kallelsedagarna som Equmeniakyrkan och Equmenia anordnar. Dessa dagar håller på fram till lördag klockan 16. Det blir bibelstudier, samtal, andakter, konsert, seminarier, förbön, lovsång med mera. Medverkar gör bland andra Charlotte Höglund, Patric Forsling, Peter Svanberg, Johanna Lindar, Linnéa Lidskog, Klas Johansson, Marie Lindholm, Rune W Dahlén och musiker från Bromma folkhögskola.

En nyhet för i år är att Equmeniakyrkans pastorskandidater bullar upp ett jättestort bokloppis på THS under Öppet Hus och Kallelsedagarna. Där kan man för en mycket billig peng köpa böcker av alla de slag: Teologi, mänskliga rättigheter, musik, presentböcker, uppslagsböcker, romaner, fackböcker, deckare, barnböcker med mera. Men även tavlor som suttit på väggarna men blivit över. Betala kan man göra kontant, med kort eller med Swish.

Diakon, missionär, pastor, pionjär? Har du ibland funderat i den här riktningen? Har du utmanats av kallelsen och undrar hur man förstår sig på den? Eller vill du bara veta mer om Equmeniakyrkans skolor? Öppet Hus och Kallelsedagarna är en jättechans för dig!

Torsdagen den 16 mars är sista anmälningsdag till Kallelsedagarna, och anmälan görs på hemsidan kallelsedagar.se.