Etikettarkiv: kallelse

Vi är på Hönökonferensen

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Denna vecka pågår två viktiga arrangemang på var sin ö, och i båda är Equmeniakyrkan med. Hönökonferensen på Västkusten och Almedalsveckan på Gotland. Det finns ingen anledning att sätta dem emot varandra trots att de är väldigt olika till sin karaktär. Några få har möjlighet att åka emellan och vara med lite på båda ställena, men de flesta andra har inte den möjligheten.

En tradition sedan decennier tillbaka är att Hönö missionsförsamling bjuder de som läser till pastor i Missionsförbundet/Missionskyrkan och numera Equmeniakyrkan. Två måltider om dagen i mattältet och en säng i en skolsal är erbjudandet. Hundratals pastorskandidater har genom åren använt sig av den möjligheten med stor tacksamhet. Och eftersom Almedalsveckan är dyr och Hönökonferensen gratis är valet nog rätt enkelt för de flesta fattiga studenter på THS. Jag vet att åtminstone ett 25-tal pastorskandidater finns på Hönö minst en dag denna sommarkonferens, alltså nästan hälften av Equmeniakyrkans pastorskandidater.

Unni Jonsson har gjort bilder som visas på skärmar i Hönötältet före varje möte.

Equmeniakyrkan är oerhört tacksamma till Hönö missionsförsamling för den enorma arbetsinsats det innebär att år efter år arrangera Hönökonferensen. Och som kontaktlärare för pastorskandidaterna är jag väldigt tacksam för generositeten mot de blivande pastorerna. Att kombinera vinterns tysta retreat med läsårets utmanande akademiska kurser och sommarens trosvissa Hönökonferens är en väldigt bra mix.

Jag uppmanar alla er pastorskandidater på Hönö att ta till er av den goda undervisningen och de intressanta seminarierna. Men också att själva ställa upp som förebedjare och samtalspersoner i anslutning till mötena. Det är ovärderliga ”övningstillfällen” i skarpt läge inför framtida församlingstjänst.

Vi är också glada över att fyra pastorer i vägledningsåret medverkar på årets Hönökonferens. Carin Dernulf som talare, Maria Hammar och David Lund som ungdomskoordinatorer och ansvariga för förbönen vid ungdomsmötena, samt Annie Kirk som tolk vid onsdagskvällens möte.

I år kommer min kollega Linnéa Lidskog att finnas till hands på onsdag och torsdag för enskilda samtal om kallelse och tjänst . Linnéa har på deltid arbetat ett år som kontaktperson för pastorskandidaterna och från och med hösten är hon på halvtid handläggare för vägledningsåret och finns med på pastorskandidaternas samlingar och som rekryterare av nya medarbetare.

Även biträdande kyrkoledare Olle Alkholm erbjuder samtal, men på torsdag och fredag. Ett av hans ansvarsområden är just utbildningsfrågor och han har mångårig erfarenhet från bland annat antagningsnämnden.

Ta vara på möjligheten, du som emellanåt går med funderingar på om Gud kallat dig till pastor eller diakon i Equmeniakyrkan. Ibland är det gott att få samtala om sin egen upplevelse av kallelsen med någon som har erfarenhet av hur olika kallelser kan se ut. Och du som är alldeles trygg i att Gud kallat dig – boka in ett samtal för att höra hur du kan gå vidare i antagning, utbildning och ordination.

I konferensens kvällsmöte på onsdag klockan 19.00 blir det en speciell inbjudan till alla diakon- pastors- och prästkandidater, alla volontärer, teamare och ungdomsledare,  alla som ska läsa någon bibelskola i höst och alla som läser till församlingspedagoger, församlingsmusiker och liknande samt alla som inom de närmaste månaderna ska ut som missionärer, missionsarbetare och volontärer. Ni ska få komma fram i slutet av mötet för att få förbön. Linnéa Lidskog leder denna förbönsakt i år, och vi vet att många upplever den som en av konferensens verkliga höjdpunkter.

I en andra inbjudan kommer de att få förbön som önskar klarhet i sin kallelse och visshet om vad Gud vill med deras liv. Och då gäller det inte bara församlingsarbete som ett yrke, utan över huvud taget vad Gud har för plan med den enskilde. Många brukar söka förbön vid dessa tillfällen, och jag som sitter i antagningsnämnden och läser alla kallelseberättelser vet att det är många som räknar onsdagskvällens Hönömöte som en avgörande och helig stund i deras liv.

Efter mötet kommer pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan att sälja tidningen Årsringar utanför tältet. Tidningen handlar om kallelsen och om att vara en Jesu lärjunge. Den kostar 50 kr och hela den summan används för att göra det möjligt för pastorskandidaterna att åka på en retreat per år och att åka på en gemenskapsresa till en lägergård varje höst. Det går utmärkt att swisha för den som inte har kontanter.

Beredd – och vilar lugnt i min kallelse

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Tommy Holmsten, som är klar med studierna och på årets kyrkokonferens börjar sitt vägledningsår.

Träden börjar bli gröna, fåglarna kvittrar och det är 22 grader varmt i skuggan. Det känns som vilken sommardag som helst, men det är den 2 maj 2017. Framför mig under våren och sommaren ligger Equmeniakyrkans kyrkokonferens i Vårgårda, jobb på kristendomsskolan i Sjövik samt (förhoppningsvis) en sommarpastorstjänst. Det är speciellt att blogga i skarven på något som håller på att ta slut och något som ännu inte börjat. Jag vet hur livet sett ut de senaste tre åren och åtta månaderna, men har ingen aning hur det kommer se ut om ett halvår eller ett år framåt. Det enda jag är säker på, det som är själva grunden för mig, är att jag står i startgroparna att tjäna Gud som pastor. För mig är detta jättestort, speciellt eftersom jag inte ens var troende för lite drygt fem och ett halvt år sen.

För två veckor sen samlades vi som skall ut i vägledningsåret. Tiden rusar fram och tar tag i oss, skakar om oss. Det börjar kännas på riktigt. Något som verkligen tog tag känslomässigt var när vi alla lovade Gud att gå in i tystnadslöftet. Kanske ett litet löfte i andra sammanhang, men där och då lovade vi faktiskt att gå hela vägen. Vi är beredda att för konfidenters, kyrkans och Guds skull ta saker vi får veta i själavårdssamtal och biktliknande situationer med oss i graven. Gud kändes väldigt nära i det ögonblicket.

För en vecka sen beställde jag min första pastorsskjorta från ett företag som specialiserat sig på att använda Fair Trade-tyg när de syr upp skjortorna. Tänkte det var lika bra att börja min pastorsgärning med att stödja arbetare som förhoppningsvis får en lite mer dräglig tillvaro. Samtidigt tar jag ställning (åtminstone denna gång) för något gott.

I skrivande stund har jag inte klart med någon tjänst men det fantastiska är att det känns helt okej. Förfrågningar har kommit från några församlingar där det av olika anledningar inte känts helt rätt. I slutändan kan ett oväntat samtal visa vägen, undrar om Jesus hade ett finger med i spelet där? Trots allt finns ett lugn i magen och en trygg känsla i bröstet. Jag känner verkligen att Jesus kommer ordna det för mig, han har ju kallat mig för att tjäna honom. Vi som skall gå ut i tjänst är alla olika och det är bra. Vår Herre kommer matcha våra gåvor med de församlingar som bäst behöver dem. Det är ju hans gemenskap och kyrka, ingen annan skulle klara det. Skulle vi försöka hamnar vi ofrånkomligt i ett egoistiskt tänkande eller det omvända, att vi tänker på alla andra utom oss själva.

Jesus säger ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matt 11:29-30). Nu är det dags att börja bära, mina vänner. Att lita på allt vi lärt, lita på THS lärare, men framför allt att lita på Jesus. Församlingarna väntar, vi väntar, men Gud väntar aldrig. Han sörjer för oss alla hela tiden, från tidens början till tidens slut.

Vi syns under resans gång!

Drygt 30 år senare

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Mikael Andersson.

Under tre år på tidigt 80-tal läste jag teologi. Det var på en skola med internat och min upplevelse av det var mycket positiv. Både att få studera bibeln och angränsande ämnen på heltid och samtidigt ha möjligheten att brottas med de svåra frågorna tillsammans med de andra som läste på skolan.

Efter det fanns jag i bortåt 20 år i mindre församlingssammanhang där vi hjälptes åt med i stort sett allting. Jag fick erfarenhet av predikan, mötesledning, söndagsskola med mera. Sedan blev det dryga tio år i en större församling under en period i livet då andra uppgifter tog mycket tid och därmed fanns inte tid kvar till samma engagemang som tidigare.

Under 2015 gick vi med i en Equmeniaförsamling eftersom den låg närmast till där vi bor efter en flytt några år tidigare. För drygt ett år sedan fick jag en förfrågan om att predika i min nya hemförsamling. Jag hade inte predikat på nästan 13 år och var nog lite extra nervös. Predikandet blev dock en positiv upplevelse. Fick en hel del positiv respons samtidigt som jag också upplevde själva framförandet mer positivt än jag gjort tidigare i mitt predikoliv.

Det blev nog den viktigaste pusselbiten in i en förnyad pastorskallelse. Sedan gick allt mycket snabbt; kontakt med Rune W Dahlén, skrivandet av ansökningshandlingar och intervju i Alvik. Blev antagen som pastorskandidat den 23 maj förra våren.

Jag påbörjade mina studier i slutet av januari i år. Vilken lycka att få börja studera igen! Jag har i stort sett läst på egen hand i alla år sedan jag avslutade studierna på bibelskolan 1984, men att få läsa igen under ordnade former har jag längtat efter i många år. Vilken härlig känsla att ha kursare att diskutera det jag läser med! Vilken underbar förmån att få sitta på tåget till eller från Stockholm och läsa kurslitteratur (och ibland ta en tupplur!) Jag läser det så kallade ”pastorspaketet” (praktisk teologi + Equmeniakyrkans historia), vilket innebär 60 högskolepoäng på halvfart under två år och hoppas på att bli ordinerad 2019 om allt går som det ska.

– – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Jan Eliasson och bokloppis

Vad har egentligen Jan Eliasson och bokloppis med varandra att göra? Ja, egentligen inte mer än att de så att säga infaller samtidigt på THS.

Den 24 mars är det Öppet Hus på THS och den 24-25 mars är det Kallelsedagar på THS och Bromma folkhögskola.

För två år sedan  var Björn Ranelid speciell gäst på Öppet Hus, och i år är det ingen mindre än Jan Eliasson, f d vice generalsekreterare för FN. Klockan 15.30 samtalar han och THS-läraren Susanne Wigorts Yngvesson personligt om politik, religion och existentiella dimensioner. Samtalet har rubriken ”Hopp och möjligheter i rädslans tid”.

Innan dess hålls en miniföreläsning klockan 13 av THS-läraren Anneli Winell. Föreläsningen har rubriken ”Godis för kropp och själ”. Välbefinnande och vardagsandlighet i svenska kvinnotidningar.  Hon har beskrivit föreläsningen så här:

”Idag möter de flesta människor religion genom olika medier och medieplattformar. Kommersiella kvinnotidningar som Amelia, Tara och M-magasin är exempel på det. De vill följa sina läsare genom hela livet. Men det är inte bara kvinnor som läser dessa tidningar. Vill du som blivande pastor veta vad både kvinnor och män tror på i dag, vilka existentiella frågor de grubblar över – läs kvinnotidningar!”

På Bromma folkhögskola anordnas en öppen samling om den diakonala utbildningen. Samlingen är i skolans ljushall samma dag klockan 15.00-16.30. Du får tillfälle att möta studerande och lärare, titta runt på skolan och ställa frågor.

Klockan 17 börjar Kallelsedagarna som Equmeniakyrkan och Equmenia anordnar. Dessa dagar håller på fram till lördag klockan 16. Det blir bibelstudier, samtal, andakter, konsert, seminarier, förbön, lovsång med mera. Medverkar gör bland andra Charlotte Höglund, Patric Forsling, Peter Svanberg, Johanna Lindar, Linnéa Lidskog, Klas Johansson, Marie Lindholm, Rune W Dahlén och musiker från Bromma folkhögskola.

En nyhet för i år är att Equmeniakyrkans pastorskandidater bullar upp ett jättestort bokloppis på THS under Öppet Hus och Kallelsedagarna. Där kan man för en mycket billig peng köpa böcker av alla de slag: Teologi, mänskliga rättigheter, musik, presentböcker, uppslagsböcker, romaner, fackböcker, deckare, barnböcker med mera. Men även tavlor som suttit på väggarna men blivit över. Betala kan man göra kontant, med kort eller med Swish.

Diakon, missionär, pastor, pionjär? Har du ibland funderat i den här riktningen? Har du utmanats av kallelsen och undrar hur man förstår sig på den? Eller vill du bara veta mer om Equmeniakyrkans skolor? Öppet Hus och Kallelsedagarna är en jättechans för dig!

Torsdagen den 16 mars är sista anmälningsdag till Kallelsedagarna, och anmälan görs på hemsidan kallelsedagar.se.

 

Harry Potter och kallelse?

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Hampus Flyman.

Under min uppväxt funderade jag en hel del på min plats här i världen. Vem är jag och vad ska jag göra med mitt liv? Jag har länge burit på bönen att Guds vilja ska ske i mitt liv. Det är en utmanande bön att be, för det är inte alltid som min vilja är den samma som Guds. Guds vägar för våra liv kan ibland kännas svåra och märkliga. Men det är också där, dit Gud leder oss, som vi kan komma till vår fulla rätt.

För tid sedan såg jag om den sista Harry Potter-filmen där slutstriden mellan Harry och den ondskefulle Voldemort avgörs. För att kunna besegra Voldemort behöver Harry och hans vänner först hitta och förstöra Voldemorts sju horrokruxer. Ett av de sista är ett sedan länge försvunnet diadem som ingen levande vet var det finns. Det enda de vet är att det ska finnas någonstans på Hogwarts, deras skola. De har bara 1 timme på sig att hitta det innan Voldemort och hans anhängare kommer att invadera skolan för att döda Harry och hans vänner. En av dessa vänner är den något annorlunda Luna Lovegood, en person som många ser som lite blåst och flummig. Hon har ett drömmande uttryckssätt och en fallenhet för att berätta gamla märkliga legender som ingen bryr sig om.

När Harry i all stress är på jakt efter det där diademet så vill Luna prata med Harry om något. Harry blir frustrerad. Han har inte tid för flummiga berättelser, han måste hitta det där försvunna diademet och skyndar vidare. Men Luna står på sig och får Harry att lyssna. Det hon har att säga blir en avgörande ledtråd som hjälper Harry att hitta horrokruxen. De lyckas förstöra den och kan sedan besegra Voldemort och hans ondska.

Om inte Luna hade varit den hon var, med sina egenheter och sina intressen hade de inte kunnat hitta det försvunna diademet, och då hade de inte lyckats. Trots att de flesta tyckte Luna var konstig så var hon med och spelade en avgörande roll.

Gud har skapat oss olika efter sin vilja. Vi ser olika ut, vi kommer från olika platser och vi är bra på olika saker. Men Gud har en plan och en uppgift för var och en av oss. Det finns en väldigt bra anledning till att just du finns till. Du är en unik pusselbit i Guds rike. Genom att leva tillsammans med Jesus och be bönen om att Guds vilja ska ske med ditt liv så kan du bit för bit upptäcka hur din pusselbit ser ut och vilken plats och funktion den har i Guds rike.

När jag hade varit ungdomsledare i två år tänkte jag att jag skulle bli fysioterapeut. Så jag flyttade till Lund och började studera. Men efter en och en halv termin kände jag att det inte var den rätta platsen för min pusselbit. Jag kände att de egenskaper och gåvor som Gud hade utrustat mig med skulle komma till större nytta som pastor. Jag skulle säkert ha kunnat göra en del bra saker som fysioterapeut, men det var inte så min pusselbit såg ut. Om jag skulle kört vidare och blivit det jag tänkt så skulle pusslet få ett hål där det var meningen att jag skulle vara. Det finns ingen annan än du som kan fylla hålet där just din pusselbit ska vara. Hur ser den ut, din pusselbit? Var i Guds rike ska den vara? Vågar du be bönen om att Guds vilja ska ske i ditt liv?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Våga lyssna, våga gå och våga berätta!

ryberg-anna-karin-2

 

 


Blogginlägg av pastorskandidaten och gästbloggaren Anna-Karin Ryberg

Läser om den etiopiske hovmannen som träffar Filippos på en dammig väg mellan Jerusalem och Gaza (Apostlagärningarna 8:26-39).

Texten inspirerar och utmanar mig.

Filippos möter en ängel. Ängeln talar om för honom att han skall gå till vägen som leder från Jerusalem till Gaza. Filippos går direkt. När han kommer fram till vägen, så får vidare instruktioner av Guds ande om att hålla sig nära en vagn.

Mannen som sitter i vagnen är hovman från Etiopien, han har varit i Jerusalem för att tillbe Gud. Mannen sitter nu i sin vagn och läser Bibeln, han läser från Jesaja bok. Filippos frågar mannen om han förstår vad han läser, mannen svarar att han inte har någon möjlighet att förstå om han inte får träffa någon som kan vägleda honom.

Filippos börjar berätta för mannen, mannen frågar, Filippos svarar. Med skriftstället som utgångspunkt berättar Filippos budskapet om Jesus för mannen. När vagnen efter en stund kommer fram till ett ställe där det finns vatten, undrar hovmannen om han kan få bli döpt. Filippos döper mannen och när de båda männen stigit upp ur vattnet, så rycker Herrens ande undan Filippos och hovmannen fortsätter sin resa fylld av glädje.

vag

För att människor i vår tid skall få höra budskapet om Jesus, så måste jag precis som Filippos lyssna, vara villig att gå och ha mod att berätta.

Jag bär på en innerlig längtan om att få vara ett redskap i Guds rike, att få vara en länk mellan jord och himmel.

GUD, du som ser min längtan att tjäna dig,
gör mig lyhörd för din röst, gör mig villig att gå.
Ge mig mod att berätta om din son Jesus Kristus,
för dem jag möter på min något dammiga väg.
AMEN

Hur många pastorer behövs egentligen?

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Igår kväll var vi många på Equmeniakyrkans teologgrupp på THS. Många pastorskandidater och många diakonkandidater. Tillsammans med de medverkande var det ungefär 45 personer samlade och lyssnade på intressanta råd och tips från anställda på Equmenia om vad man bör tänka på som församlingsanställd när man rör sig i de sociala nätverken på internet.

dsc_0502

En fråga som dyker upp när man möter alla pastorskandidater är hur många pastorer som behövs i framtiden i Equmeniakyrkan? Eftersom vi inte haft något svar på den frågan har vi famlat och gissat. Men nu har förre THS-läraren och docenten Sven Halvardson gjort en undersökning som ger oss mer underlag, även om det ändå finns osäkerheter kvar förstås.

Så här skriver Sven:

”På kort sikt täcks behoven i församlingarna med befintlig försörjning av medarbetare och nyrekrytering med nuvarande volym. På lite längre sikt behövs fler pastorer. Om det är där siktet ska tas föreslår jag en mindre utökning av antalet antagna pastorskandidater till, säg, 12 ‐ 18 årligen.”

Anledningen till att det behövs fler i framtiden är att många pastorer snart går i pension. Precis som i alla andra yrken finns det också ett antal pastorer som inte kommer att fortsätta inom det yrket fram till pension. Liksom det finns människor inom andra yrkesgrupper som kommer att sadla om och bli pastorer. Dessutom finns det pastorskandidater som upptäcker att de förstått kallelsen fel och som hoppar av under utbildningens gång, vilket gör att antagningsnämnden bör anta några fler än de 12-18 årligen som Sven nämner.

dsc_0501

Men hur många pastorskandidater har vi tagit emot de senaste åren? Ja, även det har Sven Halvardson undersökt genom att gå tillbaka allt ifrån antagningsnämndens första sammanträde i oktober 2012 och tre år framåt i tiden.

Antalet antagna pastorskandidater 2012-2015

Läsår Totalt Kvinnor Män
2012/13 17 10 7
2013/14 14 10 4
2014/15 8 3 5
TOTALT 39 23 = 59% 16 = 41%

Det kan ju verka dystert att antalet sjunkit för varje år. Men eftersom det nu gått ytterligare ett läsår kan vi lägga till några siffror och få följande tabell som är mer positiv:

Antalet antagna pastorskandidater 2012-2016

Läsår Totalt Kvinnor Män
2012/13 17 10 7
2013/14 14 10 4
2014/15 8 3 5
2015/16 14 11 3
TOTALT 53 34 = 64% 19 = 36%

Om vi tittar på ännu längre tid genom att lägga till statistik från Svenska Missionskyrkan, som var det största av de tre bildarsamfunden inom Equmeniakyrkan ser det ut så här:

Läsår Totalt Kvinnor Män
Svenska Missionskyrkan      
1998/99 14 5 9
1999/00 6 3 3
2000/01 8 4 4
2001/02 13 9 4
2002/03 26 12 14
2003/04 17 6 11
2004/05 14 7 7
2005/06 19 11 8
2006/07 20 11 9
2007/08 9 4 5
2008/09 17 4 13
2009/10 9 3 6
2010/11 12 9 3
2011/12 18 10 8
       
Equmeniakyrkan      
2012/13 17 10 7
2013/14 14 10 4
2014/15 8 3 5
2015/16 14 11 3
       
Totalt 255 132 = 52% 123 = 48%

Till Svenska Missionskyrkans statistik ska förstås Baptistsamfundets och Metodistkyrkans siffror fogas, men så långt jag förstått var det inga höga siffror. Det man tydligt kan se är dock att antalet nya pastorskandidater skiftar väldigt mycket år från år. En tillfällig nedgång bör därför inte leda till någon panik. Däremot har ju siffrorna sjunkit om man tittar över en längre tid, vilket gör det angeläget att ännu mer tala om Guds kallelse ute i församlingarna.

Och här är det oerhört viktigt att poängtera att rekryteringen inte bara kan skötas av några nationellt anställda, utan det är varje församlings och pastors uppgift att hjälpa människor att se sin kallelse. Eller annorlunda uttryckt: Gud har förstås kallat fler personer än de som svarat ja, och vi bör alla hjälpas åt att få de som är kallade att lyssna in denna kallelse och göra det möjligt för dem att gå.

Tittar man på varifrån de svenskfödda pastorskandidaterna kommer, och jämför med hur många pastorskandidater det borde ha varit i förhållande till antalet församlingsmedlemmar i varje region ser det ut så här.

Region Antal antagna pastorskandidater Antal pastorskandidater som borde ha antagits i förhållande till antalet församlingsmedlemmar i regionen
Nord 1 1
Mitt 3 4
Svealand 8 6
Stockholm 2 5
Väst 11 10
Öst 9 8
Syd 2 2
Totalt 36 36

Det man kan se är alltså att rekryteringen gått över förväntan i region Svealand (där för övrigt samtliga åtta pastorskandidater kommer från Värmland), region Väst och region Öst, medan rekryteringen gått sämre i region Mitt och framför allt i region Stockholm. Varför rekryteringen gått så dåligt i just Stockholm, där utbildningen ligger, återstår att analysera tillsammans med Stockholmsförsamlingarna.

Vi gläds förstås också över de nysvenskar som blivit pastorskandidater, och skulle önska att deras antal var ännu större.

I Sven Halvardsons utmärkta rapport finns det betydligt fler intressanta siffror och analyser, och där handlar det inte bara om pastorer utan också om diakoner. Jag rekommenderar därför alla intresserade att läsa vidare i rapporten som återfinns här.

Vad längtar du efter?

Fjelstad, Carolina 4Från pastorskandidaten och gästbloggaren Carolina Fjelstad.

Kallelse kan bli ett så stort ord. KALLELSE. Som om det blåser upp sig självt och blir stort som en luftballong. Kanske är vi rädda för att sitta i korgen när kallelsen plötsligt kan lyfta och ta oss bort, kanske är vi rädda att försvinna ut i en okänd rymd eller landa någonstans där vi inte alls vill vara. Kanske är vi rädda för det som inte går att kontrollera.

Och visst är kallelsen till viss del okontrollerbar. Den är Guds Ande som susar, viner eller stormar i oss och Anden mästrar vi inte – hon blåser vart hon vill.

Men vi behöver inte vara rädda. Kallelsen är inget yttre ok som läggs på våra axlar, den är vår innersta längtan. Så, vad händer om vi istället för att tänka ”KALLELSE” tänker ”längtan…”? En del vet precis vad de längtar efter, andra behöver kanske börja lyssna mer noggrant för att höra den i sitt liv. Om du är en av dem som inte riktigt vet, börja fråga dig själv: Vad är det som drar i mig? Vad i mitt liv väcker pirrig glädje eller förväntan? Vilka frågor eller vilka drömmar släpper inte taget om mig?

Jag har varit pastorskandidat i snart tre år men frågan om jag skulle bli pastor fanns med mig flera år innan dess och fortfarande idag är det en fråga jag lever med, medan jag är på väg.

Att vara kallad, oavsett vad du är kallad till, behöver inte betyda att du vet exakt vart du är på väg men det betyder att du har börjat gå för att något inom dig inte kan låta bli.

Fjelstad 4

Jag tror inte att längtan behöver visa sig i en tydlig bild för att vi ska kunna följa den men den är vår vägvisare och guide; den leder oss ibland in på vägar vi egentligen inte vågar gå; den leder oss ibland in på svåra vägar där vi inte ser slutet men där vi ändå kan fortsätta gå, för på något sätt är vi på väg dit vi själva hör hemma.

Funderar du på kallelse? Tänk inte att du måste veta var vägen slutar innan du börjar gå – ta ett första steg och se vad som händer.

Det där högstadiet som Gud ville använda

Nilsson Forsén, Moa 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Moa Nilsson Forsén

Vem hade kunnat tro att Gud skulle använda min högstadieskola för att jag verkligen skulle förstå att jag var kallad till pastor.

När jag gick ut högstadiet var jag övertygad om att jag aldrig skulle sätta min fot på den skolan igen om jag inte var tvungen. Mycket som hände på skolan var inte bra. Under min skoltid skedde flera dödsolyckor, det fanns mobbing där, elever snusade och rökte och jag såg även de som använde alkohol trots att de var så unga. Jag blev ännu mer övertygad om att inte återvända efter att jag hade gått gymnasiet som jag tyckte var roligt och hade en bättre miljö.

Så kom den dagen då jag skulle avsluta min ungdomsledartjänst i Övre Norrlands distrikt, en del av Missionskyrkan. Jag hade redan innan funderat på att utbilda mig till ungdomspastor men visste inte riktigt hur. Tillsammans med en pastor funderade jag på vad som skulle vara bäst för mig.

Valet föll på att flytta hem till Vilhelmina och under en tid skaffa ett helt annat jobb än inom kyrkan. Jag hade börjat lägga ut någon krok hos min gamla gymnasieskola dit jag gärna ville. Men sedan var jag ute och promenerade med min hund och då gick jag alltid förbi alla våra kommunala skolor. I min kristna skolgrupp hade jag lärt mig uttrycket ”Min skola mitt ansvar”, och det satt kvar. Trots att jag inte själv gick på någon av skolorna var de ändå mitt ansvar därför att andra gick där. Så jag gjorde vad jag kunde och bad för skolorna.

Nilsson Forsén, MoaUnder dessa bönepromenader förbi högstadieskolan började jag tänka: ”Kommer du ihåg hur svårt det var?”, ”Du vet vad som var roligt”, ”Du vet vad som saknades på skolan”. Och ja, jag visste. Sedan hör jag: ”Ta kontakt med rektorn”. Men jag vägrade. Det var bara det att för varje gång jag gick förbi skolan kom tanken allt starkare till mig, tills jag säger: ”Okej då, jag skriver väl ett mail. Det är ju ändå mitt i sommaren så jag kommer inte få svar.”

Tji fick jag, för dagen efter hade jag fått svar och även fått en intervju för ett fritidsledarjobb på skolan. Jag fick detta jobb för jag älskar att jobba med ungdomar.

Hösten gick och eftersom jag fortfarande funderade på att bli pastor ansökte jag om att bli pastorskandidat. Equmeniakyrkans antagningsnämnd vill att man helst ska ha en referens som är utanför kyrkan, och då tänkte jag på min rektor. Men hon trodde inte på Jesus så jag undrade hur jag skulle kunna berätta så att hon verkligen förstod vad det innebär att bli pastor. Jag var också lite orolig för att ”avslöja min hemlighet”, eftersom det inte var många som visste att jag funderade på att bli pastor. Men det visade sig att hon förstod precis vad det handlade om eftersom hon tidigare hade skickat referens för en person som skulle studera till präst. Denna process underlättade för mig enormt och det var så skönt att veta att någon hade gått före mig.

Så jag ansökte om att bli pastorskandidat och rektorn stöttade mig hela tiden när jag till exempel behövde åka på intervju och vara borta utan att någon skulle veta anledningen. Det flöt på väldigt smidigt och när jag blivit antagen hade jag någon på jobbet att glädjas tillsammans med. Jag blev antagen våren 2014 men valde att jobba kvar på högstadiet i ett år till, men då som elevassistent och lärarvikare.

Jag behövde de två åren på högstadiet för att brottas med ungdomarna i med- och motgång och för att ha kollegor att lära av och samarbeta med. Sedan kom jag till den punkten då jag kände mig redo att gå in i studierna för att en dag bli pastor, och jag började på THS hösten 2015.

Idag har jag fortfarande lika mycket stöd av rektorn, om inte mer. Jag får komma tillbaka till skolan för att hoppa in som lärarvikarie och för att träffa ungdomarna. Det mest spännande är att jag varje gång får chansen att tala med personal och elever om hur det är att studera till pastor och vad det innebär. Många har ingen koll på vad pastor är för något eller vad man jobbar med, men de är genuint intresserade av hur det går för mig. Då är det lätt att placera tidningen Årsringar i handen på dem och säga: ”Läs här så får du veta lite mer om vad det innebär att bli pastor. Men du får inte veta allt, för lite vill jag ha kvar att berätta för dig”.

Så tack Gud att du tog mig tillbaka dit jag aldrig ville! Och tack alla vänner på mitt gamla högstadium för att jag fortfarande får vara en del av er och för att ni hjälper mig att bli en bättre pastor!

”Du är inte klok!”

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Karlsson.Johanna Karlsson (halvfart), T3, Finspång, 2015

Vissa ord är så stora att vi inte vill ta dem i vår mun, ordet ”kallad” är ett sådant ord som jag ofta drar mig för att uttala. Hur kan jag veta att just jag är kallad till en specifik plats, till en specifik uppgift i en specifik tid? Ofta kan man nog inte helt säkert veta det, men ibland är man bara på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag tror inte det är något man noga kan planera i förväg. Ofta händer det bara av en ren slump. Eller är det sånt som är Guds timing?

Jag är en person som gillar att planera upp min tillvaro och ha koll på läget, gärna flera år i förväg. Men allt går inte att planera. För tre år sedan var jag på ett distriktsårsmöte i ett av våra distrikt i gamla Missionskyrkan. Jag pluggade då till socionom i Örebro och var i full fart med att skriva min C-uppsats. Hade någon då sagt till mig att jag om tre år skulle bo i Finspång så hade jag bara skrattat personen rakt upp i ansiktet och sagt: ”Du är inte klok!”

Det som hände på det där distriktsårsmötet är ändå en av pusselbitarna som ledde mig dit jag finns idag – nämligen just i Finspång. Jag gick på ett seminarium och lyssnade på en pastor som berättade om den lilla församling på landsbygden där han arbetat. Dit hade många nyanlända människor från olika länder sökt sig. Jag kommer inte ihåg några exakta ord från den där eftermiddagen, men jag kommer ihåg en berättelse om en berikad församling som fått uppleva en unik gemenskap i mötet mellan människor från olika kulturer. Jag kommer ihåg den där känslan han lyckades förmedla till mig, som gjorde att det högg tag i mitt hjärta. Det var långt innan man i media hade börjat rapportera om flyktingströmmar och flyktingkris. Ändå började jag längta efter att få vara en del av en gemenskap där människor från olika kulturer får berika varandra.

Vad jag inte visste då var att jag tre år senare skulle stå mitt i ett sådant arbete. Att jag på tisdagarna i november 2015 skulle få börja höra myllret av en mängd olika språk i församlingssalen då ca 70 personer kommer till vårt språkcafé. Att jag på påskdagen 2016 skulle få säga ”Kristus är sannerligen uppstånden” både på ryska, arabiska, tigrinja, persiska, engelska och svenska. Och allt detta i Finspångs Missionskyrka. Tänk att jag får vara del av en gemenskap som utmanar min tro, som får mig att ifrågasätta både min egen livssituation och Gud själv, men som också verkligen berikar allas våra liv. Det är en gåva.

”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen…” Så sa lärjungarna som just hade upptäckt att det var Jesus som hade gått med dem hela den långa vägen från Jerusalem till Emmaus. De förstod direkt att det var Jesus som kallade på deras uppmärksamhet. Men först i efterhand såg de att branden i deras hjärtan hade med Jesu närvaro att göra. Så är det nog ofta, så småningom när tiden får mogna kan vi ana att den där djupa längtan i våra hjärtan hör ihop med Jesu närvaro och tilltal in i våra liv…