Etikettarkiv: kallelse

Jan Eliasson och bokloppis

Vad har egentligen Jan Eliasson och bokloppis med varandra att göra? Ja, egentligen inte mer än att de så att säga infaller samtidigt på THS.

Den 24 mars är det Öppet Hus på THS och den 24-25 mars är det Kallelsedagar på THS och Bromma folkhögskola.

För två år sedan  var Björn Ranelid speciell gäst på Öppet Hus, och i år är det ingen mindre än Jan Eliasson, f d vice generalsekreterare för FN. Klockan 15.30 samtalar han och THS-läraren Susanne Wigorts Yngvesson personligt om politik, religion och existentiella dimensioner. Samtalet har rubriken ”Hopp och möjligheter i rädslans tid”.

Innan dess hålls en miniföreläsning klockan 13 av THS-läraren Anneli Winell. Föreläsningen har rubriken ”Godis för kropp och själ”. Välbefinnande och vardagsandlighet i svenska kvinnotidningar.  Hon har beskrivit föreläsningen så här:

”Idag möter de flesta människor religion genom olika medier och medieplattformar. Kommersiella kvinnotidningar som Amelia, Tara och M-magasin är exempel på det. De vill följa sina läsare genom hela livet. Men det är inte bara kvinnor som läser dessa tidningar. Vill du som blivande pastor veta vad både kvinnor och män tror på i dag, vilka existentiella frågor de grubblar över – läs kvinnotidningar!”

På Bromma folkhögskola anordnas en öppen samling om den diakonala utbildningen. Samlingen är i skolans ljushall samma dag klockan 15.00-16.30. Du får tillfälle att möta studerande och lärare, titta runt på skolan och ställa frågor.

Klockan 17 börjar Kallelsedagarna som Equmeniakyrkan och Equmenia anordnar. Dessa dagar håller på fram till lördag klockan 16. Det blir bibelstudier, samtal, andakter, konsert, seminarier, förbön, lovsång med mera. Medverkar gör bland andra Charlotte Höglund, Patric Forsling, Peter Svanberg, Johanna Lindar, Linnéa Lidskog, Klas Johansson, Marie Lindholm, Rune W Dahlén och musiker från Bromma folkhögskola.

En nyhet för i år är att Equmeniakyrkans pastorskandidater bullar upp ett jättestort bokloppis på THS under Öppet Hus och Kallelsedagarna. Där kan man för en mycket billig peng köpa böcker av alla de slag: Teologi, mänskliga rättigheter, musik, presentböcker, uppslagsböcker, romaner, fackböcker, deckare, barnböcker med mera. Men även tavlor som suttit på väggarna men blivit över. Betala kan man göra kontant, med kort eller med Swish.

Diakon, missionär, pastor, pionjär? Har du ibland funderat i den här riktningen? Har du utmanats av kallelsen och undrar hur man förstår sig på den? Eller vill du bara veta mer om Equmeniakyrkans skolor? Öppet Hus och Kallelsedagarna är en jättechans för dig!

Torsdagen den 16 mars är sista anmälningsdag till Kallelsedagarna, och anmälan görs på hemsidan kallelsedagar.se.

 

Harry Potter och kallelse?

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Hampus Flyman.

Under min uppväxt funderade jag en hel del på min plats här i världen. Vem är jag och vad ska jag göra med mitt liv? Jag har länge burit på bönen att Guds vilja ska ske i mitt liv. Det är en utmanande bön att be, för det är inte alltid som min vilja är den samma som Guds. Guds vägar för våra liv kan ibland kännas svåra och märkliga. Men det är också där, dit Gud leder oss, som vi kan komma till vår fulla rätt.

För tid sedan såg jag om den sista Harry Potter-filmen där slutstriden mellan Harry och den ondskefulle Voldemort avgörs. För att kunna besegra Voldemort behöver Harry och hans vänner först hitta och förstöra Voldemorts sju horrokruxer. Ett av de sista är ett sedan länge försvunnet diadem som ingen levande vet var det finns. Det enda de vet är att det ska finnas någonstans på Hogwarts, deras skola. De har bara 1 timme på sig att hitta det innan Voldemort och hans anhängare kommer att invadera skolan för att döda Harry och hans vänner. En av dessa vänner är den något annorlunda Luna Lovegood, en person som många ser som lite blåst och flummig. Hon har ett drömmande uttryckssätt och en fallenhet för att berätta gamla märkliga legender som ingen bryr sig om.

När Harry i all stress är på jakt efter det där diademet så vill Luna prata med Harry om något. Harry blir frustrerad. Han har inte tid för flummiga berättelser, han måste hitta det där försvunna diademet och skyndar vidare. Men Luna står på sig och får Harry att lyssna. Det hon har att säga blir en avgörande ledtråd som hjälper Harry att hitta horrokruxen. De lyckas förstöra den och kan sedan besegra Voldemort och hans ondska.

Om inte Luna hade varit den hon var, med sina egenheter och sina intressen hade de inte kunnat hitta det försvunna diademet, och då hade de inte lyckats. Trots att de flesta tyckte Luna var konstig så var hon med och spelade en avgörande roll.

Gud har skapat oss olika efter sin vilja. Vi ser olika ut, vi kommer från olika platser och vi är bra på olika saker. Men Gud har en plan och en uppgift för var och en av oss. Det finns en väldigt bra anledning till att just du finns till. Du är en unik pusselbit i Guds rike. Genom att leva tillsammans med Jesus och be bönen om att Guds vilja ska ske med ditt liv så kan du bit för bit upptäcka hur din pusselbit ser ut och vilken plats och funktion den har i Guds rike.

När jag hade varit ungdomsledare i två år tänkte jag att jag skulle bli fysioterapeut. Så jag flyttade till Lund och började studera. Men efter en och en halv termin kände jag att det inte var den rätta platsen för min pusselbit. Jag kände att de egenskaper och gåvor som Gud hade utrustat mig med skulle komma till större nytta som pastor. Jag skulle säkert ha kunnat göra en del bra saker som fysioterapeut, men det var inte så min pusselbit såg ut. Om jag skulle kört vidare och blivit det jag tänkt så skulle pusslet få ett hål där det var meningen att jag skulle vara. Det finns ingen annan än du som kan fylla hålet där just din pusselbit ska vara. Hur ser den ut, din pusselbit? Var i Guds rike ska den vara? Vågar du be bönen om att Guds vilja ska ske i ditt liv?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Våga lyssna, våga gå och våga berätta!

ryberg-anna-karin-2

 

 


Blogginlägg av pastorskandidaten och gästbloggaren Anna-Karin Ryberg

Läser om den etiopiske hovmannen som träffar Filippos på en dammig väg mellan Jerusalem och Gaza (Apostlagärningarna 8:26-39).

Texten inspirerar och utmanar mig.

Filippos möter en ängel. Ängeln talar om för honom att han skall gå till vägen som leder från Jerusalem till Gaza. Filippos går direkt. När han kommer fram till vägen, så får vidare instruktioner av Guds ande om att hålla sig nära en vagn.

Mannen som sitter i vagnen är hovman från Etiopien, han har varit i Jerusalem för att tillbe Gud. Mannen sitter nu i sin vagn och läser Bibeln, han läser från Jesaja bok. Filippos frågar mannen om han förstår vad han läser, mannen svarar att han inte har någon möjlighet att förstå om han inte får träffa någon som kan vägleda honom.

Filippos börjar berätta för mannen, mannen frågar, Filippos svarar. Med skriftstället som utgångspunkt berättar Filippos budskapet om Jesus för mannen. När vagnen efter en stund kommer fram till ett ställe där det finns vatten, undrar hovmannen om han kan få bli döpt. Filippos döper mannen och när de båda männen stigit upp ur vattnet, så rycker Herrens ande undan Filippos och hovmannen fortsätter sin resa fylld av glädje.

vag

För att människor i vår tid skall få höra budskapet om Jesus, så måste jag precis som Filippos lyssna, vara villig att gå och ha mod att berätta.

Jag bär på en innerlig längtan om att få vara ett redskap i Guds rike, att få vara en länk mellan jord och himmel.

GUD, du som ser min längtan att tjäna dig,
gör mig lyhörd för din röst, gör mig villig att gå.
Ge mig mod att berätta om din son Jesus Kristus,
för dem jag möter på min något dammiga väg.
AMEN

Hur många pastorer behövs egentligen?

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Igår kväll var vi många på Equmeniakyrkans teologgrupp på THS. Många pastorskandidater och många diakonkandidater. Tillsammans med de medverkande var det ungefär 45 personer samlade och lyssnade på intressanta råd och tips från anställda på Equmenia om vad man bör tänka på som församlingsanställd när man rör sig i de sociala nätverken på internet.

dsc_0502

En fråga som dyker upp när man möter alla pastorskandidater är hur många pastorer som behövs i framtiden i Equmeniakyrkan? Eftersom vi inte haft något svar på den frågan har vi famlat och gissat. Men nu har förre THS-läraren och docenten Sven Halvardson gjort en undersökning som ger oss mer underlag, även om det ändå finns osäkerheter kvar förstås.

Så här skriver Sven:

”På kort sikt täcks behoven i församlingarna med befintlig försörjning av medarbetare och nyrekrytering med nuvarande volym. På lite längre sikt behövs fler pastorer. Om det är där siktet ska tas föreslår jag en mindre utökning av antalet antagna pastorskandidater till, säg, 12 ‐ 18 årligen.”

Anledningen till att det behövs fler i framtiden är att många pastorer snart går i pension. Precis som i alla andra yrken finns det också ett antal pastorer som inte kommer att fortsätta inom det yrket fram till pension. Liksom det finns människor inom andra yrkesgrupper som kommer att sadla om och bli pastorer. Dessutom finns det pastorskandidater som upptäcker att de förstått kallelsen fel och som hoppar av under utbildningens gång, vilket gör att antagningsnämnden bör anta några fler än de 12-18 årligen som Sven nämner.

dsc_0501

Men hur många pastorskandidater har vi tagit emot de senaste åren? Ja, även det har Sven Halvardson undersökt genom att gå tillbaka allt ifrån antagningsnämndens första sammanträde i oktober 2012 och tre år framåt i tiden.

Antalet antagna pastorskandidater 2012-2015

Läsår Totalt Kvinnor Män
2012/13 17 10 7
2013/14 14 10 4
2014/15 8 3 5
TOTALT 39 23 = 59% 16 = 41%

Det kan ju verka dystert att antalet sjunkit för varje år. Men eftersom det nu gått ytterligare ett läsår kan vi lägga till några siffror och få följande tabell som är mer positiv:

Antalet antagna pastorskandidater 2012-2016

Läsår Totalt Kvinnor Män
2012/13 17 10 7
2013/14 14 10 4
2014/15 8 3 5
2015/16 14 11 3
TOTALT 53 34 = 64% 19 = 36%

Om vi tittar på ännu längre tid genom att lägga till statistik från Svenska Missionskyrkan, som var det största av de tre bildarsamfunden inom Equmeniakyrkan ser det ut så här:

Läsår Totalt Kvinnor Män
Svenska Missionskyrkan      
1998/99 14 5 9
1999/00 6 3 3
2000/01 8 4 4
2001/02 13 9 4
2002/03 26 12 14
2003/04 17 6 11
2004/05 14 7 7
2005/06 19 11 8
2006/07 20 11 9
2007/08 9 4 5
2008/09 17 4 13
2009/10 9 3 6
2010/11 12 9 3
2011/12 18 10 8
       
Equmeniakyrkan      
2012/13 17 10 7
2013/14 14 10 4
2014/15 8 3 5
2015/16 14 11 3
       
Totalt 255 132 = 52% 123 = 48%

Till Svenska Missionskyrkans statistik ska förstås Baptistsamfundets och Metodistkyrkans siffror fogas, men så långt jag förstått var det inga höga siffror. Det man tydligt kan se är dock att antalet nya pastorskandidater skiftar väldigt mycket år från år. En tillfällig nedgång bör därför inte leda till någon panik. Däremot har ju siffrorna sjunkit om man tittar över en längre tid, vilket gör det angeläget att ännu mer tala om Guds kallelse ute i församlingarna.

Och här är det oerhört viktigt att poängtera att rekryteringen inte bara kan skötas av några nationellt anställda, utan det är varje församlings och pastors uppgift att hjälpa människor att se sin kallelse. Eller annorlunda uttryckt: Gud har förstås kallat fler personer än de som svarat ja, och vi bör alla hjälpas åt att få de som är kallade att lyssna in denna kallelse och göra det möjligt för dem att gå.

Tittar man på varifrån de svenskfödda pastorskandidaterna kommer, och jämför med hur många pastorskandidater det borde ha varit i förhållande till antalet församlingsmedlemmar i varje region ser det ut så här.

Region Antal antagna pastorskandidater Antal pastorskandidater som borde ha antagits i förhållande till antalet församlingsmedlemmar i regionen
Nord 1 1
Mitt 3 4
Svealand 8 6
Stockholm 2 5
Väst 11 10
Öst 9 8
Syd 2 2
Totalt 36 36

Det man kan se är alltså att rekryteringen gått över förväntan i region Svealand (där för övrigt samtliga åtta pastorskandidater kommer från Värmland), region Väst och region Öst, medan rekryteringen gått sämre i region Mitt och framför allt i region Stockholm. Varför rekryteringen gått så dåligt i just Stockholm, där utbildningen ligger, återstår att analysera tillsammans med Stockholmsförsamlingarna.

Vi gläds förstås också över de nysvenskar som blivit pastorskandidater, och skulle önska att deras antal var ännu större.

I Sven Halvardsons utmärkta rapport finns det betydligt fler intressanta siffror och analyser, och där handlar det inte bara om pastorer utan också om diakoner. Jag rekommenderar därför alla intresserade att läsa vidare i rapporten som återfinns här.

Vad längtar du efter?

Fjelstad, Carolina 4Från pastorskandidaten och gästbloggaren Carolina Fjelstad.

Kallelse kan bli ett så stort ord. KALLELSE. Som om det blåser upp sig självt och blir stort som en luftballong. Kanske är vi rädda för att sitta i korgen när kallelsen plötsligt kan lyfta och ta oss bort, kanske är vi rädda att försvinna ut i en okänd rymd eller landa någonstans där vi inte alls vill vara. Kanske är vi rädda för det som inte går att kontrollera.

Och visst är kallelsen till viss del okontrollerbar. Den är Guds Ande som susar, viner eller stormar i oss och Anden mästrar vi inte – hon blåser vart hon vill.

Men vi behöver inte vara rädda. Kallelsen är inget yttre ok som läggs på våra axlar, den är vår innersta längtan. Så, vad händer om vi istället för att tänka ”KALLELSE” tänker ”längtan…”? En del vet precis vad de längtar efter, andra behöver kanske börja lyssna mer noggrant för att höra den i sitt liv. Om du är en av dem som inte riktigt vet, börja fråga dig själv: Vad är det som drar i mig? Vad i mitt liv väcker pirrig glädje eller förväntan? Vilka frågor eller vilka drömmar släpper inte taget om mig?

Jag har varit pastorskandidat i snart tre år men frågan om jag skulle bli pastor fanns med mig flera år innan dess och fortfarande idag är det en fråga jag lever med, medan jag är på väg.

Att vara kallad, oavsett vad du är kallad till, behöver inte betyda att du vet exakt vart du är på väg men det betyder att du har börjat gå för att något inom dig inte kan låta bli.

Fjelstad 4

Jag tror inte att längtan behöver visa sig i en tydlig bild för att vi ska kunna följa den men den är vår vägvisare och guide; den leder oss ibland in på vägar vi egentligen inte vågar gå; den leder oss ibland in på svåra vägar där vi inte ser slutet men där vi ändå kan fortsätta gå, för på något sätt är vi på väg dit vi själva hör hemma.

Funderar du på kallelse? Tänk inte att du måste veta var vägen slutar innan du börjar gå – ta ett första steg och se vad som händer.

Det där högstadiet som Gud ville använda

Nilsson Forsén, Moa 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Moa Nilsson Forsén

Vem hade kunnat tro att Gud skulle använda min högstadieskola för att jag verkligen skulle förstå att jag var kallad till pastor.

När jag gick ut högstadiet var jag övertygad om att jag aldrig skulle sätta min fot på den skolan igen om jag inte var tvungen. Mycket som hände på skolan var inte bra. Under min skoltid skedde flera dödsolyckor, det fanns mobbing där, elever snusade och rökte och jag såg även de som använde alkohol trots att de var så unga. Jag blev ännu mer övertygad om att inte återvända efter att jag hade gått gymnasiet som jag tyckte var roligt och hade en bättre miljö.

Så kom den dagen då jag skulle avsluta min ungdomsledartjänst i Övre Norrlands distrikt, en del av Missionskyrkan. Jag hade redan innan funderat på att utbilda mig till ungdomspastor men visste inte riktigt hur. Tillsammans med en pastor funderade jag på vad som skulle vara bäst för mig.

Valet föll på att flytta hem till Vilhelmina och under en tid skaffa ett helt annat jobb än inom kyrkan. Jag hade börjat lägga ut någon krok hos min gamla gymnasieskola dit jag gärna ville. Men sedan var jag ute och promenerade med min hund och då gick jag alltid förbi alla våra kommunala skolor. I min kristna skolgrupp hade jag lärt mig uttrycket ”Min skola mitt ansvar”, och det satt kvar. Trots att jag inte själv gick på någon av skolorna var de ändå mitt ansvar därför att andra gick där. Så jag gjorde vad jag kunde och bad för skolorna.

Nilsson Forsén, MoaUnder dessa bönepromenader förbi högstadieskolan började jag tänka: ”Kommer du ihåg hur svårt det var?”, ”Du vet vad som var roligt”, ”Du vet vad som saknades på skolan”. Och ja, jag visste. Sedan hör jag: ”Ta kontakt med rektorn”. Men jag vägrade. Det var bara det att för varje gång jag gick förbi skolan kom tanken allt starkare till mig, tills jag säger: ”Okej då, jag skriver väl ett mail. Det är ju ändå mitt i sommaren så jag kommer inte få svar.”

Tji fick jag, för dagen efter hade jag fått svar och även fått en intervju för ett fritidsledarjobb på skolan. Jag fick detta jobb för jag älskar att jobba med ungdomar.

Hösten gick och eftersom jag fortfarande funderade på att bli pastor ansökte jag om att bli pastorskandidat. Equmeniakyrkans antagningsnämnd vill att man helst ska ha en referens som är utanför kyrkan, och då tänkte jag på min rektor. Men hon trodde inte på Jesus så jag undrade hur jag skulle kunna berätta så att hon verkligen förstod vad det innebär att bli pastor. Jag var också lite orolig för att ”avslöja min hemlighet”, eftersom det inte var många som visste att jag funderade på att bli pastor. Men det visade sig att hon förstod precis vad det handlade om eftersom hon tidigare hade skickat referens för en person som skulle studera till präst. Denna process underlättade för mig enormt och det var så skönt att veta att någon hade gått före mig.

Så jag ansökte om att bli pastorskandidat och rektorn stöttade mig hela tiden när jag till exempel behövde åka på intervju och vara borta utan att någon skulle veta anledningen. Det flöt på väldigt smidigt och när jag blivit antagen hade jag någon på jobbet att glädjas tillsammans med. Jag blev antagen våren 2014 men valde att jobba kvar på högstadiet i ett år till, men då som elevassistent och lärarvikare.

Jag behövde de två åren på högstadiet för att brottas med ungdomarna i med- och motgång och för att ha kollegor att lära av och samarbeta med. Sedan kom jag till den punkten då jag kände mig redo att gå in i studierna för att en dag bli pastor, och jag började på THS hösten 2015.

Idag har jag fortfarande lika mycket stöd av rektorn, om inte mer. Jag får komma tillbaka till skolan för att hoppa in som lärarvikarie och för att träffa ungdomarna. Det mest spännande är att jag varje gång får chansen att tala med personal och elever om hur det är att studera till pastor och vad det innebär. Många har ingen koll på vad pastor är för något eller vad man jobbar med, men de är genuint intresserade av hur det går för mig. Då är det lätt att placera tidningen Årsringar i handen på dem och säga: ”Läs här så får du veta lite mer om vad det innebär att bli pastor. Men du får inte veta allt, för lite vill jag ha kvar att berätta för dig”.

Så tack Gud att du tog mig tillbaka dit jag aldrig ville! Och tack alla vänner på mitt gamla högstadium för att jag fortfarande får vara en del av er och för att ni hjälper mig att bli en bättre pastor!

”Du är inte klok!”

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Karlsson.Johanna Karlsson (halvfart), T3, Finspång, 2015

Vissa ord är så stora att vi inte vill ta dem i vår mun, ordet ”kallad” är ett sådant ord som jag ofta drar mig för att uttala. Hur kan jag veta att just jag är kallad till en specifik plats, till en specifik uppgift i en specifik tid? Ofta kan man nog inte helt säkert veta det, men ibland är man bara på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag tror inte det är något man noga kan planera i förväg. Ofta händer det bara av en ren slump. Eller är det sånt som är Guds timing?

Jag är en person som gillar att planera upp min tillvaro och ha koll på läget, gärna flera år i förväg. Men allt går inte att planera. För tre år sedan var jag på ett distriktsårsmöte i ett av våra distrikt i gamla Missionskyrkan. Jag pluggade då till socionom i Örebro och var i full fart med att skriva min C-uppsats. Hade någon då sagt till mig att jag om tre år skulle bo i Finspång så hade jag bara skrattat personen rakt upp i ansiktet och sagt: ”Du är inte klok!”

Det som hände på det där distriktsårsmötet är ändå en av pusselbitarna som ledde mig dit jag finns idag – nämligen just i Finspång. Jag gick på ett seminarium och lyssnade på en pastor som berättade om den lilla församling på landsbygden där han arbetat. Dit hade många nyanlända människor från olika länder sökt sig. Jag kommer inte ihåg några exakta ord från den där eftermiddagen, men jag kommer ihåg en berättelse om en berikad församling som fått uppleva en unik gemenskap i mötet mellan människor från olika kulturer. Jag kommer ihåg den där känslan han lyckades förmedla till mig, som gjorde att det högg tag i mitt hjärta. Det var långt innan man i media hade börjat rapportera om flyktingströmmar och flyktingkris. Ändå började jag längta efter att få vara en del av en gemenskap där människor från olika kulturer får berika varandra.

Vad jag inte visste då var att jag tre år senare skulle stå mitt i ett sådant arbete. Att jag på tisdagarna i november 2015 skulle få börja höra myllret av en mängd olika språk i församlingssalen då ca 70 personer kommer till vårt språkcafé. Att jag på påskdagen 2016 skulle få säga ”Kristus är sannerligen uppstånden” både på ryska, arabiska, tigrinja, persiska, engelska och svenska. Och allt detta i Finspångs Missionskyrka. Tänk att jag får vara del av en gemenskap som utmanar min tro, som får mig att ifrågasätta både min egen livssituation och Gud själv, men som också verkligen berikar allas våra liv. Det är en gåva.

”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen…” Så sa lärjungarna som just hade upptäckt att det var Jesus som hade gått med dem hela den långa vägen från Jerusalem till Emmaus. De förstod direkt att det var Jesus som kallade på deras uppmärksamhet. Men först i efterhand såg de att branden i deras hjärtan hade med Jesu närvaro att göra. Så är det nog ofta, så småningom när tiden får mogna kan vi ana att den där djupa längtan i våra hjärtan hör ihop med Jesu närvaro och tilltal in i våra liv…

En rak höger från Jesus

Emma Gunnarsson, Lindköping, ej påbörjat studierFrån pastorskandidaten och gästbloggaren Emma Gunnarsson.

Jag ligger på operationsbordet och ska snart genomgå operationen som ska få min näsa att göra det den är skapt för men tidigare inte kunnat; hjälpa mig att andas. Det sista narkossköterskan säger till mig innan jag somnar är: Emma, tänk på något roligt!

Det tar en millisekund innan jag drömmer mig tillbaka till mitt roligaste ögonblick. En händelse som slår alla berg- och dalbanor jag åkt. En händelse som slår känslan sekunderna innan de tunga ekportarna öppnades och jag fick springa ut från skolan en sista gång. En händelse som slår alla de gånger då jag skrattat tills jag inte fått luft tillsammans med dem som jag älskar mest. Sekunderna innan jag somnar på operationsbordet drömmer jag mig tillbaka till skidlägret, en dryg vecka tidigare…

Skidlägret är något jag sett fram emot i ett halvårs tid, men nu hade det börjat knyta sig i magen så fort jag tänkte på det. Veckorna mellan nyår och sportlovet hade gått alldeles för fort och trots att det kändes som jag levde skidläger hela veckan innan så kändes det som att jag inte kommer att hinna. Mitt i allt praktiskt som jag ska ha koll på så ska också de där två predikningarna skrivas. De där två predikningarna som jag längtat efter ända tills jag sitter med word-dokumentet framför mig. En flod av prestationsångest sköljer över mig. Det går liksom inte att förtränga förra årets läger. Lägret då jag för första gången på riktigt höll ett bibelstudium och märkte att ungdomarna lyssnade, inte på grund av mig utan för att Gud på något mirakulöst sätt lyckades använda mig. Och det var också på det där lägret som jag fick frågan ställd till mig för första gången: Emma, kan inte du berätta om din kallelse?!

Det lägret kom att betyda så otroligt mycket för mig, för det blev ett avstamp i kallelsen och en stor anledning till att jag tog mod till mig och postade brevet till antagningsnämnden ett halvår senare. Men nu, dagen innan vi ska åka upp till Sälen, så vill jag inget hellre än att slippa. Jag sitter på hallmattan alldeles för sent på natten med en halvpackad väska framför mig och stora tårar rinner längs mina kinder. Jag vill inte. Jag orkar inte. Det är det enda jag tänker.

Bräckligare kärl får man leta efter för jag ville ju så gärna att allting skulle bli så bra. Jag tycker om de här ungdomarna så vansinnigt mycket och allt jag vill är att de ska få sina liv förvandlade av Jesus. De är värda allt och lite till och framför allt är de värda en ungdomsledare som är pigg, utvilad och väl förberedd. Allting som jag inte är.

Det var med en stor klump i magen som jag steg på bussen åtta timmar senare. Men sen hände det någonting. Gud tog liksom över stafett-pinnen och sprang i mål. Varje kväll den veckan firade vi gudstjänst och jag har aldrig varit med om någonting liknande. Gud var inte mer närvarande än Han varit något annat läger, men skillnaden var att jag såg det den här gången. Efter varje kväll tittade vi ledare på varandra och sa: Är vi med om detta? När ungdom efter ungdom kommer till förbön och säger att de vill be för att Jesus ska bli hörnstenen i deras liv. Det är stort.

Jesus gav mig en välbehövlig rak höger på lägret genom ett sms som en ledare skickar till mig en kväll: ”Det är det här Gud har skapat dig och mig till. Vi ska vinna människor för Gud, inte av vår egen kraft utan enbart genom Honom som står över alla namn. Gud använder de skärvor som vi är, han vill inte ha perfekta och hela människor till sina tjänare. Han vill ha ödmjuka och de som är medvetna om att man inte är hel. Ett villigt hjärta kan få vara med om under.”

Jag hade glömt bort vad det handlar om och Jesus påminde mig. Jag tror att jag allt för ofta glömmer bort att Jesus först och främst kallar mig till sig. Och därefter säger Han: Nu ska du och jag tillsammans gå ut och göra stora saker. Jesus står aldrig på avstånd och pekar vart jag ska gå utan han säger: Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare. (Mark 1:17)

En dryg vecka efter jag kommit hem från lägret åker jag till sjukhuset för att opereras och det sista jag tänker på innan jag somnar är kvällen då jag var förebedjare på lägret och en tonåring kommer fram till mig och säger: Emma, jag vill ta emot Jesus i mitt liv. Att få be med någon till frälsning är det absoluta bästa och vackraste jag varit med om. Jag har aldrig varit så lycklig och det adrenalinpåslaget går inte att beskriva. Och det absolut bästa av allt: Jag gjorde ingenting. Jag fick vara en skruvmejsel i Guds hand och att få vara med och se på när Gud rör vid ungdomars liv – det är nåd och lyx i kvadrat.

Har Jesus börjat knacka på ditt hjärta och säga att han vill att du ska arbeta heltid för Guds rike? Va spännande! Kom ihåg: Jesus vill inte ha perfekta tjänare. Han vill ha ödmjuka lärjungar som är medvetna om att de är bräckliga och villiga att tjäna Honom. Kom ihåg det, ta Jesus i hand och gå ut och befolka himlen!

– – – – – – – – – – – – – – – –

Den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Sista anmälningsdag var den 11 mars, men du kan fortfarande anmäla dig. Vi kan inte lova att du får äta med de andra deltagarna, men 10 minuters gångväg från Campus Bromma finns flera restauranger.

Har du någon gång längtat efter något?

Ahlmark, Anton 2Från pastorskandidaten och gästbloggaren Anton Ahlmark.

Jag tror att alla människor längtar efter saker och ting. Det kan handla om att längta efter en person, en partner, en förälder eller en kompis. Det kan handla om att längta efter semestern när man är begravd i jobb upp över öronen eller det kan handla om längtan efter den där första kaffekoppen på uteserveringen den första vårdagen när solen tittar fram.

Min kallelse var ingen eldskrift på väggen: ”Anton, du ska bli pastor”, så var det inte. Det är inte heller en enskild händelse som avgjorde saken utan Gud har på olika sätt visat mig att han vill att jag ska bli pastor. En av faktorerna Gud använt är min längtan.

Jag tror att Gud alltid kallar oss till något som vi längtar efter. När jag satt i bänken på gudstjänster och lyssnade på pastorer som undervisade om att Gud har en plan för vårt liv så var min ständiga tanke: ”Bara han inte kallar mig till att bli missionär”.
Jag ville inte och därför var jag rädd för att det var det Gud ville, men skulle verkligen Gud kalla mig till något jag absolut inte ville?

En bön som följt med mig länge är: ”Gud, använd mig”.
Jag tror att Guds plan för vårt liv går hand i hand med vår längtan. Under gymnasiet började jag be bönen: ”Gud, använd mig” och efter studenten åkte jag till Hawaii i tre månader med en kristen välgörenhetsorganisation för att få surfa, växa i min tro och samtidigt hjälpa människor som har det svårt. På Hawaii väcktes en längtan i mitt hjärta att få jobba med människor och samtidigt kunna få sprida min tro på Jesus. Jag sökte till Betels folkhögskola i Bromma (idag Bromma folkhögskola) och under mitt år på Betel lade Gud ner en längtan att bli pastor.

Efter Betel började jag jobba som ungdomsledare i Värnamo Missionskyrka och i Värnamo insåg jag att jag trivdes väldigt bra med att jobba i församling och att de gåvor jag tror Gud lagt ner i mitt liv passade bra för församlingstjänst. Under tiden på Hawaii, på Betel och i Värnamo fortsatte jag att be samma bön som innan: ”Gud, använd mig.”

Ofta hör man pastorer säga: ”Jag ville absolut inte bli pastor!”
För mig var det inte så. Jag brottades inte länge och var inte arg på Gud för att han kallat mig. Jag ville ju bli pastor! Jag insåg att det skulle bli svårt, jobbigt och i många fall utmanande men längtan fanns där. En längtan efter att få möta människor i livets alla skeden, att få predika och att varje dag få dela med mig av Guds rika och obegränsade kärlek.

Varför vill jag bli pastor?

Är det för att jag växt upp i kyrkan och vet ”hur det funkar”? Nej.
Är det för att det känns tryggt och mysigt att jobba i församling? Nej.
Är det för att få vara på framsidan av en tidning? Nej!

Jag vill bli pastor för att Gud har lagt ner en längtan i mitt liv att fler ska få lära känna Jesus Kristus. Han som dog och uppstod för att vi skulle få liv!

Har du en längtan att få sprida Guds rike? Då kanske Gud kallar dig till att bli pastor.

– – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor.

En konkret utmaning

Gillsjö, Gustav 6Från pastorskandidaten och gästbloggaren Gustav Gillsjö.

För mig kom den smygande. Gud verkade i mitt omedvetna innan jag en dag blev överrumplad av kallelsen på väg mellan Brommaplan och THS våren 2013. Vi pastorskandidater har alla valt vår utbildning i övertygelse om att Gud, trots våra brister och tillkortakommanden, kan och vill använda oss i ledande roller i sina församlingar.

För mig är dock inte kallelsen till pastor den viktiga kallelsen i mitt liv. Jag tror att vi alla, pastorskandidat som tandhygienist, har en betydligt viktigare kallelse i våra liv – en kallelse till att inse oss vara skapade. I Psalm 139 i Psaltaren läser vi:

”Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet.
Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.”

Psalmisten berättar för mig vem jag är, och den första kallelse varje människa har är just att vara en skapad människa. Denna kallelse innebär också att stå i relation till den som har skapat henne och det är hon inbjuden till genom den aktiva efterföljelsen av Guds uppenbarelse i Jesus. Bara denna kallelse i sig själv är en brottningskamp. För mig är det inte alltid lätt att låta mig bli älskad. Jag vill så gärna klara mig själv och få bekräftelse för det jag gör. Men att landa i insikten om att jag finns för att Gud vill och att det bara är genom Guds handlande och vilja jag har mitt värde – det är min och din första kallelse.

Men vi har inte bara en kallelse i livet, vi har många. Och Gud kallar inte bara pastorer och diakoner utan också lärare, elektriker, brevbärare, optiker och ”Gud vet allt”. Vi har alla platser i församlingen, samhället och världen där de gåvor Gud har lagt ner i våra liv gör oss mer lämpade än andra. Platser dit Gud drar oss genom vår längtan, Andens tilltal, våra gåvor och genom bröders och systrars vägledning.

Vart och till vad är du kallad?

Jag har burit en kallelse på mitt hjärta under ett halvår, en kallelse som inte bara är till mig utan kanske också till dig som läser detta. Jag ser mig runt i Equmeniakyrkan och ser små och stapplande församlingar där skörden är stor men arbetarna få. Jag ser också stora församlingar som har stora medlemsantal där det finns möjlighet att sända ut missionärer. Kallelsen jag bär är till äventyrslystna människor i dessa församlingar med trygga medlemsantal som längtar efter ett mindre sammanhang där deras gåvor kan få användas till att starta om en församling. Tänk er en församlingsmedlemspool där de som känner kallelsen att åka ut som missionärer inom vårt samfund, inom vårt land, får mötas för att skapa relationer och dela sin längtan. Finns du där ute som har möjligheterna att söka ett nytt jobb på en ny plats? Finns du där ute som vill vara med och bygga upp församlingar som ber om väckelse men inte har kraft att gå till handling? Denna kallelse är till dig!

Här kommer en konkret utmaning till omstartsarbetet inom Equmeniakyrkan. Starta en medlemspool dit villiga och äventyrslystna lärjungar får utmanas till att sändas ut i församlingar under omstartsprocesser.

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor.