Etikettarkiv: kvinnliga pastorer

8 mars

Tankar som ständigt har gått på repeat:
Ja: Absolut, jag kör! Det behövs fler kvinnor som säger ja, sägs det ju. Så jag säger ja.
Nej: Fast nej. Jag kan ju inte det där, när allt kommer omkring. Dessutom tar jag kanske för stor plats nu? Vad skulle alla andra säga? ”Trodde hon på riktigt att det skulle gå? Hon som varken är rolig eller kompetent nog. Och så kort dessutom, hur skulle det se ut?” Nej, det går inte.
Ja: Skärp mig nu Ida, det där är bara hjärnspöken. Jag som irriterar mig på alla patriarkala strukturer har faktiskt en plikt att säga ja, det är en del av den nödvändiga förändringen. Okej, nya bud, det blir ett ja till slut.
Nej: Men hallå, ska jag verkligen säga ja av plikt? Pliktkänslan leder till väggen, det vet ju alla kvinnor som jobbat i kyrkan. Så nej. Det får bli ett nej. Bättre att någon som faktiskt kan tala, tycka och skriva gör det istället. Någon lång person som lyckas hoppa över väggen.
Ja: Men… Jag vill.
Nej: Nej.
Ja: Men jo.
Nej: Nej.
Repeat, i ungefär 25 år.

Men så nu: Det är den 8 mars 2018 och någon har stängt av repeatknappen. Plötsligt kan jag tänka både vidare och längre.

Ja, i år är det annorlunda när jag sätter mig där på golvet bredvid Maria. Hon säger Nej, jag vill inte till Marta som fixar i köket. Till männen som brukar sitta på golvet, men där utrymmet inte är riktigt lika stort längre. Jag sitter bredvid och iakttar, så som jag gjort så många gånger förr, men den här gången vågar jag tro att de ord som Jesus uttalar gäller också mig. ”Maria har valt det som är bäst, och det skall inte tas ifrån henne.”

I år är det annorlunda. Den eld som startade i höstas nästlar sig in överallt, och den tycks inte slockna. #metoo har gett ringar på vattnet som når församlingars styrelserum, fikaborden på THS, messenger-konversationer och kapprummens kallprat. Den når in i min tankeverksamhet och den tränger undan hjärnspöken. Vi delar berättelser, diskuterar maktstrukturer och lär oss att förstå varför det gång på gång dyker upp en klump i magen. Vi som aldrig blivit ryggdunkade förr har börjat ryggdunka varandra. Och äntligen finns det kraft att våga stå emot rädslan för dålig stämning, äntligen finns det mod att säga ifrån när maktbalansen rubbas.

Ja, i år är det annorlunda när jag går bakom kvinnan som bär på en flaska dyrbar nardusbalsam. De andra i rummet protesterar när hon självsäkert suger åt sig uppmärksamheten i rummet. Trots anklagande ord från människorna runt omkring, går hon fram till Jesus och häller flaskans innehåll över hans huvud. Jag går där bakom när Jesus säger ifrån mot de som tar sig friheten att bete sig kränkande och förminskande mot henne, och jag vågar tro att Jesus också talar till mig. ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig.”

I år är det verkligen annorlunda.

Jag är där tillsammans med Maria och kvinnan med balsamflaskan. Jesus ser på oss var och en när han talar: ”Ni har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån er”. Det är den 8 mars 2018 och jag är övertygad om att det senaste halvårets ringar på vattnet kommer att fortsätta upprätta allt det som genom mänsklighetens historia begränsat kvinna efter kvinna. De är här för att rensa bort hjärnspöken och lära oss att se oss själva genom de ögon Jesus har när han talar till oss. Och jag är glad att jag om några år får tjäna som pastor i en kyrka som faktiskt lyssnar när Jesus står upp för Maria, för kvinnan med balsamflaskan och för alla andra kvinnor med dem.

Tankar, den 8 mars 2018:
Ja: Absolut, jag kör! Det behövs fler kvinnor som säger ja, sägs det ju. Så jag säger ja.
Nej: Fast nej. Jag kan ju inte det där, när allt kommer omkring.
Ja: Men come on, i år är det ju annorlunda. Den plats där männen traditionells suttit, den tillhör faktiskt också mig. Och ärligt, om jag kan eller ej är ju på det stora hela ganska oviktigt, eftersom Jesus kan. Så jo, jag säger ja!
Ingen repeat.

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Ida Tonnvik.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola) – sista anmälningsdag den 9 mars. Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Drottning Kristina, Ulf Ekman och kvinnliga pastorer

Ulf Ekman blir katolik. Man skulle kunna tro att det är ett aprilskämt som hamnat snett i tiden, men så är det uppenbarligen inte.

Min relation till Ulf Ekman är inte särskilt djupgående. Flera av mina vänner gick till Livets Ord på 1980-talet och det var inte enkelt att ha kvar relationerna. Min egen uppgörelse med trosförkunnelsen och framgångsteologin kom egentligen under en konferens redan 1980. Jag glömmer aldrig de nattliga samtalen och tårarna då jag så påtagligt upplevde att nu brister det, nu skiljs våra vägar. Den karismatiska väckelsen hade fört mig dit, men där var det stopp. Min väg blev en annan än den som många av mina vänner slog in på, och det var oerhört smärtsamt.

Hösten 1984 intervjuade jag Ulf Ekman på hans arbetsrum inför en bok om den nya trosförkunnelsen. Vi pratades vid per telefon några gånger i samband med det och vid något tillfälle nämnde han också sin tacksamhet över min bok om Transcendental Meditation. Den hade tydligen varit honom till hjälp. Under årens lopp har jag regelbundet besökt Livets Ord, de senaste 15 åren två, tre gånger per år i samband med att jag tagit med studenter från THS till Uppsala. Vid de tillfällena har vi också haft timslånga samtal med en av pastorerna från Uppsala. Livets Ord har ställt upp på ett mycket generöst sätt varje gång.

Jag medverkade i två böcker om Livets Ord på 80-talet och jag skrev artiklar och höll föredrag. Det jag stod för och fortfarande står för är en tydlig kritik mot vissa företeelser och läror. Men i jämförelse med en del kollegor inom Missionsförbundet upplevdes jag nog ändå mycket mjuk i min kritik. Det fanns så mycket på Livets Ord som också jag bekände mig till och det fanns så mycket framför egen dörr att sopa.

Förändringen på Livets Ord under 2000-talet har glatt mig mycket. Den nya viljan till enhet, den rikare nattvardsliturgin, de kristna symbolerna i gudstjänstlokalen, nedtonandet av en del amerikansk framgångsteologi, allt detta har värmt mitt hjärta. Jag glömmer nog aldrig Ulf Ekmans predikan om den helige Ande under ett vårseminarium för några år sedan. Det sjöng ja och amen i mitt inre.

Men på några punkter har jag haft stora frågetecken. Under många år ställde vi frågan till den representant från Livets Ord som vi mötte, om det var möjligt för en kvinna att bli pastor och sakramentsförvaltare. Några klara svar fick vi inte förrän Ulf Ekman i Pingstkyrkan i Uppsala på en rak fråga från Dan Salomonsson svarade ett tydligt nej.

Detta var och är helt obegripligt för mig. Kvinnorna var ju de första att få bära fram den allra mest fantastiska nyheten, den absolut största av alla evangelii sanningar, nämligen att Jesus är uppstånden från de döda.

Nu har Ulf Ekman lämnat Livets Ord för att gå till Katolska kyrkan. Det är en oerhörd händelse! Den kan absolut inte jämföras med om en annan samfundsledare vid sin pensionering lämnar sitt samfund. Den kan inte jämföras med Per Mases när han på sin dödsbädd konverterade – även om den händelsen är mycket intressant med tanke på att Per Mases var morbror till Livets Ords nuvarande ledare Joakim Lundqvist. Den kan inte jämföras med någon lärostrid under senare år.

Nej, detta är så unikt så att jag (visserligen med glimten i ögat) jämför med när drottning Kristina på 1600-talet abdikerade och konverterade till katolicismen.

Ulf Ekman har grundat Livets Ord, hans familj har helt och fullt styrt rörelsen genom en stiftelse, han har själv sett sig som en apostel, hans förkunnelse har upplevts profetisk och varit stilbildande, hans uppfattningar i tal och skrift har varit vägledande i alla frågor av vikt, hans person har varit upphöjd på ett sätt som saknar motstycke i alla andra kyrkor och medlemmarna har sett på honom med en vördnad och respekt som fört tankarna till en sekt. Kan man fortsätta att hänvisa till Ulf Ekman? Och om inte – vem ska man hänvisa till då i svåra tolkningsfrågor?

När Ulf Ekman i sin väl förberedda predikan i söndags motiverade varför han och hans fru går till Katolska kyrkan så var det oundvikligt också en förödande kritik mot de som blir kvar på Livets Ord, även om han bedyrade att han fortfarande såg på sin forna församling med kärlek. Han går ju till en kyrka som inte ens har nattvardsgemenskap med andra protestanter och som på en rad punkter kolliderar med protestantisk teologi i allmänhet och frikyrkoteologi i synnerhet. När Ulf Ekman talar om värdet av kristen enhet är det förstås ett underkännande av den fragmentisering som ägde rum när Livets Ord bildades. Det är ju att ge alla oss rätt som ifrågasatte vad som hände på 1980-talet. Men när han nu går till Katolska kyrkan för enhetens skull bidrar han ju på nytt med en form av splittring som skapar förvirring och sår bland alla dessa som han tills helt nyligen var en herde för.

Jag tror att Ulf Ekman är bottenärlig i vad han nu säger och gör, men han försätter tiotusentals människor runt om i världen i ett chocktillstånd. Måste Livets Ords bokhandel rensas på en del böcker och inspelningar nu? Kommer enskilda efterföljare i sin förvirring och kanske förtvivlan att ordna med egna bokbål? Skulle han inte ha kunnat uppskatta Katolska kyrkan, och kanske även närmat sig den utan att ansluta sig? Ska en ledare alltid utan tanke på konsekvenserna följa sin övertygelse, eller finns det gånger då man – även som pensionär – måste välja en väg som kanske innebär egen smärta men som å andra sidan inte skapar lika mycket smärta hos andra?

Nu har makarna Ekman och sonen Benjamin Ekman konverterat till Katolska kyrkan. Kvar är Jonathan Ekman som VD för Livets Ord. Kommer han också att gå? Kommer han att ha förtroende om han är kvar? Blir han sina föräldrars högtalare in i rörelsen i framtiden?

Låt mig för tydlighetens skull säga: Jag känner en god samhörighet med Katolska kyrkan trots viktiga läroskillnader och vill även i framtiden gärna lyssna till Anders Arborelius och syster Veronica och gå på mässa för att ta emot välsignelsen. Jag önskar Birgitta och Ulf Ekman allt gott i sin nya kyrka och hoppas att de får vara till välsignelse där.

Men det viktigaste nu tycker jag är hur Livets Ord kommer att gå vidare. Jag vill hoppas att de fortsätter sin vandring mot större enhet, men då inte bara en enhet med Rom utan i första hand en enhet med den protestantiska kyrka som de ändå är en del av. Kan utvecklingen bort från Kenneth E Hagin och andra märkliga trosförkunnare bli ännu mer tydlig? Kan den lovande utvecklingen av socialt arbete i Uppsala fortsätta ännu några steg? Kan Ulf Ekmans uppbrott FRÅN Livets Ord skapa en större förståelse och ödmjukhet inför de sår som bildades i samband med hans och hundratals andras uppbrott TILL Livets Ord för 25-30 år sedan? Kan viljan till försoning och förlåtelse bli större genom den smärta som Livets Ord nu genomgår?

Och kanske allra viktigast, åtminstone för hemsidan BliPastor.nu – kan Livets Ord nu eller inom några få år ompröva sitt ställningstagande mot kvinnliga pastorer? Eller ska de fortsätta att utesluta halva mänskligheten och mer än halva trosrörelsen från att vara pastor, läsa nattvardens instiftelseord, döpa i den treeniges namn och leda en församling? Skulle de kunna lämna denna för svensk frikyrklighet så märkliga lära kunde de få uppleva en ännu mycket större välsignelse än hittills. Det är min övertygelse när jag så gott som dagligen träffar kvinnliga pastorskandidater i Equmeniakyrkan – kloka, kunniga, kristocentriska kvinnor med en tydlig kallelse och en stor kärlek till Jesus och församlingen.

Finbesök av föredöme

Lindar, Johanna 4Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Lindar

Förra veckan hade vi finbesök på teologgruppssamlingen på THS. Ingegärd Dackerud, en av Missionskyrkans allra första kvinnliga pastorer, berättade om sina 40 år i tjänst. Som första kvinna i Sverige att ordineras till församlingstjänst var hon en pionjär. Det kändes stort att se så många kvinnor i rummet och veta att alla inom några år går ut i tjänst som pastorer i Equmeniakyrkan. En av dem är jag.

Ingegärd berättade för oss om hur hon upplevde att hon tidigt i livet fick en kallelse från Gud, men eftersom kvinnor inte fick bli pastorer på den tiden förstod hon först inte vad det var Gud hade kallat henne till. När Missionskyrkan öppnade möjligheten även för kvinnor tog hon snart steget som ledde fram till ordination.

Ingegärd delade bland annat med sig av de svårigheter och det motstånd hon kunde stöta på som nyordinerad, som att hennes klädsel inte ansågs passande, eller att människor till en början tvivlade på hennes förmåga. Hon berättade också om hur fler och fler med tiden förstod att en pastor, som är kvinna, fortfarande är en pastor.

För snart fyra år sedan stod jag själv med ansökningshandlingarna till att bli pastorskandidat i handen. Jag minns det så väl, hur jag la ner dem i kuvertet och med något nervösa steg gick till närmaste postlåda. När jag släppte ner kuvertet mot lådans botten tog jag att ett för mig stort och avgörande steg. Nu fick det bära eller brista.

Egentligen började allting ett år tidigare. Jag hade jobbat något halvår som ungdomsledare och funderade mycket på min framtid. En vän ställde frågan ”Ska inte du bli pastor?” och inom mig började tankarna snurra. Hur skulle jag kunna bli pastor?! De flesta pastorer jag kände var män, och de flesta var någonstans i medelåldern. Jag ser upp till dem var och en, men som kvinna på inte fyllda 23 kände jag mig inte som dem. Bilden av Pastorn gick helt enkelt inte ihop med den jag var, inte med mina egenskaper och erfarenheter. Och ändå förstod jag i stunden när jag fick frågan: det är pastor jag ska bli.

För mig var kallelsen en kamp, i alla fall till en början. Under året som gick brottades jag mycket med frågan om vad det är att vara pastor, och om en sådan som jag skulle kunna gå in i den rollen. Jag trodde att för att bli pastor måste jag vara någon annan än den jag är. Till slut bara bestämde jag mig – om antagningsnämnden tror att jag kan, då ska jag ge det ett försök – och jag tog de där nervösa stegen och postade min ansökan.

Antagningsnämnden sa Ja.

Nu är jag inne på mitt sista år av fyra på utbildningen. Snart är jag pastor. Jag drabbas fortfarande av tvivel på min egen förmåga och kan känna mig oerhört liten inför uppgiften, men nu börjar jag äntligen förstå det som Gud har vetat hela tiden: Visst kan en sådan som jag bli pastor! Faktum är att sådana som jag behövs!

Sedan Ingegärd började sin tjänst har vi har kommit långt i arbetet med jämställdhet i pastorskåren. Idag består faktiskt pastorskandidatgruppen till mer än hälften av kvinnor. Samtidigt vet jag att vi har mycket kvar att arbeta med. Fortfarande får jag höra om kvinnor som efter att de predikat får fler kommentarer om hur söta de är, eller om vad de har haft på sig, än om budskapet de framfört. Fortfarande finns det unga kvinnor som, precis som jag själv för några år sedan, tvivlar på att just de duger till att vara pastorer – för att de inte kan identifiera sig med bilden av Pastorn. Vi unga blivande pastorer – både kvinnor och män – behöver förebilder som vi kan se upp till. Därför var mötet med Ingegärd så viktigt, för om hon vågade – då vågar jag.

Vårbruket är igång

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

För en tid sedan skrev vi om det nya jordbruksprogrammet på THS. Officiellt startar det inte förrän till hösten, men för att det då ska finnas något att skörda gäller det att förbereda redan nu. Som vi redan berättat kommer gräsmattan mellan THS och Betel folkhögskola att odlas upp, och häromdagen var det dags att lägga på ny matjord.

THS jordbruk Owe KFoto: Owe Kennerberg

Även i övrigt har det varit spännande tider. Under tisdagen var jag på Lidingö folkhögskola där förra årets diakon- och pastorsordinander var samlade till sin första fortbildningskurs. Tisdagen var en berättelsedag i grupper, där varje pastorskandidat fick en timme för att berätta om de första månaderna i tjänst, inklusive samtal och förbön.

Jag hamnade i en grupp med fem unga kvinnor som alla uttryckte sin glädje över att vara pastorer. Visst fanns det också frågor och bekymmer i deras berättelser, men glädjen var verkligen dominerande. Det var fantastiskt att få lyssna till dem och be för dem. Och för mig personligen var det så uppmuntrande. Jag kan med frimodighet fortsätta att rekrytera medarbetare till Gemensam Framtid.

I måndags kväll dukade pastorskandidaterna upp ett bokloppis i en av salarna på THS. Trots att vi packade böckerna tätt och trots att vi satte fyra bord med böcker ute i korridoren fick inte allt plats. Sexton kartonger med böcker står kvar i källaren, och under veckan kom det en ny gåva bestående av åtta banankartonger böcker. Tre dagar höll bokloppiset på och trots att böckerna var billiga kom det in flera tusen kronor till retreatkassan som subventionerar pastorskandidaternas årliga retreat. Stort tack till er som skänkt böcker!

Det brukar alltid gå att göra fynd på bokloppiset, och likadant var det i år. En student kom glädjestrålande med en förstaupplaga av en bok som han köpt för tio kronor och som han visste kostade tusen kronor på nätet. Man kan ju tycka att det är synd att vi inte fick mer pengar för boken, men glädjen över att se en student så lycklig var belöning nog. Själv hittade jag förresten en diktbok av Nils Bolander med en dedikation av författaren. I höst får det nog bli två bokloppis för att minska på lagret.

På torsdag förmiddag var det lektioner i den nya 15-poängskursen om Gemensam Framtid. Som gästföreläsare infann sig kyrkoledaren Lasse Svensson. Det är något märkligt med den mannen. Varje gång jag lyssnar till honom växer mitt hopp och min tilltro till Gemensam Framtid. Det är goda ledaregenskaper!