Etikettarkiv: mångkulturellt

”Du är inte klok!”

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Karlsson.Johanna Karlsson (halvfart), T3, Finspång, 2015

Vissa ord är så stora att vi inte vill ta dem i vår mun, ordet ”kallad” är ett sådant ord som jag ofta drar mig för att uttala. Hur kan jag veta att just jag är kallad till en specifik plats, till en specifik uppgift i en specifik tid? Ofta kan man nog inte helt säkert veta det, men ibland är man bara på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag tror inte det är något man noga kan planera i förväg. Ofta händer det bara av en ren slump. Eller är det sånt som är Guds timing?

Jag är en person som gillar att planera upp min tillvaro och ha koll på läget, gärna flera år i förväg. Men allt går inte att planera. För tre år sedan var jag på ett distriktsårsmöte i ett av våra distrikt i gamla Missionskyrkan. Jag pluggade då till socionom i Örebro och var i full fart med att skriva min C-uppsats. Hade någon då sagt till mig att jag om tre år skulle bo i Finspång så hade jag bara skrattat personen rakt upp i ansiktet och sagt: ”Du är inte klok!”

Det som hände på det där distriktsårsmötet är ändå en av pusselbitarna som ledde mig dit jag finns idag – nämligen just i Finspång. Jag gick på ett seminarium och lyssnade på en pastor som berättade om den lilla församling på landsbygden där han arbetat. Dit hade många nyanlända människor från olika länder sökt sig. Jag kommer inte ihåg några exakta ord från den där eftermiddagen, men jag kommer ihåg en berättelse om en berikad församling som fått uppleva en unik gemenskap i mötet mellan människor från olika kulturer. Jag kommer ihåg den där känslan han lyckades förmedla till mig, som gjorde att det högg tag i mitt hjärta. Det var långt innan man i media hade börjat rapportera om flyktingströmmar och flyktingkris. Ändå började jag längta efter att få vara en del av en gemenskap där människor från olika kulturer får berika varandra.

Vad jag inte visste då var att jag tre år senare skulle stå mitt i ett sådant arbete. Att jag på tisdagarna i november 2015 skulle få börja höra myllret av en mängd olika språk i församlingssalen då ca 70 personer kommer till vårt språkcafé. Att jag på påskdagen 2016 skulle få säga ”Kristus är sannerligen uppstånden” både på ryska, arabiska, tigrinja, persiska, engelska och svenska. Och allt detta i Finspångs Missionskyrka. Tänk att jag får vara del av en gemenskap som utmanar min tro, som får mig att ifrågasätta både min egen livssituation och Gud själv, men som också verkligen berikar allas våra liv. Det är en gåva.

”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen…” Så sa lärjungarna som just hade upptäckt att det var Jesus som hade gått med dem hela den långa vägen från Jerusalem till Emmaus. De förstod direkt att det var Jesus som kallade på deras uppmärksamhet. Men först i efterhand såg de att branden i deras hjärtan hade med Jesu närvaro att göra. Så är det nog ofta, så småningom när tiden får mogna kan vi ana att den där djupa längtan i våra hjärtan hör ihop med Jesu närvaro och tilltal in i våra liv…

Havskajak, isvak och pastorsutbildning

Kennerberg, OweIdag gästbloggar THS rektor Owe Kennerberg.

Vi hanterar risker olika. Några lider av panikångest och ser ett dödshot i varje sjukdom, i varje flygresa, i varje brusten relation. Andra förtränger istället riskerna. Visst händer det olyckor, men inte mig. I varje fall inte idag.

Det finns ett annat sätt att handskas med risker. Att i förväg träna under ordnade förhållanden. Länge såg jag med blandade känslor på dem som nästan ljudlöst och så läckert gled fram i havskajaker. Det verkade ju livsfarligt att sitta fastspänd om man skulle välta och hamna under vattenytan.

Och vilken känsla är det inte att susa fram över blanka havsisar på långfärdsskridskor. Men du kan aldrig vara hundra procent säker. Rätt vad det är så kan det finnas något som gör att isen plötsligt inte bär dig.

Nu är det snart tio år sen jag och en god vän hyrde var sin havskajak och turades om att fastspända i kajaken välta i vattnet på en badstrand och själva ta oss loss med den andre beredd att hjälpa till vid sidan om. Sen gav vi oss iväg på en tur i Stockholms skärgård.

Har du testat och klarat av det som verkar hotande så är det inte så märkvärdigt längre. För några år sen så prövade jag på att öva på hur man gör om man åker igenom isen ner i vattnet. Det var inte alls så hemskt som man kanske föreställer sig.

Vakträning

Hur förbereder man sig på bästa sätt för att bli pastor? Ett jobb som blandar ytterligheter. Vigsel och begravning, fest och olycka, enskilda samtal och predika för många, ensamvarg och gemenskapsentreprenör. Och en levande församling är en församling där pastorn ständigt möter människor från olika samhällsklasser, kulturer, i olika åldrar med vitt skilda politiska och religiösa föreställningar och åsikter.

Vi tror inte att en optimal pastorsutbildning går att förena med att man bara jobbar vidare i sin egen församling och läser kurser på distans. Du behöver lämna ditt invanda sammanhang och möta människor från olika delar av landet, från olika kulturer och skilda livsmiljöer. Men där närheten till församlingslivet finns bland annat genom mentorer och verksamhetsförlagd utbildning i olika församlingar. Och där du dagligen får möta lärare som kombinerar pastoral erfarenhet med teologisk spetskompetens.

Och det är inte någon katastrof att mångfalden och olikheterna på THS ibland leder till friktioner. Vi tror inte på en pastorsutbildning där man lever i en bubbla med likasinnade. En bra utbildning är lika lite som pastorsjobbet enkel och bekväm. Den är rejält utmanande, men fylld av möjligheter. För den som tar vara på dem.

Owe Kennerberg

74 pastorskandidater!

Blogginlägg från Rune W Dahlén.

Denna vecka är det kyrkokonferens i Equmeniakyrkan. I inledningsgudstjänsten på torsdag klockan 10 äger det rum en förbönsakt som är alldeles unik.

I år införs nämligen det vi hittills valt att kalla Vägledningsår och som innebär att pastors- och diakonkandidater ordineras först efter avslutade studier. I den kyrkokonferens som infaller alldeles i slutet på studietiden får de blivande medarbetarna förbön. Efter denna akt är de pastorer respektive diakoner utan ordination och de kan använda diakon- respektive pastorsklädsel.

De som fått tjänst påbörjar denna på sensommaren och efter knappt ett år ordineras de i kyrkokonferensen om de då är klara med alla studier. Här kan du läsa mer om Vägledningsåret.

Nu på torsdag är det alltså dags för den förbönsakt som inleder det första Vägledningsåret i Equmeniakyrkans historia. Sexton pastorskandidater och fyra diakonkandidater har tidigare avgett tystnadslöfte inför en av kyrkoledarna och får nu förbön. De flesta har en tjänst klar men de som ännu inte har det finns i vår särskilda omsorg och förbön.

Se alltså till att ni finns på plats i den inledande gudstjänsten på torsdag klockan 10. Och ni som av någon anledning ännu inte hunnit fram – delta i förbönen där du befinner dig. De blivande medarbetarna behöver all den förbön de kan få.

I gudstjänsten på lördag kväll kommer vi även att välkomna fem pastorer som tidigare arbetat i andra samfund och som nu vill gå över till Equmeniakyrkans pastorskår. Tre av dessa är inte tidigare ordinerade och därför blir det en ordinationshögtid även i denna kyrkokonferens.

– – –

DSC_0755Måndagen den 19 maj hade antagningsnämnden sitt sista sammanträde för detta läsår. Vi antog då fem nya pastorskandidater och sex nya diakonkandidater. Det innebär att vi nu, fram till på torsdag förmiddag, har 74 pastorskandidater i Equmeniakyrkan. Det är naturligtvis en väldigt hög siffra. Glädjande hög! Av dessa 74 är 43 kvinnor (58 %) och 31 män (42 %).

Equmeniakyrkan har också 16 diakonkandidater fram till på torsdag förmiddag. Av dessa är 13 kvinnor (81 %) och 3 män (19 %). Sju personer har gått igenom ett antagningsförfarande som gör att de kommer att välkomnas in i Equmeniakyrkans pastorskår – två kvinnor och fem män.

– – –

Equmeniakyrkans antagningsnämnd har nu funnits i två år. Under dessa två år har 45 personer ansökt om att få bli pastorskandidat. Av dessa sökande är 60 % kvinnor och 40 % män.

31 av de 45 sökande har antagits, vilket motsvarar 69 %. Av de 14 som inte fått ja har 13 fått nej (29 %) och 1 har idag sin ansökan bordlagd (2 %). Av de som blivit antagna är 20 kvinnor (64,5 %) och 11 män (35,5 %).

Under dessa två år har också 18 ansökt om att bli diakonkandidat, varav 15 kvinnor (83 %) och 3 män (17%). Av dessa har 16 antagits, vilket motsvarar 89 %. Av de antagna är 13 kvinnor (81 %) och 3 män (19 %).

Ytterligare statistik gällande ålder, region, stad/landsbygd, tidigare studier och yrke etc kommer att tas fram, men det har ännu inte hunnits med.

SayuriKikuchiEn sak till vill jag dock nämna, och det är den mångfald som finns vad gäller nationaliteter. Den kunde – och borde – förstås vara ännu större, men vi är ändå tacksamma för de som berikar oss med nya och annorlunda erfarenheter. Vi lever i ett mångkulturellt land och är tacksamma och glada för det. Det är en rikedom för Sverige och en rikedom som vi vill ha del av i Equmeniakyrkan.

Av pastors- och diakonkandidaterna samt de som ska välkomnas in i vår pastorskår är Ivani född och uppväxt i Brasilien, Jenny i USA men har även bott i Kina och Malaysia, Petra är född och uppväxt i Tyskland och har även bott i Kanada och Schweiz, Josué är född och uppväxt i Ecuador, Karen är född i Schweiz och uppväxt i Schweiz, IMG_3542Österrike och England, Marcela och Johanna är födda och uppväxta i Chile, Kelly är född och uppväxt i USA, Elisabeth är född i Indien och adopterad till Sverige, Rimon är född och uppväxt i Syrien med föräldrar från Turkiet men har också bott i Jordanien, Libanon och Sudan, Carla är född och uppväxt i Portugal men har också bott i Belgien, Mario är född och uppväxt i Mexiko

Josué LeonesDessutom är Ann gift med en man från Chile, Ingegerd och Annie med män från England, Rebecca med en man från Brasilien, Esther med en man från Frankrike, Arne med en kvinna som är född i Sydkorea, Hanna-Sara med en man från Ecuador och hon bodde själv under flera år i Ecuador under sin uppväxt som missionärsbarn. Emelie är förlovad med en man från Hongkong och Sayuri har en svensk mamma och en japansk pappa och bodde omväxlande i Sverige och Japan under sina första levnadsår.

Jag hoppas på en ny, mångkulturell bibellinje på Bromma folkhögskola. Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen. Från en sådan bibellinje skulle vi kunna rekrytera ännu fler diakon- och pastorskandidater med erfarenheter som kan berika vårt land och vår kyrka.

Gud ville använda mig trots att jag misslyckats

KarenMagninAnderssonKaren Magnin Andersson är en av flera pastorskandidater med utländsk bakgrund. Vi är glada för det nya mångkulturella Sverige och tacksamma över att vi har flera diakoner och pastorer som kommer från andra kulturer. Karen är född i Schweiz och uppväxt där samt i Österrike och England. I höst ska hon arbeta som pastor i Kongo.

I det sammanhang jag växte upp innebar kallelse att behöva bli pastor. I tonåren hade jag fortfarande sår som resultat av mina föräldrars kallelse. Så när Gud talade till mig om kallelsen till att bli pastor sa jag nej! Även om det var helt tydligt Gud som talade och mig Han talade med, så sa jag nej!

Några år senare hade jag gått en tvåårig pastorsutbildning och blev – pastor. Mycket av det svåra i mitt liv var bearbetat och jag var glad och tacksam över kallelsen som vuxit till något oerhört viktigt i mitt liv. Kallelsen var så viktig att den utgjorde själva min identitet.

Men efter några år var jag plötsligt inte pastor längre. Jag hade misslyckats. Klarade inte det tuffa jag mötte. Jag kände att jag svek. Livskris och oerhört stor ilska på Gud blev resultatet. Jag var så arg på Gud så jag inte pratade med Honom längre. Församlingen som jag hade hittat hem till under den svåra tiden, blev de som fångade upp mig när jag bara lät mig falla. Vilken omsorg och kärlek jag mötte och vilken förståelse! Livet fortsatte, trots allt. Vi fick barn och jag hade en ny uppgift som fyllde livet.

Tiden gick. Barnen blev stora. När alla var i skolan kunde jag börja jobba igen. Men med vad? Jag prövade olika vägar, med glädje och mycket entusiasm. Men inget ville riktigt fungera. Jag frågade Gud, som jag börjat prata med igen och ville älska, men hörde först inte riktigt vad Han sa. Med tiden blev det klart: Gud hade redan sagt vad jag skulle göra. Det att jag hade misslyckats, att jag inte längre kände mig värdig kallelsen till pastor för att jag hade lämnat det jag lovat göra och leva i, tycktes inte beröra Honom särskilt mycket. Gud hade kallat mig att vara pastor. Nu lärde Han mig vad det handlar om. Det handlar inte om mig, men om Gud och Hans nåd. Och det Gud en gång sagt ångrar Han inte. Han som har koll håller sitt ord.

I nuläget är det några få dagar kvar innan kyrkan vill sända ut mig som pastor, där jag kommer börja med ett vägledningsår. Vad står jag inför nu? Flytt till Skåne, hus som skall säljas, att min man förhoppningsvis får ett jobb. Jag vet inte riktigt hur det skall gå för barnen och skolor för dem. Och sen finns också ekonomin…

Men jag flyttar inte bara till Skåne. Under hösten får jag också flytta till Kongo! Mitt missionärsbarnssyndrom som innebär en ständig längtan vidare och ut i världen får sitt. Jag får prata olika språk, dra nytta av att jag klarar att leva i olika kulturer, får jobba med ungdomar och ta med dem närmare Jesus. Allt det jag älskar att göra finns i en tjänst, som jag har fått! Sen är det en församling som väntar på mig och vill ha mig som sin pastor. Jag känner mig oerhört välsignad!

Under alla dessa år som gått har jag lärt mig att Gud kallar mig, men också dig och varje människa. Gud kallar oss att svara på Hans oerhörda kärlek och att tillsammans med Honom leva detta liv som tar oss genom höjder och djup som vi inte känner till. Det är vad Gud kallar oss alla till i första hand, att leva med Honom. Att finnas i Guds kallelse gör inte att livet blir enkelt. Det finns många saker att bekymra sig över och att kämpa med. Men jag får också uppleva hur jag får vara mitt i Guds kärlek. Han som har koll ger en glädje som är så stor att den räcker också de dagar det är svårt. Och Han som har den stora kollen låter mig få vara med om det jag knappt vågat drömma om! Så nu blir jag pastor. Och jag tycker att det blir roligt! Vet jag hur det kommer att gå? Nej. Det enda jag vet är att Gud inte ångrar sig även om jag har misslyckats. Han står fast både vid sin kallelse och vid sina löften.

Historisk guidning på Missionsskolan

11 Missionsskolan huvudbyggnadenInlägg av Rune W Dahlén.

Historien sitter verkligen i väggarna på Missionsskolan på Lidingö. Skolan som sedan blev Teologiska Seminariet och Lidingö folkhögskola. Och sedan THS, Utbildningscentrum Lidingö (UCL) och Lidingö Hotell & Konferens.

Nu avslutar Equmeniakyrkan sin verksamhet på skolområdet och fastigheterna ska väl antagligen säljas. Om det kan man ha olika åsikter. Jag kommer att sakna att få åka dit och undervisa och delta i konferenser och fortbildningskurser. Men samtidigt är det viktigt att nostalgin inte får styra besluten. Kyrkan måste hantera ekonomin på ett sunt sätt och prioritera sådant som är kyrkans viktigaste uppgifter.

Lidingö folkhögskola flyttar till Bromma och bildar Bromma folkhögskola ihop med Betel. Det gör att utbildningen av pastorer, diakoner, fritidsledare och församlingsmusiker hamnar som närmaste grannar och kan ha glädje av varandra. Från mitt arbetsrumsfönster på THS har jag utsikt över tillbyggnaden av matsalen som är nödvändig när så många fler ska äta.

DSC_1030

Tänk om det också kunde bli en bibellinje på Bromma folkhögskola som särskilt vände sig till nysvenskar! Med undervisning i Bibel och svenska, där både nysvenskar och ”gammalsvenskar” tillsammans kan lära sig om teologi och kultur i Mellanöstern för 2000 år sedan och teologi och kultur i Sverige på 2000-talet. En sådan bibelskola skulle också kunna vara en viktig rekryteringsbas för arbete i kyrkan. Vi behöver fler pastorer och diakoner med annan kulturell bakgrund! Fler fritidsledare och församlingsmusiker med invandrarbakgrund! Dessutom behöver andra och tredje generationens invandrare hjälp att hitta fram till en levande och hållbar tro i sitt nya land, då det inte längere är lika självklart att fira gudstjänst på ett språk som föräldrar och far- och morföräldrar talar eller talade.

Men än så länge finns gamla Missionsskolan på Lidingö kvar i Equmeniakyrkans ägo, och där pågår fortfarande undervisning. Skolan invigdes 1908 och Svenska Missionsförbundets historia är oerhört tätt förknippad med byggnaderna och platsen. Lagom till skolans 100-årsjubileum gjorde jag, med glimten i ögat, en kalender som hette ”365 dagar att minnas”, där jag noterade minst en händelse på Missionsskolan för varje datum som man kunde minnas och högtidlighålla. Stort som smått i en salig röra. Idag, den 5 maj, är det till exempel precis 100 år sedan Paul Petter Waldenström gav ut boken Biblisk troslära, som innehåller hans föreläsningsutkast i dogmatik från Missionsskolan. Och det är precis 70 år sedan man köpte in två nya badkar till de gemensamma badrummen i källaren.

1930 Missionsskolan

Vid tre tillfällen nu i vår och på försommaren kommer jag att erbjuda historiska, guidade rundturer i Missionsskolans lokaler. Det sista tillfället är den 1 juni, alltså söndagen i konferensveckan. Då kommer också sista gudstjänsten att hållas i kapellet på skolan. Den dagen finns det risk att många vill gå på rundtur.

Därför erbjuder jag också två visningar innan dess, nämligen den 6 och 13 maj klockan 18.00 – ca 19.30. Samling sker vid stora entrén på Lidingö folkhögskola. Reser man med SL tar man tunnelbana till Ropsten och sedan buss 201 till hållplats Folkhögskolan. Gå därefter över vägen, in mellan grindstolparna och upp till stora huset där man ser ingången till höger i det gröna tillbygget.

Rundvandringen är gratis, men det kommer att finnas en skål för den som vill lägga en frivillig gåva till pastorskandidaternas retreatkassa, som gör det möjligt för pastorskandidaterna att åka på retreat en gång per år, samt på gemenskapsdagar och studiebesök till en av Equmeniakyrkans regioner varje höst (nu i höst till Hjortsbergagården i Småland).

Antalet deltagare är begränsat av praktiska skäl, så jag tar gärna emot en anmälan några timmar i förväg på mailadress rune.w.dahlen@ths.se (eller bara rune@ths.se).

Vi kommer att starta på vinden och går ner genom huset tills vi kommit till källaren. Sedan avslutar vi i kapellet ute i parken. Det blir inte någon tung teoretisk undervisning, utan en trevlig utflykt med många berättelser. Ta chansen eftersom vi i årtionden framåt kommer att få höra om denna plats där så många pastorer utbildats och där diakonerna i Equmeniakyrkan fortfarande utbildas.

Exempel på frågor som kan komma att besvaras:

Vilka visioner hade Waldenström för skolområdet? Varför byggdes skolan på Lidingö och inte i Saltsjöbaden? Hur kunde man få in pengar till detta enorma byggprojekt? Var låg Guldkungens matkällare? Var skrev Lorentz Backman sitt avskedsbrev? Var bodde kusken och var bodde sjuksystern? Hur tog man sig från Stockholm till Missionsskolan de första åren? Var höll de blivande predikanterna sina övningspredikningar? Hur gick det till när Sveriges första frikyrkliga – och olagliga – begravning hölls i skolans hörsal? Hur kunde man värma alla husen under de kalla krigsvintrarna? Hur kom skolans bibliotek till och var låg det? Och inte minst: Varför borde Waldenströms trasiga hatt finnas på museum?

Välkommen på dessa historiska, guidade rundturer!

De svart/vita fotona är tagna av Björn Wennfors. Den 1 juni kommer han att visa ännu många fler foton i samband med gudstjänsten och rundvandringen.

Kallelsen började i Sverige och växte i Ecuador

Josué LeonesFrån pastorskandidaten och gästbloggaren Josué Leones.

Det var hösten 2008 som tanken på att bli pastor slog mig.

Jag hade innan dess tagit en paus i min datautbildning i Ecuador för att göra något annorlunda än att plugga, utan att misstänka att jag under den perioden skulle få en särskild kallelse ifrån Gud.

Under den perioden fick jag möjligheten att åka till Sverige och jobba som SMU-volontär i Hässelby Missionsförsamling, en tid där Gud formade mig på ett speciellt sätt eftersom varje aktivitet där jag fick vara med var som en bekräftelse på min kallelse. De sex månader som jag jobbade som volontär var inte bara en period av kulturellt utbyte, utan också en tid där Gud lade sin kallelse i mitt hjärta.

Tillbaka i Ecuador visste jag att mitt liv hade förändrats, inte bara för att jag fått ett nytt intryck av ett annat land än Ecuador, utan för att jag hade blivit kallad. Jag brukar säga att det var en kallelse som började i Sverige, och som förstärktes i Ecuador.

Jag minns fortfarande stunden när jag fick frågan av min pastor om att bli ungdomsledare i min kyrka i Ecuador. Han sa: ”Josue, du skulle passa som ungdomsledare – och i framtiden, varför inte som pastor?” Jag bara skrattade den gången, fast jag antog ändå utmaningen att bli ungdomsledare. Den tiden innebar också en period av förberedelse och bekräftelse av min kallelse.

Jag vill dela med mig av hur jag fick min kallelse för att ge ett exempel på hur Gud kan kalla på olika sätt och att det kan vara en process. För mig var det det.

Idag är jag tillbaka i Sverige och är antagen pastorskandidat och studerar på THS. Snart har jag studerat det första året, och det känns bra att vara igång med förberedelserna inför det jag har blivit kallad till – att jobba som pastor.

Jag ser många utmaningar med att vara i Sverige, och i kyrkan i Sverige. Jag ser det också som en fördel att komma från ett annat land för det ger mig ett annat perspektiv för att se på hur kyrkan ska se ut. Det ger mig också andra förutsättningar för att jobba i det mångkulturella Sverige, och det är viktigt att vi är medvetna om de utmaningar det för med sig.

Avslutningsvis vill jag bara påminna oss alla om ett viktigt bibelord inför utmaningen vår kyrka står inför i denna mångkulturella tid, och som har hjälpt mig under min tid i Sverige. Det är en utmaning att se bortom gränser, att se till vår gemensamma tillhörighet och kallelse i Kristus.

”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28)

Tack för allt, Victor Luka!

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

I somras välkomnade vi Victor Luka in i vår pastorskår. Det var en fröjd att se honom. Han var så strålande glad och tacksam. Och nu är han död! Det är helt osannolikt! Hur kan en så levande människa helt plötsligt vara död?!


Victor Luka efter ordinationsgudstjänsten i somras.
Foto: Oskar Ohlsson

Victor Luka kom från Egypten och hade bott i Sverige sedan 2008. Jag mötte honom första gången i mars 2010 och tyckte om honom från första stund. Vänlig, ödmjuk, engagerad. Vi träffades flera gånger och han ansökte om inträde i vår pastorskår. Med stor glädje sa vi ja och han började läsa några kurser på THS. Alltid lika glad och vetgirig kom han till lektionerna och försökte följa med så gott han kunde. Jag hjälpte honom med svenskan ibland när han skickade mail och någon gång även på Facebook när det råkat bli riktigt tokigt. Vi skrattade tillsammans och han var så tacksam.

Victor tog aldrig utrymme från någon annan. Han blev aldrig högljudd eller dominant. Men med sin varma personlighet och med sitt goda leende på läpparna och i ögonen så gjorde han skillnad. Det märktes när han var med, och jag tror att alla som lärde känna Victor på THS tyckte om honom.

Och så denna hängivenhet för Jesus! När han var 13 år gammal lämnade han sitt liv till Jesus, och han var en förebild när det gällde ivern att nå ut med evangeliet och att hjälpa sina medmänniskor.

Han studerade ekonomi i fyra år och jobbade inom statsförvaltningen under en tioårsperiod. Men innan dess hade han varit i Tyskland tillsammans med en missionsorganisation under ett års tid. Efter mycket bön bestämde han sig år 2000 för att läsa teologi, och det gjorde han på Evangelical Theological Seminary i Kairo. När han var klar 2005 flyttade han till Milano där han också blev ordinerad till pastor inom den evangeliska presbyterianska kyrkan i Egypten. Han fick vara med att bilda en växande församling med arabisktalande personer, där både evangelisation och diakoni blev viktiga. I Sverige har han framför allt arbetat i Högdalskyrkan med bl a gudstjänster på arabiska.

På 1800-talet for svenska missionärer till Afrika, och dog ofta bara efter några månader. Victor kom från Afrika till Sverige och efter bara fyra år i vårt land och efter bara fem månader som pastor i Gemensam Framtid fick han gå hem till Gud. Vi förstår inte varför! Det är ofattbart!

Victor dog i cancer. Allt för sent upptäcktes den, och allt för snabbt utvecklade den sig. Först några timmar innan han dog fick jag veta att han var sjuk. Och när dödsbudet kom var det chockartat. Min första reaktion var: Det är inte sant! Det får inte vara sant!

Victor behövdes så väl i vår kyrka. Gemensam Framtid har blivit fattigare och mer färglöst efter Victors bortgång!

Det oförklarliga när svenska missionärer dog i Afrika följdes av något annat, nästan lika oförklarligt. Nämligen att hela tiden nya människor upplevde Guds kallelse och for iväg, fullt medvetna om svårigheterna och farorna. Och jag tänker: Kanske någon som Victor fick vinna för Kristus kan gå i hans fotspår och bli en Herrens tjänare. Vi behöver fler som honom!

Vi tackar Gud för Victor. Och vi ber för hans fru Mariam och deras son Shadi. Mariam läser till diakon på Lidingö folkhögskola. Och jag vill minnas att det är Shadi som tagit fotot här ovanför där Mariam och Victor står tillsammans med mig och två representanter för kyrkan i Egypten. Jag tror också han tagit fotot här bredvid på Victor och Mariam, omgärdade av Marie Lindholm och mig, kontaktpersoner för diakon- respektive pastorskandidaterna.

Kallelse till de papperslösa

Från Maria Fässberg Norrhall, pastorskandidat och gästbloggare.

Det är en onsdagskväll och jag befinner mig i en av Göteborgs norra och mest socialt utsatta förorter. Jag är på väg till ett av mina läkarjobb, det på en mottagning för papperslösa. Jag öppnar dörren och kliver in i den lokal vi nu i åtta år fått låna varje vecka för detta. Det är ofta spännande att komma hit. Man kan känna sig ganska trött innan man ger sig hemifrån, men väl här går kvällen ofta fort.

Det är strax före mottagningen skall börja och det pågår en febril aktivitet. Vi är ett 50-tal personer som kommit för att bidra med det vi kan den här kvällen. Jag hejar på ”mina” sjuksköterskor och på några patienter som redan kommit och står och väntar. Vi är bland annat läkare, sjuksköterskor, läkarstudenter, sjukgymnaster, tolkar och stödsamtalare och förutom sjukvården finns den här kvällen också jurister, folk från kyrkan och ungdomar från ”ingen människa är illegal” som kommit för att ordna barnverksamhet för de gömda barn som brukar komma. Här finns också de som kokar kaffe eller delar ut kläder och ibland finns här också optiker och tandläkare.

Vi har ett kort möte innan vi börjar och var och en går till sina uppgifter. Det är allvarligt, men också nära till skratt. Det finns en slags glädje hos oss att göra något som känns viktigt.

En stund senare sitter jag i ett av våra provisoriska mottagningsrum tillsammans med en ung kvinna. Journalen framför mig på bordet vittnar om systematiska övergrepp i hemlandet. Samtalet rör sig försiktigt. Vi pratar om hur hon har det. Hur det var att komma hit som minderårig. Att först inte våga berätta. Att sen inte bli trodd och därför få avslag på sin asylansökan. Om ett intyg jag kanske kan skriva. Jag vet inte om jag kan göra så mycket för henne, men jag får i alla fall dela hennes börda en liten stund. Jag hoppas i alla fall det. Jag hoppas att hon och alla andra som vi möter åtminstone skall känna att någon fanns och ville hjälpa till när de behövde.

Mitt i allt detta så börjar jag fundera på det här med kallelse. Hur vi alla kommit hit för att bidra med just det vi kan. En del av oss är kristna eller muslimer, andra ateister, men för mig blir här ändå så tydligt hur Gud använder var och en för att göra Guds rike lite mer synligt. En vanlig kväll kommer det kanske ett par hundra personer hit, ångestnivån är hög, men här finns också glädjen, till exempel när någon vi sett ofta plötsligt får sitt uppehållstillstånd.

Jag började läsa till läkare i tjugoårsåldern och har genom åren verkligen upplevt hur Gud kallat mig till det, men jag kunde samtidigt inte heller värja mig när nästa kallelse kom. Den som ledde till att jag började läsa teologi och bli pastor. Jag får ofta frågan om jag därför kommer att sluta arbeta som läkare i framtiden och svaret blir alltid ”Jag vet inte”.

För jag vet verkligen inte vad Gud tänker med det här, men jag vet att just nu vill han ha mig där jag är. Som läkare på deltid och som pastorsstudent på deltid. Kvällar som den jag beskrivit har jag svårt att tänka mig att Gud vill att jag helt lämnar läkarjobbet, men jag tror att det kommer att visa sig. Jag får lita på att Gud vet vad han gör och vad han har för planer för mig. Jag tänker att oavsett om jag står i predikstolen eller möter en patient i ett mottagningsrum så tror jag att Guds kallelse till mig är att göra evangeliet synligt, att vara Jesus egna händer och ögon, men att också själv se honom i alla de människor jag möter.

”Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Kungen skall svara dem: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Matt 25:39-40

Maria Fässberg Norrhall, pastorskandidat och läkare bland annat på Rosengrenska stiftelsen/ Röda Korset i Göteborg