Etikettarkiv: pastorsarbete

Vi är på Hönökonferensen

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Denna vecka pågår två viktiga arrangemang på var sin ö, och i båda är Equmeniakyrkan med. Hönökonferensen på Västkusten och Almedalsveckan på Gotland. Det finns ingen anledning att sätta dem emot varandra trots att de är väldigt olika till sin karaktär. Några få har möjlighet att åka emellan och vara med lite på båda ställena, men de flesta andra har inte den möjligheten.

En tradition sedan decennier tillbaka är att Hönö missionsförsamling bjuder de som läser till pastor i Missionsförbundet/Missionskyrkan och numera Equmeniakyrkan. Två måltider om dagen i mattältet och en säng i en skolsal är erbjudandet. Hundratals pastorskandidater har genom åren använt sig av den möjligheten med stor tacksamhet. Och eftersom Almedalsveckan är dyr och Hönökonferensen gratis är valet nog rätt enkelt för de flesta fattiga studenter på THS. Jag vet att åtminstone ett 25-tal pastorskandidater finns på Hönö minst en dag denna sommarkonferens, alltså nästan hälften av Equmeniakyrkans pastorskandidater.

Unni Jonsson har gjort bilder som visas på skärmar i Hönötältet före varje möte.

Equmeniakyrkan är oerhört tacksamma till Hönö missionsförsamling för den enorma arbetsinsats det innebär att år efter år arrangera Hönökonferensen. Och som kontaktlärare för pastorskandidaterna är jag väldigt tacksam för generositeten mot de blivande pastorerna. Att kombinera vinterns tysta retreat med läsårets utmanande akademiska kurser och sommarens trosvissa Hönökonferens är en väldigt bra mix.

Jag uppmanar alla er pastorskandidater på Hönö att ta till er av den goda undervisningen och de intressanta seminarierna. Men också att själva ställa upp som förebedjare och samtalspersoner i anslutning till mötena. Det är ovärderliga ”övningstillfällen” i skarpt läge inför framtida församlingstjänst.

Vi är också glada över att fyra pastorer i vägledningsåret medverkar på årets Hönökonferens. Carin Dernulf som talare, Maria Hammar och David Lund som ungdomskoordinatorer och ansvariga för förbönen vid ungdomsmötena, samt Annie Kirk som tolk vid onsdagskvällens möte.

I år kommer min kollega Linnéa Lidskog att finnas till hands på onsdag och torsdag för enskilda samtal om kallelse och tjänst . Linnéa har på deltid arbetat ett år som kontaktperson för pastorskandidaterna och från och med hösten är hon på halvtid handläggare för vägledningsåret och finns med på pastorskandidaternas samlingar och som rekryterare av nya medarbetare.

Även biträdande kyrkoledare Olle Alkholm erbjuder samtal, men på torsdag och fredag. Ett av hans ansvarsområden är just utbildningsfrågor och han har mångårig erfarenhet från bland annat antagningsnämnden.

Ta vara på möjligheten, du som emellanåt går med funderingar på om Gud kallat dig till pastor eller diakon i Equmeniakyrkan. Ibland är det gott att få samtala om sin egen upplevelse av kallelsen med någon som har erfarenhet av hur olika kallelser kan se ut. Och du som är alldeles trygg i att Gud kallat dig – boka in ett samtal för att höra hur du kan gå vidare i antagning, utbildning och ordination.

I konferensens kvällsmöte på onsdag klockan 19.00 blir det en speciell inbjudan till alla diakon- pastors- och prästkandidater, alla volontärer, teamare och ungdomsledare,  alla som ska läsa någon bibelskola i höst och alla som läser till församlingspedagoger, församlingsmusiker och liknande samt alla som inom de närmaste månaderna ska ut som missionärer, missionsarbetare och volontärer. Ni ska få komma fram i slutet av mötet för att få förbön. Linnéa Lidskog leder denna förbönsakt i år, och vi vet att många upplever den som en av konferensens verkliga höjdpunkter.

I en andra inbjudan kommer de att få förbön som önskar klarhet i sin kallelse och visshet om vad Gud vill med deras liv. Och då gäller det inte bara församlingsarbete som ett yrke, utan över huvud taget vad Gud har för plan med den enskilde. Många brukar söka förbön vid dessa tillfällen, och jag som sitter i antagningsnämnden och läser alla kallelseberättelser vet att det är många som räknar onsdagskvällens Hönömöte som en avgörande och helig stund i deras liv.

Efter mötet kommer pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan att sälja tidningen Årsringar utanför tältet. Tidningen handlar om kallelsen och om att vara en Jesu lärjunge. Den kostar 50 kr och hela den summan används för att göra det möjligt för pastorskandidaterna att åka på en retreat per år och att åka på en gemenskapsresa till en lägergård varje höst. Det går utmärkt att swisha för den som inte har kontanter.

Präst för de som aldrig går i kyrkan

– Hej Samuel, det är Lasse!

Telefonsamtalet kom oväntat från en man som kommit några gånger till en kurs för sökare som vi hade i kyrkan där jag arbetade för några år sedan. Fortsättningen blev genast mer dramatisk när jag hörde den brustna rösten från den andra telefonluren.

– Jag vill bara säga att jag misslyckats, har börjat att dricka igen och nu har min kärleksrelation gått sönder. Jag kommer nog inte till kursen mer, men du ska veta att jag har en tro och även om jag inte går till kyrkan, så är du min präst också.

Lasse heter naturligtvis något annat. Han kan vara vem som helst men är ändå en högst verklig människa av kött och blod. En individ som behöver tröst, stöd och ledning för ett sprucket och komplicerat liv.

Att vara en pastor är inte bara ett yrke som innefattar själavård för församlingsmedlemmar, förrättningar, matrikeluppdatering och teologiskt genomtänkta monologer från predikstolen.
Pastorns uppdrag är också att vara ett av kyrkans redskap att återspegla Guds hjärta för alla människor som Gud har skapat, inte bara de som står i matrikeln utan de som finns i kyrkans nätverk och på den platsen där man arbetar.

Därför spelar det nog mindre roll om man kallas för präst, diakon, evangelist eller pastor. Eller om man jobbar i en stor eller liten kyrka i stan eller på landsbygden.

I kyrkorna behövs det ledare som inte enbart kan arbeta för de som redan är medlemmar, utan också kan vara utåtriktade och vill vara pastorer för de som aldrig går i kyrkan och berätta mer om hur ofantligt mycket de är älskade av Gud.

Blogginlägget är skrivet av Samuel Wångehag som är pastor i Sigtuna Baptistförsamling och går Equmeniakyrkans vägledningsår.

Ensam är stark?

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Erik Lund.

Bland det första som Rune W Dahlén uppmuntrar oss pastorskandidater till när vi flyttar upp till Stockholm är att gå med i en församling. När jag och Jennie (min fru som också är pastorskandidat) flyttade till Stockholm stod vi inför stora omställningar. Dels var Jennie gravid med vårt första barn, men vi skulle också flytta från tryggheten i Jönköping till stora Stockholm. På en höst bytte vi helt sammanhang och socialt liv. Och att bryta upp från sitt sammanhang är inte alltid lätt. Det tog tid för oss att finna oss till rätta i storstan.

En av de saker som har hjälpt oss att landa i Stockholm är det som Rune uppmuntrade oss till att göra. ”Gå med i en församling!” I församlingen som vi gick med i finns det bland annat möjlighet att vara med i en hemgrupp, vilket vi är. I hemgruppen möts vi en gång i veckan för att umgås, be och läsa bibeln tillsammans. Gruppen består av både unga och gamla, män och kvinnor. Vi befinner oss i olika delar av livet vilket gör att vi brottas med olika frågor och har olika infallsvinklar på saker. Någon är pensionär, en annan arbetstränar och några studerar.

När Paulus skriver till församlingen i Rom uppmanar han dem med orden: ”Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter” (Rom 12:15). I hemgruppen har jag fått erfara det på nära håll. Stöttning i svårigheter och hurrarop i glada stunder. Det har gett mig mod, kraft och ork att kämpa vidare i mitt eget liv. Jag har också fått uppleva styrkan i gruppen och att vara en del av en helhet. Paulus skriver i Romarbrevet även om bilden av församlingen som en kropp med många lemmar, och att varje lem/del är viktig för kroppen. Det är en annan sak som blivit påtaglig för mig i den församling som jag är med i, och hur det kan fungera. Som jag har upplevt det uppmuntras alla att delta med just sina gåvor, erfarenheter och personlighet. Varje person är unik och viktig för helheten.

När jag nu snart ska ut i tjänst som pastor kan jag ibland få för mig att det handlar om mig. Pastor Erik, med en kandidat i teologi, som ska ut och rädda församlingar. Men då är jag glad över att ha fått tillhöra en församling där man betonar vikten av att vara en del av en helhet. Det handlar inte bara om mig och det inte är meningen att jag ska vara alla delar i helheten, även om jag är pastor. Utan min uppgift är att komma med min egen del i helheten. Det är inte meningen att jag som pastor ska komma som en slags räddare, utan att jag i ett sammanhang får vara en del i pusslet i att vara församling. Där min egen del är att just få vara pastor… Kanske är det så att även din del i pusslet är att få vara pastor?

Så nej, jag tror inte ensam är stark. I en församling är varje person lika viktig för att helheten ska bli just, hel. Och det är tillsammans som vi är starka.

– – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 18 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Vi vet aldrig hur Gud verkar

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Emil Thelin.

För en knapp månad sedan gick min mormor bort. Hon var en underbar människa på många sätt, och en frispråkig kvinna på alla sätt. Eftersom jag är den enda i min familj som äger en aktiv tro på Jesus, fick jag förmånen att samtala om livet, Gud och allt som det rymmer en hel del innan hon dog. Den sista tiden hade vi flera samtal om vad som händer efter döden. Hon brukade kalla mig för prosten, och ofta när hon hade existentiella frågor ville hon höra vad prosten hade att säga. Väldigt fina samtal, som jag kommer bära med mig länge.

”Jodå, jag ber aftonbön varje kväll, ska prosten veta”, sa hon en gång. Det chockade mig lite grand och jag fick hejda mig för att inte skratta och säga: ”Du? Du är nog den sista jag skulle gissa trodde på Gud.” Istället gav jag henne ett leende och sa något uppmuntrande, något om att Gud hör hennes böner och att han antagligen är väldigt glad för att hon ber varje kväll.

När hennes man gick bort och hon närmade sig sin egen död blev frågorna fler. Jag försökte ända in i det sista inge hopp och berätta för henne att jag definitivt tror att Gud har en plats för oss i himmelriket.

Varför berättar jag om min mormor? Jo, för att min mormor är en av anledningarna till varför jag kommer att älska att arbeta som pastor. Trots att hon aldrig levde i lärjungaskap så som vi kanske tänker att det ska se ut, fanns där någonstans en tro på Gud. Under alla de 28 åren jag och mormor delade tid på jorden gick hon aldrig till kyrkan mer än på skolavslutningar, dop, vigslar och begravningar. Men det fanns ändå en tro. Var kom den ifrån? Jo, hon fick den som barn och ungdom, precis som de allra flesta människor får. Där fick hon en tro på Jesus som kanske inte präglade hela hennes liv, men som fanns där, i djupet av hennes hjärta.

Mormors liv ger mig hopp och glädje i min kommande uppgift som pastor. Allt arbete vi lägger ner i församlingar runt om i världen är aldrig förgäves. Vi ser människor komma och gå i kyrkan, och tyvärr ser vi människor gå alldeles för ofta. Många gånger känns det uppgivet att så många som kommer till kyrkan väljer att lämna för ett annat liv; men samtalen med min mormor är, åtminstone för mig, ett bevis på att Gud verkar där vi inte ser, och sätter djupa spår i människors inre utan att vi vet om det.

Tänk att få vara en del av det. Att dagligen få arbeta med att så frön i människors inre, så Gud kan verka där vi inte ser och sätta djupa spår i deras inre. Det är en av anledningarna till varför jag vill bli pastor. Jag kan aldrig arbeta förgäves, oavsett hur mycket motgångar jag upplever, för jag kan aldrig vet hur Gud verkar, och den insikten är verkligen skön att få vila i.

– – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 18 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Tack till er som hunnit lite längre!

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

Vi samtalar en stund vid kyrkkaffet, min handledare och jag. Vi är i början av min första VFU-period, eller som det heter på riktigt – verksamhetsförlagd utbildning. Praktik skulle kanske någon kalla det.

Kyrkkaffet är ingen ovan plats för mig, inte heller gudstjänsten, inte heller predikstolen. Inte församlingen, för i församlingen har jag levt hela mitt liv. Jag kan detta ganska bra, tycker jag själv. Men att koppla församlingsmiljön till utbildningen, till de kurser vi läser på THS, är nytt. Det ger nya perspektiv på gudstjänsten, på församlingen, på pastorns roll. På min kommande roll. Framförallt ger det möjlighet att ställa frågor.

Vad tänker vi om vår placering i kyrkorummet? Predika från predikstolen, eller ställa oss mitt bland folket?

Hur ”tar vi in” församlingen innan vi börjar predika? Under predikan? Hur samspelar vi under predikan? Hur ska vi kunna känna in var församlingen befinner sig? Att jag talar ord som landar? Hur ska vi kunna veta om det vi säger bär frukt?

Hur läser vi välsignelsen? Ska vi säga ”välsigne er …” eller ”välsigne dig …”, eller kanske ”välsigne oss …”? Vad gör de olika ordvalen med oss och vad gör de med församlingen?

Hur får man livet att gå ihop? Hur ska man hantera alla goda idéer som församlingsmedlemmar kommer med? Ska jag göra allt? Springa på alla bollar? Eller ska jag våga sätta gränser?

Studier i teologi är viktigt. Men viktigast är nog att få samtala med någon annan, som gått lite längre än mig på den här vägen, om det som studierna väcker. Om hur det funkar i verkligheten utanför skolan. Att få samtala om de jobbiga och svåra aspekterna av pastorsrollen och att få ställa de där frågorna som på ett sätt kan tyckas banala, det är viktigt. Det är det som rustar för den kommande uppgiften.

– – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum. Den verksamhetsförlagda utbildningen som Sara berättar om finansieras helt av kollekterna under bön- och offerdagen. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Anmälningstiden har gått ut, men vill man ändå anmäla sig går det bra om man är beredd att ta med sig mat att äta, eller gå till någon restaurang i närheten. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Växtvärk

IMG_8074Från pastorskandidaten och gästbloggaren Jennie Lund.

För några veckor sedan gick en dröm jag haft i uppfyllelse, för första gången i livet äger jag nu en odlingslott. Nu är det fullt upp där, sommaren är i sin början och det är dags att odla och få ordning på allting. Det är spännande att se det växa!

Längtan och livet är lite som sommaren tänker jag. Så skört och så kraftfullt på samma gång. Växterna som spirar. Träden som slår ut. Gröna blad i björkarna och rosa blommor i syrenbuskarna. Allt är pampigt, vackert och starkt. Så härligt och kraftfullt men också lite skört.

IMG_7940

För ett litet frö som börjat gro behöver uppmärksamhet. Inte för lite och inte för mycket vatten. Inte för varmt eller kallt.  Det är lite som Karin Boye skriver att det gör ont när knoppar brister. Det där kraftfulla vackra som man vill rusa in i och spänner och töjer i kroppen kan samtidigt göra lite ont.

Visst gör det ont när knoppar brister
när längtan är stor
och stegen små
när du ropar inuti mig
sjunger högt
viskar lågt
då vet jag att det går
att du går
med mig Gud

Lund, Jennie 4Att följa längtan att bli pastor har inneburit delar av detta för mig. Både i teologistudier men även i att göra konkreta pastorsuppgifter. Att se vad jag kan och våga kasta mig ut i lite okända marker. Allt från att leda min första andakt till att möta olika synsätt i studier och samtal. Men ibland längtar jag efter ännu mer. Jag längtar efter att prata mer om Gud och mindre om olika trosinriktningar. Jag tror drömmen kan bli ännu större och verkligare. Den där drömmen som Du håller Gud.

Vad drömmer du om eller vad tror du Gud drömmer om för dig?
Det som Gud bär åt dig.

Ty jag är Herren, din Gud,
jag tar dig vid handen
och säger till dig:
Var inte rädd, jag hjälper dig.
(Jesaja 41:13)

Där människor kommer till tro

Fyra kvällar per termin är det teologgruppssamling på THS för de blivande pastorerna i Equmeniakyrkan. Lägger vi samlingen en måndagskväll kan även diakonkandidater vara med, och nästa samling är just på måndag den 4 maj.

Denna kväll samlas vi med temat ”Där människor kommer till tro”. Två pastorer är våra gäster, Linda Alexandersson från Arvika missionsförsamling och Stig Bomberhult från Ulriksbergskyrkan i Växjö som samarbetar med EFK och Pingst.

Vi kunde ha bjudit in andra gäster som kunde ha berättat från andra församlingar där människor kommer till tro, men nu blev det dessa och vi ser mycket fram emot denna kväll. För vad skulle kunna vara viktigare att samtala om i Equmeniakyrkan än hur fler människor ska kunna ta emot Jesus till omvändelse och frälsning!? Och vad skulle kunna vara viktigare för blivande medarbetare i Equmeniakyrkan att få goda exempel på, och goda förebilder i?

Frågor om grekiska verbformer och kyrkans historia är inte oviktiga. Inte heller frågan om pastorns klädsel eller ordinationens teologiska grund. Vi tar i de frågorna också. Men nu är det läsårets sista teologgruppsträff och då väljer vi den viktigaste av alla viktiga frågor.

Flera pastorskandidater ska arbeta som sommarpastorer i sommar och ännu många fler ska predika, vara ledare på läger och ha andakter i olika sammanhang. Min bön är att deras arbete ska leda till att människor får en tro och blir lärjungar till Jesus. Be gärna du också.

Rune W Dahlén

Helge Fossmo, Stand Up Comedy och en feg pastorskandidat!

Harrysson, Elin 4Från pastorskandidaten och gästbloggaren Elin Harrysson.  

Min klasskamrat Gustav var och lämnade blod. Sjuksköterskan undrade vad Gustav gjorde och han berättade att han läste till pastor. Och han fick då som svar:
– Pastor? Som Helge Fossmo?

Vad svarar man på det egentligen? För ja, det är ju pastorer vi ska bli, men att bli sammankopplade med Helge Fossmo är ju det sista vi vill. En vecka senare gick jag på en stand up-show. Mitt sällskap och jag kom in precis innan det skulle börja. Det var fullt i lokalen. Men mannen i garderoben visade oss ett bord precis vid scenen. Jag satt så nära scenen att jag skulle kunna röra komikern när han kom in. Bästa platserna helt enkelt.

Det hinner knappt gå fem minuter av showen när jag inser att det var en väldigt dålig idé att sätta sig så nära scenen. Komikern börjar direkt prata med min man Tim och driva med honom för att han är ifrån Värmland och snart ska börja jobba i mediabranschen. Tim hade på sig mössa när han kom, typiskt mediafolk! Jag satt och tänkte: ”bara han inte frågar mig vad jag gör”. Jag tänkte på min klasskamrat Gustav och Helge Fossmo-incidenten och jag tänkte på Kalla Faktas program om mirakelpastorn som sänts två dagar tidigare. Jag kan bara inte säga att jag pluggar till pastor, de kommer lyncha och fullständigt såga mig. De kommer tro att jag är någon slags ledare i en sekt och komikern kommer kalla mig för Kristi brud. Kanske jag kan säga att jag pluggar till sjuksköterska, lärare eller att jag är akademiker eller något annat. Men då ljuger jag ju. Bara han inte frågar mig, bara han inte frågar mig… Men det gör han.

– Jaha, så du är alltså Tims fru. Vad sysslar du med?
– Jag pluggar till präst.
– Holy shit, sa komikern.

Därefter testade komikern lite olika svordomar och nöjde sig sedan med gärdsgård. Det funkade ju bra. När man hade en präst där. Denna kväll var det två komiker och en trollkarl som uppträdde. Alla tre spann vidare på tråden att det var en präststuderande där. Trollkarlen tyckte att vi hade samma typ av jobb. Att lura människor.

Harrysson, Elin 5

Efteråt var jag helt slut. Jag satt som på nålar hela kvällen. Och när jag kom hem kom det dåliga samvetet. Jag hade faktiskt ljugit, sagt att jag var präststudent istället för pastorsstudent. Så feg jag är! Tim tyckte det var dålig stil att inte säga sanningen att jag pluggade till pastor. Om jag ändå sagt präst kunde jag lika gärna sagt pastor. Varför sa jag inte bara som det var? Jag höll med, det var fel och fegt gjort.

Jag kunde inte somna på kvällen. Hur ska jag som pastor kunna förvänta mig att mina församlingsmedlemmar ska kunna stå för sin tro på deras arbetsplatser och berätta att de tillhör en frikyrka om inte ens jag, som ska fungera som ledare vågar det? En pastor, som inte ens vågar säga att hon är pastor. Det skulle ju vara skandal! Jag tröstade mig själv med att det inte skulle få hända igen, och att jag faktiskt inte är pastor än. För riktiga pastorer, de ljuger ju inte!

Det var inte Gud eller min tro jag skämdes för. Utan jag mäktade nog inte med folks fördomar mot frikyrkan och pastorer. Därför kändes det bättre att säga präst, alla vet vad det är. Folk ser nog präster som lite torra och tråkiga, men inte galna och farliga som pastorer. Observera att inte alla svenskar tänker så här, men förvånansvärt många som jag har stött på. Jag har fått höra många fördomar om både präster och pastorer i mötet med icke-kyrkliga svenskar. Och vissa frågor har ibland sårat mig eller gjort mig rädd. Tror dessa människor att psykopat och pastor är samma sak?

Några dagar senare besökte jag en kiropraktor. Jag stod i underkläder och han stretchade min rygg, samtidigt som han frågade vad jag jobbade med. Men Gud, måste jag stå här endast iklädd trosor och bh och berätta om min tro? Jag orkar inte. Denna gång kände jag mig inte heller helt bekväm. Som tur var, var det i alla fall inte en publik på några hundra och jag hade lärt mig av mina misstag och berättade att jag pluggade till pastor. Tack och lov behövde inte kiropraktorn göra humor av detta. Däremot fick jag berätta att mina ischiasbesvär berodde på allt för mycket sittande, som i sin tur beror på mina grekiskastudier. Som i sin tur ledde till ett samtal om bibeln och tro. Ibland får man berätta om Jesus vid underliga tillfällen!

Harrysson, Elin 6Faktum är att i vår kyrka så är det självklart vad en pastor är och gör. Men den vanligaste frågan jag får är vad det är för skillnad mellan en präst och en pastor. Gemene svensk vet vad en präst är, men inte alla en pastor. Och har man hört talas om en pastor så är det kanske via media och då Helge Fossmo eller mirakelpastorn Jens Garnfeldt man hört talas om. Att jag ibland får konstiga frågor angående mitt yrkesval är kanske inte så konstigt ändå.

Jag påminner mig om Jesus ord, att vi är som får bland vargar. Det är lätt att raljera över oss kristna eller att sucka över knasiga pastorer. Det är inget jag tycker är härligt eller bra, men så är det. Jag tror vi alla får ta vårt kors och gå. Det är ingen dans på rosor att vara kristen. Ibland misslyckas vi, vågar inte riktigt stå för vår tro. Men nästa gång kanske det går bättre!

Matteus 5:14-16. ”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.”

Guds frid! / Pastorskandidaten Elin Harrysson

När blir man pastor?

Omnell, AntonFrån Anton Omnell, gästbloggare och nyordinerad pastor i Skövde.

Jag heter Anton Omnell och jag blev pastor den 12 maj 2013. Märkligt! Jag hade förberett mig länge. Fyra år i form av utbildning och ett år som anställd i församling. Lägg därtill några år av funderingar och prövning av kallelsen: Är detta rätt? Vill jag detta? Men så i maj förra året blev jag ordinerad pastor. Från en dag till en annan så var jag plötsligt pastor.

Jag hade ju ibland känt mig som en pastor redan innan. Jag hade predikat, haft samtal, lett bönegrupper, kokat kaffe och till och med gjort en och annan affisch. Men när jag tog på mig pastorsskjortan, rundkragen, kaftanen och satte mig i bilen för att köra från Hammarö till Löfbergs Lila arena i Karlstad, där kyrkokonferensen hölls, blev det med ens väldigt tydligt. Jag ska bli pastor. Man kan ju tänka att alla år av studier och samtal om kallelse skulle fått den polletten att trilla ner lite tidigare. Men inte. När jag satt där i bilen, iklädd kaftan, så insåg jag. Nu kan jag inte köra bil hur som helst. Jag är inte någon vilde bakom ratten, men det blev så tydligt att nu möter mina medtrafikanter en pastor. Det är vad de ser. Inte Anton, utan Pastorn. Själva ordinationshögtiden var en mäktig upplevelse. Jag fick avge löften. Men det som lever kvar i mig är den samlade kyrkokonferensen rungande ”JA!” som svar på frågan om de vill ta emot oss som stod på estraden som pastorer i deras kyrka.

Sen går en sommar och jag gifter mig och flyttar. Livet förändras. Första dagen på jobbet ser jag skylten utanför mitt kontor: ”Pastor – Anton Omnell”. Det var bara ett ord jag kände igen, Anton. Pastor? Omnell? Jag hette ju Gustafsson alldeles nyss. Men plötsligt var det tydligt att jag var pastor i Skövde missionsförsamling.

Immanuelskyrkan Skövde

I vår kyrka firar också en Syrisk ortodox församling gudstjänst. En dag talar jag med en av de äldre männen i församlingen. Vi pratar om kriget i Syrien. ”Ofattbart, vad ska man säga?” – säger jag. Mannen jag talar med är i 50-årsåldern och han svarar: ”Det är mycket svårt för oss nu Fader Anton.” Fader Anton! Jag hinner tänka, Hur blev det så här!?, innan jag finner mig och vi fortsätter vårt samtal.

Detta med att vara pastor är inte något man kan göra själv. Det har blivit mycket tydligt för mig. Det är andra människor som ger mig förtroendet att vara deras pastor. Och de tre små glimtarna ovan från mitt dryga år som pastor, har jag valt för att visa detta. Det är vår kyrka, Equmeniakyrkan, som har bekräftat min kallelse. Och jag tillsammans med mina kolleger har fått deras ”Ja!” i våra ryggar, som bekräftelse på vårt uppdrag att vara pastorer. Vissa dagar kan det vara tungt och svårt, men då brukar jag påminna mig om detta ”Ja!”. Det finns en hel kyrka som backar upp mig i min roll som pastor. Detsamma gäller den lokala församlingen jag verkar i. De har också sagt sitt ja till mig. Jag har till och med fått en fin skylt.

Och helt plötsligt så kan man bli kallad Fader Anton, trots att det egentligen kunde vara tvärtom. Mannen är tillräckligt gammal för att vara min far, men just där och då fick jag vara Fader Anton. Och det är ju lite märkligt på ett sätt. Men också oerhört vackert. För det är mitt i vardagen som jag får verka som pastor. Det är inte bara under söndagens predikan utan i mötet med människor.

Och när är jag pastor som bäst? Jo, det är när jag bjuder in Jesus i de sammanhang jag befinner mig. För vårt uppdrag som pastorer det är att göra Jesus synlig. Att påminna om Honom mitt i livet, när det är roligt och när det är mörkt. Jesus har ett ärende till oss. Och han vill oss väl.

Måndagspredikningar

Sandqvist, Carolina
Från gästbloggaren Carolina Sandqvist, pastor och föreståndare i Borbygdens missionsförsamling.

 

 

För någon vecka sen seglade jag några dagar med missionsbåten Shalom på havet mellan Öland och Oskarshamn. Vi var ett gäng medarbetare från Region Öst som inbjudits till dessa dagar av bön och vila tillsammans. Det blev goda dagar, härligt att stå på däck och känna vinden blåsa och solen glittra i vattnet och så skönt att få be och sjunga lovsång tillsammans med människor som, liksom jag, är i tjänst i församlingar runtom i vår region. Många av oss är de enda anställda i våra församlingar och då är det gott att få träffa kollegor som kan stötta och uppmuntra, för vi behöver verkligen varandra – då blir vi starka!

Förutom att segla fick vi under dagarna på Shalom undervisning om Helig ande och de gåvor Gud vill ge oss genom Hjälparen, och vi fick även praktisera gåvorna när vi bad senare. Några stolar sattes fram och den som ville få förbön fick sätta sig och bli omsluten av vänner som bad för dem. Och Gud gav oss uppmuntran, tröst, glädje och nytt mod genom bönen för varandra! Det är så fantastiskt att få vara med när Gud talar in i situationer och rätt in i människors liv! Både tron och gemenskapen byggs upp av Andens gåvor och vi var många som fick nytt mod och hopp under dagarna med Shalom.

Det är lätt att dras ner och tappa modet när man står i tjänst för Herren. Det låter kanske motsägelsefullt men när vi som kristna sticker ut hakan och i tro följer Jesus så får vi motstånd. Det pågår en andlig kamp och det var jag väldigt oförberedd på när jag gick in i min första tjänst som pastor och ledare för en församling. Jag vet inte om du hört talas om ”måndagspredikningar”, men sådana har jag och många med mig lyssnat alldeles för ofta på. Det är inga uppbyggliga predikningar, för de innebär tankar som drar ner dig, förminskande tankar om att inte klara av sin uppgift, känslor av att vilja ge upp och tappa modet och tvivel kring kallelsen. De tankarna kommer aldrig från Gud utan från Frestaren.

Måndagspredikningarna ska vi inte lyssna på utan istället vända oss till Gud och lyssna in Hans röst. Och vi får ta på oss Guds rustning som det står om i Efesierbrevet kap 6. Vi får ha sanningen som bälte, rättfärdighetens pansar, villighetens skor att gå med budskapet om fred, trons sköld, frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord.

När Jesus frestades i öknen efter att ha döpts i Jordan svarade han konsekvent Frestaren med orden ”Så står det skrivet…”. När vi möter motstånd får vi göra likadant som Jesus, gå till Bibelns ord och se vad som står skrivet. Så gjorde förresten också Missionsförbundets grundare P P Waldenström, minns jag från studierna på THS. Och hans fråga ”Var står det skrivet” blev vägledande för honom i hans liv och tjänst.

Så till sist vill jag ge en hälsning till den som väljer att följa Jesus:
”Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör”. (Josua 1:9)

Carolina ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan 2010. Innan studierna i teologi på THS läste hon in en fil mag vid Uppsala universitet. Hon hade också hunnit med att arbeta några år på Diakonia och i Uppsala baptistförsamling.