Etikettarkiv: pastorsutbildning

Jonas Eveborn har börjat som kaplan på THS

Från och med detta läsår har Equmeniakyrkan en kaplan anställd på Teologiska högskolan, Stockholm (THS). Frågan har diskuterats i flera år och när studenterna började sin hösttermin i slutet på augusti började också Jonas Eveborn sin tjänst som kaplan på 25 procent.

Jonas ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan 2005 och tog initiativet till att bilda Immanuel 153 i Stockholm, där han arbetade i 4½ år. Sedan dess har han varit pastor och föreståndare i Linköpings Missionskyrka i 7½ år. Han har efterträtt Peter Halldorf som föreståndare för Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby, med Liselotte J Andersson som vice föreståndare. Men den tjänsten är inte på heltid, och därför fanns det också utrymme när Equmeniakyrkan ville anställa honom som kaplan på THS.

Jonas kommer att bo kvar i Linköping tillsammans med sin fru Christina och barnen Isak och Judit. Han är också mycket angelägen om att ha ett fortsatt ideellt engagemang i Linköpings Missionsförsamling och menar att den lokala församlingen är grunden för allt kristet arbete.

De tre saker som Jonas särskilt vill prioritera som kaplan är följande:

1) Vara ett stöd för Equmeniakyrkans pastorskandidater under deras utbildning.
2) Finnas med i gudstjänst-, andakts- och bönelivet på skolan.
3) Påminna om kärleken till den lokala församlingen, därifrån man kommer som pastorskandidat och dit man är på väg som pastor.

Konkret innebär tjänsten att Jonas kommer att finnas tillgänglig på THS för samtal framför allt på tisdagar. Men också finnas med i arbetet med retreater och med att samtala om kallelse till exempel på olika konferenser.

Det har länge funnits ett behov av att kunna hänvisa studenterna till en kaplan på THS. Inte så sällan uppstår frågor som man i första hand inte vill samtala med sina lärare om, utan med någon som inte sätter betyg eller sitter i antagningsnämnden. Även Svenska kyrkan har en kaplan på skolan, och från och med i år även Ortodoxa kyrkan. Eftersom flera studenter från Pingströrelsen nu går på skolan finns också en pingstpastor som kontaktperson och kaplan.

Rune W Dahlén

Dagboksanteckningar

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Ida Tonnvik.

Dagboksanteckningar 4 september 2017.

Kära dagbok. Och kära Gud, det är jag igen. Nu var det några dagar sen jag skrev sist, men det händer så mycket nytt nu att jag knappt kommer ihåg att skriva ner det. Jag ska jobba på en ökad frekvens framöver.

Hur som helst: Idag var det första dagen på min andra vecka i Stockholm, och än så länge är jag besviken. Huvudstaden är visserligen vacker, men det måste vara en nationell missuppfattning om att det regnar mer på västkusten än det gör här. Min veckolånga erfarenhet är att det alltid regnar mer i Stockholm än i Göteborg. Och dessutom är kollektivtrafiken omöjlig att förstå sig på, det är rulltrappor överallt, tåg åt alla håll och det finns en märklig struktur när man går av och på spårvagnen. Jag menar tunnelbanan. Eller säger man tuben? Jag är så förvirrad.

Första dagen på andra veckan på pastorsutbildningen på THS, och det är lite som att börja högstadiet igen. Fast tvärtom kanske, för när jag sätter mig längst bak och tuggar tuggummi, då sitter de coola personerna längst fram och räcker upp handen. När jag kommer för sent till lektionen så verkar ingen ens lägga märke till det, utan fortsätter lyssna uppmärksamt på föreläsaren. När jag förväntar mig en tydlig åldershierarki i matsalen, så kommer fyrorna och säger att vi ska sitta alla tillsammans. Och de där alldeles för dyra blocken jag köpte på NK förra veckan var ju totalt onödiga, här antecknar man tydligen på datorn istället. Som högstadiet, fast tvärt om. Det är till och med roligt att gå till skolan nu!

På fikarasten klockan halv tio idag startade vi en kaffeklubb. Den heter ”Tuffa teologer”, men kallas naturligtvis bara TT, och jag måste erkänna att vi är mycket nöjda med namnet. Där ska vi diskutera Augustinus bekännelser, filioqueproblemet, nattvardens innebörd och andra djupa teologiska saker. Vi bestämde att ”Tuffa teologer” ska finnas kvar för evigt, eftersom vi antar att också pensionerade pastorer behöver dricka kaffe och prata av sig ibland. Om att det var bättre förr, eller vad nu pensionerade pastorer pratar om.

Första dagen på andra veckan, och jag är glad att vara här. Men ändå, Gud, så undrar jag ibland om jag verkligen kommer att klara av det. Att bo i Stockholm där allt är så stort och svårt att förstå sig på. Att läsa alla hundra böcker om teologi och kyrkohistoria. Att hitta sammanhang, en församling, nya vänner. Att växa in i den där pastorsrollen som jag längtar efter. Ibland, Gud, känner jag mig så liten. Så liten att jag mest av allt behöver blunda hos dig en stund, men istället försöker gömma mig bakom bilden av en tuff teolog.

Men du ser ju allt det där. Och när jag kom hem efter skolan idag låg det ett vykort i min brevlåda, det föreställde en liten gris som hade glittriga vingar. På baksidan hade någon skrivit:

”Såhär i hösttider
och flyttider
och pluggtider
och inre strider
och nya individer.

Kom ihåg då att du är en flygande liten gris som Gud håller i sin hand.
Och då är ingenting omöjligt.”

Tack Gud, för att du ser min litenhet. Tack för att du lyssnar på mitt svammel om ”Tuffa teologer”, Augustinus bekännelser och det här med att gå på högstadiet igen. Tack för att du svarar på de mest oväntade sätt. Mitt i allt detta nya ska jag göra allt för att inte glömma bort att jag är en flygande liten gris med glittervingar som du håller i din hand. Och att ingenting är omöjligt då, inte ens kollektivtrafiken i Stockholm.

Godnatt Gud, vi hörs imorgon igen!

Värmland – nu kommer vi!

Värmland – nu kommer vi!

Denna vecka åker ett 30-tal pastorskandidater till Vägsjöfors i Värmland. Varje höst gör vi en sådan här resa till olika delar av landet. Syftet är att stärka gemenskapen med varandra och med Gud och med en av Equmeniakyrkans regioner.

Imorgon torsdag åker vi med buss från THS klockan 7 på morgonen. På vägen mot Vägsjöfors stannar vi till på tre platser som har anknytning till väckelsen. Först i Riseberga missionshus som är det äldsta bevarade missionshuset i Sverige. Sedan Karlskoga folkhögskola där vi äter lunch, får veta mer om skolan men också tittar på skolhuset som Mor i Vall en gång uppförde. Och till sist stannar vi till i Skåre där vi besöker dels Skårekyrkan och dagens församling, dels Bolziushemmet där helbrägdagöraren F A Bolzius bad för sjuka.

På Vägsjöfors möter vi regionala kyrkoledaren Helen Friberg och de övriga regionsanställda på fredag förmiddag. Och på lördag förmiddag kommer P O Sveder Renklint och berättar om sitt liv som pastor i glädje och sorg, med- och motgång. På fredag kväll blir det en rejäl presentationsrunda i gruppen och på lördag kväll har vi nattvardsgudstjänst och bönegrupper.

Söndag förmiddag avslutas helgen med att pastorskandidaterna medverkar i gudstjänster i Ekshärad, Bjälverud, Sunne, Västra Ämtervik, Gräsmark och Torsby. Välkommen du som har möjlighet att komma på någon av dessa gudstjänster!


Så här såg det ut när pastorskandidaterna var på Gotland förra hösten.

Vi är på Hönökonferensen

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Denna vecka pågår två viktiga arrangemang på var sin ö, och i båda är Equmeniakyrkan med. Hönökonferensen på Västkusten och Almedalsveckan på Gotland. Det finns ingen anledning att sätta dem emot varandra trots att de är väldigt olika till sin karaktär. Några få har möjlighet att åka emellan och vara med lite på båda ställena, men de flesta andra har inte den möjligheten.

En tradition sedan decennier tillbaka är att Hönö missionsförsamling bjuder de som läser till pastor i Missionsförbundet/Missionskyrkan och numera Equmeniakyrkan. Två måltider om dagen i mattältet och en säng i en skolsal är erbjudandet. Hundratals pastorskandidater har genom åren använt sig av den möjligheten med stor tacksamhet. Och eftersom Almedalsveckan är dyr och Hönökonferensen gratis är valet nog rätt enkelt för de flesta fattiga studenter på THS. Jag vet att åtminstone ett 25-tal pastorskandidater finns på Hönö minst en dag denna sommarkonferens, alltså nästan hälften av Equmeniakyrkans pastorskandidater.

Unni Jonsson har gjort bilder som visas på skärmar i Hönötältet före varje möte.

Equmeniakyrkan är oerhört tacksamma till Hönö missionsförsamling för den enorma arbetsinsats det innebär att år efter år arrangera Hönökonferensen. Och som kontaktlärare för pastorskandidaterna är jag väldigt tacksam för generositeten mot de blivande pastorerna. Att kombinera vinterns tysta retreat med läsårets utmanande akademiska kurser och sommarens trosvissa Hönökonferens är en väldigt bra mix.

Jag uppmanar alla er pastorskandidater på Hönö att ta till er av den goda undervisningen och de intressanta seminarierna. Men också att själva ställa upp som förebedjare och samtalspersoner i anslutning till mötena. Det är ovärderliga ”övningstillfällen” i skarpt läge inför framtida församlingstjänst.

Vi är också glada över att fyra pastorer i vägledningsåret medverkar på årets Hönökonferens. Carin Dernulf som talare, Maria Hammar och David Lund som ungdomskoordinatorer och ansvariga för förbönen vid ungdomsmötena, samt Annie Kirk som tolk vid onsdagskvällens möte.

I år kommer min kollega Linnéa Lidskog att finnas till hands på onsdag och torsdag för enskilda samtal om kallelse och tjänst . Linnéa har på deltid arbetat ett år som kontaktperson för pastorskandidaterna och från och med hösten är hon på halvtid handläggare för vägledningsåret och finns med på pastorskandidaternas samlingar och som rekryterare av nya medarbetare.

Även biträdande kyrkoledare Olle Alkholm erbjuder samtal, men på torsdag och fredag. Ett av hans ansvarsområden är just utbildningsfrågor och han har mångårig erfarenhet från bland annat antagningsnämnden.

Ta vara på möjligheten, du som emellanåt går med funderingar på om Gud kallat dig till pastor eller diakon i Equmeniakyrkan. Ibland är det gott att få samtala om sin egen upplevelse av kallelsen med någon som har erfarenhet av hur olika kallelser kan se ut. Och du som är alldeles trygg i att Gud kallat dig – boka in ett samtal för att höra hur du kan gå vidare i antagning, utbildning och ordination.

I konferensens kvällsmöte på onsdag klockan 19.00 blir det en speciell inbjudan till alla diakon- pastors- och prästkandidater, alla volontärer, teamare och ungdomsledare,  alla som ska läsa någon bibelskola i höst och alla som läser till församlingspedagoger, församlingsmusiker och liknande samt alla som inom de närmaste månaderna ska ut som missionärer, missionsarbetare och volontärer. Ni ska få komma fram i slutet av mötet för att få förbön. Linnéa Lidskog leder denna förbönsakt i år, och vi vet att många upplever den som en av konferensens verkliga höjdpunkter.

I en andra inbjudan kommer de att få förbön som önskar klarhet i sin kallelse och visshet om vad Gud vill med deras liv. Och då gäller det inte bara församlingsarbete som ett yrke, utan över huvud taget vad Gud har för plan med den enskilde. Många brukar söka förbön vid dessa tillfällen, och jag som sitter i antagningsnämnden och läser alla kallelseberättelser vet att det är många som räknar onsdagskvällens Hönömöte som en avgörande och helig stund i deras liv.

Efter mötet kommer pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan att sälja tidningen Årsringar utanför tältet. Tidningen handlar om kallelsen och om att vara en Jesu lärjunge. Den kostar 50 kr och hela den summan används för att göra det möjligt för pastorskandidaterna att åka på en retreat per år och att åka på en gemenskapsresa till en lägergård varje höst. Det går utmärkt att swisha för den som inte har kontanter.

”Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på”

Blogginlägg från pastorn och gästbloggaren Krister Liljegren.

Nej det tänker jag inte göra, tänkte jag som svar på en inre förnimmelse om en predikokallelse. Jag skall bli rockmusiker, punkt.

Jag stod vid detta tillfälle framför talarstolen i min hemförsamling, Missionskyrkan i Lidköping, på behörigt avstånd. Men den inre rösten eller förnimmelsen gav sig inte och fortfarande finns upplevelsen som ett starkt minne inom mig.

Vägen blev inte helt rak kan jag nu många år senare konstatera.

Ett antal syntar och allt längre hår senare, ja jag var en riktig pudelrockare, via en längre period inom flygets värld ville inte känslan av en slags kallelse eller riktning i livet ge med sig. Även då vägen också gått igenom kolsvart tvivel och en känsla av att kyrkan inte var något för mig.

Åren gick och efter ett antal inhopp som vakansföreståndare i min hemförsamling förstärktes känslan av att det fanns något i tjänsten som pastor som tilltalade mig.

En period tidigt i livet hade jag också prövat på att verka som ungdomspastor och senare som pastor i en nystartad församling.

Jag är som person kunskapstörstig och har alltid läst mycket, ändå upplevde jag att om det ska bli allvar med min känsla av kallelse så vill jag att det ska bli på riktigt. Så blev det genom ett antal krumbukter i livet att jag ansökte om att bli pastorskandidat i Equmeniakyrkan. Jag blev antagen och samtidigt fick jag en tjänst i en stor pingstförsamling där jag haft möjlighet att arbeta under mina studier, vilket har varit en fantastisk men ibland slitsam kombination.

I upploppet på min läsning drabbades jag helt oväntat av ett mycket allvarligt och livshotande tillstånd som, tack gode Gud, gick att åtgärda. I dagarna har jag fått byta mitt ”callsign” som vi säger inom flyget från kandidat till pastor, vilket känns oerhört stort.

Detta var en mycket kort och förenklad berättelse om min resa vilken innehåller många fler detaljer och händelser, men mitt syfte är att få möjligheten att berätta något om vad utbildningstiden har gjort med och för mig.

Ibland kan man möta åsikten att det inte är bra med teologiska studier, att de kan ta bort det enkla och trosvissa i kallelsen. Kanske kan det bli så för någon. Min upplevelse är dock precis tvärtom. Visserligen hade jag på egen hand redan läst mycket och via ett antal andra utbildningar hade jag en viss beredskap, men det som skedde var att min horisont vidgades. Jag behövde ny luft i systemet, mer syre helt enkelt. Nya infallsvinklar, mer kunskap, problematiserande, krav på att hantera det som jag kanske tidigare hade hoppat över osv. Ju mer jag läste ju mindre tyckte jag att jag kunde tills jag kände hur det lyfte och jag uppfattade att det fanns mer substans i min förståelse av tron.

I och med att jag samtidigt jobbade i en församling kunde jag omedelbart omsätta mycket av det vi läste, prova på att tillämpa kunskapen. Den nya kunskapen och förståelsen fick prövas mot verkligheten direkt.

Visst var jagandet efter billiga tågbiljetter, långa resdagar, övernattningar, böcker, ryggsäcken, frukosten från Ica Bromma tröttsamt, oerhört tröttsamt många gånger.  Idag när jag står i en tjänst så finns där visserligen ett pris som har betalats och en viss trötthet, men jag upplever att det var värt det. Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på.

Så vad hände då med kallelsen och den ”brinnande och hungriga” predikant jag en gång var? En tid backade jag nog lite, prövade mig mot det jag hörde och såg. Ibland kunde jag tänka, om mina lärare satt här hur skulle jag då predika? Jag blev tvungen att justera lite av mitt predikohantverk. Men så sker det där märkliga igen, nu på en tyngre grund, där Guds Ande tar tag i orden och kan använda en vanlig pastor som mig där det blir till liv och rörelse i mötet. Kyrkorummet, samtalsrummet fylls av liv och luft från Guds rike och jag förstår varför jag får vara med där. Gud kallar, utrustar, skickliggör oss var och en för att betjäna alla människor. Ibland som pastor.

– – – – – – – – – – – – – – –

Tillsammans med andra fick Krister Liljegren för en vecka sedan förbön i Equmeniakyrkans kyrkokonferens inför vägledningsåret. Nu kan han titulera sig pastor. Vägledningsåret pågår fram till nästa kyrkokonferens då han ordineras och får vigselbehörighet.

Känn ingen oro och tappa inte modet

Blogginlägg från pastorn och gästbloggaren Rebecka Benjaminsson Larsson.

Det är alltid en härlig känsla att vara framme vid målet. Ibland är det bara glädje och lyckorus, ibland är det också uppblandat med ett visst vemod. När jag nu snart är framme vid det här målet är det mest en känsla av lättnad. Målet det handlar om för mig den här gången är att mina studier vid THS snart är avklarade.

I december 2011 blev jag antagen som pastorskandidat och fick också veta vilken omfattning av studier som förväntades av mig. Då kändes de studierna som ett oöverstigligt berg! Inte på grund av själva studierna först och främst, utan på grund av att jag bor i Borgstena, två mil norr om Borås, och dryga 40 mil från Teologiska högskolan Stockholm. Jag kunde inte då se att det skulle vara genomförbart med studier där på plats. Det som blev tydligt för mig var att ta ett steg i taget – de första terminerna handlade om nätbaserade distansstudier och det upplevde jag ändå rimligt att klara av.

Under hela vägen fram till målet har Jesu ord från Joh. 14:27 burit mig. ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.” Jag har ofta fått de orden till mig – i min bön, i min tanke och från min pappa som svar när jag skickat iväg ett sms med orden: ”Be för mig, nu är det för mycket.” Stundtals har det känts som att det (nästan) varit för mycket. De där distansstudierna klarades av och då kom nästa berg – studier på halvfart på plats på THS. Halvtidsstudier i Bromma, kombinerat med heltidsjobb i Borås och två relativt små barn (och en man) i Borgstena. Hur skulle det överhuvudtaget kunna gå? Känn ingen oro och tappa inte modet.

Därför är det framför allt en känsla av lättnad nu när jag snart är framme vid målet. En känsla av lättnad för att det snart är över. En härlig känsla av att snart vara klar med det här oöverstigliga berget. Men en sak vet jag och det är att det kommer att komma fler berg, det är sådant livet är. Vad det här berget dock har lärt mig är att jag verkligen kan lita på Jesu ord ”Känn ingen oro och tappa inte modet.”

Rebecka tillhör den grupp som nu går in i vägledningsåret och med anledning av det fick förbön i kyrkokonferensen. Hon har klarat att arbeta heltid samtidigt som hon läst, och det är värt all beundran. Men det är absolut inget som antagningsnämnden rekommenderar, utan istället avråder från. Studierna är så pass krävande att mycket få klarar av den arbetsbelastning som Rebecka tagit på sig.

Vandring på Norra begravningsplatsen

En vandring på Norra begravningsplatsen i Stockholm är en upplevelse på många olika nivåer, och ingår numera som en del i en kurs på THS. En student kunde inte vara med i höstas och behöver göra vandringen nu i vår istället. Då passar vi på att bjuda in andra intresserade att följa med.

Vandringen kommer att ske måndagen den 22 maj kl 14-17. Var och en tar med sig lite enkelt fika och någon sittdyna så tar vi en paus någonstans mitt i (vi kan försöka hitta någon plats där det också finns en bänk vid behov).

Vi kommer att besöka gravar efter välkända frikyrkoprofiler som Samuel Owen, Hanna Ouchterlony, E J Ekman, Hjalmar Danielson, Allan Törnberg, Lewi Pethrus och Anders Wiberg. Men även andra viktiga personer som prins Oscar, Johan Olof Wallin, Jenny Nyström, Ludvig Jönsson, Alfred Nobel, Ellen Sandelin, August Strindberg, Wilhelm Moberg, Kata Dahlström, Folke Bernadotte, Lars Johan Hierta, Elsa Cedergren, Ivar Kreuger och Lina Sandell.

Vi besöker också den katolska kyrkogården med gravar efter t ex Jean Paillard och Jacob Laurentius Studach. Och vi vandrar igenom den judiska kyrkogården med t ex Erland Josephsons och Eva Bonniers gravar. I avslutningen går vi över Lindhagens kulle med alla mäktiga mausoleer, samt gästar den märkliga romska delen av begravningsplatsen med sina stora gravmonument i svart marmor.

Det blir några kilometers vandring i ganska sakta mak. Om någon inte orkar eller hinner hela vandringen så går det bra att vara med en stund i början.

Självklart är det kostnadsfritt. Men jag är tacksam för en anmälan till rune@ths.se. Då kan jag också meddela om det blir inställt av någon anledning. Hällande regn är förstås en anledning till att ställa in.

Vi möts klockan 14 (prick) vid apoteket utanför Karolinska sjukhuset (ändhållplats för t ex buss 3 från S:t Eriksplan).

Foton: Tyvärr vet jag inte vilka fotograferna är, men jag tror att AnnaSara Dahlén och Maja Floberg tagit några av bilderna.

Är det verkligen värt det?

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Rebecca Simonsson.

Jag är en av många som pendlar till Teologiska högskolan Stockholm (THS) och studerar för tillfället 100 procent. Jag bor i Skövde så för mig tar det ungefär två timmar och 45 minuter från dörr till dörr. När jag ska skynda iväg till tåget för att komma till Stockholm känns det ofta ganska motigt. Jag har alltid gillat att åka tåg, men den senaste tiden har jag upptäckt att jag ibland är lite åksjuk vilket gör att jag ofta är lite nervös inför resan. När jag väl är i Stockholm är jag på plats mellan en till tre dagar per vecka. Jag är i Stockholm varje vecka, vilket innebär att jag åker tåg fyra timmar i veckan. Tid då jag i bästa fall kan studera, men som så gott som alltid slutar med att jag antingen sover eller lyssnar på ljudbok.

En sak som jag tycker är bra är alla raster på skolan. Ett föreläsningspass är 1,5 timme och har 10 minuters rast halvvägs in. Vi har 30 minuters fika två gånger om dagen och 1,5 timmes lunchrast. De gör att det finns stort utrymme att prata både om stort och smått. Så tack THS för alla raster, de är en stor del av min trivsel på skolan. Det är givetvis inte bara rasterna som jag gillar på skolan, det är också bra föreläsningar som ger mig nya frågor, tankar och perspektiv. Men också andakterna där jag mitt på dagen tillsammans med andra får lägga fokus på något annat än studier.

En annan sak jag tycker är bra är att vi har en skola där vi alla studerar tillsammans, alla vi som vill bli pastorer, präster eller som läser av rent intresse . Det gör att jag får nya perspektiv i mötet med mina kurskamrater. Sedan är det inte enbart djuplodade teologiska frågor vi diskuterar, utan det finns även rum för att bara skratta tillsammans.

Så är det värt allt pendlande? Mitt svar på den frågan är ett stort JA! Jag är förvisso redan lite trött på resandet, men när jag sitter på tåget som tar mig hem är det ofta med en känsla av tacksamhet och glädje över vad jag varit med om.  Inte så sällan har det också dykt upp nya frågor och tankar (på ett positivt sätt). Det som gör att det är värt allt pendlande är framförallt alla människor. Att pendla till Stockholm och att vara på plats på THS ger mig möjlighet att lära känna goa människor, och en hel del av dem är blivande medarbetare och för det är jag tacksam.

Jag tror att du finns som känner att du har en kallelse till pastor, men som inte kan flytta till Stockholm och kanske inte heller känner att det är värt pendlandet. Du har kanske en längre resa än jag har, men jag vill ändå utmana dig att ge det en chans. Vad är något eller några år av pendlande mot att sedan få göra det Gud kallat dig att göra?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 18 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Drygt 30 år senare

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Mikael Andersson.

Under tre år på tidigt 80-tal läste jag teologi. Det var på en skola med internat och min upplevelse av det var mycket positiv. Både att få studera bibeln och angränsande ämnen på heltid och samtidigt ha möjligheten att brottas med de svåra frågorna tillsammans med de andra som läste på skolan.

Efter det fanns jag i bortåt 20 år i mindre församlingssammanhang där vi hjälptes åt med i stort sett allting. Jag fick erfarenhet av predikan, mötesledning, söndagsskola med mera. Sedan blev det dryga tio år i en större församling under en period i livet då andra uppgifter tog mycket tid och därmed fanns inte tid kvar till samma engagemang som tidigare.

Under 2015 gick vi med i en Equmeniaförsamling eftersom den låg närmast till där vi bor efter en flytt några år tidigare. För drygt ett år sedan fick jag en förfrågan om att predika i min nya hemförsamling. Jag hade inte predikat på nästan 13 år och var nog lite extra nervös. Predikandet blev dock en positiv upplevelse. Fick en hel del positiv respons samtidigt som jag också upplevde själva framförandet mer positivt än jag gjort tidigare i mitt predikoliv.

Det blev nog den viktigaste pusselbiten in i en förnyad pastorskallelse. Sedan gick allt mycket snabbt; kontakt med Rune W Dahlén, skrivandet av ansökningshandlingar och intervju i Alvik. Blev antagen som pastorskandidat den 23 maj förra våren.

Jag påbörjade mina studier i slutet av januari i år. Vilken lycka att få börja studera igen! Jag har i stort sett läst på egen hand i alla år sedan jag avslutade studierna på bibelskolan 1984, men att få läsa igen under ordnade former har jag längtat efter i många år. Vilken härlig känsla att ha kursare att diskutera det jag läser med! Vilken underbar förmån att få sitta på tåget till eller från Stockholm och läsa kurslitteratur (och ibland ta en tupplur!) Jag läser det så kallade ”pastorspaketet” (praktisk teologi + Equmeniakyrkans historia), vilket innebär 60 högskolepoäng på halvfart under två år och hoppas på att bli ordinerad 2019 om allt går som det ska.

– – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

En av de största förmånerna…

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Jonathan Lennartson.

”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” – Markus evangelium 6:31

En av de största förmånerna vi har som pastorskandidater är de resor som vi företar oss i utbildningen. På hösten är det en resa till en av våra regioner i vårt avlånga land. Men varje vår åker vi på en tyst retreat. Dessa retreater är något av en andningsplats. Här får vi släppa allt vad studier heter och tankar på vardag för att gå in i några dagars tystnad inför vår Herre. Denna tystnad är sannerligen en gåva i rätt tid då hektiska tider av studier har föregått samt kommer.

Min egen erfarenhet av dessa retreater har varit blandade. Under den första retreaten hade jag svårt med koncentration och tyckte mest att det var konstigt att vara tyst. Men så, några år senare, har jag lärt mig detta att Gud är med mig vart jag än är, och vill tala med mig personligen. Därför har retreaten blivit en längtan i mig, att få komma bort till en öde plats och spendera tid med Jesus. Detta möte med honom är formerande, eller rent utav transformerande, och är möjligt i den tystnad som retreaten erbjuder.

Jag är väldigt tacksam för alla de retreater som har getts till oss. Så ser jag dem, som gåvor från vår Herre, en vilostund tillsammans med honom.

– – – – – – – – – – – – – –

Retreaterna och höstens resa till en region ingår som en del i pastorsutbildningen, men för att inte kostnaderna ska bli för betungande säljer pastorskandidaterna sin egen tidning Årsringar. Även det bokloppis som just nu pågår på THS sänker kostnaden för dessa resor.

Jonathans erfarenhet av att den första retreaten inte var så enkel är ganska vanlig. Därför har det varit viktigt att under utbildningen erbjuda en retreat per år, även under Vägledningsåret, för att de blivande pastorerna ska hitta rytmen och sedan fortsätta att regelbundet åka på retreat som pastor. Vi tror att detta hjälper pastorerna att leva nära Gud och att orka fortsätta i sitt utgivande arbete år efter år.

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. I samband med denna dag säljer pastorskandidaterna tidningen Årsringar. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.