Etikettarkiv: pastorsutbildning

Det är nåd att få vara med!

Så har det blivit dags att tacka för mig. Idag arbetar jag min sista dag innan jag går i pension från min tjänst som utbildningssekreterare och kontaktlärare i Equmeniakyrkan. Lärarjobbet på THS avslutade jag redan den sista juni.

De senaste veckorna har jag ofta fått frågan hur det känns. Folk förutsätter alltså att det känns, och konstigt vore det ju annars efter 30 år som lärare för blivande pastorer och efter 16 år som utbildningssekreterare och kontaktlärare, först i Svenska Missionsförbundet och sedan i Equmeniakyrkan.

Och det känns faktiskt helt rätt. Redan förra hösten insåg jag att jag inte kommer att orka ända fram till 65-årsdagen, trots att jag tidigare sagt att jag gärna arbetar tills jag är 70 om jag bara får. Men arbetet har varit intensivt och de många resorna har tröttat, inte minst de senaste åren när järnvägsproblemen gjort det mycket svårare att resa miljövänligt. Så jag har inte ångrat mitt beslut att sluta.

Men det är klart att det är lite vemodigt. Jag kommer att sakna kontakten med alla dessa underbara pastorskandidater. Varje kyrkokonferens har egentligen varit vemodig – stor glädje när pastorskandidater blir pastorer och lämnar THS, men också stor saknad. Ungefär som när barnen flyttar hemifrån, helt rätt och ändå svårt. Ibland har jag faktiskt gråtit i smyg på konferenserna. Jag trodde att jag skulle vänja mig med åren, men det har nog bara blivit svårare. Och nu ska jag lämna allesammans på en gång, visst känns det.

Men jag tröstar mig med att jag får fortsätta som timlärare på THS, åtminstone under detta läsår. Första dagen med undervisning blir faktiskt imorgon fredag. I timlärartjänsten ligger också ansvaret för kontakterna mellan församlingarna och studenterna inför bön- och offerdagen för pastors- och diakonutbildningen. På det sättet får jag fortsätta kontakten med församlingarna, som även det varit ett stort glädjeämne genom åren.

Det har varit oerhört viktigt för mig att få överlämna ansvaret till någon jag är trygg med och litar på. Och så har det i allra högsta grad blivit. Jag har svårt att tänka mig en bättre efterträdare än Linnéa Lidskog som jag redan fått arbeta tillsammans med ett par år och som nu går in på heltid i de uppgifter jag haft.

Linnéa har en mycket bred erfarenhet. Hon kommer från Lagmansholm i den frikyrkotäta Vårgårdabygden, gick bibelestetisk linje på folkhögskola, utbildade sig till förskollärare men blev sedan ungdomsledare i Remmene-Rensvist församlingskrets. Efter studier på THS (där hon läste mycket mer än vad antagningsnämnden hade krävt av henne) blev hon ordinerad som pastor i Svenska Missionskyrkan 2009. Under några år var hon pastor och föreståndare i Centrumkyrkan i Tumba, och arbetade sedan på Hela Människan Botkyrka/Salem med lokalt diakonalt arbete. Mellan åren 2013-18 har hon varit barn- och ungdomskoordinator på Equmenia, de senare åren på deltid eftersom hon från 2016 också varit handläggare för vägledningsåret och kontaktperson för pastorskandidaterna.

Linnéa nås på tfn 08-58 00 32 25 och på linnea.lidskog@equmeniakyrkan.se. Ta kontakt med henne om du funderar på kallelsen till pastor!

Vad kommer jag då att sakna mest i jobbet? Ja, vissa höjdpunkter har förstås funnits. Eftersom jag egentligen är ganska introvert har de enskilda samtalen med en eller några få känts bra. Alla samtal med sådana som funderat på att bli pastor – vilken nåd att få vara med som en liten, liten del i deras kallelseprocesser. Och samtalen om stort och smått med alla antagna pastorskandidater. Jag fick rådet från en person i början att satsa på de tydliga och starka ledarämnena och att gå nära dem. Jag hoppas att jag inte glömt de personerna, men jag valde motsatt väg eftersom jag så väl minns de som stöttat och uppmuntrat mig under de långa tider då jag känt mig liten och ängslig och svag. Ofta har jag tänkt när jag suttit med en pastorskandidat som varit lite osäker och tvivlat på sin egen förmåga: Du kan bli en bra pastor!

Retreaterna och Svalkanhelgerna med pastorskandidaterna har också varit höjdpunkter. Den första Svalkanhelgen hölls i maj 2003 som ett par gemenskapsdagar på EFS sommarhem Svalkan nära Stockholm. Sedan har det utvecklats till fyra dagars gemenskap varje höst tillsammans med någon region, och ibland även en övernattning på våren. Vi har varit i Hemavan, på Snäckan, Vägsjöfors, Kuvarp, Hjortsbergagården, Ensro, missionsbåten Shalom och många andra ställen. 25 Svalkanhelger har jag nog hunnit vara med på.

Svalkanhelg på Vägsjöfors 2009. Foto: Oscar Skarin

Inspirationen till retreaterna kom genom en enkel retreat som studentkåren anordnade och bad mig att vara ledare för. Den första tysta retreaten för pastorskandidater hölls i april 2004, då Peter Halldorf ställde upp gratis som ledare. De första retreat- och samtalsdagarna för pastorskandidater som t ex läste distanskurser hölls i januari 2005 med mig som ledare i ett försök att minimera kostnaderna. Både retreaterna och Svalkanhelgerna var från början satsningar i tro av pastorskandidaterna eftersom det egentligen inte fanns pengar. Nästan 30 retreater har jag fått vara med på, med ledare som Liselotte J Andersson, Britta Hermansson, Jonas Eveborn, Susanne Carlsson, syster Veronica, Andreas Sköldmark, Gun och Arne Gustafsson, Ulla Käll, Peter Halldorf med flera.

Retreat- och samtalsdagar på Bjärka-Säby 2017 med Jonas Eveborn

Sammanträdena med antagningsnämnden har varit bland det viktigaste i arbetet. Besluten har många gånger varit svåra, men det har alltid funnits en mycket god stämning i nämnden, trots att folk förstås bytts ut nu och då. Drygt 75 sammanträden har det blivit för min del, och vi har aldrig behövt ta annat än enhälliga beslut i antagningsfrågor. Lite drygt 250 pastorskandidater har jag fått vara med att anta. Ibland händer det att jag möter någon pastor i Equmeniakyrkan som jag inte känner, men det sker inte så ofta numera.Den första antagningsnämnden i Equmeniakyrkan, hösten 2012.

När pastorn från min barn- och ungdomstid fick ställa upp i tid och otid sa han ofta: ”Det är nåd att få vara med”. Ju äldre jag blivit desto mer har jag insett att han hade rätt. Det har verkligen varit en nåd att få vara med, att bli efterfrågad, behövd, tagen i anspråk. Paulus skriver i 1 Tim 1: ”Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst […] Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig […].” Så har också jag upplevt det i all min otillräcklighet. Det blev inte alltid som jag tänkt mig. Alla beslut blev inte rätt. Jag har gjort många besvikna. Ibland har jag fått brottas med tvivel på mig själv och modlöshet. Jag har ältat misstag och ord som aldrig skulle ha sagts. Att vara en syndare frälst av nåd har varit en levande realitet. Men mitt i allt frågade Gud efter mig och ville samarbeta. Vilken oerhörd nåd!

Nu önskar jag dig, Linnéa, lycka till inför framtiden! Det här kommer att bli bra!

Tack alla pastorskandidater och kollegor för att jag fick vara med några år.

Gud välsigne oss alla!

 

Årets sommarpratare – och görare

Här är årets sommarpratare. Men inte de där vanliga i radion. De där som bara pratar och spelar musik. Utan sommarpastorerna i Equmeniakyrkan som både pratar och gör en massa annat fint för att sommaren ska bli ännu bättre.

Ansgarskyrkan, Västerås: Kim Lillskog, vecka 26-32
Värmlandsnäs missionsförsamling: Ulrika Danielsson, vecka 29
Löfstadkyrkan, Tranås: Tomas Röjder
Vikarbygården i Dalarna: Maria Hassani, 26/6 – 2/8
Donsö Missionskyrka: Gustav Fransson, vecka 28-31
Klintagården på Öland: Frida Hellsing, vecka 28
Ansgarskyrkan, Lidingö: Jonathan Ramström, midsommar – 12/8

Hälsa gärna på där de är!

Att vara sommarpastor är något väldigt speciellt. Pastorskandidaterna får ibland den möjligheten, även om det tyvärr är alltför få församlingar som anställer sommarpastorer. Men oftast är det en väldigt fin möjlighet för både församlingen och pastorskandidaten.

En sommarpastor kan nå dem som är kvar hemma. Predika och leda möten, följa med på läger, skapa kontakter bland semestrande människor, ordna sommaraktiviteter för barn och unga, ta hand om andakter på sommarhem och institutioner, besöka äldre och sjuka mm. Det har visat sig vid ett par tillfällen att det också kan vara ett sätt att på lite sikt lösa en vakanssituation i församlingen.

Pastorskandidaterna som blir sommarpastorer får möjlighet att förkunna Guds Ord och samtala med människor om Jesus. Det ger dem också möjlighet att praktisera som pastor, att få inspiration, idéer och tips innan det blir allvar i en ”egen” församling. Sommarpastorerna får se lite mer av bredden i Equmeniakyrkan, med förhoppningen att de ännu lite bättre kan förstå hur andra tänker och fungerar. De kan få uppleva en fromhetskultur som de inte tidigare lärt känna och de kan också få se en ny del av Sverige innan det är dags att önska var de vill ha sin första tjänst. De får även lära känna nya människor. En del av dem kanske kan bli vänner för livet, och goda förebedjare.

Läs mer om att anställa en sommarpastor.

”Nu gör jag slut!”

Så sa Eva till Adam. Inte i bibeln alltså, utan i ungdomsfilmen ”Eva & Adam – fyra födelsedagar och ett fiasko”. När filmen kom år 2000 var jag elva år och hade följt tv-serien om två ungdomar som blir tillsammans som tolvåringar och sedan chockartat gör slut i filmen.

Elva år senare är jag ungdomsledare. Mitt i ett tonårsläger kommer rubrikerna: ”Vi är inte ett par längre”. Måns Zelmerlöw och Marie Serneholt hade gjort slut mitt i sommaren när Måns var ledare på Allsång på Skansen. Och flera ungdomar på lägret grät över att deras förebilder gått skilda vägar.

Uppbrott är jobbigt. Oavsett vad det handlar om så innebär det någon typ av förändring. För egen del är det dags att säga: ”THS – nu gör jag slut!” Nu ska jag nämligen efter fyra år som student på skolan flytta till Linköping och vara pastor. Därmed inte sagt att jag gör slut i vredesmod – jag är enormt glad och tacksam för våra år tillsammans.

  • Tack THS för all kunskap jag fått – utan den hade jag inte vågat vara pastor och leda andra i tron.
  • Tack för mognaden i tron som skett på föreläsningar, andakter, samlingar och i samtal på hög och låg nivå.
  • Tack alla lärare för all tid och engagemang ni lägger på oss studenter och för att ni inte klankar ner på oss när tentor inte är på topp, utan istället ger nåd och pepp så att vi tar oss i mål.
  • Tack all skolpersonal som står ut med frustration kring kursval, trasiga kaffeautomater och bortkomna biblioteksböcker och för att ni gör pluggmiljön smidig och bra.
  • Tack alla ni som gick i tvåan, trean, fyran och femman när jag var ny på skolan, för att ni lät mig ta rygg på er och hjälpte till att hantera stress och teologiska kriser.
  • Tack alla ni som nu går i ettan, tvåan och trean för att jag fick vara en förebild ett litet tag och för att ni nu stabilt bär THS-andan vidare.
  • Tack alla klasskamrater vid runda bordet som varit med i alla steg på vägen och alltid lockat fram skratt ända nerifrån maggropen vid välbehövliga tillfällen.
  • Tack Gud för att du varit den bästa pluggkompisen och lett mig både i studierna och livet under dessa fyra år. Styrkan kommer från dig och ”allt förmår jag genom honom som ger mig kraft” (Fil 4:13).
  • THS – tack för att du varit min fasta, trygga, stabila, härliga, roliga, spännande, frustrerande, jobbiga, sömniga, intressanta, utmanande, utvecklande och engagerande punkt dessa år. Du har format mig till den jag är som människa och pastor, och gett både riktning och vänner för livet.

Studier är inte en dans på rosor – det är både kul och spännande, men också utmanande. Men målet att bli pastor har motiverat och fört mig framåt bit för bit. Som Paulus skriver:
”Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2 Kor 4:16-18).

Hur slutar då denna historia?

Spoiler alert: Eva och Adam blev tillsammans igen innan filmen var slut. Det blev inte Måns och Marie, men Måns blev pappa häromveckan och Marie blir tvillingmamma senare i år – så det blev ju bra för dem båda ändå. Hur det går för mig och THS i framtiden vet inte jag. För stunden säger jag ”tack för nu”.

Men det är klart – nu börjar ju vägledningsåret. Sedan blir det fortbildning på THS under de tre första åren i tjänst. Därefter kanske jag blir sugen på att läsa någon enstaka kurs, eller varför inte skriva den där magisteruppsatsen jag förberett. Och så har jag ju en liten dröm om att forska och undervisa.

Hmm. Det gick visst inte så bra att göra slut. Typiskt mig att först avvisa och sedan ändra mig. Det kan ju vara lite skönt att det blev så här också, för då blir inte uppbrottet så totalt. Men nu vill jag faktiskt ha sommarlov, så THS – nu tar vi en paus!

Pilgrimsvandring för att finna sin själ

I järnvägens barndom fanns det farhågor att tågens höga hastigheter, ca 60 km/h, skulle ge oönskade effekter både själsligen och kroppsligen. Man befarade också att mycket resande skulle öka risken för bestående men.

Som veckopendlande campusstudent under våren har det blivit några tågresor mellan västkusten och huvudstaden – typ två i veckan. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte sliter. Eller rättare sagt, det myckna åkandet gör något med min själ. Ibland känns det som om den hamnat på avvägar i Katrineholm och inte riktigt kommer med hem.

Så gott att det finns pilgrimsvandringar då. Dagar då fötterna får styra tempot och själen hittar tillbaka till mig.

Pilgrimsvandringar med samtal om väsentligheter, tystnad och småprat, bön, bibelläsning och delande. Det är en andlig oas i mitt pastorskandidatsliv.

Ikväll sitter jag på ett försenat tåg hem till västkusten efter en pilgrimsvandring med de andra pastorskandidaterna i Stockholm. Vi har haft förmånen att få vandra med Hans-Erik Lindström, den svenska pilgrimsrörelsens nestor, utifrån pilgrimens sju nyckelord: frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. Det blev en fantastisk dag i ett försommarfagert Stockholm, och välgörande för både kropp och själ.

Så ikväll tackar jag Gud för att hela jag är med på tåget, ande, kropp och själ.

Pax et bonum – frid och allt gott

önskar Kaisa
som på måndag tar tåget mot THS igen

Text: Kaisa Svennberg
Foto: Jonas Eveborn

Jag går åt ett annat håll… Men hamnar ändå här!

Jag var ungefär 14 år när tanken kom till mig första gången: ”Tänk att få jobba i kyrkan!” Visst kändes det lockande! … och samtidigt lite avskräckande. Dessutom hade jag ett annat stort intresse som tog av min tid och fyllde mina framtidsdrömmar. Nämligen drama och teater. Så när jag fick chansen gick jag Estetiska programmet med teaterinriktning på gymnasiet.

När jag var 19 år fick jag ett sällsynt tydligt svar från Gud när jag frågade: ”Vad ska jag ägna mig åt i höst?” Svaret blev: Du ska jobba i kyrkan. Det kändes rätt… och samtidigt avskräckande. Så jag flyttade till annan ort och gick på folkhögskola och läste… drama och teater.

Efter ett år ville jag ge mer tid för min tro så jag gick en bibellinje, vilket gav mersmak. Jag tänkte att det där med pastorstjänst och kyrkjobb nog ändå va nåt för mig. Så jag sökte till THS och läste teologi som nätkurser… Och snart även drama på universitetet i Linköping.

Och jag började känna mig tveksam igen, till det där med att bli pastor. Kanske att jag inte passar in i hur en pastor ska vara? Kanske att jag känner mig instängd i pastorsrollen? Kanske att jag vill ägna mig åt något annat? Så jag bestämde mig för en annan väg och utbildade mig till folkhögskollärare.

Men jag insåg att jag inte kunde avstå från kyrklängtan. Jag valde att arbeta både på en folkhögskola och i en kyrka. I kyrkan märkte jag att kyrkjobb passar mig. Och plötsligt blev kallelsen och längtan efter att bli pastor tydlig för mig igen. Och dessutom är det ju så (som jag alltid har vetat) att drama och teater är en tillgång i kyrkan!

Det blir så tydligt när jag ser tillbaka, att de båda vägarna som jag tänkte som alternativa, konkurrerande vägar, kom att bli en sammanflätad väg. Jag trodde många gånger att jag valde bort att jobba i kyrkan. Men så här i efterhand känns det som att vägen hela tiden gick åt det hållet, bara att jag fick gå min väg. Och fördjupas i mina gåvor.

Visst har jag fått göra upp med bilder för att hitta fram, både med min självbild och med föreställningen om hur en pastor ska vara. Men det är skönt, att formas och hitta det som är ens plats och sammanhang.

Tack Gud att du går med, att du har riktningen klar, även när vi själva tvekar.

Och till dig som läser: Våga gå! Ett steg i taget, i tro och längtan.

Frida Hellsing, pastorskandidat och gästbloggare

Var det värt det?

Måndag morgon. 04.45. Upp och hoppa! Dags att ge sig iväg igen. Från Trollhättan – till Stockholm. Väskan packad sedan igår kväll. Bäst att steka ett ägg till mackan i matsäcken. En andra frukost innan första lektionen klockan 10 kommer att behövas. Nu väntar drygt fyra timmar på tåg. Så där ser en del måndagar ut. Andra startar något senare, ett annat tåg, något byte och därmed lite längre resa. Det är mycket resande. Mycket tid borta från familjen, hemmet och jobbet i församlingen.

Att börja om mitt i livet! 40+ och på väg mot något nytt. Varför gör man det? Varför väljer man att resa från ena till andra sidan av Sverige för att omskola sig mitt i livet? När det hade varit mycket lättare att gilla läget och fortsätta som pedagog i församlingen. När det hade varit lättare att inte ägna varenda ledig stund åt att sätta sig in i teologisk litteratur på flera hundra sidor, som dessutom är på engelska, eller att skriva PM, essäer, uppsatser och andra inlämningar med akademiska förtecken… När barnen frågar när man kommer hem igen så där varannan måndag. När man kliver upp alldeles för tidigt i ottan för att hinna upp till föreläsningen i tid.

Så när jag ser mig i backspegeln efter fyra år, var det värt den långa, inte helt raka vägen? Var det värt att offra tid borta från familj, församling och lägga många timmar på resor, studier och föreläsningar? Varför gjorde jag det?

Jag gjorde det för att Gud pockade på min uppmärksamhet. Jag upplevde att Han ville ha mig i tjänst på annat sätt än tidigare. Jag valde att börja plugga för att gå den väg Han ledde mig in på. Jag gjorde det för att jag älskar Jesus och han har lagt ner gåvor i mig som Han vill att jag ska använda för sitt rike. Jag älskar Guds församling och tror att Han vill använda mig att träna lärjungar. Det är inte för att jag är bättre än någon annan eller att jag har så många mer kvaliteter än någon annan. Det är för att Han älskar mig. Och vet du, Han älskar dig också. Om du upplever kallelsen, men undrar hur du ska klara det – lita på att Han som kallar dig också bär dig hela vägen. Visst är det spännande hur livet kan förändras mitt i! Våga tro! Följ kallelsen!

Min familj har stöttat och pushat mig. Min församling har stöttat mig och pushat mig. Jag har lärt mig massor. Jag har utvecklats i ledarskap. Jag har fått vänner för livet. Jag har fått redskap för min kallelse att vara pastor.

Så JA, nu kan jag verkligen säga att det ÄR värt det!

Malin Rylander

”Jag ska bli stylist och föreläsare!”

– Jag tänker aldrig bli pastor! Jag ska bli stylist och föreläsare!

Erik som intervjuade mig inför mina studier nickade, log och lyssnade.

Trots mina ord på intervjun kom jag in. Jag började läsa till pastor hösten 2014.

Varje gång vänner utanför kyrkan frågade vad jag pluggade mumlade jag att jag läste ledarskap och teologi. Sedan bytte jag ämne så fort jag kunde. I slutet av första året på pastorsutbildningen frågade min mentor varför jag så ofta sa att jag INTE skulle bli pastor. Han förklarade att jag titt som tätt pratade om ”mina älskade ungdomar i Vårgårda”. Han påstod att jag verkade brinna för alla de saker som en pastor jobbar med. Jag förstod ingenting. Pastorer, det är väl pålästa, gråhåriga män som är strukturerade och sansade? Jag är en lite lätt galen virvelvind med dåligt tålamod som älskar att tänka nytt. Jag kan väl ändå inte passa som pastor!?

Så där höll det på. Fortfarande kan tvivlet komma över mig.

Nu läser jag min sista termin innan jag ska gå ut i tjänst. Jag ska börja jobba som ungdomspastor i Betlehemskyrkan, Göteborg. Jag ska få jobba utåtriktat, med ungdomar. När jag var på första intervjun lät det som att de skapat tjänsten utifrån vem jag är. Allt kändes så förberett.

Jag har snart läst teologi i fyra år. Just nu pendlar jag mellan Alingsås och Stockholm. Det är slitigt. Det är utmanande. Det är så värt det. För jag vet att jag blir utrustad för att jobba med det jag brinner för. Varje gång som det känns trögt att åka upp till Stockholm verkar Gud påminna mig om hans plan. Det kan vara ett sms från en vän, en lovsång, ett bibelord, en affisch. Det är som att Gud ger små meddelanden längs vägen, för att jag ska orka ända fram.

Fortfarande kan jag undra hur Gud kan använda lilla mig. En sminkös med drömmen om att bli stylist och föreläsare. Jag drömmer om att få sprida kärlek till människor där mycket hat finns. Jag drömmer om att visa hur otroligt bra de är. Jag drömmer om att få hjälpa människor som halkat snett. Jag drömmer om att få lyssna på människor som behöver tröst. Jag drömmer om att hjälpa människor fram. Jag drömmer om att få visa hur mycket min tro på Jesus har hjälpt mig.

Kanske finns även du där, som längtar efter att få vara den personen för andra. Kanske har du, som jag, föreställningar om hur en pastor ska vara som inte alls stämmer. Kanske är det just du som ska börja läsa till pastor. Just du, med din dröm.

Jesus sa: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Luk 10:2)

Välkommen in i gänget!

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Lovisa Almén.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Måndagens den 16 april är sista ansökningsdag inför höstens program och kurser på THS. Ansökningar om att bli pastors- eller diakonkandidat bör ha inkommit senast den 25 april.

För bra för att vara sant?!

Chicago, oj vad jag trivs! När jag skriver detta blogginlägg har jag precis spelat basket med ett gäng grabbar från skolan. Det är inte min sport, jag är inte alls bra, men jag är bara glad att få vara med.

Anton Ahlmark i Chicago

Den här vårterminen är jag på utbytestermin på North Park Theological Seminary i Chicago, även känd som The Windy City. THS och North Park har ett samarbetsavtal vilket gör att man som student på THS kan få åka en termin och studera helt utan att betala någon avgift, utöver flyg, visum, boende och mat, det är inte helt all inclusive!

Så fort jag fick reda på att man kunde studera en termin i USA så visste jag att jag skulle göra det. Det har länge varit min dröm att studera på college i USA och det kändes nästan lite för bra för att vara sant. Visst, att plugga en termin utomlands kräver sina uppoffringar. Man får lämna familj, vänner, tryggheten och den svenska maten, jag talar givetvis om kebabpizzan (med pommes på). Men halvvägs igenom terminen ångrar jag inte en sekund att jag sökte och åkte!

Jag har fått så många nya erfarenheter, fått testa på hur det är att komma till en plats där jag inte känner någon, fått utmana mig i att studera på ett annat språk och fått en massa nya vänner! Jag har fått kolla på basket, käkat magiska hamburgare, varit på camp och så mycket mer! För bra för att vara sant? Nästan, för grejen är att det är sant!

Man måste turista också. Här är den kända glänsande bönan i Millenium Park.

På North Park läser jag fyra kurser samtidigt. Det är praktiska kurser som Pastoral Care and Counseling och Leading and Teaching in Ministry, och två teoretiska i Nya Testamentet och kyrkohistoria. I Leading and Teaching lär vi oss tre grunder:

1. Teach Well
2. Lead Well
3. Self-Care Well

När jag funderar på den här terminen i Chicago så inser jag att detta gör jag väldigt mycket för mig själv. Hela denna termin är ”self-care” för mig. Och det är bra ”self-care” för jag har aldrig velat vara pastor mer än nu!

Varje söndag försöker jag besöka en ny kyrka. Detta gör jag för att se olika sätt att fira gudstjänst på och olika sätt att vara kyrka i en storstad. Jag har lärt mig mycket av det, men min största lärdom är denna:

I varje kyrka, oavsett samfund och plats, oavsett tidpunkt och karismatik, så är det alltid Jesus som är i centrum.

Det är mäktigt att kunna kliva in i en kyrka på andra sidan jorden, och veta att sångerna som sjungs och predikan som förkunnas alltid kommer att handla om Jesus. Samma Jesus som jag varje dag försöker följa är aktiv och levande överallt. Jesus är aktiv just nu när du läser detta inlägg, har du tänkt på det idag?

Min längtan är att den Jesus som förvandlar varje människa som möter honom, den Jesus som förlåter synder, som helar och gör nytt ska få bli mer känd i Sverige. Terminen i Chicago har påmint mig om att det alltid måste vara prio ett.

Om du som läser detta blogginlägg funderar på att börja läsa till pastor på THS så ha med dig att möjligheten finns att studera utomlands. Det kräver lite extra arbete, men det ger så grymt mycket tillbaka! Ta den chansen! Det är det bästa jag gjort under min utbildning på THS. Och har du frågor, tveka inte att höra av dig! Nu ska jag åka ner till downtown och uppleva ännu mer av vad Chicago har att erbjuda! Kanske åker du också hit en dag.

Gud välsigne dig!
Anton Ahlmark

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Inte utan er

För lite mer än fyra år sedan satt jag i min säng på kvällen och löste sudoku. Jag hade en tid innan, återigen, funderat på kallelsen. Så kommer orden: ”Är det inte dags att du funderar på varför du ska bli pastor, och inte på varför du inte ska bli pastor?” Och när jag tog tag i den frågan var svaret ganska kort och ganska enkelt. För att jag vill och för att Gud vill … och sedan sa också kyrkan att de ville. Och en ny resa tog sin början i mitt liv. En resa som har bestått i mycket läsande, en hel del skrivande, lyssnande och lärande. Och faktiskt en hel del resande …

Och nu sitter jag här vid mitt skrivbord fyra år senare. Jag har under min tid på THS lärt mig massor, jag har fått många redskap och verktyg för det liv som ska börja om bara några månader. Många betydelsefulla och viktiga lärdomar, tankar och insikter har kommit till mig. Men när jag tänker på vad som har betytt allra mest så kan jag inte komma ifrån det.

Det är ni, kära, älskade pastorskandidatvänner. I början av min resa kände jag mig ganska ensam, det är lätt att göra det som pendlande student, men sedan dök ni upp en efter en.

Ni ger mig hopp, tro och tillit, ni hjälper mig förstå min plats i allt detta. Ni hjälper mig att se på mig själv med era ögon, ni hjälper mig att reda i tankar jag gått vilse i. Ni hjälper mig att förstå uppgifter jag inte begriper. Ni förklarar och ni har tålamod. Och nu när vi snart ska ut i tjänst tipsar ni om var jag kan hitta pastorskläder. Ni lyssnar på min frustration när allt bara känns för mycket och för jobbigt. Ni delar med er generöst av det ni har och är. Och det bästa är att jag vet att det är ömsesidigt. Jag är tacksam över att jag får stå vid er sida när ni behöver det. Vi skrattar, gråter, pratar och är tysta tillsammans. Vi behöver varandra nu, och vi kommer att behöva varandra sedan.

Det finns i pastorsutbildningen många värdefulla moment men jag vill särskilt lyfta fram retreat- och samtalsdagarna. Under tre dygn får vi pastorskandidater vara tillsammans med varandra och med Gud. Världen utanför kan stängas av för en stund. Vi får vara tillsammans i tystnad, möta Gud tillsammans. Vi får samtala med varandra lite mer ostört än vi kan göra annars. Och vi får möjlighet att samtala om lite andra frågor än vi kan göra i vardagen. Vi äter tillsammans, vi promenerar och vi ber. En retreat är alltid en individuell upplevelse, det som händer i tystnaden kan var jobbigt och det kan vara glädjefyllt. Men på retreat- och samtalsdagarna kan vi möta det tillsammans med Gud och tillsammans med varandra.

Blogginlägg av pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Äntligen skymtar jag kyrkan!

Jag har efter resan med tåg och stadsbussarna lyckats hittat fram. Fortfarande nervös och pirrig över att nu få påbörja min andra verksamhetsförlagda utbildning (VFU) möter jag en kvinna samtidigt som jag kommer. Vi hälsar på varandra och jag förklarar att jag heter Moa och är pastorskandidat samt att jag ska ha VFU i församlingen. Hon hälsar mig välkommen till församlingen och jag känner en viss lättnad över att vara framme och en förväntan för vad dessa två veckor har att komma med.

Mina två veckor bjuder mig på många nya människor att lära känna. Tänk att jag får möta människor som kommer från andra länder och har bosatt sig i Sverige. De vill lära sig svenska och är därför på språkcafeét där jag får samtala med dem, lära dem svenska ord och hur de uttalas. Tillsammans med omsorgspastorn får jag följa med på ett hembesök och träffa en kvinna som levt ett långt liv, där hon bott på samma ställe hela sitt liv, haft en tro på Jesus och hon var tacksam för att vi ville hälsa på. Mötet med alla barnen som precis börjat sina liv. De som är med i barnrytmiken och i mina ögon är väldigt söta när de kryper runt på golvet och ler åt en. Alla nyfikna barn som en helg får sjunga i kören med artisterna Emmy & Ella. Scouterna som stolt kommer intågande på gudstjänsten då det är scoutinvigning.

När jag får predika inför konfirmanderna känner jag en glädje, det är roligt, tänk att få berätta för dem vem Jesus är. Inom mig ropar en röst: ”Ja, detta är en bra grej på min VFU”. Men när jag i en gudstjänst är med i ett drama som viseman och inte ska säga något. Då är jag oerhört nervös att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv och min kropp. I mina tankar tänker jag: ”Hur glömmer jag alltid att jag blir nervös av drama, då jag inte ska vara mig själv”.

En av de viktigaste stunderna under min VFU är då jag finner mig själv i en skön position sittande på golvet hemma hos min handledare Johanna. Jag har fått förbereda frågor till henne alltifrån om hur de tänker kring vissa specifika saker i deras församling, hur hon som pastor förbereder ett vigseltal, till hur hon ser på Gud osv. Jag har alltså fått möjligheten att sitta ner med en pastor och fråga alla de frågor jag undrar och tänker på. En stund för mig som blivande pastor att i lugn och ro få reflektera, lyssna och ta in lärdom av en annan pastor.

När jag lämnar min VFU-församling är jag uppfylld i själ och ande. Jag bär med mig en energi som gör att jag orkar de sista skoluppgifterna innan jul. Jag har fått goda upplevelser, fått möta människor som både hjälpt mig och som jag även hann lära känna. Summan av min VFU är att jag inte ville lämna församlingen, JAG VILLE VARA KVAR! Samtidigt bär jag med mig allting i hjärtat och ser fram emot att själv få vara pastor.

Moa Nilsson Forsén, pastorskandidat och gästbloggare.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Pastorskandidaterna på THS gör VFU – verksamhetsförlagd utbildning – vid tre tillfällen och sammanlagt åtta veckor under sin utbildning. Målsättningen är då att hitta tre församlingar som dels är olika pastorskandidatens hemförsamling, dels olika sinsemellan. Det kan gälla geografi, storlek, fromhetsmönster, ledning, samhällsstruktur etc. Arbetet med VFU är ett av de moment i utbildningen som THS inte får statsbidrag för. 

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, då samlar vi in pengar till bland annat administrationen av pastorskandidaternas VFU-perioder. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.