Etikettarkiv: pastorsutbildning

En av de största förmånerna…

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Jonathan Lennartson.

”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” – Markus evangelium 6:31

En av de största förmånerna vi har som pastorskandidater är de resor som vi företar oss i utbildningen. På hösten är det en resa till en av våra regioner i vårt avlånga land. Men varje vår åker vi på en tyst retreat. Dessa retreater är något av en andningsplats. Här får vi släppa allt vad studier heter och tankar på vardag för att gå in i några dagars tystnad inför vår Herre. Denna tystnad är sannerligen en gåva i rätt tid då hektiska tider av studier har föregått samt kommer.

Min egen erfarenhet av dessa retreater har varit blandade. Under den första retreaten hade jag svårt med koncentration och tyckte mest att det var konstigt att vara tyst. Men så, några år senare, har jag lärt mig detta att Gud är med mig vart jag än är, och vill tala med mig personligen. Därför har retreaten blivit en längtan i mig, att få komma bort till en öde plats och spendera tid med Jesus. Detta möte med honom är formerande, eller rent utav transformerande, och är möjligt i den tystnad som retreaten erbjuder.

Jag är väldigt tacksam för alla de retreater som har getts till oss. Så ser jag dem, som gåvor från vår Herre, en vilostund tillsammans med honom.

– – – – – – – – – – – – – –

Retreaterna och höstens resa till en region ingår som en del i pastorsutbildningen, men för att inte kostnaderna ska bli för betungande säljer pastorskandidaterna sin egen tidning Årsringar. Även det bokloppis som just nu pågår på THS sänker kostnaden för dessa resor.

Jonathans erfarenhet av att den första retreaten inte var så enkel är ganska vanlig. Därför har det varit viktigt att under utbildningen erbjuda en retreat per år, även under Vägledningsåret, för att de blivande pastorerna ska hitta rytmen och sedan fortsätta att regelbundet åka på retreat som pastor. Vi tror att detta hjälper pastorerna att leva nära Gud och att orka fortsätta i sitt utgivande arbete år efter år.

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. I samband med denna dag säljer pastorskandidaterna tidningen Årsringar. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Tack till er som hunnit lite längre!

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

Vi samtalar en stund vid kyrkkaffet, min handledare och jag. Vi är i början av min första VFU-period, eller som det heter på riktigt – verksamhetsförlagd utbildning. Praktik skulle kanske någon kalla det.

Kyrkkaffet är ingen ovan plats för mig, inte heller gudstjänsten, inte heller predikstolen. Inte församlingen, för i församlingen har jag levt hela mitt liv. Jag kan detta ganska bra, tycker jag själv. Men att koppla församlingsmiljön till utbildningen, till de kurser vi läser på THS, är nytt. Det ger nya perspektiv på gudstjänsten, på församlingen, på pastorns roll. På min kommande roll. Framförallt ger det möjlighet att ställa frågor.

Vad tänker vi om vår placering i kyrkorummet? Predika från predikstolen, eller ställa oss mitt bland folket?

Hur ”tar vi in” församlingen innan vi börjar predika? Under predikan? Hur samspelar vi under predikan? Hur ska vi kunna känna in var församlingen befinner sig? Att jag talar ord som landar? Hur ska vi kunna veta om det vi säger bär frukt?

Hur läser vi välsignelsen? Ska vi säga ”välsigne er …” eller ”välsigne dig …”, eller kanske ”välsigne oss …”? Vad gör de olika ordvalen med oss och vad gör de med församlingen?

Hur får man livet att gå ihop? Hur ska man hantera alla goda idéer som församlingsmedlemmar kommer med? Ska jag göra allt? Springa på alla bollar? Eller ska jag våga sätta gränser?

Studier i teologi är viktigt. Men viktigast är nog att få samtala med någon annan, som gått lite längre än mig på den här vägen, om det som studierna väcker. Om hur det funkar i verkligheten utanför skolan. Att få samtala om de jobbiga och svåra aspekterna av pastorsrollen och att få ställa de där frågorna som på ett sätt kan tyckas banala, det är viktigt. Det är det som rustar för den kommande uppgiften.

– – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum. Den verksamhetsförlagda utbildningen som Sara berättar om finansieras helt av kollekterna under bön- och offerdagen. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Anmälningstiden har gått ut, men vill man ändå anmäla sig går det bra om man är beredd att ta med sig mat att äta, eller gå till någon restaurang i närheten. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Men oj va fel jag hade!

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Maria Hammar.

Det senaste halvåret har jag i sammanlagt femton timmar stirrat omåttligt mycket på en tavla. Tavlan föreställer en väg med kullersten, en gränd, med hus på varje sida. Tavlan har varit min hjälp, mitt motiv att vila ögonen på och min tillflykt i att försöka förstå mig själv, min omgivning och inte minst Gud.

Som sistaårselev erbjuder, eller ska jag säga ”tvingar”, utbildningen och Equmeniakyrkan mig att sätta mig i en fåtölj framför en person som jag inte känner. Jag ska tillsammans med denna terapeut vrida och vända på mig själv, upptäcka de svagheter och styrkor som jag bär på, ta fram hemligheter i mig själv som jag har gömt undan och, i ljuset av en annan individs närvaro och perspektiv, granska dessa.

Inför mitt första möte ansåg jag samtalen ganska meningslösa. Vad skulle vi prata om egentligen? Jag var nog rädd för att det skulle bli krystat, att jag skulle behöva leta efter samtalsämnen.

Men oj vad fel jag hade!

Det fanns inom mig valv efter valv att upptäcka, det tog faktiskt aldrig slut. Styrkor, svagheter och inte minst Gudsbilder som fanns där i mitt inre, för mig undangömda, men som faktiskt påverkade mig mer än vad jag kanske trott. I mitt samtal med min terapeut så har jag vågat plocka fram och titta på dessa föreställningar eller sidor hos mig själv. Vissa har vi bara kikat lite lätt på, andra har jag omfamnat och några har jag tagit en rejäl brottningsmatch med.

Jag är glad för att kyrkan ger sina pastorer en ordentlig chans till samtal om livets svåra och goda bitar. Att kyrkan tar pastorers känslor på allvar. Att kyrkan tycker det är viktigt med vårt andliga välmående. Att kyrkan ger oss verktyg som kan bli oerhört viktiga för oss i själavård med andra.

Tavlan som jag stirrat in i kommer alltid påminna mig om att det är okej att känna, att ta sina frågor på allvar, att våga ge sig hän till Gud och att få fatt på ens innersta längtan. Den kommer att påminna mig om att det inte är så farligt att misslyckas eller göra fel, att livet ibland smärtar och att det är okej att inte alltid vara stark.

Den kommer också påminna mig om Guds kärlek och nåd till en nervös, snart nyexaminerad pastor.

– – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum. Terapeutsamtalen som Maria berättar om finansieras helt av kollekterna under bön- och offerdagen. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), och anmälningstiden är förlängd så att sista anmälningsdag är söndagen den 19 mars. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Trons klättervägg

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren David Lund.

Snart har det gått fyra år sen jag satte min fot första gången på Teologiska högskolan i Stockholm. Det är märkligt med tiden, eftersom den ibland kan kännas plågsamt långsam och ibland svindlande snabb. För mig har tiden på THS gått fort.

Det har lite känts som om att klättra på en klättervägg. Du står längst ner, tittar upp mot slutet av klätterväggen och tänker: ”Hur i hela friden ska jag lyckas att ta mig dit upp?” Du börjar med att ta ett steg. Sen tar du ett steg till. Och ett steg till. Du märker efter ett tag att du sakta men säkert börjar ta dig uppåt längs klätterväggen. Resan uppåt är dock inte problemfri då vissa steg är längre än andra. En nyckel för att lyckas med klättringen är den utrustning du har på dig. Att t.ex. ha bra skor är en förutsättning för att snabbt hitta grepp för fötterna att stå på.

Jag ska vara ärlig med att säga att det kan vara en utmaning att läsa teologi. Det är en process där ens tro prövas och utmanas. Det är en resa där du upptäcker om din trosuppfattning har bäring eller om den behöver omprövas. Det är en klättring där du tar ett steg i taget mot att förstå lite mer vem Jesus är och hur Jesus kan få påverka ditt liv.

När jag reflekterar kring dessa fyra åren kan jag se att THS har försett mig med säker och bra utrustning för att klara den klättringen. Ett exempel på detta är skolans duktiga och ambitiösa lärare som alltid har tid för den enskilde studenten. Men den kanske viktigaste utrustningen som pastorskandidaterna har under sin resa är klasskompisar. Det är tillsammans med dem som tänkandet och grubblandet kring tron tar sats och tar höjd. Det är också där visionerna om hur kyrkan kan växa och vara en kraft att räkna med i samhället tas fram. Det är där det finns ny inspiration att hitta när inspirationen att lära sig nya saker försvunnit.

Under hösten och våren har jag och mina klasskompisar träffats hemma hos varandra, en gång i månaden. Vid varje tillfälle har vi behandlat en komplicerad teologisk fråga, vridit och vänt på argument för olika ståndpunkter. Det har inte handlat om att döma varandra för att vi tänker olika. Snarare att lära sig att förstå varandra och se betydelsen i det kristna livet av de olika åsikterna. Vi har fikat och vi har bett för varandra. Allt detta var vi gjort i ömsesidig kärlek och respekt . För mig har dessa kvällar haft stor betydelse och fördjupat min tro. Min bön och längtan är att jag ska få bidra med ett liknande bemötande mot människor i mina framtida pastorsuppdrag. På trons klätterfärd behöver vi varandra för att kunna gå ett steg till.

Torsdagen den 16 mars är sista anmälningsdag till Kallelsedagarna, och anmälan görs på hemsidan kallelsedagar.se. Kallelsedagarna arrangeras av Equmeniakyrkan och Equmenia den 24-25 mars på THS och Bromma folkhögskola som tillsammans utgör Campus Bromma. Den 24 mars är det också Öppet Hus på THS. På Öppet Hus medverkar Jan Eliasson som är f d generalsekreterare i FN, och på Kallelsedagarna medverkar Charlotte Höglund och Patric Forsling. Dessutom har pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan ett stort bokloppis i en av salarna på THS.

Jan Eliasson och bokloppis

Vad har egentligen Jan Eliasson och bokloppis med varandra att göra? Ja, egentligen inte mer än att de så att säga infaller samtidigt på THS.

Den 24 mars är det Öppet Hus på THS och den 24-25 mars är det Kallelsedagar på THS och Bromma folkhögskola.

För två år sedan  var Björn Ranelid speciell gäst på Öppet Hus, och i år är det ingen mindre än Jan Eliasson, f d vice generalsekreterare för FN. Klockan 15.30 samtalar han och THS-läraren Susanne Wigorts Yngvesson personligt om politik, religion och existentiella dimensioner. Samtalet har rubriken ”Hopp och möjligheter i rädslans tid”.

Innan dess hålls en miniföreläsning klockan 13 av THS-läraren Anneli Winell. Föreläsningen har rubriken ”Godis för kropp och själ”. Välbefinnande och vardagsandlighet i svenska kvinnotidningar.  Hon har beskrivit föreläsningen så här:

”Idag möter de flesta människor religion genom olika medier och medieplattformar. Kommersiella kvinnotidningar som Amelia, Tara och M-magasin är exempel på det. De vill följa sina läsare genom hela livet. Men det är inte bara kvinnor som läser dessa tidningar. Vill du som blivande pastor veta vad både kvinnor och män tror på i dag, vilka existentiella frågor de grubblar över – läs kvinnotidningar!”

På Bromma folkhögskola anordnas en öppen samling om den diakonala utbildningen. Samlingen är i skolans ljushall samma dag klockan 15.00-16.30. Du får tillfälle att möta studerande och lärare, titta runt på skolan och ställa frågor.

Klockan 17 börjar Kallelsedagarna som Equmeniakyrkan och Equmenia anordnar. Dessa dagar håller på fram till lördag klockan 16. Det blir bibelstudier, samtal, andakter, konsert, seminarier, förbön, lovsång med mera. Medverkar gör bland andra Charlotte Höglund, Patric Forsling, Peter Svanberg, Johanna Lindar, Linnéa Lidskog, Klas Johansson, Marie Lindholm, Rune W Dahlén och musiker från Bromma folkhögskola.

En nyhet för i år är att Equmeniakyrkans pastorskandidater bullar upp ett jättestort bokloppis på THS under Öppet Hus och Kallelsedagarna. Där kan man för en mycket billig peng köpa böcker av alla de slag: Teologi, mänskliga rättigheter, musik, presentböcker, uppslagsböcker, romaner, fackböcker, deckare, barnböcker med mera. Men även tavlor som suttit på väggarna men blivit över. Betala kan man göra kontant, med kort eller med Swish.

Diakon, missionär, pastor, pionjär? Har du ibland funderat i den här riktningen? Har du utmanats av kallelsen och undrar hur man förstår sig på den? Eller vill du bara veta mer om Equmeniakyrkans skolor? Öppet Hus och Kallelsedagarna är en jättechans för dig!

Torsdagen den 16 mars är sista anmälningsdag till Kallelsedagarna, och anmälan görs på hemsidan kallelsedagar.se.

 

Vilken BRA grej!!!!

Lovisa Almén är ny pastorskandidat i Equmeniakyrkan. I morse chattade vi en stund, och jag fick löfte att dela med mig av vårt samtal.

 

 

 

– Hej Rune! Ska jag också ha 15 privata samtal med en terapeut? Är det något jag i så fall borde ta tag i snart så att jag hinner alla? Med vänlig hälsning, Lovisa Almén

– Hej Lovisa! Ja, du liksom alla andra pastorskandidater ska ha 15 enskilda samtal, men för din del är det inte förrän nästa läsår. Och du behöver inte ta tag i det, utan du blir tilldelad en samtalsperson. Mvh Rune W Dahlén

– Okej, då kan jag släppa det nu. Försöker hålla koll på saker i förtid för att inte missa något. Kan bara säga; vilken BRA grej!!!! Pratade med studenter igår som var oerhört tacksamma för samtalen! Ha en fin dag!

– Roligt att höra. Det är bland annat till de samtalen vi samlar in pengar på bön- och offerdagen för pastors- och diakonutbildningen nu på söndag.

– Det var bra pepp inför att hålla ett brinnande kollekttal! 😉

– Kan jag, utan att använda ditt namn, få citera från vår konversation på BliPastor.nu idag?

– Självklart! Du får använda namn också om du vill!

– Lysande! Då tar vi med din bild också om det är OK.

– Helt ok!

Den 12 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Skräckblandad förtjusning


Blogginlägg av pastorskandidaten och gästbloggaren Anton Ahlmark.

”Vad lär man sig egentligen på din utbildning då, mer än Bibeln alltså?”

Detta är en fråga jag ofta får när jag säger att jag pluggar till pastor. Den brukar komma efter frågor som ”jaha, är du kristen då?” och ”hur religiös är du?”.

Utöver kurser i Bibelvetenskap, ecklesiologi (det fick du allt läsa några gånger för att kunna uttala, det handlar om församlingen och hur man ser på den) och själavård så ingår väldigt mycket mer. Till exempel får alla pastorskandidater i Equmeniakyrkan möjlighet att få privatundervisning i röst, tal och kommunikation. Varför då, kan man fråga sig.

Forskare i kommunikation har kommit fram till att när vi lyssnar på en annan människa så uppfattar vi ca 10 % av vad den faktiskt säger, 20 % är tonfall och 70 % kroppsspråk. Detta är slående siffror. Förberedelserna för en predikan, det som ska sägas, är alltså bara en tiondel av det som åhörarna uppfattar. Därför är det jätteviktigt att vi lär oss hur vi kommunicerar med vår kropp och hur vi använder rösten på bästa sätt.

Det är med skräckblandad förtjusning jag går in till skolans logoped, EwaMaria Roos, för att ha röst- och talteknik. Skräcken ligger i att det kan vara jobbigt att lägga märke till sina små och stora egenheter, men det är värt det på grund av den världsklassiga hjälpen man får. Det bästa är att det finns utrymme att misslyckas.

Jag brukar gå in med inställningen ”Failing forward”. Jag misslyckas varje gång, och det är okej, men det handlar främst om att lära sig av sina misslyckanden. Hur gör jag för att rösten inte ska knarra, var finns huvudorden som ska betonas i en text, var ska jag göra av armar och ben? Det finns mycket att jobba med och varje gång lämnar jag undervisningen med en ny övning eller en ny insikt.

Varför behövs röst, tal och kommunikation på en pastorsutbildning?

För att rösten är pastorns viktigaste arbetsredskap. Pianisten behöver ett stämt piano för att kunna spela sina stycken, en snickare behöver sin verktygslåda för att kunna bygga ett hus, Zlatan behöver sina fötter och en smula attityd för att vara en av världens bästa fotbollsspelare. Pastorer behöver rösten för att Guds ord ska kunna predikas så klart och tydligt som möjligt. För det är ju det vi vill, det är därför vi svarat ja på Guds kallelse. Om jag kan använda min röst så att fler människor kan möta Jesus och få ett förvandlat liv, då är det värt alla misslyckanden och talövningar i världen!

Därför är det viktigt att börja ta hand om den redan nu. Jag gör det genom att tänka ”failing forward”. Det funkar bra för mig. Tänk vilken lyx och förmån att få ha detta på THS!

– – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Växtvärk

IMG_8074Från pastorskandidaten och gästbloggaren Jennie Lund.

För några veckor sedan gick en dröm jag haft i uppfyllelse, för första gången i livet äger jag nu en odlingslott. Nu är det fullt upp där, sommaren är i sin början och det är dags att odla och få ordning på allting. Det är spännande att se det växa!

Längtan och livet är lite som sommaren tänker jag. Så skört och så kraftfullt på samma gång. Växterna som spirar. Träden som slår ut. Gröna blad i björkarna och rosa blommor i syrenbuskarna. Allt är pampigt, vackert och starkt. Så härligt och kraftfullt men också lite skört.

IMG_7940

För ett litet frö som börjat gro behöver uppmärksamhet. Inte för lite och inte för mycket vatten. Inte för varmt eller kallt.  Det är lite som Karin Boye skriver att det gör ont när knoppar brister. Det där kraftfulla vackra som man vill rusa in i och spänner och töjer i kroppen kan samtidigt göra lite ont.

Visst gör det ont när knoppar brister
när längtan är stor
och stegen små
när du ropar inuti mig
sjunger högt
viskar lågt
då vet jag att det går
att du går
med mig Gud

Lund, Jennie 4Att följa längtan att bli pastor har inneburit delar av detta för mig. Både i teologistudier men även i att göra konkreta pastorsuppgifter. Att se vad jag kan och våga kasta mig ut i lite okända marker. Allt från att leda min första andakt till att möta olika synsätt i studier och samtal. Men ibland längtar jag efter ännu mer. Jag längtar efter att prata mer om Gud och mindre om olika trosinriktningar. Jag tror drömmen kan bli ännu större och verkligare. Den där drömmen som Du håller Gud.

Vad drömmer du om eller vad tror du Gud drömmer om för dig?
Det som Gud bär åt dig.

Ty jag är Herren, din Gud,
jag tar dig vid handen
och säger till dig:
Var inte rädd, jag hjälper dig.
(Jesaja 41:13)

Att misslyckas eller vara misslyckad

Wikström, Johan 4Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johan Wikström.

Jag är en av de där som misslyckats, en av de där som inte levt upp till vad som anses viktigt. Jag är förvisso pastorskandidat och mina betyg hittills på THS ger inte sken av att jag skulle vara en som har misslyckats. Ändå har jag inte lyckats.

Jag vet inte vad du känner till om andra året på THS, men jag tror att alla studenter är överens om att tvåan är det tuffaste året. Det är nämligen då man läser språk.

Vi får välja om vi vill läsa Gamla eller Nya testamentets grundspråk, med andra ord hebreiska eller grekiska och båda har rykte om sig att vara riktigt svåra. En del studenter menar att det enbart handlar om hårt arbete, andra att det är svårt för att det är ett helt annat tankemönster än vad som krävs i t ex dogmatik eller missionsvetenskap.

Jag velade en hel del inför valet av språk, men landade slutligen i hebreiska för att jag ville få en djupare kunskap om Gamla testamentet. En del menar att det vettigaste är att läsa grekiska eftersom man predikar mest ur Nya testament. Men jag kommer från en tradition där det inte alls är ovanligt att Gamla testamentet predikas.

Min erfarenhet av att läsa språk då? Hårt arbete är det utan tvekan, dessutom är det något helt annat att lära sig verbformer än att diskutera treenighetens uppbyggnad. Jag kan för egen del säga att jag aldrig har pluggat så mycket i hela mitt liv som när jag pluggade hebreiska. Det är också en typ av kunskap som har otroligt svårt att slå rot i mig.

Jag krigade på under en del av hösten, men rätt snart insåg jag att det här inte kommer att gå. Kanske inte främst för att jag hade svårt för att lära mig, utan för den kritiskt ökande stressnivån i min kropp. Till sist kom jag till punkten där det handlade om att sluta eller att stupa. Givetvis valde jag det första.

Att misslyckas är något som har en otroligt negativ klang i vårt samhälle och kultur. Att misslyckas innebär per definition att man inte duger till. Vad gör det med en människa som misslyckas? Vad gör det med en kallelse?

Jag har långa stunder i höst reflekterat över om Gud ser mig som en som misslyckats, jag har ju misslyckats med en del av min pastorsutbildning som enligt vissa anses vara mycket viktig.

Det finns en läxa som för många är svår att erkänna, som många gånger låser oss och som allt som oftast faktiskt gör att vi inte kan leva fullt ut i vår kallelse. Det jag talar om är förmågan att säga: Tyvärr, jag kan inte det här, jag klarar inte av det. Mitt misslyckande med språket tvingade mig att säga så, det fanns ingen som helst annan utväg. Och kanske är det just det som är den absolut viktigaste insikten jag kunde få denna höst.

Men Gud då, tycker han att jag misslyckats?

Jag vet inte, men jag vet att Gud har gjort mycket gott i mitt liv denna höst. Jag har tydligt fått känna mig använd i flera saker som fostrat mig pastoralt. Det är samtal, uppdrag och andra saker som jag absolut inte klarat av med den arbetsbelastning jag hade när jag läste språket. Jag tror verkligen att Gud kallar mig till pastor, med eller utan något av grundspråken. Jag tror att han kommer rusta mig med det jag behöver för den plan han har med mig.

Kommer jag att bli en god pastor?

Det återstår att se, men för att citera ängeln Gabriel: ”Ty ingenting är omöjligt för Gud.”

Hur var det nu man gjorde?

Johansson, Ulrika. Foto Marcus JohnsonI detta blogginlägg berättar pastorskandidaten och gästbloggaren Ulrika Johansson om hur det känns att börja studera igen.

Varför är jag här där jag är just nu?

Det var över 15 år sedan jag studerade senast på högskola. Så när jag nu i höst har börjat studera till pastor på Teologiska högskolan, Stockholm (THS) så måste jag erkänna att det blev lite av en chock. Hur var det nu man gjorde? Men vi backar några steg och tittar på hur jag kom hit egentligen. Varför är jag här där jag är just nu?

Jag har tidigare i mitt 40-åriga liv hållit mig inom naturvetenskapens område och har bland annat studerat miljövetenskap på Högskolan i Kalmar. I drygt 15 år har jag sedan arbetat som miljö- och hälsoskyddsinspektör i min hemkommun, Motala.

För fem år sedan började Gud bli tydlig i sin kallelse och visade mig på olika sätt att jag skulle predika. Gud visade också att Han ville att jag skulle bli pastor, men det hade jag svårt att ta in till en början. För jag har periodvis kämpat emot med näbbar och klor för att jag varit för feg för att ta detta stora steg. Inte skulle väl jag våga lämna den trygghet jag byggt upp, med fast arbete, bostadsrätt och mina vänner i Motala, och våga gå in i något helt nytt.

Men så småningom började jag vänja mig vid tanken på att bli pastor och det började gro en längtan inom mig. Jag kom till en punkt då jag kände att jag var tvungen att ta tag i dessa funderingar. Jag kunde ju inte fortsätta och tänka på detta med kallelsen varje dag i resten av mitt liv, utan att göra något åt det. En sen natt när jag låg och bad och som vanligt funderade på detta med kallelsen så satte jag mig upp i sängen och sa till Gud något i stil med ”Har jag bestämt mig nu? Har jag verkligen det? Då får du hjälpa mig!”

Jag vågade ta steget till slut eller det har nog mera känts som om jag vågade hoppa rakt ut i det okända till slut. Men Gud har visat mig att Han tar emot och är med mig i detta. Så nu är jag här där jag är, på THS sedan några veckor tillbaka, och det nya livet har börjat!

Att komma igång igen

När jag studerade senast på högskola så var det en naturvetenskaplig utbildning och skillnaden mot att läsa inom humaniora är större än jag trodde den skulle vara. När vi hade våra första lektioner med mer filosofisk inriktning på kyrkohistoria måste jag erkänna att jag tyckte att detta var riktigt flummigt, inte alls så fyrkantigt som jag är van vid från naturvetenskapen. Även om jag fortfarande känner mig lite vilse i pannkakan ibland efter en dryg månads föreläsningar så börjar min hjärna att vänja sig lite vid detta, för mig helt nya, sättet att tänka.

Senast jag studerade hade vi många föreläsningar, laborationer och exkursioner samt bara ett ämne i taget. Nu har jag oftast bara föreläsningar tre dagar i veckan, men istället mycket att läsa emellan och så läser vi två kurser parallellt just nu. Trots att vi inte är i skolan så mycket, så känner jag mig aldrig ledig. Det finns alltid något jag borde läsa, alltid bara några veckor till nästa tenta och det gäller att hålla tempot uppe så allt blivit läst innan dess. Ledigt det får man ta sig. Detta är långt ifrån att stämpla ut från kommunhuset i Motala vid arbetsdagens slut och sedan kunna släppa allt. Jag måste skapa mig nya goda vanor och jag måste jobbar hårt på att få upp mitt lästempo. Det har helt enkel varit en ganska stor omställning för mig att börja plugga igen.

Plugg med grupp. Foto Maja Floberg

Jag är tacksam för mina kursare och särskilt de som jag har börjat plugga gemensamt med. Vi är ett litet gäng med pastorskandidater och en blivande präst som pluggat lite mera ihop. Vi hade några genomgångar inför första tentan i delkursen Religionshistoria, vi delar arbetsmaterial och anteckningar med varandra och brukar ofta fika ihop. Vi stöttar och hjälper varandra på ett bra sätt som jag redan uppskattar mycket. Det känns skönt att ha andra som jag vet att jag kan fråga om jag kör fast. Sedan kan vi också pusha varandra, t.ex. i den omfattande läsning i Gamla testamentet som vi nu håller på med i delkursen om GT.

Jag är tacksam för de andra studenterna i de högre årskurserna som peppar och ger bra tips till oss färskingar. Men framför allt är jag tacksam för att Gud inte gav upp när jag stretade emot, utan att Herren fortsatte att försöka få mig att förstå att det är precis här där jag är just nu, som jag ska vara.

Foto: Marcus Johnson (övre bilden) och Maja Floberg (nedre bilden)